Intryck från Uganda, del 1

Som några av er vet har jag besökt Uganda ett par veckor i slutet av april. Där bor en bonusfamilj: bonusdotter, bonussvärson, bonusbarnbarn sedan ett par år, en diplomatfamilj som vid det här laget har bott ett antal år i fyra av Afrikas länder. Uganda är ett land som på flera sätt kan säga vara representativt för hur utvecklingsländerna ser ut. Här några intryck, del 1.
(Och, ja, jag gjorde en rejäl klimatkompensation till VI-skogen för att kompensera för flygets utsläpp…)

Kollektivtrafik på MC
Trafiken är kanske det som sticker ut allra mest för en svensk. Myllret av motoriserade tvåhjulingar, motorcyklar byggda kanske för en hastighet på maximalt 60 – 70 km/h och där det uppenbarligen finns hjälmtvång för föraren (men inte för eventuella passagerare). Och det kryllar av dessa tvåhjulingar. Hela tiden. Liksom bilar och minibussar, personbilar för 8-9 passagerare. Att köra i denna intensiva trafik kräver både mod och precision. Ofta handlar det om centimetermarginaler. Den som kört i bil i Paris anar hur det kan vara, men tänk er dubbelt så många fordon på samma yta och tänk innovativt ─ om det finns en liten yta så kör man på den.

Fem killar på en lätt MC

En miljon shilling är inget konstigt
Gatorna i huvudstaden Kampala är av varierande kvalitet. Delvis helt sönderkörda med jättestora gropar, delvis OK, men ofta utan en definierad zon för fotgängare eller en trottoar. Det är nästan som man tror att myndigheterna ser till att kvaliteten är dålig så att det blir jobb för verkstäderna som ska laga stötdämpare och annat som går sönder. På tal om verkstäder hörde jag flera historier om hur verkstäder plockar av backspeglar och sätter tillbaka billigare kopior för att kunna sälja de dyrare på en svart marknad. Ekonomin är generellt utanför statens kontroll. 50 000 ugandiska shilling motsvarar cirka 150 svenska kronor. Att plocka ut en miljon shilling ur en uttagsautomat var därför inget konstigt. Det var nödvändigt att ha en chaufför för att åka i Kampala. En liter bensin kostar ungefär motsvarade 15 kronor.

En normal gatubild

Korghantverk m m
Många försörjer sig på en slags självförsörjningsnivå, med odling eller hantverk. Varje fredag håller en marknad öppet där det går att köpa fint kvalitetshantverk, hattar, snidade djur, korgar, enklare smycken, dekorativa textilier och annat. Här en bild från en del av fredagsmarknaden i centrum.

Del av fredagsmarknaden med mycket hantverk

Landsvägsbebyggelse
När man kommer ut på landsbygden är det påtagligt grönt och frodigt, med många bananodlingar och ofta en rödaktigt färgad jord. Och många håller naturligtvis husdjur. Den chaufför vi åkte med ibland hade som huvudsyssla att sälja frukt och grönsaker. Avocadon, mangon och andra frukter smakade naturligtvis mycket bättre än det vi är vana vid. Landsvägarna såg ut som man kunde tänka sig att det var i vilda västern för 150 år sedan. Diverse bebyggelse längs en huvudväg, med en rad av butiker och bostäder på båda sidor av vägen och ett odefinierat gränsland mellan olika hustyper. På många ställen har man lagt in stora asfaltgupp, som tvingar all trafik att sakta ner.

En typisk by på landsbygden

Vänstertrafik ett påtagligt arv
Det engelska inflytandet är påtagligt, inte minst eftersom det är vänstertrafik som gäller och engelska är det gemensamma språket. Alla talar engelska, mer eller mindre begripligt.

I en separat bloggtext skriver jag lite om kulturer, språk och framtid.

Länktips: Del 2: http://christerowe.se/2024/05/nr1064-intryck-fran-uganda-del-2/

En väg ut ur misstrons grepp?

Hans Abrahamsson är en inspirerande talare. Den 13 mars lyssnade jag till honom igen för att bli lite uppdaterad och känna en viss hoppfullhet inför alla de utmaningar vi står inför. Jag vet att jag skrev om det Hans berättade ganska nyligen, men den här gången fångade jag upp ett par nya tankar, som är värda att förmedla vidare. Kanske kan Hans visa oss vägen ut ur rädslans och misstrons grepp?

Inramning
Göteborgs Internationella Miljöpris instiftades av Göran Johansson på sin tid, påhejad av Carl Bennet och Stefan Edman. Numera kallas priset Win-Win Award och Hans talade i samband med att de nominerade till årets pris presenterades på en ”Urban Lunchtime”, då en del av de som arbetar och arbetat med hållbarhetsfrågor också hörsammat inbjudan. Det var några bekanta namn på plats, förutom Hans, som det var roligt att växla några ord med. (Länktips till priset nedan).

Hans Abrahamsson hade mycket att berätta
Inkludering och medborgardialog är viktiga förutsättningar för fred. Vi ser hur tilliten brister och framtidstron vacklar. Känslor och rädslor spelar en allt större roll i politiken och i samhällsdebatten. Bristen på förutsägbarhet skapar en grogrund för högerpopulismen, som bryter fram på många ställen. Omställning kräver en slags förutsägbarhet. Från A till B. Men vi rör oss, menar Hans Abrahamsson, mot ett okänt mål och en ökad komplexitet.

Aktuellt exempel från den 10 mars i DN
Att det finns många som ogillar Tidögängets politik framgår av den debattartikel i DN som Hans Abrahamsson hänvisade till, där tidigare partiledare för Folkpartiet, Bengt Westerberg, och Kristdemokraterna, Alf Svensson, vänder sig mot de vägval som gjorts, framför allt när det handlar om synen på invandrarnas roll i samhället. (Se länktips nedan). Debattartikeln lyfter fram värdet av det arbete som många från andra länder bidrar med och avslutas med orden ”Problem ska inte förnekas, men våra besluts­fattare måste ge en mer nyanserad och rättvisande bild av invandringen och angripa de verkliga problemen. Den politiska debatten måste bygga på fakta och samtidigt värna humanism och solidaritet i en allt oroligare värld.”

Medskapandet är nödvändigt
Hans Abrahamsson betonar att problem bara kan formuleras tillsammans med medborgarna och att inkludering är helt avgörande. Även myndigheter behöver bli bättre på att prata med varandra. När makthavarnas tolkningsföreträde ges förtur riskerar besluten att bli fel. Det behövs sociala hållbarhetsanalyser med ett 360-graders-perspektiv, där alla lyssnar på varandras verklighetsbilder och idéer. Idag surrar det alltför många rykten i omlopp och de homogena grupperingarna behöver växa till heterogena och medskapande grupper.

Hans Abrahamssons bild till vänster

En liten inflikad kommentar
Jag kunde inte låta bli att se likheterna mellan en av delbilderna Hans Abrahamsson visade och en av de bilder för samverkan och dialog som jag använde för 7-8 år sedan. (Min enkla bild till höger). Man är sällan ensam om en idé. Och när tillräckligt många delar en tanke har den kanske förutsättningar att förverkligas.

Hinder och motkrafter
Det finns ett antal hinder som vi ska vara observanta på, menar Hans Abrahamsson. Mentala hinder, oviljan att förändra maktdelningen, svårigheter att fånga upp idéer utanför strukturerna, förväntningar inom ramen för rådande rollfördelning men framför allt den bristande tilliten som tar sig olika uttryck. Och ovanpå det en slags formaliserad uppgivenhet som tar sig olika uttryck. Fallet med en kommunpolitiker som medvetet åsidosätter grundlagen med motivet att det inte finns några sanktioner inblandade låter minst sagt illavarslande i dessa halv-auktoritära tider.

Språklig förskjutning
Förskjutning i språket är också förrädiskt, hur ord medvetet får en ny innebörd. ”Förebyggande” på Tidö-svenska handlar om avskräckande straffskärpningar, inte att stärka civilsamhället, folkbildningen eller det sociala kittet i stadsdelar. Hur språket tappar sin innebörd är förrädiskt.

Tillväxt till varje pris har visat sig leda fel 
Avslutningsvis summerade Hans Abrahamsson genom att beskriva de fyra nya hörnstenar som vi behöver bygga utvecklingen på. Det handlar om målstyrning, om inkludering, om medskapande och gemensam handling (att göra tillsammans). Kanske kan man formulera det så här: Där marknaden och andra krafter sorterar oss i vinnare och förlorare, i ett vi och dom, behöver vi anstränga oss att formera ett inkluderande vi, som gemensamt tar ansvar för framtiden. Kanske lättare sagt än gjort. Men ändå viktigt att det blir formulerat. Vi blir inte rikare för att andra blir fattigare.

Länktips: Win Win Award, som tidigare hette Göteborgs Internationella miljöpris. https://www.winwinaward.org/

En debattartikel som Hans Abrahamsson tipsade om: https://www.dn.se/debatt/pinsam-politisk-tavling-i-harda-tag-mot-flyktingar/

Länktips till mer självstudiematerial från Hans Abrahamsson: www.omvarldskunskap.se

Den gamla frågan om arv och miljö men med fel slutsats

SVT har sänt ett program med psykiatern Anders Hansen, som tydligt tog ställning i den gamla frågan om det är arv eller miljö som spelar roll för ”vem vi blir”. Är det det genetiska arvet eller är det miljöfaktorer som spelar störst roll i människans utveckling? (Länktips till en kort nyhet om samma sak, nedan).

Spelar verkligen föräldrarna ingen roll?
Frågan om arv eller miljö har länge fascinerat forskare och oss alla. Vad är det som formar oss, hur vi tänker, vad vi gör, vilken yrkesväg vi väljer osv? SVT-programmet hävdar att nu vet forskarna att vår personlighet bara till 50 procent formas av våra gener och att resten mest skulle ha att göra med tillfälligheter i livet, slumpen helt enkelt. Anders Hansen lotsar oss bekvämt mellan professorer och forskare som relativt samstämmigt kommer fram till att arvet, genetiken, bara till hälften förklarar vem vi blir. Vad föräldrarna gör skulle enligt programmet inte ha någon avgörande betydelse så länge vi inte växer upp i missbruksmiljöer eller motsvarande. Den femfaktormodellen utgår ifrån Anders Hansen omfattar fem breda personlighetsegenskaper: extraversion, vänlighet, öppenhet, samvetsgrannhet och neuroticism. En modell han beskriver som tungt vetenskapligt förankrad.

Det gäller att höja ribban
Det kan inte stämma att vår uppväxtmiljö inte skulle spela någon roll. Min gissning är att forskarna, inklusive Hansen, är så fascinerade av de ovan nämnda fem faktorer som nämns i programmet, att man väljer att bortse från hur uppväxten hela tiden är en utvecklingsprocess, där människan lär sig olika saker, utvecklar ett självständigt ”jag” och så småningom också klarar av att se på sig utifrån. Jag tror också att Hansen & Co underskattar värdet av att föräldrar och syskon utmanar barnen, ställer krav, relaterar deras prestation till något annat än vad barnet självt förmår föreställa sig. Höjer ribban, manar på, stimulerar läsning, diskuterar, frågar och bollar olika alternativ till lösningar. Sätter ord på känslorna och klär verkligheten i begripliga begrepp.

Barn är inte små vuxna
Föräldrarna, liksom lärare i skolan, lotsar ju barnen in i en alltmer komplicerad värld i den takt som barnet förmår greppa delarna och helheten. Hansen & Co missar, menar jag, hur växandet och vuxenvardandet går till, hur vi formas som individer med en jagupplevelse, en självkänsla och en växande förmåga att hantera nya utmaningar. Forskarna är, tror jag, alltför låsta i de fem faktorerna, som säkert kan vara rätt för vuxna människor, att de glömmer hur vuxenvardandet går till, hur världen stegvis blir alltmer begriplig i takt med att känsloliv, intellekt och fysik utvecklas. Vi är inte små giraffer som omedelbart vinglar på fyra ben. Vi behöver 20 år på oss att bli rimligt vuxna, kloka och ansvarstagande, i bästa fall.

Så föräldrar spelar absolut en viktig roll. Att reducera alla miljöfaktorer till ”slumpen” leder fel, menar jag. Utan att ha någon forskarexamen.

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foraldrar-formar-inte-barns-personlighet-forskningen-tydlig

Tidögänget möts i polariseringen

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Hur ska vi ha det med AI?

Det är fascinerande hur snabbt utvecklingen går på vissa områden och hur svårt det tycks vara att få utvecklingen gå åt rätt håll på andra. AI tycks utvecklas i en rasande takt och det finns hela tiden skribenter, forskare och andra som ömsom varnar för utvecklingen, ömsom ser fram emot vad som ska kunna hända. I NyTeknik skrev professor Olle Häggström nyligen och varnade för utvecklingen. (Se länk nedan). Han ser en risk i att AI utvecklas i en annan riktning än vad som står i överensstämmelse med ”människans värderingar”. Redan där kan man hejda sig och fundera. Vad menar vi med människans värderingar?

Vi upplever saker som en AI aldrig kan förstå
Människan kan inte bortse från våra basala behov. Vi känner hunger, törst och sömnbehov för att ta tre exempel. Det kommer en AI-individ aldrig kunna relatera till. Likadant med andning, puls, beröring och de inre rytmerna, som hela tiden gör sig påminda för oss människor, men aldrig kan bli en del av AI-individens verklighet. För att inte tala om drömmar, på dagen och på natten. Eller att njuta av vacker musik.

Värderingar är inte enhetliga
Spännvidden i värderingar är en annan aspekt. Diktatorer och demokrater har ju till exempel helt olika preferenser. Men även ur ett mer småskaligt perspektiv finns det stora skillnader. Vi har alla lite olika nivå på empati, medmänsklighet och osjälviskhet. Vi gynnar ibland andra människor hellre än oss själva. Ser bortom egennyttan i olika utsträckning, gynnar våra barn osv. Kan man tänka sig en AI som inte gynnar sig själv?

Är det 8 miljarder problem?
Om vi tänker vidare att AI skulle börja fundera på vad eller vilka som skapar världens problem så kommer den snart fram till att det är 8 miljarder människor som är det största problemet. Det en intelligent AI då kan göra är att vilseleda människor med felaktig information så att vi t.ex. tar fatala beslut på fel underlag. Startar onödiga krig t.ex. Det AI då måste inse är att utan elektrisk ström kommer den själv inte kunna existera, varför det snabbt blir en fråga om att behålla rätt typ av mänsklig kompetens i världen för att kunna hålla igång elproduktion och distribution.

Werner Aspenström
Här finns många uppslag för kommande TV-serier, filmer och böcker. Det revolutionära förhållningssättet i hela denna AI-hype blir kanske då att skala ner perspektiven och, så som Göran Greider påpekar i dagens ledare i ETC, att lågmält och försiktigt vända sig bort från det storskaliga och i stället bejaka det lilla, det fantastiska i naturens mångfald och avstå konsumismen. ”Sardinen vill att burken öppnas mot havet”, citerar Greider Werner Aspenström och undrar om det är något hoppfullt eller en förtvivlan i den raden. Själv tror jag att sardinen vill sluta cirkeln, hitta hem. Och att vi människor måste öppna upp för just detta, att hitta hem.

Länktips: Ny Teknik-artikel: https://www.nyteknik.se/debatt/vi-kan-inte-ta-for-givet-att-vi-overlever-en-otillrackligt-sakrad-gpt-5/2016676

Bostadsfrågan behöver komma i fokus

Om 10 år är vi tre gånger så många 80-åringar som idag. Låt detta sjunka in. Hur ska samhället organiseras för att de sista åren för denna växande grupp blir rimligt bra? Vad är livskvalitet när man är gammal? Och vilka skillnader i livsvillkor är rimliga? Ska hälften av alla gamla missgynnas för att de har mindre möjlighet att betala vad det kostar att få ett gott liv?

Konkreta detaljer
En avgörande faktor är boendet. I det konkreta kan det handla om att bostäderna är utformade för rollatorer, att spisen har timer, att det finns plats i duschrummet för en rollator, att trösklarna är lätta att passera osv. I det sociala kan det handla om att bryta ensamheten, att skapa nya rutiner för gemensamma aktiviteter, att möjliggöra odling i lådor i rullstolshöjd, att skapa gemenskap kring sådant som kan intressera olika grupper.

Vem bestämmer vad som byggs?
Jag ingår i en grupp som undersöker just bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv, samtidigt som vi håller i minnet att det finns andra behov inte minst hos studenter och ensamma vårdnadshavare som också behöver uppmärksammas. De bostäder som byggs är ofta en-familjsvillor, där det ingår ett outtalat krav på egen bil för att lösa vardagspusslet, eller staplade lägenheter i Serneke-skyskrapor där det blir omöjligt att släppa ut ett barn på egen hand – i alla fall under 10 år. Boendet som utgår från vad vi egentligen trivs med och behöver tycks hela tiden få stå tillbaka för andra typer av boenden.

Finansieringssvårigheter
Det är intressant att notera att bankerna har så svårt att hantera annat än de traditionella boendeformerna. Kollektiv i olika former, parhus, flera lägenheter i samma huskropp (som är mycket vanligt på kontinenten) har bankerna svårt att hantera. En lagfart, ett lån, ett ansvar är vad de har mallar för att hantera. Samtidigt som det skulle vara samhällsnyttigt om vi tog vara på befintliga hus på ett smartare sätt, byggde om, byggde till och skapade nya former för bostäder, där äldre kan känna sig trygga eller där studenter kan ha råd att bo under några år. Kanske i olika konstellationer och med olika ansvarsgränser. Vad är det som är så svårt?

Kommuner kan behöva tänka nytt
I arbetet med att kartlägga bostadsfrågan ur ett äldreperspektiv har jag snubblat över intressanta projekt, med massvis med kunskapslänkar, länkar till workshops, program, rapporter, handböcker osv. Inte minst finns det mycket för kommuner att lära av varandra. Hur man kan agera för att skapa utrymme för fler bostäder på smarta sätt. Detaljplaner hos kommunerna är ofta formulerade på ett sätt som bromsar snarare än möjliggör utveckling. Och mot bakgrund av att vi måste sikta mot ett energisparande boende är det rimligt att vi öppnar upp för en mängd olika former av ägande och nyttjande av bostäder, där ansvarsfördelningen kanske ser annorlunda ut än den gängse. Vi kommer antagligen också att få lära oss att bo, generellt sett, på lite mindre yta än förr.

Vad är det vi dras till?
Det finns också väldigt mycket att lära av utlandet. I Danmark och i Nederländerna har man en helt annan tradition när det gäller boendet. I Sverige finns en trätradition; en stuga ser ut på en särskilt sätt. Samtidigt som det byggs Serneke-skrapor i våra städer. Motsägelsefullt, minst sagt. Eftersom det som lockar turister att besöka städer är något helt annat, där de mänskliga dimensionerna i bostäder, hus och närmiljö är påtaglig. Där barn och gamla kan trivas och känna trygghet.

Tiny house, husbåtar osv
En annan rörelse som tycks växa är tiny-house-rörelsen, självbyggeri i liten skala och att bygga hus utan att egentligen veta hur man gör, men ta hjälp av andra i olika konstellationer för att lösa sitt boendebehov. Kanske kommer vi också få se ett ökat antal husbåtar de närmaste åren, i takt med att klimatfrågan konkretiseras i vattensjuka marker, översvämningar etc. Då kan man ju lika gärna flyta ovanpå… En annan resurs är vissa kommuners ödehus, som kan få nytt liv.

Jag ska återkomma vid tillfälle på den här bloggen om hur arbetet framskrider. Den som vill veta mer kan höra av sig.

Några länktips:

Danmark: Real Dania https://realdania.dk/

Klokboken, bl.a. om seniorboende: https://klokboken.nu/

Delningsbostäder: https://www.max4lax.se/

Tinyhouse-rörelsen: https://bygg.se/tiny-house-bra-att-veta/

Egnahemsfabriken: https://tjorn.egnahemsfabriken.se/kontakt/

Därför är Miljöpartiet ett hatobjekt

Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.

Konsumtionen är central
Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.

Kortsiktighet och egoism
Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.

Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration
Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….

Den heliga tillväxten
Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).

Möjlighet snarare än hot
En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.

Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten
Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.

Ref till undantagstillstånd.
Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”

När blir förändringen en nyhet?

Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.

Det mänskliga samhället
Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.

Allt kan inte fortsätta som vanligt
Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.

Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning
I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.

Och om allt skulle räknas…?
Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.

När blir omställningen en nyhet?
Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?

Länktips:
artikel på underhall punkt se om behovet av utbildning

En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Att utvecklas eller växa som människa

Vissa dagar får man möjlighet att lära sig helt nya saker. En Chalmersforskare som jag träffade häromveckan tipsade om en filosof, som jag blev nyfiken på. Inte för att jag särskilt ofta läser filosofer eller brukar citera tänkare av det slaget. Men man ska vara öppen för att lära sig och ta till sig av sådant man inte kan. Jag hittade lite information filosofen i fråga, Jonathan Reams, och lyssnade på en podcast där han förde ett samtal om sin forskning. Några tankar fastnade. Podcasten är mycket längre än vad jag återger här. Länk se nedan.

Några frågor
Hur kan vi växa och utvecklas som människor? Hur lätt har vi människor att acceptera och driva förändring? Hur kom det sig att de skandinaviska länderna blev framgångsrika i utvecklingen av sina samhällen? Hur går det till att förändra ett samhälle?

Maktens språk
Omställning av samhället kan ske som i Myanmar (Burma). Brutalt tvingar maktens representanter befolkningen till lydnad. Omställning ses av dessa militärer som något hotfullt och man tar till vilka medel som helst för att förhindra ett folkligt uppror. De pågående konflikterna i Syrien, Tigray (Etiopien) och på flera andra ställen handlar om makt. Även i våra väl fungerande demokratier finns krafter som gärna vill använda maktmedel för att förändra normer, livsbetingelser och graden av frihet. Ibland genom att åberopa en verklig eller påhittad ofrihet. (”…men det får man inte säga i det här landet…”, som de ofta sa).

Train the brain
Det Jonathan Reams resonerar mest kring är varje människas inre processer, hur vi kan ”train the brain”, öva oss till att vilja växa som vuxna människor. Och vilken skillnaden är mellan utveckling och växande. Ju mer jag lyssnar, desto mer förstår jag att hur lite jag vet om hans och andra filosofers forskning och vad den kan säga oss i vår tid. Jag försöker koppla det han säger till vår tids ödesfrågor och inser att hur vi förhåller oss till våra barn och ungdomar är mycket avgörande. Vill de lära sig nya saker, vill de växa som människor på olika sätt, har vi kanske en chans att rätta till alla tillkortakommanden som 1900-talets återvändsgränder resulterat i. Det viktiga blir att inte bli passiv, att inte sluta ha framtidstro eller tillförsikt. Att det unika med människan är vår fria vilja, som gör att vi kan bete oss både rationellt och irrationellt. Vi är inte predestinerade till ett visst slags liv.

Sorteringen ger bara förlorare
Förändring är svårt, det finns en osäkerhet i förändringen som sådan. Ska vi lyckas med en förändring i hållbar riktning måste människor se förbättringen i förändringen. Att livet blir bättre. Men inte så att människor sorteras bort av olika skäl. Det überekonomiska systemet vi har idag sorterar oss i vinnare och förlorare. Och vinner du inte på aktier finns ju Trisslott-dragningen i TV, eller snabba cash i mörka gränder. Allt detta vinstfokus leder fel.

Har vi en annan självmedvetenhet?
Varför de skandinaviska länderna lyckats förklarar Jonathan Reams med att det möjligen har att göra med en jagupplevelse eller ett självmedvetande som av någon anledning blivit allmän i våra länder. Han nämner i förbigående hur människan består av kropp, sinnen och en astral verklighet, men går inte närmare in på detta. Kanske för att en mekanisk människosyn, där andlighet inte får plats, fortfarande dominerar i det offentliga samtalet.

Mänsklig tillväxt
Att vi behöver se tillväxt ur andra perspektiv än det ekonomiska blev supertydligt efter att ha lyssnat på Jonathan Reams. Det är människans tillväxt vi måste satsa på. Människans förmågor är outvecklade och vi behöver fortsätta att utveckla oss, var och en och tillsammans, som sociala, kulturella, ansvarstagande varelser, där vi slutar att se oss som överordnade naturen. Det helhetstänkande som vi har så svårt för är en avgörande komponent för att växa i omdömesbildningen.

Vad som händer om vi slutar tänka själva visade trump med (icke) önskvärd tydlighet.

Länktips: Jonathan Reams http://jonathanreams.com
Länktips: Podcast med Jonathan Reams här