Är det rätt att fira att diskussionen tystnar?

”Pappa, kan du berätta hur det var? Vad gjorde du när du förstod hur allvarlig situationen var? Visste du vad som skulle hända? Och vad gjorde du då?”

Diskussionen kommer tyvärr bli vanlig om några decennier. Det kommer en dag, tyvärr med ganska stor sannolikhet, då dagens generation kommer att behöva berätta vad de gjorde när klimatfrågan blev allmänt känd. Och hur var och en förhöll sig till klimatfrågans risker, dignitet och brådskande karaktär.

En fiktiv dialog år 2042
”Jo, det kan jag berätta för dig, min dotter. Jag firade med något riktigt gott att dricka och skålade med min vänner.”
” Vad firade ni?”
” Vi firade att de politiker som tydligast ville göra något åt klimatfrågan åkte ut ur Riksdagen i valet 2022.”
”???”
”Jo, du vet ju att det var ett parti som profilerade sig mer än andra på miljö och klimat när de frågorna kom på ropet. Och det ville inte de andra partierna diskutera, eftersom deras väljare inte ville ändra sin inställning i ett antal frågor.”
” Så därför blev ni glada och firade att det parti som ville göra något inte fick något att säga till om?”
” Ja, så var det. Jag och alla jag kände ville inte ändra vår livsstil. Vi ville flyga till Thailand som förut, vi ville kunna äta mycket kött, köra bil och slippa känna dåligt samvete hela tiden. Framför allt ville vi inte att svenska företag skulle missgynnas av att regelverken skärptes i Sverige.”
” Så det var bättre att företagen släppte ut mycket koldioxid och annan skit i miljön, tyckte ni?”
” Ja, eftersom annars hade ju de svenska företagen gått omkull och utländska företag med samma utsläpp och samma problem tagit över marknaden. Och då hade svenska arbetare blivit arbetslösa.”
” Så för att hindra klimatkatastrofen gjorde ni allt ni kunde för att behålla status quo? Och kämpade för att få fortsätta släppa ut koldioxid och giftiga ämnen i naturen?”
” Ja, det låter knäppt, men vi hade ju aktier i företagen, aktier som skulle ge oss en bra pension. Och vi ville ju inte avstå pensionen till råga på allt. Och sedan var det ju hela tiden en fråga om vad lilla Sverige spelar för roll på det stora hela…”
” Ja, det är klart att varje enskild människa inte har så stor påverkan. Men det gäller ju alla. Xi i Kina, Muhammed i Egypten, dos Santos i Argentina… ingen enskild person spelar roll, naturligtvis. Hur kom det sig att ingen gjorde något när ni visste hur allvarligt läget var? Och var det ingen som diskuterade storleksordningen på de utsläpp olika personer orsakar med sin livsstil?”
” Äsch, det var ju för krångligt med alla siffror. Och så väntade väl alla på att någon annan skulle ta första steget, kanske. Jag vet inte. Just då, i september 2022, firade vi i alla fall rejält.”

Bakgrunden till ovanstående
Det skulle kunna gå att skriva en teaterpjäs på det här temat. När nästa generation ifrågasätter den nuvarande generationens passivitet. Det kanske skulle bli en festlig premiär, då vi skulle kunna skåla….
Men tyvärr baserar sig ovanstående på det Håkan Boström skrev i ledarkrönika i GP den 13 jan 2022, där han ägnar en spalt åt tanken att få fira om eller när Miljöpartiet åker ur Riksdagen.

Kanske har inte Miljöpartiet ”rätt” svar på alla frågor. Delar av MP:s politik behöver troligen kompromissas med andra partier. Men det är dialogen och diskussionerna Boström vill slippa. När GP i samma tidning ägnar två helsidor åt Johan Rockströms skarpa varning under rubriken ”Tanken på ständig tillväxt riskerar knäcka vår planet” ägnar sig Boström åt en särskild form av strutsmentalitet. Det blir bekvämast för Boström att slippa höra förslagen från MP, förslag som skulle kunna bidra till bromsa in den kollisionskurs samhället befinner sig på i relation till planetens resurser, jämviktsläge, ekosystem, vattenresurser, mat etc. Fortsätter vi med dagens politik, som Boström vill, kommer vi att tvingas hantera matbrist, ständiga översvämningar, torrperioder, bränder och allmän instabilitet i samhället. Regn i Jämtland i januari är bara en av flera varningssignaler som förebådar klimatkaoset som vi står inför. Men det vill inte Boström diskutera. Han vill ha mer kärnkraft (som om mer av energi är det enda som skulle behöva tillföras för att hantera överkonsumtionen och de systemfel dagens ekonomi lett oss in i) och han vill framför allt fira rejält när den skarpaste rösten för att göra något tystas och dialog och diskussion handlar om helt andra saker än klimatet.

Vad han kan svara sin fiktiva dotter om 20 år framgår av dialogen ovan.

Normalt sett hade här funnits en länk till GöteborgsPosten den 13 januari. Att länken saknas här är ett medvetet val från min sida.

Vem blir Svarte Petter – vem ska ta förlusterna?

Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.

Vem ska betala förtida avskrivning?
Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.

Vänta och se…
Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.

Bonus-malus för omställning?
Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.

Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Populister kan inte ta ansvar

Jag läser i flödet hur Björn Söder (SD) får kritiska kommentarer från sina följare när han lägger ut en bild på hur han får en Covid-spruta. I bildtexten betonar Söder ansvarstagandet och hans besvikna följare känner sig svikna. Det är antagligen så, att stora delar av SD-sympatisörerna är emot allt som andas solidaritet, ansvarstagande och gemenskap. Egoismen, särskilt den manliga och fula egoismen, har det senaste decenniet hittat en hemvist, som tydligen är svår att förena med Söders budskap om att skona de äldre och hjälpa sjukvårdens överansträngda personal att lösa sin uppgift. Var kommer denna egoism ifrån?

Den återställda ordningen
Om ett samhälle ska kunna kallas samhälle krävs att vi på både formella och informella plan definierar samhället åt varandra. Språk, kultur, historia, släktskap, gemensamma erfarenheter, glädjeämnen, förluster…. det är mycket som håller ihop ett samhälle. Betydligt fler män än kvinnor sympatiserar med SD enligt gjorda undersökningar. En tolkning av detta är att vissa män får ett utlopp för en känsla av återställd ordning, när de extrema nationalisterna vevar igång sina vi-och-dom-argument. De heter att kvinnorna fått ta för stor plats, att det är dags att återigen kontrollera kvinnor via abortlagstiftning och att återinföra en traditionell rollfördelning, där mannens ord vägde tyngre än kvinnans.

Man utgår från sina egna behov
Den slutsats jag drar är att de män som inte vill ta vaccinet mot Covid-19 inte vill anpassa sig till det samhälle de befinner sig i. Att de vill ha ett annat samhälle, där vars och ens frihet (mannens frihet) är överordnad samhällets behov av solidariskt beteende. Att dessa män kör på höger sida av vägen är för att de inser att de riskerar att krocka om de skulle få välja fritt. Men hastighetsbegränsningar, nykterhetskontroller, att veja för fotgängare och cyklister är mest av ondo för denna kategori bilförare. Inte förrän de själva får barn börjar de möjligen intressera sig för hur utsatta barn är i trafiken. Inte förrän deras egna föräldrar behöver vård och omsorg förstår de hur viktigt det är att samhällets stödfunktioner fungerar. Eller så ser de hur glesbygden blir allt glesare och allt organiseras utifrån lönsamhetskrav och hemtjänsten får minutschema för att koka kaffe hos en förvirrad släkting. Och protesterar på det sätt som känns enklast. ”Rör om i grytan”…

Känslor hela tiden viktigare än fakta
Maktlösheten är en komponent som ingår i SD-männens världsbild, är min slutsats. De känner att jobben försvinner någon annanstans och de jobb som erbjuds kräver andra kompetenser än vad en slarvigt genomgången grundskola och gymnasium landade i. Arbetslösheten grinar många i ansiktet och det är nog en och annan som inte riktigt vill erkänna sin egen skuld i sammanhanget. Att man skulle ha skött skolan bättre, att det hade varit bra för både en själv och andra om man ansträngt sig lite mer. Det blir därmed lätt att skylla det egna tillkortakommandet på ”de andra”, utbölingarna, de icke-ariska. Och SD surfar på vågen av missnöje med hur samhället tycks vara, förstärker med ord som ”strid”, ”kris”, ”undantagstillstånd” och diverse populistiska utspel, där känslor hela tiden blir viktigare än fakta.

Det skaver att plötsligt tala om fakta och ansvar
Kanske är det där skon klämmer. Plötsligt talar Björn Söder inte som vanligt om att allt är invandrarnas fel. Istället för de sedvanliga icke underbyggda påståendena kommer plötsligt något slags verklighetsbaserat utspel från Björn Söder: att ta Covid-vaccinet är bra. Kontrasten blir för stor. Om partiet i 20 år ägnat sig åt att konsekvent spela på folks (mäns) missnöje går det inte att plötsligt byta fot och basera ett uttalande på verkliga fakta. Det är det som skaver för SD-svansen. Man vill naturligtvis fortsätta att skylla alla problem på någon annan och slippa ta ansvar själv. Det är så enkelt det har varit. Att alla problem beror på någon annan. Ansvarstagande är inget för ett populistparti.



Klimatfrågan presenterad på ett tydligt och utmanande sätt

Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.

Låt politikerna svara på Laestadius presentation
Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!

7 procent per år !
7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.

Om individ och kollektiv
Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.

Demokrati och tillit behövs
Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.

Marknadens logik vilseleder oss
Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.

Länktips:
Stiftelsen Ekocentrums inspelning av seminariet den 8 december 2021:
https://www.youtube.com/watch?v=U58_yJWtQeE

SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


Kärnkraft – rikta misstroendet mot bakåtsträvarna

Det pågår en intensiv kampanj från flera partier att på olika sätt främja en satsning på kärnkraft. Ett initiativ från L handlar om att söka misstroende mot miljöministern (tidigare Bolund, nu Strandhäll) om inte besked snarast lämnas angående slutförvarsfrågan. Strandhäll har svarat att hon tänker ge besked i januari 2022. Det finns såväl tekniska, ekonomiska som politiska aspekter på frågan om kärnkraftens framtid.

SKB:s lösning för inneslutning av avfallet är inte säker
SKB, Svensk Kärnbränslesäkerhet, förordar en lösning som de anser vara stabil i 100 000 år. Med inneslutning i kopparkapslar ska lagring vara säker i urberget under Östhammar, hävdar man. Nu har det gjorts försök med kopparklädda gjutjärnscylindrar nersänkta i urberget i 20 år. Resultatet från försöket indikerar att korrosionen av kopparn går 1000 gånger fortare än vad SKB hoppats på. Adderar man dessutom osäkerheten kring hur mycket den radioaktiva gammastrålningen skulle påskynda korrosionen blir frågetecknen till utropstecken. Detta kan inte anses vara en lösning för 100 000 års säker lagring! (Göran Bryntse, som är forskare i kärnfysik och ytkemi, har förklarat dessa samband i en artikel i Miljömagasinet nyligen).

SKB är branschens organ och inte neutrala i sin bedömning
När L och Sabuni hävdar att lagringsproblematiken är löst är det således baserat på SKB:s antaganden, inte vad de praktiska försöken visat i verkligheten. Genom att hävda att lagringsmetoden är säker bortser både SKB och Sabuni från påvisbara fakta. Man kan fråga sig varför. Ett svar skulle kunna vara att man inte vill bygga fler eller större mellanlager i väntan på slutförvar. Det är dyrt och det skulle bli ytterligare ett argument för kärnkraftens motståndare att avfallsfrågan ”fortfarande inte är löst” efter 50 års drift av kärnkraftverk i Sverige.

Varför är det så bråttom att säga att ”avfallsfrågan är löst”?
Och det är där jag tror huvudmotivet för L och de övriga entusiasterna för mer kärnkraft återfinns. Man vill sopa undan motargumenten mot mer kärnkraft genom att kunna hävda att frågan om slutförvaringen är löst. Man vill kunna säga att branschen tar hand om sitt avfall på ett säkert sätt och att det nu handlar om att satsa mer på denna storskaliga energiproduktion. För att kunna gå in i en valrörelse med tydliga och starka argument för en utbyggnad vill man ha bort motståndarnas kanske mest seglivade motargument – hur avfallet ska kunna tas om hand. Som Göran Bryntse skriver i sin artikel dröjer det till slutet av detta århundrade innan det skulle bli dags att försluta avfallslagret i Östhammar, så det är inte av tekniska tidsskäl som man hetsar miljöminstern på besked. Min slutsats är att det handlar om partitaktik inför valet 2022.

Fördröjningar och fördyringar – verkligheten avviker från planerna
Professor Tomas Kåberger påpekar i en artikel i ETC (”Verkligheten är viktigare än planer”) att det alltid måste finnas reservkapacitet i näten för det fall att någon av Sveriges sex reaktorer skulle behöva snabbstoppas. De snart tretton årens fördröjning av Olkiluoto 3 har inneburit att Finland varje år importerat motsvarande el från Sverige, en efterfrågan som bidragit till att höja priset i södra Sverige. Kåberger pekar dessutom på det faktum att man i Frankrike, som är väldigt beroende av el från sina nukleära kraftverk, i oktober och november hade ett dubbelt så högt elpris som abonnenter i Skåne. När reaktorerna i Frankrike inte levererar planerade 60 GW, utan landar på 40 GW, uppstår en efterfrågan på el som dels innebär en ökad fossilt baserad produktion, dels en högre prislapp. Och till råga på allt kostar nästa franska reaktor i Flamanville, som nu beräknas tas i drift 2023, inte planerade 3,3 miljarder Euro utan 19,1 miljarder Euro. Någon kommer att få betala dessa svindlande summor.

Marknadsekonomerna hyllar planekonomin
En slutsats blir att de partier i Sverige som tydligast i alla lägen hävdar att marknadens lösningar alltid är bättre än statens ägande och drift den här gången väljer att underkänna marknaden och istället propagerar för en osannolik planekonomi, där konsumenter och skattebetalare ska betala mellanskillnaden mellan de skyhöga kostnaderna och marknadens verkliga elpriser. Vill verkligen svenska folket gynna en stelbent industrisektor, den nukleära och storskaliga energiproduktionen, hellre än att snabbt få tillgång till det smarta energi-internet som kan växa fram till bråkdelen av priset på den dyra och farliga nukleära produktionsapparaten?

Olika slags lagring borde alltid ingå
Vi borde lära av önationer runt om i världen, där man kombinerar vindproduktion med krav på lagringskapacitet, så att överskottsenergin tas tillvara och ger en stabil elförsörjning när det inte blåser. Lagring kan ske i form av vätgasproduktion, pumpkraft, batterier och annat, beroende på lokala förutsättningar. Att krampaktigt hålla fast vid den storskaliga kärnkraften påminner om hur IBM kämpade för sina stordatorer innan PC-tekniken tog över.

Rikta misstroendet mot bakåtsträvarna
Lobbyisterna som springer hos högerpartierna tycker säkert att de gör ett bra jobb. Tungviktarna på energisidan får gehör för sina argument och högerpartierna ser möjliga politiska poäng att plocka om de lyckas få väljarna att tvivla tillräckligt mycket på den energiomställning som pågår. Vill folk ha dyr, storskalig el eller ett flexibelt, smart energisystem? Misstroendet borde väckas mot de bakåtsträvare som inte vill släppa taget om en teknik, som gång på gång visat sig ödesdiger.
Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort, det visade incidenten i maj 2011 med den bortglömda dammsugaren i Ringhals 2, prislapp 1,8 miljarder SEK…..

Två frågor som aldrig ställs till högern

Den nya högern i Sverige slipper för det mesta besvärliga frågor från media. Den nya högern tycks hållas ihop av Ulf Kristersson, där KD och SD ingår på lite olika sätt och där L gärna vill vara med, men inte riktigt lyckas förklara hur deras liberala idéer hänger ihop med de andra partiernas delvis illiberala, i flera fall högerradikala och på vissa områden profilerade konservativa idéer. Public Service är numera påtagligt försiktiga i sin ”skjutjärnsjournalistik” (den minnesgode kanske drar sig till minnes Ortmark, Olivekrona och Orup den äldre…). Kanske är de oroliga att deras verksamhet ska krympas om högern får makten och ifrågasätter alltmer sällan högerns utgångspunkter. En majoritet av traditionella medier har dessutom ledarredaktioner med borgerliga sympatier och ser naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de idéer man i grunden sympatiserar med.

SD vill tvinga fram frivillig återvandring 
Det finns många frågor Ulf Kristersson borde få svara på, när han nu ser så goda förutsättningar att komma överens med SD i sakfrågor. En sådan fråga är SD:s vilja att tvinga fram frivillig återvandring. (Det hör till bilden att det är helt fritt idag för den som vill, att lämna Sverige, men det räcker inte för SD). Det är ingen hemlighet att SD bygger mycket av sin profilering på att nedvärdera olika grupper, primärt personer som de räknar som icke-svenskar. Det senaste är att dessa ska förmås att återvandra. Här skulle alerta medier lätt kunna hitta intressanta infallsvinklar för att tvinga fram Kristersson ur skuggorna. De skulle t.ex. kunna fråga hur ordet ”frivillig” används när det inte längre handlar om frivillighet. Man behöver inte komma att tänka på ”Arbeit macht Frei”, men långsökt är det inte…. Man skulle därefter kunna ställa följande fråga.

Är det bra för Sverige att många branscher drabbas?
” Hur ser du på att SD inte vill integrera människor som bor och verkar i vårt land, utan vill att de lämnar Sverige, mot bakgrund av att vår industri, många serviceyrken, vården och lågbetalda jobb utförs av just den kategori människor SD pekar ut? Det är många i transportnäringen, bussförare, taxiförare, hemtjänstpersonal, deltidsarbetande inom olika sektorer, men även IT-experter från andra länder osv som gör stor nytta i samhället. Hur ser du på detta? Är det bra för Sverige om Åkessons idéer får genomslag? Är det bra för välfärden, för vården, för transportnäringen och för svenska näringslivet och för de människor det berör, att jobb som kan beskrivas som lågstatusyrken blir bristyrken?”

Det finns en viktig fråga som aldrig ställs om kärnkraften
En annan fråga som kommit att dominera klimatdebatten ä r kärnkraften. Detta trots att ingen tror att detta energislag (som ofta lite svävande kallas Generation 4) kan leverera en enda ny kWh de närmaste 15 åren. Nämnda fyra partier svarar reflexmässigt ”kärnkraft” så fort energi och klimat kommer upp som tema. Men den kanske mest avgörande frågan ställs aldrig till något av partierna. Ska elen vara dyr eller billig?

Diagram över produktionskostnader per energislag (Wikipedia)

Ska elen var billig för industrins konkurrenskraft eller dyr för att 
kärnkraften ska bli lönsam?
” Det talas hela tiden om behovet av kärnkraft för att säkra energiproduktionen i Sverige. Trots att ny vindkraft och ny havsbaserad vindkraft tillsammans med olika slags lagringslösningar skulle bli billigare och snabbare att koppla in på elnätet. Kärnkrafts-el är omkring 3-4 gånger så dyr per MWh som vind-el (se diagram ovan). Hur ser du på energipriserna, är det viktigaste att svensk industri får konkurrenskraftiga, låga, inköpspriser på sitt elbehov eller är det viktigaste att elproducerande kärnkraftsbolag får lönsamhet i sin dyra elproduktion? Ska elen vara billig för att gynna industrin eller dyr för att göra elproduktionen lönsam?”

Det hade varit viktigt för väljarna att få veta hur högern tänker kring båda dessa frågor i god tid före valet.

Vi måste stoppa de högerradikala

Tyvärr måste ytterligare en text handla om hoten mot demokratin och det öppna samhället. Det demokratiska samtalet är avgörande för de processer som kan hjälpa oss att komma till rätta med vår tids utmaningar. Det är inte bara Corona-pandemin, klimathotet, resursanvändningen och hoten mot ekosystemen. Vi måste också börja se konturerna av en global rättvisa. Och då är det demokratiska samtalet avgörande. Inbäddat i varje auktoritär regim finns en föreställning om hur makten är nära kopplad till våldsmonopolet.

Jag har läst en bok av Mats Wingborg
Ett av hoten mot vårt öppna, toleranta och inkluderande samhälle är ett parti som kallar sig Sverigedemokraterna. En kartläggning av vad partiet gjort och står för har författaren och journalisten Mats Wingborg åstadkommit med sin bok ”Blåbrunt Sverige: Så påverkas du om högern vinner valet.” Jag väljer att här formulera några egna slutsatser, som boken hjälpt mig att formulera. Tyvärr blir texten denna gång längre än brukligt.

Det nyliberala experimentet har lett oss dit vi är
Med hundratals exempel och en gedigen referenslista visar Wingborg hur SD agerar i de kommuner där de har makten, hur de beskriver världen och vad de kan åstadkomma om de får chansen att påverka hur Sverige ska styras. Boken blir ett lättillgängligt och tydligt formulerat tidsdokument över hur en högerradikal rörelse vuxit fram under några decennier. SD har skickligt utnyttjat de nya klyftor som uppstått som en följd av hur samhällena i Sverige och EU utvecklats. Drivande har naturligtvis varit kortsiktigheten hos starka ekonomiska aktörer, som har uppfostrats i nyliberal anda. Men anonyma aktieägare och fondförvaltare är svåra att skuldbelägga. Det är enklare att peka ut andra grupper som skyldiga till de växande klyftorna och orättvisorna i samhället. Den avgörande frågan för personer som stödjer SD har varit, och är, att människor kommit hit från andra länder och – anser man – skadar ”vårt” Sverige. SD-väljarna vill inte att den krympande välfärdskakan delas upp på fler än vad de tycker är rättvist. Där ligger grunden för hela vi-och-dom-resonemanget. Men polariseringen, menar jag, är bara grunden för SD-ledningens långsiktiga strategi. Mer om det senare.

Nedskärningar tjänar två syften
Wingborgs exempel på hur moderatstyrda kommuner, där SD deltar i styret, illustrerar hur nedmonteringen och privatiseringen av samhällsfunktioner blir en slags ping-pong-match med SD. När besparingarnas effekter slår igenom och skola, vård och omsorg försämrats ger det SD argument för att klaga på samhällsutvecklingen. (Att SD själva bidragit till den är naturligtvis inget de nämner). Nedmonteringen av välfärdsstaten blir på så sätt önskvärd för både M och SD, men av olika anledning. För SD är det viktigt att kunna upprätthålla känslan av kris i landet. De upprörda känslorna är bränslet i alla de trådar som fylls med hat och hot på sociala medier. Det var därför ingen tillfällighet att Mattias Karlsson efter valet 2018 riktade en uppmaning till sympatisörerna att ”segra eller dö”. (Se nedan).

Mattias Karlsson kamptext efter valet 2018

Lättare att vara emot
Att säga nej och att vara motståndare till en viss utveckling är något annat än att konstruktivt verka för något man tror på. Jag tror att väljarna på valdagen i rätt stor utsträckning väger in vad man INTE vill stödja. Det är lättare att ta avstånd från något än att bejaka. Ett bejakande kräver ett mer aktivt ställningstagande, medan ett ”nej” inte på samma sätt behöver motiveras. Nejet kan luta sig mer mot tyckandet, medan ett ja – både för en själv och för omgivningen – behöver en anknytning, ett exempel, på vad som är bra. Det är lättare att vara emot höjda punktskatter än motsatsen. Den dominerande logiken i vår kultur innebär ett egoistiskt, rationellt och ekonomiskt perspektiv på olika frågor. Tabloidpressen hittar alltid snabbt ett ”vinnare-förlorare”-perspektiv på varje politiskt förslag. Att vara för en viss beskattning kräver därför mycket mer av väljaren än motsatsen.

Missnöjets paradox – det går inte att vara missnöjd med sig själv
Mitt intryck är att SD-sympatisörerna i större utsträckning än hos andra partier är nej-sägare. Och som en konsekvens av detta uppstår problemet för partiet att hitta ledare och företrädare som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i utvecklingsfrågor, göra kloka avvägningar mellan olika behov osv. Den som knyter sitt engagemang till ett motstånd mot andra partier och som ser sig själv som en motståndskämpe är – tror jag – sällan lösningsinriktad. Nejsägare är dåliga på att hitta lösningar och att ingå samarbeten och vill egentligen inte lösa de problem som man bygger en del av sin identitet kring. För den som grundar sin livsinställning och sina värderingar på att vara emot det rådande är det svårt att aktivt korrigera de fel man opponerar mot. Då återstår ju nämligen ingenting. Om nejsägandet, avståndstagandet, hatet mot vissa grupper etc är det bärande idén, livsnerven, går det inte att kapa bort denna livsnerv. Den måste finnas kvar. Här finns ett generellt dilemma för missnöjespartier och en dold paradox: Det är väldigt svårt att vara missnöjd med sina egna vägval, de beslut man själv har tagit och att därefter beskriva dem som en politisk framgång.

Dubbelspelet kring medias roll
Den hårda ideologiska kärnan i SD vet naturligtvis vad de vill. De har en långsiktig plan att förändra Sverige och drivs av motiv, som de av olika skäl får hålla tillbaka. År 2015 skriver SD:s Richard Jomshof i ett ofta citerat inlägg följande: “Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”  Uttalandet illustrerar dubbelspelet mycket väl. När man väl har möjlighet ska man i grunden förändra mediernas villkor, enligt modell från Ungern och Polen. I skrivande stund hör jag att Åkesson hävdar att han ”älskar” Public Service. Förutsatt att de sköter sitt jobb. Och det är ju just det. I auktoritära och halvauktoritära stater är de statligt styrda medierna helt i händerna på politikerna.

Utan personer i lågstatusyrken skulle samhället stå still
Mats Wingborg nämner i sin bok några exempel på samhällssektorer som skulle få svårt att fungera om inte lågavlönade personer, ofta med ursprung i andra länder, fanns på plats. Det är inte svårt att hitta sektorer i samhället där personalen oftare har utländsk bakgrund än vad som vore statistiskt motiverat: hemtjänstpersonal, undersköterskor, taxiförare, budbranschen och andra lågstatusyrken med obekväma arbetstider och svag facklig anknytning. Skulle SD få genomslag för sin idé om etnisk rensning blir det svårt för delar av näringslivet och det offentliga att upprätthålla servicenivån och de låga lönerna. Någon behöver ju faktiskt ta hand om gammelmormor på hemmet och utföra det jobb Uber och andra tjänar på att de görs. Förutom det motbjudande i sig att sortera människor utifrån kulturell tillhörighet.

I SD:s Sverige ska staten bestämma vad som är svenskhet
När jag läser om kulturpolitiken och om hur SD vill inrätta särskilda ”Sverigecentra” och kulturlotsar med uppgift att sprida svenskheten blir jag förfärad. Uppenbarligen siktar SD på att formalisera och styra vad som ska kunna räknas till ”svenskhet”, vad det nu ska vara. Att ta kontroll över människors värderingar och kulturella uttryck är ett typiskt kännetecken för auktoritära regimer. Mats Wingborg intervjuar SD:s Josef Fransson till sin bok. Fransson har motionerat om att skrota SIDA, lägga ner Allmänna Arvsfonden (något som skulle slå mycket hårt mot civilsamhället), och mycket mer. (Se länk till motionen nedan).

Klimatet är ovidkommande i SD:s värld
I sin motion vill Fransson lägga ner Jämställdhetsmyndigheten, BRÅ, minska stödet till FN, lagstadga att inga statliga medel får gå till ideella föreningar som helt eller delvis producerar propaganda (vad det nu är), dessutom förhindra att verksamheter som får offentligt stöd använder medel till att köpa tjänster från sådana ideella verksamheter, minska stödet till Folkbildningsrådet och KRAV, samt säkerställa att forskningsmedel inte används till ovidkommande faktorer som klimat och genus. (!) Klimatfrågan är således ovidkommande för SD. Och med sin gummidefinition av propaganda skulle SD:s förslag kunna användas till att i grunden förändra hur kunskap genereras, förmedlas och används i vårt land. I sin tydlighet är motionen avslöjande för vad det är SD vill åstadkomma.

Ett högerradikalt parti, inte socialkonservativt
Fransson svarar på Wingborgs frågor och tvekar enbart inför den sista frågan: ” Dina förslag innebär ganska omvälvande förändringar. Kan man verkligen kalla detta för en konservativ politik (…) ?” Svaret från Fransson innehåller bl.a. följande: ”Vi måste uppnå ett nytt normaltillstånd. Det kommer att kräva stora förändringar. Därefter kan man gå mer försiktigt fram.” Den rimliga tolkningen är, precis som Wingborg skriver, att SD initialt eftersträvar en högerradikal brytning av den nuvarande politiken. När man uppnått systemskiftet ska förändringar ske i måttfullare takt. Här finns all anledning för både politiska motståndare och i rapporterande media att tydligare beskriva SD som ett högerradikalt parti, som vill förändra inte bara normer kring människovärde, ”svenskhet” och vi-och-dom-polariseringen utan också mycket av det som 100 år av stabil demokratisk utveckling gett oss.

”Propaganda” ska förbjudas – så stängs dörren för det öppna samhället
Det normala i SD:s Sverige är att vi inte ska bry oss om världen och FN, inte bry oss om klimatfrågan, inte sträva efter ekologisk odlad mat, inte arbeta för jämställdhet, inte värdesätta civilsamhällets funktion och folkbildningens roll. Istället ska staten sluta ge direkt eller indirekt stöd till ”propaganda”. Detta är snubblande nära en auktoritär samhällsmodell, där staten ska avgöra vad som är ”propaganda” och vad som tillåts. Precis som alla andra antidemokratiska rörelser som kommit till makten genom demokratiska val utnyttjar SD öppenheten för att – om de får chansen – begränsa just de förutsättningar de själva utnyttjat för att torgföra sin politik. Det finns väldigt tydliga illiberala, antidemokratiska idéer i det SD vill genomföra. Och det som ska möjliggöra nedstängningen av det toleranta och öppna samhället är överdrifterna i berättelsen om vad som händer i Sverige och vem som beskyllas för detta.

Militär på gatorna. Och sedan då?
Det skedde en sprängning i stadsdelen Annedal i Göteborg i oktober. En desperat man skulle vräkas från sin lägenhet och tog till oerhört drastiska metoder för att hävda sin sak. Mannen hittades senare död – en tragisk historia och kostsam för hundratals hyresgäster och en fastighetsägare. Det tog bara något dygn efter smällen så krävde Åkesson radikala åtgärder: Undantagstillstånd, visitationszoner, militär på gatorna osv.

”Normala” krav från SD

Man kan fråga sig vad Åkesson tänker att militären ska göra på Göteborgs gator och kanske framför allt – när ska de åka hem igen till sina förläggningar? Det är lätt att trappa upp, att starta krig, att sätta in olika resurser. Det är betydligt svårare att trappa ner, att bygga fred och att lämna över makten till andra i samhället. Fråga USA. De var snabba att invadera Irak, att ta plats i Afghanistan osv. Men när de ska lämna sker det som militära reträtter, inte som fredliga överlämnanden. På liknande sätt skulle militär på gatorna i Sverige bara öka otryggheten. Men det är också exakt den effekten Åkesson är ute efter. Genom att hela tiden tala om kris, om kamp och om konflikter håller han idén vid liv att det bara är SD som har svaret på de problem han ständigt beskriver i överdrivna ordalag.

Ett helt annat Sverige – nej tack!
Det är ett helt annat Sverige SD vill ha. Deras mål är långt bortom kravet på att oönskade personer ”frivilligt” ska återvandra. När de ser det som fullt naturligt att införa visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna är det väldigt tydligt att det är en variant av polisstat man vill ha, en stat där våldet hela tiden ligger under ytan och där det sannolikt snart kommer signaler om att medborgargarden, svenska varianter av KKK och liknande gärna får ta plats. Det är ett helt annat samhälle SD vill ha och som de steg för steg får sina konservativa kompisar att acceptera.

Detta måste förhindras.

Länktips: Josef Franssons motion om nedläggning av SIDA m.m.: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601

En bra text av Tony Johansson om hur Kristersson bereder marken för en regering där SD ingår. https://tonyjohansson.nu/2021/11/29/tony-johansson-sd-i-regeringen-om-kristersson-vinner-valet-tro-inget-annat/

Partiernas suboptimering

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen