Vi behöver byta synsätt när det gäller lönearbete. Istället för att se det avlönade arbetet ur arbetsgivarens ”köpa-arbetstid-perspektiv” är det dags att börja se på den egna arbetsinsatsen som något positivt. Att det arbete vi utför är bra för oss själva, för verksamheten och för samhället. Det är inte mätbarheter, stämpelur och misstänkliggjorda anställda som ska vara normen. Det är hög tid att se det dagliga arbetet som en resurs.

Vad är egentligen arbete?
De timmar vi väljer att lägga på arbetet ska inte primärt ses som en uppoffring som vi får ersättning för, ersättning som vi så fort som möjligt använder till något annat, till något som vi hellre vill göra. Det är gammaldags att se på lönearbetet som en dragkamp mellan den som kan köpa andra människors tid och de stackars lönearbetarna som måste sälja sin tid till andra. Så länge vi har den synen på vårt arbete växer vi inte.

Vi ska inte sälja 40 timmar av vår tid per vecka
Istället för att fixera oss vid 40 timmars arbetsvecka eller vad som nu kan anses rätt mängd timmar borde utgångspunkten vara att vi ser på arbetstiden på tre sätt samtidigt. Vi bör se varje människa som en resurs för sig själva och sin egen framtid (1), för ett sammanhang (företag) där arbetet gör nytta (2) och överordnat den samhällsnytta (3) som alla människor kan bidra med. Inte minst nu när omvärldshot av olika slag tornar upp sig blir det ju allt mer intressant att identifiera vad var och en kan bidra med för att bygga samhället starkare. Och som en konsekvens av detta också låta den tid som var och en kan göra för det gemensammas bästa också blir pensionsgrundande och avlönat.

Att bygga samhället underifrån
Utgångspunkten bör vara att se varje människa som en resurs. Alla kan bidra med något och det hjälper också var och en att bli bekräftad inför sig själv och inför andra. Att ta vara på intresse, kunskap och färdigheter är att bygga samhället underifrån. I andra hand ska företag, gärna personalägda, ta form och frodas som en konsekvens av att rätt personer hamnar på rätt plats. Och för det tredje ska var och en kunna göra en regelbunden och behövd samhällsnytta. Det kan kallas civilplikt om man vill och finnas i lite olika paketeringar, men att varje månad göra en dag i en samhällsnyttig roll tror jag skulle vara väldigt värdefullt för alla.

Målet kan inte vara fler miljardärer
Målet kan ju inte vara att göra miljardärer till biljonärer eller ens att alla ska bli miljonärer. Det är inte ökade klyftor baserat på undervärdering av olika arbetsinsatser som är ”lösningen” på våra samhällsutmaningar. Det är mer av behovsinriktat och samarbetsbaserat arbete som bygger det hållbara samhället. Om 1900-talet präglades av dragkampen mellan arbetsgivare och arbetstagare och en tydlig facklig kamp är det nu på 2020-talet hög tid att se vars och ens arbete som den resurs det är och kan vara. Vi bör fokusera på att säkerställa att varje människas potential tas till vara på bästa sätt. Löneslaveriet som modell har gjort sitt. Vi förlorar som samhälle om vi envisas med att fokusera på ägarnas vinstjakt. Var och en bör optimalt äga sin egen tid och se till att den används på bästa sätt för egen utveckling, för verksamhetsutveckling och för att se till att samhället utvecklas i rätt riktning. Det vinner alla på.