När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

Hur känns det nu för högerextremisterna?

När Putin bestämde sig för att angripa Ukraina kastades Europa tillbaka till en tid vi trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett angreppskrig på europeisk mark – vem kunde tro att det skulle bli verklighet? Och varför nu? Trodde Putin att EU och ”väst” var så försvagat att man inte skulle reagera? Var han övertygad om att det skulle gå nästa lika lätt som när hans ”anonyma” trupper 2014 intog de östra provinserna av Ukraina och Krim? Föll Putin i själva verket på systemets egna underminering av sanningen?

Missbedömningar – ett inbyggt systemfel i de auktoritära styrena
I 10 år eller mer har Putin stöttat högernationalister i Europa: Le Pen, Orban, Brexit, Åkesson och på ett påtagligt sätt bidragit till en snedvridning av debatten i väst. Trollfabriker har de kallats, de som med nätet som bas har arbetat för att destabilisera demokratierna och skapa misstro. Han hade också säkert mer än ett finger med i spelet när trump vann över Hillary Clinton 2016. I ett auktoritärt system rapporteras framgångar på ett överdrivet sätt. Trollfabrikernas arbete beskrevs antagligen i succétermer för att göra ledaren nöjd. Och därmed blev Putin övertygad om att hans underminering av demokratierna i väst var tillräckligt långt gången för att göra det svårt för EU och NATO-länderna att enas om motåtgärder när Ukraina invaderades.

Vem är Putins fiende?
Det måste kännas märkligt nu att under mer än ett decennium ha gynnats av Putins trollarméer och haft Putin som ”kompis” och plötsligt tvingas höra att de krafter Putin säger sig vilja bekämpa i Ukraina är ”fascister och nazister”. Vem är vän och vem är fiende i Putins värld? Eller saknar orden betydelse? Är det bara ord som man kan slänga sig med? Sprungna ur en högernationalistisk stöveltrampande skinnskallekultur måste det ändå kännas märkligt för den hårda kärnan av SD-folket att Putin säger sig gå till krig mot just de högerkrafter man själv utgör en polerad gren av.

Kaoset behövs för att motivera odemokratiska aktioner
Eller så är ideologierna meningslösa. Och att allt bara handlar om sätt att komma till makten, att åsidosätta demokratin och att skapa ett momentum för ett maktövertagande. Som när Åkesson i höstas stod på Göteborgs gator och hävdade att det måste införas undantagstillstånd och sättas in svensk militär på gatorna, något som t.ex. Aftonbladet den 2 oktober 2021 sammanfattade så här: ”Jimmie Åkesson hann kräva både undantagstillstånd, något som inte är möjligt i Sverige, och en militär insats innan polisen sa att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist. SD:s ryggmärgsreflex är oerhört talande. Vad hade hänt om de faktiskt haft inflytande på regeringen? Och om polisens besked inte hade kommit så fort?”

Den goda tolkningen är att vi nu sätter punkt för despoternas tid
Den goda tolkningen av hur världen utvecklas är att det vi ser är de destruktiva krafternas sista försök att förhindra en rättvis och hållbar utveckling. Att Putins agerande egentligen är hans enda sätt att bibehålla makten, eftersom förtryck av och ofrihet för flertalet medborgare aldrig kommer att kunna bestå. Den sämre tolkningen är att vi som civilisation ännu inte har nått den mognad som krävs för att på allvar forma ett samhälle i balans med vad naturen och ett socialt ansvarstagande kräver. Det känns bättre att hoppas på den första tolkningen – att det vi nu bevittnar är ondskan som faller i sin egen propagandafälla och sätter punkt för despoternas tid.

Talet som ingen höll den 13 mars till stöd för Ukraina

Det här talet var det ingen som höll vid manifestationen på Gustaf Adolfs Torg i Göteborg den 13 mars till stöd för Ukraina. Det hölls flera andra bra tal, men inte just detta. Det saknades, tycker jag.

Kära vänner.

Idag upplever vi i Europa något som vi trodde hörde till historien, ett krig som, precis som alla krig, skapar ett oerhört lidande, meningslös död och fruktansvärd förstörelse. Det som händer nu visar det sämsta hos människan.

Makten, våldet och hänsynslösheten visar sitt grymma ansikte och utsätter oskyldiga för obeskrivligt lidande. Det är kallt, det är ont om mat, vatten, värme och basala behov kan inte täckas. Miljoner människor flyr och vi kan inte bara titta på. Vi måste reagera som medmänniskor, visa vårt stöd för alla dem som drabbas i denna hemska tid.

Det är demokratin, medmänskligheten, friheten och freden som utmanas just nu. Vi har tagit allt detta för självklart, vi som i vårt land har sluppit krig i mer än 200 år. Nu utmanas framtiden av dunkla krafter. I denna stund blir det viktigt att ta ställning emot det onda, att försvara vår demokrati och vår livsstil men också att ta ställning för det goda. Lika mycket som vi tänker försvarsförmåga måste vi tänka livsglädje, medmänsklighet och människokärlek.

Det är freden, friheten och demokratin som möjliggör ett välfärdssamhälle, en fungerande skola, vård och omsorg, en god ekonomi för flertalet, där miljö och livsbetingelser utgör inramningen för ett socialt fungerande samhälle. Vi kallar det gärna grönt. Det kan också kallas rättvist och framtidssäkrat. Och det är den tanken vi alla behöver stå upp för, oavsett partitillhörighet.

Samhälle betyder att göra saker tillsammans med, inte mot, andra människor. Vi är medmänniskor och nu testas vår förmåga att visa medmänsklighet. Vi kan hjälpa de utsatta i Ukraina, räcka ut en hand, avstå lite av vår egen bekvämlighet för att hjälpa människor i nöd. För drygt en generation sedan la vi ungefär 30 procent av vår lön på livsmedel, idag är det 12 procent. Att ständigt mäta allt i pengar kan leda oss fel, eftersom det mest värdefulla i livet är sådant som inte kan mätas i pengar. Vänskap, glädje, kärlek och solidaritet med andra människor är exempel på det omätbara.

Idag är vi alla medmänniskor som vill välja vår framtid. Och den måste bygga på fred, frihet och demokrati. Ukrainas kamp är vår kamp.

Tack.

Demokrati, kunskap och friskolefrågan

Den 20 februari hade SVT Agenda ett specialprogram om skolan inför valet i höst. Ett antal skolforskare fick belysa ett antal delfrågor och därefter fick partiernas skolexperter uttala sig om sin syn på problem och lösningar. För demokratin är det viktigt att hitta olika format för politiska samtal, där inte allt blir som i senaste TV4-versionen på debatt där programmakarna bara strävade efter ”bra TV” med mycket konfrontationer och tittarna lämnades att försöka avgöra om det fanns något klokt att ta fasta på bakom alla one-liners. I Agenda-programmet var formatet mer utfrågning än debatt. Hur det politiska samtalet förs har stor betydelse för demokratin och därmed för hållbar utveckling.

Mer ojämlikhet på marknadens villkor löser inte problemen
Putins vapenskrammel och möjliga angrepp på Ukraina (oklart i skrivande stund) sätter fingret på betydelsen av ett öppet, demokratiskt samhälle, där folkviljan faktiskt avgör vad våra representanter i riksdag och regering beslutar. Att dagens samhälle bygger på en förlegad idé om att välstånd byggs för alla genom att vissa blir ”vinnare” och andra ”förlorar”, så som de mest entusiastiska marknadsförespråkarna fortfarande önskar, börjar fler och fler att inse. Vi löser inte vår tids utmaningar med mer av konfrontation, med mer av konkurrens och ojämlika livsvillkor. Vi måste hitta ett system där alla har fördel av allt värdeskapande arbete och detta utan att ytterligare belasta klimatförändringen, miljöpåverkan och råvaruuttaget ur jordskorpan. Besinning och samverkan hellre än konkurrens och utslagning. Kvalitet snarare än kvantitet. Osv.

Kunskapsgrunden och det egna omdömet är viktigt
Och då blir skolan en viktig pusselbit, eftersom kunskap och förmåga att skilja på korrekt information och propaganda är avgörande för hur demokratin utvecklas. Vi ser bl.a. i USA hur desinformation och konspirationsteorier fått fäste hos stora delar av befolkningen. Skolan måste ge alla elever en bra kunskapsgrund att stå på och verktyg att sålla och bedöma all information i samhället. De trollfabriker som sägs fylla internet med vilseledande information, hat och hot undergräver demokratin. Påtagligt ofta visar det sig att det är SD:s, Skendemokraternas, sympatisörer som sprider och gillar desinformationen liksom hoten mot journalister och makthavare.

Populismen är tveeggad och farlig på sikt
Populismen är en variant av desinformation, lockande, förrädiskt paketerad och på ytan tilltalande som den är, när den vädjar till den egna plånboken eller den egna livssituationen. Populismen kan kanske kortsiktigt tyckas motiverad, för att fånga en opinion kring elpriser, bränslepriser eller vad det nu kan vara. Men populismen undergräver tilltron till andra budskap. ”Om det nu är så lätt att korrigera för höjda priser – varför höjer ni skatterna då?” kan någon tänka. Sambandet mellan samhällets åtaganden och den enskildes roll i helheten tappas lätt bort när samhället, staten, blir en anonym myndighet som ”kidnappar våra barn”, för att ta ett exempel ur nyhetsflödet nyligen.

Sammanhållning och samsyn behövs inför omställningen
Mot bakgrund av att det finns politiska krafter som vill utnyttja en framskapad ”kris” för att vinna sympatier och för att få mandat att ta till auktoritära grepp är det viktigt att mainstream-media inte faller för frestelsen att söka konfrontation för att det ger många klick. Det behövs besinning, tålamod, kunskap, omdömesbildning och sammanhållning i samhället om vi ska klara de utmaningar samhället står inför. Det handlar t.ex. om klimatet, ekonomiska klyftor, kriminalitet och rättvisa villkor för alla i samhället i den nödvändiga omställning som kommer att ske, där vi bromsar in materialslöseri och energianvändning.

Vinst för några viktigare än kunskap för flertalet ?!?
När det står fem partier i TV-studion och förespråkar vinst före kunskap (friskolekoncerners vinstuttag i miljardklassen anses av dessa partier viktigare än att pengarna stannar i skolan) inser man att vi har långt kvar till en situation där det allmännas, allas, bästa på riktigt anses viktigare än särintresset. Några få skolmiljardärers väl och ve är viktigare för fem av riksdagens partier än att alla barn får en så bra och rättvis skolgång som möjligt. Som illustration till hur långt vi har kvar innan alla drar åt samma håll är det ett belysande exempel. Vinst för fåtalet är tydligen viktigare än framtidshopp för flertalet och att ta till vara potentialen hos så många som möjligt av våra ungdomar.

Anm. Idébruna friskolor har mycket att tillföra skolsystemet – det är de vinstdrivna koncernerna som är problemet.

Experter sågar kärnkraften

Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan.
(Länk till Power-artikeln längst ner).
I översättning lyder artikeln ungefär så här:

== start ==
Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen

De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar.
I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är:
• Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean.
• Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland.
• Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet.
• Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.

Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi?
Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna.
Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.”
(…)
Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna:
• För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion.
• Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor.
• För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier.
• Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall.
• Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten.
• Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser.
• Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR).
• Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna.
• Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==

Kommentar
Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.

Länktips till Power-artikeln: https://www.powermag.com/blog/former-nuclear-leaders-say-no-to-new-reactors/

SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Vi vet att vi gör fel

Nyligen läste jag översiktligt några vetenskapliga artiklar publicerade med tjugo års mellanrum och skrivna av mycket ansedda forskare, bland dem John Holmberg på Chalmers. En handlade om verktyget ”ekologiskt fotavtryck”, som utvecklades för att beräkna hur skadlig en produkt kunde vara om allt ingick i form av mineralutvinning, fossil energianvändning etc. En annan artikel handlade om begreppen faktor fyra och faktor tio, som på ett förenklat sätt kan kvantifiera vilken förändring som krävs. (LED-lampans intåg anses illustrera faktor tio-begreppet eftersom energiåtgången för en LED-lampa är cirka 10% av en traditionell glödlampas). Två andra artiklar var mer nyligen publicerade och syftade till att hjälpa oss att orientera oss i den ohållbara tillvaron i syfte att visa vägen mot hållbar utveckling. Läsningen fick mig att reflektera över varför forskningen har så svårt att få genomslag i konkret förändring.

Korrigeringsprocessen kommer inte igång
På ett plan handlar olika teoretiska modeller för hållbarhet om att hitta ett sätt vetenskapligt motivera varför mänsklighetens felaktiga beteende är fel. Vi vet att vi som kultur eller som civilisation beter oss i strid med det vad naturen tål och det vi kallar hållbarhet. Vi vet att vi gör fel. Forskarnas modeller försöker formulera kvalitetssäkrade perspektiv på hur vi ska motivera åtgärder och kunna navigera i en hållbar riktning. Sunt förnuft räcker ju inte. Vi inser att det är fel att förgifta naturen med utsläpp, att vi inte ska överexploatera resurser, att det är förkastligt att utnyttja människor för snöd vinning, och att låta egenintresset ständigt gå före allmänintresset….
Allt detta felaktiga beteende behöver korrigeras, i synnerhet som klimatförändringarna så tydligt kan kopplas till vår ohejdade användning av den energirika fossila oljan.
Och det är denna korrigeringsprocess vi inte riktigt mäktar med att beskriva och sätta igång. För den kanske rubbar så många fundament.

Medan vi avvaktar växer obalansen
Vi väntar på något. Kanske på något som gör att vi slipper korrigera, kanske på att någon annan ska komma på något bättre. Det har ju gått bra så här långt. I alla fall för tillräckligt många människor. BNP växer i många länder, välfärd och livslängd ökar.
Men till priset av en ökande obalans mellan hur det är och hur det borde vara.

Studiebesök i verkligheten ger vägledning
Föreningen Ingenjörer för Miljön ordnade ett studiebesök nyligen på Angereds Gård, där nu Sveriges första naturbruksgymnasium i stadsmiljö tar plats, liksom ett besök på ett lokalt utvecklingsprojekt för s.k. Tiny Houses, som handlar om mobila småhus för små ytbehov. Odlingarna handlar i Angered mycket om agroforestry och att sätta kvalitet före kvantitet. Husbyggen i miniformat möjliggör att kunskaper och resurser tas till vara på ett klokt och hållbart sätt.

Att göra vad man kan
Och så möts vetenskapen och det praktiska. Just skärningspunkten mellan teori och praktik är intressant. Det räcker inte med principer om vi inte tillämpar dem på nya sätt och det räcker inte att göra något nytt om vi inte förstår sammanhangen. Några av de verktyg som forskats fram fokuserar på vad som INTE kan räknas som hållbart. Det är svårare att formulera kriterier för det som ännu inte tagit form och som behöver utvecklas.
Till slut kokar allt ner till ett ansvar för varje människa att göra det man förmår för att bidra till en hållbar utveckling.
Mer kan ingen begära. Mer än att det är bråttom att korrigera för mer än hundrafemtio år av felaktiga beslut.
Eller så får vi skyffla över alla problem på nästa generation och nästnästa…

(Anm. Tack, Dan Melander, för visningarna i Angered)

(Anm2. Den som vill ta del av de artiklar jag nämner ovan får mejla mig).

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.