Tag Archives: Hållbar Utveckling

Nej, Leif Östling, du har fel!

Posted on by
3

Leif Östling skrev häromdagen i Timbro-knutna ”Smedjan” en debattartikel som lika gärna hade kunnat ha rubriken ”smörjan”. Det var ohederligt, oriktigt, oansvarigt och tio andra begrepp på o- som kännetecknade hans artikel. Den läses antagligen av ett antal VD:ar och styrelseproffs i små och stora företag och syftet tycks vara att sänka ambitionerna för åtgärder som hejdar klimatkatastrofen. Istället för hållbarhet ska vi enligt Östling tänka holistiskt och vara beredda att från tid till annan ändra spelreglerna. Vi får inte stoppa huvudet i sanden, menar han, och hävdar att det är det hållbarhetsförespråkarna gör (!). (Länktips till artikeln, se nedan).

Konkurrenskraft bara om vi envist håller fast vid det gamla?
Artikeln vimlar av felaktigheter, så här får jag nöja mig med att lyfta några. Östling påstår till exempel att om näringslivet inte får fortsätta att bidra till klimatskadlig verksamhet kommer arbetskraften bli arbetslös, vilket i sin tur leder att skattepengar måste gå till att försörja de arbetslösa istället för att satsas på att ställa om till fossilfrihet. Om vi tappar i konkurrenskraft blir vi relativt sett fattigare, påpekar Östling. Och tycks därmed hävda att den enda vägen framåt för Sverige är att bygga Sveriges framtid på en fossilberoende tillväxt. Annars blir enligt Östling all arbetskraft arbetslös.

Han vänder på begreppen
Business as usual är den väg han stakar ut och paketerar sitt budskap i ord som ”målkonflikt”, ”holistiskt synsätt” och ”andra prioriteringar”. På köpet byter han innebörd i begreppet hållbarhet, från något eftersträvansvärt till något som ensidigt låser in utvecklingen i en världsfrånvänd klimatanpassning. Det känns som en referens till den ”demokratiska” republiken DDR att använda orden så omvänt. Men det är väl det högerkrafterna håller på med just nu, att byta ordens valörer och innebörd.

Vi behöver minska 12 procent per år
Riktigt pinsamt och farligt vilseledande blir det när Östling hävdar att EU och Sverige står för en mindre del av klimatpåverkande utsläpp än andra. Den levnadsstandard vi har bygger på en ohållbar konsumtionstakt och innebär att vi per capita, som är det enda rimliga jämförelsetalet, orsakar CO2-utsläpp nära 8 ton per person och år i Sverige. På grund av Tidöregeringens anti-klimatpolitik har Sveriges utsläpp också ökat med 7 procent under 2024 jämfört med året innan. Den hållbara nivån för varje svensk är cirka 1 ton koldioxid. För att ha en chans att klara Parisavtalet måste vi minska utsläppen cirka 12 procent per år, men regeringen ser istället till att öka utsläppen. Och nu vill Östling ytterligare bromsa ambitionerna.

Den rikaste procenten och den rikaste promillen
Att statistik kan ge fel bild och utgöra underlag för fel åtgärder illustreras av den Oxfam-rapport som kom tidigare i år (se länktips nedan). Beroende på hur man väger in inkomstskillnader kan det bli tydligt vem som egentligen behöver ändra sitt beteende. I Oxfams rapport kunde man läsa att ”utsläppen från den rikaste procenten i Sverige ökat med 24 procent sedan 1990 – medan motsvarande siffra för den rikaste 0,1 procenten är 44 procent. För de 50 procent med lägst inkomst har dock utsläppen minskat med 31 procent. ” Det är de rika, Östling och hans kompisar, som ställer till det med sina utsläppsökningar och framför allt behöver fås att minska sina utsläpp. Men det säger han inte. Istället vill han fortsätta att drömma om och argumentera för en evig tillväxt.

Same procedure as every year….
Denna eviga tillväxt tycks i Östlings tappning dessutom innebära att ingen industri ska behöva produktutveckla så att produktionen och det man säljer kan konkurrera på en fossilfri global marknad. Han tycks på allvar hävda att företagen måste få fortsätta tillverka samma produkter man alltid gjort och på samma sätt, annars uppstår massarbetslöshet. Det är det Östling menar med sin ”målkonflikt”.

Det är i framkant Sverige har chans, inte som sist ut…
Att det är aktieägare som har mest att tjäna på att insatt kapital ger utdelning under lång tid är en sannolik drivkraft för Östling och hans vänner att vilja argumentera för ”holistiskt synsätt” i motsats till ”hållbarhet”. Det är bara att hoppas att VD:ar och styrelseproffs ute i verkligheten genomskådar Östlings budskap. Det är bråttom att ställa om, så att vi inte förlorar konkurrenskraft. Att bromsa klimatambitionerna i det här läget gynnar inte Sverige och heller inte välfärden. Med Östlings logik skulle en mycket stor del av det som gjort Sverige rikt under 1900-talet aldrig ha hänt.

Man får hoppas att folk är så upptagna nu i december så att de inte läser Östlings artikel.

Länktips: Leif Östlings debattartikel den 16 december 2025: https://timbro.se/smedjan/erkann-malkonflikten-om-klimatet/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp relaterat till territoriella utsläpp. https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/sveriges-utslapp-och-upptag-av-vaxthusgaser/

Länktips: Naturvårdsverket: statistik för CO2-utsläpp enligt konsumtionsmetoden: https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/konsumtion/vaxthusgaser-konsumtionsbaserade-utslapp-per-person/

Länktips: Naturvårdsverket: förklarande text kring vad forskningen anser vara en hållbar utsläppsnivå som vi måste nå allra senast 2050: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/omraden/klimatet-och-konsumtionen/

Länktips: WWF: Vad händer vid olika nivåer av temperaturhöjnngar: https://www.wwf.se/klimat/konsekvenser/#hur-allvarlig-ar-klimatkrisen

Länktips: Oxfam rapport: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JbKyk4/utslapp-fran-sveriges-rikaste-okar

Bloggens innehåll det senaste året

Posted on by
4

Så här mot slutet av året blir det logiskt att summera vad som gjorts. Vad har jag skrivit om på den här bloggen? Jag gjorde en lista på alla taggar som jag använt sedan ett år tillbaka och det visade sig att jag har skrivit drygt 130 bloggtexter och använt över 420 olika taggar, varav 65 är personnamn (författare och liknande) och 25 är länder och liknande. Alltifrån Anders Wijkman till Åsa Wikforss respektive alltifrån Danmark till Venezuela.

330 olika taggar, oräknat namn och länder
De 330 olika taggarna förekom oftast bara en gång. Men några återkom flera gånger. Fem av taggarna förekom elva gånger eller mer.  Var femte bloggtext nämnde Trump eller berörde utvecklingen i USA och ungefär var tionde text taggades med Demokrati, Klimat eller Cirkulär Ekonomi. Därefter var följande taggar vanligast (i fallande ordning): Politik, Ekonomi, Tidögänget, Rättvisa, EU, Civilsamhället, Konsumtion, SD, SVT och Media.

Vissa saker skriver jag väldigt lite om
När jag jämför med det ordmoln som webbsidan själv ordnar, och som bygger på hur jag taggat alla de över 1200 texterna sedan starten framträder delvis en annan bild. Det har säkert att göra med att visa ämnen är mer i ropet under vissa perioder. Andra taggar kanske några saknar. Men det kan hänga ihop med att jag inte har skrivit särskilt mycket om de krig som pågår, om gängkriminella eller annat som ofta dominerar nyhetsflödet. Och detta beror på att jag tänker hållbar utveckling som en sammanfattande rubrik på det jag vill skriva om.

Blogg ordmoln

Skillnaden blir ganska tydlig
Det som sticker ut när jag jämför ordmolnet med vilka taggar som varit vanligast det senaste året blir det tydligt att Hållbar Utveckling, Klimat, Demokrati och Cirkulär Ekonomi varit vanligare sett över hela perioden, medan utvecklingen i USA kanske varit mest oroande just när Trump har varit president. På ett sätt illustrerar skillnaden också hur viktigt det är att ta all statistik med en nypa salt. Särskilt när det rör sig om låga antal.

Vad kommer jag skriva om 2026?
Ska jag spana framåt för år 2026 kommer bloggtexterna säkert att beröra valet ganska mycket, eftersom det i alla fall ur min horisont blir viktigt att få stopp på de systemskiften som Tidögänget har satt igång. Och hitta en rimlig balans mellan frihet, ansvar, utveckling och nödvändig hushållning. Och då blir det viktigt att hitta verktyg och styrmedel som kan bidra till att minska klyftorna och öka viljan till samverkan. Och kanske borde jag skriva mer om freden, som ju är en förutsättning för en hållbar utveckling.

Så länge det känns meningsfullt och det kommer en del uppmuntrande tillrop från läsarna kommer jag säkert fortsätta att blogga.

Äntligen! Industrin är på G

Posted on by
Reply

Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….

Äntligen!
Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”

”Det måste gå”
Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.

Tillgänglighetslager är en modell man testar
ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.

ABB:s system för tillgångslager

Hållbara affärsmodeller
Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.

Samarbetsformer
Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.

En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)

Förmågor och kundnöjdhet
Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.

Summering från Anders Berg
Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.

EU är mycket importberoende
Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.

Olika regelverk
En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.

Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall
Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.

LKAB skapar mervärden

Wolframkarbid är centralt för Sandvik
Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.

Mix av två bilder ur Sandviks presentation

Sandvik tänker globalt
Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.

Reman var ordet för dagen
Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:

AB Volvo Reman-schema


Ett antal svårigheter
Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.

Allting heter något på re-
En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.

UR AB Volvos presentation

Tre kloka avslutningsord
Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.

Länktips: https://www.iva.se/det-iva-gor/evenemang/produktivitet-cirkulara-floden-modularisering/

Ett nytt sätt att se på arbete behövs

Posted on by
Reply

Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.

Ägarlägenheter är en dålig idé

Posted on by
1

Bortom alla rubriker om Trump, matpriser, krig och konflikter finns det saker som rullar på i de processer som det är tänkt. Det finns en statlig utredning som kom i höstas med det tydliga numret 2024:83, som behöver uppmärksammas. Den föreslår, återigen, att det ska bli enklare att bilda ägarlägenheter. En tidigare utredning i slutet av Reinfeldt-perioden försökte samma sak och nu vill Tidöregeringen testa idén igen.

Ett särintresse paketeras som ett ”vi”
Den här gången har utredaren samlat ett antal bostadspolitiskt kunniga aktörer så att texten kan skrivas i ”vi”-form. T.o.m. Hyresgästföreningen satt med vid bordet och blev på så sätt del av det försök till legitimering utredningen vill ge sken av. Till HGF:s försvar ska sägas att det finns ett par sidor med avvikande åsikter i en bilaga till utredningen, men det är ändå ganska märkligt att hyresgästföreningen lägger tid på att medverka i något som knappast på något sätt kommer att kunna gynna hyresgäster i Sverige.

Snabba vinster är tydligen viktigt för Tidögänget…
Ju mer man läser i utredningen desto tydligare blir det att upplägget syftar till att ett fåtal personer möjlighet att tjäna pengar på ägande av en bostad. Det kommer bli näst intill omöjligt att använda ett hyreskontrakt via en ägd lägenhet i den traditionella bytesmarknaden. Ägaren kan när som helst göra anspråk på sin bostad. Men det allra värsta är att systemet med ägarlägenheter i ett slag skulle kunna öppna för en flodvåg av nya erbjudanden som påminner om AirBnB, där innehavaren av en bostad kan göra snabba pengar på olika uthyrningsalternativ.

Markandstänket är tydligen viktigare mänskliga rättigheter
Det är marknadstänket som helt dominerar upplägget och utredningen glömmer självklart bort att den svenska regeringsformen i första kapitlet, andra paragrafens första stycke mycket tydligt ålägger det allmänna att erbjuda en trygg bostad åt medborgarna. Motivet att kunna tjäna pengar på människors behov av bostad övertrumfar på så sätt den svenska regeringsformen och även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som också nämner rätten till bostad.

Vad kommer i kölvattnet på detta förslag?
Utredningen bagatelliserar omfattningen och kostnaderna för de tvister som lär uppstå när lägenhetsinnehavare tror sig kunna slippa täcka gemensamma kostnader för en fastighet. Utredningen tonar självklart också ner de uppenbara riskerna med exploatering av typen bordellverksamhet, tillfälliga boenden för gästarbetare osv. Just för att bostadsmarknaden ser ut som den gör i flera kommuner borde det vara självklart att inte undanta bostäder från den traditionella hyresmarknaden.

Remisstid till den 21 april
Det finns ett stort antal invändningar, men de vill jag inte lista här. Då blir texten alldeles för lång. På ett principiellt plan handlar utredningen om att rätten att tjäna pengar på sin ägda bostad ska vara överordnad rätten till en bostad överhuvudtaget. Det duger inte 2025. Förslaget bidrar inte till en hållbar utveckling. Tvärtom. Den som vill läsa utredningen kan hitta en länk nedan. Det finns en remisstid som går ut om ganska exakt en månad, 21 april. Det vore bra om ett lagförslaget sågas av så många som möjligt.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/12/sou-202483/

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Posted on by
2

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom ─ så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Läst Andreas Cervenka: Fuskbygget

Posted on by
Reply

Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.

Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december
I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.

Ett intressant kapitel om Kina
Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.

Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt
Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.

Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo
I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.

Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska
Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.

Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism
Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.

Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin?
Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.

Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här

Länk till min läsning av Girig-Sverige av samme författare: https://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Det räcker inte med en ny moms

Posted on by
2

Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.

Kort om vad det handlar om
Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.

Vi behöver en ny moms
En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.

Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering
Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.

Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden?
Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?

Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Posted on by
Reply

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Posted on by
Reply

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats