Monthly Archives: maj 2021

Cirkulär ekonomi: Normer, roller, värdering

Posted on by
Reply

Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.

Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.

Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.

(Ur Johan Janssons presentation 26 maj)

Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.

Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.

Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?

Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?

Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?

Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?

Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.

Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.

Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.

Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).


Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats

Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här

Johan Jansson: här

Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här

Cirkulär ekonomi: Klotet om reparationer

Posted on by
Reply

SR Klotet sände ett program om reparationer den 19 maj, som innehåller flera intressanta perspektiv på reparerbarhet. Är det bra att reparera produkter så att de håller längre? Ska ROT-avdraget för reparationer utvecklas? Är det rimligt att oberoende reparatörer stäms av globala giganter som Apple? Är Frankrikes nya index en väg att gå? Uppgradering och reparationer är centrala delar både i Cirkulär ekonomi och i Delandeekonomin. För den som vill lyssna till hela reportaget finns en länk nederst. Här några intryck och reflexioner.

Naturligt att laga
I delandeekonomin är reparationer en central funktion. Att fixa saker själv, att få hjälp att laga själv genom att någon visar hur man gör eller att reparera tillsammans för att det blir roligare på det sättet är viktiga motiv för flera verksamheter. Rätten att kunna reparera blir i det sammanhanget självklar. Samtidigt behövs både intresse, kunskap, tid, och fallenhet för att det ska fungera, ofta kopplat till en tillgång till en lokal, verktyg och reservdelar. Det är inte alla som kan eller vill reparera saker.

Reparationstjänster som mainstream
För vissa produkter krävs specialkunskap. Tapetserare och elektronikreparatörer behöver veta vad de gör och hur. Ibland blir det bäst om reparationstjänsten blir en debiterad tjänst. I den cirkulära ekonomin är utvecklingen av reparationstjänster viktig. Ska produkter fungera i flera funktionsvarv innan de kasseras kan de behöva en översyn, en ”up-cycling” eller en ny design. Arbetet blir en del av skatteunderlaget. Ska cirkulär ekonomi ersätta den linjära kan vi inte undergräva behovet av skatteintäkter med diverse skatterabatter (ROT-avdrag, t.ex.) på sådant som ska vara mainstream i den nya ekonomin.

Vitvaror är en lågt hängande frukt
Lågt hängande frukter i sammanhanget tycks vara vitvaror. Tvättmaskiner, diskmaskiner och liknande blir testprodukter för regeringar som vill visa att man gör något. I Frankrike testar man just nu ett reparerbarhetsindex, som ska hjälpa konsumenten att förstå hur enkel produkten är att reparera, samt om det finns reservdelar och manualer till en produkt. I Sverige har vi haft ett ROT-avdrag när vitvaror repareras i hemmet. I båda fallen tycks det handla om volymprodukter, som har både tydliga produkter, tillverkare och identifierbara företag som säljer och/eller reparerar produkterna.

Livslängd och bättre produkt bättre än att laga?
En intressant invändning nämns i Klotet-reportaget, där Carlos Lopes från Energimyndigheten pekar på svårigheten med konsumentvägledande index när det kommer till livslängd på produkter (lite missvisande kallat hållbarhet av Carlos Lopes). Att i efterhand bevisa hur många gånger en dammsugarslang böjts blir svårt för konsumenten. Lopes pekar på vikten av att prioritera kvalitet – lång livslängd – före reparerbarhet. Och att det i vissa fall är bra att köpa en ny, energisnål, produkt som kan ersätta en äldre. Tyvärr missar han att nämna exemplet med valet av gräsklippare som är smart på flera sätt när el får ersätta bensindrift, där maskinen i sig har färre delar som kan gå sönder, förutom att klimatet och miljön (närmiljön för insekterna) mår bra av en utsläppsfri maskin.

Testa fler vägar!
I Klotet-reportaget talar Per Bolund (MP) om vikten av att stärka konsumenten och nämner också ett produktpass som han hoppas att EU ska lansera, där konsumenten får hjälp att förstå hur en produkt tagits fram på ett hållbart sätt, liksom hur den kan repareras. Mer radikalt hade varit att på olika sätt göra det omöjligt att sätta produkter på marknaden som skadar klimat, miljö eller människor. Varför ska vi låtsas att det är OK med både hållbar och ohållbara produkter på marknaden? Bolund nämner också att det tar tid att lansera nya beteenden. Kanske just därför som det är viktigt att hitta genvägar till en hållbar produktion och konsumtion, tänker jag.

Lågt och högt pris
Klotet-reportaget börjar och slutar med en vardagsnära inblick i hur det går till när en diskmaskin ska lagas hos konsument. Reparatören Göran Engström förklarar hur han ser en stadigt sjunkande kvalitet på produkterna (”för det är lägre pris som är viktigast för konsumenterna”) men också en avslutande reflexion om motsättningen i prissättning på produkter. Han ser en risk i att högre priser segregerar samhället, samtidigt som varje bransch behöver ha tillräckligt höga priser för att utvecklas sunt. Jag tänker genast på utbudet av cyklar. Det finns exklusiva modeller för den med stor plånbok och så finns enklare för den som har mindre resurser. Det finns lösningar. Och reportaget skiljer inte på kostnad och pris, vilket är synd. Många konsumenter har nog svårt att hålla isär dessa begrepp. En kostnad för ett företag är en del av produktens pris, enkelt uttryckt.

Forskningen och en HD-dom i Norge
Karin Bradley, forskare på KTH, intervjuas i reportaget. Hon pekar på trenden att det ibland blir svårare att ta isär produkter, att vissa företag vill kontrollera reparationsmarknaden och ställer den principiella frågan: Vem ska ha rätt att reparera en produkt? I reportaget nämns att EU nu har en skrivning om 10 år reparerbarhet och att man planerar regler för krav på manualer, reservdelar, att kunna plocka isär produkter med ”vanliga” verktyg osv. Ett bekymmer jag förstår är stort på elektroniksidan är att vissa komponenter enbart fungerar tillsammans med tillverkarens originalmjukvara. Frågan om Apple och deras krav på att vem som helst inte får laga deras produkter med piratkopior kvarstår. I reportaget nämns en norsk mobilreparatör som av norska HD dömdes till ett stort skadestånd för att han försökt använda Apple-delar tillverkade i Kina. Kampen mellan stora globala företag och rimliga konkurrensvillkor på konsumentnivå är inte avgjord. Men det finns lösningar.

Right to Repair
Right to Repair-rörelsen är intressant. Det finns ett antal NGO-organisationer i Europa som gått samman kring idén att reparationer ska underlättas. Det är en rättighet att kunna reparera produkter. (Se länk nedan till deras hemsida). I ett seminarium den 5 maj i år betonades priset på reservdelar som ett stort hinder, men också att tillverkare som tyska Miele börjar lyssna på kraven och lägger ut manualer på sin hemsida. I seminariet berättade även Paula Migliorini från EU-kommissionen vad som är i pipe-line när det gäller kommissionens arbete för att underlätta reparationer.

(Från https://repair.eu )

Sårbarhet 
Ur ett sårbarhetsperspektiv är reparationer avgörande. Om eller när just-in-time-ekonomin bromsar in eller stannar upp kommer det att bli mycket viktigt att kunna hålla igång delar av vårt högteknologiska samhälle, inte minst internet och alla kommunikationsvägar. Att kunna laga trasiga produkter kommer att bli mycket viktigt.

Ansvarsfrågan avgörande för att förbjuda försäljning
Ur ett ansvarsperspektiv och för att snabbt bromsa in resursslöseriet och nedsmutsningen av våra jordar och vatten, inklusive alla hot mot ekosystemet, tror jag – som jag nämnt i tidigare bloggtexter – att ansvaret för produkter måste kvarstå hos tillverkaren/importören. Det blir OK att tjäna på olika abonnemang och nyttjanden per tillfälle eller per tidsenhet, men ägandet och ansvaret för vissa produkter måste kvarstå hos tillverkaren. Detta ger i ett slag högre kvalitet genom längre livslängd på produkterna, detta minskar materialflödena när färre produkter behöver tillverkas och detta ger utrymme för nya affärsmodeller, där flexibilitet och tillgänglighet blir parametrar för kunden att välja eller välja bort. Istället för att plöja ner tusentals timmar i indexsystem, som bara indirekt kan göra nytta är det radikala greppet att kasta om ansvaret för produkter, så att tillverkaren inte kan sälja bort sitt ansvar till konsumenten.

Lönsamhet i relation till avtalsvillkor och intern kostnad
Som en konsekvens blir reparationsdelen av produkten mer av en B2B-fråga, där ägaren (tillverkaren) kan köpa lokal reparation av en firma som kan hålla produkten vid liv hos kunden/nyttjaren, alternativt byta ut den och laga produkten i lugn och ro på sin verkstad. Hur snabbt och med vilken kvalitet ersättningslösningen är på plats hos kunden blir en avtalsfråga och det blir upp till ägaren/produkttillverkaren att avgöra reparationskostnad kontra värdet av densamma.

Frivilligt system – men det kan gå fort
Självklart kan inte allt ingå i ett ”softify-för-allt”-system, men tillräckligt många produkter för att vi kan tala om ett skifte från den gamla linjära ekonomin till den nya mer cirkulära. Och allra bäst är att börja med frivillighet. Näringslivet behöver tänka om och gå före. Ungefär som Volkswagens VD numera resonerar kring alla elbilar som kommer att göra VW till en energigigant, där han kan erbjuda elavtal till och från de mobila batteristationer som bilarna också är.


Länktips: SR Klotet om reparationer: https://sverigesradio.se/avsnitt/1728424

Right to repair, en gräsrotsrörelse i Bryssel: https://repair.eu/about/

Carlos Lopes på Energimyndigheten om ekodesign och energieffektivietet: https://www.youtube.com/watch?v=fykeTKb7t2o

Här ytterligare en intressant länk som illustrerar hur arbetet för cirkulär ekonomi framskrider på EU-nivå. (Jag ska återkomma till denna). EU-kommissionens handlingsplan för cirkulär ekonomi från 2020: https://ec.europa.eu/environment/strategy/circular-economy-action-plan_en

USA behöver fungerande partier

Posted on by
Reply

Efterspelet till attacken mot Capitoleum i Washington den 6 januari illustrerar hur skadat det republikanska partiet i USA är. 175 ledamöter av representanthuset röstade nyligen emot förslaget att sätta upp en oberoende kommission. Kommissionen är tänkt att få uppdraget att utreda vad det var som hände den dag mobben stormade Capitoleum i syfte att påverka den formella process, som skulle fastställa valresultatet från presidentvalet i november 2020. 36 republikaner tyckte att det vore en bra idé att reda ut vad son hände, varför polisen och/eller nationalgardet inte var bättre förberedda, varför ingenting hände när stormningen hade påbörjats osv. 175 republikaner vill inte ha någon kommission.

Gömma sig – en reflex?
Demokrati och parlamentarism kräver att medborgare och väljare har alternativ när de ska välja sina företrädare. När nu det republikanska partiets valda representanter i landets högsta politiska instans väljer att inte vilja ha fram sanningen om händelserna den 6 november måste det bero på att de tror att de förlorar på att sanningen kommer fram. På något sätt räknar de med att de själva och/eller partiet drabbas om det visar sig att några republikaner aktivt eller passivt möjliggjorde angreppet eller inte gjorde vad de kunde för att förhindra förloppet. Det de inte tycks inse är att det knappast kommer ställa dem i en bättre dager när utredningen väl är klar. Att gömma sig bakom en gardin är barnets reflex när både föräldern och barnet vet att barnet har varit olydigt. På liknande sätt gömmer sig nu 175 republikaner bakom en låtsad fasad av att de inget gjort och att det som hände förresten bara var några besökande turister som blev lite högljudda…

Försvagning av demokratin
Genom att inte sätta demokratin över sina egna intressen visar de 175 republikerna att de inte har förstått demokratins innersta kärna. De har fått sin politikerroll för att representera sina väljare, inte för att till varje pris klamra sig fast vid en egen maktposition. Genom att nedvärdera demokratin som sådan bidrar de till att försvaga det politiska system, som många västliga demokratier håller för bättre än de semidiktaturer och diktaturer världen är full av. När den största demokratin i världen inte håller måttet skadar det miljoner demokratikämpar i länder som Kina, Burma, Cuba, Zimbabwe, Turkiet, Vitryssland, Ryssland osv. Kaxiga politiker som Putin, Erdogan och Orban får ytterligare argument att ignorera mänskliga rättigheter när de ser hur demokratin inte lever upp till de egna målsättningarna. Västvärldens kritik blir mindre värd när USA inte klarar att leva upp till minimala krav på transparens och rättvisa.

Fred på fel villkor?
Det ligger också i sakens natur att de krafter som fortsatt vill se egoismen och nationalismen som ledstjärnor i umgänget mellan människor och länder också känner ett fortsatt stöd, när expresidenten i USA inte ställs till svars för sina antidemokratiska handlingar. I Sverige nominerades han till Nobels fredspris. För sin insats i det Mellanöstern som nu återigen sett blodiga strider mellan israeler och palestinier. Freden i regionen kan inte bygga på att den ena sidan ensidigt får besluta om villkoren. Det räcker med att påminna om Versaille-fredens förnedrande villkor för Tyskland för att inse vilka konsekvenser orättvisa kan få.

Dags för ett tredje parti till vänster?
För att återkomma till USA, det är faktiskt så att det demokratiska partiet bör anstränga sig att hjälpa rivalerna i det republikanska partiet att hitta en väg framåt. Ett sönderfallande och högernationalistiskt republikanskt parti gynnar inte demokratin. Det väcker bara fel revanschlusta och fel slags kamp. Rasisterna och högermiliserna måste marginaliseras. Kanske dags för AOC att samla minoriteter i ett tredje parti?

Cirkulär Ekonomi: Hållbar konsumtion enligt Svensk Handel

Posted on by
Reply

Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.

Lönsamhet och hållbarhet
Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.

Pandemins påverkan på detaljhandeln
Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.

Knäckfråga
En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.

Avmystifiera hållbarheten!
En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.

Viktiga iakttagelser från ICA
Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.

Modeindustrin
Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).

Viktigt med forskning
Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.

Nu ska vi vara tydliga
Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!

Länktips, där inspelning från webbinariet kommer att finnas:
www.sustainableconsumption.se

Folkmord i Tigray, Etiopien

Posted on by
2

Det går inte att ta in det hon berättar. Detaljerna från folkmordet i Tigray är bortom begriplighet. Förnedringen, våldet, barnen, kvinnorna… men också hur årets plöjning och sådd effektivt stoppas av maktens hantlangare och hur därmed troligen fem miljoner människor svälter ihjäl som en konsekvens av att livsmedel inte kan produceras på lokal nivå. En miljon på flykt, många till Sudan, men också internflyktingar. 30 års stegvis utveckling, 30 års återplantering av skog för att återskapa ett livskraftigt landskap, 30 års utbildning och framsteg för en ung generation i provinsen Tigray i Etiopien går nu snabbt om intet. På ett halvår har landsdelen skövlats och omvärldens reaktion har varit diplomatiskt tillrättalagd. Det talas i allmänna ordalag om problem på Afrikas horn, om vikten av stabilitet, om att få striderna att upphöra.

Förhoppningar
I grunden förstår jag att det finns flera lager av motsättningar. En nivå handlar om hur landet Etiopien ska styras: med en stark centralmakt eller som en federation med betydande självbestämmande för regionerna. I Tigray har ledarna sedan länge verkat för en federation. Detta har ogillats av andra politiker från andra folkgrupper. När Abiy Ahmed tillträdde i april 2018 som president knöts stora förhoppningar till honom från västliga demokratier. Han slöt fred med Eritrea och uttalade sig på ett sätt som gick hem i Väst. Inte minst att han frigav många politiska fångar sågs som en viktig signal. Han tilldelades t.o.m. Nobels fredspris 2019.

Smart av Abiy Ahmed
Genom att komma överens med Eritrea lade Abiy Ahmed grunden till en taktisk manöver, som han senare har kunnat utnyttja. Eritreanska styrkor angrep, tillsammans med regeringsstyrkor, Tigray i november 2020, plundrade och mördade och när Abiy Ahmed behövde rättfärdiga sina övergrepp på den egna befolkningen kunde han bekvämt skylla på eritreanerna och hävda att ”de nu upphört med sina övergrepp”. Nån-annan-ismen tillämpad på ett slugt sätt.

Utrikesdeklarationen i februari 2021
Jag lyssnar till berättelserna om övergreppen, om folkmordet och har svårt att ta in allt. Så kommer en fråga upp som förundrar mig. Hur ställer sig den svenska regeringen till detta? Fördömer man styret i Addis Abeba eller hur gör svenska UD? Följer man USA:s fördömande, EU:s skarpa ställningstagande eller väljer Sverige en annan nivå på kritiken? Vad innebär det – mot bakgrund av de avskyvärda brotten mot kvinnor i Tigray – att vi har en feministisk utrikespolitik? Sätter Sverige ner foten och markerar mot den mångåriga partner Etiopien varit för Sverige? Det finns ju fortfarande en förväntan från omvärlden på att svenska värderingar handlar om mänskliga rättigheter, om kvinnors rättigheter och om att värna svaga grupper i konflikter. Det låter inte så. Det jag hittar på webben är ett allmänt uttalande ( i februari 2021 i utrikesdeklarationen):
”In Ethiopia, the conflict in Tigray threatens to undermine the country’s democratic development, with far-reaching regional consequences.”
Konflikten i Tigray hotar att underminera landets demokratiska utveckling. Det är ett sätt att formulera en mycket försiktig kritik, paketerad som icke-kritik.

Sverige bör markera, gärna tillsammans med näringslivet
Jag vill inte återge alla hemskheter jag tagit del av. Hur Abiy Ahmeds krig mot den egna befolkningen ser ut på bynivå eller på individnivå. Men även om det tar emot att erkänna att fredspriset var feltänkt måste den stoltheten var lätt att svälja i jämförelse med vilka brott mot mänskligheten som genomförs i en av de regioner i Etiopien som fram till nyligen såg mest lovande ut. Det finns många stora svenska företag i landet. De är också beroende av att utvecklingen går åt rätt håll med välståndsutveckling, utbildning och försvar för mänskliga rättigheter. Tillsammans med näringslivet kan regeringen markera betydligt starkare.

Samexistens
Jag inser också att alla konflikter har flera bottnar och att det kan finnas motiv för att korrigera för orättvisor. Men omänsklighet och krigsbrott mot civilbefolkning, mot egendom och försörjning kan inte rättfärdigas. Etiopien har över 80 kulturer, språk och identiteter som behöver hitta sätt att samexistera. Den väg landets ledare nu valt leder bakåt. Att lösa problem med våld och som i detta fallet övervåld, skapar bara nya problem. Om vi inte lär oss att samexistera kommer världen aldrig att bli hel.

Jag tackar min vän från Tigray för samtalet. Det blev inte mycket gjort resten av dagen.

Länktips:
Inslag i Sveriges Radio: https://sverigesradio.se/artikel/kritiskt-lage-i-tigray-varnas-for-folkmord

Läkare utan gränser: https://lakareutangranser.se/nyheter/sjukvarden-under-attack-i-tigray

Så här skriver EU:s ministerråd i mars 2021: ”The Council is extremely concerned by the numerous testimonies as to possible war crimes and crimes against humanity, extra-judicial killings and other serious human rights violations and abuses. The EU calls for these actions to end immediately and for perpetrators to be brought to justice.”

Valet står inte mellan Stalin och marknaden

Posted on by
Reply

Marknadshyror för lägenheter i nybyggda hyreshus ska tas fram enligt Januariavtalet. Utredningen ska presenteras nu i maj, gå på remiss och om alla är överens kommer en proposition att presenteras för Riksdagen nästa år så att marknadshyror kan tillämpas redan före nästa riksdagsval. Den fråga som infinner sig är vilket problem januaripartierna tror att de löser genom att skapa en större spännvidd i hyressättningen på lägenheter?

Social housing är vanligt i andra länder
Tak över huvudet till en rimlig kostnad får i princip räknas till de mänskliga rättigheterna. I många av våra europeiska grannländer har man ett system med socialt boende, där människor med svaga ekonomiska förutsättningar får kvalificera sig till ett subventionerat boende. I vårt grannland Finland var det år 2015 cirka 40 procent av de som bodde i hyreslägenhet som ingick i det s.k. ARA-systemet. Boendet leder i den typen av lösningar lätt till en klassmarkör och kan stigmatisera snarare än underlätta för den enskilde.

Vad leder högre priser till?
Det låter kanske smart att låta högre hyror bli ett incitament för fastighetsägare att satsa på att bygga fler bostäder. Men, som forskaren Per Lindberg skriver i Dagens Arena: ”Även om fastighetspriserna skulle gå upp om vi införde marknadshyror skulle byggpriserna gå upp i ungefär samma takt, vilket skulle göra att incitamenten att bygga nytt inte ökade. En stor anledningen till det är att kommunerna, som sitter på planmonopolet och ofta är de stora markägarna, kommer ta ut stora delar av de ökade fastighetsvärdena i ökade markpriser.” (Se länk nedan) 
Bostadsmarknaden består av ett antal aktörer med olika intressen att bevaka. En relativt stor del av hyresrätterna i Sverige ingår i Allmännyttan. Det är svårt att se att Allmännyttan generellt skulle gynnas av att vissa lägenheter i nyproduktion blir dyrare att bygga och att bo i. Högre priser kommer att sätta ännu högre press på boende med små marginaler.

Underlätta för unga bostadssökande
Det mest intressanta vore att hitta mekanismer och lösningar som gör det lättare för unga människor att komma in i en bostadskarriär. Det är inte fler ”Mambos” vi behöver, det har pandemin på ett tydligt sätt demonstrerat. Unga människor förväntas plugga hemma, föräldrarna jobba hemifrån och extra svårt blir det pusslet, när familjen är trångbodd. Utvecklingssamtal på toaletten eller i garderoben har blivit allt vanligare.

SVT Agenda missade den viktigaste frågan – igen
När marknadshyror diskuterades i SVT Agenda den 16 maj mellan Nooshi Dadgostar (V) och Nyamko Sabuni (L) inträffade det intressanta att båda två hänvisade till Finland som ett exempel på hur dåligt respektive bra det fungerat i Finland med marknadshyror. Och Agendas Hedenmo missade den pedagogiska poängen att låta de båda partiledarna reda ut begreppen. Det kan ju inte vara både bra och dåligt med det finska exemplet…. . Någon borde tala om för Agenda-redaktionen att den intressanta frågan med marknadshyror inte var om Jonas Sjöstedts hårda krav på regeringen stod fast. Det är inte regeringskriser Agenda ska skapa i varje program, det finns andra viktiga saker att informera TV-publiken om. Om det finska exemplet är bra eller dåligt, t.ex….

För vem är marknadshyror lösningen?
I Finland har man testat marknadshyror. Per Lindberg igen: ”I Helsingfors ligger de reglerade ARA-lägenheternas hyror runt 50 procent lägre hyror än marknadshyran, och tillgången på en subventionerad hyreslägenhet beskrivs som tämligen ansträngd. Inte ens ett så pass stort bestånd av sociala bostäder är alltså tillräckligt för att lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare. Det marknadspris som blir resultatet av en oreglerad marknad och det ojämlika maktförhållandet som råder mellan hyresvärd och hyrestagare blir uppenbarligen mycket högt och utestänger stora grupper av låg- och normalinkomsttagare.”
Man löser således inte bostadssituationen för de trångbodda eller för personer med svag socioekonomisk ställning genom att göra delar av beståndet dyrare. Så för vem är marknadshyror lösningen?

Ett helt annat grepp för att ge de boende lägre hyror
I tidningen ETC läser jag en intressant debattartikel av Antti Kurvinen och Ola Nylander (båda från CBA på Chalmers) med rubriken ”Hållbart bostadsbyggande bra för klimatet – och ger låga hyror”. I korthet pekar forskarna på det rimliga och kloka i att ändra kalkylmetoden för bostadshus. Istället för en ekonomisk livslängd på 50 år kan byggare och finansiärer utgå från 70 års livslängd och på så sätt uppnå två effekter. Dels blir husen mer hållbart byggda med tanke på materialval och hållbarhet, dels blir månadskostnaden ett par tusen kronor lägre för hyresgästen, när återbetalningstiden på investeringen blir längre. Detta låter för mig som en win-win-lösning, där vi både får hus som håller längre och samtidigt minskar trycket på de boende ur ett mer rättvist ekonomiskt perspektiv.

Det är inte stalinism eller marknad som de boende kan välja mellan
Det finns all anledning att låta bostadspolitiken bli en viktig fråga i valrörelsen 2022. Unga människor ska inte behöva bo hemma när de är vuxna och ska heller inte tvingas ut i svart lägenhetshandel. Vi behöver ansvarstagande hyresvärdar, kooperativa hyreshus och tydliga komplement till de starka marknadskrafter som har kortsiktiga börsvärden i fokus. Jag skrev om Stacken för tre år sedan. Se länk nedan.

Länktips: https://www.dagensarena.se/essa/marknadshyror-maste-diskuteras-utifran-ratt-effekt/

https://www.dagensarena.se/essa/lindberg-finsk-hyresmarknad-ar-inte-losningen/

https://www.etc.se/debatt/hallbart-bostadsbyggande-bra-klimatet-och-ger-laga-hyror

http://christerowe.se/2018/02/nr591-intressant-med-alternativa-boendeformer/


Klimatet: Hoppas Aktuellt håller ut

Posted on by
Reply

Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.

Hur sätter vi press på Bolsonaro?
Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.

Teoretiserande
Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?

Det gäller att beröra
Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.

Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Posted on by
Reply

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://play.goteborg.se/webbinarium-1-sharing-city-goteborg

https://play.goteborg.se/webbinarium-2-sharing-city-goteborg

https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se

Fem förslag till SVT om klimatet

Posted on by
Reply

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Varför är denna återvändsgränd så intressant?

Posted on by
Reply

Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner.
(Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).

Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig
Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.

Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort
Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?

Forskning pågår
Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.


Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning

Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå?
Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.

Länktips: https://cleantechnica.com/2021/05/03/small-modular-nuclear-reactors-are-mostly-bad-policy/amp/

Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk:
” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt ​​det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”