Gäller folkrätten och demokratin?

Det händer så mycket borta i USA just nu, så det är svårt att hinna fånga upp allt och vara relevant i en kommentar kring dagsläget. I princip står det och väger vilken riktning USA ska ta in i framtiden. Om Trump får som han vill, och de oligarker och högermänniskor som han har stöd av, kommer USA att lämna walk-over i kampen för mänskliga rättigheter, för FN-stadgan och för det som har gällt sedan andra världskriget. Vi får hålla tummarna att de som vill något annat lyckas samla sig till ett motstånd. Innan det är för sent.

Proud Boys är väl nu ICE-poliser?
Det är nu 5 år sedan Kapitoleum stormades av Trump-trogna huliganer. Alla de nästan 1600 dömda personerna har som bekant kallats patrioter av presidenten och har utan åtskillnad benådats från sina domar. Flera av dem, kan man misstänka, har fått uppdrag och anställning i det som kallas ICE, den Gestapo-liknande organisation med maskerade hemliga ”poliser” som söker upp och fängslar personer som ser misstänkt icke-amerikanska ut. Hela det upplägget förtjänar mer och kraftfullt fördömande av EU:s ledare, inte minst av Tysklands Merz, eftersom metoden så starkt påminner om hur nazisterna agerade på hemmaplan innan det blev dags att angripa andra länder. Även i Sverige är kritiken mot ICE svag och otydlig.

Det blir väldigt konkret i filmen
Det finns nu (och än så länge är de inte borttagna av USA:s myndigheter eller av META) filmer som visar vad som hände under attacken mot den process som skulle bekräfta att Joe Biden vann presidentvalet 2020. Den länk till ett 30-minuters inslag som jag anger nedan (se länktips) visar hur två av poliserna arbetade den 6 januari 2021. De agerade så gott de kunde i en mycket farlig situation. I efterspelet har en av poliserna fått ta emot dödshot (”förrädare!”) och även dennes mamma har dödshotats. Den andre polisen har hälsoproblem och blir kanske aldrig riktigt återställd. Se gärna dessa vittnesmål medan de fortfarande finns att se. Poliserna har ju kameror fästade på sina uniformer så allt spelas in. Stormningen blir väldigt tydlig i filmen.

Delar av högern hade inga problem med stormningen
Kom också ihåg att svenska högerdebattörer, som Ivar Arpi, beskrev stormningen som ”arga killar i mjukisbyxor” och tonade ner händelsen. Andra lyfte gärna upp bilder på ”shamanen”, allt för att bagatellisera stormningen och det reella hotet mot demokratin. Jacob Chansley dömdes till 20 års fängelse för sitt agerande, men benådades och tackades av Trump när denne återkommit 2025 som president.

Jacob Chansley dömdes till 20 år (bild fr Wikipedia)

Alla i regering och riksdag måste ge besked om synen på demokrati och folkrätt
Gränsen mellan försvaret av demokratin som sådan och att förorda ett totalitärt styre är minst sagt luddig på högersidan. Det finns moderata riksdagsledamöter som gärna sprider desinformation om klimathotet och som även hävdade av Kapitleum-attacken i själva verket var organiserad av antifascister. Lars Beckman och Jan Ericsson är två moderater som nämns i det sammanhanget (se länktips, nedan). Och att ministern Johan Forsell har svårt att sätta gränser mot totalitära grupper vet vi ju sedan tidigare. För att försvara demokratin, folkrätten och en rimlig världsordning kan vi inte acceptera att det ledande regeringspartiet slirar på ordvalen utan vi borde i stället kräva att de rensar ut antidemokrater ur de egna leden. Alla borde få bekänna färg innan de sätter sig i beslutande position. Gäller folkrätten? Gäller demokratin? Eller vilka undantag ser de?

Länktips: 30 minuters You-tube-inslag om Kapitoleum-attacken 6 januari 2021: https://www.youtube.com/watch?v=CvL4sXhGrYs

Länktips: Vilka högerpolitiker och opinionsbildare tyckte att 6 januari inte var något att bry sig om, en artikel från Folkbladet: https://www.folkbladet.nu/2021-01-07/livsfarligt-att-dalta-med-antidemokrater

CPAC-konferensen i Budapest 29 – 30 maj

Högernationalisterna har haft en tvådagars konferens som de kallar CPAC i Orbans Ungern i slutet av maj. Lika intressant som att läsa vilka som talade, enligt den rapport jag sett, är att notera vilka som inte nämndes i talarlistan. Orban själv talade naturligtvis och på talarlistan fanns Robert Fico från Slovakien, Alice Weidel från AfD i Tyskland, Geert Wilders från Nederländerna, Herbert Kickl från Österrike och någon Matt Schlapp från CPAC i USA. Men ingen Giorgia Meloni från Italien, ingen Nigel Farage från Storbritannien, ingen LePen eller Jordan Bardella från Front National i Frankrike. Kanske var de där, men då hade väl deras namn nämnts?

”Trump visade att vi hade rätt”
Val för val, land för land ska vi ta tillbaka drömmen om ett fritt Europa, sa Orban, och hyllade Trumps återkomst i USA. ”Trump visade att vi hade rätt”, sa Orban, och talade om den djupa staten, media och pengarnas makt. Fienden är det liberala världordningen, globalismen och en centralstyrning från Bryssel som, enligt Orban, använder kriget i Ukraina för att stärka den centrala makten. ”Vår plan är fred, suveränitet och frihet” hävdade Orban. (Frihet är slaveri, tänker jag. Världen är upp-och-ner…)

Motståndare blir per automatik fiender
Med tanke på vilken relation många av de högernationalistiska partierna i Europa har med Putin, inklusive Orban, som ju reste till Moskva när Ungern var ordförandeland i EU, är det en intressant fråga vilken fred dessa makthavare tänker sig. Medias granskning av makten är ju något som dessa auktoritära ledare motsätter sig. Sanningen och framför allt att det kan finnas flera olika sanningar är ju något som högerkrafterna inte accepterar. ”Om du inte håller med mig är du min motståndare och min fiende”, typ. Det är där någonstans som nationalisterna och de auktoritära förespråkarna går vilse. De inser inte värdet i att tillåta olika åsikter och att det är bra för samhället och för debatten att olika synsätt får komma till tals. Motståndare ska helst elimineras, fängslas osv. Det är där de förlorar synen på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och vars och ens rätt att få ha en egen åsikt.

Hur skulle Public Service kommentera CPAC?
Media har rapporterat ganska sparsamt från CPAC i Budapest. (Knappt tre minter i Sveriges Radio, se länktips nedan) Men kommentarerna är sparsamma. Eventet lyfts fram som ett sätt för Orban att profilera sig som en samlande kraft för de högernationalistiska och konservativa partierna. Ett par gånger nämns ”sanningen” i reportaget i Sveriges Radio, men begreppet problematiseras inte. Den sanning som Trump, Orban och deras vänner omhuldar skiljer ju sig radikalt från andra politikers sanning. Allt tal om fred och frihet på konferensen kommenteras inte eller får inte någon kommentar om vems fred och om vems frihet det egentligen handlar. Kopplingen till Putin är ju problematisk, minst sagt, med tanke på hur Putin stöttat LePen m fl. Men då blir det genast svårare att hålla en neutral ton. Det är svårt att förhålla sig neutral till extremism och till hyllningar av ledare som Trump och Putin. Indirekt riskerar ju då dessa kommentarer spilla över på Tidöavtalet, som i alla fall Public Service i Sverige hela tiden undviker att kritisera.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/cpac-i-budapest-hogern-samlas-i-orbans-europa

Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.”
Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

I god tid före jul…

Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.

En säker valvinnare visade sig vara en bluff
Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.

Bara halva Sverige och inga besked till företagen
Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.

Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi
Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.

Anstånd via ett tillfälligt lån
Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.

Mer framtidsinriktat och mer rättvist
En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.

Passar på att önska en God Jul.

Bland tomtar och troll

För en del borgerliga politiker och väljare var det viktigare att bromsa vänstersidans inflytande på utvecklingen än att hindra extremhögern från att påverka i vilken riktning Sverige skulle gå. Sabuni valde så snabbt hon kunde att bryta med Löfvén-regeringen, Johan Pehrson fortsatte på den vägen och i riksdagsvalet i år hankade sig L kvar i Riksdagen med hjälp av stödröster, troligen mest från M, där väljare insåg att L-rösterna behövdes för en valvinst.

Prioriteringarna avslöjar mycket
Omsvängningen ledde också till att bara en tredjedel av Liberalernas väljare 2018 valde att rösta på samma parti 2022. Två tredjedelar underkände högergiren, troligen eftersom man som liberal knappast kan omfamna SD:s uttalat antiliberala politik. Så kan man göra när man vill byta väljare. Och när nationalister känns som bättre kompisar än socialdemokrater och miljöpartister. När egoismen är naturligare än solidariteten. När bistånd och rättvisa blir mindre viktiga begrepp än rätten att få tjäna pengar, gärna genom att plundra staten, oss alla, på skolresurser via koncernskolor under någon slags täckmantel av ”valfrihet”. Ett system som underminerar Sverige som kunskapsland och föregångare.

KD är tomtarna med tomma paket, SD är naturligtvis trollen
Så vad berättar Kristersson, Busch och Pehrson för sagor för sina barn? När barnen ställer berättigade frågor om klimatet och sin framtid. Min gissning är att Pehrson improviserar något om ”Bland tomtar och troll”. Tomtarna är de som lovar väljarna julklappar i form av högkostnadsskydd för höga elräkningar. Paket som visar sig innehålla något helt annat och bara för vissa konsumenter i södra Sverige som struntat i att spara på energi och gjort av med mycket el under förra året, inte för behövande. Och trollen är naturligtvis de SD-styrda horder av nätaktiva som gör vad de kan för att sabotera det demokratiska, öppna samtalet.

Trollformel som inte fungerar
Det som på sikt blir allvarligast av Tidögängets avtal är kanske ändå hur allt som har med miljö och klimat att göra pausas, Miljödepartementet läggs ner, Naturvårdsverket halveras och dimridån ”kärnkraft fixar allt” ger väljarna intrycket av att det finns en trollformel som kan garantera en ohållbar livsstil till rimliga priser.

Men sagor lär inte hjälpa Tidö-gänget. Det paradigmskifte Kristersson gärna talar om kommer han få äta upp när luften gått ur alla uppblåsta ballonger och alla tomma löften avslöjats. Eller som SD-folket uttrycker det: Det är verkligheten som spökar.

Länktips om att verkligheten spökar:
https://omni.se/sds-branslelofte-blir-inte-av-verkligheten-spokar/a/y6EbPg

Den som har ska ha mer och regeringen tycker det är bra

I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.

Ingen ska uppmuntras att laga saker
Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).

Slöseriet ska fortsätta
Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.

”Vi sänker bensinpriset”….
Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).

De stora aktörerna har råd att betala för reklam
Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.

Större skillnad kring ägandet som sådant
Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.

Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget…
Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-om-hojd-moms-dyrare-reparera-cykeln

Brexit blev dyr för britterna

Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.

Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet
Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.

Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet
De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.

Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik?
Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.

Hur går det när högern tar intryck av extremhögern?
Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.

Lätt att bli bedrövad
Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?

Länktips: Financial Times film: här

Medierna och extremhögern

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).



Två frågor som aldrig ställs till högern

Den nya högern i Sverige slipper för det mesta besvärliga frågor från media. Den nya högern tycks hållas ihop av Ulf Kristersson, där KD och SD ingår på lite olika sätt och där L gärna vill vara med, men inte riktigt lyckas förklara hur deras liberala idéer hänger ihop med de andra partiernas delvis illiberala, i flera fall högerradikala och på vissa områden profilerade konservativa idéer. Public Service är numera påtagligt försiktiga i sin ”skjutjärnsjournalistik” (den minnesgode kanske drar sig till minnes Ortmark, Olivekrona och Orup den äldre…). Kanske är de oroliga att deras verksamhet ska krympas om högern får makten och ifrågasätter alltmer sällan högerns utgångspunkter. En majoritet av traditionella medier har dessutom ledarredaktioner med borgerliga sympatier och ser naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de idéer man i grunden sympatiserar med.

SD vill tvinga fram frivillig återvandring 
Det finns många frågor Ulf Kristersson borde få svara på, när han nu ser så goda förutsättningar att komma överens med SD i sakfrågor. En sådan fråga är SD:s vilja att tvinga fram frivillig återvandring. (Det hör till bilden att det är helt fritt idag för den som vill, att lämna Sverige, men det räcker inte för SD). Det är ingen hemlighet att SD bygger mycket av sin profilering på att nedvärdera olika grupper, primärt personer som de räknar som icke-svenskar. Det senaste är att dessa ska förmås att återvandra. Här skulle alerta medier lätt kunna hitta intressanta infallsvinklar för att tvinga fram Kristersson ur skuggorna. De skulle t.ex. kunna fråga hur ordet ”frivillig” används när det inte längre handlar om frivillighet. Man behöver inte komma att tänka på ”Arbeit macht Frei”, men långsökt är det inte…. Man skulle därefter kunna ställa följande fråga.

Är det bra för Sverige att många branscher drabbas?
” Hur ser du på att SD inte vill integrera människor som bor och verkar i vårt land, utan vill att de lämnar Sverige, mot bakgrund av att vår industri, många serviceyrken, vården och lågbetalda jobb utförs av just den kategori människor SD pekar ut? Det är många i transportnäringen, bussförare, taxiförare, hemtjänstpersonal, deltidsarbetande inom olika sektorer, men även IT-experter från andra länder osv som gör stor nytta i samhället. Hur ser du på detta? Är det bra för Sverige om Åkessons idéer får genomslag? Är det bra för välfärden, för vården, för transportnäringen och för svenska näringslivet och för de människor det berör, att jobb som kan beskrivas som lågstatusyrken blir bristyrken?”

Det finns en viktig fråga som aldrig ställs om kärnkraften
En annan fråga som kommit att dominera klimatdebatten ä r kärnkraften. Detta trots att ingen tror att detta energislag (som ofta lite svävande kallas Generation 4) kan leverera en enda ny kWh de närmaste 15 åren. Nämnda fyra partier svarar reflexmässigt ”kärnkraft” så fort energi och klimat kommer upp som tema. Men den kanske mest avgörande frågan ställs aldrig till något av partierna. Ska elen vara dyr eller billig?

Diagram över produktionskostnader per energislag (Wikipedia)

Ska elen var billig för industrins konkurrenskraft eller dyr för att 
kärnkraften ska bli lönsam?
” Det talas hela tiden om behovet av kärnkraft för att säkra energiproduktionen i Sverige. Trots att ny vindkraft och ny havsbaserad vindkraft tillsammans med olika slags lagringslösningar skulle bli billigare och snabbare att koppla in på elnätet. Kärnkrafts-el är omkring 3-4 gånger så dyr per MWh som vind-el (se diagram ovan). Hur ser du på energipriserna, är det viktigaste att svensk industri får konkurrenskraftiga, låga, inköpspriser på sitt elbehov eller är det viktigaste att elproducerande kärnkraftsbolag får lönsamhet i sin dyra elproduktion? Ska elen vara billig för att gynna industrin eller dyr för att göra elproduktionen lönsam?”

Det hade varit viktigt för väljarna att få veta hur högern tänker kring båda dessa frågor i god tid före valet.