Tag Archives: naturen

Gruvor: Analysverktyg och helhetssyn

Posted on by
Reply

Det finns många målkonflikter inbyggda i det vi på olika sätt försöker formulera som en grön omställning, hållbar utveckling eller vad vi nu använder för begrepp. Varje mänsklig aktivitet gör avtryck i världen och uppgiften är ju att minimera belastningen på ekosfären, samtidigt som vi erbjuder människor runt om i världen en bättre framtid. 1900-talet har i det avseendet inneburit många misstag och försummelser, inte minst när utvinning av resurser och energitillgångar har gjorts med kortsiktiga ekonomiska intressen som främsta (och enda?) drivkraft. Ni som följer mina inlägg vet jag ofta återkommer till nyhetsbrevet OmEV, som täcker in en del av den teknikutveckling som många av oss hoppas på, den som handlar om elektrifieringen av transporterna. Nu kom ett mycket läsvärt nyhetsbrev från det gänget, som föranleder denna kommentar från min sida.

Ökad efterfrågan på omställningsmineral
Alla som följer utvecklingen på elfordonssidan vet att batteriutvecklingen är central för hur omställningen ska lyckas. Batterierna ska bli mer kompakta, ha ett högre energiinnehåll, kunna ge längre räckvidd och klara fler laddcykler är vad många hoppas. De ska dessutom bli billigare och mindre benägna att orsaka bränder eller andra olyckor. Kravlistan är lång. Idag är det litium som de flesta batterier använder för att optimera lagring och andra prestanda. Det finns ett antal grundämnen och metaller som det är hög efterfrågan på. Den rapport som nu refereras nämner följande s.k. omställningsmineral: koppar, nickel, zink, litium, grafit, molybden, kobolt, mangan och kromit. Runt om i världen startas gruvor av olika intressenter, men det tycks tyvärr vara ett undantag att gruvdriften sker på ett sätt som tar tillräcklig hänsyn till miljöpåverkan på kort och lång sikt.

Problemen är kanske inte störst i globala syd
Rapporten från analysföretaget SP Global på Manhattan (som för övrigt har mycket analysmaterial på olika områden) kom för en månad sedan och återges i ett av OmEV:s senare nyhetsbrev. (Länktips, se nedan). Man lär sig mycket om man läser sammanfattningen. Det finns många gruvor för omställningsmineral. Den bild vi har är att det är i utvecklingsländer som antalet gruvor och problem är störst. Men så här ser tabellen ut för antalet gruvor per land.

Ett användbart analysverktyg har tagits fram
Det SP Global har tagit fram är ett analysverktyg för att bedöma effekterna av gruvbrytningen. Man väger samman fyra faktorer till ett ekosystemindex, som låter intressant. Man tar bl a hänsyn till vilken verksamhet som hade kunnat bedrivas istället för gruvdrift, vilket ju ofta är fallet. Jordbruk, skogsbruk, djurhållning och annat brukar ju komma i kläm när gruvbolagen brer ut sig.

Lagstiftning och styrmedel, men också förståelse
Den slutsats som framkommer är att det behövs ekonomiska styrmedel och lagstiftning för att framtidssäkra gruvdriften på en rimlig nivå, som väger samman olika intressen och krav. Och då behövs insikter och kunskap hos en bred allmänhet, eftersom lagstiftarna lyssnar noga på opinioner och knappast inför impopulär lagstiftning. De politiker som ofta får skäll för sina beslut är ju egentligen våra ställföreträdare, så det är våra åsikter de låter förverkligas. När vi klagar på ”politikerna” är det ju oss själva vi klagar på.

Gruvavfall är en stor problemkälla
Förutom effekter vid själva gruvbrytningen på ekosystemen nämns även i rapporten att det finns stora problem med avfallshantering, slam, vattenpåverkan och långtidseffekter. Här finns mycket att göra. Att vi i Sverige har en stor del av skulden kring avfallshanteringen blev tydligt häromdagen när Bolidens 20 000 ton avfall i Chile kom upp i nyhetsflödet. (Se länktips nedan).

Kvardröjande feltänk att sopor ”försvinner”
I grunden finns det kvar ett synsätt som inte duger. Detta att naturen klarar att ta hand om allt avfall människan lämnar efter sig. Att vi kan dumpa alla våra sopor och att naturen på något magiskt vis sväljer allt vårt skräp. Det är inte så enkelt. Vi måste hitta kloka sätt att cirkulera viktiga produkter och ämnen på ett hållbart sätt. Och egentligen kopiera naturen, som ju inte har något avfall enligt den mänskliga definitionen.

Rollfördelningen är oklar
Vi behöver också fundera över vem som ska göra vad, dvs rollfördelningen i omställningen, som ju brådskar och som inte får gå snett. Vem ska ta det helhetsgrepp som krävs?

Länktips: Aftonbladet om Boliden och avfallet i Chile: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/B0kz79/sverige-och-chile-overens-om-samarbete-for-att-fa-bort-bolidens-avfall

Länktips: SP Global:s rapport: https://www.spglobal.com/esg/insights/featured/special-editorial/rocks-and-hard-places-the-ecosystem-risks-of-mining-for-energy-transition-minerals

Plasteländet kräver nya grepp

Posted on by
2

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/

En bok för alla sinnen

Posted on by
Reply

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Borde vi kopiera naturens backup-idé ?

Posted on by
Reply

Naturen har ett intressant sätt att hantera avvikelser. Istället för att alla varelser är identiska finns det ett mönster i evolutionen som visar att det finns utrymme för avvikelser. Kanske ska vi organisera de mänskliga verksamheterna på liknande sätt? Det kan i alla fall vara värt att överväga.

Vänsterhänta
Vissa människor utvecklar en naturlig vänsterhänthet. Inte för att de med sin egen vilja valt att vara vänsterhänta, utan för att de anser att de utför olika rörelser och arbeten bättre med sin vänstra än sin högra hand. För hundra år sedan skulle vänsterhänthet ”botas”. Man tvingade barnen i skolan att skriva med höger hand, att snickra och att sy med sin högra hand. Det finns åtskilliga historier om påtvingad dubbelhänthet. För när barnen blivit vuxna kunde de ju själva välja att arbeta med valfri hand. Då valde de ofta den ”naturliga”, den vänstra. Ungefär elva procent av befolkningen är naturligt vänsterhänta. Påfallande ofta är dessa personer något mer skickliga än genomsnittet när det gäller det de utför. Oavsett om det handlar om hantverk, musik, idrott eller något annat.

Könsidentitet och preferenser
Människor föds och utvecklas i olika riktning när det gäller sin könsidentitet och sina sexuella preferenser. HBTQ-rörelsen och samhällets ökande ansvarstagande för dessa grupper är välkända. Ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och var t.o.m. olaglig fram till 1933. Det intressanta är avvikelsen. Att vi alla inte är helt lika ens på detta för individen och samhället tämligen avgörande planet. Evolutionen garderar sig på något sätt för en minoritetens revansch.

Elva procent kooperativ?
Tänk om majoritetsekonomin och majoriteten företag borde kopiera naturens logik – tänk om det är så att det i varje företag och i samhället borde inkluderas elva procent avvikande? När bilindustrin nu med full fart satsar på batteritekniken kanske elva procent av forskning och utveckling borde läggas på vätgas och bränsleceller? Helt enkelt för att vi inte kan vara helt säkra på att majoritetsvalet långsiktigt blir det rätta. Kanske borde minst elva procent av alla företag drivas på ett annat sätt än som aktiebolag? Som kooperativ eller andelsägda verksamheter?

Tänk om det är naturens egen back-up-idé vi borde kopiera när vi satsar på framtidens samhällsbygge?