Pengarna viktigare än barnen?

Den 10 oktober var det partiledardebatt i SVT. Fyra ämnen skulle debatteras. Jobben, kriminaliteten, klimatet och skolan. Fem av partierna i Riksdagen vill gärna behålla nuvarande system med marknadsdrivna koncernskolor, där vinsten är överordnad elevernas utbildning. Istället för att debattera kärnfrågan om rimligheten i de ekonomiska villkoren valde anhängarna till koncernskolor att prata om en justering av kötiden, så att föräldrar inte ska få ställa sina barn i kö vid födseln, samt ett generellt påstående att vänstersidan i politiken är emot marknadslösningar.

Orättvisan på 80-talet
Från 1989 och framåt var jag aktiv i det opinionsarbete som så småningom gjorde att dåvarande icke-offentliga skolor fick någotsånär rimliga villkor. Det var den alternativa pedagogiken som stod i fokus, som inte med enkelhet kunde integreras i de kommunala skolorna. Pedagogiken och driftsformen hängde ihop. Friståendet blev semantiskt också ett sätt att särskilja skolorna från de rena privatskolorna, som lockade förmögna föräldrar och deras barn, typ Lundsberg och liknande.

Låt någon annan betala och få en del av kostnadsökningen som bidrag
Det som blivit fel i dagens system är att skolpengen per elev räknas ut utifrån vad kommunen betalar per elev. Så när kommunen har en extra kostnad för en elev, exempelvis med en assistent, får den fristående skolan ersättning för en kostnad den inte har. Rättvisan vi kämpade för på 90-talet har blivit en omvänd orättvisa, när cyniska affärsintressen vill tjäna pengar på att äga och driva skolor i egen regi. Skolsektorn dräneras på resurser och alla barn ges inte likvärdiga förutsättningar att växa in i vuxenvärlden. Med koncernskolornas urval av ”billiga” elever, som inte kostar extra skyfflas problemen över på kommunerna, vars kostnader stiger och de högre kostnaderna tillfaller koncernerna i form av skolpeng – utan att koncernerna betalar ett öre. Grönköpings Veckobad hade inte kunnat hitta på ett mer bakvänt ersättningssystem: Låt någon annan betala och tjäna på kostnadsökningen, utan att ha kostnaden ifråga.

Skyldighet
En annan aspekt är kommunens lagstadgade skyldighet att ha beredskap att ta emot alla elever. När John Bauer-gymnasiet gick i konkurs stod plötsligt gymnasieelever utan huvudman. (Länk till det tveksamma John Bauer-upplägget mellan år 2000 och 2013, se nedan). Kommunerna måste ständigt ha en beredskap att erbjuda alla elever undervisning, en skyldighet som de fristående och de koncerndrivna skolorna inte har, och som motiverar en bidragsnivå som skiljer sig åt.

Sveket med ”lätta” betyg
Betygsinflationen är ett annat problem. I skolmarknadens konkurrensmodell ligger ju att det ska vara ”lätt” att få höga betyg. Det är naturligtvis ett svek mot eleverna som går i koncernskolor. De tror att de har bättre kunskaper än de de facto har. Kunskap är livslång (i bästa fall) och inte en tillfällig prestation i en Idol-tävling. Särskilt bekymmersamt blir sveket eftersom det är tidsödande och dyrt att i vuxen ålder ta igen förlorade år.

Pengarna vinner
I debatten i SVT nämnde partierna som är emot koncernskolor att skolsektorn som helhet dräneras av skolpengssystemet så som det ser ut. Men tydligt var också att de fem partier som inte vill ändra reglerna hellre ser företag gå med vinst än ser att alla elever får en rättvis skolgång. Tydligare än så blir det inte. Pengarna vinner. Se till att vara rik och frisk, och att vara född av föräldrar som ger dig rätt start i livet.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/JB_Gymnasiet

Nukleär energiproduktion är inte framtiden

Då och då framträder forskare i media och propagerar för mer nukleär energiproduktion, nu senast KTH-professorn Lina Bertling Tjernberg (se länk till SVT-klipp nedan). Elkraftnät är hennes specialitet. Hur elkraften ska distribueras är naturligtvis en viktig fråga och lika viktig är hur energin ska produceras. Ur sårbarhetsaspekt är det rimligt att bygga ett energisystem med få flaskhalsar och med så mycket produktion och lagring som möjligt på olika platser. Nukleär energiproduktion är komplicerad och har ännu så länge lett till storskaliga lösningar. Vattenkylning är nödvändig och det har lett till tillfälliga driftstopp när kylvattnet (Östersjön) varit för varmt. Temperaturproblemet lär inte minska.

Vem ska betala och vem är köpare?
Det går inte värja sig från tanken att energiforskning är dyr och kommer att behöva finansieras av stora energibolag, något som innebär att utspelet från professorn denna gång mycket väl kan vara motiverad av att säkra forskningsresurser. Det hon säger i intervjun låter bra, detta att vi måste tänka globalt, dvs global marknad. Frågan är bara vilka av jordens 190 länder som kommer att kunna köpa de anläggningar KTH-forskarna tar fram? Den ”Generation IV” hon nämner har entusiasterna talat om i decennier och Frankrike övergett (se nedan). Jordbävningsdrabbade länder går bort – det lärde oss Fukushima. Kopplingen till militär upparbetning av uranet gör att ett antal andra länder går bort. Lagringsproblematiken är fortfarande inte löst.

Vem vill bo granne med detta?
En annan KTH-forskare brukar vilja få gehör för sin ”småskaliga” nuklerära energiproduktion. Varför skulle ”Not-in-my-backyard”-argumentet bli mindre med nuklerär energiproduktion än med vindkraft? Och vem ska betala för den säkerhet som kommer att behöva finnas runt varje installation? Vill vi ha ett potentiellt Tjernobyl inpå knutarna? Vem vill det?

Storskalighet en förutsättning
Det finns som vanligt stora finansiella intressen i storskalig teknik. Ägandet, vinsterna och de potentiella statsstöden lockar naturligtvis. Och lite av alla miljarder kan ju – tycker KTH-forskarna – spilla över på forskningen. Det är svårare att få vindkraftkooperativ eller solcellsägare att finansiera forskning, när varje anläggning ägs och driftas lokalt.

Alla argumenten finns kvar
Gruvbrytningen gör ett stort miljö- och klimatmässigt avtryck och alla de välkända argumenten mot nukleär energiproduktion finns kvar. Mycket riktigt har också länder som Frankrike avbrutit sina forskningsprojekt. (Se mer om detta i länk nedan).

Mobil lagring är intressant
Hela energisystemet måste tänkas om och lagring bli en mer tillgänglig del, något som kommer att kräva en snabb utbyggnad av anslutningspunkter för elfordon. Volkswagens VD säger för övrigt att man siktar på att vara ett energibolag i framtiden, just för att elfordonen blir en viktig och utjämnande faktor i ett modernt elsystem. (Se länk nedan). Och Olkiluoto som försenats 12 år – vem ska betala för den förseningen? (se nedan).

Starkt kapital eller en stark stat
Storskalighet passar in i samhällen dominerade av starka koncerner med stora vinstmarginaler och i totalitära samhällen, där övervakning och säkerhet kan motivera ofrihet på andra områden. Det är där högerpartierna och ytterhögern möts i Sverige: i tron på det starka kapitalet respektive den starka staten. Det är ju rätt typiskt att det är ryska och kinesiska exempel som anhängarna helst lyfter fram, när de ska peka på ”hoppfullheten” i tekniken.

Tänk LED
Alternativet är mer decentraliserat ägande, förnybar energiproduktion och mer fokus på att öka effektiviteten. LED-tekniken innebar 90% besparing på belysningssidan. Mer LED-liknande lösningar är nödvändiga.

Länktips:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/klimat-2

https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

https://ingenjorerformiljon.se/wp-content/uploads/2021/03/Medlemsinfo-IfM-mars2021.pdf

https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021

Media: Dags att fokusera på rättvisa

SVT:s program Agenda känns allt mer förutsägbart. Man tar dit en eller två partiledare och så vrider och vänder man på regeringsfrågan. ”Hur ska ni kunna samarbeta…?” som om det vore den enda förväntan väljarna har på sina politiker: hur ett regeringsalternativ ska se ut. Vi har trots allt ett flerpartisystem, men i Agenda utgår journalisterna ständigt från ett tänkt tvåpartisystem, oftast benämnda höger och vänster. På sikt skadar detta demokratin. Flerpartisystemet förtjänar att respekteras, eftersom det skapar en större förståelse för sambandet och tilliten mellan väljare och våra företrädare. För att mejsla ut skillnader och likheter mellan våra partier skulle Agenda-redaktionen kunna använda andra tydliga frågeställningar.

Orättvisa och rättvisa
Troligen är det inget parti som öppet skulle erkänna att man förordar mer orättvisa i samhället. Snarare är det olika perspektiv på rättvisa som alla partier kan förhålla sig till. ”Är det rättvist att flyktingar kommer hit och får mina skattepengar i bidrag”, kanske någon frågar sig? Eller ”är det rättvist att jag efter 45 år som städare inte kan leva på min pension”, tänker någon annan? ”Är det rättvist att jag som tjänat miljoner på att jobba dag och natt i mitt företag ska betala så mycket skatt”, tänker en tredje? ”Är det rättvist att mina barn får gå i en sämre skola bara för att vi bor i ett problemfyllt bostadsområde”, funderar en fjärde? Osv. Det finns hela tiden upplevda orättvisor att relatera till.

Rättvisa löner hänger ihop med budgetar
Det intressanta vore därför om Agenda-redaktionen kunde ha rättvisa som tema. Vad menar respektive parti med rättvisa? Var går gränsen för de orättvisor man är beredd att acceptera eller inte? Hur vill partierna komma till rätta med de viktigaste orättvisorna? Vad talar för att metoden är effektiv? Hur ser partierna på lönearbetet och rättvisa löner – ska det vara som i Finland att läkare och lärare tjänar ungefär lika mycket? Är det rättvist? Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, heter det, men indirekt styr man resurstilldelning, bemanning och personaltäthet via de budgetar som lokala politiker kontrollerar. Och man kan alltid välja att anställa någon mer meriterad, än en person som saknar adekvat utbildning.

Är ekonomisk orättvisa en plattform för ökad rättvisa?
Hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Om partierna ges utrymme att beskriva det rättvisa samhälle de vill verka för, kan konturerna klarna. Är det rättvist att ta bort hemspråksundervisning för personer som har svenska som andraspråk och därmed göra det svårare för dem att klara skolan och senare att komma in på arbetsmarknaden? För vem i så fall? Är det rättvist att miljardärerna blir fler och fler i Sverige? Gynnar det samhället i stort? (Det var 40 år sedan Reagan och Thatcher hänvisade till det som brukar kallas ”trickle down”, dvs att rika personer genererar välfärd just genom att de är rika…). Det borde ha visat sig nu hur välfärden blev mer jämnt fördelad av att några blev extra förmögna. Det rättvisa med ekonomisk orättvisa borde ju synas nu, tycker man.

Helhetsgrepp, globala resurser, arbetskraft, korruption…
En variant på rättvisa skulle kunna vara att djupdyka i korrupta samhällen. Hur går det till i länder, där korruptionen är utbredd? Vill vi ha det så? Hur utbredd är korruptionen i Sverige och vad vill partierna göra åt det? Eller hur rättvist är det att vi sedan 100 år har exploaterat hälften av alla kända oljetillgångar? Vore det inte rättvist att spara återstoden till kommande generationer? Hur rättvist är det att vi med full fart förändrar ekosystemen i världen, så att livsbetingelserna för kommande generationer rubbas? Hur rättvist är det att vi fortsätter att utnyttja ”billig” arbetskraft från andra länder för att kunna köpa oss produkter som vi låtsas att vi behöver, så att vi kan hålla uppe visionen av en möjlig evig tillväxt?

Kanske juste med öppna frågor, eller med detaljfrågor?
Partierna kan naturligtvis få väldigt öppna frågor. Vilka orättvisor är mest angelägna att komma till rätta med? Hur hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Eller mer konkret: Vad är rättvisa för den som inte, p.g.a. sjukdom eller annat, kan arbeta? Hur ser rättvisan ut för den som flytt hit undan kriget i Syrien eller på Balkan på 90-talet? Hur ser rättvisan ut för den som misshandlas av sin partner? Hur ser rättvisan ut för den som fastnat i drogberoende? Hur ser rättvisan ut för den som mobbas i skolan?

Jag tror att Agenda skulle bli otroligt mycket mer levande och verklighetsnära med helt andra frågeställningar till politikerna. Det måste bli ett slut på drömmen om att få en politiker att avgå i direktsändning. Ett bättre program hjälper tittarna att orientera sig i en allt mer komplex värld. Och hitta ett parti och en politiker som man tycker bäst företräder ens värderingar.


Valet står inte mellan Stalin och marknaden

Marknadshyror för lägenheter i nybyggda hyreshus ska tas fram enligt Januariavtalet. Utredningen ska presenteras nu i maj, gå på remiss och om alla är överens kommer en proposition att presenteras för Riksdagen nästa år så att marknadshyror kan tillämpas redan före nästa riksdagsval. Den fråga som infinner sig är vilket problem januaripartierna tror att de löser genom att skapa en större spännvidd i hyressättningen på lägenheter?

Social housing är vanligt i andra länder
Tak över huvudet till en rimlig kostnad får i princip räknas till de mänskliga rättigheterna. I många av våra europeiska grannländer har man ett system med socialt boende, där människor med svaga ekonomiska förutsättningar får kvalificera sig till ett subventionerat boende. I vårt grannland Finland var det år 2015 cirka 40 procent av de som bodde i hyreslägenhet som ingick i det s.k. ARA-systemet. Boendet leder i den typen av lösningar lätt till en klassmarkör och kan stigmatisera snarare än underlätta för den enskilde.

Vad leder högre priser till?
Det låter kanske smart att låta högre hyror bli ett incitament för fastighetsägare att satsa på att bygga fler bostäder. Men, som forskaren Per Lindberg skriver i Dagens Arena: ”Även om fastighetspriserna skulle gå upp om vi införde marknadshyror skulle byggpriserna gå upp i ungefär samma takt, vilket skulle göra att incitamenten att bygga nytt inte ökade. En stor anledningen till det är att kommunerna, som sitter på planmonopolet och ofta är de stora markägarna, kommer ta ut stora delar av de ökade fastighetsvärdena i ökade markpriser.” (Se länk nedan) 
Bostadsmarknaden består av ett antal aktörer med olika intressen att bevaka. En relativt stor del av hyresrätterna i Sverige ingår i Allmännyttan. Det är svårt att se att Allmännyttan generellt skulle gynnas av att vissa lägenheter i nyproduktion blir dyrare att bygga och att bo i. Högre priser kommer att sätta ännu högre press på boende med små marginaler.

Underlätta för unga bostadssökande
Det mest intressanta vore att hitta mekanismer och lösningar som gör det lättare för unga människor att komma in i en bostadskarriär. Det är inte fler ”Mambos” vi behöver, det har pandemin på ett tydligt sätt demonstrerat. Unga människor förväntas plugga hemma, föräldrarna jobba hemifrån och extra svårt blir det pusslet, när familjen är trångbodd. Utvecklingssamtal på toaletten eller i garderoben har blivit allt vanligare.

SVT Agenda missade den viktigaste frågan – igen
När marknadshyror diskuterades i SVT Agenda den 16 maj mellan Nooshi Dadgostar (V) och Nyamko Sabuni (L) inträffade det intressanta att båda två hänvisade till Finland som ett exempel på hur dåligt respektive bra det fungerat i Finland med marknadshyror. Och Agendas Hedenmo missade den pedagogiska poängen att låta de båda partiledarna reda ut begreppen. Det kan ju inte vara både bra och dåligt med det finska exemplet…. . Någon borde tala om för Agenda-redaktionen att den intressanta frågan med marknadshyror inte var om Jonas Sjöstedts hårda krav på regeringen stod fast. Det är inte regeringskriser Agenda ska skapa i varje program, det finns andra viktiga saker att informera TV-publiken om. Om det finska exemplet är bra eller dåligt, t.ex….

För vem är marknadshyror lösningen?
I Finland har man testat marknadshyror. Per Lindberg igen: ”I Helsingfors ligger de reglerade ARA-lägenheternas hyror runt 50 procent lägre hyror än marknadshyran, och tillgången på en subventionerad hyreslägenhet beskrivs som tämligen ansträngd. Inte ens ett så pass stort bestånd av sociala bostäder är alltså tillräckligt för att lösa bostadsbristen för låg- och normalinkomsttagare. Det marknadspris som blir resultatet av en oreglerad marknad och det ojämlika maktförhållandet som råder mellan hyresvärd och hyrestagare blir uppenbarligen mycket högt och utestänger stora grupper av låg- och normalinkomsttagare.”
Man löser således inte bostadssituationen för de trångbodda eller för personer med svag socioekonomisk ställning genom att göra delar av beståndet dyrare. Så för vem är marknadshyror lösningen?

Ett helt annat grepp för att ge de boende lägre hyror
I tidningen ETC läser jag en intressant debattartikel av Antti Kurvinen och Ola Nylander (båda från CBA på Chalmers) med rubriken ”Hållbart bostadsbyggande bra för klimatet – och ger låga hyror”. I korthet pekar forskarna på det rimliga och kloka i att ändra kalkylmetoden för bostadshus. Istället för en ekonomisk livslängd på 50 år kan byggare och finansiärer utgå från 70 års livslängd och på så sätt uppnå två effekter. Dels blir husen mer hållbart byggda med tanke på materialval och hållbarhet, dels blir månadskostnaden ett par tusen kronor lägre för hyresgästen, när återbetalningstiden på investeringen blir längre. Detta låter för mig som en win-win-lösning, där vi både får hus som håller längre och samtidigt minskar trycket på de boende ur ett mer rättvist ekonomiskt perspektiv.

Det är inte stalinism eller marknad som de boende kan välja mellan
Det finns all anledning att låta bostadspolitiken bli en viktig fråga i valrörelsen 2022. Unga människor ska inte behöva bo hemma när de är vuxna och ska heller inte tvingas ut i svart lägenhetshandel. Vi behöver ansvarstagande hyresvärdar, kooperativa hyreshus och tydliga komplement till de starka marknadskrafter som har kortsiktiga börsvärden i fokus. Jag skrev om Stacken för tre år sedan. Se länk nedan.

Länktips: https://www.dagensarena.se/essa/marknadshyror-maste-diskuteras-utifran-ratt-effekt/

https://www.dagensarena.se/essa/lindberg-finsk-hyresmarknad-ar-inte-losningen/

https://www.etc.se/debatt/hallbart-bostadsbyggande-bra-klimatet-och-ger-laga-hyror

http://christerowe.se/2018/02/nr591-intressant-med-alternativa-boendeformer/


Märklig Stern-intervju i Agenda

I söndagens SVT Agenda-intervju med Nicholas Stern fokuserade Anna Hedemo på vad Nicholas Stern anser har gått fortare än vad han trodde 2006, respektive vad som gått långsammare än vad han trodde för 15 år sedan. Som om Sterns gissningsförmåga och träffsäkerhet vore viktigare än sakfrågan som sådan! Som om 420 ppm CO2 är något abstrakt börsrekord.

Något hoppfullt först
Nicholas Stern sa i och för sig en hel del bra saker i intervjun. Han såg ett stort hopp hos unga människor. Hans studenter vill arbeta för ansvarstagande företag och undviker inte enbart att arbeta för tobaksindustrin eller vapenfabrikerna, de vill bidra till något som gör världen bättre. Han betonade också att näringslivet har börjat ställa om. Han nämnde även att finanssektorn stegvis inser att det riskabla är att hålla fast vid de gamla fossilknutna lösningarna. Tekniken att göra skillnad finns, sa Stern, men han är orolig för vad som kommer att göras. Politikens långsamhet oroar honom.

De viktigaste frågorna kom aldrig
Så långt är kanske budskapet bra i Agenda-inslaget. Men Hedemo och redaktionen missar en av de allra viktigaste poängerna med att intervjua Stern. Stern-rapportens centrala budskap år 2006 när den kom var att det blir avsevärt mycket billigare att korrigera för klimatförändringen i ett tidigt skede, dvs omedelbart, än att vänta och ta omställningskostnaderna när effekterna av klimatförändringarna blir avsevärt större. Hedemo missade den uppenbara frågan: ”Hur mycket har världen förlorat på att inte kraftfullt agera i klimatfrågan på 15 år?” Och ”Hur ser prislappen ut idag, 15 år senare?” Dvs hur mycket dyrare har den nödvändiga omställningen blivit på att världens regeringar inte på allvar påbörjat omställningen till en fossilfri ekonomi? Och vem kommer att få betala notan av denna senfärdighet?

Lite lagom både-och för att inte oroa
Det är de frågor Anna Hedemo och Agenda-redaktionen borde ha ställt. Nu blev det ett slags lagom ”både-och”-inslag av intervjun. Tekniken har utvecklats snabbare och politiken agerar långsammare. Så folk behöver inte oroa sig….

Business as usual
Det är som vanligt. Lite plus och lite minus. Och business as usual gäller. Tack och hej. Ingen avslutande analys, ingen summering från någon klimatexpert som kunde sätta in intervjun i ett sammanhang. Ingen fråga heller till Stern vem han tycker ska ta driva utvecklingen av politiker, näringsliv, media eller aktivister? Ligger ansvaret hos Greta-generationen eller var ligger det? Eller vad innebär det att en majoritet av världens befolkning lever i länder inte är demokratier. Gör det att den nödvändiga omställningen försvåras eller underlättas och i så fall för vem?
Heller inga självkritiska frågor om att vi i Sverige och många västländer beter oss resursmässigt som om vi hade tillgång till mer än 3 jordklot och vad det innebär för omställningen.
Det hade ju kunnat oroa publiken.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-ar-sedan-hans-klimatrapport-ungdomarna-gor-mig-mest-hoppfull

Länktips: http://christerowe.se/2021/04/nr782-dags-att-fornya-bilden-av-politiken/

Inte långt till korruption

Bo-Göran Bodin på SVT har nyligen gjort en minidokumentär om ett tragiskt vårdnadsfall, som blivit mycket uppmärksammat. Med tålmodighet, idogt arbete och med en skicklig berättarteknik lotsar Bodin oss in i en härva av sanningar och motsanningar, expertutlåtanden och märkliga turer kring ett barn, vars föräldrar separerat och där ord står mot ord. Den som inte sett serien bör se den, för att förstå vad den här kommentaren ska handla om. Finns på SVT Play och heter Att rädda ett barn.

Pedofili ska inte finnas
Pedofiler ska dömas och allra helst inte få tillfälle att förgripa sig på barn. Vuxna människor, i detta fallet män, har ett ansvar gentemot barn, och måste kunna hantera sina drifter utan att skada andra. Det är inte OK att utnyttja en svagare persons utsatthet för sina egna syften. Samhällets formella och informella regler ska vara tydliga. Pedofili hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.

Hävstång för en större sak
När det händer måste det finnas statliga, kommunala och oberoende organisationer som kan stödja offren och ställa de skyldiga till svars. Skyddsnäten ska vara tydliga och finnas när de behövs. Bodins dokumentär handlar till stor del om en organisation, BRY, som kraftfullt tog ställning för barnet och mamman i det dokumenterade fallet. Socialtjänst och polis gjorde ett 10-tal utredningar och ingen av dem kunde belägga att pojken farit illa. Pappan hävdar att mamman hittat på allt för att få vårdnaden om barnet. Ord står mot ord. Steg för steg följer och dokumenterar Bodin turerna i fallet och så småningom framträder ett mönster. BRY och deras experter har av olika skäl inte brytt sig om att gå till botten i sakfrågan – ”jag hinner inte läsa alla rapporter” som en person säger – utan nöjt sig med att använda det aktuella fallet som exempel på det generella problem man vill komma åt.

Den goda saken blir ond
Fallgropen synliggörs skickligt och tydligt av Bo-Göran Bodin. BRY vet att man arbetar för en god sak och bryr (!) sig därför mindre om detaljerna i det konkreta fallet än om möjligheten att få publicitet för sin sak. För att hålla igång sina stödjare och engagerade personer behöver organisationen synas med fall som kan få genomslag i media. Att fallet innehåller felaktigheter och motstridiga uppgifter blundar man aktivt för. Genomslaget är viktigare än det enskilda fallet. Den goda saken blir plötsligt det som skadar barnet mer än de påstådda övergreppen. Det är tom oklart om personerna bakom BRY förstår vidden av det man ägnat sig åt. Det finns en stor risk för fartblindhet och enögdhet när engagemang övergår i trosvisshet. Omdömet sviktar och gråtonerna försvinner i en svart-vit världsbild, där nyanserna tonas ner och slutsatserna riskerar bli fel.

Det handlar om ett barn
Fallet ska upp i hovrätten senare i år. Det är oklart om organisationen BRY vinner på att fallet kommer upp i det mediala flödet en gång till. Risken är uppenbar att en i grunden viktig fråga – kampen mot pedofili – hamnar i bakgrunden när rättsväsendet än en gång prövar sakförhållandena i en vårdnadstvist som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än i tingsrätten. Det gäller att hoppas att barnet i fråga inte får bestående problem efter denna historia. På ett plan lär barnet ha svårt att i framtiden lita på vuxna, som försatt honom i en utsatt position. Barnen behöver växa upp i en sann, rättvis och trygg värld, där föräldrarna utgör de fasta punkterna i tillvaron.

Motiven styr
Lärdomen från dokumentären är att det är viktigt att ta sig tid att gå till botten med frågor, där det finns olika ståndpunkter. Det är också viktigt att undvika känslomässigt relaterade beslut, något som tydligt framkom i dokumentären. Det är viktigt att våra domstolar och myndigheter lägger sympatier och antipatier åt sidan när de ska bedöma sanningshalt och sakförhållanden. Bo-Göran Bodins dokumentär visar tydligt hur lätt kan bli fel, när andra motiv än rättsprinciper får råda. Steget över till korruption och maktmissbruk blir kort när objektiviteten sätts åt sidan.

Tänk om alla fokuserade på samma sak en vecka i taget

Det finns en tendens att se allt ur endast ett perspektiv. Den egna upplevelsen, och möjligen någon annans, får utgöra grunden för ett generellt ställningstagande. Den egna situationen avgör hur en viss fråga ska lösas. En tiggare utanför den egna matvarubutiken får illustrera behovet av tiggeriförbud. En dryg eller berusad turist från en viss landsända får bli sinnebilden av alla från samma område. Fördomarna frodas, nätet fylls av påståenden som inte bygger på verkliga fakta och opinioner formas. För man ”vet ju hur det är…”.

Fördomar föder ilska
Makthungriga politiker har hittat sätt att surfa på dessa vågor av indignation och frustration. Med anpassade budskap förstärker de sina följares åsikter och bygger upp låtsasargument, gärna med fokus på en minoritet som lämplig syndabock. Ilskan måste kanaliseras i någon riktning.

Kunskapens återkomst
Corona-krisen har gett faktabaserade beslutsprocesser ett nytt livsrum. Plötsligt är det faktiskt bra att vara kunnig, påläst och veta vad man talar om, särskilt när allt som händer är helt nytt och outforskat. Det är en avgrundsdjup skillnad att hävda ”jag vet inte” i en TV-intervju om trivialiteter och att säga det som synnerligen påläst inom ett fackområde. Att veta att man inte vet när man har stor kunskap om ett visst område är t.o.m. bra. Det är de kloka personerna som inser att de inget vet. De okunniga vet inte ens om att de inget kan.

”Veckans ….”
Frågan är hur fördomar kan bytas mot kunskap. En tanke är att vi använder årets 52 veckor på ett nytt sätt. Om media och vi alla fokuserar en vecka i taget på en svensk stad eller kommun (av de 290), eller ett land (av de cirka 190), eller ett svenskt företag, en förening, ett decennium, en växt eller ett djur (av många tusen) skulle vi bli mer kunniga på ett visst område, en vecka i taget. På 6 år skulle vi alla veta väldigt mycket om alla svenska kommuner från Ale till Övertorneå, på fyra år väldigt mycket om varje land från Afghanistan till Östtimor, osv.

Ringar på vattnet
Nyfikenhet och kunskap är väldigt bra grundpelare för innovativa lösningar. Tänk vad miljoner svenskar skulle kunna bidra med om vi visste mer om vårt eget land och om världen. Och om vi samtidigt ägnade oss åt samma information och kunskapsområde. 5 minuter i SVT varje vardag skulle kunna räcka för att vidga vår förståelse. Och det skulle definitivt bli många ringar på vattnet i våra möten IRL och på nätet, där vi kommenterar eller hittar detaljer om fenomen som vi reagerar på. Jag tror det skulle bli roligare också. När man kan saker och kan diskutera dem med andra blir livet oftast mer meningsfullt och intressant.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.

Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.