About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Cirkulär ekonomi: Några tankar efter en intressant förmiddag

Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.

Orättvisan grinar oss i ansiktet
Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.

Överkonsumtion i textilbranschen
7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.

Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk
Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.

Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv
Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.

Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten
Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.

Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? 
Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.

Länktips:
(Kommer en länk till eventets filer här)

Partiernas suboptimering

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Demokratisera ägandet med personalägda företag

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.


Det är inte vi och dom!

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Uppdatering om demokratin

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

Om klimatmålen och fem scenarier

Konsumtionsmetoden för att bedöma utsläpp av koldioxid innebär att även de utsläpp som äger rum på annan plats i världen räknas in. Är produkterna tillverkade på annan plats räknas de ändå till Sveriges utsläpp om produkten konsumeras här. Även svenska resor ingår. Å andra sidan räknas svensk export bort från de svenska utsläppsnivåerna. Metoden ger en tydligare bild av hur vår livsstil påverkar utsläppsnivåerna. Per person och år orsakar varje svensk i genomsnitt 9 ton CO2-utsläpp. Nu har en forskargrupp under ledning av Jörgen Larsson från Chalmers sammanställt en rapport på 71 sidor, med fem olika scenarier, som är intressant läsning. (Länk till rapporten, se nedan).

Fem scenarier
Man har gått grundligt tillväga och redovisar de fem scenarierna, hur man gått till väga och särskilt noga analyserat persontransporter, byggande och livsmedel. (Vi som varit med ett tag minns Stefan Edmans rapport ”Biffen, bilen, bostaden”, SOU 2005:51 som kom för 16 år sedan ….). De fem scenarierna som redovisas kan kort beskrivas så här:
ett – fortsätt som nu med de beslut som tagits
två – genomför teknikförändringar för att nå målen
tre – lägg till ytterligare insatser med teknik och beteende för att även nå utanför Sveriges gränser med det som görs
fyra – utgå från stora tekniska och beteenderelaterade insatser, bl.a. kring flyg, personbilar, nötkött etc.
fem – bortse från teknikförändringar och satsa på beteenderelaterade insatser.

Det räcker inte med det ena eller det andra
De fem scenarierna svarar därmed i hög grad på frågan om det räcker med teknik av typen att fånga in koldioxid, om det räcker med beteendeförändringar eller om det behövs genomförande av båda delarna. Slutsatsen av min läsning av rapporten blir att det inte räcker med det ena eller det andra, vi måste lyckas med både och, om vi ska ha en rimlig chans att på ett rättvist sätt bidra till att hejda uppvärmningen. Eller som författarna själva skriver på sidan 6:

” En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet. Det gäller även om resten av världen också genomför en klimatomställning. Resultaten visar också att enbart omfattande beteendeförändringar, och ingen avancerad teknik, ligger ännu längre ifrån målen i Parisavtalet. En kombination av både avancerad teknik och vissa beteendeförändringar skulle däremot kunna ge en utveckling som ligger i nivå med de genomsnittliga utsläppen per person som Parisavtalets mål motsvarar år 2050″.

Business as usual, plus lite osthyvel räcker inte
Teknikutveckling, implementering av ny teknik och bred acceptans för ändrade beteenden är vad som krävs. Rapporten har Sveriges parlamentariska miljömålsberedning som mottagare och är antagligen svårsmält läsning för de flesta, som kanske trott att lite osthyvel-åtgärder och kosmetisk förändring av det rådande systemet skulle vara tillräckligt. Det krävs mycket mer. Om Miljömålsberedningen inte gör politik av scenario fyra ovan, som är det scenario som har bäst chans att bli framgångsrikt blir svekdebatten stark. ”Varför gjorde ni inget när ni hade ett tydligt beslutsunderlag?”, kommer det att heta.

Mycket kalkyler och tillhörande grafik
Rapporten har många genomarbetade delar, stapeldiagram och kurvor som ger en samstämmig bild hur de fem scenarierna skulle påverka de svenska CO2-utsläppen. Så här kan det se ut:

Ur Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige av Jörgen Larsson mfl

Svårt att sia om teknikutveckling
När det gäller teknikutvecklingen pekar rapporten på hur svårt det är att förutse hur utvecklingen tar fart. Får vi självkörande bilar? När kommer elflyget? När kan infångning och lagring av CO2 bli standard så att koldioxid kan lagras i berggrunden? En fråga som inte nämns under avsnittet om flyget är hur en förtida avskrivning av värdet på flygplan med konventionell drift ska finansieras. Det finns enligt uppgift från annat håll cirka en miljon flygplan i världen, som delvis är nyanskaffade. De står som en tillgång i bolagens balansräkningar och att plötsligt värdera dem till värde noll skapar problem. Tidsfaktorn för teknikskifte och beteendeförändringar kommer att spela stor roll, är min bedömning. Även finansieringsfrågorna för nya investeringar behöver adresseras på ett genomtänkt sätt, i rätt ordning och på ett transparent sätt.

Bilåkande och några siffror som fastnade i minnet
En annan detalj som fastnade vid genomläsningen var att en delad bil kan beräknas ersätta 6 ägda bilar. Och när vi minskar bilåkandet med 1 procent och alla istället reser kollektivt, ger det en ökning av kollektivresandet med 5 procent, helt enkelt beroende på att det är så många fler bilar på vägarna än bussar. Eller om hälften av alla bilpendlare stannar hemma två dagar i veckan – så som de lärt sig göra under pandemin – ger det en femprocentig minskning av allt bilåkande.

Det finns fortfarande tid att ställa om
Det finns mycket att lära sig av rapporten, men slutintrycket blir ändå att vi måste göra så mycket som möjligt. Vi kan inte tro att det räcker med det ena eller det andra.

Länktips:
Konsumtionsbaserade scenarier för Sverige – underlag för diskussioner om nya klimatmål
https://research.chalmers.se/publication/526528/file/526528_Fulltext.pdf

Masterplan för laddinfrastruktur

Nyhetsbrevet Om EV, som handlar om elfordonsbranschens olika förutsättningar, framsteg och utveckling, är intressant att följa. Idag 22 oktober 2021 hade man ett referat av en rapport från organisationen BCG, där innehållet kretsade kring hur laddinfrastrukturen kan och bör stödjas på nationell nivå. Både sammanfattningen och rapporten i sig var intressant läsning.

Sätt ihop en Masterplan!
Det behövs en nationell Masterplan, hävdar författarna, för att på bästa sätt stödja och forma en utveckling, där elbilar kan ta större plats och ersätta de fossildrivna bilarna. Laddinfrastrukturen och fordonen påminner om en slags hönan-och-ägget-situation, säger man, där båda behöver varandra för att kunderna ska byta från bensin eller diesel till el. Det finns intressanta förebilder och exempel att lära av, säger man också.

Hälften av laddningarna på offentlig plats?
Det är bråttom och viktigt att sjösättandet av en ny teknologi sker på ett genomtänkt sätt och kritiskt i sammanhanget är rollfördelningen. Staten måste inse att det krävs ett proaktivt arbetssätt för att undvika onödig fördröjning, osäkerheter, orättvisa konsekvenser m.m. Rapporten hävdar att mellan 20 och 50 procent av laddningen kommer att ske på publika ställen, delvis beroende på regionala skillnader. Övrig laddning sker i anslutning till hemmen eller arbetsplatserna, tror man. Siffran 33 procent nämns för den andel av elbilsägarna som inte kommer att ha möjlighet att ladda sitt fordon vid bostaden eller vid arbetsplatsen. För denna grupp blir de offentliga laddplatserna helt avgörande. 46 procent av bilköparna förväntar sig dessutom att laddstolpar finns med minst samma tillgänglighet som bensinstationer idag. Siffrorna indikerar hur viktigt det är att laddinfrastrukturen blir bra, rättvis och enkel att använda.

Stater måste gå före och samordna
Masterplanen ska innehålla preciseringar kring vem som ska göra vad, när och på vems uppdrag, liksom hur myndigheter ska samverka kring tillstånd, drift, priser, finansiering och olika lagliga aspekter av utbyggnaden. Det finns mängder av detaljer att reda ut i god tid – hur olika aktörer ska samverka, transparens och nyttjande av data, förenkling för bilägarna, elbolagens roll osv. Man nämner Nederländerna, Tyskland och Norge som på olika sätt visar hur det framgångsrika arbetet kan bedrivas. Det står en del om Public-Private-partnership, PPP, om förenkling och lite kort om kopplingen till klimatfrågan, som gör att arbetet behöver prioriteras.

Same but different?
Det jag kan sakna är ett resonemang kring ”mobility as a service”, dvs hur laddinfrastrukturen påverkas av att vi blir färre som äger bil jämfört med tidigare, hur delandefunktioner och samåkning blir mer vanligt och vad det innebär för laddinfrastrukturen att fordonen inte säljs, utan debiteras som en tjänst. Det saknas också en diskussion om vikten av att gå till botten med hur det ekonomiska systemet påverkas av PPP, risk- och vinstdelning, och transparens samt mer utvecklat vilken roll NGO:er och nya företag kan ha. Vem ska egentligen tjäna pengar på vad i detta och vad är rimligt sett ur ett överordnat nyttoperspektiv, där nyttan för samhället idag och i framtiden måste väga mycket tyngre än kortsiktiga finansiella vinster?

EU och Tesla
Rapporten nämner att det kan finnas nationella skillnader att ta hänsyn till. Man kunde också ha pekat på vikten av att EU samordnar sig, så att elfordon på ett enkelt sätt kan röra sig över landsgränser och att villkoren för bilisterna är tydliga och förutsebara. Man kunde också ha nämnt att vissa tillverkare går före och bygger unika laddstationer (som Tesla) och vad det innebär för enhetlighet, tillgänglighet och transparens. Är det ens önskvärt att enstaka aktörer skapar egna system?

Att gå vidare
En tanke som väcks ur läsandet av rapporten är att det behövs ett förtydligande för de svenska myndigheterna och politikerna på nationell nivå. Kanske är det dags att sätta ihop något specifikt dokument med ett antal att-satser som politiker kan ta till sig och göra något av?

Länktips:
Rapport på engelska från BCG:

https://www.bcg.com/publications/2021/electric-vehicle-charging-station-infrastructure-plan-for-governments