I den här texten kommenterar jag årskonferensen den 12 december 2022. För ett referat av konferensens innehåll, se länktips nedan.
Steg framåt
Konferensen känns som att Delegationen har tagit ett eller kanske två steg framåt. Äntligen finns en tydligare koppling till andra pågående processer. Kanske har det att göra med Svenskt Näringslivs rapport, som tydligt omfamnar CE. (Se länktips nedan). Eller så har det med EU:s gedigna arbete med förordningar och direktiv. Eller helt enkelt att saker och ting behöver tid att sjunka in och insikter behöver landa på olika nivåer. Bara den som helt blundar för fakta kan hävda att klimatkrisen är påhittad eller att vi har oändligt med resurser på planeten, resurser som tillåter fortsatt överkonsumtion och slösaktig energianvändning.
Vita fläckar
Men även om Delegationen för Cirkulär Ekonomi står stadigt på vetenskaplig grund under Tomas Kåbergers ordförandeskap finns det vita fläckar och ett antal oklarheter som Delegationen inte adresserar. I den här kommentaren ska jag ta upp 6 delar eller aspekter som förtjänar extra uppmärksamhet.
Ekonomin
1). Det tydligaste delområdet är ekonomin. Det är påtagligt hur svårt expertgrupperna har att närma sig den nya ekonomin, som inte ska präglas av konkurrens utan mer av samarbete, i relation till ägande, ansvarsfördelning, vinst och redovisning. När värde är viktigare än vinst, när, av vem och hur ska värdet på en vara anges och när blir detta värde beskattningsbart? Tacklar vi inte den frågan lär vi fortsätta att betrakta kortsiktig vinst som det eftersträvansvärda, se aktiekurserna som den viktigaste kompassnålen och fortsatta framtida vinstuttag som en falsk säkerhet för dagens lånekarusell. Någon kommer att bli Svarte Petter i det tombolaspel som den nuvarande ekonomin kan liknas vid. Och det lär inte bli politikerna som sätter ner foten. I alla fall inte självmant.
På riktigt
2). Ett bestående intryck av dagen är annars att ”nu är det på riktigt”. Volvo Personvagnar inser nu att deras tidigare affärsmodell inte längre gäller. Hållbarhetschefen Anders Kärrberg säger i klartext att det inte går att fortsätta att pumpa in bilar i städerna, där kunderna i allt större utsträckning väljer att bo. Volvo Personvagnar behöver hitta nya sätt att bli lönsamma även om man levererar färre fordon. Och liknande signaler hörs från andra bilföretag.
Kommuner och regioner
3). Det jag också tycker sticker ut är att vissa regioner och kommuner försöker bidra med de lösningar de kan. Nyckeln till dessa initiativ ligger i rätt rekrytering, att rätt personer får rätt förutsättningar att åstadkomma sådant de själva har intresse av att arbeta med. Engagemang och kunskaper, samarbetsvilja och målinriktat arbete är i det sammanhanget ovärderliga komponenter. Det bör finnas en tillåtande kultur och ett proaktivt, öppet internt klimat i organisationerna, där det är OK att testa nya grepp. Det låter kanske självklart, men hela grundidén med förvaltningstraditionen i våra kommuner är att varje medborgare ska bedömas lika. Det ska finnas en förutsägbarhet i hur myndigheter hanterar ärenden som påverkar medborgare och företag. Att göra annorlunda mot igår är svårt i en organisation som har i sin ryggrad att alltid göra lika. Men med kloka chefer finns det utrymme för sidoprocesser, som kan utvecklas vid sidan av ”linjen”. Och liknande tankar måste finnas hos näringslivet. Om man alltid gör som man alltid har gjort är man snart ifrånsprungen.
En liten miss?
4). Den expertgrupp som redovisade bioekonomi, och däribland den textila delen, nämnde inte att det finns en EU-förordning som säger att Sverige per den 1 januari 2025 ska ha ett insamlingssystem på plats för återvinning och återbruk av textilier och skor. Det gjordes en offentlig utredning i frågan (SOU 2020:72, länktips se nedan) som tyvärr inte har lett någonstans. När expertgruppen listar som ett av sina förslag att ”Förenkla och standardisera insamling och sortering av uttjänt textil för återanvändning och återvinning” tycks man inte ha gjort hemläxan.
Normskifte i dagens samhälle
5). Jag måste också kommentera expertgruppen för normskifte och deras inspel. Det kan vara svårt för en expertgrupp att enas om både nu- och börläge när det gäller samhällets normförskjutning. Men att vi de senaste åren har sett exempel på isolationistisk politik (Brexit, Make America Great Again), högernationalism (Indien, Ungern, Polen, Italien – och tyvärr Sverige), främlingsfientlighet och till och med krigföring är sådant som inte går att blunda för. Expertgruppen hade kunnat sätta in sina förslag i en dagsaktuell kontext, men det gjorde man inte.
Klimatförändringarnas effekter börjar också slå igenom allt hårdare och drabba speciellt fattigare befolkningar. Kraven på rättvisa i klimatarbetet är både tydliga och legitima eftersom de ekonomier som orsakat utsläppen inte är de som nu först drabbas. Mot denna bakgrund av spänningar och olika förväntningar även i Sverige innebär talet om normförskjutning inte längre samma sak som för bara några år sedan. De partier som gick till val 2022 på att kraftigt sänka bensin- och dieselpriserna gjorde det eftersom de lyssnade på några viktiga väljargrupper. Jag skulle hävda att frågan om normförskjutning i en mer samarbetspräglad riktning har blivit svårare, att vars och ens kortsiktiga och relevanta frågor om energipriser och att få den dagliga ekonomin att gå ihop gjort det svårare att hitta en konsensuslinje, där det exempelvis blir självklart att avstå konsumtion av billiga massproducerade varor.
Expertgruppen för normskifte talar om emotionell anknytning och att individer måste kunna identifiera sig i och känna sig inkluderade i det nya. Stora grupper i dagens Sverige känner sig exkluderade, utpekade och oönskade av andra. Inte minst hänger dessa trender ihop med socioekonomiska realiteter. Centrum-periferi och stad-land är typexempel på förutsättningar som behöver erkännas och adresseras på ett klokt sätt. Det kommer att kräva insatser och arbete på flera plan för att överbrygga de verkliga och upplevda spänningar och orättvisor som finns i samhället. En konkret åtgärd vore att samhället satsar på kompetensutveckling på bred front.
Några nyckelbegrepp
6). Tre nyckelbegrepp behöver lyftas fram tydligare i alla sammanhang, begrepp som jag tror är viktiga att inkludera för att få en bred acceptans för det vi diskuterar kring cirkulär ekonomi. Det första är RÄTTVISA. Ska vi få acceptans för en omläggning av ekonomin från att vara baserad på konkurrens till att utgå från samverkan, är det helt avgörande att förändringen uppfattas som rättvis. Det andra är POSITIVA MERVÄRDEN. Ska människor avstå traditionellt ägande måste mervärdena med flexibelt och anpassat nyttjande tydliggöras. Att kunna nyttja istället för att äga innebär en mental omställning och då måste fördelarna exponeras tydligt, även i syfte att balansera den status som följer med en viss typ av ägande. Det tredje är TRYGGHET, som innebär tillförlitlighet i kvalitet, leveranstider, funktionalitet och liknande. Här borde exempelvis försäkringsbranschen kunna se helt nya möjligheter att skapa transparens och trygghet för alla parter.
Kanske är det så att introduktionen av cirkulär ekonomi inte kan lösa alla samhällsproblem, men ska omställningen lyckas måste kartan och verkligheten stämma någorlunda överens.
I den här texten försöker jag sammanfatta det jag fångade upp av konferensens innehåll. Några kommentarer finns i en separat bloggtext, se länktips nedan.
Det känns som en återstart, när Tomas Kåberger nu är ordförande för Delegationen för Cirkulär Ekonomi. Kåberger har en forskares både öppna och kritiska blick på hur de olika expertgruppernas analysspår och förslag kan förverkligas och vilka konsekvenser förslagen kan få för hållbarhetsarbetet. Delegationens årskonferens den 12 december 2022 var en heldagskonferens som går att se i efterhand på webben. (Se länk nedan).
Jag har de senaste åren återkommande beskrivit Delegationens
arbete i några bloggposter och oftast varit ganska besviken över hur fokus hela
tiden har legat på storskalig återvinning, som om CE enbart skulle handla om
att optimera och effektivisera materialåtervinning. Desto mer befriande var
känslan denna gång, då det inte gjordes utrymme för de kommunala reningsverken
och deras synnerligen tveksamma idé att sprida avloppsslam på åkrarna för att
ta vara på fosfor i slammet, under skenet av att REVAQ-märkningen skulle vara
en garant för att avloppsslam skulle vara ofarligt ur hälsosynpunkt, vilket det
naturligtvis inte är. Och lika befriande att denna gång slippa lyssna till
återvinningskoncernernas förhoppningar om stora och ökande avfallsmängder,
vilket passar några aktörer med storskaliga lösningar, men som riskerar att
låsa in oss i onödigt stora materialflöden.
Visserligen fortsätter Delegationen att inkludera flera
olika perspektiv, där mineraltillgång, gruvbrytning och materialkvaliteter står
i fokus, men det fanns denna gång mer inspel om designprocessen, om
normförskjutning, om EU:s roll och inte minst om bilindustrins och
läkemedelsindustrins pågående förändringsarbete. Den här årskonferensen
innehöll flera viktiga kännetecken på att utvecklingen är på gång och går i den
cirkulära riktningen.
Per Storm
Per Storm inledde dragningarna från de olika expertgrupperna. Materialfrågan är komplicerad i synnerhet som vi idag använder avsevärt många fler metaller och grundämnen, liksom kombinationer och legeringar än förr. Försörjningskedjorna är komplexa och prognoserna är delvis motsägelsefulla. Vid högre klimatambitioner finns förväntningar på att efterfrågan på exempelvis aluminium kommer att öka. Man talar om innovationskritiska metaller, IKM, som kommer att efterfrågas i högre takt när en omfattande elektrifiering ska genomföras, mer förnybar energi ska produceras och en effektiv materialhantering ska införas. Gruppens förslag handlar om att se över lagstiftningen gällande avfall och transporter av avfall, att systematiskt kartera gruvavfall och annat avfall i jakt på metaller samt att mineraler och metaller i samhället karteras på ett systematiskt sätt. I närtid vill man också att Sverige tar en aktiv roll i EU:s arbete för metallstandarder och att en översyn görs på myndighetssidan. Man vill också se en materialdeklaration motsvarande energideklarationen på vissa produkter, man vill se ett förverkligande av den batteristrategi som tagits fram och en möjlig kvotplikt för IKM-metaller. På längre sikt vill man att det tillskjuts forskningsmedel för att på rätt sätt komma igång med meranvändning av deponerat material, materialåtervinning, samt att tillgodose satsningar på utbildningssidan.
Mats Lundin
Mats Lundin från expertgruppen för cirkulär produktion var näste talare. Han vill se ett kunskapslyft för omställningen till en mer hållbar/cirkulär produktion, där akademin också deltar. Han betonade att produktionskostnaderna behöver täcka in flera användningar av produkterna och att återföring av produkter ingår i produktionen. Det kommer att behövas incitament för återföring, t.ex. avdrag för återvunna material. Det saknas också leverantörskedjor för återvunnet material, där kvalitet på material blir viktigt.
Heidi Hautajärvi Stenmark
Nästa person att tala var Heidi Hautajärvi Stenmark som sammanfattade tre olika delområden under rubriken bioekonomi: förpackningar, textil och träbyggnader. Det är viktigt att material cirkuleras länge. Mängden förpackningar har ökat på senare tid. Viktigt att ha rätt material och att optimera lösningar. Ur de punkter som listades kan nämnas att gruppen vill likställa återvunnet material med biobaserat material och att olika steg behöver tas för att förhindra suboptimering. Man vill gå över till styrmedel som gynnar biobaserad textil genom hela värdekedjan, man vill se omställningsstöd för de företag som en biobaserad och cirkulär affärsmodell och märkning och klassificering för återbrukade och återvunna biobaserade textilier. När det gäller träbyggnader ville gruppen uppmärksamma behovet av översyn av byggregler, samutnyttjande av lokaler och system för återbruk av material vid byggnation och ombyggnad.
Karin Peedu
Så var det dags för Upphandlingsperspektivet på cirkulär ekonomi. Karin Peedu från SKR talade först. Hon nämnde inledningsvis att det upphandlas för över 800 miljarder per år. Hon visade en översiktsbild som illustrerade hur det går att se på dessa frågor under flera huvudrubriker: Begränsa materialåtgången, minska mängden jungfruliga råvaror, förläng livslängden på produkter, maximera möjligheten för återanvändning av en produkt eller komponent, maximera möjligheten till återbruk och återvinning av material. Totalt fanns under dessa rubriker ett 30-tal delåtgärder som kan komma ifråga för den upphandlande myndigheten. Hon pekade också på svårigheten att t.ex. få klarlagt om plast är återvunnen eller inte. Det står liksom inte på den….
Sven-Olof Ryding
Sven-Olof Ryding fortsatte på upphandlingstemat. Han ifrågasatte floran av indexeringsmodeller och varnade för att det inte går att vänta på ”det perfekta systemet”. Han betonade istället att ISO 14025 som funnits en tid är utmärkt att använda, framför allt om det kompletteras med utökade LCA-analyser och information om klimatnyttan och cirkulära egenskaper och där tredjepartsgranskning kan vara en hjälp. Det som kan kallas cirkulärdeklarationer skulle bli ett allsidigt policy- och upphandlings-verktyg hävdar expertgruppen, eftersom det underlättar för upphandlande enheter att ställa relevanta krav.
Moderatorn Tomas Kåberger passade på att betona hur kraven på underleverantörer förändras när produkters reparerbarhet ska beskrivas och dokumenteras. Skillnaden för t.ex. bilbranschen blir att försäljningen av nya reservdelar troligen minskar när olika utbytessystem och reparationer av delar blir vanligare.
Malin Leth
Nästa talare var Malin Leth från Håll Sverige Rent, som ordförande för expertgruppen för normskifte. Gruppens rapport heter Tro Hopp och Visioner. För att hålla ekonomin inom de planetära gränserna krävs ett normskifte. Normskiftet är något annat än gradvisa förändringar inom det rådande systemet. Hon beskrev hur tre faktorer påverkar en möjlig omställning. Dels en kombination av insatstyper, dels en emotionell anknytning och för det tredje att individer behöver kunna känna sig inkluderade och kunna identifiera sig i det som pågår om den linjära ekonomin ska kunna ersättas av en cirkulär. På olika nivåer behövs en förståelse för icke-tekniska hinder. Styrande och stöttande insatser behöver balanseras på ett klokt sätt. Hon talade om vikten av kollektiva minnen, om framtidshopp, om samspel och beteenden baserade på en känsla förankrad på ett djupare, mänskligt plan vilket kan leda till handling. Malin Leth betonade också att en mångfald av värderingar är önskvärda och att politiken bör ta ett större ansvar för utvecklingen.
Kristina Haraldsson
Nästa talare var Kristina Haraldsson från LKAB. LKAB utvinner 80% av EU:s järnmalm. LKAB leder omställningen på tre områden, genom att arbeta för en världsstandard för gruvbrytning, genom arbetet med koldioxidfri järnsvamp med vätgasteknik samt genom att man vill utvinna strategiska mineral ur gruvavfall. Man har 4 miljarder ton mineraltillgångar och reserver där det finns brytbart järn, fosfor och sällsynta jordartsmetaller, där man bedömer efterfrågan som stor och ökande. För några av de sekundärprocesser som planeras har LKAB tänkt uppföra en industripark i Luleå hamn, som ska vara i drift 2027. Helt uppenbart ser LKAB en lönsamhet i utvinning ur det som idag klassats som gruvavfall. Och i konsekvens med resonemanget vill man se en översyn av lagstiftningen kring deponiavfall.
Sara Renström
Nästa talare var Sara Renström, som representerade expertgruppen för cirkulära designprinciper. Det viktigaste är att produktdesign reducerar behovet av materiella resurser, att produkter kan vara i bruk under en längre tid, att designen minimerar avfall, svinn och föroreningar samt att designen bidrar till att resurser kan återföras på ett säkert sätt till biosfären. Expertgruppen har hållit på i tre år och fokuserade det senaste året på minskningar av resursflöden. Den cirkulära designen kan påverka vad som produceras, hur det produceras och används och hur mycket som produceras. Ur detta följer att designen ska underlätta för företag och konsumenter att klara sig med mindre, att återanvända redan befintliga produkter och att underhålla och reparera. Att minska resursflöden ska vara möjligt, utbrett och attraktivt. Särskilt intressant är att produktdesignen kombineras med cirkulära affärsmodeller. Idag är det dyrt för en aktör att gå före och ensam agera annorlunda än sina konkurrenter. Det krävs standards och regelverk, som också kommer att behöva utredas konsekvenserna av. Bland expertgruppens förslag finns skattelättnader för reparationer. ( Här har den nya regeringen valt en motsatt strategi när man höjde momsen på reparationer, min anm.) Man nämner också behovet av utbildning inom underhåll och reparationer, liksom att det saknas verkstäder för reparationer.
Malin Rosqvist
Nästa talare var Malin Rosqvist från det strategiska innovationsprogrammet PiiA, som är en förkortning av Process Industrial IT and Automation. PiiA är ett av fyra strategiska innovationsprogram som står bakom projektet ”Trace 4 Value”, som handlar om spårbarhet, ofta i betydelsen digital spårbarhet. Inom ramen för Trace 4 Value genomförs flera olika projekt utifrån olika branschers behov av spårbarhet. Informationsdelningsprojektet handlar bl.a. om produkters status och slitage. Projektet för näringsämnen handlar bl.a. om att ta tillvara näring ur organiskt avfall. Projektet TrusTrace handlar om textilier och spårbarhet. Etc. I Piia pågår 300 olika projekt och en erfarenhet man har gjort är att det är svårt att i förväg veta vad ett projekt ska leda till, vilket leder till ändringsbegäran. En annan erfarenhet är att det är viktigt att ha rätt aktörer till rätt projekt. Malin Rosqvist nämner också kontakterna med projekt som Propare och Sirpass. Propare står för Product Passport Resolver och vill sätta en global standard för produktpass. ( I Sverige är det GS1 Sweden som ansvarar för Propare. Intrycket är att spårbarhetstemat får ett tydligt genomslag inom ett par år så att både företag och konsumenter får ett ytterligare hjälpmedel i vardagen. Vi har ju vant oss vid EAN-koder, streck-koder, när vi självscannar produkter i affären. Produktpassen och andra liknande stödsystem ger oss ännu bättre möjlighet att förstå vilken produkt vi har att göra med, min anm). Malin Rosqvist nämner också att det kommer att krävas att vi vill köpa begagnat om det cirkulära upplägget ska få fullt genomslag och då är tillit en viktig komponent i hela värdekedjan.
Johanna Farelius
Nästa talare var Johanna Farelius från Naturvårdsverket, som berättade om vad som är på gång inom EU. Det närmaste halvåret har Sverige ordföranderollen i ministerrådet, vilket innebär att Sverige primärt ska se till att förhandlingarna går i lås. Det blir mindre utrymme för Sverige att driva egna ståndpunkter. Ungefär 2000 möten ska organiseras under 6 månader. Det som ligger nära till beslut är EU:s förordning om ekodesign (ESPR), där krav på miljömärkning och digitala produktpass ingår. Övrigt som är på gång inom EU är en batteriförordning och en ”trippel-COP” som handlar om plastavfall, organiskt material och farliga ämnen. Johanna Farelius räknade också upp ett antal andra direktiv som kommer under 2023. Bl.a. om förpackningar, avfallstransportförordningen, om hållbar användning av växtskyddsmedel, textilstrategin, direktivet om uttjänta fordon, förordningen om oavsiktliga utsläpp av mikroplast, bioplaststrategin och avfallsdirektivet.
Susanna Winblad
Nästa talare var Susanna Winblad från Region Skåne. Regioner är stora arbetsgivare och har en viktig roll både som egen beställare och som stödjare av det lokala näringslivet, exempelvis genom att få branscher att tala med varandra. En intressant detalj var att Susanna Winblad nämnde svårigheten att fasa ut befintliga utbildningar. Det finns ju utbildningar som blir irrelevanta imorgon, samtidigt som ny kompetensutveckling behövs på andra områden. ( Vem som ska ta den diskussionen är lite oklart, min anm). Livsmedelssektorn är viktig i Skåne och Regionen vill gärna koppla ihop markägare, processindustri och andra aktörer för att åstadkomma cirkulära system. Men det gäller att vara relevanta och ta ett steg i taget.
Nina Wolf
Nästa talare var Nina Wolf från Göteborg Stad. Göteborg har en beslutad cirkulär strategi. Kommunen vill vara och är en cirkulär föregångare nationellt och internationellt. Man har satt mål för både kommunen som verksamhet och kommunen som samhälle. Ett ord som återkommer är ”omställningsdialog”, hur kan arbetet genomföras tillsammans och hur kan sambandet mellan mål och handling stärkas? Genom nya initiativ som symbioskatalysatorn har flera nya koncept tagit form. Samverkan mellan kommuner har också utvecklats och nätverket av engagerade kommuner behöver nu en koordinatorresurs. Det Nina Wolf beskriver av nätverksarbetet mellan kommunerna tyder på att man insett och utvecklar fördelarna med att dela information, erfarenheter och goda exempel.
Peter Stigson
Näste talare var Peter Stigson, som representerar expertgruppen med ett systemperspektiv på frågan om CE. Det behövs systemförståelse när CE ska integreras i det politiska ramverket. Peter Stigson tog upp ett antal delfrågor som har betydelse när CE ska utvecklas. Det handlar om effekter på andra system, där det kan handla om resurser för återanvändning, giftfrihet, ekosystempåverkan eller nya metoder för systemanalyser. Andra förändringar på systemnivå är av lite ”mjukare” karaktär som språkbruk, trygghet och vägledning eller att konsument snarare bör kallas användare. Det handlar även om statistikinsamling och rapportering, oväntade rekyleffekter, nomenklaturfrågor osv. (Ägandefrågor, rollfördelning och liknande ekonomirelaterade frågor togs inte alls upp, se separat kommentar i annan bloggtext, min anm).
Anders Kärrberg
Näste talare var Anders Kärrberg från Volvo Personvagnar. Volvo Personvagnar lyfter fram tre frågor som avgörande för framgång: Klimatåtgärder, Cirkulär Ekonomi och Ansvarsfullt företagande. Anders Kärrberg illustrerar detta med en bild från Ellen MacArthur Foundation, som visar att klimatpåverkan idag till 55 procent sker genom energianvändningen och till 45 procent genom vår produktion och konsumtion av varor och mat. Volvo siktar på att komma igång med spårbarhet 2023 och digitala produktpass 2026. EU:s rapporteringsdirektiv CSRD ska införas 2024 och blir lika viktig som den finansiella rapporteringen. CSRD handlar för Volvos del om 85 olika specifika kravrubriker som ska uppfyllas. Cirkulär ekonomi är nödvändig och fundamental för att lösa klimatutmaningen, för att hantera den ohållbara konsumtionstrenden och för att säkerställa material till elektrifieringen. Det är lönsamt, det ger konkurrensfördelar, det ger handlingsfrihet för framtiden och det ligger i linje med de lagkrav som kommer. Per 2040 ska Volvo Personvagnar använda färre resurser än idag, man ska ha designat bort avfall och föroreningar och man ska skapa tillväxt utöver bilförsäljning. Att en bil är komplex kunde vi ana. Anders Kärrberg visade att det ingår cirka 5000 delar i traditionell bil och 3000 delar i en elbil (BEV). En tabell som Anders Kärrberg visade gav en bild av hur mycket material som åtgår för att utvinna ett ton av en viss råvara. För ett ton plast åtgår tio ton, för ett ton stål sexton ton, för aluminium 36 ton, för koppar 338 ton, för elektronik 593 ton och för kobolt 1500 ton. Han nämnde också att för en volvobil som produceras genereras 500 kg avfall. Och räknar man inklusive alla led så omsätter en två-tons volvobil 88 ton material. För nya bilar år 2025 siktar man på att 25 procent av ingående plast ska vara återvunnen eller biobaserad, att 40 procent av ingående aluminium ska vara återvunnen och 25 procent av stålet likaså. Ett led i Volvo Personvagnars omställning är att erbjuda Volvo On Demand, ett abonnemang, framför allt för städernas befolkning. Eller som Anders Kärrberg uttryckte det: Det går inte att fortsätta att pumpa in fler bilar i städerna. Varje Volvo On Demand-bil ersätter 9 ”vanliga” Volvo-bilar. Nyttiga sidoeffekter för kunderna är att 30 procent av dem går och cyklar mer och 82 procent fortsätter att använda eller ökar sin användning av kollektivtransporter. Det är uppenbart att Volvo Personvagnar tänker göra vad de kan för att delta i och påverka omställningen till en cirkulär ekonomi.
Sebastian Holmström
Näste talare var Sebastian Holmström från Inrego, ett av sju företag som ingår i expertgruppen för återbruk. Sebastian Holmström betonade naturligtvis att reparationer och återproduktion blir viktigt i den cirkulära ekonomin. Man räknar med att det ger 30 000 nya arbetstillfällen i EU bara inom elektronik. Sebastian Holmström kritiserade också den nya regeringens förslag att höja momsen på vissa reparationer från den 1 april 2023. Expertgruppen förslag handlar om att utöka RUT så att fler produkter har förutsättningar att få en längre livslängd. Andra förslag handlar om produktcertifiering, att använda offentlig upphandling till att stärka återbruket samt att mäta och följa upp statistik på nationell nivå.
Nästa talare var Monika Bellgran från KTH, som talade om vikten av cirkulära investeringar. Hur ska system och processer bli cirkulära? Hon betonade vikten av kravspecifikationer samt att utveckla modeller och använda dem samtidigt i utvecklingsprocesser.
Mikael Bohman
Näste talare var Mikael Bohman från Astra Zeneca. Astra Zeneca arbetar enligt ett grön-design-koncept och har 200 pågående utvecklingsprojekt, där detta används. Med grön design vill man minska resursbehovet, bidra till omställningen och förverkliga företagets hållbarhetsmål. Man siktar på att implementera CE och öka medvetenheten om hållbarhetsfrågor generellt. I praktiken handlar det om 30 kontrollfrågor inom olika kategorier som en standardiserad checklista som stimulerar anställa att tänka i systemperspektiv. Processen stimulerar också en ansvarstagande företagskultur.
Susan Runsten
Sista talare var Susan Runsten från Business Region Göteborg, som leder ett initiativ inom cirkulärt byggande. Det började i maj 2022 med 45 fastighetsägare som gick med i Handslaget, det nätverk BRG startat och sedan augusti är det nu 100 aktörer med. Handslaget ska stimulera etableringen av en återbruksmarknad. Totalt sett finns det 20000 aktörer i Göteborgsregionen som har en koppling bygg- och fastighetssektorn. Av dessa hade förut 36 stycken någon form av återbruksverksamhet. Det värdeskapande nätverk man skissar på inkluderar logistik, beställning, materialinventering, demontering, lagerhållning, återförsäljning, rekonditionering och cirkulär design, samtliga med tillhörande yrkeskategorier och utförande verksamheter. De aktörer som skrivit på Handslaget förbinder sig att arbeta för ett ökat återbruk, sätta mål för den egna verksamheten, ställa krav på återbruk i upphandlingar m.m. Målet är att ha etablerat en storskalig återbruksmarknad för den lokala bygg- och fastighetssektorn 2025.
Tomas Kåberger avrundade dagen med att efterlysa fler goda exempel, som kan spridas. Han uppmanade alla att våga tänka nytt och att inte missa det nya i det som kan uppfattas som självklart. Han betonade också kompetensfrågan, särskilt vid komplexa system.
Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.
En säker valvinnare visade sig vara en bluff Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.
Bara halva Sverige och inga besked till företagen Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.
Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.
Anstånd via ett tillfälligt lån Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.
Mer framtidsinriktat och mer rättvist En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.
Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Jonas Gardell intervjuades i SVT:s 30 Minuter den 7 december. Programmet beskrivs av SVT själva som ett ”intervjuprogram där Anders Holmberg söker svar och går på djupet med en aktuell makthavare”. Jonas Gardell kan kanske ses som en betydande opinionsbildare, men formell makt har han ju inte. Programmet ägnades till största delen Jonas Gardells kritiska syn på SD. Föga kunde SVT ana att tysk säkerhetstjänst dagen innan skulle göra ett stort, koordinerat tillslag mot högerextrema i Tyskland, en grupp radikala som påstås ha planerat en statskupp. Minnesbilderna av kuppförsöket i Washington den 6 januari 2021 blir också plötsligt tydliga. De högerextrema menar vad de säger. Och det är också en av Jonas Gardells poänger.
Nationen Sverige, inte staten eller landet Bland det mest intressanta i Gardells ordflöde var iakttagelsen att SD egentligen struntar i Sverige som stat eller land, det är Sverige som nation de är intresserade av. Idén om ett svenskt folk. Och där multikultur, gränslöshet, ”avvikande” av olika slag inte hör hemma. Där demokratin reduceras till en omröstningskuliss som i Turkiet eller i Ryssland. Och där domstolar, media, utbildning, kultur och samhällsutveckling styrs politiskt av ett maktparti.
Beröm och dialog, men troligen helt ointressant för SD Gardell säger samtidigt att han tycker att Åkesson och Mattias Karlsson är skickliga strateger – de har ju lyckats bygga upp en väljarbas på invandringsfrågan och gör nu vad de kan för att koppla ihop den med andra frågor, som den om lag och ordning. Och Gardell skulle gärna träffa Åkesson, säger han, eftersom han tror på dialog. Hittills har Åkesson inte svarat på inbjudan. Kanske skulle det inte tas emot positivt i SD internt, eftersom Gardell är skicklig på att spela på medias planhalva och SD inte har något att vinna på att vara överens med Gardell om något.
Skapa förutsättningar för maktövertagande Att SD struntar i staten Sverige ger en förklaring till varför man inte är intresserad av att skydda eller bevara Sverige inför de annalkande naturkatastrofer som kommer allt tätare som en konsekvens av klimatförändringarna. Klimatfrågan blir i SD:s värld bara ett lämpligt verktyg för att åstadkomma de kriser och det kaos som gör det ”naturligt” med undantagstillstånd, utegångsförbud, polis och militär på gatorna och ett konkret maktövertagande. Det är ju så det går till i handboken för auktoritära ledares övertagande. Man skapar en situation som kräver exceptionella åtgärder och ser till att bli den som kan kliva fram när så krävs.
Gärna klimatflyktingar… Allra helst vill SD naturligtvis ha ytterligare flyktingvågor, gärna klimatflyktingar, som gör det rimligt för makthavarna att reagera, kräva stängda gränser och att använda våldsmonopolet för att ”säkra lugnet”. Det är därför, tror jag, SD är så totalt ointresserade av att göra något åt klimatfrågan. Den är en potentiell nyckelfråga som kan skapa det kaos som krävs för att maktmedlen måste sättas in. Och nu har SD nycklarna till Rosenbad. Och dessutom vetorätt kring alla propositioner som regeringen vill lägga fram för Riksdagen. Man ska ju vara överens i den särskilda koordineringsgrupp som SD har krävt. Bara sådant som SD godkänner kommer att presenteras för Riksdagen.
Demokrati är så mycket mer än att gå till val vart fjärde år Slutsatsen blir att det är viktigt att på olika sätt och på olika nivåer stå upp för det öppna, demokratiska samhället, där extremhögern inte får utrymme för sina idéer. En bra text att läsa är Jesper Strömbäcks artikel i Borås tidning, där han reder ut demokratibegreppet.
För en del borgerliga politiker och väljare var det viktigare att bromsa vänstersidans inflytande på utvecklingen än att hindra extremhögern från att påverka i vilken riktning Sverige skulle gå. Sabuni valde så snabbt hon kunde att bryta med Löfvén-regeringen, Johan Pehrson fortsatte på den vägen och i riksdagsvalet i år hankade sig L kvar i Riksdagen med hjälp av stödröster, troligen mest från M, där väljare insåg att L-rösterna behövdes för en valvinst.
Prioriteringarna avslöjar mycket Omsvängningen ledde också till att bara en tredjedel av Liberalernas väljare 2018 valde att rösta på samma parti 2022. Två tredjedelar underkände högergiren, troligen eftersom man som liberal knappast kan omfamna SD:s uttalat antiliberala politik. Så kan man göra när man vill byta väljare. Och när nationalister känns som bättre kompisar än socialdemokrater och miljöpartister. När egoismen är naturligare än solidariteten. När bistånd och rättvisa blir mindre viktiga begrepp än rätten att få tjäna pengar, gärna genom att plundra staten, oss alla, på skolresurser via koncernskolor under någon slags täckmantel av ”valfrihet”. Ett system som underminerar Sverige som kunskapsland och föregångare.
KD är tomtarna med tomma paket, SD är naturligtvis trollen Så vad berättar Kristersson, Busch och Pehrson för sagor för sina barn? När barnen ställer berättigade frågor om klimatet och sin framtid. Min gissning är att Pehrson improviserar något om ”Bland tomtar och troll”. Tomtarna är de som lovar väljarna julklappar i form av högkostnadsskydd för höga elräkningar. Paket som visar sig innehålla något helt annat och bara för vissa konsumenter i södra Sverige som struntat i att spara på energi och gjort av med mycket el under förra året, inte för behövande. Och trollen är naturligtvis de SD-styrda horder av nätaktiva som gör vad de kan för att sabotera det demokratiska, öppna samtalet.
Trollformel som inte fungerar Det som på sikt blir allvarligast av Tidögängets avtal är kanske ändå hur allt som har med miljö och klimat att göra pausas, Miljödepartementet läggs ner, Naturvårdsverket halveras och dimridån ”kärnkraft fixar allt” ger väljarna intrycket av att det finns en trollformel som kan garantera en ohållbar livsstil till rimliga priser.
Men sagor lär inte hjälpa Tidö-gänget. Det paradigmskifte Kristersson gärna talar om kommer han få äta upp när luften gått ur alla uppblåsta ballonger och alla tomma löften avslöjats. Eller som SD-folket uttrycker det: Det är verkligheten som spökar.
