De oberoende rösterna är avgörande

Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.

Fair Finance Guide läggs kanske ner
I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.

Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar
Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.

Det minskade presstödet minskar öppenheten
Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.

Hur ser Moderaterna på det öppna samhället?
Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.

Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör?
I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.

Hur ser SÄPOs rutiner ut?
Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.

Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här

Nu är Almedalen klar

Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.

Åkesson tror att det räcker med en ursäkt…
Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen
Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.

Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer?
Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.

L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin
Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.

Win-win
Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.

Man vill tydligen ha vinnare och förlorare
Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.

Är bilden viktigare än verkligheten?

I söndagsintervjun i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2026 intervjuade Martin Wicklin Ebba Kleberg von Sydow. Jag lyssnade på den under en knapp timme, när radion ändå stod på. Hon har hunnit vara känd i mediasammanhang i över tjugo år nu och tycks hålla på med det som intresserar henne. (Länk till programmet, se nedan).

Nytänkande
Hon har beskrivits som Sveriges första influencer, innan det begreppet hade satt sig och blivit känt. En del journalistkollegor runt millennieskiftet hade inget positivt att säga om hennes nya stil, där hennes text kunde kretsa kring den egna kaffekoppen och hur hon skulle välja passande kläder för dagen. Hon bröt ny mark och skapade journalistiskt ”innehåll”, där hon själv var en del av innehållet. På sin tid väldigt nytt.

Kungligheterna i fokus
Det som sticker ut är hur tidigt hon insåg att hon ville ägna sig åt journalistik, hennes borgerliga, adliga, bakgrund och att hon har kungligheter som ett särskilt bevakningsfokus. Det senare motiverar hon med att det saknades någon som skrev om de kungliga på ett annat sätt än skvallerpressen eller ur ett statschefsperspektiv. Möjligen har hon poäng där, att vi alltför sällan diskuterar vårt statsskick ur ett samtidsperspektiv.

Finns det en poäng med monarkin?
Många av oss minns hur klokt och insiktsfullt kungen formulerade sig i de olika nationella trauman vi ställts inför, hur kungen satte ord på folks känslor när många drabbades av tsunamin och av Estonia-katastrofen. Vi behöver en statschef som kan stå över det politiska hänsynstagandet och vara en samlande kraft när så behövs. De länder som har presidenter med en exekutiv roll, som Frankrike och Finland, saknar på så sätt någon i statsledningen som alla kan relatera till och känna förtroende för. Däri ligger kanske det motsägelsefulla i monarkins värde. Att den är bortom det dagspolitiska och bortom all sortering av ”lämpliga” företrädare.

Är ”hur” viktigare än ”vad” ?
Men det jag egentligen tänkte nämna här är hur Ebba Kleberg von Sydow bidragit till att förstärka konsumtionen och till att göra det meningslösa värt att kommentera. När bilden av verkligheten, bilden av en själv, ytan, blit viktigare än att världen faktiskt fungerar lägger vi grunden för det som passiviserar och förytligar. När en eller två generationer nu växer upp med en ständig känsla av att hur-frågorna är viktigare än vad-frågorna, att individen hela tiden går före kollektivet och att konsumtion och i värsta fall överkonsumtion är svaret, då har vi problem, Det hon banade vägen för hade säkert kommit ändå, men det är en illusion att det viktigaste vi kan ägna tid åt är hur andra människor uppfattar oss. Som om livet vore en tävling, som om det bara handlar om att synas, att vara känd, att ha tusentals följare på sociala medier.

Lurar vi den uppväxande generationen?
När samhället som helhet inte lyckas koppla ihop behov, resurser och rimliga förväntningar på ett intressant arbetsliv på ett balanserat sätt kommer vi ha personer med ”fel” utbildning i relation till de behov som föreligger. De influencers som påverkar den unga generationen till att utbilda sig i utseendebranschen, att hoppas på en karriär i nöjesindustrin osv bidrar på ett sätt till att vilseleda de unga på ett sätt som gör samhället mindre motståndskraftigt när olika kriser sätter in. Vi har Europas näst högsta arbetslöshet och samtidigt finns det bristyrken. På något sätt blir det oansvarigt att låtsas att alla kan försörja sig i de branscher som lutar sig mot individens jakt på bekräftelse.

Länktips: Söndagsintervju med Ebba Kleberg von Sydow: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/ebba-kleberg-von-sydow-stolt-duktig-flicka

Varför underminerar statliga företag det egna klimatarbetet?

Timbro är en aktör som ofta benämns tankesmedja, men som i praktiken fungerar som näringslivets opinionsbildare, både på ett öppet och ett mer dolt sätt. Timbro finansieras av organisationen Svenskt Näringsliv. Ett tag var Benjamin Dousa chef på Timbro. Numera är han biståndsminister. Timbro har sedan länge tagit emot pengar från oljejätten Exxon i syfte att så tvivel kring klimatfrågans dignitet och relevans. (Se länktips nedan ang Exxons finansiering av Timbro).

Varför vill statliga företag underminera det egna arbetet?
Det som känns märkligt i sammanhanget är kanske inte att giriga kapitalister hellre skapar oklarhet kring klimatkrisen för att tjäna mer pengar än att på bästa sätt bidra till att världen klarar den ständigt växande kris, som klimatförändringen innebär. Det är kanske viktigare att tjäna pengar nu än att barn och barnbarn får ett så bra liv som möjligt. I alla fall agerar Timbro och därmed Svenskt Näringsliv enligt den bedömningen. Det mest märkliga är kanske att våra statligt ägda bolag anser att de bäst gynnar staten Sverige genom att vara medlemmar i Svenskt Näringsliv och på så sätt underminera det klimatarbete som man bedriver och gärna lyfter fram i olika sammanhang.

Det motioneras om att statliga företag ska lämna Svenskt Näringsliv
Under Riksdagsåret 2023/24 motionerade några socialdemokrater om att de statliga företagen bör lämna Svenskt Näringsliv, eftersom denna organisation driver opinion bland annat i syfte att få staten att sälja sina företag. Motionen avslogs.

Roller och relationer är delvis dolda
Det blir allt viktigare att synliggöra ägar- och ansvarsförhållanden när världen blir allt mer komplex och opinionsbildning kontrolleras av starka ekonomiska intressen (som Twitter, numera X, som ju ägs av Elon Musk). Det blir allt mer avgörande att värna det som kan kallas den tredje statsmakten, dvs oberoende media, som kan göra wallraffande reportage och avslöja nättrollen (som TV4 och SD:s trollfabrik) och andra dolda samband, som makthavare gör allt för att hålla hemliga.

Fiskare
I fallet Timbro är det PM NIlsson som nu är chef, samme Nilsson som avslöjades som ålafiskare och därmed fick lämna en tjänst nära Ulf Kristersson. De fula fiskarna håller naturligtvis ihop.

Länktips: https://supermiljobloggen.se/nyheter/dokumenten-som-bevisar-timbros-band-till-oljejatten-exxon/

Länktips: Lista över statliga företag: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_statliga_f%C3%B6retag_i_Sverige

Återvändsgränden

Det är tankeväckande, oroande och egentligen skrämmande att läsa en FB-text, som är en ren hyllning till Donald Trump och det som just nu utspelas i realtid i USA. Jag läser texten om och om igen. Och förstår inte hur man är funtad för att se, beskriva och värdera världen så totalt bakvänt som sker. Jag tänker inte citera texten eller ens nämna vem som skrivit den. Han ska inte ha någon fördel av hur algoritmerna i Facebook gynnar honom av de sökningar som görs. Att han delvis försörjer sig som influencer är illa nog.

Ingen har längre kontroll över korruptionen
Hyllningen av Trump är oreserverad och inkluderar på ett märkligt och motsägelsefullt sätt hur Trump framgångsrikt, effektivt motverkar olika trender och maktcentra. I samma textavsnitt inkluderas globalister, militära chefer, klimatextremister, censur mot spridning av åsikter, kontroll över hur folk röstar, vilka åsikter de har och över människors ekonomi. Dvs precis det som DOGE-satsningen tycks ha lyckats med eftersom man städat bort de funktioner i statsapparaten som var tänkta att ha kontroll på de oegentligheter Trump och Musk nu har fritt fram att sätta i verket. Det är biljoner i statliga satsningar som Starlink nu enkelt får grönt ljus för.

Statskupp är OK
Den som hyllar Trump anser naturligtvis att stormningen av Kapitoleum i januari 2021 var fullt rimlig, liksom benådandet av de många aktivister som på Trumps inrådan försökte genomföra en statskupp och förhindra att 2020 års valresultat blev giltigt. Den som hyllar Trump applåderar dessutom den senares fantastiska förmåga att göra affärer. Ni fattar. Det är inte en ”folkets tjänare” som är idealbilden, utan en ”lysande” och ”genialisk” ledare som hyllas. Det får räcka.

Orden tappar sin innebörd och samhället blir omöjligt
Denna märkliga bak-och-fram-vända verklighetsbild blir på ett sätt en illustration till den återvändsgränd USA har hamnat i. Om en svensk influencer uttrycker sig på detta sätt, så totalt verklighetsfrånvänt, hur ser det då inte ut i USA? Hur långt ifrån varandra står inte människor? Hur svårt blir det inte att enas om vad som behöver göras om allt kan beskriva som sin motsats? Om sanning och lögn byter plats blir varje samtal meningslöst. Varje tanke blir omedelbart uppfattad som sin motsats. Orden tappar sin innebörd och samhället omöjliggör sig självt. Är det det vi ser utvecklas i realtid just nu? Hur ett samhälle inte längre kan hålla samman? Hur dialog och förståelse blir omöjliga när allt förlorar sin mening, när ont blir gott och svart blir vitt?

Vägen ut ur återvändsgränden?
Är vägen ut ur denna återvändsgränd en styrkemätning, ett krig? Är det den enda möjligheten, eller finns det alternativa vägar till försoning och förståelse? Tyvärr sitter Trump på de största maktmedlen, militärt osv. Det finns nog ingen civiliserad väg ut ur återvändsgränden som inkluderar användande av vapen eller maktmedel? Återstår kanske bara barnen. Det är barnen som kan säga sanningen och som kanske är hoppet för USA. Att barnens oskuldsfulla sanning framträder på ett sätt som avväpnar alla andra.

Någon behöver ropa ”Cut!”
Bilden av världen är viktigare än världen. Vi matas varje dag av bilder och våra ställningstaganden baseras på hur vi tolkar bilderna. Trump spelar president på sitt sätt och är naturligtvis nöjd. Publiken valde ju honom. Det är också teaterspelandet som dominerar när Trump träffar andra ledare i Ovala Rummet. Där kan han förnedra vem han vill och få gästerna att framstå som obetydliga statister i det skådespel som har Trump i huvudrollen. Nu väntar vi bara på en regissör som ropar: ”Cut!”

Två konkreta exempel på hur makten utövas under Trump
En tydlig för symbol för det destruktiva beteende som Trump driver och bedriver är historien om Elon Musks övertagande av en NGO som heter USIP, ett oberoende fredsforskningsinstitut. I länken nedan sammanfattas hela historien mycket bra. Långt ifrån alla får domstolshjälp att återta kontrollen. Men detta beteende applåderas av Trumps supportrar. Ett annat exempel på hur sanning och lögn blandas ihop för att få allmänheten att resignera och inte längre bry sig om hur makten utövas är hur konspirationsteorier sprids. Som den om om att Biden var en robot från 2020 och framåt. Se länken nedan för detaljer.

Bristen på empati ser Trump som en styrka
Den som ser hela inslaget till slut får också ett tydligt exempel på den enorma cynism som präglar Trump/Musk-administrationen, i synnerhet att man utan betänkligheter avbröt all u-hjälp via USAID eftersom man ser empati som västvärldens största svaghet… Värre kan det väl inte inte bli…? När medmänsklighet ses som en svaghet. Och det är världens rikaste man som säger detta. Världen är upp-och-ner. Polisstaten börjar ta form. (Se länktips nedan).

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=uW7t6KFN39Y

Länktips om konspirationsteorier: https://www.youtube.com/watch?v=krMuhoXC-Lg

Länktips om hur Trump använder den federala maktapparaten för att steg för steg införa en polisstat, där motståndare fängslas: https://www.youtube.com/watch?v=2mGKTPm9nlM

CPAC-konferensen i Budapest 29 – 30 maj

Högernationalisterna har haft en tvådagars konferens som de kallar CPAC i Orbans Ungern i slutet av maj. Lika intressant som att läsa vilka som talade, enligt den rapport jag sett, är att notera vilka som inte nämndes i talarlistan. Orban själv talade naturligtvis och på talarlistan fanns Robert Fico från Slovakien, Alice Weidel från AfD i Tyskland, Geert Wilders från Nederländerna, Herbert Kickl från Österrike och någon Matt Schlapp från CPAC i USA. Men ingen Giorgia Meloni från Italien, ingen Nigel Farage från Storbritannien, ingen LePen eller Jordan Bardella från Front National i Frankrike. Kanske var de där, men då hade väl deras namn nämnts?

”Trump visade att vi hade rätt”
Val för val, land för land ska vi ta tillbaka drömmen om ett fritt Europa, sa Orban, och hyllade Trumps återkomst i USA. ”Trump visade att vi hade rätt”, sa Orban, och talade om den djupa staten, media och pengarnas makt. Fienden är det liberala världordningen, globalismen och en centralstyrning från Bryssel som, enligt Orban, använder kriget i Ukraina för att stärka den centrala makten. ”Vår plan är fred, suveränitet och frihet” hävdade Orban. (Frihet är slaveri, tänker jag. Världen är upp-och-ner…)

Motståndare blir per automatik fiender
Med tanke på vilken relation många av de högernationalistiska partierna i Europa har med Putin, inklusive Orban, som ju reste till Moskva när Ungern var ordförandeland i EU, är det en intressant fråga vilken fred dessa makthavare tänker sig. Medias granskning av makten är ju något som dessa auktoritära ledare motsätter sig. Sanningen och framför allt att det kan finnas flera olika sanningar är ju något som högerkrafterna inte accepterar. ”Om du inte håller med mig är du min motståndare och min fiende”, typ. Det är där någonstans som nationalisterna och de auktoritära förespråkarna går vilse. De inser inte värdet i att tillåta olika åsikter och att det är bra för samhället och för debatten att olika synsätt får komma till tals. Motståndare ska helst elimineras, fängslas osv. Det är där de förlorar synen på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och vars och ens rätt att få ha en egen åsikt.

Hur skulle Public Service kommentera CPAC?
Media har rapporterat ganska sparsamt från CPAC i Budapest. (Knappt tre minter i Sveriges Radio, se länktips nedan) Men kommentarerna är sparsamma. Eventet lyfts fram som ett sätt för Orban att profilera sig som en samlande kraft för de högernationalistiska och konservativa partierna. Ett par gånger nämns ”sanningen” i reportaget i Sveriges Radio, men begreppet problematiseras inte. Den sanning som Trump, Orban och deras vänner omhuldar skiljer ju sig radikalt från andra politikers sanning. Allt tal om fred och frihet på konferensen kommenteras inte eller får inte någon kommentar om vems fred och om vems frihet det egentligen handlar. Kopplingen till Putin är ju problematisk, minst sagt, med tanke på hur Putin stöttat LePen m fl. Men då blir det genast svårare att hålla en neutral ton. Det är svårt att förhålla sig neutral till extremism och till hyllningar av ledare som Trump och Putin. Indirekt riskerar ju då dessa kommentarer spilla över på Tidöavtalet, som i alla fall Public Service i Sverige hela tiden undviker att kritisera.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/artikel/cpac-i-budapest-hogern-samlas-i-orbans-europa

Det är visst bråttom !

”Det är inte så bråttom” säger Jimmie Åkesson i en Aftonbladet-intervju, där hans tjugo år som partiledare uppmärksammas. Det som inte är bråttom är att göra något åt klimatet. Medvetet, genomtänkt och konsekvent ignorerar och relativiserar ytterhögern de hot mot samhället som forskningen nu i decennier har lyft fram. Det är för övrigt inte bara samhället som är i fara utan stora delar av de planetära samband som vi uppfattar som förutsättningar för livet på jorden. Eller är det monokulturen han applåderar? Verkligen?

Vet vi allt vi behöver veta? Verkligen?
Vad man skulle önska att journalisterna som ställer frågor var mer insatta. Om det nu inte är så bråttom med klimatfrågan, som Åkesson tycker, så kunde ju en följdfråga ha varit vilka andra forskare Åkesson tycker att man kan ignorera. Är det i praktiken alla forskare som bör ignoreras? Är det lämpligt att sluta forska på mediciner, på cancerformer, på ämnen som grafen eller tycker Åkesson att det räcker nu: vi behöver inte forska på något alls? Vi vet det vi behöver veta och kan luta oss tillbaka?

Hur är det med de tretton områden forskarna identifierat?
Ännu bättre vore naturligtvis om journalisterna plockade upp alla de delområden som forskarna vid Stockholm Recilience Centre har uppmärksammat. Är det precis lika lite bråttom med allt som forskarna pekar på? Och så kunde han få gå igenom område för område och förklara varför han vet bättre om hotens karaktär, styrka och konsekvenser än de tusentals forskare som ägnar all sin vakna tid åt detta.


Från Stockholm Recilience Centre

Är biologisk monokultur alltid att föredra?
Jag har ofta med den här bilden just för att den är så tydlig. Om nu Åkesson blundar för klimathotet är det CO2-halten han menar eller är det strålningsbalansen? Och om han får frågan om främmande ämnen, är det inte oroande med PFAS i dricksvattnet? Eller den biologiska mångfalden, är det helt enkelt så att det är mångfald som är hotet i den sverigedemokratiska världsbilden och att monokultur alltid är att föredra? Åkesson borde få förklara sitt motstånd mot forskningen. Vilken forskning är OK och i så fall varför?

Bakomliggande taktik
Åkesson kommer alldeles för lätt undan, tycker jag. Någon borde få honom att erkänna att han bara är en tyckare som av grumliga skäl bagatelliserar de utmaningar världen står inför. Auktoritära ledare vill naturligtvis skapa en situation där vanliga demokratiska processer sätts åt sidan. Militärt undantagstillstånd, paramilitära styrkor på gatorna osv är naturligtvis sådant som underlättar ett maktövertagande. Att lösa problem blir därför ointressant, att hålla konflikterna levande blir desto mer intressant för de auktoritära.

Läsning: Harry Martinson Jordenruntresan

En av de svenska nobelpristagarna i litteratur är Harry Martinson. Sällskapet som bär hans namn gav år 2003 ut en bok om författarens sex DN-artiklar från 1962 där han reste jorden runt på DN:s uppdrag. (Jordenruntresan, på Vekerum förlag). Det var Olof Lagercrantz som ville att Harry Martinson skulle upptäcka och beskriva världen med sina ögon. Tyvärr känns boken lite krampaktig och lite ojämn.

Glimtvis anar man storheten
Kanske var det så att Harry Martinson var bättre på att beskriva den inre resan, än den yttre. Förmodligen har DN och senare sällskapet haft så stor beundran och respekt för författaren att det fick vägas in i publiceringen. Det tycks som om Harry Martinson hade svårt att leva upp till egna förväntningarna på litterär och innehållsmässig kvalitet på essäerna. En författare som Harry Martinsson förväntades naturligtvis bringa helt nytt ljus på dåtidens okända värld, där medierna ännu var sparsamt närvarande och direktsändningar egentligen bara kunde ske undantagsvis via radio och knappt det. Världen var till stor del okänd för de svenska läsarna.

Det skulle ha blivit fler texter
Det står också i bokens kommentarsdel att Harry Martinson egentligen förväntades skriva ytterligare texter om Australien, Tasmanien, Nya Zeeland, Singapore och andra platser som han besökt under sin långa resa. Men det blev ”bara” sex artiklar i DN. Troligen för att Harry Martinson hade väldigt höga krav på sig själv. Han såg sig själv som, och var ju också i första hand, författare och inte journalist.

Ett tidsdokument
Artiklarna är ett tidsdokument som visar hur lite vi visste om världen innan vi fick moderna medier och direktrapportering från världens alla hörn. Men också hur en iakttagare som Harry Martinson kunde se saker som inte handlade om sensationer eller att fånga läsare, sälja annonser osv. Dvs där andra, personliga, kanske udda iakttagelser fick ta plats, och där associationer fick fullt spelrum. I dagens journalistik finns ofta ett slags sensations- eller nyhetsfilter involverat, något som ännu inte tagit form på 60-talet. Läsarna hade en låg inte så mycket kunskap om världen där ute och kunde därför vara intresserade av det mesta.

Den första essän är nog bäst
Det är ett tidsdokument att läsa framför allt den första texten. Harry Martinson skriver för läsare som kanske aldrig har flugit och aldrig har sett molnen bre ut sig under flygplanet, aldrig har fått spana genom det lilla flygplansfönstret, aldrig åkt jetflyg och inte befunnit sig i det plåtrör som ett flygplan utgör. Han ger på så sätt en indirekt flygupplevelse för läsarna och beskriver Australiens vidsträckta öknar och de raka järnvägsspår som korsar USA eller den mångfald av öar som kan iakttas även i Sydostasiens floder. Men också en slags monotonins tröttsamhet när molnen aldrig tycks ta slut. På så sätt lockas vi som medpassagerare in i Harry Martinsons äventyr. Men man anar också hur svårt författaren känner det att variera sig och kunna förmedla något nytt, särskilt som hans hemmaplan inte är journalistens iakttagande blick utan mer författarens lössläppta fantasi.

Anekdotiskt
Harry Martinson läste astronomi samtidigt som min käre far. Mer än en gång hörde jag far berätta om vilka frågor Harry Martinson ställde till universitetsläraren, frågor som skulle spela stor roll när storverket Aniara skulle skapas. Världen är liten.

AI-utveckling ger möjligheter och hot

Den tekniska utvecklingen är intressant, stundtals fascinerande. Sådant vi inte trodde var möjligt är plötsligt rutin och vardag. I kölvattnet på utvecklingen följer ekonomiska konsekvenser. Facit i Åtvidaberg gjorde skrivmaskiner, om ni minns. Nokia var världsledande på mobiltelefoni om någon minns. Post delas fortfarande ut, men det är nätt och jämnt och inte med någon brådska eller precision. På Strindbergs tid kunde post delas ut två gånger om dagen. Nu läser jag om Samsung och deras nya Galaxy-modell. Ett nytt språng är på gång.

Nu kan tekniken överbrygga språkbarriärer
Det man lyckats med är att integrera AI i sin nya telefon. Ännu så länge vet man inte exakt vart detta bär, men man testar nu att låta appar ”prata med varandra” så att samtidigt som en app letar rätt på en restaurang kan en annan app kommunicera med de kompisar som ska träffas på en restaurang alla gillar. Det låter kanske inte så avancerat, men detta är ju bara början. Ett annat exempel som Samsung tar upp är realtidsöversättning. Där tror jag att de hittat en mycket intressant utveckling. Språkliga barriärer gör det ju svårt att ha ”live” kontakt med andra människor. Det finns 3000 språk i världen och de utgör ju enorma barriärer för kommunikation. Tänk att kunna prata direkt med varandra utan att kunna något gemensamt språk!

Intressant möjlighet att ta kontakt med fler människor
Rimligen kommer detta att kunna underlätta samtal, dels över telefon, men även IRL. Om man står i en stad och inte vet vart man ska gå för att komma till stationen så kan telefonen realtidsöversätta vad lokalbefolkningen säger. Eller om man ska göra en ”deal” (som Trumpen säger) med ett företag på andra sidan jorden, så blir det ju enklare om alla kan tala på sitt modersmål. Och inte behöva gå omvägen via en mer eller mindre knagglig engelska, där risken för missförstånd kan vara stor.

Ordens betydelse kan gå förlorad
Samtidigt finns här naturligtvis flera fallgropar och möjliga problem. Ett problem är att kvalitetssäkra översättningarna. Hur vet vi att det AI-systemet föreslår stämmer? Det finns ju ord som kan betyda flera olika saker. Ta det svenska ordet ”banan”, till exempel. ”Det är viktigt att banan är rak” skulle kunna innebära att AI inte översätter banan med ”the track” utan med ”the banana”. För att ta ett exempel. För att inte tala om ironi. Det blir ju helt omöjligt att säga något med en ironisk underton om AI tolkar allt bokstavligt. Konsekvenserna kan bli att USA:s president beskyller en demokratiskt vald president för att vara diktator, eller något lika absurt…..

Det kan gå lite hur som helst
En annan möjlig konsekvens av realtidsöversättning av språk är att ämnena blir irrelevanta i skolan. ”Varför ska jag plugga glosor när min telefon ger mig alla svar?” Vilket ju i sin konsekvens leder till ännu mindre av mänskliga kontakter och att vi litar mer på maskiner än på människor, vilket i mitt tycke blir en farlig väg att gå. Särskilt som mjukvarorna kontrolleras av stora företag med maktambitioner, så som vi nu ser utvecklas i realtid i USA. Plötsligt är ju vissa ord inte längre tillåtna att använda inom USA:s federala administration. Klimatförändring finns inte längre, eftersom ordet är förbjudet. Det ligger mycket nära till hands att Twitter/X går samma väg och blockerar eller inte godkänner vissa uttryck. God morgon 1984.

Det gäller att vara observant på hur den nya tekniken blir ett verktyg för eller emot en sund utveckling. Allt ligger inom möjligheternas gräns.

Orden spelar en särskild roll

I dagarna är det tre år sedan min far gick bort. I decennier ägnade han en stor del av sin lediga tid åt knep och knåp. Under pseudonymen Lasse Knepson publicerade han kluriga kryss i Nötknäpparen, skapade svårlösta problem och höll hjärncellerna sysselsatta hos läsare och lösare. För tio år sedan gav han mig chansen att ta över några av de regelbundet publicerade alstren i Hemmets Journal, något som jag fortsatt med sedan dess. Orden håller igång hjärnan och det roliga för mig är att skapa, inte att lösa. Att det går att få betalt för alstren är kanske förvånande när nu AI klarar att formulera så mycket. Korsordsmakarnas förening håller emot för att få förlagen att fortsätta vilja ha människoskapade alster. Vi får se hur det går. Så länge köparna gillar utmaningar som håller hjärnan i trim finns det nog en marknad.

Det är ett kallt samhälle som tar plats
Ordens betydelse ska inte underskattas. Även om vi inte har krig, sa Kristersson, har vi inte heller fred. Vi behöver ha is i magen och hålla huvudet kallt, brukar samma regering hävda. Det är lätt för dem att säga, som kan plocka fram rätt tempererat vin ur sin vinkyl och ha lagom med is i drinken före maten. Flertalet lever under helt andra villkor. Det är inte bara magen som fryser numera. Hela kroppen, biståndet och många bidrag fryser inne och numera är det själva samhällsklimatet som är isande kallt. Skälet är att de gemensamma resurserna skärs ner samtidigt som skatteavdragen för de rikaste växer. Det drag som vanligt folk förknippar med ROT är när tanden måste dras ut och behöver följas av fyllning eller fylla.

Kristersson hukar sig istället för att stå upp bakom Danmark
Det är inte ett avvaktande ledarskap vi behöver nu, Kristersson. Det är tydlighet. Ställ upp bakom Danmark och förklara att i Norden viker vi inte ner oss för att någon främmande makt gör anspråk naturresurser som de tycker sig ha rätt till. Koloniala fasoner hör dåtiden till. Nordisk samverkan borde vara självklar nu när kartorna ─ bokstavligen ─ ritas om. New York får väl snart kallas West Moscow.

Ytterhögern vill konfrontation
Hur orden spelar roll påminde mig Jan Guillou om i en krönika, där han pekade på hur noga det har varit att inte kalla det tragiska som hände i Örebro för en terrorhandling. Skolskjutning var det, sades det. Och så pekar Guillou på att skaffar man sig jaktlicens och skjutvapen för att skada andra människor är det ett planerat våldsdåd i syfte att skrämma, skada och döda. Samtidigt ska vi inte föra diskussionen på det sätt som antidemokraterna vill. Efter riksdagsvalet 2018 höll SD:s dåvarande gruppledare, (gruppeldare höll jag på att skriva), ett tal till de mest trogna av väljarna som kunde summeras i uppmaningen ”Segra eller dö”. (Länktips se nedan). Ytterhögern söker hela tiden konfrontation och använder orden för att bygga upp motsättningar och rädslor. Så vi ska undvika deras favoritbegrepp när vi talar om samhällets utveckling. Det är inte mer polarisering som behövs, det är inte mer antagonism eller oresonlighet som löser problem. Det är samverkan och en gemensam världsbild.

Falsk information bidrar inte till att utveckla demokratin

Överdrifter säljer
Tyvärr spelar media med i detta upphetsade tonläge, eftersom de vet att katastrof säljer bättre än svårighet, kontraster och svart-vita exempel är lättare att få klick på än resonerande förklaringar. Känslostyrda aktiviteter skapar snabbare reaktioner än logiska utläggningar. Överdrifter går hem, medan nyanserade sanningar inte skapar samma reaktion. Det är därför det är så skadligt när den politiska reklamen går över gränsen som i fallet med moderata affischer, där vindkraftverk står några få meter från badstranden. Sådana annonser skadar tilltron till de politiska budskapen. (Och illustrerar också hur svaga argument man har på anti-vindkraftssidan, när det bara är dylika överdrifter som återstår för att försöka vinna debatten…)

Varsamhet men också användbarhet
Vi måste vara varsamma med orden, precis som vi behöver vara varsamma med hur vi behandlar våra vänner och personer som vi inte betraktar som vänner. Risken är annars att vi i onödan bygger in oförsonlighet och fiendskap i relationer, som hade kunnat fungera som bryggor för ökad förståelse. Meningsmotståndare kan vara bra att ha, eftersom deras argument, om de är rimliga, kan vässa den egna argumentationen och på så sätt göra frågeställningen ännu tydligare.

Länktips: https://www.gp.se/nyheter/sverige/sd-toppens-utspel-seger-eller-dod.5f46360e-7515-40ea-b688-01427a481919