Gränsen för vad som är ”vi”

Idag sattes jag på några tankespår av en forskare, vars tankar jag gärna tar del av. När hans alster är offentligt kanske jag återkommer med synpunkter och perspektiv på hans alster, men dagens process väckte andra funderingar som jag tänkte ventilera här.

Är bombmannen en av oss?
Samhällets sammanhållning, kittet som håller oss samman som samhälle, kan vi sätta fingret på vad det är? Vad gör oss till ett ”vi”? Var det ”vi” som drabbades av explosionen på Övre Husargatan i Göteborg i förra veckan? Är det ”vi” som nu har att hantera konsekvenserna av förödelsen? Är bombmannen en av ”oss”?

Splittrarna
Högernationalisterna gör vad de kan för att splittra oss i ”vi” och ”dom”. Om det finns problem i samhället så är de orsakade av ”dom”, inte av ”oss”. Det är ”dom”, alla de andra, de vänsterliberala, säger högernationalisterna, som har svikit det folkhem som en gång fanns. Nu är det ”vi” som ska återetablera folkhemmet med stort F. Make Sweden Great Again, typ.

Militär och undantagstillstånd – för trygghet ?
Det de har som verktyg för detta är enligt Åkesson att sätta in militär i det civila samhället, att utlysa undantagstillstånd och bygger sin argumentation på att förstärka rädslor och motsättningar. Det är så genomskinligt, så svagt underbyggt och så blekt som framtidsvision. Mer vapen, mer förtryck, mer vi-mot-dom. Inte gemenskap, inte positiva handlingar, inte solidaritet. Istället ska makt och mer makt ge trygghet, säger dom. Så fel de har.

I marknadens ”vi” ingår inte förlorarna
Det samhället behöver är mer av rättvisa, förståelse och empati – inte mer av motsättningar. Det är när vi förstår varandras behov och drivkrafter vi kan hitta de gemensamma lösningarna och det som förenar oss. Men högerfolket vill inte förena. Nyliberalerna, som bara ser marknaden som sin nyckel till frihet, jamsar med och låter nationalisterna hållas. Mer av ”tillväxt” och vinster ska bygga ett rikare samhälle. Och vem som blir rik på det är ju givet – det är inte de med små resurser, med lite utbildning och svaga odds på arbetsmarknaden. Deras ”vi” inkluderar inte förlorarna.

Tunnas ”vi:et” ut?
Så frågan blir lite hängande i luften. Vilka är ”vi”? Är det vi som trängs på spårvagnen, som håller på ett lokalt fotbollslag eller som bekräftar varandra i olika sociala sammanhang? Håller ”vi:et” på att tunnas ut? Späds definitionen ut så att det blir väldigt lite som förenar oss när allt utbud finns tillgängligt hela tiden? Eller händer det något när mer än 100 lägenheter plötsligt gjordes obeboeliga och vi insåg att vi är alla resenärer på samma båt? Att vi alla kan drabbas av planerade eller oplanerade olyckor och att inget egentligen är säkert?

Respekt för andras värderingar måste begränsa vår frihet
Även en konstnär med dubbelt polisskydd omkommer, tragiskt nog för alla inblandade. Vilks tänjde onödigt långt på sin konstnärliga frihet, anser jag. Den enes frihet får aldrig gå ut över andra människors välbefinnande. Bara för att det är tillåtet är det inte lämpligt att skoja om allting. Det vet minsta barn. Man skrattar inte åt sådant som andra blir sårade av

Om forskarens arbete ska jag återkomma vid rätt tillfälle. Det är viktiga saker han håller på med, som har med framtiden att göra.


Reflektion dagen efter USA-valet

Själv är bäste dräng, så heter det i ett gammalt talesätt. Ska man få något gjort är det bäst att göra det själv. När Nordamerika exploaterades av européerna var det lycksökare och entreprenörer, fritänkare och driftiga personer som banade väg för den period som romantiserats i otaliga västernfilmer. Infödingarna fick flytta på sig, ofta på ett omänskligt och orättvist sätt. Marken och resurserna skulle tas till vara av de nya herrarna.

Drömmen om att lyckas hölls vid liv genom rykten om guld i Kalifornien eller genom drömmen om ett bättre liv. Karl-Oskar och hans familj valde det nya landet för att slippa svält och umbäranden i Ljuders socken.

Att klara sig själv, att arbeta hårt för sin egen inkomst och att försvara sig och sin familj med skjutvapen blev naturliga hörnstenar i the american way of life. Att dryga ut arbetsstyrkan med billiga slavar blev en lösning när bomullsfälten skulle skördas. Fortfarande, efter många generationer, har USA inte riktigt gjort upp med sin historia. ”Make America great again” anspelar på en svunnen tid, då det egendomliga förhållandet gällde att ättlingarna till de frihetslängtande immigranterna själva gjorde sig till herrar över andra olyckliga människor. Historien upprepar sig.

Frihetsgudinnan – vems frihet symboliserar hon?

Jag eller vi
Och där någonstans står USA och stampar. Att själv ordna för sig och sin familj är självklart för ungefär halva befolkningen, medan den andra halvan inser att kollektiva lösningar är bättre när ödets lotter faller olika ut. På så sätt blev det amerikanska valet ett val mellan ”jag” och ”vi”. ”Jag” fixar detta om förutsättningarna blir bra, med lägre skatter och en fungerande ekonomi. Eller ”vi” fixar detta om vi tillsammans ordnar bra skolor, sjukvård och rättvisa villkor för fler att klara en anständigt liv.

Ur ett traditionellt europeiskt perspektiv förstår vi inte riktigt vad amerikanerna tvekar kring. Vi har lärt oss att samhället i sin helhet mår bättre om flertalet har ett drägligt liv. I det konkurrensutsatta näringslivet i USA räknas vinnarna. Förlorarna är ”suckers” och ”loosers”, så som trump så talande beskrev soldater som låtit sig tas till fånga i något av de krig USA utkämpat. Så talar en person som aldrig ägnat en tanke åt annat än att berika sig själv.

I skrivande stund är det oklart om Biden eller trump vann valet. Oavsett vem som till slut svärs in för 4 år behöver många i USA förstå att själv inte alltid är bäste dräng. Ofta vinner vi alla på att alla har ett bra samhälle att leva i, även kommande generationer, vars förutsättningar vi beskär kraftigt med nuvarande rådande ekonomiska system. Eller som någon skrev: det är inte fyra år det gäller nu – det är fyra tusen år om vi tänker på konsekvenserna för klimatet på planeten.


Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Julen knyter ihop trådarna

I december får vi alla en anledning att tänka på vårt kulturella arv och hur vi i Sverige har format, utvecklat och samspelat med befintliga traditioner och nya influenser från omvärlden. Nationalisterna retar sig naturligtvis på beskrivningen av det svenska som ett misch-masch av assimilerade traditioner från utlandet. I juletid blir det trots allt ganska tydligt att mycket av det svenska stammar från andra länder – men långt ifrån allt, naturligtvis.

Julklappen och självhushållet
Min morfar berättade att han i sin barndom på 1890-talet var livrädd för julklappen. Han växte upp i Värmland på en herrgård, där familjen bestod av tiotalet barn och det självklart fanns både dräng och piga för det slitsamma vardagsarbetet. Hästen skulle ju ryktas, maten tillagas från grunden och huset hållas varmt med ved. Det som idag har blivit en del av vår omedvetna konsumtion var förr ett slitsamt och tidskrävande arbete. Från kakelugnar till fjärrvärme, från att kärna smör till att i snabbköpet hitta allt färdigförpackat – många av livets självklarheter var förr en del av självhushållningen.

Julbocken
Morfar Christian var som sagt rädd för julklappen när han var barn. Traditionen var ju att den halvt ilskne, motbjudande och farlige julbocken – en getabock i människoskepnad – klappade på porten i julnatten och egentligen signalerade till husfolket att allt var väl i ladugårdar och uthus, men barnen var livrädda för denne figur som de inte riktigt förstod sig på. Far i huset öppnade dörren och på trappan låg en liten gåva, kanske ett slöjdat föremål som barnen kunde glädjas åt, någon gång ett klädesplagg eller en väldoftande fruktkaka.

”Allt är OK”
Julklappen var signalen för att julfriden var bekräftad, att allt var i sin ordning bland djuren i ladugården och att julaftonen kunde firas. Att det fanns en liten gåva utanför porten var egentligen en variant på en ännu äldre tradition, där husfolket satte ut gröt till hustomten, som man visste höll till i närheten och höll sitt vakande öga över människor och djur. Tomtens gärning och bryderier formulerades så småningom av Viktor Rydberg i den klassiska dikten.

Olika influenser smälter ihop
Eftersom jag intresserar mig för ord och deras innebörd passar det kanske bra att nämna att ordet juhla betyder fest eller högtid på finska och att det är ganska sannolikt att vårt ord jul uppstått som en precisering av en viss fest, när vi behövde ett begrepp för firandet av att ljuset snart ska återvända. Jag antar att de kristna influenserna kom in långt senare och att ordet jul redan fanns för det som firas i andra länder som den kristna mässan, Christmas, eller tyskarnas välsignade natt, Weihnachten, då Jesusbarnet föddes. I Frankrike fanns en Pére Noël, en slags motsvarighet till Sankt Nicholaus, som ju under 1900-talet blivit Santa med en stor del av folket i väst. Stegvis och i ganska komplexa flöden flyter tro, tradition och gestaltningar samman. Den grå hustomte som Jenny Nyström gjorde lite gladare med en röd luva smälte så småningom ihop med de andra figurerna och blev den jultomte vi talar om idag.

Bevara genom att fortsätta att utveckla
Politiker och opinionsbildare på högerkanten upprörs när någon dristar sig att till att påpeka hur mycket med det svenska julfirandet kan härledas till influenser från andra länder. Man vill gärna låtsas att det finns något ursvenskt och närmast genetiskt definierbart att ”bevara”. Man vill inte veta av att Lucia är ett italienskt helgon eller påminnas om att den ursvenska traditionen med Kalle Anka klockan tre inte fanns före Walt Disney och Bengt Feldreich när han sjunger om stjärnan i det blå som Benjamin Syrsa. Om det inte var så allvarligt att högerkrafterna på allvar vill politisera kulturlivet utifrån en egen agenda skulle man kunna rycka på axlarna. Men tyvärr är högerns angrepp på kultursektorn en del av det större hot mot demokratin som vi nu upplever och måste motsätta oss. Därför är det så viktigt att vi förstår hur våra kära traditioner har uppstått, hur vi bäst gläds åt dem, utvecklar dem och gör dem till en del av det öppna, tillitsfulla och hemvävda svenska samhället.

Ja, vad fan får du Leif Östling?

Ja, Leif Östling, #VadfFanFårJag, frågade du retoriskt i en TV-intervju. Du tycker att du själv ska bestämma hur mycket skatt du ska slippa betala. Lagligt. Visst. Men knappast riktigt när du  med trovärdighet ska föra arbetsgivarnas talan i olika sammanhang. Du har ännu så länge ordföranderollen för Svenskt Näringsliv, en organisation som har flera formella funktioner i den väv av beslutsfattande som samhället består av.

Levnadsstandard är inte garanterad alla på jorden
Det är flera som har påpekat att du fått grundskola, gymnasium, högskola, sjukvård och en massa andra funktioner under din uppväxt och ditt vuxenliv. Men det du glömmer bort är att du hade inte kunnat leda Scania på ett framgångsrikt sätt om inte ett antal saker fungerat. Tusentals medarbetare på ditt tidigare företag blev anställningsbara tack vare att de kunnat gå skola, gymnasium och i många fall högskola. Scania hade inte kunnat betala dig din höga lön om inte företaget lyckats anställa rätt folk, som samhället bidragit till att de fanns där när du behövde dem.

Efterfrågan uppstår inte i ett vacuum
Ännu viktigare är kanske att dina kunders kunder hade en efterfrågan på transporttjänster som gjorde att det gick att sälja Scanias fordon. Och denna efterfrågan uppstod bland annat tack vare att många fått utbildning, fått arbete och en bra lön, som gjort att den sammanlagda efterfrågan på transporter blev så stor att du och Scania kunde sälja många fordon. Det räcker att se efter hur samhällena ser ut i det vi kallar ”syd” för att förstå hur fattigt Sverige också var för 100 år sedan. 1900-talets samhällsutveckling i Sverige uppstod inte av sig självt utan genom att kloka människor tog bra beslut där industri och det offentliga var för sig och tillsammans lyckades bygga upp ett välstånd för flertalet.

Korrupta makthavare
Du kan ju fundera hur Sverige hade sett ut om dåvarande Högerpartiet fått styra landet under 1900-talet. Hade kvinnor haft rösträtt? Hade vi haft ett pensionssystem värt namnet? Hur hade skolan fungerat för flertalet? Vilka av dagens självklarheter hade högern också velat införa? Eller om barn skulle tvingas arbeta för att bidra till familjens försörjning istället för att som idag från myndighetsåldern få ansvar för sin egen ekonomi och i många fall få möjlighet att låna till studier på högskolan. Det räcker att se hur andra länder i världen, tyvärr flertalet, har svårt att få en balans och en rättvisa i beslutsfattande och resurstilldelning. Världen är full av korrupta makthavare som skor sig privat på andras arbete.

Slutsats
Från och med nu kommer du alltid att förknippas med #VadFanFårJag. Varje gång du ska ta ditt ansvar som representant för en av ”arbetsmarknadens parter” vid avtalsförhandlingar. Varje gång din organisation lämnar ett remissbetänkande på ett lagförslag. Varje gång någon reporter vill ha arbetsgivarnas perspektiv på en fråga kommer ditt osolidariska uttalande att finnas med som ett mentalt filter och bromsa din möjlighet att få gehör för din ståndpunkt. Det är lika bra att du inser detta och drar slutsatser i enlighet med detta. Som talesperson för en samhällsbärande institution är du körd.

(Sen hade det varit smart om Scania tidigare hade satsat på icke-fossila fordon, men det är en annan diskussion).

Att dela kakan eller att baka den

Det går inte att blunda för flyktingsituationen. Alla kan inte komma hit, säger några. ”Sverige kan inte ta emot alla. Det finns inte plats, det finns inga lägenheter, det finns inga jobb”. Det finns ett avståndstagande och en misstänksamhet som har att göra med synen på människan och samhället. När vi blir fler och de när de nyanlända inte per automatik beter sig på samma sätt som en själv utmanas tilltron till den egna rollen i samhället.

Homo consumus
Vem är jag i samhället? Vilken roll har jag för att andra människor ska ha det bra? Homo consumus är en art, som fått allt större utbredning. Medborgaren som konsument. T.o.m. offentliga tjänster ska numera konsumeras. Marknadsanpassningen av samhällsnyttigheter som sjukvård, apotek, tågtrafik och post har minskat utrymmet för det vi upplever som det gemensamma. I en krympande gemensam sektor tar konsumentperspektivet större plats. Arbete och det var och en kan tillföra samhället konkurrensutsätts i effektivitetens namn. Utrymmet för solidaritet minskar. Individens mål är långt viktigare än samhällets.

Dela kakan eller baka den?
Flyktingar som söker sig hit blir konkurrenter i det offentliga rummet, på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden osv. Det tycks bli så att motståndet mot att erbjuda skydd från krigets fasor kan kopplas samman med den ökande konkurrens mottagandet leder till. Konkurrens om offentliga resurser, bostäder, om jobb och om bidrag. Kakan ska delas av fler. Att flyktingar och invandrare kan vara med och baka kakan och göra den både större och mer välsmakande glöms många gånger bort.

Glaset är faktiskt halvfullt, inte halvtomt.

Ingen vill vara en loser

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Ett möte med en politiker och en jurist

– ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
– ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”. 

De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.