Varför är nuvarande näringsminister så tyst? Här har några Norrlandskommuner möjlighet att gå i bräschen för ett förnybart fartygsbränsle och har uppenbarligen hittat en skala på tillverkningen som skulle kunna bli lönsam. Men staten bryr sig inte. Att starta tillverkning av bränsle går inte att genomföra i alltför småskalig produktion om det ska bli lönsamt. Och staten borde ju vara väldigt intresserad av att säkra arbetstillfällen och tillverkning i Norrland. Kanske genom att finnas med i den känsliga fasen, där olika intressenter ska bedöma hur riskfyllt projektet är och hur staten ser på projektet.
Prioriteringarna tycks tydliga Jag kan inte projektet på detaljnivå, men det känns märkligt att Sveriges ledande position på detta område inte tas till vara bättre. Tidö-regeringen har väldigt tydligt visat att man inte vill prioritera klimatarbete, utan hellre lyssnar på lobbyisterna från fossilindustrin, sänker priset på petroleumprodukter och låser fast oss och världen i fel beroende av en råvara som både är dyr och klimatskadlig.
Nu oroar man sig i Örnsköldsvik och Sundsvall Nu tvingas bränsletillverkaren Liquid Wind i konkurs och det skapar naturligtvis problem för ett antal kommuner i Norrland. (Se länktips nedan). Men omställning till ett fossiloberoende samhälle är inget som Tidö-regeringen prioriterar.
Unicef har släppt en rapport om hur bra kommunerna i Sverige är på att inkludera barnperspektivet i olika beslut. Inte oväntat är det moderatledda kommuner som hamnar allra lägst i rankingen. Och när exempelvis reportar på TV4 intervjuar ett kommunalråd om detta tycker denne, Sven Gustafsson i Haninge, att det är passande att skryta om hur bra han har lyckats. Gustafsson visar tydligt hur lite han förstår eller bryr sig om barnens villkor. ”Välmående kommuner med låg skatt hamnar ju alltid lågt ner på sådana här rankingar.” För Gustafsson blir det självklart att välmående kommun betyder låg kommunalskatt. Inte att kommunens alla medborgare har en rimlig och rättvis tillgång till kommunal service
Kommunen borde ge alla rimliga förutsättninga4 Lisa Ivarsbacke på Unicef beskriver de kommuner som hamnar lågt ner på listan på följande sätt: ”De har färre utbildade lärare och kortare öppettider på biblioteken”. Det ger ju naturligt sämre förutsättningar för barn att lyckas i livet oavsett om barnen växer upp i ”välmående” hem eller i hem som har sämre förutsättningar att ge barnen en trygg uppväxt. Unicef har jämfört hur kommunerna satsar på förskola, grundskola, socialtjänst, fritid och kultur och jämfört personaltäthet, utbud, fritidsaktiviteter och tillgång till bibliotek, fritidsgårdar m.m. Märkligt nog, eller inte, ligger de många av de lågt rankade kommunerna i närheten av Stockholm.
Välmåendet bygger på personalminskningar I Haninge kommun, där nämnde Gustafsson styr, har simskolan gått från att vara gratis för tio tillfällen till att kosta 300 kronor för fem tillfällen. Det är långt ifrån alla som har råd med det. Och fritidsgården i Jordbro, en del av Haninge, har reducerat sitt öppethållande till fyra dagar i veckan, från att tidigare varit öppen alla dagar. Det blir självklart billigare, färre personal och ”välmående” enligt Gustafssons definition. Samtidigt som oroliga föräldrar förstår att målgruppen unga riskerar att hamna i dåligt sällskap när de inte kan vistas på sin fritidsgård. ”Välmåendet” handlar bara om pengar, inte om ett fungerande samhälle.
Man sviker de svagaste Personalminskningarna i Haninge är extrema. Det går 37 barn på en förskolelärare i de utsatta delarna av kommunen. Välmående Haninge lägger grunden för ett samhälle som riskerar spåra ur. Och det bryr sig inte Haningemoderaterna om. Att minimera utgifter är tydligen det som är viktigast för vissa högerpolitiker, så att de kan skryta om hur ”välmående” kommunen är. Även om det sker till priset av ökad splittring och ökad risk för kommande sociala problem.
Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.
En erfarenhet från Tyskland På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?
500 företag svarade på en enkät Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.
Några siffror ur rapporten Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.
Talare under CMB-seminariet
Fel efternamn stänger dörrar Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.
Övergången från studier till yrkesliv togs upp Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.
Ett stort slöseri Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.
Från 50 till 5 procent på fyra år Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.
Den pågående debatten är ett jättestort problem Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.
Alla som anställer vill se en bra CV Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.
Definiera personalens kännetecken underifrån Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.
Nu måste universiteten och företagen agera Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?
För att uppnå fred måste vi tala om freden. Så formulerade sig Alexander Stubb, Finlands president, vid ett toppmöte 2024 om Ukraina där cirka 100 länder var representerade. (Se länktips nedan). Egentligen är det väldigt enkelt. Ju mer vi samtalar om hur fred kan uppnås desto större är sannolikheten att vi kan åstadkomma fred. Det de auktoritära ledarna vill få oss att tro är att vapenmakt och konflikter är de sätt som står till buds. Påhejade av vapentillverkare och andra investerare, som naturligtvis gläds åt att försvarsbudgetarna i många länder nu höjs. Det ger ju högre aktiekurser för de stora vapentillverkarna och potentiellt stora ekonomiska vinster för de aktörer som spelar med i detta vinstjaktspel.
London 2026 Det blev ingen fred 2024 eller 2025, men vi måste fortsätta tro på en fred. I London i mars 2026 gjordes ett nytt försök att formulera en fredsplan. (Se länktips nedan). Som det står i referatet: ”EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och för Ukrainas framtid. – Vi måste sätta Ukraina i en styrkeposition, så att landet har resurserna för att kunna rusta och skydda sig, från ekonomisk överlevnad till militär uthållighet. ” Nu när Ungern har valt bort Orban finns också nya förutsättningar för europeisk enighet bakom kravet på att stötta Ukrainas framtid eftersom alternativet är att Ryssland får ett dominerande inflytande på Europas utveckling.
Bulgarien? Slovakien? Frågetecknen finns i och för sig i hur Bulgarien och Slovakien ska ställa sig, eftersom dessa länder valt ledare som i varierande grad har uttryckt sig nationalistiskt och mer positivt till Ryssland. Gissningsvis är ländernas beroende av EU för ekonomisk utveckling så stort att man avstår att blockera stödet för Ukraina. Men skulle fler länder välja nationalistiska ledare blir till slut EU:s hållning allt svårare att upprätthålla.
Har Putin kört fast? Putin hoppades kunna ockupera Ukraina 2022, man ville försvaga EU och göra det ryska inflytandet i Europa större. I stället ledde Putins angrepp på Ukraina till att både Sverige och Finland blev medlemmar i NATO. Och att Ukraina nu påbörjat förhandlingar om medlemskap i EU. Kostnaderna för Putin blir troligen också alltmer besvärande, inte minst i antalet stupade soldater och svårigheter att få intäkter från försäljningen av fossila råvaror, liksom den isolering som Ryssland har hamnat i, där turism och liknande har tappat i betydelse.
Tidsfaktorn Men det allra viktigaste som Alexanders Stubb påminner oss om är just detta att vi måste samtala om fred för att kunna skapa fred. Och det måste få ta tid. Krig startas oftast blixtsnabbt. Freden byggs långsamt.
Det har talats om ”Magda-moderater” redan sedan förra valet 2022, moderater på, typ, Östermalm som inte längre kunde stödja ett parti som demonterar välfärden och som inte har något problem med att samarbeta med SD. Många mindes hur Ulf Kristersson lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med SD, ett löfte som bara höll ett par år. När makten hägrade valde Kristersson att hitta något slags samarbete med Åkesson och hans kompisar. Att det landade i ett Tidö-avtal, som i praktiken gav SD en vetoroll över ett antal viktiga politikområden var en enkel uppoffring för Kristersson. Det gick sämre för det parti som kallade sig Liberalerna.
Liberalt misslyckande Stadigt parkerade runt två procent i opinionsundersökning efter opinionsundersökning såg Johan Pehrsson ingen annan lösning än att tacka för sig. Att han var en dålig förhandlare på Tidö slott blev med tiden allt tydligare. L hade ingen tydlig framgång att lyfta i kommande valrörelse. Det enda de kunde hävda var att det hade blivit ännu mer nedskärningar i Public Service, ännu sämre miljöpolitik osv om inte L deltagit på Tidö slott. Men då frågar sig naturligtvis vän av ordning varför man överhuvudtaget satte sig vid förhandlingsbordet på Tidö slott. Om det enbart gällde att minimera skadorna av SD-inflytandet. Varför ville man ge SD det stora inflytande de fick?
Även tongivande moderater känner inte längre igen sig Även inom Moderaterna fanns och finns personer som är missnöjda med vilket stort genomslag SD fått på olika politiska delområden och vilken färg de satt på det politiska samtalet. Till och med Socialdemokraterna talar återkommande om den ”strama invandringspolitik” som är ett slags kodord på SD-språk för att legitimera en apartheid-liknande jakt på personer som SD tycker inte kan räknas som svenskar. Olika minoriteter och framför allt personer med muslimsk religiös övertygelse, personer med annan hudfärg osv. Den moderat som nu inte längre kunde hålla tyst är inte vem som helst. Mats Svegfors var chefredaktör på Svenska Dagbladet, han var chef på Timbro, han umgicks med moderater och deltog flitigt i de policysamtal som fördes. Nu har han gett upp tron på Ulf Kristerssons version av M.
Alla människors lika värde försvann på vägen I sitt öppna brev till Ulf Kristersson (se länktips nedan) motiverar han sitt beslut. Svegfors har alltid satt individen före systemet och det har han gjort konsekvent. Men nu har Kristersson vänt på perspektivet och gör SD:s kollektivistiska människosyn till sin, något som Svegfors inte kan acceptera. Han tar i sitt brev exempel från sin privata sfär, där han konstaterar att den person som har i uppdrag att vårda honom på ett långtidsboende riskerar utvisning trots att hon gjort allt rätt, jobbar och betalar skatt, kan svenska och gör nytta i samhället. Någonstans på vägen tappade Kristerssons M tron på alla människors lika värde, kan jag konstatera.
Misstro eller tilltro? Egoism eller empati? Individen före kollektivet kan låta tilltalande. Men utan kollektivet har vi inget samhälle. Den rena egoismen leder ofrånkomligen till konflikter och att den starkare vinner över den svagare. Den friske vinner över den sjuke. Den rike vinner över den fattige. Den snabbare vinner över den långsamme osv. Vill vi ha ett samhälle som ständigt sorterar folk utifrån mätbarheter? Var hamnar vi när allt blir en kamp om att bli vackrast, bli rikast eller mest lajkad på sociala medier? Vi hamnar i den utförsbacke där vi är just nu. Den egoism som får härja fritt utan empati och omsorg om helheten blir till slut sin egen fiende och förgör sig själv. Om ingen kan lita på någon annan måste ju alla beväpna sig, måste alla låsa in sig bakom kameraövervakade stängsel och hamnar vi till slut i ett synnerligen kallt samhälle, där alla misstror varandra. Motsatsen måste heta tilltro, samarbete och hjälpsamhet. Rätt som det är kommer vi själva vara i behov av andras hjälp. Ensam är inte stark.
Vilken slags politisk kraft vill Moderaterna vara? SD Light? DN:s ledarskribent Amanda Sokolnicki skrev en kommentar till Svegfors brev. (Se länktips nedan). Hon beskriver det som att han öppnade fönstret och släppte in frisk luft igen. Jag tror snarare att det handlar om identitet. Vilket parti vill Moderaterna vara? Vill de vara konservativa med en relativt inskränkt syn på människors lika värde eller vill de ha en mer traditionell liberal framtoning, där globala kontakter och win-win-perspektiv är centrala? Vill de vara ett SD Light för välutbildade? Eller vill de fånga upp Trumps ”Sverige först” slutenhet? Eller vill de bli en hemvist för libertarianer, där marknaden alltid har rätt och staten ska minimeras till ett minimum? De senare har väl i och för sig numera sökt sig till L, där alla tidigare folkpartister troligen har kastat in handduken.
Hur ska M kunna lita på SD? Så vad säger regeringen? Ännu har inget sipprat ut? Troligen funderar man på om Svegfors brev är värt att överhuvudtaget kommentera. Allt tenderar ju att blåsa bort i flödet av nyheter. Samtidigt är Svegfors inte vem som helst. Svegfors sätter sannolikt ord på en oro och olustkänsla som fler än han själv känner. Moderaterna har ju blivit skickliga på att ge icke-svar (se mitt tidigare inlägg om demokratikritiken från FN) nu senast när SD-fusket i kvittningssystemet vid sjukdom i Riksdagen uppmärksammades och Johan Forsell i Expressen (se länktips nedan) fick det till att det skulle handla om att kvittningsreglerna ska diskuteras mellan partierna och inte om att SD rundade de regler partierna varit överens om i decennier. Ett handslag från SD är inte vatten värt, uppenbarligen, men det vill inte Forsell erkänna. Hur ska Forsell kunna lita på SD i fortsättningen? Eller någon för den delen?
Länktips: Mats Svegfors öppna brev till Ulf Kristersson i DN: här
Länktips: Amanda Sokolnickis kommentar i DN till Svegfors brev: här
Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).
Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.
Konkreta och allvarliga anklagelser Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.
Icke-svar från Tidöregeringen Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.
Principer och sköldar för att slippa svara Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.
Polisen följer lagen… Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.
Tre andra slags icke-svar När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.
Beakta är väl bland det svagaste man kan svara? Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.
Hur agerar dominerande medier på detta? TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.
När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.
Självdestruktivitet Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).
Risken med att ställa sanning mot lögn Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.
Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här
Rätt ofta sprids budskapet att migrationen för tio år sedan var kaotisk, att det vällde in afghanska pojkar som ingen kunde ta hand om och som bara skapade problem. Men hur gick det egentligen för dessa tonårspojkar? De kom till ett nytt land, kunde inte språket, hade knappt gått i skolan och det är väl de som idag försörjer sig i den kriminella världen, eller hur? Det visar sig att när SCB sammanställde statistik över hur dessa pojkar klarade sig gick det bättre för dem än för motsvarande grupp unga män födda i Sverige. Har den bilden fastnat hos gemene man? Nej, snarare har det i åratal tjatats om hur katastrofalt mottagandet var och hur dyrt det blev för Sverige att generöst ta emot flyktingar. Trots att fakta visar motsatsen. Tack vare flyktingpojkarna och de utlandsfödda fungerar ett antal viktiga samhällssektorer.
Från SCB, status i nov 2022
20 000 pojkar, där många nu har jobb Diagrammet ovan är hämtat från SCB:s statistik som redovisar hur det gick för 13 000 ensamkommande pojkar, respektive 7 000 som fick stanna enligt den så kallade gymnasielagen som infördes när handläggningstiden blev väldigt lång på Migrationsverket och de skulle kunna använda tiden till att läsa in en gymnasieexamen. Som synes är andelen sysselsatta större både för de ensamkommande och de som fick uppehållstillstånd genom gymnasielagen än för inrikes födda. (Statistiken jämför pojkar födda 1999).
Initiativförmåga och mod Att fly till Europa från ett fattigt asiatiskt bergsland kräver initiativförmåga och mod. Det finns rimligen egenskaper hos många av de som kom hit som gör att de tar sig an utmaningar på ett aktivt sätt. De väntar inte på att någon ska hjälpa dem, de inser sin egen roll i byggandet av en framtid i ett nytt land. Och när studierna var klara tog de de jobb som fanns. Många sökte sig till serviceyrken och till vård och omsorg, ”Det är tre gånger vanligare för de som kom hit som ensamkommande pojkar att idag arbeta inom vård och omsorg, än inom samma ålderskategori bland inrikesfödda.” läser jag i en debattartikel (se länktips nedan). Så att hemtjänsten inte har ännu större problem hänger samman med att vi tog emot flyktingar från Afghanistan, gav dem utbildning och nu drar nytta av deras arbetsinsats och skatteintäkter. När ska denna bild sjunka in hos vanligt folk?
Tidögänget tycks tro att vi inte fattar Det är dessutom så att 39 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands och 42 procent av tandläkarna. När Tidögänget nu gör allt de kan för att få utlandsfödda att känna sig ovälkomna i Sverige tänker de inte på läkarna och tandläkarna och vilken nytta dessa gör, än mindre tänker de på det otacksamma och dåligt betalda arbete som görs varje dag i hemtjänsten. De tänker naturligtvis inte heller på alla bussförare och människor med obekväma arbetstider som håller igång våra samhällsfunktioner. Det Tidögänget tycks tro är att svenska folket inte har fattat hur verkligheten ser ut, hur den låg betalt arbetande befolkningen skapar förutsättningar för välfärdssamhället.
Länktips: SCB-statistik från 2022 om hur det gick för de afghanska pojkarna: här
Länktips: Debattartikel av Tony Johansson om hur invandringen räddar välfärden: här
Den 16 april gick CASE-dagen av stapeln i Lund. Vartannat år ordnar man en heldag för att sprida kunskap kring den forskning som CASE är med och organiserar och som på olika sätt berör äldre personers situation i samhället. CASE har funnits i snart 20 år och fyller en viktig funktion. (Se programmet för dagen i länktipset nedan). Ur alla de tänkvärda presentationer som lyftes fram under dagen var det den om demografin som fastnade tydligast för mig.
Hälften av kommunens anställda arbetar med äldre Det är uppenbart att vi har en demografisk utveckling som relativt snart kommer att påverka vilken nivå på omsorg kommunerna kommer att kunna erbjuda de personer som idag har hemtjänst eller bor på särskilt boende. Förvaltningsdirektören, Sergio Garay, i Malmö Stad beskrev sin verklighet i siffror. Idag anställer Malmö stad 25 procent av stadens arbetskraft. Om tio år skulle den siffran behöva vara över 50 procent. Hälften av de som anställs arbetar med äldre.
Hur gör vi när samhället krymper? SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, har räknat ut att man de närmaste åren behöver anställa 1000 personer i månaden i kommunerna bara för att hålla jämna steg med avgångar och rekryteringsbehov. När jag läser i Tillväxtverkets rapport (se länktips nedan) på sidan 30 ff om hur befolkningsutvecklingen ser ut i landet blir bilden väldigt bekymmersam. Tillväxtverket skriver: ” Inte mindre än 15 län och 203 kommuner har upplevt ett födelseunderskott under 2023.” Av våra 290 kommuner är det således 203 som minskar i befolkningstal. Samtidigt har de självklart färre och färre som bidrar med skatteintäkter och fler och fler som blir pensionärer. Färre ska försörja fler. Hur detta ska fungera behöver vi ha en diskussion om. Skatten kan höjas, men inte hur långt som helst. Och det är svårt att rekrytera personal när ingen söker jobbet. Än mindre att ställa krav på behörighet och kvalifikationer. Hur vill vi att välfärden ska fungera i ett krympande samhälle? Hur undviker vi att klyftorna ökar ytterligare?
Hur gör vi när det inte längre föds barn? På sidan 31 i Tillväxtverkets rapport konstaterar man att ”redan i dag finns det 35 kommuner där färre än 50 barn föds årligen, vilket kan ha direkta konsekvenser på den lokala ekonomin. Bland annat påverkas efterfrågan på offentliga tjänster såsom barnomsorg och skola, vilket på sikt även kan leda till neddragningar eller förändringar av den lokala välfärden.” Hur gör vi när samhällets struktur inte längre fungerar? Ska vi slå ihop kommuner igen? Hur gör man när det blir restider på flera timmar till närmaste skola? Och den lärare man lyckas anställa inte är kvalificerad att undervisa i de ämnen som eleverna har rätt att få undervisning i?
Den etniska rensningen skadar Sverige Det säger sig själv att Tidögängets acceptans av att förverkliga SD:s gamla dröm om ett etniskt homogent Sverige är direkt kontraproduktiv i sammanhanget. Vi kommer att behöva varenda arbetande, skattebetalande och produktiva person som vill bo här. Om inte annat så för att ta hand om de äldre som inte längre klarar sig på egen hand. Kanske kommer utvecklingen bli tydligast på Gotland, där förutsättningarna blir mycket tydliga när befolkningen åldras och födelsetalen minskar.
Bangladesh är ett land med 127 miljoner röstberättigade, som nu får rätt att välja politiska ledare igen, efter flera år med diktatur. Roshan Rydell Kahandaliyanage har varit valobservatör och skriver i Rörelsen om sina intryck. Om hur viktigt det är att säkra upp medias roll och att civilsamhället får ta plats för att möjliggöra den typ av samtal och dialog som är självklara komponenter i en demokrati. Inte minst när nu 72 procent av världens befolkning lever under icke-demokratiska styren.
Hoten mot media och civilsamhälle är tydliga Roshan skriver: ”Bangladesh har också en lång väg kvar att vandra för att öka kvinnors politiska inflytande, skydda fria medier och garantera minoriteters rättigheter. Därtill måste det demokratiska civilsamhället stärkas och dess unika roll för en inkluderande samhällsutveckling erkännas. Auktoritära krafter i världen vet att civilsamhället måste brytas ner för att en avveckling av demokratin ska kunna genomdrivas. Enligt V-Dem är attacker mot civilsamhället den näst vanligaste taktiken som används av auktoritära styren, efter repression mot media.”
Miljontals anhängare elimineras ur valprocessen Bangladesh har naturligtvis en lång väg att gå. Men det var unga människor som 2024 banade väg för de demokratiska val som hålls 2026. Det tidigare styrande partiet var förbjudet att delta i valet. Men vägen till demokrati är komplicerad, eller som Roshan skriver: ”Demokrati är dock en process som behöver leva upp till sitt namn bortom valdagen. Den avsatte ledaren Sheikh Hasinas parti var bannlyst i vårens val, vilket fick miljontals väljare att stanna hemma. Det tidigare styret är skyldiga till flera illdåd, men det är troligtvis inte hållbart att långsiktigt alienera dess anhängare ur den politiska processen”. Det här kan naturligtvis vara svårt, särskilt för de kvinnor som fallit offer för våld och förtryck.
Hur ser rättvisan ut? Vi i Sverige är så vana vid att saker och ting är på ett visst sätt och har nog svårt att förstå hur läkandeprocessen ska gå till. Hur ska anhängarna till Sheikh Hasina involveras i det demokratiska samtalet? Kan förtryckare och de förtryckta mötas? Hur ska det gå till? Vi har ju ett facit i Sydafrika, där apartheid-systemet ersattes med något som i bästa fall kan beskrivas som demokrati. Men hur sker egentligen en läkeprocess i ett samhälle som präglats av motsättningar och orättvisor? Ska allt bara glömmas bort? Hur ser rättvisan ut?
För Tidö-gänget är demokrati inte så viktigt Roshan påpekar också i sin artikel att regeringen tvingar Palmecentret att avveckla mycket av det demokratistöd som de kunnat bidra med. Han skriver: ”Redan i sommar tvingas nu Palmecentret avsluta samarbetet med över 100 civilsamhällesorganisationer i 30 länder, där mänskliga fri- och rättigheter är under attack. Sex av dessa anses vara bland de länder i världen med sämst villkor för arbetare.” Demokratiarbete är inget som Tidö-gänget prioriterar. Tvärtom. Man har ju skurit ner bidragen till Public Service, till studieförbund och folkhögskolor. Det har skett mycket medvetet.
