Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Finns det en borgerlighet efter valet?

Posted on by
Reply

Den 13 september går vi till val. Tidögänget går till val på att få fortsätta sin nedmontering av det som på ett sätt skulle kunna sammanfattas ”Folkrörelse-Sverige”. Studieförbund, folkhögskolor och allt som förknippas med gräsrotsengagemang, bistånd, egentligen empati och samförstånd är sådant som Tidö vill fortsätta att skrota. En tanke som slår mig just i detta sammanhang är att det är naturligtvis därför de är så negativa till energisystem, som bygger på aktivt delägande och lokalt engagemang. Kärnkraft blir en stark och tydlig kontrast till ett lokalt förankrat och ägt energisystem. Maktkoncentration är Tidös långsiktiga mål.

Dimridåer
Delar av den gamla borgerligheten ville gärna motivera satsningen på privat ägda system på valfrihet. Och man lyckades till stor del dölja miljarddränaget från statskassan till privata aktörer inom flera områden. Koncernskolorna är ett och privat vård och omsorg är ett annat. Och det är där som vinstjakten och drömmen om de stora pengarna hos många sympatisörer på den borgerliga sidan sammanstrålar med SD:s mer principiella hållning. Så länge ”marknaden” bidrar till att hjälpa SD att nå de mål man satt upp är det OK för nationalisterna. Och omvänt. Så länge M-sympatisörerna ser en chans att berika sig på det allmännas bekostnad låter man SD hållas.

Hur var det förr?
Men var det inte så att det fanns borgerliga partier som hyllade konst, kultur och kunskapsideal? Fanns det inte en gång i tiden borgerliga partier som kämpade för rättvisa i världen, som upprördes över Apartheid-politiken och som många gånger uppfattades som mer ”vänster” än delar av vänstern, inte minst när det gällde mänskliga rättigheter? Det jag minns är att Alf Svensson hade ett betydande engagemang för tredje världen och att Bengt Westerberg var tydlig med hur Sverige kunde sätta press på Sydafrikas dåvarande regim, samt hur Thorbjörn Fälldin på flera sätt fångade upp landsbygdens styrka i det som i generationer byggde ett fungerande Sverige. För att inte tala om Jarl Hjalmarssons inkännande politik på rättsområdet. Alla dessa initiativ har nu ersatts av en konfrontativ politik, som handlar om att gradera människor och hålla dem okunniga, för att senare kunna styra dem i förmodad auktoritär stil.

Tidö 2
Så hur går det om Tidögänget vinner valet? SD lär känna sig stärkta av resultatet och gå in mycket starka i en förhandling ”Tidö 2”. De övriga partierna kan försöka förmå journalister och väljare att förstå att de gör rätt saker, bara med lite annan prioritering. Om Pourmokhtari än en gång blir miljöminister kommer hon naturligtvis se valvinsten som en bekräftelse på att den politik hon fört var den som svenska folket ville ha. Och så vidare. Testballongen ”Tidö” höll måttet och nu går de ”all in”. Men vad av Tidö-2 kan betecknas som borgerlig politik? Mer vinster i skolan? Lägre skatter för vissa, delvis lånefinansierade? Färre alternativ på den idéburna sidan?

Man undrar hur tankarna går hos Moderaterna?
Och hur går det om Tidögänget förlorar valet? SD kommer naturligtvis hävda det bästa hade varit om deras politik hade kunnat genomföras fullt ut. De kommer att framställa sig som det verkliga oppositionspartiet. Svårare blir det för Moderaterna. Man var nästan ikapp Socialdemokraterna i popularitet och stöd under Reinfeldt. Och har sedan dess krympt samman till kanske 60 procent av det inflytandet. Så varför förlorade M valet? Var det för att man vek ner sig i Tidöavtalet eller var det för att man skulle ha bejakat mycket mer av extremhögerns ambitioner? (Och då infinner sig frågan varför en sympatisör ska välja kopian om man kan få originalet, dvs SD?)

Två partier behöver fundera
Liberalerna har svår analys framför sig. Vad innebär det att vara liberal i ett samarbete som kontrolleras av ett uttalat anti-liberalt parti som SD? Är det överhuvudtaget möjligt att fortsätta ett sådant samarbete? Om inte, hur ser alternativen ut för Liberalerna? Vilket människovärde, vilken kultursyn och vilken framtida samhällsmodell är det man kämpar för? Kristdemokraterna har en liknande analys att göra, men där finns sannolikt fler medlemmar och sympatisörer som ändå kan se någon slags framtid i ett samhälle, där familjen betonas och där man värnar det man har.

Centerns ekonomiska politik imponerar inte
På den andra sidan, utanför Tidö, finns det också svårigheter, naturligtvis. Olof Johansson var väl den Center-ledare som senast med viss självrespekt gick in i avtal med Socialdemokraterna, men det som talar emot Centern just nu är ju att marknaden har visat att den inte löser samhällsproblemen. Det som hela tiden sägs skapa välstånd, att några blir rikare, sägs leda till fler jobb och högre anställningsbehov. Bekymret är att ”trickle-down” inte fungerar. Den som är rik konsumerar inte utan skapar sig ett reservkapital på nätet. Och avdrag som RUT och ROT hjälper inte den som inte har jobb. Den liberala ekonomiska modell som präglat ett par decennier har visat sig inte fungera. Och Centern har fortfarande för sig att koncernskolor är värda att bevara, trots att 70 procent eller mer av svenskarna inte vill att skattepengar avsedda för barnen ska hamna i börsspekulanternas fickor.

Vänstern behöver vara skickliga
Vänstern siktar på att få komma med ”på riktigt”, men glömmer bort hur det sved för socialdemokraterna att vänsterpartiet fällde regeringen Löfvén i juni 2021. Vilket i sin tur banade väg för liberalerna att lämna det avtal man hade. Med kända fortsatta konsekvenser. Vänstern kommer att behöva vara skickliga i förhandlingarna för att inte spela allt i händerna på Tidö-sidan och deras reflexsnabba krav på nyval.

Storleken har betydelse
Hur det går med Miljöpartiet och Socialdemokraterna vid en eventuellt valvinst hänger också ihop med hur stort och tydligt mandat den nuvarande oppositionen får. Det är lättare för Magdalena Andersson att forma sin sida om övertaget är rejält och väljarna tydligt sagt nej till mer Tidö-politik.

Fem eller tio procent vore rimligt

Posted on by
Reply

Så här i valtider talas det mycket om skatter. Sänkt skatt vill många ha och de glömmer kanske då att det är just skatten som finansierar mycket av det vi tar för självklart i form av kommunal service, reningsverk, sophämtning, vägunderhåll, tillsyn av gamla och sköra, förskolebarnens uppväxt så att föräldrarna kan jobba osv. Å andra sidan behöver skatten upplevas vara rättvist fördelad och att intäkterna används på ett klokt sätt.

Förändrad demografi
Med en åldrande befolkning och minskande barnkullar kommer kraven på våra folkvalda kommunpolitiker höjas. Vilken skola ska läggas ner, eller hur ska de äldre tas om hand på ett bra och rimligt sätt? Är hemtjänst bättre och billigare än att bygga boenden där folk kan ta hand om sig lite bättre själva eller tillsammans med nära och kära? Hur ska ideellt arbete i hemmet betraktas? Om den ene blir sjuk och den friskare i en parrelation tar hand om den sjuke? Vad är rimligt? Det finns många gränsdragningsfrågor och många frågor som har med förväntningar att göra. Är man vad vid en viss livskvalitet blir det kanske svårt att acceptera vad som helst. Och hur ska samhället fånga upp behoven hos de som inte klarar av att leta rätt på information själva? Hur ska fler få leva ett rimligt liv de sista åren?

Skapa tydlighet
En dellösning som jag tycker kunde vara intressant att diskutera är att fem eller tio procent av kommunalskatten ska kunna betalas till valfri kommun. Inte för att betala ett lägre belopp. Inte för att gynna den enskilde, utan mer för att skapa en rimlighet i och en pedagogik kring den skatt vi betalar. Idag måste en kommun t ex erbjuda hemtjänst till tillfälligt boende personer, när de under sommaren under kortare tid vistas i sin sommarstuga. Utan att få ett öre för insatsen från den som begär hemtjänst. Det finns ett antal semesterkommuner som drabbas av detta, när personer ”flyttar ut” på landet och kräver service som om de bodde i sin hemkommun.

Det kostar extra att samordna allt
Om man fick välja att låta en del av den egna kommunalskatten gå till sommarkommunen skulle det innebära en viss ekonomisk kompensation och framför allt skulle det göra allmänheten medveten om vem det är som tar kostnaden när ”samhället” förväntas ställa upp. Det blir ju också en extra samordningskostnad för både ”hemmakommunen” och ”sommarkommunen” när flytten sker. Det ska stämmas av med scheman, medicinering och andra detaljer. Som tar tid och resurser från båda kommunerna förutom att själva uppgiften ska lösas.

Det skulle kännas rätt
Eftersom jag och min sambo vistas på Orust sammanlagt under drygt ett hundra dagar av året vore det rimligt att få bidra till Orust kommuns ekonomi. Visserligen betalar vi för sophämtning, för vatten i kranen osv, men det finns mycket annat som kommunen ordnar som vi har glädje av. Det skulle kännas rätt att få vara en del av det som håller samhället igång. Än så länge behöver ingen av oss hemtjänst och skulle det bli så är nog vår stugas rum och bekvämligheter inte riktigt anpassade för den sortens hjälp.
Men det är mycket som en kommun erbjuder som vi har glädje av. Fem eller tio procent av kommunalskatten vore rimligt att få bidra med.

Den hållbara ekonomin

Posted on by
2

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

Vi behöver ett bättre skydd

Posted on by
Reply

(Uppdaterad fil 1 augusti) Problemet med bedrägerier mot framför allt äldre personer behöver hanteras på ett genomtänkt sätt. Jag har en bekant som nyligen drabbades av dessa professionella bedragare, som kombinerade flera attacker på ett mycket illasinnat sätt. Min bekant är mycket medveten om hur man ska bete sig när man anar ett bedrägeri. Trots detta gick han i fällan. I skrivande stund är det inte klart om han får tillbaka sina pengar.

Genomtänkt attack
Inte nog med att bedragarna låtsades vara ”banken” och ”hjälpa till att förhindra ett bedrägeri”, de hade också hittat ett sätt att blockera offrets mobiltelefoni genom att avboka kontot med teleoperatören. Han kunde därmed inte ringa ut och göra någon kontroll av det som bedragarna påstod, heller inte kontakta någon bekant. Synnerligen samordnat och smart blockerade bedragarna på så sätt offrets naturliga vägar att få klarhet i om det som sades kunde stämma.

Varför inte återinföra två bankdagar?
Slutsatsen måste bli att det behövs säkerhetskontroller som hjälper till att förhindra bedrägerier, speciellt mot äldre, som kan ha lättare att bli lurade att tro på bedragarnas skickliga upplägg. Det är inte lätt att ta rätt beslut i en stressad situation, när telefonen inte längre fungerar och en skicklig bedragare på ett genomtänkt sätt stressar till felaktiga beslut. Det kan behövas någon variant av att återinföra två bankdagars fördröjning på alla transaktioner för vissa personer. Två dagars möjlighet för olika system att fånga felaktigheter och bedrägerier.

Vi behöver väga risk mot möjlighet
Givetvis finns det situationer när stora överföringar är helt rimliga och i överensstämmelse med avsändarens vilja. Men här måste man väga möjlighet mot risk. Möjligheten att tjäna pengar på en kursförändring eller en förväntad aktiekurs-vinst måste vägas mot risken att bedragare lyckas lura äldre personer på deras besparingar. Kanske kan man börja med en frivillig anslutning till ett fördröjningssystem. Den som vill kan kräva att banker och andra aktörer säkerhetskontrollerar de överföringar som görs över ett visst belopp eller med en viss återkommande struktur. Själv har jag drabbats av att bedragare drog 300 kr i ett stort antal aktioner. Just i det fallet återfick jag pengarna, som dragits från mitt kreditkort.

Telia har gett ut en skrift
Telia har i alla fall gjort ett första försök att hjälpa folk att undvika att bli lurade via nätbedragare. Den ”Lila guiden” finns att beställa från Telia. Framsidan har en bild av Jenny Strömstedt, som av några bedragare användes som ”skyltfönster” för en kampanj för en tid sedan. På ett antal sidor förklaras ganska detaljerat hur man kan skydda sig och vad olika termer betyder. Möjligen vänder sig broschyren till en ganska informerad krets, även om det finns en del ordförklaringar kan det finnas behov av en ännu enklare version, som kan hjälpa oerfarna telefonanvändare och internetanvändare på traven. Men att problemet är stort råder det ingen tvekan om.

Vi behöver verkligen hjälpa en sårbar kategori att minska risken för att bli utsatta för bedrägerier. Det är inte OK att bara låta bedrägerierna fortsätta.

Kanske kan Trumps misslyckande hjälpa oss

Posted on by
Reply

Det är lite märkligt, eller snarare mycket, att USA tolererar att ha en president som ljuger, som är korrupt, som missgynnar en stor del av befolkningen, som startar krig och som inte respekterar nationers gränser, som lämnar olika internationella överenskommelser och totalt motarbetar klimatarbetet på varje nivå. Hans anhängare tycks inte bry sig. Senatorer och folkvalda i kongressen hukar och vågar inte tala klarspråk. Hans administration förnekar fakta och väljer hellre att behaga sin ledare än att göra något för det amerikanska folket.

Gensvaret uteblir
Men samtidigt finns det lite hoppfullhet i allt det som händer. Bara tre av nio domare i Högsta Domstolen röstade för Trumps linje i en uppmärksammad fråga. Och kanske ännu viktigare: allmänheten ställde inte upp på det firande Trump planerade för 2 till 4 juli, då USA:s självständighetsdag firade 250 år. Det stora festivalområde som ställts i ordning i Washington DC var kontinuerligt folktomt. Man kände ingen glädje att fira sitt land när Trump på kort tid har skapat splittring, ekonomisk osäkerhet, dyrare vardag och diverse konkreta hot mot demokratin. Hans enorma fyrverkeri har dessutom gjort att myndigheterna uppmanar Washington-borna att stanna inomhus eftersom luften är farlig att andas in. Tydligare än så blir det inte: Trumps påhitt är livsfarliga.

Motståndare är detsamma som fiender
Han tycks ju dessutom vara allt mer fysiskt och psykiskt i ett sämre tillstånd än tidigare, han tycks hela tiden relatera till president Obama och han skiljer inte på politiska ställningstaganden och fiendskap. Att se alla som tycker något annat än han själv som fiender som borde omintetgöras är i praktiken att vilja diktera framtiden för alla amerikaner. Splittringen i vi-och-dom är tydlig. Skulle två av Högsta Domstolens domare välja att följa Trumps väg är praktiken vägen till diktatur helt öppen.

Europa måste vakna
Rimligen gör hela denna utveckling att ett antal västländer omprövar sin relation till USA. Det är otroligt mycket som idag vilar på amerikanska tekniska lösningar, satellitkommunikation, datahantering, olika mjukvaror som vi använder i det dagliga osv. Det är rimligen bråttom att säkerställa en eller två alternativa tekniker på ett flertal områden. Såvida vi inte ska hamna i knät på kinesiska företag. Och alla kineser vet att det är staten som styr i kulisserna.

Högersvängen bromsar nödvändiga åtgärder
Ett växande bekymmer är hur ”isärdragningen” av samhällena i Europa skapat grogrund för populistiska missnöjespartier och högernationalister. Det är numera ett faktum att högern och ytterhögern lockar stora väljargrupper i flera länder. Detta kommer att innebära att EU tappar fart på flera områden, inte minst på klimatområdet. Samverkan blir svårare och det blir vanligare med politik som kortsiktigt gynnar vissa grupper och skyller alla problem på minoriteter. I en tid när vi behöver enas och lösa gemensamma problem på ett klokt sätt tenderar splittring och olika konflikter att förstärkas. Det hoppfulla är att Trump visar hur en ”halvdiktatur” kan se ut.

Det går att forma en annan framtid
Så på ett sätt kan man hoppas att Trumps vansinnigheter underlättar så att andra länder undviker att gå samma väg som USA. Men det räcker inte att passivt säga nej till det som högern och ytterhögern lockar med. Alternativen måste kliva fram och visa vad som är möjligt. Vi kan bygga en välfärd som inte är knuten till ständigt ökande resursanvändning eller ständigt ökande användning av energi. Det går att inkludera rättvisa i de system som fungerar. Vinstjakten och vinnare-förlorar-uppdelningen kan upphöra. Brukarinflytandet kan öka. Ägandets låsningar kan ersättas av smartare tillgänglighet. Det går.

Lögnen som metod
Och kanske hjälper Trump oss att skynda på den omställning som han vill stoppa. Men då behöver vi visa upp en utveckling som flertalet kan sympatisera med, både kort- och långsiktigt. Trump pumpar in pengar i de sydamerikanska länderna och gynnar de regimer han vill se ta makten, där ekonomisk vinst för ett fåtal kombineras med förtryck av stora delar av befolkningen. Där orättvisorna maximeras för att gynna ett fåtal. Det positiva med Trumps agerande är att lögnerna exponeras och hans vision om ett auktoritärt USA nu har blivit tydlig.

Politik: Almedalen och sen då?

Posted on by
Reply

Jag var inte i Almedalen i år, men har till viss del följt de partiledartal och intervjuer med partiledarna som sänts. Alla som varit i Almedalen vet hur mycket mer som äger rum under en intensiv vecka, då tusentals seminarier och debatter ordnas i var och varannan lokal med plats för några åhörare. Som temperaturmätare på samhällsdebatten, framväxande opinioner och för pejling av informellt inflytande tycks Almedalen fortfarande fungera rätt väl.

Inga avgörande misstag?
Eftersom det är valår var partiernas profilering och framträdanden extra intressanta. Såvitt jag kunde bedöma på distans skedde inga drastiska misstag eller kontroversiella utspel som drastiskt skulle ändra opinionsläget. Kristdemokraterna testade ett höjt barnbidrag, Tidögänget lanserade något slags statligt ägandeavtal kring möjlig ny kärnkraft, socialdemokraterna presenterade någon slags extra pensionstillägg för personer som jobbat ett helt liv och inte klarar sig på pensionen osv

Tydligare när det gäller kort och lång sikt
Det man skulle önska sig är att partierna generellt sett var lite tydligare med vad de vill åstadkomma på kort respektive på lång sikt. Det blir lätt ett fokus på närtid, på vardagsekonomi och här-och-nu. Men mycket av det regeringen och Riksdagen kan besluta om löper i betydligt längre cykler. Ska vi ha mer förebyggande satsningar eller ska vi satsa på hårdare straff? Ska vi ge fler människor rimliga förutsättningar att ta vara på sin förmåga, sitt intresse och sin möjlighet att förverkliga något som både stärker den enskilde och samhället? Eller är det viktigaste att säkra upp vinster, så att företagen kan investera, generera arbetstillfällen och skatteintäkter? Vems nytta går i första hand? Eller handlar politiken om att sortera människor i vinnare och förlorare? Varför ska några vara förlorare i så fall?

Mer Tidö-politik? Nej tack.
Nu har Sverige fått testa fyra år med SD-dominerad politik. Vi har fått svart på vitt att retroaktiv lagstiftning, ökad ojämlikhet, segregation, eliminering av stora delar av miljö- och klimatpolitiken, slopade statliga stöd till folkbildning m m är tydliga kännetecken på högerpolitik, där SD har ett avgörande inflytande. Och skulle valet resultera i fyra år med ”Tidö 2” lär politiken bli ännu mer av samma sak. Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Mycket tyder på att opinionen har förstått detta och förkastar idén. Sverige är mer av sammanhållning, samarbete och solidaritet.

Näringslivets behov överordnades miljön
Redan hösten 2022 kunde vi konstatera några tydliga markeringar. Miljödepartmentet avskaffades och blev underordnat till energi- näringslivsdepartementet. Industrins behov överordnades miljön. Busch blev chef över Pourmokhtari. Och utrikeshandel kopplades ihop med bistånd. Benjamin Dousa gjordes till chef för både intäkter och utgifter relaterat till den stora mängden omvärldsländer utanför EU. När världen ser ut som den gör kopplade Tidö-regeringen ihop försäljning och bistånd.

Korrupt upplägg
Och med SIDA-pengar i ryggen kunde han ordna ett specialavtal med Somalias regering, där man avsiktligt valt att inte formulera skriftliga avtal, utan enbart gjort muntliga överenskommelser. 100 miljoner ska slussas till Somalia i utbyte mot att Somalia tar emot somalier som Sverige vill utvisa. Hela historien öppnar upp för korruption och godtycke. (Se länktips nedan).

Efter valet: vänta och se?
En annan intressant fråga är vad som händer efter valet. Om Tidö-regeringen får avgå och om Liberalerna inte kommer in i Riksdagen kommer den nuvarande majoritetens fyra partier att behöva rannsaka sig och fundera på hur de ska positionera sig. En viss fördröjning i reaktionerna kan infinna sig om V-S-MP-C-konstellationen av något skäl inte går i mål med förhandlingarna. Det har ju ställts ut ultimativa krav på regeringsmedverkan som kan resultera i nyval. Vilket i sin tur kan göra att nuvarande partiledningar snabbt kan behöva upprepa en valrörelse.

SD återgår troligen till kritik av ”sjuklövern”
Men om Magdalena Andersson får ihop sin nya regering hamnar ju de fyra Tidöpartierna i en omprövningssituation. Hur ska man positionera sig för att på bästa sätt företräda sina väljare? Och locka nya väljare? Min gissning är att SD återgår till sin tidigare kritik av ”sjuklövern”, dvs att alla vanliga partier står för en politik som enbart SD utgör opposition till. De brukade ju kalla alla andra partier vänsterliberala eller något liknande. Demokratiska partier kanske vi andra skulle säga. Det är inte säkert att Jimmie Åkesson orkar göra den omstart som då krävs, så det kan ju bli tal om partiledarbyte i SD.

Finns det ett borgerligt M?
Inom moderaterna finns anledning att tro att tålamodet med Ulf Kristersson har runnit ut och man söker en ny partiledare. Kanske Gunnar Strömmer, möjligen Benjamin Dousa eller någon mer okänd förmåga. Mer avgörande är om M ska fortsätta att luta sig mot storebror SD eller om M ska försöka etablera sig som ”borgerlighetens” ledande parti. Både och lär bli svårt. Någon slags förnyelse behöver troligen M iscensätta för att tvätta bort de värsta intrycken väljarna har efter tonårsutvisningar och nedmontering av många välfärdsinstitutioner. För att inte nämna alla de märkliga affärer som har kantat Kristerssons ledarskap.

Svårt för L att hitta tillbaka
Liberalerna har det ännu värre. Att krama Åkesson blev den symbolhandling som gjorde att Mohamsson tappade en stor del av förtroendet i sitt eget parti. Hon körde dessutom över både partistyrelse och medlemmar i processen och väljarna såg ju i det praktiska arbetet att det till slut inte fanns något liberalt kvar i Tidöregeringen när antiliberalerna i SD bestämde allt. Partiet kommer att få svårt att hitta tillbaka, tror jag.

KD fortsätter antagligen
Kristdemokraterna kommer sannolikt göra ett relativt bra val. Ebba Busch är skicklig på att ”gå genom rutan”. Samtidigt har hon förflyttat partiet långt från Alf Svenssons KD. Och varit pådrivande i att låsa fast Sverige i ett beroende av kärnkraft, trots att tekniken inte längre behövs, inte är billigare än ett system baserat på sol, vind och batterilagring och fortfarande inte har löst sina problem med uranbrytning och lagring av atomsopor. Världen blir inte säkrare med fler länder som får tillgång till världens farligaste teknologi. Något som är nödvändigt om SMR-idealisterna ska få ner priset på de serietillverkade kärnkraftverken. Och det Busch vill göra är att Sverige ska köpa en otestad prototyp och placera i ett naturreservat nära Ringhals. Dubbelfel eller trippelfel, skulle man kunna säga. Men om Busch vill fortsätta finns det säkert medlemmar som vill ha henne kvar.

Länktips: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/skriftlig-fraga/formerna-for-overenskommelse-om-100-miljoner_hd1172/

Vem är egentligen samhället?

Posted on by
Reply

Jag läste någonstans att på ungefär två generationer, sedan 1980, har det totala antalet medlemmar i politiska partier i Sverige minskat med cirka 85 procent. Att det förändrar politiken både till form och innehåll torde vara ganska uppenbart. Samtidigt måste vi minnas att den största enskilda förändringen var att LO-medlemmar tidigare automatiskt var anslutna till det socialdemokratiska partiet. När detta upphörde skedde naturligtvis den största minskningen av antalet partimedlemmar. (Se länktips nedan).

Samhället är vi och kräver ett visst engagemang
I en analys jag läst om denna minskning finns några varningssignaler att ta på allvar om demokratin ska vara något mer än att rösta vart fjärde år. Vi kan och får inte reducera vår föreställning av demokratin till något som påminner om en app eller något vi ser som en konsumtion av en tjänst. Detta att klaga på ”politikerna” blir ibland detsamma som att klaga på en leverantör. Det är en farlig väg att gå. När vi ser samhället som något som någon tillhandahåller och vi själva inte är delaktiga i att forma uppstår lätt en slags ”kundrelation”. Det kan innebära att vi väljer att stå vid sidan av och klaga på hur ”dom” prioriterar fel, istället för att vi aktivt deltar i de för-och-emot-diskussioner som nästan alltid finns när det gäller olika förändringar.

Dialogen är viktig
Med svaga politiska partier finns en risk att viktiga aspekter helt försvinner i diskussionerna. Helt enkelt för att ingen med en avvikande åsikt blir lyssnad till eller ens finns med i rummet eller på webben. En-fråge-opinioner får genomslag på helhetens bekostnad. Förenklingar och populistiska utspel får lättare respons i ett samhälle som inte är vant att hantera flera aspekter av en fråga. Motsättningar blir snabbt påtagliga och förstärks lätt av medierna i deras jakt på klick. Något som också bromsar viljan att försöka se bortom den synliggjorda skiljelinjen. En annan risk med få medlemmar i partierna är att de lättare kan bli offer för kuppartade övertaganden. Ungefär som Kaliber visat skedde i Botkyrka 2023. (Se länktips nedan).

Förenklingar vilseleder lätt
Jakten på enkla ja-och-nej-svar kan på så sätt motverka kloka avvägningar där legitima intressen står mot varandra. Ofta kan det handla om kortsiktighet eller långsiktighet. Plånboken nu blir lätt viktigare än att nästa generation har rätt förutsättningar. Eller ”vi måste ha gruvor” ställs mot samefolkens behov av orörd natur. Jobben i industrin ställs mot naturvården. Ska vi ha fiskare eller fisk….?

Att känna sig hel som människa
För att landa rätt behöver vi dialog och mänskliga möten. Jag talade med några personer i min egen ålder i samband med Pridetåget den 13 juni i Göteborg. En man från Lysekil levde upp och kände sig hel när han fick klä sig fint i kvinnokläder. Men han hade bara en vän att dela sin glädje med, anförtrodde han sig till mig. Ensamheten var påtaglig. Livet blir inte helt när man inte får bejaka sig själv.

Bejaka minoriteter
En annan man hade genomgått ett stort antal operationer. Han kände en stor besvikelse kring hur samhället och sjukvården bemötte honom. Jag fick intrycket att han alltför ofta bemötts, kanske av tidsbrist?, på ett avvisande sätt. Kanske måste vi hitta andra sätt att låta medmänniskor känna sig sedda och bejakade? Även om nittiofem procent får en bra vård och ett bra bemötande måste vi kanske hitta reservvägar för att hjälpa de återstående som behöver hjälp på ett annat sätt. Och att identifiera dessa minoriteter blir självklart enklare ju fler som väljer att delta i de politiska samtalen på gräsrotsnivå.

Länktips: Medlemsutveckling i politiska partier i Sverige: https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Länktips: Kaliber om Botkyrka och S: https://www.sverigesradio.se/artikel/kaliber-avslojar-ytterligare-kriminell-i-s-uppgorelsen-i-botkyrka-2023

En general och en journalist ger oss lite hopp

Posted on by
Reply

Det är mycket som märkligt med USA och Trump. Men detta är kanske ändå det som överraskar allra mest. En högt uppsatt general blockerar enligt uppgift ”den högste befälhavaren”, dvs Trump, från tillgång till de nukleära koderna. Vi ska antagligen vara tacksamma att det finns militärer som vågar utmana den 47:e presidenten. (Se länktips nedan).

Hur mycket fel accepterar kongressen?
Man kan ändå sätta ett frågetecken för hela konstruktionen. Om nu en president kan gå i krig mot Venezuela och Iran utan att ha kongressens godkännande, trots att just detta brukar hävdas av de personer som mest ihärdigt betonar ”lag och ordning”, går mycket av det som gäller USA:s konstitution i otakt. Hur kommer det sig att kongressens republikaner ställer upp på allt det som Trump sätter igång i strid med konstitutionen? Det gäller ju anfallskrigen, det gäller införandet av tullar och flera andra beslut som Trump tagit utan att förankra med kongressen.

Blev DOGE en succé?
Och framför allt när kongressens republikaner märker att stödet för Trumps politik sjunker borde de ju i ren självbevarelsedrift ta avstånd från så mycket som möjligt av allt det som Trump drar igång. Och hur var det egentligen med det som präglade en stor del av 2025? Det där projektet som Elon Musk fick fria händer att hantera och som kallades DOGE? Blev det en succé? Nådde DOGE sina mål? (Och vilka var det?) Och hur kommer det sig att det är så tyst om DOGE om det nu var en framgång? Handlade det egentligen bara om att ge ett antal företag total kontroll över myndighetsdata?

Framgången lär utebli
2026 är ju också året då USA ska fira sina 250 år som fri nation. Men de event som kretsar runt Trump och hans organisation tenderar att inte locka de skaror, de artister och den mediatäckning som Trump och hans hejdukar hade önskat. Och liknande är det med hans ”ballroom”-projekt vid Vita Huset och den framgång som det var tänkt att fotbolls-VM skulle innebära. Turisterna kommer inte den utsträckning som hade kunnat vara fallet, och mycket hänger naturligtvis ihop med hur amerikanska myndigheter beter sig mot människor från andra länder. Mänskliga rättigheter är villkorade i Trumps USA.

Räcker det att dumförklara journalister?
Enstaka journalister utmanar också Trump. Kristen Welker från NBC försöker i ”Meet the press” få Trump att erkänna att han inte har några bevis för sina påståenden om valfusk. (Se länktips nedan). Han har till slut inget annat svar än att kalla Kristen Welker ”stupid” och lämna intervjun. Det går knappast hem hos den genomsnittlige väljaren. Trump är inte van att möta motstånd och någon som ifrågasätter honom. Man skulle önska att fler journalister var så ihärdiga som Kristen Welker, både där och här hemma.

Länktips: En general som tar ansvar: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=998874796463838&set=a.951348911216427&type=3

Länktips: Meet the press: https://youtu.be/4EusZcKt5fs?is=YfCmvzQj_n6tWjGB

Vad händer när media är fienden?

Posted on by
Reply

Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.

David Pakman är nu svartlistad
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.

När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.

Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.

Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de ska fås att acceptera andra villkor än majoriteten.

Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.

Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/

Kristerssons hönsgård

Posted on by
3

Hönsgård. Det är det man kommer att tänka på när fyra år med Kristersson ska summeras. Harpsund är en herrgård, som statsministerparet av tradition disponerar för representation och rekreation. Vissa av oss minns bilderna av ekan som roddes av sovjetledaren Chrusjitiov som var på besök 1964 och Tage Erlander satt bredvid en tolk i aktern. Det Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed tycker är viktigt med Harpsund är tydligen att det ska finnas höns på plats. I alla fall de sommarveckor paret vistas på Harpsund. (Se länktips nedan om hönsgårdshistorien som pågått i flera år).

Någon annan
Det är naturligtvis helt i sin ordning att även statsministerparet får möjlighet att koppla av på semestern, även om en statsminister egentligen aldrig kan vara helt ledig. Om man ska tro alla publicerade bilder på Birgitta Ed har hon också anammat idén om att ständigt vara i tjänst, eftersom hon näst intill alltid är klädd i något som kan kopplas till prästyrket. Men i fråga om höns, inredningskonsulter och vem som ska göra vilket arbete verkar det som någon annan, i praktiken skattebetalarna, ska stå för arbetsinsatser, inköpskostnader och andra utlägg.

Arbetslöshet? Omställning? Prioriteringar?
Men är verkligen en hönsgård det som ligger överst på dagordningen för den som ska förväntas ägna sin vakna tid åt att leda landet? Att ta kontakt med berörda myndigheter, skriva de underlag som krävs och ordna de möten som erfordras är sådant som gör att annat blir nedprioriterat i statsministerns stab. Tid som kunde ha använts till viktigare saker. Som att få bukt på arbetslösheten, skapa förutsättningar för överenskommelser mellan industri, investerare och myndigheter inom områden som kräver snabba åtgärder. Den omställning av näringslivet som måste ske blir både bättre och mer konkurrenskraftig om den sker frivilligt istället för som ett resultat av senfärdighet och andra aktörers agerande.

Det är bråttom att hitta nya sätt att redovisa ekonomi
Resursfrågorna ligger hela tiden som outtalad komplikation inom ramen för det rådande ekonomiska systemet. Vi kommer inte kunna fortsätta att tömma jordskorpan på material och resurser, utan måste hitta sätt att återanvända material och produkter. Och då måste de ekonomiska styrmedlen dra i rätt riktning. Exempelvis behöver vi hitta mer moderna och rättvisande sätt att redovisa ekonomisk verksamhet. Allt detta borde ligga högst upp på en statsministers agenda, för att säkerställa att Sverige behåller en position som en modern välfärdsstat även när vi bytt system.

Galet
Men istället ägnar statsministerparet sig åt en hönsgård och låter sina tjänstemän ägna dyrbar arbetstid åt att reda ut hur hönsgården kan komma på plats. Eller organisera luxuösa inredningsinköp (se länktipset nedan). Det är därför ordet hönsgård blir så träffande och illustrativt. Och galet, lockas man nästan tillägga med tanke på tuppen som säkert hör till.

Länktips: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/ordern-bygg-en-honsgard-till-birgitta-ed-pa-harpsund/