Läsning: Jennifer Hinton: Game Changer

Som många vet, som följer den här bloggen, återkommer jag titt som tätt sedan år 2015 till temat cirkulär ekonomi och social cirkulär ekonomi. Den här gången med en känsla av att något faktiskt håller på att hända. Och därför vill jag redan nu komma med en uppmaning. Om du är verksam i den sociala ekonomin, i civilsamhället eller är intresserad av hur vi kan få en ekonomi som stödjer en hållbar utveckling måste du läsa den här boken och prata om den med andra. Nu på engelska i pdf-version eller senare när den tryckts på svenska. (Länktips, se nedan ang pdf-versionen). (Sidhänvisningar i den följande texten avser pdf-numreringen och citaten är översättningar gjorda av ett översättningsprogram).

Lite Greta-Thunberg-känsla
Det är inte ofta man läser en bok som har potential att bli ett standardverk, som många återvänder till, hänvisar till eller citerar under lång tid. Men när det händer slås man av hur mycket av texten som känns självklar, som inte kan ifrågasättas utan snarare blir en summering av vad många har gått och burit på, men inte satt ord på. Lite som när Greta Thunberg satte sig vid Riksdagshuset varje fredag. Det är det genomslaget den här boken kan få. Så känns det när jag nu läst Jennifer Hintons nyligen publicerade bok ”Game Changer, an economy beyond profit”, en bok på 259 sidor på engelska.

Målgruppen är bred
Boken behöver ges ut på många språk för att så många som möjligt ska kunna ta till sig alla de kloka budskap den innehåller. Samtidigt ska Jennifer Hinton ha ett erkännande för att hon konsekvent ansträngt sig att använda ett tilltal, som gör bokens budskap tillgängligt för många. Det behövs ingen akademisk examen eller en djup ekonomisk specialkunskap för att förstå det hon beskriver. Ändå kretsar hela boken kring kanske det mest fundamentala i vår tid: hur vinstjakten, pengarna, ägandet och den kortsiktiga girigheten styr utvecklingen. Den sammanfattar också de katastrofala följder denna vinstjakt kan få om vi inte lyckas ersätta den med en grundläggande ekonomi som utgår från vad som är bra för samhället, för naturen och för en hållbar framtid. Hon ställer fram ”for-profit”-ekonomin och ”not-for-profit”-ekonomin på ett sätt som på klarläggande och övertygande sätt visar på skillnaderna och hur viktigt det är att vi byter spår.

Gedigen verklighetsbeskrivning
Nästan två tredjedelar av boken används till att beskriva skillnader, system och konsekvenser av en ekonomi som utgår från vinst som mål och en ekonomi som inte är vinstdriven. Hon vrider och vänder på olika aspekter på ett sätt som gör att det till slut känns märkligt att vi fortfarande tror att det nuvarande dominerande ekonomiska systemet är lämpligt att bibehålla.

Diagram ur J Hintons bok

Pengar är ett medel, inte ett mål
Istället för att tillgodose investerares vinstförväntningar kan en icke-vinstdriven marknad framför allt möta upp verkliga behov, främja samarbeten och bygga en mer rättvis fördelning av välstånd. Eller som hon skriver på sidan 166: ”Det är ekonomins syfte: att tillgodose behov. Pengar är ett medel, inte ett mål. När privat vinst inte längre står i fokus kan goda löner, överkomliga priser, samhällsnytta och ansvarsfull förvaltning av miljön betraktas som kompletterande delar av en fungerande ekonomi – snarare än som motstridiga intressen.” Och lite längre fram: ”Den icke-vinstdrivande ekonomin är till sin utformning fördelande.”

Mycket står redan idag vid sidan av vinstintressena
Det kan låta utopiskt, men i själva verket är det mycket i vårt dagliga liv som vi på ett självklart sätt betraktar som resurser som bör fördelas utan att någon roffar åt sig en del av värdet i form av personlig vinst. Att det kommer vatten ur vattenkranen, att det går att spola toaletten, att gator och vägar är framkomliga och i gott skick, att det finns tillgänglig sjukvård och att någon reagerar när vi ringer 112 är sådant som vi ser som självklart och behov som står vid sidan av den vinstdrivna ekonomin. Likadant med skolor, grundläggande utbildning och att vi har tillgång till nyheter och kritisk samhällsinformation är också sådant som vi har ansett ska stå utanför ”marknadens” logik. Även om det finns starka intressen som drar åt annat håll, inte minst när det gäller skolan.

Fyra avgörande skäl
Jennifer Hinton beskriver (på sidan 180) fyra avgörande skäl till varför vi behöver en icke-vinstdriven ekonomi.
1. En utformning som stöder syftet att tillgodose allas behov i harmoni med resten av naturen.
2. Ett regelverk som grundar sig på en mer sammanhängande och korrekt förståelse av världen och vår plats i den.
3. En djupare känsla av syfte som stämmer överens med mänskliga behov och uppmuntrar till hållbara strategier och beteenden.
4. En systemisk tendens att leda till ökad ekonomisk jämlikhet, ekologiskt förvaltarskap, kulturell blomstring och utbrett välbefinnande – snarare än att systematiskt driva på konsumtionshets, ekologisk förstörelse, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande från särintressen.

Tre faktorer för att förändring ska äga rum
Sociala förändringar sker oftast i en exponentiell förändringskurva. När tillräckligt många bejakar en förändring sker den ganska fort. Hinton beskriver tre ingredienser eller faktorer som behövs för att förändringen ska ta fart. För det första måste tillräckligt många se det befintliga systemets brister, för det andra måste det finnas ett övertygande alternativ, som testats och hållit måttet, för det tredje måste detta alternativ vara relativt enkelt att förstå, anamma och sprida. Och som hon skriver: ”Vi befinner oss sannerligen i en tid av destabilisering, vad gäller sociala, ekonomiska och ekologiska system. Även om det är smärtsamt och skrämmande kan detta ses som en nödvändig del av en omvandlingsprocess. En omfattande samhällsomvandling sker aldrig när de flesta människor är nöjda och tillfreds med rådande förhållanden. Den innebär alltid en viss grad av utbrett obehag.”

Fem fronter
Hinton hävdar också att en hel del av de motsättningar vi uppfattar i dagens samhälle också kan komma att stärka processen för förändring. En mångfacetterad och initierad debatt om vilket samhälle vi vill ha kan främjas av att vi fokuserar på frågan om vilken roll vinsterna ska ha i ekonomin, och hur vi ska gå till väga för att komma dit vi vill. Hinton ser fem ”fronter” där diskussionerna behöver föras. a) Medborgare som skapar debatt och politiskt manöverutrymme, b) entreprenörer som ser värdet och nyttan med nya icke-vinstdrivna verksamheter, c) vinstdrivande verksamheter som ser möjligheterna med en omvandling till icke-vinstdrivande och samhällsnyttig verksamhet, d) beslutsfattare som ser sin roll som omformare av spelregler och villkor samt e) utbildare som säkerställer att nästa generation ekonomer fullt ut förstår potentialen i den icke-vinstdrivna ekonomin. Men det gäller att ta upp frågorna på ett klokt sätt, menar hon. Som hon skriver: ”Denna förändring innebär inte att alla dagens vinstdrivande företag måste lägga ner eller försvinna. De kan ställa om till icke-vinstdrivande organisationsformer. ( —) Det handlar helt enkelt om två olika sätt att organisera ekonomin.”

Nya samverkansformer
Det handlar inte bara om individer eller bara om föreningar. ”Genom att gå samman som en gemenskap av icke-vinstdrivande verksamheter skulle de kunna få en kollektiv röst, öka sin synlighet i det offentliga rummet och erbjuda varandra ömsesidigt stöd. Kanske kan de till och med bli drivande krafter i omställningen till en icke-vinstdrivande ekonomi,” påpekar Hinton på sidan 204 och fortsätter på sidan 206: ”När det gäller det bredare investeringslandskapet bör sociala entreprenörer prioritera att ta emot kapital i form av medlemsavgifter, donationer och lån med låg ränta (eller räntefria lån) – exempelvis genom krediter eller obligationer – framför konventionella investeringar.”  Hon har en hel rad med förslag som jag inte ska återge här i detalj. Den som blir intresserad bör läsa boken.

Fallgropar
Eftersom boken täcker in många, kanske alla, aspekter av villkoren för icke-vinstdriven verksamhet nämner Hinton också ett antal fallgropar och dubbeltydigheter, som det gäller att se upp med. Inte minst för att vårda begreppet och inte skapa otydlighet vad som åsyftas. Ett exempel är hur företaget Coop slirar på sanningen när varumärket används för att fronta en franchiseverksamhet. Ett annat bekymmer är hur pensionsfonderna ska agera i en ekonomi, där vinstmaximeringen begränsas. Återigen får jag hänvisa till boken för den som är intresserad av detaljerna i den diskussionen.

Det finns hemsidor att titta närmare på
Det finns redan idag nätverk och hemsidor som stödjer utvecklingen. Ett par av de hemsidor Hinton nämner återfinns i länktipsen nedan. Hon betonar också att vi behöver skilja mellan den ganska tydliga modell vi strävar mot, å ena sidan, och den omvandlingsprocess som ska ta oss dit, å andra sidan. Vårt nuvarande ekonomiska system är snårigt, komplicerat och svåröverblickbart. Hintons tydligt formulerade vision om en hållbar ekonomi utan vinstsyfte hjälper oss att navigera i detta kaos, men det är viktigt att komma ihåg att en hållbar ekonomi inte enbart kännetecknas av en frånvaron av vinstsyfte.

BNP-måttet behöver ersättas
När det gäller ägandet och hur det ska transformeras är Hintons grundtanke att det behöver diskuteras och förankras i demokratiska processer, hellre än att det avgörs i slutna rum. BNP-måttet behöver ersättas med mål och indikatorer som ger mått rörande folkhälsa och miljö. Min egen reflexion just kring detta är att också skapa nya mått på värdeutveckling för att stimulera ansvarstagande och långsiktighet.

Ta tjuren vid hornen
Hinton är också inne på att politikerna behöver ta tjuren vid hornen och släppa invändningen att skärpta krav på näringslivet skulle skada tillväxten. Hon skriver (på sidan 210) att ”Regeringar behöver avveckla subventioner, skattelättnader och regulatoriska fördelar för den vinstdrivande sektorn. Det är lämpligt att börja med de största och mest vinstorienterade etablerade aktörerna, eftersom det är dessa som orsakar störst skada när det gäller konsumtionshets, miljöförstöring, ojämlikhet, marknadskoncentration och politiskt inflytande (så kallad ”politisk fångst”). Politiker säger ofta att de gärna skulle vilja göra detta, men att det skulle vara skadligt för den ekonomiska tillväxten, jobben och investeringarna. Med tanke på de belägg som presenteras i den här boken vet vi bättre. Att avskaffa dessa fördelar är en nödvändig del av en hållbar framtid. ”

Stödet är gediget
Stödet för en omställning är gediget. En undersökning i G20-länderna visade att 68 % av befolkningen vill att deras regeringar ska prioritera människors hälsa och naturen framför vinst och BNP. (Se länktips nedan ang denna undersökning). Regeringar skulle också kunna underlätta för icke-vinstdrivande verksamheter att komma igång och främja omställningen genom att öppna upp för en juridisk struktur som är särskilt utformad för icke-vinstdrivande företag och som kännetecknas av: Samhällsnytta som fastställt juridiskt syfte, förbud mot vinstutdelning till privata intressen, samt transparens och öppenhet i vilka intäkter som tillåts.

Akademin har också en roll
Utbildningsväsendet och forskarsamhället har också viktiga roller i den omställning Hinton beskriver. Inte minst för att det saknas data som ger tydligare beslutsunderlag för de beslut som behöver tas inom olika sfärer. Här behöver alla hjälpas åt för att stödja utvecklingen. Fokusgrupper och intervjuer skulle kunna kartlägga vilka strukturer som saknas för att på bästa sätt främja övergången till en ekonomi som är icke-vinstdriven.

Det är inte första gången
Det inte första gången en större förändring äger rum. Hinton nämner slaveriets upphörande, Indiens frigörelse, apartheid-systemets avskaffande och rättigheter för minoriteter som exempel där det länge såg omöjligt ut att få till en förändring, men där det så småningom blev en nästan självgående process. Som hon skriver: ”Historien visar att när en ny insikt blir till sunt förnuft, tenderar spelreglerna att förändras ganska snabbt. ” Och:  ”Låt oss tillsammans förändra spelreglerna.”

Länktips: Pdf-version på engelska av ”Game Changer” av Jennifer Hinton: https://mayflybooks.org/game-changer-an-economy-beyond-profit/

Länktips: Tax the Rich, Say a Majority of Adults across 17 G20 Countries Surveyed. Earth4All; 2024. Accessed October 29, 2025.
https://earth4all.life/news/tax-the-rich-say-g20-citizens/

Länktips: Publikationer från nätverket Rethinking Economics, med webbplatsen Exploring Economics www.exploring-economics.org samt Next System Project www.thenextsystem.org.

Det politiska spelet kan fortsätta

Mellanårsvalet i USA blev en demokratisk, blå som man säger där, flodvåg av sällan skådat slag. Till och med djupt konservativa fästen som Kansas, Texas och South Carolina valde demokratiska senatorer. På ett sätt blev valet en folkomröstning om Trump och hans MAGA-rörelse. Och inte ens Trump kommer kunna vifta bort resultatet. Snarare kommer han sannolikt skylla brakförlusten på andra och göra vissa ommöbleringar i sin regering. Och fortsätta sina projekt som handlar om att göra namnet Trump odödligt. Vita Husets festlokal, ballroom säger de där borta, kommer sannolikt färdigställas. Och andra monument resas så att namnet Trump görs odödligt och permanentas i historien.

Sorgligt att militär upprustning är viktigare än rättvisa
Tyvärr kommer Trump kunna fortsätta att dominera utrikespolitiskt. Han har författningen och praxis på sin sida. Det är presidenten som till största delen styr hur utrikespolitiken bedrivs. Danmark kommer säkert behöva markera att Grönland inte är till salu. Och att Trump kommer att söka uppgörelser med Putin är ganska logiskt ur Trumps perspektiv, de har en likartad syn på makt och inflytande. Det gör att NATO:s framtida roll är minst sagt oklar om USA under Trump fortsätter att gå en egen väg. På ett sätt är det kanske bra att de europeiska länderna inser att de behöver egen teknologi och inte i varje läge vara beroende av USA. Bekymret är naturligtvis att det är de militära positionerna som styr utvecklingen. Att det hela tiden satsas nya pengar på militär upprustning är totalt bakvänt. Det viktigaste vore ju att ge alla barn en rättvis och fredlig framtid.

Utvecklingen kan gå åt oväntat håll
Sannolikt funderar NATO-länderna på hur de ska hantera Trump och USA om Trump tar steget att göra egna överenskommelser med Putins Ryssland, i praktiken dela in världen i intressesfärer och låta Europa titta på när stormakterna tar för sig och positionerar sig efter eget behag. Här spelar naturligtvis valutgången i USA in. Europas ledare inser att Trump inte kommer att sitta i evighet och vilken väg USA tar när Trump är borta är oklart. Kanske resonerar man i Europas länder som så att det gäller att hålla ut ett par år så kommer det mesta att redas ut. I potten ligger samtidigt en besvikelse hos de mest trogna MAGA-supportrarna, en revanschlusta, som skulle kunna bana väg (hemska tanke) för en intelligent och skicklig manipulatör. Någon som bygger vidare på Trumps budskap samtidigt som denne inte ständigt låter allt handla om ledarens egenskaper. Dvs en icke egocentrerad och skicklig Trump-följare skulle kunna fånga upp MAGA-rörelsen och fortsätta med den destruktiva politik som Trump-åren inneburit. Det finns personer som Tucker Carlson som ser en möjlighet här. Och nyhetskanaler som Fox News ligger naturligtvis i startgroparna för att plocka upp MAGA-rörelsens kärna och lyfta fram en medialt skicklig person. Gensvaret lär ju finnas. Att Trump misslyckades beror ju mycket på hans egna felprioriteringar. Att han lät sig luras in i Iran-kriget för att det passade Netanyahu. Att han hela tiden behöver bekräftelse på sin egen förmåga och bekräftelse på att han är omtyckt. Att han hellre omger sig med jasägare än med kompetenta medarbetare. Att han spelar rollen av president istället för att vara det.

Spelet kring klimatet kan fortsätta
Att utvecklingen hela tiden kan gå i olika riktning blir allt mer tydligt. Nu pågår COP31 i Turkiet och ingen tror att det kommer att ske något avgörande på det mötet. Även Sveriges ”klimatminister” Pourmokhtari åker dit. För hon inser att hennes icke-agerande är main stream i det sammanhanget. Hon kan smälta in i massan av icke-agerande politiker och låtsas vara bekymrad. Spelet kan fortsätta.

Inser partierna dynamiken hos väljarna?

Det blev svårare än många trodde att få ihop en regering efter valet i Sverige. De röda linjerna tycks svåra att luckra upp. En del centerpartister drömmer om en ”Alliansen 3.0”, där de fyra traditionellt borgerliga gör upp om politiken och där SD nöjer sig med att ställa krav på marginalen. Hur det kan gå visade Tidö-avtalet med oönskad brutalitet. Angiverilagar, retroaktiv lagstiftning, tonårsutvisningar och en hel rad av SD-influerade prioriteringar var det vi fick. Kraftigt försämrad miljöpolitik, näst intill obefintlig klimatdito och en tydlig prioritering av låga bensinpriser var sådant vi fick under Tidö-åren. Mer sådant är att vänta om Centern skulle föredra att ingå i en ”Alliansen 3.0” framför att se en regering ledd av S.

Låsningarna består?
Det är i skrivande stund oklart när Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ska presentera sina olika alternativ. Men det verkar som att Vänsterpartiets absoluta krav att få ministerposter är lika lite förhandlingsbart som Centerns nej till samma ministrar. Låsningarna tycks bestå.

Minst sju olika nivåer av partiaktiva/väljare
Det som inte kommer fram så ofta i debatten och i analyserna är hur de olika partiernas dynamik ser ut. Den inre kärnan brukar vara partistyrelsen, ibland kompletterad med riksdagsgruppen. Nästa nivå är rimligen de partiaktiva och förtroendevalda ute i regioner och kommuner. Därefter kommer en nivå med partiaktiva som deltar på lokal nivå, men som inte har en nyckelposition. En fjärde nivå är de passiva medlemmarna, som sällan eller aldrig går på partimöten. Nästa nivå är de som sympatiserar med partiet, men som inte ser sig själva som medlemmar. De har kanske lagt sig röst på partiet i det senaste valet. Därefter kommer en kategori väljare som ibland kan hålla med partiet, men som kanske ser fördelar även hos andra partier. Slutligen finns en stor kategori väljare som låter sig styras av tillfälliga opinioner och som kanske inte bryr sig om det politiska spelet annat än när det är val. Men det finns en stor skillnad i hur dessa olika väljarnivåer ser på sin egen roll i relation till demokratin och hur de olika valen spelar roll.

Vad är värst? Fyra år med SD eller att svika ett kongressbeslut?
De partiaktiva och väljarna har olika förankring och olika lojalitet gentemot det parti man sympatiserar med. Om t ex vänsterpartiet skulle ge upp sitt krav på ministerposter för att det skulle möjliggöra en regering ledd av Magdalena Andersson skulle svekdebatten sannolikt bli störst hos de funktionärer som tog beslutet på kongressen. Samtidigt skulle vänsterns väljare inte uppleva det steget som lika avgörande eftersom det ändå skulle förhindra en ännu värre lösning, där SD skulle ges inflytande över regeringen.

Ytterkantpartier kan lättare gå i opposition
SD har naturligtvis en enklare position. De kan alltid ta ett steg högerut och ”gå i opposition”. De är väl medvetna om att det är väldigt osannolikt att M och S skulle göra upp om en budget och en regeringsbildning. Och skulle det ske skulle SD kunna utmåla sig som ”den tydligaste oppositionen” i nästa val. Det är alltid enklare att ta en ytterposition och ställa krav.

Risk för underskattning
Den närmaste veckan lär väl en del klarna i Stockholm. Vem som vill göra upp med vem och varför. Men jag tror att det är många partier som underskattar hur annorlunda vanliga väljare ser på situationen jämfört med hur de partiaktiva och centralt placerade partiaktiva resonerar. Identiteten är en parameter som inte är så lätt att objektivisera.

Valundersökningsdata

Henrik Ekengren Oscarsson är en forskare som länge har arbetat med de data som samlas in i vallokalsundersökningarna. Jag fick tillfälle att lyssna på honom häromdagen då han berättade och visade diagram från det senaste riksdagsvalet. Det var många detaljer som nämndes, väljarströmmar och tidsaxlar. Ett antal detaljer fastnade.

Jämnt nästan jämt
Val i Sverige är jämna. 85 procent av den valberättigade befolkningen väljer att rösta. Drygt hälften förtidsröstar. Och en tredjedel av väljarna bestämmer sig för parti den sista veckan. SD förlorade 35 000 röster till partier som inte kom in i Riksdagen, dvs Alternativ för Sverige, Medborgerlig Samling och Örebropartiet. Hade de varit kvar och röstat på SD som de gjorde 2022 hade Tidö-2 varit ett faktum idag.

De 16 viktigaste sakfrågorna
De sexton viktigaste sakfrågorna visades på ett diagram, där det framgick om det var den rödgröna eller den blå sidan som hade mest stöd, samt om stödet ökat eller minskat jämfört med valet 2022. I topp fanns sjukvården, där den röda sidan tydligt ägde frågan. Skolan låg också högt upp, men den låg ganska exakt på mitten, dvs båda blockens väljare tycker att deras partier har bäst politik kring den frågan. Lag och ordning låg tydligt till höger och även ”energi och kärnkraft”, som var en viktig fråga 2022, låg fortfarande mest i det blå fältet, men hade tappat kraftigt i betydelse.

Klimat och miljö tappade i betydelse
Både sakfrågan klimat och sakfrågan miljö hade båda ett tydligt ägarskap till vänster, men båda hade tappat i relation till 2022, dvs var inte lika viktiga som vid förra valet. I ett annat diagram visades också en förklaring till detta. Män rangordnade de sexton sakfrågorna generellt så, att klimat och miljö hamnade allra längst ner på plats 15 och 16. Se en renskrift av hans tabell här.

De viktigaste frågorna i 2026 års val

Har man ingen politik blir frågan oviktig
Anledningen till att männen rangordnar klimat och miljö så lågt förmodar jag hänger samman med hur framför allt Tidö-sidan, med SD som tydligaste avsändare, ständigt tonat ner dessa sakfrågor och hellre tagit strid och ifrågasatt vetenskapen, gått till personangrepp osv. Minns hur en anställd person på Energimyndigheten fick sparken för att hon hade fräckheten att på sin fritid demonstrera för klimatet (!). Tidö-sidan har ju också under fyra år kraftigt minskat stödet för Naturvårdsverket, vägrat lyssna på Klimatpolitiska rådet och förringat alla hot som klimatförändringarna innebär. Har man ingen politik blir ju väljarnas ställningstagande att frågan är oviktig.

Hur det kanske hänger ihop
Det blir per automatik så att partiernas ställningstagande i vissa frågor färgar hur väljarna ser på dem. Därför att, typ, lag och ordning eller ekonomi är de avgörande frågorna och då faller andra sakfrågor på plats för den enskilde väljaren utifrån vad partierna har för position. Det finns också en aspekt här till vad media väljer att fokusera på. 2022 var nysatsningen på kärnkraft en ny och enande rubrik för de fyra partier som sökte förtroende hos väljarna. 2026 var det svårare att medialt vinkla kärnkraftsfrågan som en sakpolitisk vinnarfråga. Media hade också svårt att plocka upp frågan på ett sätt som skapade en tydlig ja-nej-situation eller vinnar/förlorar-position. För det var ju ingen av main-stream-media som vinklade kärnkraftsfrågan ur ett säkerhetspolitiskt persektiv, där Putins attacker på Ukrainas kärnkraftverk kunde utgöra illustration till vilket hot denna typ av teknik utgör i motsats till distribuerad vindkraftsproduktion.

GAL-TAN är vänster-höger
En annan av Henrik Ekengren Oscarssons bilder visade GAL-TAN-skalan samtidigt som den traditionella vänster-höger-skalan kring ekonomisk politik. Henrik Ekengren Oscarsson slog fast att dessa båda skalor sammanfaller. Det är ”vänster” att vara mer åt GAL-hållet och ”höger” att vara mer TAN-inriktad. Det behövs inte separata skalor eller diagram för att åskådliggöra dessa värderingar. Mitten var ganska glest markerad. Det var centern-väljare som mest såg sig som mittenväljare, detta troligen för att de känner sig stå till vänster om Tidö-gruppen i många värderingsfrågor, samtidigt som Centern ju fortfarande har en ekonomisk politik som gärna underlättar för företag. Liberalerna har helt lämnat sin mittenposition och väljarna uppfattar numera partiet som ett högerparti.

Det fanns mer, naturligtvis, i hans presentation, men detta var sådant som var extra intressant tyckte jag.

Tänk så många kloka tankar det finns…

Hans Abrahamsson vet många vem han är. Mångårig inspiratör och forskare kring freds- och konfliktfrågor. Orädd och klarsynt. Han tipsade mig om en serie poddar eller filmade samtal som görs av Frida Stranne och Gustaf Skarsgård: Samtal vi Saknar. Hans var själv en av samtalspartnerna i deras samtal nummer nio. Mycket tänkvärt kom fram där, som jag ska återkomma till i en annan bloggtext.

Helena Norberg-Hodge
Men han tipsade också om samtal nummer sju, där Helena Norberg-Hodge delade med sig av minst femtio år av aktivt utforskande av vad som kännetecknar ett hållbart samhälle, inte minst ur ekonomiskt perspektiv. Även det samtalet gav mig mycket att tänka på. Och några slutsatser ur detta lyssnande vill jag nämna här. Plus att jag ska kolla upp hennes Local Futures dot org. (Länktips till samtal vi saknar, se nedan).

Miljödepartementet ska överordnas Näringsdepartementet!
Det är illusion att tro att beskattning av de allra rikaste mångmiljardärerna skulle kunna ändra det grundläggande problemet med hur allt större företag får allt större makt över världsutvecklingen. Det behövs konkreta åtgärder som börjar återställa en rimlig balans. Ett sådant steg vore att kasta om tyngdpunkten mellan miljö och företagande. Under Tidö-regimen var miljödepartementet konkret och direkt underordnat näringsdepartementet. Företagsintressena var konkret överordnade miljökraven. Det behövs en diametralt motsatt konstruktion i alla beslut i regering, i lagstiftning och i beskattning så att Miljödepartementet (inklusive klimatfrågorna) är överordnat Näringslivsdepartementet.

Varför detta är viktigt
Detta för att säkerställa att alla företag bedriver verksamhet enligt de ramar naturen sätter upp. Förorenande företag bestraffas och de företag istället gynnas som lyhört och korrekt inordnar sin verksamhet i vad naturen, ekosystemen, vattentillgången och mänskliga hänsyn sätter för ramar. Vi har som bekant bara en planet att tillgå och den håller på att ta allvarlig och irreparabel skada av det som vissa företag gör för att maximera sin vinst. Ordningen måste återställas och FN:s sjutton hållbarhetsmål ges betydligt större tyngd än idag. Det ska kosta och/eller vara olagligt att bryta mot de ramar som planeten och hållbarheten definierar. Alternativet är en förskräckande framtid för våra barn och barnbarn, där vattnet inte går att dricka, maten inte räcker och gifterna finns överallt.

Ska verkligen AI kontrollera sig själv?
De AI-verktyg som nu är under framtagande kan i värsta fall skapa processer som exkluderar mänsklig bedömning. Världskrig kan startas för att någon AI-agent bedömer att det är det logiska steget. Om människan kopplas ut ur beslutskedjan kan vi plötsligt befinna oss i en situation där framtiden dikteras av självstyrande system utanför mänsklig kontroll. Det behövs rigorös kontroll över all AI-tillämpning och -utveckling. Politikerna, som de folkvalda de är, behöver säkerställa att det är folket som bestämmer, inte maskinerna. Att det finns starka ekonomiska intressen bakom utvecklingen av AI blir egentligen bara ytterligare ett argument för varför denna kontroll behöver stärkas. Självtänkande system utvecklas för närvarande bland annat av Tesla och vad Elon Musk tycker om demokrati vet vi ju…

Lobbyism och ”dåliga affärer”…
Lobbygrupper har idag ett stort inflytande på regeringars och folkvaldas beslut. Transparensen kring vilka lobbyister som talar med vilka beslutsfattare behöver öka. Allra värst är detta system i länder där politikers kampanjer finansieras av påtryckningsgrupper och lobbyister. Men även i vårt land är det viktigt att få en tydlig bild av vem som egentligen gynnas av de beslut som tas av våra folkvalda. Tätt kopplat till denna problematik finns upphandlingsförfarandet som en fallgrop. Vem minns inte hur det då och då cirkulerar i nyhetsflödet om osedvanligt låga försäljningspriser på offentliga fastigheter, eller hela cirkusen kring Karolinska Sjukhusets nybyggnation och där ingående miljarduppdrag till konsulter som inte kunde redovisa vad de gjort? Sådana affärer, där det offentliga tvingas betala överpriser eller får för lite i ersättning vid försäljning är en variant av korruption som måste stävjas.

Känner du till ISDS?
Ett begrepp som nämns i samtalet med Helena Norberg-Hodge och som behöver följas upp och göras mer känt är ISDS. Mekanismen ger företag och investerare rätt att stämma stater och i praktiken kringgå lagstiftning som är tänkt att skydda länder och medborgare mot otillbörlig exploatering. Istället för att ersätta de boende för miljöförorening kan företag istället få ersättning för förlorade vinster. Det är bakvänt, naturligtvis. Och bara detta att det finns en reservlösning för investerare att säkra sina intäkter borde göra att varningsflagg hissas. Systemet ger kapitalet en extra fördel mot lagstiftningen. Jordens Vänner har förslag på hur man kan motverka ISDS, se länktips nedan.

Vad händer när vi slutar tänka själva?
I den systemomställning som måste genomföras behöver vi hitta de effektiva och konkreta delar som kan få allmänhetens gillande och stöd. Det är nog många som idag t.ex. undrar över hur det kommer sig att sociala mediers algoritmer leder till det urval av information som de gör. Och om vi vill att de stora tech-företagen ska ha ännu mer kontroll över vilken information och vilka erbjudanden vi får och vilka köp vi gör. Ska vi verkligen sluta tänka själva? Och låta AI ta våra beslut? Varför?

Länktips: Samtal Vi Saknar – med Helena Norberg-Hodge: https://www.youtube.com/watch?v=iyCSVHhNdaM

Länktips: Samtal Vi Saknar – med Hans Abrahamsson: https://www.youtube.com/watch?v=34cLfmKgI7o

Länktips: Om ISDS: https://jordensvanner.se/isds/

En talskrivare att lyssna på

Det är fortsatt beklagligt hur USA under Trump tycks trassla in sig allt mer i en auktoritär återvändsgränd. Presidenten kan inte sluta att ljuga och att bete sig som om kunde göra vad som helst utan att få motstånd. Möjligen har hans trognaste följare tröttnat på hans ledarstil eftersom de sammankomster han talar på numera ofta har glest mellan besökarna. De ser ju hur bensinpriset och hur levnadsomkostnaderna stiger och drar åtminstone ibland slutsatsen att det hänger samman med Trumps agerande. Då och då brukar jag ta del av David Pakmans olika kommentarer. Denna gång kollade jag in Pakmans samtal med Ben Rhodes, som var tidigare talskrivare åt Obama. (Se länktips nedan).

Cynism och apati präglar den auktoritära högern
Något av det mest intressanta i en svensk kontext är kanske det Rhodes säger om cynism och apati. Om hur Trump och liknande politiker använder sina framträdanden till att anklaga motståndare, sprida lögner och felaktigheter och förenkla budskapen så långt att publiken egentligen inte ser någon lösning utan landar i en apati, där allt är någon annans fel. Och där det inte är någon idé att själv försöka förändra något. Där fördomar tar plats på bekostnad av kunskap, där empati ses som något negativt och där människor med en annan åsikt blir motståndare eller t o m fiender. Istället för att bejaka skillnader och värdet av mångfald blir det okända eller det ovanliga till hot. Ständiga attacker på media hör också till bilden, där mycket också händer på nätet.

Tilliten behöver stärkas
Det som är viktigt är att hitta sätt att återskapa tillit i samhället. Och tilltro till de strukturer som samhället erbjuder. Det som skiljer USA från Sverige är naturligtvis att det finns en stor grupp amerikaner som ser sig själva som troende kristna och går i kyrkan samt att många i USA äger ett vapen. Det innebär rimligen att en större andel av befolkningen i USA tenderar att vädja till högre makter snarare än att själva ta tag i ett problem. Och att våldet ligger på en högre nivå eftersom det är så vanligt att ha tillgång till ett vapen. Det blir sannolikt en reflex att misstro en främling snarare än att vara nyfiken på vem det kan vara. Det blir inte säkrare för att fler beväpnar sig.

Att dränera staten är något som vissa siktar på
Att det är privata intressen som äger och driver fängelser i USA bidrar säkert också till den stora mängd fängslade per hundra tusen invånare som USA har: cirka 400. Traditionellt har svensk kriminalpolitik inneburit cirka 60 fängslade per hundra tusen, men den siffran stiger nu. Man kan undra om Tidögänget siktade på att privatisera på liknande sätt i Sverige som skett i USA? Man har ju börjat köpa fängelseplatser i Estland. Och via skolkoncernerna har högern lärt sig hur man kan dränera staten på pengar och garantera vinster. Sjukvård och fängelser är säkert högt upp på dessa lobbyisters önskelista.

Länktips: Drygt 20 min samtal mellan Ben Rhodes och David Pakman; https://www.youtube.com/watch?v=AwWSNwzPlnE

Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Intressant analys av Jeffrey Sachs

Jeffrey Sachs är en amerikansk, frispråkig professor som haft en del uppdrag åt FN och ägnat en hel del tid åt fattigdom och olika globala fenomen, som världen egentligen borde ha löst för länge sedan. Han har gett sin syn på Trump och världens politiska läge som är intressant att ta del av. (Se länktips nedan, cirka 25 minuter analys).

Dement och farlig
Hans genomgång sätter fingret på hur farlig Trump är och hur lätt han lockades in i ytterligare ett krig, hur han ansåg sig kunna kidnappa en president i Venezuela och hur oberäknelig han är. Men han understryker också hur kongressen sviker sitt uppdrag och låtsas som att kriget med Iran inte är deras sak att ta ställning till. Jeffrey Sachs beskriver på ett nyanserat och klokt sätt hur USA ständigt startar krig och ser krigföring som en naturlig del av ”umgänget” med andra länder.

De enda Trump skulle lyssna på
En intressant slutsats från Sachs är att han menar att det är Putin, Xi och Modi som gemensamt måste säga till Trump att ”nu räcker det”. Dvs stoppa honom. Det är två av de folkrikaste nationerna och de tre länder som har mest kärnvapen i världen, som Trump skulle kunna ta intryck av. Om det är något Trump förstår så är det maktspråk, som den mobbare han är.

Även Biden var dement
En detalj som framkommer i Sachs redogörelse är hur dement även Biden var de sista åren. Det är ju egentligen en väldigt viktig punkt, att ingen i kretsen runt Biden förmådde honom att kliva åt sidan i god tid. När Biden till slut gjorde det var det för sent för någon bra kampanj för Kamala Harris. Vem vann egentligen på att Biden krampaktigt höll fast vid sin återvalskampanj?

Varför är européerna så undfallande?
Det är klart intressant att lyssna till Jeffrey Sachs och även hur han kommenterar NATO-chefen Mark Ruttes bugande och bockande.

Länktips: Jeffrey Sachs beskriver hur dysfunktionella både Trump och egentligen hela det amerikanska politiska systemet är: https://www.facebook.com/reel/947618378384639

Flockbeteendet i fokus

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Nu vill producenter sälja mer PFAS

PFAS är ett elände. Evighetskemikalier som inte bryts ner i naturen, utan som kommer att finnas kvar i generationer och skada ekosystemet. Man trodde kanske att PFAS-kemikalier skulle vara på väg ut, att lagstiftningen såg till att produktionen minskar. Men nej. Det är tydligen så att de stora PFAS-producenterna planerar för en ökning av sina giftiga produkter.

”Klimatsmart” får inte innebära skadligt för miljön
Jag läser i Dagens ETC om just detta och klipper in en skärmbild från tidningen här nedan, daterad 17 september 2026. Vi måste uppenbarligen klara av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Omställning till eldrift och mer automatisering som kräver mer datahallar får inte innebära att vi accepterar kylning och material som skadar miljön.

Ur Dagens ETC 17 sept 2026

Fossil olja är också ett problem
Det är naturligtvis inte enbart PFAS som är problemet. En stor del av den fossila oljan blir plastprodukter som hamnar i havet. Plast som fiskarna och andra vattenlevande organismer inte har en chans att sålla bort. Mikroplaster är dessutom extremt svåra att fånga med traditionella metoder. Plastpåsar och annat skräp är en sak, men mikroplaster syns ju knappt.

Passa på att ställa krav på Kanada
Jag läser om hur Kanada nu ställer om sin oljeexport för att minska sitt beroende av USA. Miljoner fat olja exporteras varje dag från Kanada för att raffineras och bli användbara råvaror i nästa steg. Här skulle EU kunna försöka inkludera en producentavgift på Kanada, så att de får ekonomiska incitament att bromsa utvinningen av olja. Tar vi upp mindre av den fossila råvaran blir det mindre som hamnar i atmosfären och i vår miljö. Kanada ska ju nu få en ny status i relation till EU och här skulle EU kunna koppla ihop Kanadas intresse för EU med ett ansvarstagande för att minska belastningen på klimat och miljö där den börjar: vid källan.

Även Norge?
På samma sätt skulle Norge rimligen kunna få en stegvis fördyring av sina affärer med EU. Så att det blir mer och mer olönsamt att utvinna olja från Nordsjön. På något sätt måste vi ju agera där vi kan.