Läsning: Energiforsk rapport om den hållbara kärnkraften

När den första indignationen lagt sig kring Energiforsks rapport (2024:1004 Kärnkraft en del i EU:s gröna omställning) insåg jag att det kan vara lärorikt att läsa igenom en rapport som förklarar att kärnkraft är ett hållbart energislag. För att förstå hur man argumenterar. Rapporten är på 26 sidor med ett antal diagram och förmodligen med en tänkt målgrupp av beslutsfattare och investerare som kan behöva argument för att försvara varför en investering i kärnkraft inte längre ska anses vara kontroversiell eller räknas som miljöfarlig verksamhet.

Bakgrund
Rapportförfattarna har läst en rapport från JRC (Joint Research Centre). JRC-rapporten var nödvändig för att EU skulle kunna inkludera kärnkraft i den gröna omställningen och ett beställningsverk. I Energiforsk-versionen och har man lagt till ett perspektiv av hur Sverige och Finland hanterat de olika frågor som nämns. Rapporten från Energiforsk är på så sätt en rapport som återger en rapport. Man kommer att tänka på viskleken, men nu ska jag inte vara konspiratorisk.

”Skadar inte på ett signifikant sätt” är kärnan i hela resonemanget
Man bygger hela sitt resonemang på att kärnkraft numera inkluderats i EU:s så kallade taxonomi för hållbara investeringar. I rapportens ingress skriver man att ”villkoret för att en verksamhet ska inkluderas i EUs Taxonomi är att den ska bidra till ett miljömål utan att orsaka signifikant skada på övriga miljömål (Eng: Do No Significant Harm, förkortat DNSH)”. Det poängteras även att ”inkluderingen i taxonomin förutsätter att ett antal villkor uppfylls, så kallade Tekniska Acceptanskriterier. Dessa omfattar exempelvis krav på finansiering och att planer för omhändertagande av avfall finns”. Här skymtar motivet till rapporten fram. Det är trögt att få fram pengar till det dyra och mest komplicerade energislaget världen sett, särskilt när alternativen sol och vind snabbt blir billigare och lättare kan ge avkastning på insatt kapital.

Tänk så lite markyta som behövs
Rapporten avslutas på ett klassiskt vis, där man egentligen bara missat att lägga V.S.B. Vilket skulle bevisas. Eftersom kärnkraft numera ska ingå i EU:s taxonomi för hållbara lösningar kan man nu hävda att kärnkraft ingår i EU:s taxonomi för hållbara lösningar. Cirkelresonemanget behöver illustreras med konkreta exempel på hur försumbar skada den kan bidra med. Därför behöver rapporten visa upp exempel på ett sätt som gör att kriteriet DNSH kan uppfyllas. JRC och Energiforsk har därför valt några klassiska grepp, som blir övertydliga för det kritiska ögat. Man väljer t.ex. att jämföra ianspråkstagande av markarealer för olika energislag. Hur mycket areal som åtgår för att producera en MWh blir en tabell, som på ett övertydligt sätt visar hur yteffektiv kärnkraft är. Är det avgörande för riskbedömningen? Knappast, men det ser övertygande ut. Så här ser det ut på sidan 12 i rapporten:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Mycket betong
Ett annat jämförelsetal visas i rapporten på sid 18-19. Där försöker man illustrera hur liten volym och lite vikt det radioaktiva avfallet utgör i relation till allt byggmaterial som tas om hand vid rivning av ett kärnkraftverk. Detta är ett klassiskt grepp att via ett hårt vinklat perspektiv illustrera hur ”litet” ett problem är. Det är mycket betong och lite radioaktivt avfall i jämförelse. Om jämförelsen är avgörande framgår inte. Så här ser det ut i rapportens diagram:

Ur Energiforsks rapport 2024:1004

Försumbar strålning
Båda dessa exempel ger sken av att kärnkraft inte innebär något problem. Det förrädiska i denna typ av ”vetenskaplighet” är att den förvisso är sann, men frågan är ju hur relevant den är. Man skriver också om att den naturliga bakgrundsstrålningen varje svensk utsätts för, uttryckt i milliSievert, är tiotusen gånger större än den minimala strålning varje svensk utsätts för från kärnkraftverken. So what? Man kunde som illustrativ jämförelse tänka sig att det företag som tillverkar ammunition till vanliga jaktgevär skulle illustrera farligheten med sin produkt med en siffra på hur många svenskar som dör per år, jämfört med hur många som skjuts ihjäl av en specifik gevärstyp. Relevansen är lika stor.

Ingen har dött
Ett fjärde exempel man tar upp är att ingen har dött i Sverige av en kärnkraftsolycka. Och jämför detta med att man räknar med att cirka 400 000 EU-medborgare årligen dör av luftföroreningar. Återigen väljer man att presentera kärnkraft som något säkert. Eftersom ingen har dött i Sverige. Hade vi haft någon arbetare vid ett vindkraftverk som omkommit hade det självfallet kunnat bli ett synnerligen användbart argument, särskilt om framställer statistiken genom division med noll. Som Mark Twain uppges ha sagt: ”Det finns lögn, förbannad lögn och statistik…”

Så enkelt det kan bli hållbart?
I sin avslutning av rapporten väljer författarna att skriva att om kriterierna för mänskliga rättigheter och arbetsrätt är uppfyllda så kan kärnkraft räknas som miljömässigt hållbar. Det låter ju bra. Och det var ju det som var syftet med rapporten. Vilket skulle bevisas.

Sellafield och förhoppningen kring långtidslagring
Självfallet tar Energiforsk inte upp de problem som finns kring logistiken av det radioaktiva avfallet. Problemen vid Sellafield blev en nyhet för ett år sedan. (Se länktips nedan). Och den konsensus rapporten talar om kring långtidslagring i berggrunden i kopparkapslar bygger inte på långtidsstudier av hur koppar fungerar som barriär.

Driftsäkerhet? Sabotage? …
Sjävfallet nämner inte rapporten de bekymmer ur säkerhetsperspektiv ett centraliserat energisystem utgör. Dels driftssäkerhet, där självfallet en mångfald av effektproducerande enheter lättare kan kompensera för fallerande distributionsnät, störningar osv. Det är ju allmänt känt att våra nuvarande kärnverk både har planerade och oplanerade driftsstopp, något som alltid utgör en extra svårighet när bortfallet snabbt ska ersättas. Det andra är ju Putin-effekten. Kriget i Ukraina har satt fingret på hur lätt det är för en illvillig aktör att skada, sabotera eller förstöra energisystemet. Och med ett centraliserat energisystem blir den sårbarheten extra tydlig.

Den mänskliga faktorn kan aldrig elimineras
Rapporten nämner naturligtvis heller inte den mänskliga faktorn, som aldrig kan elimineras. Jag har skrivit om den tidigare. Se länktips nedan.

SMR, någon gång i framtiden… ?
Så är det korrekt att kalla kärnkraft för en hållbar teknik? Är energislaget en del av det tekniska kretslopp som hållbarhetsexperterna talar om och som är nödvändigt? (Se t ex FSSD från Blekinge Högskola, länktips nedan). Räcker det att hänvisa till att ”nästa generation kärnkraft” kommer att bygga på upparbetning av tidigare använt kärnbränsle, som man nämner på sidan 16 om Blykalla-projektet: ” I Sverige pågår studier i införandet av fjärde generationens reaktorer i form av blykylda småskaliga modulära reaktorer, så kallade SMR (Small Modular Reactors). Det är ett steg på vägen att sluta bränslecykeln, men för att möjliggöra detta behöver anläggningar och processer kopplade till Gen IV tillkomma, antingen i respektive land eller som ett gemensamt projekt inom EU. ” I klartext: mer forskning behövs och fler pilotprojekt. Det är långt kvar. Och samtidigt nämner man inte att det projekt kring SMR som låg längst fram i USA nu har lagts ner. (Se länktips) Självfallet blundar man för fakta som skulle tala emot det som skulle bevisas.

Så billig och så dyr som möjligt, samtidigt
Ingenstans finns heller de ekonomiska realiteterna med. Den industri som efterfrågar stora investeringar i energisektorn kommer inte att vilja betala några överpriser för extra dyr energi från kärnkraft. Rent generellt nämns otroligt sällan, om ens över huvud taget, energisektorns dubbla bekymmer att dels erbjuda billiga konsumentpriser, dels erbjuda god lönsamhet för investerare och ägare. Den enda lösning som skymtar runt hörnet är att Tidögänget räknar med att förstatliga mer av energisektorn, så att man lättare kan hantera underskotten via statsbudgeten. Men det är inget man vill ha en debatt om.

Missvisande, minst sagt
Nej att med ett skohorn och med diverse halvt formulerade förbehåll låtsas att kärnkraft platsar i gruppen av långsiktigt hållbara energislag är fortfarande helt fel. Fossilfritt är inte detsamma som förnybart, hur gärna än Energiforsk och Tidögänget vill sätta likhetstecken på dessa begrepp. Rubriksättningen ”…en del av EU:s gröna…” i Energiforsks rapport bygger på att EU sett sig tvingade att hantera koldioxidfrågan på fler sätt än genom de förnybara energislagen.
Vilket skulle bevisas.

Tillägg 14 april
Den 9 april höll M Schneider, från World Nuclear Report, en presentation på Chalmers om läget för kärnkraften i världen och i EU. En sammanfattning av hans presentation finns längst ner i denna länklista.

Länktips: Alarm i maj 2023 från Sellafield. https://www.theguardian.com/business/2023/dec/05/sellafield-nuclear-site-leak-could-pose-risk-to-public

Länktips: SMR-projekt läggs ner i USA: https://tidningensyre.se/2023/12-november-2023/ledande-smr-projekt-stoppas-bakslag-for-usas-klimatpolitik/

Länktips: FSSD som strategiskt verktyg för hållbar utveckling: https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Länktips: De avgörande argumenten: http://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Länktips: Den reflexmässiga reaktionen: http://christerowe.se/2024/04/nr1054-nu-undrar-tusentals-larare-vad-de-ska-saga/

Länktips: World Nuclear Report presentation 9 april på Chalmers, några exempel ur den presentationen: http://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

Nu undrar tusentals lärare vad de ska säga

Den orwellska verkligheten tycks ha infunnit sig. Ni vet där sanning kan vara lögn och allt kan vara sin motsats. Begreppen tappar sin innebörd och vad som helst kan påstås för att hävda en ståndpunkt. Nu tänker jag inte primärt på hur vår ”miljöminister” hävdar att Klimatpolitiska rådets forskartunga rapport är en åsikt som enkelt kan avfärdas. Nej, det dök upp något helt annat exempel i mitt Facebook-flöde idag. I det av energibolaget Uniper sponsrade inlägget såg det idag ut så här.

Ur Facebook-flödet 6 april

Detta är sensationellt
Uniper är det bolag som av lönsamhetsskäl lade ner två reaktorer i Sverige. Så de har ju i alla fall full koll på hur svårt det är att få lönsamhet i kärnkraftsbranschen. Men det viktigaste här ovan är hur Karin Westling från Energiforsk formulerar sig. I deras värld är kärnkraft ett hållbart energislag. Nu ingår plötsligt bränsleframtagande, hantering och lagring av klyvbart material i ett naturligt kretslopp! Det är sensationellt, minst sagt. Alla som fick snabbevakuera Fukushima kan nu återvända – det var inget att bry sig om. Likadant i Tjernobyl. Och alla sjukdomar som drabbat personalen vid Europas största mellanlagring, Sellafield, har naturligtvis bara inbillat sig allt. I ett trollslag har Uniper och Energiforsk eliminerat alla risker och envägs-lösningar kring uranet och de kontaminerade produkterna! Radioaktiva kärnkraftssopor ingår numera i ett naturligt kretslopp!

Vad menas med ”hållbarhet” enligt Energiforsk?
När Energiforsk hävdar att kärnkraft är hållbart så underminerar de möjligheten att skapa gemensamma fundament för de svåra beslut som samhället ─ och egentligen civilisationen ─ står inför. När forskningen uppfattas som något som relativiseras till starka särintressen minskar tilltron i samhället till all forskning. Det orwellska samhället tar alltmer plats, delvis bredvid det samhälle Huxley varnade för, där överflödet av information skulle passivisera och blockera verkliga och riktiga beslut.

Är detta en överreaktion från min sida?
Nej, jag tycker inte det. Varje år finns det bara i vårt land minst 100 000 unga personer som för första gången ska förklara för sin lärare vad som menas med en hållbar utveckling. De ska lära sig att orientera sig och navigera i en komplex värld, där begrepp tyvärr alltför ofta används på ett vinklat sätt, där t.ex. reklambudskap hela tiden vrider på perspektiven. Och om vi inte förstår vad som menas med grundläggande begrepp blir alla samtal till slut meningslösa. Krig blir fred. Egoism blir solidaritet. Skattefuskande blir rättvist. Åsikt blir fakta.

Det är väl bara att mejla henne och be henne beskriva hur hon har löst alla de problem som är förknippade med kärnvapen och kärnkraft. Och be henne förklara för de tusentals lärare som envist håller fanan högt för vad forskningen säger inom olika områden. Och förklara hur det ohållbara plötsligt har blivit hållbart.

Länktips: Energiforsk ägs av energibranschens företag. https://energiforsk.se/info/om-energiforsk/

Länktips: http://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

Hur ska vi navigera i en hållbar riktning?

” I Sverige finns det ungefär 50 kvadratmeter parkeringsyta per invånare – den genomsnittliga boarean per person är 42 kvadratmeter…” läser jag på den svenska hemsidan från företaget The Future, som håller till i Helsingborg i den fysiska verkligheten. (Länktips, se nedan). Vi låter våra bilar ta mer plats än vi själva. En illustration till hur vi lurat oss själva att tro att bilen är det viktigaste vi har.

Hur ska vi navigera om vi inte kan tolka kartan?
Men egentligen handlar artikeln, där citatet finns med, om hur svårt vi har både som företag, individer och verksamhet att navigera mellan hållbara och ohållbara lösningar. Om en hållbarhetsredovisning säger att utsläppen av koldioxid har minskat med X procent, hur vet vi då att detta är tillräckligt bra? I relation till vadå? Alla kurvor pekar fortfarande åt fel håll och det finns otroligt många verksamheter som fortfarande bidrar på ett negativt sätt till de mål FN satt upp inom ramen för Agenda 2030.

Otroligt viktigt val till EU den 9 juni
Så hur ska vi göra? Som privatpersoner, vad har vi för verktyg att använda? Vi kan välja politiker som tar tag i hållbarheten, men 2022 valde vi i Sverige att hellre sänka priset på bensin och diesel än att på allvar minska vårt beroende av fossila bränslen. Vi valde en regering som slaktade Naturvårdsverket, som skar kraftigt i folkbildningen och i presstödet, som lade ner Miljödepartementet och som har som huvudsakliga idé att klimatfrågan kan hanteras om ett par decennier med framtida, dyr, farlig och skattefinansierad kärnkraft. Så när vi väljer politiker är det inte säkert att de väljer hållbarhet före att fortsätta i den ohållbara utvecklingens spår. Det är också därför som samarbetet inom EU är så viktigt. När EU sätter ner foten betyder det något för 500 miljoner medborgare och för resten av världen som vill handla om EU. Därför blir EU-valet extra viktigt den 9 juni.

Att blunda löser inget problem
The future, alias Sören Andersson, erbjuder navigering i den komplexa djungeln av hållbarhetsinformation, hjälpmedel och märkningar. Det är det fler som gör, naturligtvis. Inte minst min tidigare arbetsplats Ekocentrum, som nyligen uppdaterat sin upplevelseutställning och som hjälper olika besökare och kunder att närma sig hållbarhetsfrågorna med hjälp av inspiration, upplevelse och genom att beröra. I dessa fake-news-tider är trots allt verkligheten en bra stöttepelare. Det blir allt svårare för klimatförnekarna att förneka hur Ringsjön i Skåne översvämmas, eller hur vintertemperaturerna numera varierar på ett ovanligt sätt. Det går att blunda för klimatfrågan, men den försvinner ju inte bara för att några väljer att blunda.

Hierarkierna bromsar
Allra värst är ändå den passivitet som lätt följer på att inte ta ställning. ”Man vet inte vad man ska tro”, är det många som säger och låter bli att agera. Någon på Titanic har hört att båten sprungit läck, men orkestern spelar ju fortfarande, så det är väl lugnt… Icke-agerandet som ett bekvämt sätt att slippa ta ställning, slippa ändra sin livsföring, slippa erkänna för sig själv och andra att man haft fel. Det svider naturligtvis att behöva förstå hur fel man tänkt. Det är också ett av skälen till varför större systemskiften ofta tar en generation att genomföra. De som byggt sin position i samhället på en kunskap som inte längre efterfrågas håller naturligtvis fast vid sin ursprungliga idé så länge det går. Och eftersom mycket av personalpolitik är hierarkiskt organiserad blir det ”fel” makthavare som rekryterar. Vem vill ge utrymme åt någon som har helt andra lösningar att erbjuda? Inte minst i den akademiska världen finns en tröghet. Vilket är väldigt synd eftersom det är de nya lösningarna som behöver ta plats nu när de gamla ledde oss så fel.

Vem håller koll på dagens ppm-siffra?
För att återknyta till The Future och deras upplägg är det synd att exempelvis deras översiktliga och användbara referenssida med 45 olika internationella länkar och rapporter ligger undanstoppad på deras hemsida. Viktiga rapporter skulle behöva finnas lätt tillgängliga för en bred publik. Vi behöver tillgängliga fakta, sorterade och begripliggjorda, för en mängd olika målgrupper. Inte minst media behöver hålla sig uppdaterade, men även våra politiker, som tyvärr ganska ofta missar att läsa in sig på den uppdaterade forskningen. Kanske är problemet att det finns för mycket att ta del av. Informationsmängden och tillgängligheten dränker det värdefulla. Nu när alla kan kommunicera med alla, och även gör det, blir det lätt så att triviala företeelser döljer de allvarliga. Kändisars klädsel vid någon gala blir viktigare än att veta vilken ppm-nivå vi nått just nu. (426 ppm). (Se länktips nedan).

Länktips: The Future, en svensk sida med mycket information om hållbarhet. (Möjligen är idén att varumärkesskydda framtiden en tankemiss, men det är en annan diskussion). https://www.thefuture.se/    Och deras rapportsida, som är grafiskt snyggt uppställd. https://www.thefuture.se/resurser/

Dagens ppm-siffra: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dagens-co2-kurva-194/

Och Ekocentrum. Alltid i mitt hjärta. https://www.ekocentrum.se/

Taggad till tusen

År 2012 började jag med den här bloggen. Det var efter att jag arbetat sedan 1998 på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och bestämt mig för att arbeta mer på egen hand och med projekt som intresserade mig. Under snart tolv år har jag publicerat bloggtexter om sådant som intresserar mig. Ordmolnet av taggar illustrerar vad texterna handlat om.

Ordmoln efter snart 12 år

Lite förvånande att jag inte skrivit så ofta om rättvisa
Nästan tusen texter har det blivit. Den här texten är numrerad nummer 1000. (Några blev aldrig utlagda, så i verkligheten är det aningen färre). Och alla har fått ett par taggar, etiketter, som beskrivit vad de handlat om. De som läser här ibland, vet att jag då och då återkommer till Cirkulär Ekonomi, till Demokrati, till Hållbar Utveckling och andra ord som syns i lite större stil i ordmolnet. Själv trodde jag kanske att oftare återkommit till Rättvisa. För det är ju så ─ ska vi förändra samhället i en hållbar riktning måste vi samtidigt inkludera en större rättvis fördelning av resurser och möjligheter.

Övning ger färdighet
Det jag lärt mig av bloggskrivandet är att det gäller att hålla sig kort. Och att vara relevant, tydlig och gärna erbjuda länkar för den som vill gräva vidare. Jag har också insett att övning ger färdighet. Gör man något tillräckligt ofta blir man helt enkelt mer bekväm med det man gör. Oavsett om det är att klippa gräsmattan, dammsuga köksgolvet eller stryka skjortor. Och troligen blir kvaliteten jämnare. När Arne Weise hade suttit julvärd ett antal säsonger var han självklar i sin roll. Och publiken visste vad som väntades. Samspelet skapade en ömsesidig trygghet. Och att Mondo Duplantis, Ingemar Stenmark eller Sarah Sjöström lyckats så bra hänger ihop med talang och övning. Övning. Övning. Och mer övning.

Varför duckar den tredje statsmakten?
Min föregående bloggtext handlade om kärnkraften och fyra principiella skäl till varför det är fel att satsa på ny kärnkraft. Att den typen av preciseringar behövs blev tydligt när jag öppnade Göteborgs-Posten den 14 november och läste ett helt uppslag med en intervju med Jakob Wallenberg. Han är ordförande i Svenskt Näringsliv och har ett stort inflytande inom näringslivet och i relationen mellan näringslivet och politiken. Han hävdar att det är absolut nödvändigt att Sverige satsar på ny kärnkraft. Tänk om han fått uppföljningsfrågan om vem som ska betala för denna dyra energiform. Hans egen SEB-bank, kanske? Eller vill hans företag betala merpriset? Det är sorgligt att media generellt har slutat att ställa obekväma frågor. Man tycks inte förstå hur viktigt det är att ”den tredje statsmakten” verkligen utnyttjar sin makt.

Så här får du info om nya bloggtexter
Jag har fått frågan hur man prenumererar på blogginläggen. Skicka mig ett mejl så kommer jag att mejla er på intresserad-listan ett par gånger i månaden vad som har lagts ut. Svårare än så behöver det inte vara.




Vi behöver modiga universitet!

I Göteborgs-Posten den 26 februari skriver Cecilia Solér på debattsidan om forskningen på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. (Se nedan). Hon beskriver en intern kultur som tycks präglas av män som främjar andra män i deras karriärer. Hon beskriver hur ifrågasättande och nytänkande tycks få stå tillbaka för traditionella perspektiv och hur svagt institutionen förhåller sig till hållbar utveckling. Bara det faktum att Cecilia Solér känner sig manad att diskutera de här frågorna externt illustrerar i sig hur lite respons hon tycks få internt på de tankar hon säkerligen fört fram. Att gå ut i pressen är ju inte det första man gör på en arbetsplats när man är besviken på hur ledningen agerar.

Ska den ohållbara ekonomin vara basen för utbildningarna?
Ska vi lyckas med Agenda 2030 och de hållbarhetsmål som både politiker och näringslivsföreträdare säger sig vilja uppnå måste forskningen lyhört ligga i framkant. Forskningen behövs som en stabil förutsättning för kunskapsutveckling och för att främja fortsatt svensk konkurrenskraft. Kanske ännu viktigare är att utbildningarna vid våra universitet håller hög aktualitet och är relevanta för de arbetsgivare som vill få in kompetens i sina organisationer. Om vi inte utbildar de nya beslutsfattarna på rätt sätt lär vi inte kunna förändra samhället i en hållbar riktning. Det är ju de ohållbara lösningarna som i decennier har fått råda.

Hur ser egentligen den hållbara ekonomin ut?
Det behövs en helt ny och ifrågasättande akademisk kompetens, där gamla sanningar konfronteras med moderna begrepp och prioriteringar. Andreas Cervenca visade i sin bok Girig-Sverige hur den rådande ekonomin har gett Sverige ett stort antal miljardärer och hur klyftorna vuxit som en följd av den förda politiken. Några har blivit rikare, medan flertalet har förlorat. Marknadstänket har infiltrerat välfärdssektorn, elever och patienter har blivit kunder och då gäller andra villkor. Mycket av det som präglat de senaste decennierna har handlat om volymer, omsättning och vinst. Ska vi komma till rätta med de problem som dagens ekonomi orsakat är det nödvändigt med en mångsidig diskussion om hur det hållbara samhället ser ut och hur vi når dit. Att fortsätta överkonsumera jordens resurser är inte hållbart.

Vad är det man är rädd för?
Handelshögskolan i Göteborg har egentligen ett alldeles utmärkt läge med närheten till industrin, förankring i lokalsamhället och spetskompetens på flera områden. Det är synd att ledningen inte inser värdet av att några forskare får chansen att utveckla andra modeller än de som lett oss in i ett ohållbart samhälle. Ska det vara så svårt att hitta rätt nivå för att ifrågasätta och konkurrensutsätta forskningen? Vad är man rädd för?

Cecilia Solérs artikel i GP 26 februari 2023


När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Hur känns det nu för högerextremisterna?

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Experter sågar kärnkraften

Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan.
(Länk till Power-artikeln längst ner).
I översättning lyder artikeln ungefär så här:

== start ==
Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen

De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar.
I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är:
• Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean.
• Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland.
• Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet.
• Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.

Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi?
Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna.
Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.”
(…)
Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna:
• För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion.
• Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor.
• För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier.
• Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall.
• Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten.
• Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser.
• Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR).
• Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna.
• Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==

Kommentar
Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.

Länktips till Power-artikeln: https://www.powermag.com/blog/former-nuclear-leaders-say-no-to-new-reactors/