Category Archives: Media och människa

Media och förståelsen av media.

Från Wolf Hall till Tidö slott

Posted on by
Reply

Utbudet av TV-serier är stort och ibland hittar man något som fascinerar och verkligen griper tag. På SVT Play finns just nu två säsonger, totalt tolv entimmas avsnitt, av BBC:s historiska serie om Henrik VIII i England. Serien heter Wolf Hall och kretsar väldigt mycket kring Thomas Cromwell, som var kungens förtrogne. Förutom att regissören och producenten av serien har skapat en mycket sevärd serie av hög kvalitet, dessutom insett hur musiken kan användas på ett innovativt sätt är det påtagligt hur hela historien och hur den berättas har viktiga budskap till oss idag.

Landets väl och ve kopplas till en individ
För drygt tio år sedan kom tre hyllade romaner om Thomas Cromwell av Hilary Mantel. Och den första delen TV-serien spelades in strax efteråt och visades även då i SVT (något som jag missade då). Säsong 2 har nyligen spelats in. Thomas Cromwell spelas övertygande av Mark Rylance. Kungen, Henrik VIII, gestaltas av Damian Lewis och i flera andra roller ser vi skickliga skådespelare. Men det riktigt intressanta med TV-serien är hur lojaliteter, dagspolitik och beslut formas i ett sammanhang där landets väl och ve är direkt sammankopplat med en diktator.

Ingen säger nej
Det TV-serien så övertygande väver samman är hur rådgivaren Cromwell växer in i sin roll som kungens förtrogne samtidigt som han skickligt manövrerar, till synes med mycket små medel, för att i varje situation undvika en konflikt. Storyn är naturligtvis uppdiktad, men den skulle kunna vara sann. Det är så här det skulle ha kunnat gå till, den känslan är tydlig. Och budskapet till vår tid är kristallklart. I ett auktoritärt system, där en härskare i praktiken inte kan möta någon opposition, finns inte utrymme för något ifrågasättande. Ingen säger nej. Ingen vågar opponera. I alla fall inte direkt. Men under ytan bubblar konflikterna.

Putin och Trump som exempel
Om det är viktigt för England med stabilitet och en manlig arvinge blir allt annat underordnat. Även om en drottning måste avrättas för att en ny drottning ska kunna träda till. Vi ser på nära håll hur Putin lyckas och misslyckas med sina anspråk på andra länder. Om Putin säger att Kiev ska intas på några veckor i februari 2022 säger ingen rysk militär emot honom. Och nu kommer Trump tillbaka i USA. Trump som naturligtvis lärt sig av sina första fyra år i Vita Huset och som anser sig ha fått ett starkt personligt mandat i presidentvalet i november. Om Trump säger att han vill ha Panamakanalen och Grönland lär det bli så.

Lärdom för Sverige
Det var intressant att följa hela TV-seriens tolv avsnitt, även om man vet att Cromwell till slut kommer att avrättas han också. Men hur det ena leder till andra, och hur de olika detaljerna hänger samman i en intrikat väv av händelser, lojaliteter och maktanspråk beskrivs i TV-serien på ett sätt som kan vara viktigt för vår tid att komma ihåg. Sluter man avtal på Tidö slott med ett parti som är praktiken är antidemokrater kan man inte bli förvånad när demokratin steg för steg monteras ner i de lagförslag som läggs. Det kan handla om angiverilagen, om indragna medborgarskap och att det nu förbereds en lagstiftning som ger regeringen ytterligare möjligheter att utlysa undantagstillstånd utan att Riksdagen har något att säga. All makt utgår från folket, heter det. Men där förskjuts nu stadigt makten från Riksdagen till regeringen.

Länktips: Wolf Hall: https://www.bbc.co.uk/programmes/p02gfy02 Serien går just nu på SVT Play och är mycket sevärd.

Något om igenkännande och klarspråk

Posted on by
Reply

När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.

Bekräftelsen är viktig
Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.

Förenklade budskap går hem
Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.

”Den personen vill jag ta en fika med”
Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.

Igenkännande och förtroende
Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.

Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara
Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.

Man kan hoppas.

Vi måste ha ett oberoende och starkt rättsväsende

Posted on by
Reply

SVT har sänt en dokumentär under senhösten som handlar om det uppmärksammade mordet på 80-talet, där den styckade kroppen av en kvinna hittades i två plastsäckar. Steg för steg blev en obducent och en allmänläkare indragna i polisens utredning, samtidigt som pressen publicerade delar av det polisen hade hittat. Så som fallet framställs i TV-dokumentären är det inte klarlagt av vem, vid vilken tidpunkt och hur mordet gick till. Ändå fälldes de två läkarna i en första rättegång och friades senare när rättegången fick tas om. Men i domskälen skrev domaren att läkarna friades från åtalet för mord, medan de ansågs skyldiga till att ha utfört styckningen av kroppen. Frikända och samtidigt fällda. Det går inte att överklaga en friande dom, så de två läkarna har i snart 40 år levt i ett socialt ingenmansland, där de inte kunnat arbeta och i princip inte haft ett normalt liv.

Några nyckelfakta om fallet
SVT-dokumentären beskriver hur motsägelsefullt och felaktigt polisutredningen tycks ha blivit genomförd på 80-talet. Mycket tycks ha byggt på fördomsfulla åsikter om de åtalade personerna och på att en ex-fru till en av läkarna hade en egen misstanke om att parets ettåriga barn hade bevittnat delar av brottet. Vittnesmål tappades bort, glömdes och sorterades bort. Tidsandan var också speciell. Palme hade mördats och polisen hade krav på sig att lösa mordfall. En mängd samverkande detaljer ledde till att två sannolikt helt oskyldiga människor fick sina liv förstörda, samtidigt som den verklige gärningsmannen gick fri. Mordet preskriberades 2009.

Rättssystemet måste stå fritt och oberoende
Det som, förutom orättvisan i detta fall, särskilt behöver påpekas är hur viktigt det är att rättsapparaten står fri från påverkan. Så som fallet beskrivs verkar det ha varit ett enormt medialt tryck som bidrog till att de två männen egentligen inte hade en chans att få en rättvis rättegång. Den allmänna opinionen hade redan dömt dem. Åklagaren insåg säkert att bevisningen var minst sagt mager, men han slapp ta kritik genom att flytta ansvaret till domstolen. Och i första rättegången fälldes läkarna. När rättegången togs om (för att några nämndemän gav pressen mer information än vad som är tillåtet) friades männen för mordet, men domaren markerade ändå i sina domskäl att de egentligen var skyldiga till styckningen. Det var typ bara brister i utredningen och i åtalet som gjorde att de inte kunde fällas för mordet. Utan det mediala trycket hade nog skrivningen om styckningen inte stått med.

När drevet går hakar andra på
En annan sak att påpeka är hur andra intressen hakade på, när drevet gick. Dels ordnades trettio år före ”Metoo” demonstrationer om hur kvinnor i allmänhet drabbades av mäns våld. Det skrevs insändare, debattartiklar och böcker om mäns förtryck av kvinnor och mordrättegången fick på så sätt även en symbolisk funktion, där det för vissa grupper var viktigt att hävda hur kvinnor ständigt är utsatta för diskriminering och våld från männens sida. När drevet går vaknar andra krafter, som ser en chans att få genomslag för sina frågor som bara delvis tangerar ursprungsfrågan. Mordet på den stackars kvinnan och den uppmärksamhet mordet fick blev på så sätt en ingång för andra opinionsbildare att haka på och driva sina frågor.

Inte bättre nu än på 1600-talet
När vi läser i skolan om 1600-talet och hur häxprocesserna gick till i Sverige brukar vi förfasas över hur lättlurade människor var och hur fördomar och annat tilläts styra över människors liv. Kvinnor brändes på bål och människor dog för att någon misstänkte att något djävulskap pågick, där bevisen ofta enbart handlade om rykten. Skuldfrågan kunde lösas genom att den utpekade kastades i ån. Flöt hon var hon skyldig och i förbund den onde, drunknade hon var hon oskyldig… Och när vi läst om detta har vi förfasats över hur det kunde gå till. Samtidigt gör vi på liknande sätt i vår tid. Grupptryck, rykten och medialt genomslag får avgörande betydelse. Folk döms mot bättre vetande.

Det känns lite vemodigt att vi inte har kommit längre.

Länktips.
SVT-dokumentären: https://www.svtplay.se/dokument-inifran-det-svenska-styckmordet

Här får SVT förslag på tre andra frågor till miljöministern

Posted on by
Reply

SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.

Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december
Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.

Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu
Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.

Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl


Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu?
En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.

Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler?
Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?

En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga
Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.

Ska vi flyga mer?
En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.

”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?”
En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”

Vi ska inte ha majoritetens diktatur
Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.

Länktips: Naturvårdsverkets rapport om allmänhetens insikter om klimatfrågan och att en övertygande majoritet vill få något gjort: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/allmanhetens-kunskap-och-attityder-till-klimatfragor/

Läst: Rädda landet ─ om hur demokratin kan ersättas med något annat

Posted on by
2

Redan 2022 kom avslöjandet från tidningen Dagens ETC att Sverigedemokraterna i det fördolda driver det som brukar kallas trollfabriker i syfte att påverka och driva opinion. Eigil Söderin, som skrev om detta i tidningen har nu tagit ett rejält grepp kring SD:s hela framväxt, deras strategier, agerande (öppet och fördolt) och vad det har lett till. Hans bok heter Rädda Landet och kan på ett plan sägas utgöra den ”vitbok” SD har lovat att komma med. Eigil Söderin går steg för steg igenom hur SD:s ledarskikt har agerat för att flytta fram positionerna och få debatten och de politiska åtgärderna dit man vill. Boken är mastig och full av detaljer och det känns som att ha läst ett par hundra jobbiga tidningsartiklar på rad. Samtidigt är det ju precis detta som har hänt, som boken beskriver. Några av de tankespår som läsningen skapat för min del ska jag försöka skriva ner här. Jag kan inte sammanfatta hela boken, bara rekommendera att läsa den för att förstå bredden och djupet av det hot SD utgör mot vårt öppna samhälle.

Här är det HUR-fokus
Som den minnesgode kan erinra sig skrev jag nyligen om en annan bok, Angreppet, som också tar sig an fenomenet SD. Skillnaden ligger i att Angreppet beskriver VAD partiet gör, medan Rädda Landet snarare beskriver HUR partiet har gått till väga på en nivå som närmast kan beskrivas som en slags manual för hur en auktoritär rörelse ska växa och tränga undan demokratin.

Nästa bok borde handla om alla runt omkring som backar upp SD
Det som bland annat blir tydligt i Eigil Söderins bok är hur olika aktörer bidrar till helheten. Många plattformar leds av SD, men i vegetationen runt dem finns även Bulletin, Fokus och andra högerorienterade medier, påfallande ofta med kopplingar till fossilbranschen och Timbro. Nathan Hamelberg skriver i en recension av boken i GP (se länktips nedan) att han saknar motkrafterna. Varför verkar motståndarna så tagna på sängen?

Vad innebär ”demokrati” för partierna?
Ett svar på den frågan handlar om spelreglerna. Är man ett politiskt parti i ett demokratiskt land räknar andra partier med att alla respekterar de demokratiska spelreglerna och värdesätter att medborgarna har faktisk möjlighet att bilda sig en egen uppfattning av alternativen baserat på korrekt information. Allt det har SD kullkastat med sitt förakt för fakta, vetenskap och oliktänkande. På det sätt påminner de om Trump. Det vore faktiskt ett intressant grepp att i någon partipolitisk djupintervju eller debatt få partierna att beskriva vad de egentligen menar med demokrati och hur demokratin präglar deras egna interna partiarbete. Man borde låta Svenska Akademiens ledamöter (Åsa Wikforss..?) möta partiföreträdarna och få dessa att precisera sin demokratisyn. Får man ens ha ordet demokrat i sitt partinamn om man har som idé att försvaga och ersätta demokratin med något annat?

Några som har en roll i utvecklingen går delvis under radarn 
Ett namn som dyker upp flera gånger i boken är Chang Frick. Han nämns i olika roller på sidorna 27, 109 och 150 i boken och man inser att hans roll har skiftat genom åren. Han tycks röra sig bekvämt i och utanför SD:s partistruktur. Eigil Söderin nämner Jörgen Huitfeldt på ett sådant sätt i sin bok att det kan vara klokt att vara skeptisk till honom och på Fricks Wikipedia-sida ser jag att Huitfeldt uttalat sig positivt om Chang Frick. Summan alla pusselbitar i Rädda Landet som handlar om Frick får mig att nämna hans namn här.

PM Nilssons roll i framväxten av Tidö-samarbetet borde nämnas
Och mot bakgrund av allt som står i boken om honom blir det ännu märkligare att SVT:s Politikbyrån nyligen ägnade ett helt program åt att låta nämnde Frick, tillsammans med Timbro-VD:n PM Nilsson och en tidigare Timbro-anställd spekulera i ett SD utan Åkesson. PM Nilsson var under sin tid på Dagens Industri en av de som tydligast drev på för att de borgerliga skulle omfamna SD i ett regeringsalternativ. Och Timbros agenda ska jag kanske ägna en särskild bloggtext åt. De är till stor del finansierade av de krafter som vill förvilla och fördröja kring klimatfrågans lösning. Och Timbro driver egna trollfabriker. Nästa steg för SVT blir väl att ta in Pavel Gamov som ”Rysslandskännare” i ett program. (Googla om ni inte vet vem han är).

Högersvängen
Rädda Landet visar SD:s framgångar och mindre av bakslagen. Alla satsningar har naturligtvis inte lyckats. Men det är illa nog att så mycket av SD:s problemformulering har fått göra avtryck i debatten och även satt ramarna för Tidö-regeringen. Ett kortare avsnitt i boken beskriver också den kantring som SVT:s Agenda-redaktion har stått för. På sidan 153 återges hur tidigare medarbetaren Christian Catomeris lämnade Agenda i protest mot den högersväng programmet gjort. Mitt intryck är att även de debattämnen som SVT använder i sina partidebatter utgår från en världsbild, där Tidögängets rangordning har företräde.

Flyktingförläggningar och Almedals-mordet
Skrämmande är i boken de tydliga samband som finns mellan SD:s politiska agenda och de terrordåd och mord som aktivister ägnar sig åt. Det är kanske framför allt flyktingförläggningar som sätts i brand och det är mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren som gör störst intryck. Våldet och uppmuntran till våld ligger hela tiden under ytan och kan när som helst vara användbart enligt den logik som de auktoritära krafterna använder. Boken har inte med den senaste lilla twisten, där skärpta straff mot personer som har samröre med gängkriminella enligt SD:s motion ska kunna dömas, samtidigt som Åkesson umgås just med en gängkriminell på sitt eget bröllop. Att Åkessons umgängeskretsar inkluderar just sådana personer som borde leda till han själv straffas hårt är ju en ironisk detalj, som ett rakryggat Public Service hade kunnat göra något av, även på nyhetsplats. Men man ingår väl i det rädda landet.

Jargongen finns kvar
Det som sker under radarn och kontakter som tas vid sidan av rampljuset är kanske bokens största tillgång. Hur kontakter odlas mellan Trumps anhängare och SD liksom mellan olika höger- och ytterhögerpartier i Europa för att hitta framkomliga vägar. Plus att jargongen i korridorerna tycks vara densamma som när partiet bildades. Det skämtas friskt om judar och andra minoriteter. Och den s.k. ”nolltoleransen” används som ett slags skyltfönster för att utåt sett signalera att man tar tag i rasismen. Ränderna går inte ur. Eller som någon citeras i boken på sidan 146: ”Det finns något mycket obehagligt i partiet.” Ett uttalande som mycket väl sammanfattar intrycket av hela boken.

SD löser inga problem, de bygger motsättningar
Det vi måste ta till oss är att SD aldrig vill lösa problem, deras uppgift tycks vara att förstärka motsättningar och skapa en ohållbar situation i samhället så att den enda lösningen som återstår är att med polis, militär och undantagslagar upprätthålla ordningen. Så etableras den auktoritära stat SD drömmer om. Vi andra måste hålla emot.

Länktips: Recension i Göteborgs-Posten av boken: https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/recension-radda-landet-av-eigil-soderin.3d03d647-0cd6-4ed3-a683-80c93892f4c9

Länktips: https://christerowe.se/2024/09/nr1112-last-angreppet-av-peter-gustavsson-las-den/

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Posted on by
Reply

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Vad säger f.d. partiledare till sina barn och barnbarn?

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020. Tanken är att summera några intryck från boken och försöka bidra till den samhällsdebatt som numera tycks ha så svårt att ta plats. Men först en annan reflexion. Jag får återkomma till bokens innehåll.

Från alternativrörelse till parti som tar ansvar
Birger Schlaug var med och bildade Miljöpartiet, tog över efter Per Gahrton som språkrör och lotsade partiet in i Riksdagen 1988 och såg till att Miljöpartiet kunde återkomma till Riksdagen 1994. I takt med att Miljöpartiet blev mindre av en alternativrörelse och mer likt övriga partier i Riksdagen återkom Birger Schlaug i olika sammanhang med kritik, som till slut ledde till att han uppmanades att lämna Miljöpartiet. Min förmodan är att dåvarande språkrör ville ha arbetsro och inte ständigt utmanas i debatten av en person, som kunde uppfattas som talesperson för partiet.

Före-dettingar tas inte till vara
Det är intressant hur politiken på nationell nivå inte klarar att ta till vara erfarenheter och ”varumärken” från tidigare partiföreträdare. Hur snabbt de blir ”före dettingar” och helst bli helt osynliga i debatten. Vi ser det tydligt i fråga om den borgerliga Alliansen som framgångsrikt skapade en gemensam plattform som vann valen 2006 och 2010 med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Idag hör man ingen moderat politiker nämna Reinfeldt, trots att partiet på hans tid var mer framgångsrikt än idag. Intressant var också hur Reinfeldt plockade in Carl Bildt i sin regering, något som delvis motbevisar min tanke att politikers erfarenheter inte tas tillvara.

Stora skillnader i framtoning och betoning av vad som är viktigt
En annan politiker som helt försvunnit är Jan Björklund, folkpartisten, som satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han höll sitt löfte, men partiet svängde och tycker numera att det är bäst för Sverige att SD sätter agendan för utvecklingen. Hur det ser ut bland kristdemokraterna har jag ingen aning om. Den gamle Alf Svensson, som ledde partiet i decennier tycks i alla fall ha ganska lite gemensamt med Ebba Busch i hur politikens form och innehåll ska presenteras. Att vara kristen kanske förlåter det mesta, men nog är det märkligt.

Partiet eller personen ─ exemplet Schyman
I Vänsterpartiet har profilerna sett lite olika ut. Gudrun Schyman höll en hög profil och lockade säkert en och annan väljare med sin tydliga retorik, men sedan startade hon ett annat parti och försökte till och med starta ett tredje parti på till EU-valet, i syfte att fånga upp väljare som vill göra mer kring klimatfrågan. I avvägningen mellan ledarens och rörelsens betydelse för ett partis framgångar tycks Schyman ha en övertro på sin egen betydelse. Jonas Sjöstedt fortsätter å andra sidan att verka i sitt parti, nu i EU.

Tidsandan sätter ramarna
Utveckling av samhället sker inte i ett vakuum och politikens spelregler handlar om att formulera en attraktiv politik, som väljarna kan attraheras av. Till ganska stor del handlar detta om att positionera sig i relation till övriga partier. Även tidsandan spelar roll, liksom opinioner. Inom varje parti behöver det normalt finnas en dynamik, som fångar upp skilda riktningar. På 70-talet dominerade engagemanget för olika orättvisor i opinionen. Det var Vietnamkriget, apartheid, gröna-vågen-tänkande och protester mot snabba rivningar i städerna. Motståndet mot kärnkraft var så kompakt att alla tre folkomröstningsalternativen handlade om att fasa ut kärnkraften, olika snabbt. (Hur det gick vet vi).

Det behövs en inre dynamik i varje sund rörelse
Eftersom samhällsutveckling kräver ett visst mått av förutseende och planering ─ att framtiden är annorlunda är det enda vi vet ─ behöver det finnas ett utrymme inom partierna för en diskussion om hur lösningarna kan se ut och paketeras för att få genomslag. Och ett utrymme för diskussion om vilken väg som är bäst att gå. När jag läser Birger Schlaugs bok inser jag att det kan vara svårt att föra en sådan debatt i offentligheten. Det kan av utomstående uppfattas som en större splittring än det egentligen är. Å andra sidan är det viktigt att på olika sätt skapa en känsla av delaktighet hos aktiva partimedlemmar. Toppstyrning kan vara effektivt sett ur partiledningens perspektiv, men kan vara förödande för engagemanget och känslan delaktighet.

Ett modigt programförslag bortom dagspolitikens fällor
Tänk om det fanns lite modiga redaktioner på Public Service, som vågade släppa det dagspolitiska perspektivet och det traditionella sättet att kommentera politiken och istället ta ett tjugoårigt perspektiv på utvecklingen. Hur vill vi att samhället ska fungera om tjugo år och vilka vägar dit ser vi? Och våga intervjua tidigare partiföreträdare, som skulle kunna få tänka högt. Utan att fastna i dagspolitikens taktiserande.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
Det hade varit spännande att höra en diskussion mellan några av de politiker som var aktiva för 35 år sedan och deras tankar om framtiden. Kanske Mona Sahlin, Olle Johansson, Bengt Westerberg och varför inte Birger Schlaug. De skulle ju också riskfritt kunna erkänna vad de gjorde för felbedömningar när de stod i politikens centrum. Jag tror det hade varit befriande att ta del av erfarna politikers syn på framtiden, där de slipper representera sitt parti och slipper vara taktiska. Vad säger de till sina barn och barnbarn? Vilken samhällsutveckling vill de se?


Läst: Angreppet av Peter Gustavsson – läs den!

Posted on by
1

Jag har läst ”Angreppet – så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati” av Peter Gustavsson. Det är en nyutkommen bok utgiven av Katalys och förlaget Arkiv. Det är en angelägen bok, välformulerad, rimligt lättläst och med många noter, för den som vill gå till källan. Intrycket är bedövande och bedrövande. Ulf Kristerssons regering har gjort till sin uppgift att lägga grunden för en stegvis nedmontering av viktiga fundament i det svenska samhället och vår demokrati. Det är en bok som behöver läsas av många och som vore bra om ledande s.k. ”borgerliga” politiker och opinionsbildare kommenterade. Är det den här agendan ni vill ha?

Demokrati är mycket mer än att få rösta vart fjärde år
Peter Gustavsson förklarar tydligt att demokrati är så mycket mer än att få rösta en gång vart fjärde år. Att demokratin vilar på ett antal viktiga fundament, där delaktighet i samtal och samhälle, myndigheters oberoende ställning och flera andra faktorer skapar en plattform för den mosaik av processer som ett samhälle faktiskt utgör. När SD nu dikterar villkoren för regeringens politik, primärt via Tidö-avtalet, men också fortlöpande eftersom Kristersson inte har råd att riskera en regeringskris utan att förlora totalt i trovärdighet, kan SD nu steg för steg förverkliga det samhällsskick de drömt om i trettio år.

Ökande ekonomiska klyftor gynnar den utveckling SD vill se 
Boken är delvis upplagd som en studiehandledning för studiecirklar, genom att kapitlen handlar om olika aspekter av det angrepp titeln syftar på. Och det är en fördel att få de olika delarna presenterade på det här sättet. Samtidigt saknar jag ett par aspekter, som delvis förklarar hur SD och Moderaterna har nytta av varandras framgångar. Boken tar inte tydligt upp hur de ökade ekonomiska klyftorna i samhället både gynnar traditionella välbeställda högerväljare (som vill betala mindre skatt) och partistrategerna i Åkessons inre kabinett, som ju ser ökade motsättningar som en förutsättning för att i rätt läge inskränka mötesfriheten och ta till sedvanliga auktoritära grepp. Det är dit de vill, Sverigedemokraterna. Ökade ekonomiska klyftor skyndar på den utveckling SD vill se, genom att de resurssvaga och folk i allmänhet får det påtagligt sämre, samtidigt som lägre bensinpris delvis skymmer bilden. Det är skickligt uppstyrt.

Parentes om vad Åkesson ser som rimliga åtgärder
Jag glömmer aldrig hur Jimmie Åkesson på allvar i en SVT-intervju i samband med sprängningen den 28 september 2021 på Övre Husargatan i Göteborg på fullständigt allvar föreslog undantagstillstånd och militär på gatorna som rimliga åtgärder. Det är nämligen den typen av åtgärder SD spontant tänker på så fort de får chansen. (Sprängningen visade sig vara gjord av en ensam rättshaverist, som senare hittades död, när han förmodligen tagit sitt eget liv).

Egoismen är en annan sak som förenar högern och ytterhögern
En annan detalj som jag saknar i boken är ett resonemang kring egoism och solidaritet. Mot högerns egoism måste det solidariska och inkluderande samhället träda fram. Egoismens yttersta form blir krig, att försvara egendom och förmåner, medan solidaritetens yttersta form naturligtvis blir krigets motsats. Författaren skriver i inledningen att han medvetet inte tar upp ett antal viktiga frågor, typ klimatfrågan, men jag tycker ändå att det som förenar ”kapitalisthögern” med ”protesthögern” är just egoismen, som behöver motverkas på ett genomtänkt sätt.

Det är många olika delangrepp som beskrivs i boken
Det bestående intrycket av boken är att vi som vill värna demokratin, mångfalden och våra motståndares rätt att uttrycka sin ståndpunkt behöver bli tydligare när vi försvarar samhället mot Tidögänget. Boken hjälper oss att förstå hur allt hänger samman och att varje del som beskrivs hänger samman med en större process. Detta oavsett om det är hoten mot biståndet, folkrörelserna, fackföreningarnas roll, civilsamhällets olika organ, media eller Allmänna Arvsfonden, det handlar om. Hot som tidigare ”borgerliga” partier helt har avvisat, men där de nu medverkar till att de steg för steg sjösätts. Kanske för att Marknaden är viktigare än samhället?

Läs boken och förstå allvaret.

Lögnen som vapen blir allt vanligare

Posted on by
1

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

Se upp med särintresset och generaliseringarna

Posted on by
Reply

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta