Hur ska det gå till att fasa ut all plast som vi vant oss vid? Frågan väcktes för mig genom ett mejl som satte fingret på hur mycket onödig plast som troligen tillverkas, onödig för att det finns ”oplastade” lösningar som kan ersätta det vi vant oss vid.
Fler digitala möten
Mejlet jag fick tyckte att EU gör många fel och att svenska myndigheter är för passiva i omställningen bort från plastberoendet. Så kan det vara. Men det tar tid att bryta mönster. Det behövs åtgärder och beslut på en annan nivå för att rätta till något på en lägre nivå. Någon behöver principiellt t ex anpassa möteskulturen till en större andel digitala möten på bekostnad av de fysiska mötena. För att på sätt minska det fossilberoende flygandet.
Fler tänkbara sätt att synliggöra fel beteende
Eller så behöver någon skapa ett regelverk där digitala stödsystem alltid ska utredas först, innan man tar beslut om, typ, plastkort och liknande. En tredje väg är att skapa ett slags kontosystem på tjänstemannanivå, där varje offentliganställd och förtroendevald får sig tilldelad ett utsläppskonto. Så att varje person själv får hushålla med sina klimatutsläpp efter bästa förstånd. Och självfallet drabbas av någon kännbar påföljd om den personliga utsläppskvoten överskrids. En fjärde väg att gå är att använda en fiktiv beskattning, där varje klimatskadlig resa blir aningen dyrare för varje tillfälle och där summan av dessa kostnader redovisas och eventuellt belastar den budget som tjänstepersonen sorterar under. Ett sådant system skulle göra det uppenbart hur skadligt det blir att slentrianmässigt flyga på olika möten.
Ransonering skapar kanske en svart marknad
Vi kan också införa verklig ransonering, så som man gör när tillgången är begränsad på något som flera vill utnyttja. Under Andra Världskriget var många varor ransonerade och ingenting hindrar att det införs ransonering på flygresor. Det skulle i och för sig kunna leda till en ”svart marknad” för flygrättigheter, men det skulle å andra sidan bidra till en tydligare och pågående diskussion om vikten av att begränsa flygandet och om bara de rika ska få fortsätta att flyga. Därmed blir också en näraliggande tanke att enbart de rika länderna ska få fortsätta att överkonsumera resurser, vilket ju är en av faktorerna bakom de skenande fossila utsläppen, oljeanvändningen i fraktsystemet och plasten som råvara för billiga leksaker från Kina, osv, osv.
Vi behöver hävstångerna
Det räcker inte att vi sätter fingret på vilka systemfel som finns. Vi måste bli bättre på att hitta rätt hävstänger för de förändringar som kan göra skillnad. Samtidigt ska vi självklart ha i åtanke att det finns åtskilliga makthavare, framför allt på högersidan både i Sverige och i EU, som vill tona ner klimatkrisen, förringa den, bagatellisera, skämta bort och förneka allvaret. Ett exempel är Anders Borgs bok ”Vart är vi på väg?”, som inte har ett kapitel om miljö eller klimat, trots att han vill spegla framtiden.
Ingen undergång?
I hans kapitel tio talar han om välfärd och tillväxt och summerar det hela med att ”undergången är inte nära”, att han anser att det finns för många dystopier som avlöser varandra. Han hävdar att det är osannolikt att klimatfrågan kan bli ett hot mot mänskligheten och tycks inte inse digniteten i det som pågår.. Eller så är detta ytterligare ett exempel på det som inträffade när muren föll i Tyskland 1989.
Räcker det att blunda?
Det som hände i Tyskland var att vissa personer, ofta äldre män, inte orkade tänka om när det gamla DDR-systemet föll och de behövde sätta sig in i hur ett kapitalistiskt system fungerar. Man orkade inte erkänna för sig själv att det man trott på och levt enligt (det tidigare systemet) varit fel. På motsvarande sätt skulle man kunna tolka att Anders Borgs lättsamma attityd gentemot vår tids hotande miljö- och klimatkatastrofer kan förklaras med att han, om han byter fot i den frågan, skulle tvingas erkänna att han gjort en betydande felbedömning och att tillväxt och överkonsumtion fortfarande är legitima och rimliga effekter av det samhälle han vill se. Den som blundar behöver ju inte förklara vad han ser.
