Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning...
Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.
Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.
Vart tog de röda linjerna vägen? Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.
Vem vill L-väljaren umgås med? Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.
Sanning och lögn får lätt samma genomslag Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.
Även KD har bytt fot Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.
Apartheid. Ordet är synonymt med grym diskriminering och åtskillnad på folkgrupper enligt den sydafrikanska modell som rådde fram till att Nelson Mandela kunde friges och ta över som president. Trettio år senare finns fenomenet kvar i andra former. Nu är det inte de vita i Sydafrika som styr, men det finns afrikaanstalande vita som försöker hålla liv i sin kultur och sitt språk och som kanske delvis drömmer om att få tillbaka makten.
Får man söka trygghet? Jag läser reportaget i ETC (se länktips nedan) och fram träder en bild av en minoritet som söker sin gemensamma identitet. Staden Orania samlar cirka 3000 invånare och tycks locka fler. Gemensamt är att alla som bor där ska vilja värna den kultur och det språk som den tidigare härskande vita befolkningen talar. Orania har ifrågasatts och i ett Sydafrika som präglas av oro och våld blir det kanske naturligt att söka trygghet hos likar. Landet som helhet har en stor grupp dåligt utbildad arbetskraft, som kan ha svårt att få jobb och det göder brottslighet. Sydafrika är delvis ett mycket våldsdrabbat land, inte minst i Johannesburg.
Får den gamla härskarklassen isolera sig? Att minoriteten vita söker sig till varandra, söker trygghet i sin kultur och sitt språk blir kanske inte så konstigt. Men är det bra? Är det önskvärt? Var går den rimliga gränsen för att värna minoriteters rätt ställt mot en rimlig strävan att inte splittra ett land och skapa motsättningar? De som bosätter sig i Orania är troligen inte de fattigaste, så benämningen ghetto kanske inte passar in, men hur ser en balanserad lösning ut? Har den gamla härskarklassen rätt att isolera sig och om inte, varför inte?
Vad är rimligt ifråga om hänsyn till minoriteter? Jag tycker detta är intressant eftersom vi har en delvis omvänd diskussion i Sverige, där det är majoritetssamhället som inte vill att minoriteter blandas in i de (kanske priskänsliga?) villaområden där delar av majoritetsbefolkningen bor. Här finns röster som höjs mot att blanda minoriteterna med majoritetsgrupper. Och i Orania ifrågasätts det motsatta. Hur ska samhället egentligen hantera de socioekonomiska och kulturella minoriteterna? Och vem ska bestämma det? Uppdelning och segregation riskerar att eskalera motsättningar. Det rimliga är att skapa sammanhållning och samhörighet för alla. Men om det inte känns rätt för de berörda, hur ska man då lösa frågan? Vems ord ska gälla? Hur ser majoritetens hänsynstagande till minoriteten ut? Och vad är rimligt att hävda?
Barnens skolgång är viktig Det har inte bara med boende att göra. Det handlar också om skolgången. Att barn för möta andra barn från andra miljöer och lära sig att hantera olika förhållningssätt och normer. Det är väl kanske den allvarligaste invändningen jag har mot projektet Orania, att barnen isoleras och bara möter andra barn med samma uppväxtförhållanden. I det konfliktdrabbade USA på 50-talet, där rasfrågan var väldigt upptrissad, genomfördes bussning av barn till andra skolor, vilket inte heller fungerade särskilt bra. Det satte ljuset på de skillnader som fanns och delvis förstärkte dem.
Vi måste bygga broar Samtidigt är det ett problem idag i Sverige att det finns skolklasser i grundskolan där ibland bara något enstaka barn har svenska som modersmål. Det sänker kvaliteten på undervisningen och bygger inte de broar mellan grupper som är så viktiga. Det finns kanske ingen enkel lösning på detta, men vi måste vara observanta på vad det gör med samhället, när skolgång och uppväxt sker på väldigt olika villkor.
Om man bara ger sig lite tid så går det att hitta guldkorn även på (a)sociala medier. Mycket är reklam (sponsade inlägg), propaganda eller väldigt snedvridna åsikter, en del är det som brukar kallas fejk, dvs fel med ett syfte att vara just fel och så finns det enstaka bra inlägg också. Jag tar upp två exempel på bra inlägg den här gången, varav det ena finns med länk (se länktips nedan). Det andra läste jag, men sparade tyvärr inte originallänken. Kanske går den att hitta för den som är idog.
Tragedin i Minneapolis I Minnesota sköts Renée Good, 37 år, ihjäl i sin bil av en hemlig ICE-agent. Situationen filmades av flera vittnen och filmerna har visats ett flertal gånger. Agenterna provocerar uppenbarligen fram en dramatisk ökning av spänningarna i det amerikanska samhället, vilket troligen är ett av syftena bakom miljardsatsningen på tusentals hemliga agenter i huvudsakligen demokratiskt styrda delstater. Nyligen har även gärningsmannens egna film släppts, där det går att se situationen ur ICE-agentens perspektiv. Man kan fundera över varför han filmar över huvud taget. Renée är relativt lugn och behärskad, hon utgör inget hot mot agenten, hon försöker ta sig därifrån, men blir istället skjuten.
Läs gärna analysen i länken nedan Den analys som jag läst och som har en länk nedan pekar på att hela historien illustrerar det moraliska förfall som denna del av poliskåren drabbats av. Istället för att värna och skydda ser ICE-agenterna sin roll som att hota och straffa personer med andra kännetecken och åsikter än de själva. Detta är ingen tillfällighet. Samtliga ligister som dömdes för stormningen av Kapitoleum 6 januari 2021 benådades ju av Trump och har av honom kallats patrioter. Med presidentmakten i ryggen kan naturligtvis rasister och andra inom ICE känna att de har rätt att agera på det sätt de gör, inklusive att skjuta medborgare som inte underkastar sig polismakten.
Publiceringen kanske ska skrämma andra En av kommentarerna i det kommentarsflöde som det går att ta del av efter originaltexten lyfter dessutom tanken att syftet med den nu publicerade videon, med ICE-agentens egen film, är till för att skrämma folk till underkastelse. ”Se hur det kan gå om ni inte gör som vi säger”. Det är en signal om att det inom ICE och den MAGA-rörelse som hejar på Trump finns en mycket stor tolerans och acceptans av agenternas våld. Men så har också Trump under ett decennium tjatat om att nyhetsbyråerna och pressen är fienden och att folk som röstar på demokrater är det också. Trumps stegvisa upptrappning av retorik och handling syftar tydligtvis till att förstärka konflikter och att legitimera våld, så att hans federala styrkor kan få gripa in, stoppa valen i november och låta militären och ICE-agenterna kontrollera samhället. Helt enligt den auktoritära regelboken.
Dollarns roll Mitt andra exempel som jag också läste på Facebook handlar om en analys av attacken på Venezuela, som jag tycker var viktig. Författaren drog paralleller till Saddam Hussein och till Gaddaffi som under Bush den yngre och under Obama tvingades bort från Irak respektive Libyen på liknande sätt som Maduro i Venezuela. Och den viktigaste och helt avgörande faktorn menade författaren var att såväl Saddam Hussein, Gaddaffi som Maduro utmanade USAs ställning som handelsvaluta för oljan. Genom att sälja i annan valuta än dollar utmanades den rådande ordningen. När dollarn ständigt efterfrågas skapar det en konstgjord övervärdering, som USA hela tiden kan använda. Om det skulle bli oljehandel i yuan, som är Kinas valuta, tappar USA en viktig komponent i sina räkenskaper.
Kraven på dollarförsäljning föregick alla angrepp Och det som föregick anfallen både i Irak och i Libyen var just krav från USA att länderna skulle sälja sin olja i dollar, vilket de vägrade. Om omvänt, Saudiarabien har sedan länge ett militärt avtal med USA att så länge de säljer sin olja i dollar kommer USA att backa upp dem i deras regionala konflikt med Teheran och andra illasinnade grannar.
Follow the money Slutsatsen av artikeln blir att Maduros bortförande inte primärt handlar om att äga oljetillgångarna, inte om att införa en legitim eller demokratisk regim i Venezuela, och heller inte om att i detalj styra landet. Utan den avgörande faktorn är att regimen lovar att sälja sin olja i US dollar. Slutsatsen är väldigt intressant. Att det inte är råvaran i sig som är det USA vill åt, även om det kanske blir så också genom att Chevron eller någon annan går in och moderniserar oljeindustrin, utan det viktiga är att upprätthålla ett konstgjort värde på dollarn. Och känner vi Trump rätt så kommer han i sina krav även att inkludera att hans kryptovaluta gynnas av den handel som uppstår, så att han själv och hans vänner kan sko sig på handeln.
Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.
Boken handlar om nio kulturella nav Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.
Nio globala kulturella nav Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.
Martin Gelins Mjuk Makt
Vilken roll spelade reklamen? Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.
Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.
Doha och Lagos blir motsatser Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.
Tyngd och frågetecken Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?
Mötet och oväntade är ändå behållningen Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).
Kan de läsa varandras bok? Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).
Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här
Det händer så mycket borta i USA just nu, så det är svårt att hinna fånga upp allt och vara relevant i en kommentar kring dagsläget. I princip står det och väger vilken riktning USA ska ta in i framtiden. Om Trump får som han vill, och de oligarker och högermänniskor som han har stöd av, kommer USA att lämna walk-over i kampen för mänskliga rättigheter, för FN-stadgan och för det som har gällt sedan andra världskriget. Vi får hålla tummarna att de som vill något annat lyckas samla sig till ett motstånd. Innan det är för sent.
Proud Boys är väl nu ICE-poliser? Det är nu 5 år sedan Kapitoleum stormades av Trump-trogna huliganer. Alla de nästan 1600 dömda personerna har som bekant kallats patrioter av presidenten och har utan åtskillnad benådats från sina domar. Flera av dem, kan man misstänka, har fått uppdrag och anställning i det som kallas ICE, den Gestapo-liknande organisation med maskerade hemliga ”poliser” som söker upp och fängslar personer som ser misstänkt icke-amerikanska ut. Hela det upplägget förtjänar mer och kraftfullt fördömande av EU:s ledare, inte minst av Tysklands Merz, eftersom metoden så starkt påminner om hur nazisterna agerade på hemmaplan innan det blev dags att angripa andra länder. Även i Sverige är kritiken mot ICE svag och otydlig.
Det blir väldigt konkret i filmen Det finns nu (och än så länge är de inte borttagna av USA:s myndigheter eller av META) filmer som visar vad som hände under attacken mot den process som skulle bekräfta att Joe Biden vann presidentvalet 2020. Den länk till ett 30-minuters inslag som jag anger nedan (se länktips) visar hur två av poliserna arbetade den 6 januari 2021. De agerade så gott de kunde i en mycket farlig situation. I efterspelet har en av poliserna fått ta emot dödshot (”förrädare!”) och även dennes mamma har dödshotats. Den andre polisen har hälsoproblem och blir kanske aldrig riktigt återställd. Se gärna dessa vittnesmål medan de fortfarande finns att se. Poliserna har ju kameror fästade på sina uniformer så allt spelas in. Stormningen blir väldigt tydlig i filmen.
Delar av högern hade inga problem med stormningen Kom också ihåg att svenska högerdebattörer, som Ivar Arpi, beskrev stormningen som ”arga killar i mjukisbyxor” och tonade ner händelsen. Andra lyfte gärna upp bilder på ”shamanen”, allt för att bagatellisera stormningen och det reella hotet mot demokratin. Jacob Chansley dömdes till 20 års fängelse för sitt agerande, men benådades och tackades av Trump när denne återkommit 2025 som president.
Jacob Chansley dömdes till 20 år (bild fr Wikipedia)
Alla i regering och riksdag måste ge besked om synen på demokrati och folkrätt Gränsen mellan försvaret av demokratin som sådan och att förorda ett totalitärt styre är minst sagt luddig på högersidan. Det finns moderata riksdagsledamöter som gärna sprider desinformation om klimathotet och som även hävdade av Kapitleum-attacken i själva verket var organiserad av antifascister. Lars Beckman och Jan Ericsson är två moderater som nämns i det sammanhanget (se länktips, nedan). Och att ministern Johan Forsell har svårt att sätta gränser mot totalitära grupper vet vi ju sedan tidigare. För att försvara demokratin, folkrätten och en rimlig världsordning kan vi inte acceptera att det ledande regeringspartiet slirar på ordvalen utan vi borde i stället kräva att de rensar ut antidemokrater ur de egna leden. Alla borde få bekänna färg innan de sätter sig i beslutande position. Gäller folkrätten? Gäller demokratin? Eller vilka undantag ser de?
Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.
Exemplet Ven Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.
Och Gotland I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.
100 000 svenskar behöver få rimliga villkor Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.
Monopol ska inte drivas affärsmässigt Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.
Det kan inte vara rätt att riva upp permanenta uppehållstillstånd för hundratusentals personer i Sverige. Individer som har skaffat sig bostad, familj, jobb, utbildning och ett stabilt liv, där de dessutom betalar skatt och ingår i olika lokala sammanhang. Ändå är det vad statens utredning SOU 2025:99 föreslår. Många remissinstanser har protesterat mot grunddragen i förslaget, Ett av de tydligaste remissvaren har Justitiekanslern bidragit med. (Länktips, se nedan).
Stillsam, lätt byråkratisk kritik från JK Med ett stillsamt, återhållet och lätt förklenande språkbruk förklarar JK i princip att ”så här kan ni inte göra”. Det är en orimlig proportionalitet mellan det problem som ska lösas via ny lagstiftning å ena sidan och förslagets konsekvenser för privatpersoner å den andra. JK skriver: ”Exempelvis framgår inte varför syftet att få fler att ansöka om medborgarskap bland dem som redan har ett permanent uppehållstillstånd gör det nödvändigt att som huvudregel återkalla alla befintliga sådana tillstånd.” Dvs om nu syftet är att få fler att ansöka om medborgarskap, vilket regeringen hävdar, så lyckas inte utredningen tydliggöra varför just återkallande av de permanenta uppehållstillstånden skulle leda till detta.
Enskilda kan hamna i en mycket svår situation Längre ner i sin text preciserar JK sin kritik och hävdar att det är ”svårt att se att det föreliggande förslaget uppfyller de krav som Europakonventionen ställer, särskilt vad gäller proportionalitet, och därmed regeringsformens krav i 2 kap. 19 §. Ett förslag till generell reglering som på det här sättet griper in i enskildas rätt till privat- och familjeliv med retroaktiv verkan väcker dessutom frågan om det inte krävs att regleringen åtföljs av åtgärder på lagstiftningsnivå om hur respekten för rätten till privat- och familjeliv ska garanteras.” Enskilda individer skulle hamna i en mycket svår situation, där andra omständigheter skulle påverkas, kanske banklån sägas upp, andra åtaganden ställas på ända och konsekvenserna bli utomordentligt svåra, särskilt som man tänkt sig att medborgarskapsansökan ska genomföras från utlandet.
Bakläxa Och så här skriver JK dessutom: ”I stället måste riksdag och regering ta ansvar för att lagstiftningen har en utformning som är grundlagsenlig och förenlig med Sveriges internationella åtaganden och som ger de rättstillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning.” Dvs bakläxa. Så här gör man inte.
En analogi som högern förstår: retroaktiv beskattning? Man skulle kunna ta en analogi som högern kanske förstår bättre. Om en regering skulle föreslå retroaktiv skattelagstiftning skulle väl hela etablissemanget mobiliseras från Timbro till ”vad-får-jag-för-skatten”-Östling. Om någon skulle hitta på att en ny skatt skulle införas nästa år och beräknas på de aktieutbetalningar som gjordes för var och en från år 2021 och framåt skulle nog de allra rikaste i landet gå i taket. Om denna beskattning hade varit känd så hade de rika kunnat planera på sedvanligt sätt för att minimera sin beskattning, men det går ju inte när lagen gäller retroaktivt…! Det hade blivit ett ramaskri utan dess like.
Allt handlar om att sortera folk i önskade och oönskade Exemplet illustrerar hur selektiv lagen är tänkt att vara, den om uppehållstillstånd. Det är ju kriminella och andra som ska förmås att lämna landet, är den officiella linjen. De andra. Inte vi. Det är en del av det apartheidsystem som de inom högern gärna formar, där motsättningarna skärps och vi-och-dom-tänket hela tiden ska hållas levande. JK:s remissvar pekar också mycket riktigt på avsaknaden av bärande argumentation och rimlig analys av konsekvenserna av tänkt lagstiftning. Det enda rimliga är att den inte införs.
För att förstå världen måste vi utgå från rätt beskrivning. Det blir missvisande att sprida en felaktig bild av verkligheten, en bild som vi baserar vår omdömesbildning på. En nyckel till att förstå världen är hur den avbildas. Mercators projektion har använts i århundraden. Men den återger storleken på olika landområden på ett felaktigt sätt. Så här brukar världen se ut.
Vi är inte så stora i norr Det är en utmaning att visa ett klot i en tvådimensionell avbildning. Men Grönland är faktiskt inte lika stort som Afrika. Afrika är 14 gånger större än Grönland och avstånden mellan städer i Afrika framgår inte om vi jämför avstånd från Ystad till Haparanda. Det blir orättvist för afrikanska länder att de återges förminskade i relation till länder i norr. Därför finns nu initiativ för att återge storlekarna mer rättvisande.
Upp och ner? Man kan fortfarande ha åsikter om denna projicering, naturligtvis. Australien och Nya Zeeland blir alltid ”down under” även på denna karta och självfallet skulle en avbildning med Antarktis högst upp och Arktis längst ner vända på många perspektiv. Men norr brukar vara uppåt så….
Hur stort är det krigsdrabbade Sudan? Intressant är också att jämföra faktiska ytor med hur Mercator-projiceringen delvis lurar oss att tro att vi i norr är större än vi är. Ett land som det ofta, tyvärr, skrivs om nuförtiden är Sudan, som ju härjas av inbördeskrig och har miljoner flyktingar, och som FN-systemet försöker hjälpa. Även sedan Sydsudan bröt sig loss är Sudan ungefär dubbelt så stort som Nigeria, som i sin tur är halvannan gång större än Frankrike och även mer än dubbelt så stort som Sverige till ytan. Grönland är bara cirka 10 procent större än Sudan, detta Grönland som Trump nu ”behöver” för USA:s säkerhet… men det är ett tema för en annan text.
Det kommer kanske ännu bättre hjälpmedel Förmodligen kommer det snart en kartavbildning som roterar och där man lätt kan pausa bilden och få en mer korrekt avbildning. För om vi inte förstår hur världen faktiskt ser ut och vilka avstånd och storlekar som gäller, blir det lätt fel i de beslut som tas.
Björn Eriksson är det många som känner till. Tidigare rikspolischef, friidrottsbas och mycket annat, Numera är han ordförande i Kontantupproret, som bevakar frågan om kontanternas roll i vårt ekonomiska system och driver ihärdigt opinion kring behovet av att behålla kontanterna för vardagliga köp. Häromdagen hade han en debattartikel i Göteborgs-Posten där han pekar på hur saktfärdigt regeringen agerar och hur ofullständigt deras lagförslag är.
Björn Erikssons artikel den 3 januari 2026
Björn Erikssons kommentarer Utredningen som regeringen beställt var färdig för ett år sedan och inte förrän nu kommer ett lagförslag som fångar upp en liten del av utredningens slutsatser. Björn Eriksson pekar på är att det är för få verksamheter som enligt förslaget ska åläggas att ta emot kontant betalning och att det heller inte finns någon tänkt påföljd för den som inte uppfyller lagens krav. Och visst är det märkligt, som Eriksson påpekar, att myndigheter inte åläggs att ta emot kontanta medel. Särskilt som MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påtalar vikten av att vi som medborgare säkerställer att vi har kontanter. Om kontanterna inte tas emot hjälper det ju inte att vi har dem i plånboken eller i madrassen. Regeringen har heller inte inkluderat en tydligare roll för Riksbanken att säkerställa att kontanthanteringen fungerar. Lagförslaget blir enligt Eriksson tandlöst. Det är bara att hålla med.
En miljon står utanför main stream-lösningarna Kontantfrågan är en rättvisefråga. Björn Eriksson nämner att ungefär en miljon svenskar står utanför det digitala systemet. Det är ju t.ex. näst intill omöjligt idag för en synskadad att ”blippa” sitt kreditkort efter en taxiresa. Och har man ingen dator eller smart telefon är man utanför hela det system som vi andra använder dagligen. Här finns också kopplingar till behovet av en översyn av God-Man-systemet, som skulle kunna hjälpa många.
Staten borde ta ett större ansvar Frågan är inte ny. Jag hade redan 2015 ett blogginlägg om kontantupproret. (Se länktips nedan). Hela hanteringen illustrerar också för mig att regeringen lyssnar mycket på banker och företag, som sannolikt ser kontanthantering som en kostnad. Att sortera, räkna och bokföra på två sätt, elektroniskt och i en kassa, tar tid och kräver resurser, bevakning och annat. Och det är extra pinsamt att det inte är staten som garanterar samhällskritiska funktioner. Det borde ju vara staten som ansvarar för uttagsautomater, påfyllning och transporter. Det borde vara staten som ser till att det är rimligt långt till närmaste uttagsautomat och även erbjuder småföretagare insättning av kontanter på ett rimligt sätt, när nu bankkontoren i allt större utsträckning stänger ner och/eller slutar att hantera pengar. Hela Sverige måste fungera, Det måste gå att göra rätt för sig oavsett var man bor och det måste gå att kunna ta betalt överallt.
Ansvaret ligger på staten och därmed på regeringen På ett plan handlar det om hur vi planerar och utvecklar samhället. Ska alla beslut tas uppifrån och med storföretagens bästa i åtanke, eller bygger vi samhällets funktioner utifrån vardagsbehov och på de behov människor har? Är det viktigare att spara kostnader för banker och företag än att livet fungerar för alla som bor här? Inte minst när strömmen går, internet fallerar, systemen hackas av obehöriga och när olika störningar uppstår är det viktigt att vi har en reservlösning som kan fungera. Blir folk desperata kommer vi inte kunna undvika allmän oro och i värsta fall utbredd plundring. Det är statens och i praktiken sittande regerings ansvar att säkerställa samhällets funktionalitet så långt det går, även vid systemstörningar. Och då behöver vi väl fungerande reservsystem som kan lösa de basala behoven i hela landet.
Tidögänget månar inte om civilsamhället Civilsamhället är den viktigaste resursen när kriser inträffar. Det har Tidöregeringen inte insett. (Eller ─ hemska tanke ─ så har man insett det och ser ändå ett fungerande civilsamhälle som något svårkontrollerat och därmed oönskat….). Med berått mod har Tidögänget slaktat bidragen till det som utgör det kanske viktigaste sammanhållande kittet i lokalsamhället, att studieförbund och folkhögskolor fungerar, att det hålls möten, kurser och att det erbjuds en kontinuerlig kontaktyta för bygden. Det är viktigt att mötas, lära känna varandra och diskutera i vardagen, eftersom man behöver kunna känna och lita på varandra när det bränner till och uppstår en kris.
Tidö 2 skulle göra allt ännu värre Och ännu värre är att det utkast som finns för ett ”Tidö 2”, frammejslat av Timbro och SD:s tankesmedja Oikos förslår att projektmedlen som idag i stor utsträckning går från Allmänna Arvsfonden till lokala utvecklingsprojekt ska strypas. (Se länktips nedan). Man vill tydligen helt avveckla Allmänna Arvsfonden. Det passar naturligtvis de delar av Tidögänget som vill förhindra att beslut grundas på kunskap. Men effekterna av en nedläggning av Allmänna Arvsfonden skulle bli förödande för stora delar av civilsamhället. Ofta är det lokala föreningar som tillsammans med studieförbund söker (relativt små) bidrag för något man vill utveckla i hembygden. Att slakta den möjligheten skulle dessutom skada lokalsamhällenas möjligheter att ta del av EU:s utvecklingsbidrag via Leader-kontoren runt om i landet. De är små, men ofta viktiga, pusselbitar för att stärka lokalsamhällenas förmågor.
Vi får fortsätta att bevaka frågan på de sätt som finns, vi som bryr oss.
Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Nu har han skrivit en bok som ger en mängd förklaringar och svar kring hur vi har hamnat där vi är. Detta samtidigt som hans bok ”Historiens återkomst” väcker nya frågor. Och det är väl precis som det ska vara med en bra bok. Att kunskapshorisonten flyttas och världen blir både mer begriplig och obegriplig på samma gång.
Är fred bara en paus i krigandet? Martin Kragh går tillbaka till Wienkongressen 1815, då dåtidens stormakter gjorde upp om en slags maktdelning efter att Napoleonkrigen var avslutade. Och med ett skickligt sammanvävande av paralleller till antiken och två seklers utveckling lyckas Kragh återge hur maktutövande, polariteter, anspråk och krigets mekanismer hänger ihop på ett nästan kusligt ödesbestämt sätt. Det är nästan som att krig och konflikt är vår civilisations normaltillstånd och det vi kallar fred bara är korta uppehåll, pauser, i krigandet. Om titeln inte redan var upptagen hade boken kunnat heta ”Krig och fred”.
Allt hänger ihop På ett detaljerat, initierat och samtidigt intresseväckande sätt går Martin Kragh igenom framför allt Europas utveckling under två hundra år, med tyngdpunkten i det maktpolitiska och självklart med ett stort fokus på varje epoks stormakter. Att världen ofta delas in i stormakter och små stater är kanske inte så konstigt. Det som framkommer ur läsning av boken är hur det ena leder till det andra och hur varje politiskt eller militärt ställningstagande hela tiden bygger på vad som tidigare skett och vilken analys som gjordes just då. Denna kortsiktighet och koppling mellan händelser går som en, sorglig, blodröd tråd genom Europas historia.
Det kalla kriget innebar inte fred Vad är det som kan upprätthålla fred? Hur säkrar vi en långsiktig fredlig samexistens? Kan fred upprätthållas utan militär uppbackning? Tiden från 1945 till murens fall 1989 kännetecknades av det kalla kriget. Var det fred då? Ska man tolka bokens innehåll på ett rimligt rättvisande sätt blir svaret tyvärr nej. Att kriget inte bröt ut berodde på maktbalansen mellan stormakterna och att ingen av parterna var motiverad att starta ett nytt krig. Men under ytan finns, blir slutsatsen för min del, hela tiden en mer eller mindre uttalad tanke att kunna använda militärt våld för att slå ut en motståndare. I närtid ser vi också hur USA under Trump, och även under andra presidenter, har använt militära medel för att slå ut kapacitet hos en motpart. Att följderna är näst intill omöjliga att kalkylera ser vi i exemplet Irak och attacken mot Saddam Hussein, som ju ledde till det kaos som i sin tur skapade en möjlighet för Islamiska staten, IS, att under ett decennium bedriva sitt terrorvälde i delar av Syrien och Irak.
Ofred Ett ord som tyvärr sannolikt behöver användas oftare är ofred. Det innebär att vi inte är i fullskaligt krig, men att vi inte heller har det som normalt kallas fred. Och detta i sin tur innebär rimligen att vi, i Sverige och annorstädes, mentalt och konkret behöver förbereda oss på en världsordning som inte är stabil. En oordning, eller en jämvikt som när som helst kan ändras. Vän kan plötsligt bli fiende. Ingångna avtal ogiltiga. Sanningar kan bytas i sin motsats. Lögnen används också numera mer och mer som politiskt vapen.
USA har bytt ut sin självpåtagna roll Kragh nämner självklart hur USA under Trumps andra presidentskap tydligt har lämnat den uppgift som tidigare gällde för USA: att försvara demokrati och mänskliga rättigheter på en global arena. Nu gäller protektionism och att på olika sätt få revansch. Det är ju så tullsatserna har motiverats, att nu ska balansen återställas och andra länder betala för att USA har haft råd att importera mer än man exporterat. (Att tullarna inte betalas av de exporterande länderna går Kragh inte in på. Och det vet alla som kan någonting om internationell handel. Men budskapet till den oinsatta allmänheten i USA är att nu ska USA visa styrka…).
Ekonomin spelade roll Martin Kraghs text är nästan som ett filmmanus, där man kan följa hur olika beslut krokar i varandra och leder till ställningstaganden i nästa fas. Det skulle kunna göras en lång TV-serie på händelseförloppet, eftersom alla huvudrollsinnehavare tycks följa sin egna logik, trots att mycket av det som inträffade under två hundra år måste beskrivas som ologiskt sett i backspegeln. Vad som också skulle vara intressant vore att be någon som kan ekonomisk historia att läsa boken och koppla händelserna till de processer som utgick från ekonomiska överväganden som gjordes. Kragh nämner t ex inte det amerikanska inbördeskriget, men det hade ju sin utgångspunkt i att Sydstaternas ekonomi byggde på slavägandet och att bomullsplockning på så sätt kunde ske med minimal kostnad. Längs hela den världsutveckling som skett finns naturligtvis olika beslut som tagits ur ekonomisk rationalitet. Det vore intressant att få den historien beskriven parallellt med de maktpolitiska förlopp som Kragh i detalj låter oss ta del av. Och vilken roll spelar egentligen militärindustrin, som vill sälja vapen?
Boken borde läsas med olika ögon En annan möjlighet vore att låta kulturella eller språkliga minoriteter, romer, samer och andra, beskriva de två hundra åren med sina ögon. Den maktlöshet och utsatthet minoriteter kände. Eller kvinnorna, konstnärerna, vetenskapsmännen, uppfinnarna…. det finns givetvis en mängd delperspektiv som skulle kunna skapa en ännu tydligare bild av hur och varför det blev som det blev. Hade någon kunnat göra på något annat sätt? I så fall vad? Rösträtten är ju ett exempel på den maktförskjutning som ägde rum. Och hur såg motståndet ut? Varför och med vilka argument motarbetades demokratin, mänskliga rättigheter och en fri press? Och hur kommer det sig att de auktoritära krafter som nu gör sig synliga återigen vill inskränka dessa rättigheter? Är det för att det är rätt ur deras perspektiv? Eller för att det är fel sett ur ett jämställt, mänskligt, perspektiv och därmed oönskat?
Måste freden vila på en militär styrka? Under läsningen av boken kände jag att det behövs ett tydligt och konkret alternativ till den maktkopplade och militärt grundade samhällsordning som vi traditionellt kallar demokrati. Finns det en fred som kan stå på egna ben? Som inte måste vila på en maktapparat? Jag vill minnas att Kragh berör detta med motsägelsen i att vilja ha fred till varje pris och att det orimliga i att därmed acceptera de villkor som en militärt överlägsen granne kan diktera. Om fred blir lika med underkastelse lär freden förr eller senare väcka revanschlust hos den som känner sig felaktigt behandlad. Tyskarna uppfattade fredsvillkoren som förnedrande 1919, vilket gav gensvar för Hitler och hans ideologi. Och en fråga som inte kommer upp i boken är vilken roll vårt ekonomiska system spelar för att bygga upp de klyftor, skillnader och motsättningar som förr eller senare leder till konflikt och krig. Är krig en logisk följd av hur samhället mäter och värderar framgång och fördelar ägande och vinst?
Så hur skapar vi fred? Ska jag summera intrycken av Martin Kraghs bok får det bli att det är uppenbart att han gjort ett gediget och mycket omfattande researcharbete, vilket hundratals med noter illustrerar. Det är alltid intressant att ta del av vad kunniga personer förmedlar. Och det fråga som känns mest angelägen att gå vidare med är hur vi skapar fred om den inte kan bygga på jämvikt i militär styrka? Terrorbalans talades det om under och efter Kuba-krisen. Men eftersom vem som helst uppenbarligen kan hamna på presidentposten i de största länderna måste vi ha mekanismer som säkerställer att krig inte utbryter av misstag och självklart heller inte av kalkylerat risktagande.
