Tag Archives: Andreas Cervenka

Läst Andreas Cervenka: Fuskbygget

Posted on by
Reply

Bostadsfrågan är verkligen aktuell. I Göteborgs-Posten den 30 november skriver Mark Isitt förtjänstfullt om hur viktigt det är att våra hus är estetiskt tilltalande. Om hur viktigt det är att kunna knyta an till sin närmiljö. Han beskriver också hur man i Köpenhamn, där han bor, steg för steg minskar bilismen i innerstaden och gör plats för grönskan, träden och inte minst människorna. I kostnadsjakten har vi tappat bort kvaliteten med det omsorgsfulla hantverket, tycks Isitt mena, och det är nog tyvärr sant. Artikeln illustreras också med en bild på gamla fina hus i Haga.

Tips: Göteborgs stadsbibliotek 10 december
I samma tidning finns en artikel om bostadspriserna och hur de nu ”äntligen” tycks vara på väg uppåt igen, som några mäklare som intervjuas formulerar saken. De kan inte ha läst Andreas Cervenkas senaste bok ”Fuskbygget” om bostadsbranschen tänker jag. Det har jag gjort. Några av mina intryck sammanfattar jag här. Boken är så full av siffror och fakta att den är väldigt svår att göra rättvisa, men jag försöker ändå. Till den som råkar befinna sig i Göteborg den 10 december kan jag f.ö. tipsa om att Cervenka kommer till Stadsbiblioteket klockan 18 den dagen. Jag ska försöka gå dit.

Ett intressant kapitel om Kina
Det är inte bara i Sverige som bostadspriserna skenat iväg, visar det sig. I boken får vi reda på att bostadspriserna ökat kraftigt i ett antal länder, däribland både USA och Kina. Att 90 procent av kineserna äger sina bostäder hade jag ingen aning om. Och heller inte hur många bostadsprojekt som står ofärdiga i Kina. Kanske hänger det ihop med den sparsamma rapporteringen från Kina och att Xi inte uppskattar oberoende mediarapportering. I kapitel 18 i boken beskriver Cervenka detaljerat hur bostadsbyggandet och prisutvecklingen i Kina de senaste 25 åren har sett ut och vad den lett till. Vi får veta att det finns 20 miljoner påbörjade men inte färdigställda bostäder i Kina. Det skulle behövas 4 500 miljarder kronor för att bygga klart dem, men pengarna saknas. En konkurs 2021 för företaget Evergrande innebar t.ex. 800 000 sålda men ej färdigställda bostäder. Projektet ”Forest City” skulle enligt planerna rymma 2,7 miljoner invånare , men där bor för närvarande bara några tusen.

Korthuset bygger på tanken om evig tillväxt
Hur det kunna gå så snett får man en aning om när man läser om hur Evergrande hade 400 000 byggda men osålda parkeringsplatser, var och en värderad till 200 000 kronor. Och hur bolagets aktievärde steg med över 450 procent strax före kraschen. Det påminner om ryska dockor hur ett bolag tar upp tillgångar till ett visst värde och hur detta värde därefter bekräftas av revisorer och banker, som beviljar nya krediter, som i sin tur blir pusselbitar i ett makroekonomiskt spel, där förväntade ränteintäkter också blir en faktor som i sin tur bygger upp värdet hos finansinstitut och banker. I Kinas är allt så mycket större och fallet blir så mycket kraftigare, men samma mekanismer tycks gälla även hos oss. Drömmen om snabba pengar, kopplad till tanken om evig tillväxt, och de första årens faktiska utfall, tycks inte ha någon motkraft i systemet. Ingen besinning, ingen säger emot.

Så här kunde någon blir mångmiljonär bara genom att bo
I Sverige hade vi ett antal år med minusränta från Riksbanken. I backspegeln tycks det ha varit en extra drivkraft för att blåsa upp priserna på bostäder. När räntan under lång tid var låg vande sig folk vid detta och kalkylerade inte med höga räntekostnader när man slog till och köpte sig en bostad. Skuldsättningen har ökat, men den är samtidigt väldigt ojämnt fördelad. De som köpte sitt hus eller sin bostad för 30 år sedan klarar ganska lätt en värdeminskning eller ett prisfall på 30 procent. Åtta av tio husägare klarar detta, får vi läsa i boken. Eftersom bostaden inte sålts har heller inte belåningen ökat. Värre är det för unga, barnfamiljer och andra som nyligen skaffat sin bostad. I kapitel 12 illustrerar Cervenka det absurda med händelseutvecklingen från 1985 och framåt. En fiktiv person köper en bostad för 20 000 kronor och kan nu gotta sig åt 25 miljoner kronor på bankkontot, efter skatt. Utan fusk, bara genom att köpa och sälja i rätt ögonblick. Och att t.ex. förmögenhetsskatten avskaffades 2006.

Vi behöver lära av andra länder, inte minst nordiska
Något av det mest intressanta med Cervenkas genomgång är att flera länder inte hamnat i samma marknadsdominerade bostadspolitik som Sverige. Han beskriver kortfattat hur idéburna fastighetsbolag i Danmark inte har samma avkastningskrav och därmed kan erbjuda rimligare hyror och hur Finland har ett system, som märkligt nog både Timbro och Hyresgästföreningen tycker är bra. Timbro för att de gillar marknadshyror och HGF för att den finska staten låtit staten subventionera byggande generellt hellre än att styra stödpengar via ROT- och RUT-avdrag till de rikaste. Samt att Finland stegvis tagit bort ränteavdraget. I Tyskland får man inte lån på marknadsvärdet av ett hus utan på ett mer långsiktigt värde över tid, där troligen även renoveringsbehov och liknande vägs in. I kapitel 22 förvånas en representant från Danske Bank över hur stor trångboddhet och hemlöshet Sverige har och att ingen statlig aktör hjälper till med finansiering. I Norge är det skatteförmånligt att hyra ut i andra hand och bostadslånen i Danmark har en annan konstruktion, som det verkar intressant att lära sig mer om, där bankerna är mer av en mellanhand och inte kan räkna hem vinster på samma sätt som i Sverige.

Boken visar på sambandet mellan bostadspriser och populism
Boken är full av fakta, siffror och övertygande exempel på hur bostadspriserna har kommit att förändra vardagen för miljoner svenskar och miljarder människor i världen. Sambandet mellan extrem prisutveckling på bostadssidan och framväxten av konservativa och populistiska politiska krafter runt i världen är intressant att ta del av. Hur vi bor och lever våra privata liv spelar naturligtvis stor roll för hur vi ser oss själva som en del av samhället. Känner vi oss exkluderade är det lätt att fångas upp av trumpister och andra personer med förenklade budskap. Och t o m i Kina måste Partiet se upp med folkliga protester. Även där har man insett hur snabbt det kan gå snett när marknaden och vinstspekulationerna skenar iväg.

Allt hänger ihop och när blir det tydligt i ekonomin?
Så hur ska det gå? Är det en ny krasch vi har att förvänta oss? Troligen har det att göra med hur många som till varje pris vill bromsa och förhindra en krasch och om de har förmåga att göra det. Ekonomierna är sammanflätade i varandra och värderingar i boksluten bygger delvis på felaktiga ingångsvärden. På så sätt påminner det Cervenka beskriver om hur vi ska fasa ut ohållbara industrier. När ska fossildrivna flygplan anges ha värde noll i balansräkningen? När är klimatskadlig industri otillåten och värdelös? När drar bankerna in sina lån till fossilberoende verksamhet? Hur ska en ordnad omställning gå till? Vi är fast i strukturer som är väldigt svåra att montera ner utan att någon drabbas. Samtidigt tickar klimathotet allt starkare. Valencia låtsas kanske att fastighetsvärdena består, men rimligen har många av husen fått bestående skador och kan inte tas upp till samma värde som tidigare. Och hur tänker försäkringsbolagen? Går det att försäkra fastigheter i utsatta lägen? Och ger bankerna lån till oförsäkrade hus? Allt hänger ihop.

Länktips: Boken Fuskbygget finns att köpa på flera ställen: till exempel här

Länk till min läsning av Girig-Sverige av samme författare: https://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

De dubbla hoten från AI

Posted on by
2

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

De rika behöver de fattiga

Posted on by
Reply

Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.

Om gini-koefficienten
Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.

Vad innebär det att skillnaderna ökar?
Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?

Utvecklingen i några länder under 1900-talets andra hälft

Lite intressant ur tabellen
Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.




Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.

Toppen på ett isberg
Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.

Lika många ”mambos” som miljonärer
2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.

Fonder och börsens värde
ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.

Vems fel är det?
Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.

De rika behöver de fattiga
Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.

Länktips: http://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/

Läst: Andreas Cervenka: Girig-Sverige

Posted on by
2

Jag har läst Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev Sverige ett paradis för de superrika”. Känslan jag får kan bäst beskrivas som en suck, eller en uppgivenhet. Cervenkas mångordiga, detaljerade, kunniga och övertygande beskrivning av hur rikedom föder rikedom och hur skillnaderna i livsvillkor för fattig och för rik växer går inte att vifta bort. Vi hade 542 miljardärer för ett år sedan enligt Cervenkas genomgång. Han listar dem för säkerhets skull i slutkapitlet. Och de är naturligtvis bara toppen av isberg.

Bankerna skapar nya pengar via lån och Riksbanken skyddar systemet 
Det går egentligen inte att bli rik på inkomst av lön är en slutsats som jag drar. Det som skapar rikedom är pengar, ägande av aktier, fastigheter och att kunna surfa på de förmögenhetsskapande vågor som andra skapar med sina investeringar, som i sin tur ofta är lånefinansierade eftersom bankerna har den säkra sits de har. Riksbankens roll i detta pyramidspel är också intressant att notera. Man kunde ju tro att Riksbanken primärt skulle bry sig om Sverige och svenskarna, men det är det finansiella systemet de skyddar, eftersom det ser ut som det gör. Nästa krasch kommer att landa på oss alla skattebetalare att täcka upp för, tro inget annat.

Jämför man sig hela tiden?
Jag är personligen ganska ointresserad av pengar som ett mål i sig. Jag vill ha ett gott liv, men det är inte mitt sparande eller mina tillgångar jag tänker på när jag relaterar till det goda liv jag önskar. Uppenbarligen är det förmögenheten som sådan som driver många att ägna tid åt att bli ekonomiskt oberoende. Kanske i kombination med jämförelser – nu har grannen köpt en ny bil eller en lyxyacht…. som om livet skulle ut på att ”vinna” i ett ekonomiskt långlopp.

Farbror Joakim skulle aldrig hinna räkna alla sina pengar
Det vimlar av detaljer och redogörelser för ekonomiska samband i Cervenkas bok, som jag skulle kunna lyfta fram. Ekonomer och aktieägare kan ha stort intresse av det som står i boken, men själv äger jag bara minimalt med fondtillgångar och jag tillhör väl på det sättet ”förlorarna” i racet. Men jag har svårt att se livet som en tävling. Var och en får hitta sitt sätt att förverkliga sina mål. Vill man bli Farbror Joakim och knappt ens teoretiskt kunna hinna räkna alla sina pengar är det väl OK, men samhället mår bättre av mindre klyftor och mindre spänningar mellan rik och fattig – inte mer.

Mer orättvisa blir svaret på orättvisorna 
En intressant passage mot slutet av boken berör det faktum att de personer som har halkat ner på den socioekonomiska rangskalan idag möts av förslag som ytterligare skulle försämra deras ställning. Dvs orättvisorna ska enligt dessa förslag mötas med ännu mer orättvisor, de redan drabbade ska t.ex. inte ha rätt till barnbidrag och liknande förslag från populister på högerkanten. Istället för att sträva efter en utjämning av livsvillkoren leder dessa förslag till ytterligare skillnader i livsvillkor. De utsatta ska känna sig ännu mer utsatta. Även förslagen om privatisering av välfärden drar i den riktningen. Bara den som kan betala eller köpa sig en försäkring ska ha tillgång till välfärden. ”Skyll dig själv om du är fattig eller sjuk” är den cyniska synen på våra olika utgångspunkter i livet. Cervenka går inte hela vägen i sin bok och pekar bara delvis på detta fenomen, men det behöver sägas – tyvärr – att tendensen och viljan finns hos starka krafter i samhället att spä på skillnaderna.

Och sedan då?
Jag vet inte hur många miljardärer som har tillkommit sedan juni 2021, då Cervenka skapade sin lista. Och det kan kanske kvitta. Det jag inte riktigt begriper är hur miljardärerna tänker använda sina förmögenheter. Hur gör man av med så mycket pengar? Finns det något rimligt sätt att använda dem? Än så länge tycks miljardärerna framgångsrikt använda sin förmögenhet till att göra förmögenheten ännu större. Och sedan då?
Någon gång ska ju framtiden, våra barn och barnbarn, betala för vår överkonsumtion av planetens resurser.

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on by
Reply

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.

Kombinationskrisen och civilsamhället

Posted on by
Reply

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.