Tag Archives: Medvetenhet

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Posted on by
Reply

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Hur länge ska vi blunda?

Posted on by
Reply

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Varför är vi medvetet omedvetna?

Posted on by
Reply

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Tiggeriet och rättsmedvetandet

Posted on by
Reply

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Har vi gått vilse i evigheten?

Posted on by
Reply

Det är märkligt hur snabbt förändringen sker. På några decennier förskjuts värderingar och ändras världsbilder som om de ingick i någon annonskampanj för en TV-serie. Jag gick i grundskolan på 60-talet. På Husieskolan hade vi kristendomsundervisning. Fröken Dahl trampade orgel och sjöng någon psalm. Varje dag började med en morgonbön.

Brytpunkten
Så kom 68, du-reformen, studentuppror, FNL-rörelsen, hippiekultur, nya musikstilar, en ny konsumtion, känslan av att allt var möjligt, månlandningen, miljonprogrammet och plasten. Religionen och kyrkan hörde ihop med det gamla. Nu var fokus på materiell välfärd. En sekulär grundsyn dominerade. Kyrkans atmosfär och högtidlighet kunde vara användbar i livets olika skeden, medan budskapet tillhörde en auktoritetsbunden tid. Tillhörigheten till ett definierat trossamfund blev undantag. En fysisk-mekanisk världsåskådning kompletterad med diffust formulerad respekt för FN-deklarationen om mänskliga rättigheter blev allt mer utbredd. Så småningom skulle stat och kyrka gå skilda vägar som för att bekräfta det som skedde 30 år tidigare.

… to be continued ?
På några decennier ”avkristnades” Sverige. Religion blev något privat, något man inte talar om. Samtidigt blev döden en icke-fråga. Om livet upphör på alla plan efter döden är det svårt att se döden som en del av helheten. Och om livet fortsätter efter döden måste ju en sådan syn krokas upp i en världsåskådning. Meningen med livet blev plötsligt svår att formulera. Både för den som är övertygad, troende ateist och för den som tror på något mer än den materiella tillvaron, något före och efter döden. I den individualiserade världen tar det emot att underordna sig ett system. Politikens paketering lockar allt färre, liksom religionen. Det blir svårt att tala om livets slut när eftertexterna eventuellt innehåller ”…to be continued”.

Paradoxen
Samtidigt och motsägelsefullt: Just religionen blir hävstång för asociala terrorgrupper. Hänsynslösa grupper lockar sympatisörer med påstådda hänvisningar till ett kommande paradisliv i livet efter detta. Martyrskapet omtolkas till det destruktiva vapen som självmordsattentaten utgör. I den värld där religionen i ett sammanhang tappar i betydelse i den materiella statusjakten blir den samtidigt och felaktigt använd i ett annat sammanhang som ett ”carte blanche” för att utföra vilka illgärningar som helst. Hur kunde det bli så? Hur kan religionen både bli irrelevant och maximalt användbar på samma gång?

Trygga Rekan
Jag saknar en pausknapp just nu. Någon som bromsar oss i detta eviga twitterflöde och den ständiga jakten på de mest chockerande rubrikerna. Är det den som gapar högst och skriker ut mest oförskämdheter som vinner? Varför fylls sociala medier av hat, hot och påhopp? Varför fyller människor sin tid med att underbygga konflikter och motsättningar? Vem mår bättre av det? Finns det ett samband mellan vårt fokus på materiell välfärd och vår vilsenhet kring de existentiella frågorna som gör att vi lockas av de förenklade budskapen? Är det tryggheten vi saknar? Vart tog ”Trygga Rekan” vägen?

Det allra märkligaste är kanske trots allt att religiösa ledare tillåter att deras religion ger en legitim utgångspunkt för terror och människors fullständigt inhumana beteende. Kan ingen säga stopp?

===
Anm. den 25 november publicerade GP en debattartikel skriven av imamen Kashif Virk, verksam i Stockholm, som markerade ett avståndstagande från terrorism. Imamen förklarade sig också i slutet av artikeln beredd att svara på frågor. Artikeln är naturligtvis rätt i sak, men ordval och innehåll lämnar ändå en slags tomhetskänsla. Nog hade samma sak kunnat uttryckas med mer av avståndstagande och gränsdragande formuleringar. Länk:  http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2906842-daden-i-paris-har-inget-med-religion-att-gora

 

Tre citat från ”Samtal om klimat”

Posted on by
Reply

Klimatsamtalen i Paris närmar sig. Olika föreningar och oroade privatpersoner samlas på olika platser under hösten för att ta del av forskares och opinionsbildares slutsatser och bedömningar inför detta ödesmöte. Ingenjören för Miljön (IfM) i Göteborg ordnade i veckan, tillsammans med Läkare för Miljön och Naturskyddsföreningen, ett panelsamtal som ville belysa hur det ser ut inför Paris-mötet och vad privatpersoner kan göra.

Panelen
Panelen bestod av forskaren Jörgen Larsson från Chalmers, journalisten och författaren Mattias Svensson med bakgrund från Timbro och tidskriften NEO och som nyligen gett ut boken ”Miljöpolitik för moderater”, samt Sven Hunhammar, klimatchef på Naturskyddsföreningen. Johanna Lindblad från IfM modererade samtalet. I mitt minne fastnade särskilt tre saker, ett budskap från var och en i panelen.

”Politikerna ska göra det lätt att göra rätt och svårt att göra fel”
Sven Hunhammar tyckte bl.a. att regelverket, lagstiftning och skatter bör styra i en sådan riktning att valet blir enkelt för den enskilde att välja lösningar som reducerar koldioxidutsläppen och sparar energi, samtidigt som det blir dyrare och mer komplicerat att välja produkter och lösningar som drar åt fel håll.

”Om lösningen uppfattas som fel är det inte säkert att problemformuleringen är fel”
Mattias Svensson satte fingret på den fallgrop som finns i polariseringen av politiken. Bara för att en inte håller med någon annan om ett förslag på lösning är det inte säkert att problemformuleringen är felaktig. Det kan vara viktigt att komma ihåg att de förenklade lösningar som ibland förordas på komplexa problem inte får skymma insikten om att problemet finns.

”Industrin behöver inkludera sitt klimatåtagande i produkternas pris”
Jörgen Larsson sa att det blir billigare för industrin och för samhället att ta höjd för klimatåtgärderna och förbättring av produkter än att vänta. Det handlar om relativt små kostnadsökningar för det genomsnittliga industriföretaget. En konsekvens skulle också bli att konsumenter och kunder får lättare att göra medvetna val, när företag som inkluderar ett åtagande i sina produkter och tjänster konkurrerar med traditionella företag.

Idéer och lösningar
Andra idéer som kom upp var möjligheten att lösa mer via tjänsteutveckling, mobilappar och genom att välja teknik som möjliggör ett större ansvarstagande. Det kan handla om att skaffa en elcykel för att kunna pendla till arbetet per cykel i stället för med bil, etc. Det finns också mycket att göra på matsidan. Att vi minskar svinn och att vi kastar mindre fullvärdig mat, att vi minskar köttkonsumtionen och att vi minskar transporter och kapar onödiga delkostnader som uppstår i de industriella produktflödena. Just när det gäller köttkonsumtion visade Mattias prov på hur det egna ställningstagandet kan bli en vändpunkt. Trots att han beskrev sig som köttälskare har han nu helt och hållet övergått till att äta vegetariska luncher, något som blivit en konsekvens av hans insikt om klimatförändringen.

Att det behövs företag som tar sitt ansvar, tydliga politiker som vågar agera och mogna konsumenter som går före känns uppenbart. I december vet vi hur det går i Paris.

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Posted on by
Reply

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Vikten av ett vidgat perspektiv

Posted on by
Reply

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 – där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.

Panta mindre?

Posted on by
2

Många anser sig vara duktiga på miljöarbete när de källsorterar. Tidningar, vinflaskor, papp och papper, konservburkar, plastförpackningar, batterier, glödlampor, kompostfraktion, elektriska produkter…. vi känner oss duktiga när vi bidrar till kretsloppet. Men frågan är om vi borde förändra pantsystemet på t.ex. PET-flaskor? Är det dags att bryta mönstret och tvinga fram andra lösningar på vårt beroende av att medverka i ett ohållbart materialflöde?

The story of solutions
Den delvis animerade informationsfilmen om ”The story of solutions” från samma personer som tidigare gett ut ”The story of stuff” förklarar och vänder på begreppen. (Länk till filmen, se nedan).  Det vi idag mäter är BNP, summan av all produktion. Istället borde vi sträva efter kvalitet och en helt annan värdeskala. Idag växer vår ”välfärd” oavsett vad vi producerar: när vi hugger ner skog, asfalterar åkermark eller på annat sätt skapar ekonomisk nytta, även när vi förbrukar resurser och genererar problem med avfallet. Filmen visar på ett pedagogiskt sätt hur vi kan hantera våra behov på ett smartare sätt utan att nödvändigtvis slösa på resurser, skapa avfallsproblem osv.

Refill istället för retur?
När vi pantar våra PET-flaskor håller vi igång ett system, som kanske inte är långsiktigt rimligt. Vi borde kanske förändra pantsystemet. En tanke är att mångdubbla värdet på varje förpackning. Så att det värdefulla med produkten blir förpackningen och hur den hanteras och innehållet blir sekundärt. Det skulle kanske leda till ett annat synsätt på plast som råvara om en tom, använd PET-flaska var värd 15 kronor. Refill-system skulle kanske bli standard, ungefär som öl tappas upp på krogen. Ett annat sätt vore att förbjuda PET-flaskan.

Havet
Ett av exemplen i filmen handlar om att förbjuda plastpåsar. Några länder har redan tagit det steget. Mikroplaster har nu efter cirka 50 års plasttillverkning hamnat i stora mängder i havet, till skada för fiskar, fåglar, planktonätande valar osv. Plasten utgör en dödlig fara både genom sitt innehåll och genom att den finns på fel ställe i kretsloppet. Hur ska vi i Sverige ställa om från ett illa genomtänkt plastberoende till ett verkligt kretsloppstänkande som minskar plastförekomsten i haven? Varje tvätt av en fleecetröja sprider mikropartiklar ut i vattendragen. Plasten ger oss stora fördelar, men vi måste bli mer observanta på nackdelarna.

Hållbar lösning
Kanske är hela pantsystemet feltänkt. Det är kanske fel att belöna en fortsatt användning av plast i dryckesflaskor. Kanske är det dags att på allvar fundera på vilken lösning som kan bli hållbar. Ett steg vore att drastiskt höja värdet på den använda PET-flaskan. Det skulle få oss alla att reflektera över vad som är värdefullt och hur ett modernt och smart system egentligen borde se ut.

Länktips: http://storyofstuff.org/movies/the-story-of-solutions/

Nuet på bekostnad av då och sedan

Posted on by
Reply

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och –
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/