Varför är denna återvändsgränd så intressant?

Posted on 3 maj, 2021 by Christer Owe

Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner.
(Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).

Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig
Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.

Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort
Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?

Forskning pågår
Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.

Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning

Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå?
Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.

Länktips: https://cleantechnica.com/2021/05/03/small-modular-nuclear-reactors-are-mostly-bad-policy/amp/

Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk:
” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”

Kretsloppsidéer för plast och gummi, hjälper de?

Posted on 13 april, 2021 by Christer Owe

Bildäck och avfallsplast utgör stora delar av industrisamhällets avfall. I många länder läggs skräpet på hög. Ibland eldas resterna upp under kontrollerade former, men det är en liten del av dessa oljebaserade produkter som tas till vara på ett kretsloppsinriktat sätt.

Allt är inte bra
I ett par decennier har fotbollsplaner och även vissa golfbanor försetts med konstgräs, som tillverkas av nermalda gamla bildäck. Läckaget av mikropartiklar från planerna har varit omfattande. En tänkt kretsloppslösning visade sig inte vara hållbar. En del gamla däck blir dämpmaterial vid sprängningsarbeten, men mycket eldas upp. (Se i länk nedan hur Ragnsells tar hand om däck).

Två företag lanserar satsning
Varken att elda upp däcken, som ju bidrar till mer fossil förbränning, eller att breda ut dem på marken så att de läcker ut i vattnet kan anses vara långsiktigt hållbara lösningar på hur däck ska bli kretsloppsprodukter. Nu har två olika företag lanserat andra sätt att ta hand om fossilbaserat avfall.

Greenwash-varning
Båda företagen hävdar att de utvecklat modernare pyrolysprocesser för att ur plastprodukter utvinna användbar råvara för tillverkning. Inget av företagen beskriver i detalj hur man går till väga, kanske av konkurrensskäl. Det som stör på det ena företagets hemsida är att man sätter dit ordet ”BIO” på en bensindunk, som om det fossilbaserade bränslet plötsligt skulle bli en naturlig råvara. Se bild nedan.

100 % tas till vara
Ecomation (Länk till hemsida nedan) i Finland hävdar att man har en nyutvecklad process, som gör det möjligt att ta till vara nästan 100% av råvarorna ur återvinningsprocessen, där däck kan utgöra inputmaterialet. Man gör ett stort nummer av att inte ha någon skorsten i processen, dvs att vara utsläppsfria. Det är svårbedömt om Ecomations lösning är kostnadseffektiv, om den kräver mycket energi eller vilka volymer som är optimala för processen.

Bengtsfors är nog glada
Green Ideas Group AB beskriver sin process som en kemisk och fysisk process, som tar tillvara mellan 60 och 90% av inkommande råvara och gör den till en användbar produktionsråvara. Man har nu planer på att dra igång en fabrik i Bengtsfors i Dalsland. Det är säkert ett välkommet initiativ i en del av Sverige som behöver arbetstillfällen. Om ett par år ska kapaciteten i anläggningen vara 24 ton plast per dag. Det blir ett antal lastbilar till och från fabriken per dag. Intrycket av företagets hemsida blir lite av en besvikelse. Man tycks mest ha en hemsida för att ”man ska ha en”.

Den nya ekonomin måste väga samman samhälls- och företagsnytta
Med jämna mellanrum kommer nyheter om kretsloppslösningar och satsningar, där tidigare problematiskt avfall blir en del av vår grönskimrande framtid. De två exempel jag nämnt idag övertygar inte. Kanske är det för att satsningarna enbart bygger på företagsmässig lönsamhet och inte på lönsamhet på systemnivå, där plasten i havet aldrig syns som en skuld i balansräkningen.

Länktips:

Läs här om hur Ragnsells AB årligen tar hand om 95000 däck, varav cirka 60% eldas upp, 34% blir granulat osv. https://www.ragnsellstyrerecycling.com/article-startpage/dackets-vag-i-atervinningsprocessen/

Läs om finska Ecomation här https://www.ecomation.com/

Läs här om Green Ideas Group AB och deras planer på en fabrik i Bengtsfors som ska utvinna olja ur plast: https://greenideasgroup.com/ny-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast/ Bättre artikel här: https://www.bengtsfors.se/arkiv/nyhetsarkiv-naringsliv/naringslivsnyheter/2021-04-06-norsk-svenskt-bolag-etablerar-anlaggning-for-att-utvinna-olja-ur-plast-i-bengtsfors-kommun.html

Slammet både en resurs och en risk

Posted on 1 december, 2020 by Christer Owe

Slammet från våra reningsverk innehåller både farliga ämnen som kadmium och bly och viktiga näringsämnen som kväve och fosfor som kan göra nytta i jordbruket. Är det rimligt att sprida avloppsslam på åkrarna, som LRF och andra vill, för att bönder ska få tillgång till billig näringstillförsel? Även om det innebär att befolkningens upptag av farliga substanser ökar? Ekologisk odling tillåter inte att tungmetaller och kemikalier sprids. Konventionell odling har inte de kraven. Nu kommer nya tekniska lösningar, som möjligen kan innebära att även konventionellt jordbruk kretsloppsanpassas. Eller?

Ett Ragn-Sells-ägt företag är ledande på området
EasyMining heter ett svenskt företag, ägt av Ragn-Sells AB, som har tagit fram reningsprocesser för att få ut fosfor och kväve ur avloppsslammet. Flera olika processer används och testas just nu med stöd från EU. Pådrivande är bl.a. att Tyskland har en sträng lagstiftning på området med målet att 80 procent av den fosfor som finns i slammet ska återvinnas. I januari 2020 kom en svensk utredning (SOU 2020:3) på 760 sidor (!) som föreslår ett krav på att 60 procent – inte 80 procent – av svensk fosfor återvinns. Vad finns att säga om EasyMining och om sakfrågan? Är detta tillräckligt bra för att uppmärksammas? Leder EasyMinings teknologi oss rätt eller fel?

Revaq-certifieringen
Svenska reningsverk har genom sin medlemsorganisation Svenskt Vatten under mer än ett decennium försökt lyfta fram Revaq-systemet för att främja spridning av avloppsslam på åkrarna. Revaq ses som en kvalitetssäkring av slammet. Lite förenklat innebär Revaq att ansvarigt reningsverk vet vilken kvalitet det är på det slam som erbjuds till jordbruket – till skillnad från ocertifierade reningsverk som inte har en aning om vad det är de erbjuder. Det är naturligtvis bättre att veta vad slammet innehåller än att chansa, men det innebär inte att slammet är ”bra” för livsmedelsproduktion. Bara att reningsverket vet hur dåligt slammet är åtminstone beträffande tungmetaller.

Komplexiteten
Jag lyssnar på Lasse Odén, hedersmedlem i Ingenjörer för Miljön, som länge haft slamfrågan som en hjärtefråga. Lasse har flera gånger tagit initiativ till hearings och föredrag kring slamproblematiken. Reningsverken i Sverige och utomlands sitter bokstavligen på ett stort problem. Vad ska vi göra med det förorenade slammet? Kan det värdefulla i slammet tas tillvara samtidigt som de farliga ämnena inte sprids? Det är inte bara tungmetaller det handlar om. Det finns läkemedelsrester, mikroplaster, hormonella ämnen, luktproblem, växthusgaser, transporter och energiaspekter knutna till slammet. Branschens egna Revaq-system täcker inte in alla risker med slammet. Ju mer jag sätter mig in i frågan, desto svårare tycks den vara att lösa.

Andra avvägningar och samarbeten nödvändiga
Rimligen borde slamfrågan ligga högt på EU:s bord. Länderna i EU har alla ett likartat problem att hantera. Vi borde hjälpas åt att hitta en eller flera vägar framåt för att bromsa ökningen av främmande ämnen i kretsloppet och att skydda våra åkrar och därmed våra livsmedel från exponering av de ämnen, som inte hör hemma i kretsloppet. Bara för att det är ett stort problem duger det inte att ducka för det. EasyMining kanske har en dellösning, där deras processer gör nytta. Men då borde inte sedvanliga marknadsmässiga spelregler gälla och företagets tillgång till riskkapital och egna expansionsplaner vara det som styr utvecklingen. Visar sig systemet vara en långsiktigt värdefull delkomponent i att komma till rätta med slamproblematiken borde hela EU snarast förhandla sig till en möjlig tillgång till processerna.

Samhällsnytta, företagsnytta och nyttan för individer behöver vägas samman på ett klokt sätt. Eller ska Edisons arvingar ha en slant varje gång vi tänder en glödlampa?

Tidigare inlägg om slamfrågan: http://christerowe.se/2015/05/nr433-systemskifte-nodvandigt-om-slam-och-kretslopp/

Återbruk behöver testas i olika skala

Posted on 22 januari, 2019 by Christer Owe

Återbruk är på frammarsch. Fler och fler inser behovet av och nyttan med att vi använder produkter under längre tid. Resurs- och energianvändning har kommit mer i fokus och insikten växer om att vår ”civiliserade” livsstil skadar ekosystemen och att själva förutsättningen för en natur i balans hotas. Vi sågar näst intill bokstavligen av den gren vi sitter på när vi rubbar fundamenten för allt liv på jorden. Det är inte bara klimatet vi påverkar, det handlar om plasterna i haven, om gifterna i jordbruket som tycks ta kål på insekter och fåglar och om mycket mer. Fabricerade produkter måste så långt det är möjligt kunna ingå i det naturliga kretsloppet. Och övriga produkter måste vi aktivt ta hand om på ett klokt sätt. Annars blir planeten en soptipp.

Det är för svårt idag
Vi kan försöka bygga storskaliga system som återför produkter och material till produktionsflödet. Stora mängder papper, glas, metall osv går också i retur via våra returflödessystem som bygger på källsortering. Bekymret är att det inte räcker på långa vägar. Vissa förpackningar, batterier etc är självklart bra att samla in, men vi konsumerar så mycket mer. Per person genererar vi i Sverige ungefär 500 kg avfall per år. En del av detta bränns och ger fjärrvärme, men cirka 20 procent av det som slängs idag har ett värde som skulle kunna tas till vara om bara systemen för en cirkulär ekonomi fanns på plats. Det är för svårt idag att bli av med produkter som man inte anser sig ha behov av. (Bilden ovan föreställer ett förslag på hur Waste Management kan utvecklas).

Ansvaret för att sluta kretsloppet är otydligt, och det är omständigt att lämna ifrån sig produkter med ett restvärde. Vi behöver testa upplägg även i mindre skala för att identifiera framkomliga vägar och för att se vilka de trånga sektorerna är.

Orust går före
Själv har jag de senaste åren ägnat en hel del tid åt återbruk. Dels i projektet ”Circle Island”, som först genomfördes som en förstudie på Ringön i Göteborg och därefter som ett pilotprojekt med några av Ringöns företag, där vi kombinerade social och cirkulär ekonomi på ett innovativt sätt. (Intresserade kan mejla mig och få del av mer info). Sedan 2018 pågår också ett förstudie på Orust genom Orust Kretsloppsakademi i syfte att få igång återbruk på Orust i någon form. I skrivande stund ser detta mycket lovande ut. Det finns förutsättningar att få igång återbruk inom ett par tre produktkategorier till att börja med och ambitionen är att få igång pilotverksamhet under 2019.

Ekonomin avgörande
Det finns många utmaningar kopplade till detta arbete eftersom ansvarsfrågor, lagstiftning och värdeförvaltning (i brist på bättre begrepp) inte är klarlagda i tillräcklig utsträckning. Nya samverkansformer mellan företag, kommuner, organisationer, civilsamhälle och privatpersoner kommer att behöva utvecklas. Och lösningarna kommer eventuellt bli lite olika på skilda håll i landet beroende på lokala förutsättningar, transportavstånd etc. Avgörande är att det går att bygga en ekonomi kring återbruk, så att arbetet för att återföra produkter in i nya livscykler kan avlönas.Jag återkommer senare i år kring detta tema.

Några tidigare texter (ur de 650 bloggtexterna) om återbruk och cirkulär ekonomi:

http://christerowe.se/2018/12/nr646-re-challange-ideer-for-goteborg/

http://christerowe.se/2016/12/nr531-retuna-aterbruksgalleria-ett-lovande-exempel/

http://christerowe.se/2015/08/nr450-retuna-satsar-pa-att-cykla-upp/

http://christerowe.se/2019/01/nr650-i-vantan-pa-modiga-politiker/

http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Posted on 12 februari, 2018 by Christer Owe

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf

Den vita fläcken

Posted on 26 oktober, 2016 by Christer Owe

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

Ett rätt av tre

Posted on 7 september, 2016 by Christer Owe

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

Vätgasbilar börjar rulla som taxi

Posted on 5 april, 2016 by Christer Owe

Nu ska Taxi 020 satsa på ett antal vätgasdrivna taxibilar från Hyundai vid Arlanda flygplats norr om Stockholm. Stockholm, Göteborg, Malmö och flera andra städer har eller kommer snart att ha tankställen för vätgas. Bilarna är försedda med bränsleceller, som omvandlar vätgasen till elektrisk energi och vattenånga. Det är intressant att denna utveckling nu tar fart, samtidigt som ett stort fokus finns på batteriteknologin. Det är inte så långt bort att kunna lagstifta om utfasning av fossildrivna bilar.

Utveckling
För femton år sedan arbetade jag med att planera och genomföra en miljöbilsmässa på Ekocentrum i Göteborg. Det känns länge sedan. Det var före ”nine-eleven” och före smarta telefoner, det var långt innan Al Gore fått genomslag för sin klimatfilm, före Sir Nicholas Sterns banbrytande rapport och långt före antiklimaxet på COP 15 i Köpenhamn. På miljöbilsutställningen visades bränslecellstekniken upp, liksom bilar drivna av etanol, biogas och RME. Det var banbrytande. Det fanns en annan utveckling än att fortsätta med fossila bränslen. Jag minns känslan av att vi stod i början av ett teknikskifte, där ingen riktigt visste vart vi var på väg.

Synergier viktiga
Allra viktigast är kanske att vi håller öppet för flera lösningar. Att vi inte lägger alla ägg i samma korg, utan tillåter oss att testa flera framkomliga vägar. Vätgasen är inte oproblematisk – inte minst gäller det att bränsle i gasform kräver hög precision på tätningar och kopplingar – men eftersom vätgas också används i olika industriella processer kan nya synergier och affärsmöjligheter uppstå, där vätgasen blir en resurs utöver att vara en energibärare för transportsektorn. Lagring av överskottsenergi kan vara en sådan möjlighet.

Kretsloppet som utgångspunkt
När vi byter system från 1900-talets linjära till 2000-talets mer cirkulära flöden kommer kretsloppstänkandet att bli mer avgörande än tidigare. Vad händer med produkterna, hur återproduceras råvaror och produkter, vilka avfallsproblem föreligger, hur kan vi spara energi? Vätgasen har tydliga fördelar ur ett kretsloppsperspektiv. Vatten är en användbar restprodukt. Vätgas kan användas på flera olika sätt, bl.a. blandas med metan för att höja energivärdet. Batterier är inte på samma sätt enkla att inkludera i ett kretsloppssamhälle. De kräver någon form av uppgradering för att kunna återinsättas i driftsystem.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen.
Läs gärna nyhetsbrevet från Vätgas Sverige, ett exempel här: http://bit.ly/1RBjbf6

Oscarsgalan och hjältar

Posted on 1 mars, 2016 by Christer Owe

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.

Nu förverkligas Paris-avtalet

Posted on 18 december, 2015 by Christer Owe

Parisavtalet är undertecknat av världens länder. Det har kallats både historiskt och urvattnat. En vändpunkt och ett tomt skal. Precis som politiken är väldigt olika till form och innehåll i de utvecklade demokratierna respektive i de samhällen som styrs på andra sätt speglar avtalet hur komplicerad världen är. Om alla länder vore fungerande demokratier, där frihet, jämlikhet och broderskap präglade samhällena, skulle vi ha rätt att vara besvikna. Men nu ser världen lite annorlunda ut.

Indirekta insatser
Politiken, även i ett land som Sverige, spelar en roll för regelverk, skatter, villkor och rättvisa. Däremot får inte ministrar ägna sig åt detaljstyrning. Ämbetsverken och kommunerna hanterar på lite olika områden det operativa och tillämpningen av lagarna. Så har vi valt att göra. Därför blir det lite märkligt när kritiker tycker att avtal på global nivå saknar konkreta mål, åtgärder och insatser. Politiken arbetar ju huvudsakligen indirekt, via villkor för näringslivet och via de organ som ska förverkliga politiken.

Mobilitet
Några har fattat detta. Tusentals städer runt i världen sätter upp egna mål och arbetar med mer konkreta insatser för att ställa om till en fossilfri framtid. Företag som Tesla, Apple, Google och NEVS arbetar för att ställa om hela fordonsbranschen. Inte bara till eldrift utan också genom att öppna upp för mer automatik, mer IT-system och mer tjänster. Det är mobilitet vi behöver. Inte plåtchassin parkerade längs våra gator under 94 % av sin livslängd.

Förverkligande
När man läser NEVS pressrelease blir det tydligt. Sannolikt blir det tillverkning av bilar i Trollhättan igen, men framför allt är det en helt annan marknad köparen siktar in sig på. En tjänstemarknad, där mobilitet och inte ägande står i centrum. Det är NEVS och deras kunder som står för förverkligandet av det Parismötet samtalade om. Låt oss inte glömma det. Politiken behövs för att sätta bra och rättvisa spelregler. Entreprenörer och framsynta aktörer som NEVS och deras kinesiska partner behövs för att skapa det nya. Kunder som värderar en smartare livsstil behövs för att hela kedjan ska fungera.

Avfall måste bli resurs
NEVS-ordern skulle kunna ses som en startpunkt för den nya cirkulära ekonomin, men då krävs att ägaren till de nya fordonen säkrar upp hur komponenterna, t.ex. batterierna, ska göra nytta i andra sammanhang, genom andra företag, när de inte längre duger som bilbatterier. Det måste bli ett slut på de linjära flödena och nya aktörer måste se sin roll i kretsloppet. Värden måste tas till vara och förädlas. Avfall bli resurs.

Länktips: http://www.saabcars.com/sv/news/B2A6378DE2901E6C

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Tag Archives: Kretslopp