Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.
Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.
Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.
Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.
Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.
Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?
Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?
Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?
Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?
Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.
Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.
Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.
Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).
Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats
Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här
Johan Jansson: här
Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här