Några år var det rätt OK

Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.

Upprepningar, upprepningar
Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.

Twitter (X) gav jag upp
Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.

Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt
Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.

Svårt att vara kommunikationsansvarig
Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.

Mötet och samtalet är oöverträffat
Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.

Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.

De dubbla hoten från AI

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

Den förrädiska gilla-kulturen

Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).

Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.

Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?

Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?

Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?

Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?

Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.

Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb

Självinsikt i USA

Fortfarande har USA i särklass högst BNP totalt och globalt sett. Fortfarande är den amerikanska livsstilen ”icke förhandlingsbar”. Inte ens årets torka i mellanvästern, det rekordminskade arktiska istäcket *) eller de nya bestämmelserna om maxstorlek på take-away-läskbägare i New York **) tycks rubba tingens ordning. Några amerikaner inser naturligtvis problemens art och storlek. Ur nyhetsflödet ****) plockar jag två exempel på detta.

”Systemet har gått sönder”
Lawrence Lessig ***) besökte Lund häromdagen. I ett uppmärksammat föredrag konstaterade han att ”Jag älskar traditionerna och idealen som har format amerikansk politik, men systemet har gått sönder”. Miljardärerna betalar procentuellt mindre skatt än normalinkomsttagare, jordbrukssubventionerna leder till stora folkhälsoproblem och båda partiers beroende av industrin gör att det inte går att driva ens en rimlig miljöpolitik.  ”Barack Obama gick till val på att förändra hur Washington fungerar….Vilken annan president har haft ett sådant moraliskt mandat som Obama hade 2008?”, säger Lessig men konstaterar att ”vi har ett system som låser fast sig självt, och hindrar inte bara innovationer utan också rimliga politiska reformer”.

7000 delningar på Facebook
Ett facebook initiativ som kallar sig Pragmatic Progressive Page har lagt ut en intressant kommentar om subventionerna till de amerikanska energibolagen.
” If we have subsidized Solar the way we have been the Oil Industry, literally billions of dollars last 30 years, we would have been energy independent already. And off the Middle East and North Africa -aka, Oil producing countries-. Hence less wars…Why is this so difficult to understand for some people?”
(Dvs USA hade varit oberoende av utlänsk energi och varit inblandat i färre krig om energipolitiken hade förts klokare de senaste 30 åren).
Detta inlägg har delats 6981 gånger och ursprungsmeddelandet har gillats av 2502 personer. Därmed kan meddelandet ha lästs av miljoner människor, huvudsakligen amerikaner.
Det är denna typ av information utanför medias prioriteringar och utanför de politiska partiernas inflytande som utgör den synliga delen av det hoppfulla i sammanhanget.
Nära 7000 delningar och flera tusen ”likes” på en av dessa 7000 publiceringar.
Insikten om hur systemet eller ”Washington” har fört allmänheten bakom ljuset kan komma att leda till mer organiserade kampanjer. Människor i en demokrati vill inte känna sig lurade, särskilt inte om de utdefinieras som ointressanta, bidragstagande, 47 procent av befolkningen (med hänvisning till Mitt Romneys berömda tal häromdagen).

En virtuell berlinmur
En Harvard-professor och en framgångsrik facebook-grupp illustrerar att det växer fram en sund motkraft i USA, som kan möjliggöra fallet av en virtuell berlinmur, kanske 30 år efter den första murens fall.

Länk till Facebook-gruppen: http://www.facebook.com/PragProgPage

*) Den 16 september var det arktiska istäcket nere i säsongsminimum. Jämfört med tidigare minsta storlek från sommaren 2007 var ytskillnaden lika stor som ytan av Sverige och Norge tillsammans.
**) Man får nu endast sälja läskmuggar i storlek av knappt 0,5 liter i New York. Konsumenter har i protest hävdat att de nu kommer att köpa två muggar……
***) Lessig är mest känd för att ha formulerat en variant av upphovsrätt, ”creative commons”, som är ett försök att luckra upp rigida och otidsenliga rättighetsanspråk när det gäller remixar och bearbetningar, ett krav på att upphovsmannen förnyar sitt anspråk på upphovsrätt regelbundet och att det sätts en bortre tidsgräns för rättigheter. Lessig är juridikprofessor vid Harward.
****) Texten om och citat av Lawrence Lessig är hämtad ur en artikel i Sydsvenska Dagbladet fredagen den 14 september, sid A16-A17, författad av Andreas Ekström.