Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Transformative learning – en tanke

Nu när den nya ekonomin ska ta form behöver vi ifrågasätta och förändra funktionen av flera nyckelbegrepp. T.ex. ägande, omsättning och moms. Jag ska försöka reda ut detta så kortfattat och begripligt som möjligt.

Ägande
Dagens ekonomi handlar om att genom ägarbyte synliggöra ett värde på en produkt. Samtidigt flyttas ansvaret för samma produkt från säljare till köpare. Att äga en produkt innebär också ett ansvar för att produkten hanteras på ett bra sätt och att ägaren har ansvar för vad som ska hända när produkten inte längre är användbar. Kvittblivningen är ägarens ansvar. I takt med att produkter blir allt mer komplicerade blir det också allt svårare för konsumenter att ansvara för återbruk och återvinning. Det saknas incitament för konsumenten att lägga tid på att ta isär och källsortera sammansatta produkter. Sopberget växer när konsumenten varken kan eller vill lägga tid på produkter han eller hon inte längre vill använda. Konsumenten köper ofta hellre något nytt än att leta rätt på en reparatör eller någon som på ett korrekt sätt kan ta hand om produkten.

Alternativet till ägande
Det finns alternativ till ägande, som steg för steg får ett växande genomslag. Nyttjande är viktigare än ägande i många fall. Nyttjandets flexibilitet är påtaglig när det gäller musik. Att äga en musikanläggning är idag mindre vanligt än att ha tillgång till musik via appar. På liknande sätt skulle många produkter kunna ingå i nyttjande-erbjudanden, där flexibiliteten blir ett positivt argument, liksom tillgången till olika produktvarianter. Ett viktigt delargument för nyttjande istället för ägande finns när det gäller produkter som används sällan och som tar plats i garderober och förråd. Istället för att äga en barnvagn, en gästsäng eller släpkärra kan det vara mer praktiskt att kunna välja modell, storlek och tid utifrån egna och varierande preferenser. På köpet skapas en servicemarknad, där företag kan erbjuda tjänster i anslutning till nyttjandet. Just-in-time-leveranser, instruktioner, tips om användning och t.o.m. att borra det hål som borrmaskinen ska användas till… Tjänstesektorn kan på så sätt skapa större värde för slutkunden och olika prisnivåer kan etableras beroende på vilka detaljkrav slutkunden har. Nyttjandet som ersättning för ägandet bromsar in resursanvändningen och flödet av nya produkter. Produkters livslängd, kvalitet och funktionalitet blir istället viktiga konkurrensmedel när servicesektorn utvecklas och försäljningskanalerna minskar i betydelse. På köpet får vi produkter med bättre prestanda och högre kvalitet.

Omsättning
Dagens ekonomi fokuserar på omsättning. Försäljningsvolymer, material och i ekonomiska enheter, står hela tiden i fokus. En ökad omsättning ses som något positivt. Men var och en kan inse att resurserna på jorden är ändliga. Det finns t.ex. inte oändligt med sällsynta metaller. Någon har räknat ut att om alla bilar på jorden skulle ersättas av elektriska bilar så räcker inte de kända tillgångarna på vissa ämnen till. Det håller således inte att vi bygger vårt välstånd och vår ekonomi på ständigt ökad volym. Vi måste hitta ett annat sätt att värdera arbete, resurser, tid och tillgång till olika system. Volymmåttet är kortsiktigt och kommer inte att hjälpa oss att bygga det hållbara samhället.

Moms
Kopplat till omsättningsmätningen finns det skatteuttag, den moms, som vi använder för att finansiera gemensamma nödvändigheter. Momsen växer när omsättningen stiger. Därmed är momsen också ett feltänk. Välfärden får inte göras beroende av resursslöseriet. Momsen är dessutom till sin karaktär linjär, vilket inte fungerar i en cirkulärt baserad ekonomi. Momsen behöver ersättas med något annat som fångar värdet av mänsklig aktivitet och utveckling på ett mer hållbart sätt.

Hur vi kommer vidare
Det finns intressanta modeller för hur vi ska tackla denna typ av frågeställningar. När jag tittat närmare på det som kallas ”Transformative learning” har jag hittat en enkel vägledning som i korthet kan sammanfattas i tre steg. De tre stegen illustrerar i vilken riktning vi måste gå för att hitta den nya ekonomin.

Ett
Det kan på ett plan handla om att göra saker bättre. Där har vi befunnit oss länge. Sedan industrialismens genombrott har vi sökt och hittat effektivare sätt att ta fram varor, att använda dem osv.

Två
Det kan därefter bli intressant att göra bättre saker. När nu ett stort fokus ligger på att ersätta fossila bilar med elbilar är det frestande att se det som en tillräcklig lösning. Men denna lösning är fortfarande inom samma paradigm.

Tre
Det riktigt intressanta blir när vi på allvar börjar utforska vad som menas med bättre. Den här nivån brukar forskarna hävda att den handlar om kunskapsteori och paradigmskifte. Hur ska vi se på helheten för att hitta en ny plattform för produktion och nyttjande av produkter? Hur ser sammanhanget ut och vad behöver förändras för att ägande, omsättning och moms kan ersättas av modernare och mer hållbara begrepp och funktioner? Vem ska göra vad i den processen? En liknelse kan vara att tänka sig internet innan internet fanns.

Inspiration
Jag vill tacka Maria Joutsenvirta, ekonomie doktor vid Aalto-universitetet för inspirerande föreläsningar och texter, som gjort att jag intresserat mig för transformative learning som modell för processutveckling. Nedan en länk till en text på svenska som det är mycket lätt att gilla.

Länktips:
https://epale.ec.europa.eu/sv/blog/maria-joutsenvirta-bildning-kraver-att-man-saktar-ner

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/