Vi behöver modiga universitet!

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


Hoppfullt om digitalisering av vård och omsorg

Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.

IVA-rapport i sammanfattning
Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.

Digitalisering frigör tid
Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.

Digitalisering är verksamhetsutveckling
Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.

Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar
Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.

Spännande utveckling på Essity
Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.

Vad ska vi sluta göra?
Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?

Skapa utrymme för det nya
Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?

Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus
Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.

Länktips: IVA hemsida om rapportens syfte och vidare länk till rapporten: https://www.iva.se/projekt/digitalisering-mojliggorare-i-framtidens-valfard/

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Vinst till varje pris?

En av effekterna av pandemin orsakad av Coronaviruset är hur en stor del av ekonomin som bromsar in. Varsel och uppsägningar duggar tätt, inte bara i vårt land utan i många av västländerna. Resor, hotell, servicenäringar m m drabbas snabbast. Osäkerheten sprider sig till flera branscher. Bygget av Karlatornet i Göteborg försenas, konsultbranschen märker snabbt av hur orderstocken krymper – många företag ser över sina kostnader och skär där det är enklast att skära. Skillnaden jämfört med Lehman Brothers-kraschen 2008 är att nu slår inbromsningen hårt globalt och samtidigt mot den reala ekonomin.

Stöd på olika sätt
Bankerna får tillgång till förmånliga räddningslån och olika stödpaket presenteras och planeras för att mildra effekterna på svensk ekonomi. Skattepengar ska på olika sätt slussas till näringslivet för att bromsa fallet för livskraftiga företag och rädda jobben. I andra länder utan våra sociala skyddsnät tvingas myndigheterna sätta in direkta stödåtgärder till allmänheten, fr a i USA.

Nu kan vi åtgärda en del systemfel
Personer som länge sett den nuvarande ekonomins avigsidor, som professor Johan Rockström, anser att det vore förödande att återgå till gårdagens ekonomi när krisåtgärderna i Coronavirusets spår fått verkan. Det är lätt att hålla med. Nu pumpas miljarder av lånade pengar in i ekonomin eftersom den inte mäktar bära sig själv. Att då inte passa på att fasa ut de icke-hållbara delarna av ekonomin vore närmast ett tjänstefel. Det vore som att laga en trasig bil och inte passa på att byta de delar som behöver bytas ut.

Aktieutdelning i en gungande samhällsekonomi
Under våren äger börsföretagens bolagsstämmor rum. AB Volvo planerade att göra en aktieutdelning till sina ägare efter ett bra år 2019. Det är logiskt i normala fall. Men företaget ser nu hur efterfrågan viker och man permitterar 20000 anställda som en första åtgärd. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige lär skjuta i höjden i år och många företag kommer att behöva se över sin budget och ompröva lagda beslut. Skattepengar kommer att behöva slussas till företag i form av lån eller andra stödåtgärder för att mildra effekterna på hela samhällsekonomin. Debatten om aktieutdelning till aktieägarna i rådande läge har varit skarp.

Ser LUF vinst som en mänsklig rättighet?
I detta läge, när samhället står inför en ännu så länge okänd magnitud på ekonomisk recession, går Liberala Ungdomsförbundet ut och kräver att politikerna inte ska lägga sig i hur aktieutdelningar beslutas. (Länk till debattartikel längst ner). Ordföranden för LUF anser att företagens ekonomi och styrning ska stå helt fri från extern påverkan och använder väldigt skarpa formuleringar för att distansera sig från framför allt socialdemokraterna. Som om det vore en mänsklig rättighet att få del av en vinst som räknades fram i en helt annan situation, innan företagets och hela samhällets ekonomi började gunga.

Egoismen som princip
Det tyder på en total okänslighet inför det samspel ekonomin vilar på och de villkor som företagen agerar inom. Egoismen som viktigare princip än solidariteten med det omgivande samhället. Det är som ett eko från gamle Leif Östling, fast ännu mer cyniskt formulerat. Ni vet, Östling som yttrade ”vad f-n får jag för mina skattepengar…?” och som låtsades att alla gratis välutbildade anställda aldrig gått i grundskola eller gymnasium eller blundade för att alla anställda hade barnomsorg, skyddades av sociala skyddsnät vid sjukdom m m.
Det är pinsamt att en ledande politiker, låt vara för ett ungdomsförbund, så ogenomtänkt och kortsiktigt prioriterar enskilda ägares okränkbara ”rätt” framför vars och ens ansvar att bidra i ett samhälle i kris.

NPM har visat sig inte fungera
Vart marknadslösningarna lett oss ser vi på apotekssidan, på nivån på beredskapslager, på den sårbarhet hela samhället visar upp när det gäller att ha en buffert för det oväntade. Just-in-time-ekonomin och New Public Management har just blivit avslöjade i sin kortsiktighet och sin ohållbarhet. Och då tycker ungdomsliberalerna att det rimliga är att ge marknaden ännu större spelrum på det allmännas bekostnad! Ett liberalt och demokratiskt samhälle som respekterar mänskliga rättigheter är eftersträvansvärt. Men det nyliberala, ekonomistiska, samhälle som LUF vill ha och som helt bortser från nyttan med social utjämning och ansvarstagande borde sättas i karantän.

Länktips: https://www.expressen.se/debatt/fortsatt-med-aktieutdelning-sossarna-ager-inte-sverige/

Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
– ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Nej, GP, det är gammaldags lösningar

I dagens GP (länktips se nedan) skriver ledarredaktionen om nyttan med filantropi och drar slutsatsen att avdragsrätten för gåvor borde utökas, inte minskas. Med exempelsiffror från det polariserade USA som bakgrund landar krönikan i slutsatsen att det vore bra att utöka avdragsrätten för gåvor. För både företag och privatpersoner. Det är ett gammalt tänk som hänger kvar. Förra seklets lösningar, som inte har med framtiden att  göra. Det som krävs är ett samhällskontrakt på en helt annan nivå.

Inkludera helheten
Varje företag måste säkerställa, och egentligen i sin årliga redovisning och deklaration transparent visa hur affärsverksamheten bidrar till en positiv utveckling i företaget, i det lokala sammanhanget och för samhället i stort. Vi kan inte ha företag som tjänar pengar på att andra delar av samhället får problem, att miljön skadas, att människor får ett sämre liv. Varje verksamhet måste i sin affärsidé bygga in de mekanismer som bidrar till en bättre framtid.

Shared value
Det är inget nytt. Forskare som Michael Porter i USA har t.ex. länge hävdat det han kallar ”Shared Value” som en framkomlig väg för näringslivet. Med detta begrepp menar han i förenklad form att det måste finnas en nytta i varje företag, som ”spiller över” på närsamhället eller på samhället i stort. Det kan handla om att företaget ser och utvecklar sin roll i närsamhället, hittar lokala och bra lösningar på de problem som finns och använder de egna resurserna på ett inkluderande sätt. Med samhället, i samhället.

Sociala företag
De sociala företagen är föregångare på det här området. De har ofta en mångdubbel nyttoroll. Dels kan de sysselsätta personer som står långt från arbetsmarknaden, dels kan de erbjuda produkter och tjänster som vänder sig till grupper i samhället som är extra behövande. I själva ägarkonstruktionen och idén bakom dessa företag ligger också ofta grundtankar, som i sin tur gör nytta vid upphandling, i synen på ekonomi och på proaktiva samarbeten.

Omvägen
Nej, det är inte genom att se verksamhetsekonomi som en sak och samhällsnytta som något man kan åstadkomma via skattereduktion som vi möter framtidens utmaningar. Det är genom att kombinera företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta i samma affärsupplägg som de verkliga framstegen kan uppnås. Vi ska inte först tjäna pengar på ett tvivelaktigt sätt för att därefter använda vinsterna till att döva vårt dåliga samvete. Vi ska inte först smutsa ner miljön, skada klimatet eller utnyttja billig arbetskraft för att därefter låta en del av den felaktigt uppkomna vinsten gå tillbaka till dem som drabbats.

När vi integrerar målen för varje verksamhet med de större målen för vårt samhälle, våra medmänniskor och vår miljö har vi lagt grunden till 2000-talets moderna företagande.

Länktips: GP-krönikan här.
Om Shared Value här.

Dags för cirkulär pant?

Vad är soporna värda? Ska vi skapa den cirkulära ekonomi alla talar om, måste det finnas ett värde i alla produkter, även i dem vi idag slentrianmässigt kallar sopor. Ska vi återanvända, återtillverka och återvinna produkter och material måste det finnas en ekonomi i hanteringen och ett restvärde att bokföra. Någon måste vilja betala för den produkt eller tjänst som kopplas till återproduktionen.

Företagsekonomi och nationalekonomi räcker inte
En lösning är naturligtvis att straffbeskatta och belägga med avgifter. Om vi på det sättet skapar en ”konstgjord” marknad, där kvittblivning av ett problem blir drivkraften, riskerar vi att genuina värden går förlorade. Företag kan köpa sig fria och paketera sina fraktioner på ett sätt som suboptimerar på företagets behov. Kretsloppet och naturen riskerar att hanteras som sekundära intressen. Och det är ju precis det som 1900-talets ekonomiska utveckling har inneburit. Genom att företagsekonomin har prioriterats och nationalekonomerna enbart har sett till summan av alla ekonomier, har det samhällsekonomiskt förkastliga aldrig blivit synliggjort: påverkan på ekosystemet, utsläpp, resursanvändning, social orättvisa….

Sammanvägnings-ekonomi – en ny teoribildning
Den cirkulära ekonomin måste stödjas av en teoribildning kring balansen mellan företagsnytta, ekonomisk samhällsnytta och hållbar samhällsnytta. Den senare inkluderar de faktorer som på lång sikt antingen genererar positiv nytta, ett närande, eller belastning, ett tärande, på systemen. Risken blir annars att vi tror att en viss återanvändning eller återproduktion blir samhällsnyttig enbart genom att den utförs. Vi behöver naturligtvis veta om det stämmer, under vilka förutsättningar det gäller och hur olika nyttoaspekter egentligen ska vägas mot varandra.

Cirkulär pant
I den lilla skalan sker det saker redan nu. Axfood har ensidigt bestämt sig för att införa ett pantsystem på saftflaskor, som tidigare inte returnerades. (Länktips se nedan). På det sättet visar Axfood att flaskan har ett värde och att den inte är att betrakta som en oanvändbar restprodukt. På sikt måste i princip alla produkter förses med något slags restvärde, en cirkulär pant.

On-line-värdering
Nyckeln till den cirkulära ekonomin ligger i att varje produkt har ett värde, även den till synes ”värdelösa” produkten. Vi behöver tjänster som den som t.ex. finns på Teknikens Världs hemsida (Se länktips) och som svarar på frågan ”Vad är din bil värd?” , men för alla produkter. Vad är din gamla mobiltelefon värd? Vad är din vinterrock värd? Vad är dina köksstolar värda? Osv. Värdet hänger naturligtvis samman med möjligheten att uppgradera, återanvända, återtillverka, förnya och paketera använda varor på ett nytt sätt. Det blir viktigt att det finns en affärsidé och en affärsmodell och inte minst en acceptans hos kunder och brukare, som gör att det finns en ekonomi i ett fortsatt användande av produkten. Innan den mals ner till fragment eller eldas upp för att generera värme och el.

Länktips: Artikel om Axfoods nya pantsystem här här .
Teknikens världs on-line-värdering här .

Begagnat, second hand eller ?

Det ligger en värdering i många av de begrepp vi använder. Tänk bara på de näraliggande orden terrorister, gerilla, rebeller, motståndsrörelse, befrielserörelse. Vad är vad? När blir en berättigad frihetskamp orättfärdig? Tydligast framträdde kanske ordens valörer på 70-talet då den ”fria världens ledare”, USA, förde krig mot FNL i Vietnam. Vem stred egentligen för vilken frihet i det kriget?

Värderingar
För mig som följer utvecklingen på det område som kanske enklast sammanfattas med begreppet ”cirkulär ekonomi” är ordens valörer intressanta på ett mer subtilt och fredligt plan. Cirkulär ekonomi måste innebära att produkter får en längre livslängd, att de kopplas till tydliga tjänster och att värdet på kombinationen produkt/tjänst är det som ska förädlas så länge som möjligt. Därför blir det också intressant att se hur våra begrepp speglar hur vi värderar återbruk och återtillverkning av produkter.

Second hand
Second hand säger vi om kläder. Det behöver inte vara nedvärderande, snarare en markör för en ansvarstagande livsstil. Den som gjort ett klädfynd i en second-hand-butik kan känna sig lite smart och lite effektiv. Snygga kläder till en billig peng. Second hand är inte ett negativt begrepp i det sammanhanget.

Begagnat
”Jag köpte en begagnad cykel”. Det kan innebära att man medvetet inte köpte nytt, kanske för att risken för stöld är stor, eller för att barnets 16-tummare snart ändå är färdiganvänd. ”Begagnat” har en annan valör än second hand. Det behöver inte vara negativt, men det är ofta något som förknippas med ett medvetet val att utseendet, garantiåtagande m.m. inte är så väsentliga. Man tar en medveten risk och väljer en redan använd produkt.

Second-hand-hus
Helt annorlunda tycks vi resonera när vi köper bil, hus eller båt. Vid större investeringar skalar vi bort ordet ”begagnat”. Vi köper en bil av årsmodell 2011, en segelbåt av ett visst märke och bryr oss inte om tillverkningsåret och huset har ju naturligtvis ofta varit bebott. Men det blir inte så att vi säger att vi köpt huset second hand eller begagnat.

En begagnad Carl Malmsten
Exemplen får illustrera att vi sorterar våra köp i lite olika kategorier och på så sätt markerar vad som är väsentligt. Hur vi beskriver våra inköpta produkter kommer att ha stor betydelse för hur vi framgent kommer att värdera den cirkulära ekonomin. En stol som varsamt och skickligt fått ny klädsel av en tapetserare – är den begagnad, ett fynd, eller en återtillverkad Carl Malmsten? Finns det ord som signalerar ansvarstagande och antikvärde? Naturligtvis. Retro, vintage och antikfynd är väl sådana.

Vad ska det heta?
Det som kommer att behövas är bra begrepp för produkter som uppgraderats, renoverats eller förbättrats. Vad ska vi kalla smarta mobiltelefoner som gåtts igenom, laddats med senaste program, fått nytt skal och nytt glas? Ska de kallas begagnade, second hand eller något annat? Rekonditionerade? Återtillverkade? Har det att göra med garantiåtagandet? Om den som genomfört arbetet också lämnar rimlig garanti på jobbet?

Högre pris
Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Av resursskäl, ekonomiska skäl och många andra skäl måste vi bli bättre på att förlänga livslängden på produkter. Det kan gälla fullt tjänlig mat (som ju nu franska politiker infört ett förbud mot att kasta), fungerande prylar och inte minst leksaker. Kopplat till detta finns naturligtvis tanken på att ökad kvalitet också ger utrymme för ett högre pris.

Balans
Konkurrensekonomin har, förenklat, gett oss billiga varor som produceras utan hänsyn till människa och miljö. När vi vänder den utvecklingen hushållar vi inte bara bättre med energi, råvaror och mljöpåverkan från produktion och drift. Vi får på köpet drivkrafter som höjer kvaliteten och skapar utrymme för ett tjänstesamhälle, som ger oss möjlighet till fler arbetstillfällen. Automatiseringen av industrin motverkar behovet av sysselsättning. Med en cirkulär ekonomi vinner vi på så sätt tillbaka en rimlig balans mellan arbete, försörjning och ekonomi på samhällsnivå. Förutom att den lägger grunden för att värdera kvalitet och samverkan på ett hållbart sätt.