Monthly Archives: januari 2015

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Posted on by
1

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/

Att knyta ihop Oslo, Göteborg och Köpenhamn (v2)

Posted on by
1

Det nordiska samarbetet bör kunna utvecklas. Adderas de nordiska ländernas BNP hamnar vi på topp tio i storlek av världens ekonomier. Med en gemensam hemmamarknad, med större rörlighet på arbetsmarknaden och ett tillvaratagande av synergier på flera plan kan Norden spela en viktig roll i den globala handeln. Men då måste mobilitet och transporter fungera. Ska vi hitta de gemensamma styrkorna, utbyta kunskaper på en intensiv nivå och forma nya verksamheter måste det bli enkelt att mötas. Den som åkt tåg från Göteborg till Oslo genom det ödsliga dalsländska gränslandet förstår vad jag menar.

Höghastighetståg inte planerade just nu
Jag hamnade på en presentation av IVA och IVA:s norska systerorganisation NTVA den 29 januari, där rubriken var ”Den skandinaviska 8-miljonersstaden. (Se nedan). Höghastighetståg Oslo – Göteborg – Köpenhamn.” Projektledare, tjänstemän och professorer från både Sverige och Norge presenterade bakgrund och konkreta förslag kring byggandet av en snabb järnväg, som kan knyta ihop de tre städerna. Trafikverkets representant dämpade entusiasmen en aning genom att påpeka att det inom nuvarande planer – fram till 2025 – inte finns någon som helst planering för att bygga en ny järnväg till Oslo. Men kanske kommer det något i nästa plan som ska gälla 2018 till 2029, skyndade han sig att påpeka.

Teknik och begränsningar
Tekniskt handlar det om att antingen modernisera traditionell järnväg, med högt slitage på räl, hjul, kontaktledningar och växlar, eller att satsa på maglev-tåg, där mycket kraftfulla magneter lyfter hela tåget och driver det framåt. Maglev har testats i Japan och i Kina. Varje teknik har sina för- och nackdelar. Trängseln på spåren, där ju både godståg, pendeltåg, regional- och fjärrtrafik ska samsas, är ett bekymmer. Göteborgs central är redan idag helt full. Ska något ytterligare tåg få plats, måste något annat tåg tas bort ur schemat. Argumenten för Västlänken framstod i det perspektivet som självklara.

Mer underlag behövs
Projektledare för ”8-miljonersstaden” anställd vid Oslo kommun hävdade att kostnaden rör sig om storleksordningen 100 miljarder kronor för en fungerande tågförbindelse Oslo-Göteborg-Köpenhamn. De norska oljemiljarderna, som ju enligt lag inte får användas i Norge, nämndes halvt på skämt som en möjlig finansiering av den svenska delen av banan. Men innan det kan bli dags för ett konkret projekt måste rimligen flera utredningar genomföras. Hur ska godsflödet till och från Norge se ut? Hur stor del ska gå sjövägen, på landsväg respektive på tågräls? Hur ser resandeströmmarna ut om tio år, om tjugo? Vilka intressenter och vilka samhällsnyttor finns det med att knyta Göteborg närmare Oslo? Osv.

Större arbetsmarknad
Ur ett Göteborgs-perspektiv är tanken med en tydligare sammankoppling mellan Oslo och Örestad intressant. Göteborgs industri, forskning och utbildade arbetskraft är rimligen intressanta för norska företag. När det blir lika lätt att delta i arbetsmöten i Oslo som i Stockholm öppnas nya möjligheter för svenska företag att knyta affärsförbindelser i Norge som i Sverige. Och när tidsavståndet krymper ytterligare till Helsingborg/Lund/Malmö/Köpenhamn ökar möjligheterna för fler samarbeten.

Breddning av kunskap och förståelse
Göteborg blir ju även en naturlig mittpunkt för samnordiska projekt. Universiteten och folkbildningen kan mötas just i vår region, där ju förövrigt Nordiska Folkhögskolan ligger i Kungälv som en resurs för den nödvändiga breddning av kunskapsområden som är en förutsättning för en sund samhällsutveckling.

Hamnen
2600 lastbilar passerar Svinesundsbron varje dygn. Det är nästan som på Autobahn. Vi och särskilt norrmännen behöver en modernare, klimatanpassad godshantering. En nyckelaktör i detta är Göteborgs Hamn, som redan idag är Norges viktigaste hamn. Den som ska ta fram ett bra beslutsunderlag för tågförbindelserna mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn måste fånga upp alla delfrågor och möjliga komplexiteter, så att vi inte tappar bort avgörande parametrar för en lyckad investering.

Kompromiss
När IVA och NTVA kallar till möte blir fokus på tågens hastighet och tekniska lösningar. Men ska 8-miljonersstaden bli verklighet måste alla aspekter belysas och en sund skepsis till en övertro på avancerad teknik finnas med. Storskaliga industriprojekt har en tendens att exkludera mer än de inkluderar. Den verkliga samhällsnyttan för alla måste belysas innan vi bländas av de tekniska prestanda som kantar projekt av detta slag. Maglev-tåg i all ära, men det kanske är rimligare att förlänga restiden med en halvtimme och bygga ett system där även de gamla vagnarna kan rulla dygnet runt? En genuin svensk kompromiss känns bra.

(V2) Tillägg om ekonomin och framtida samhällsnytta
GP hade en debattartikel 30 januari, skriven av professor Lars Hultkrantz, som hävdar att förslagen om höghastighetstågen bygger på glädjekalkyler och att de inte går att räkna hem. (Länk se nedan). Han talar om trafikantnytta, kalkylränta och perspektiv på 40 – 60 år med bibehållen nytta och avkastning på gjorda investeringar. Varken införandet av nödvändiga klimatrelaterade styrmedel, den sannolika minskningen av inrikesflyget, peak oil-diskussionen eller resurshushållningen generellt tycks ha påverkat Hultkrantz. Dvs tåget som transportmedel kommer över tid att bli både ekonomiskt och när det gäller minimal klimatpåverkan att bli mycket konkurrenskraftigt som transportmedel. En utveckling där vi i Norden samverkar mer för att erbjuda resten av världen konkurrenskraftiga produkter och tjänster kommer att behöva utgå från effektiva transporter. En smart utbyggnad av tågsystemet ingår rimligen i den visionen.

Länktips: Inbjudan och program till IVA:s arrangemang 29 januari 2015: här.

GP-artikeln 30 januari: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2615490-bara-en-gladjekalkyl-kan-gora-snabbtag-lonsamma

Om höghastighetståg och regional utveckling: http://christerowe.se/2015/01/nr391-igen-hoghastighetstag-och-glesbygden/

Exkubatorer istället för inkubatorer?

Posted on by
Reply

Forskningsresultat med en potential att kommersialiseras och som kan utgöra grunden för nya företag har ofta fått chansen att utvecklas i det som kallas inkubatorer. Dessa finns oftast i organisatorisk närhet våra högskolor och stödjer företag i den känsliga uppbyggnadsfasen. Tanken är att odla fram en affärsidé till en optimal nivå, där företaget tar till vara en teknisk innovation för att kunna generera ekonomisk vinst till ägare och investerare. Frågan är om inkubatorer kommer att fungera i den nya ekonomin.

Vad är den nya ekonomin?
Den som följer dagens trender upptäcker ganska snabbt hur mycket det talas om bl.a. cirkulär ekonomi, kollaborativ ekonomi och social ekonomi. Exempel på helt nya företag som fått ett genomslag är Airbnb och Uber, hotell- respektive taxiverksamhet. Ett stort intresse finns nu också för det som i USA kallas CSA och i Sverige brukar benämnas Lokal Andelsmat. Detta är ett system för ett delat ansvar, mellan producent och konsumenter, för kvalitet, volym, pris och leveranstider för lokalt producerad mat. Det finns många fler exempel på hur den nya ekonomin kan se ut.

Relationsekonomi
Det nya kapitalet är tillit. Istället för att affärer baseras på möjligheten att tjäna pengar på skillnaden i kunskap, tillgångar eller ekonomiska resurser kommer den nya ekonomin att baseras på samsyn, värdegemenskap och delaktighet. När den gamla ekonomin utgår från möjligheten att tjäna pengar på olika slags skillnader mellan leverantör och kund, kommer den nya ekonomin att bygga på samförstånd, gemensam nytta och långa relationer. Konkurrensekonomins fundament har lett till ökande skillnader i välståndsutveckling. Relationsekonomins fundament kommer att leda till kunskapsdelning, välståndsutjämning och ökad social tilltro.

Open Innovation
Framsynta företag inom IT och liknande branscher utgår från Open Innovation, där man välkomnar användares medverkan i utvecklingen av företagets produkter och tjänster. När det gäller sociala företag och företag som startas som en reaktion på dagens konkurrensekonomi kommer behovet av inkubatorer att förändras. Det viktiga blir inte att skydda en patentmöjlighet utan det avgörande blir tvärtom att förankra en idé hos de många. Slutsatsen blir att framtidens företag mår bäst av att utvecklas i en ”exkubator” snarare än en inkubator.

Möjliggör helhetssyn
Låter vi de nya företagen utvecklas i en samverkansmiljö kanske vi också ser värdet av att förankra och utveckla produkter och tjänster i en ömsesidig balans mellan användare, nyttjare, investerare, producenter och andra intressenter. Det är också den modell som troligen gör det möjligt att väga in omvärldsparametrar, samhällsnytta, långsiktig nytta och hänsynsfullhet i relation till motstridiga intressen.
På köpet får vi en ökande medvetenhet hos konsumenter, ett större ansvarstagande och en större förståelse för den enskildes roll i helheten.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

441 miljoner träffar på en tredjedels sekund

Posted on by
Reply

Information är bra. Det är viktigt att vara ordentligt informerad för att förstå vad som händer och för att själv kunna ta beslut. Snöstorm, solchans, räntebesked, billig importmat, lägre bensinpris – vi blir hela tiden uppdaterade på tusen och en detaljer, var sig vi vill eller inte. Ofta kombineras informationen med en uppmaning: nu är det dags att välja operatör! Eller har du sett över din pension? Köper du verkligen rätt barnkläder till ditt barn? Ska du inte ha en ny surfplatta eller kameramobil nu när de är så mycket bättre?

Reklam
En stor del av informationen tangerar reklamen. De företag som vill att vi köper något av dem paketerar gärna sin reklam i informationsliknande skal, de som lever på att distribuera information och reklam hjälper till och själva står vi där i myllret av – ofta motstridiga – budskap och förväntas göra våra val. Även att inte välja är att välja. Vi stillar vår oro med en köpimpuls.

Politik
En annan del av informationen tangerar politiken. Nu slår vargen till igen och river några får. Nu stänger butiken i byn. Nu får den gamla kall mat av hemtjänsten. I den här skolan luktar toaletterna illa. Här rinner miljoner skattekronor ut ur landet via välfärdskoncerner med huvudkontor utomlands. Här flyger en företagspamp privatjet med sina kompisar på företagets bekostnad. Vi får våra åsikter eller fördomar bekräftade.

Brister i informationen
En del information paketeras för att väcka upprördhet. ”Så kan vi inte ha det.”  Några flyktingar vägra kliva av en buss utanför Östersund. Det blåses upp av media och bakom hela historien fanns, visade det sig, en kombination av bristande information och felaktiga förväntningar. Det var inte otacksamhet gentemot den svensk välviljan, det var oskicklig hantering av en grupp stressade människor. Men bilden av bortskämda flyktingar var redan förmedlad. Informationen brast i flera avseenden.

Från 441 000 000 möjliga träffar
Sekundsnabbt når vi miljoner sökta informationsbitar. Jag söker på Uganda. Jag får 441 miljoner resultat på Google på 0,36 sekunder. Jag söker på Idi Amin Uganda. Nu får jag nöja mig med 442 000 svar på 0,32 sekunder. Jag söker på Idi Amin folkmord Uganda. Nu får jag 851 svar på 0.33 sekunder. Jag tittar på de  första svaren.

I vilken ordning ska exemplen komma?
Överst kommer en länk till en sida folkmord.se, och som nummer två kommer en länk till class9a/wikispaces.com/ . Aftonbladet kommer som nummer tre, Wikipedia som nummer fyra och Nationalencyklopedin som nummer sex. Hur ska denna sökning förstås? Är träffarna en ranking av informationens betydelse eller trovärdighet? Är Nationalencyklopedins sjätteplacerade text om Idi Amins folkmord i Uganda mindre viktig eller mindre bra än ett referat från en skolelev, en Aftonbladet-artikel och en femteplacerad prezipresentation av en privatperson och isåfall varför?

Informationen försvårar för kunskapen
Konsekvensen av det otroliga mängden tillgänglig information, den märkliga rangordning som informationen får och svårigheten att navigera i mängden ibland motstridiga budskap är förödande för våra gemensamma referensramar. Folkmordsexemplet är okontroversiellt. Ingen påstår att det inte ägt rum eller att Amin var oskyldig, såvitt jag sett. Men bekymret är att kvantitet skymmer kvalitet, att den generation som nu växer upp och ska skaffa sig en allmän bildning och få del av en gemensam kunskapsbas nu har mycket svårare att göra detta. Kunskapsbildandet skyms av mängden information och att internets sökmotorer har egna sorterings- och preferensmekanismer. Kunskapen blir alltmer svårtillgänglig samtidigt som information ytligt sett blir alltmer tillgänglig.

Säger jag och lägger upp ytterligare en bloggpost 🙂

Verktyg för att bygga en hållbar ekonomi

Posted on by
Reply

85 procent av energianvändningen i världen baseras på fossila råvaror. 85 procent av all bilförsäljning äger också rum på de elva största marknaderna: Kina, USA, EU, Japan, Brasilien, Indien, Ryssland, Kanada, Sydkorea, Australien och Mexico, enligt ICCT 2013 (se länk nedan). 85 procent innebär i båda fallen en total dominans och en total integration i det rådande ekonomiska systemet.

Osthyvel eller hur gör vi?
Fungerar ”osthyveln” för att eliminera 85 procentstillståndet och för att lansera förnybara bränslen? Och hur ska de elva marknaderna utvecklas till att fungera i balans med begränsade naturresurser, en rättvis ekonomi och bygga en framtid som skapar en bättre värld? Vilka verktyg behövs för det och på vilka områden?

Det bästa räcker inte på långa vägar
I ICCT-rapporten går det att läsa att hela transportsektorn använder 47 miljoner fat olja idag. Om inget görs, det som kallas business as usual, kommer den siffran att vara 78 miljoner fat olja om 15 år. Rapporten diskuterar också en ”best practice”-lösning, dvs så effektiva åtgärder som möjligt. Då skulle vi om 15 år ha klarat en 30-procentig minskning av oljeanvändningen i transportsektorn.

De lösningar vi diskuterar räcker inte till
Det betyder att om vi gör en omställning på bästa möjliga sätt kommer vi globalt fortfarande att använda över 30 miljoner fat olja per dag. Detta är ett bekymmer. Inte ens om vi anstränger oss och sätter in tillgängliga och optimala lösningar kommer vi att till 2030 klara en halvering av oljeanvändningen för transportsektorn.

Sysselsättning, tillväxt och produktion bortom rimliga gränser
Det andra bekymret är de elva marknaderna. Förvisso genereras mycket av dagens BNP på andra sätt än ren industriproduktion idag – och troligen ännu mer år 2030. Men den reala ekonomin utgör fortfarande basen för miljarder människors sysselsättning, basen för många börsnoterade företag och basen för länders och individers ekonomiska möjliga utveckling. Hur ska den besinning se ut som får nuvarande övertro på en evig BNP-baserad tillväxt att bytas ut mot något hållbart? Var kommer de många människorna att arbeta när produktionen, så som den ser ut idag, uppenbart inte längre fungerar som framtidsmodell?

Samhällsansvarskomponent
Vi kommer att behöva nya verktyg och modeller för att hantera transformeringen av en ekonomi som spårat ur och inte förmår att återställa sig själv, sammanflätad som den är med dominerande maktcentra. Ett exempel på nytt verktyg kan handla om att bryta mönstret när det gäller framgång och eftersträvansvärda resultat. Vad är vinst? Är det enbart företagets resultat, eller ska samhällsvinsten redovisas som en delkomponent i företagets redovisning? Ska företagets skatt reduceras när det tar ett samhällsansvar?

Nya företagsformer – som redan finns?
Behövs helt nya företagsformer som matchar dagens och morgondagens utmaningar? Låt oss hoppas att det finns forskare och universitet som tar dessa frågor på allvar och snarast lanserar bra modeller för framtidens företagande. Är det i själva verket de nya företagen i den sociala ekonomin som har en dellösning för hela det ekonomiska systemet? Där relationer blir viktigare än konkurrens och där flervärdesresultat eftersträvas.

Länktips: www.theicct.org/sites/default/files/publications/ICCT_StateOfCleanTransportPolicy_2014.pdf

Det hade behövts en spegel i Paris

Posted on by
9

– Har de inre förtöjningarna kapats, tänker jag, när nyheten når mig att de anställda på en fransk tidningsredaktion brutalt mördats av terrorister. Tydligen finns det människor, som förlorat sin naturliga föreställning av vad det innebär att vara medmänniska. De tycks inte beröras av sin egen hänsynslöshet. Tyvärr lär dådet följas av ytterligare polarisering, motsättningar och konflikter. Våldet kryper in under samhällsväven. Att det ska vara så svårt att respektera andra människor och livets okränkbarhet.

Fruktansvärd frukt
Samtidigt sker motsvarande respektlösa dödande i andra delar av världen. I jakten på den heliga vinsten offras människors liv och hälsa, förnämligt visat av t.ex. Fredrik Gertten i hans båda ”Bananas-filmer”. Vår uppskattade frukt produceras under fruktansvärda villkor. Långt borta från mediabruset utnyttjas människor på ett hänsynslöst sätt av de kommersiella krafter, som samtidigt utgör påstått omistliga byggklotsar i den ekonomi vi alla gjort oss beroende av. Som elektronikåtervinningen över öppen eld, sopbergen som säljs till Afrika, utfiskningen av världshaven, jakten på ädla metaller. Vem är hänsynslös, egentligen? Nu skördar vi frukterna av post-kolonialismen.

Att skoja på allvar
Det konstiga med konsten, när den vill provocera i form av rondellhundar, är att konstnärerna inte inser att den provocerar på ett inhumant sätt. När Jonas Gardell skojar om sitt liv och exponerar sin sårbarhet från scenen blir hans framträdande positivt. När han på allvar skojar om sig själv kittlar han våra föreställningar. Han väcker både sympati och nyfikenhet och får oss att skratta, troligen mest åt våra egna referenser.

Att kränka ingår inte yttrandefriheten
Men när upplysta journalister inte förstår hur djupt de sårar andra människor när de okänsligt skämtar om Muhammed är det inte roligt. Det blir bara okänsligt och onödigt. Det är inte ens rimligt eller mänskligt. När den egna rätten till frihet inkräktar på den andres rätt till frihet uppstår en maktstruktur, där den ene tar sig frihet på den andres bekostnad. Det är inte det som är yttrandefrihet. Den som kränker en annan människa har inte förstått någonting.

Mobbning och makt
På en annan nivå och som betydligt vanligare fenomen kan vi studera mobbningen. Någon tar sig friheten att tycka något om en annan människa. Ofta för att njuta av den makt det ger att se offrets hjälplöshet och medmobbarnas tysta gillande. Mobbningen är utbredd. Även bland vuxna, sorgligt nog.

En spegel för satirikerna
Kanske var det någon som såg Anna Odells uppmärksammade och starka film ”Återträffen”, som nyligen TV-visades. Där tar Odell konsten till hjälp för att hålla upp en spegel för mobbarna. Hon visar på en väg till dialog mellan offer och utförare, samtidigt som hon visar den totalt skilda verklighetsuppfattning som finns. Tänk om någon hade hittat det greppet i Paris. Att hålla upp en spegel för satirikerna.