Klimatet: Hoppas Aktuellt håller ut

Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.

Hur sätter vi press på Bolsonaro?
Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.

Teoretiserande
Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?

Det gäller att beröra
Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.

Fem förslag till SVT om klimatet

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Dags att förnya bilden av politiken

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Vad händer när juridiken hinner ikapp lögnerna på nätet?

Vad händer när juridiken kolliderar med det mediala flödet? Hur hanterar USA de mediala lögner, som lett till förluster i liv eller i egendom? Det finns en del lärdomar att dra och det finns minst en aktuell koppling till Sverige kring detta.

Tre lögnare som nu får möta advokater
I USA pågår ett antal rättsliga processer i efterdyningarna till trump-åren. En av de mer kontroversiella agitatorerna på mediala plattformar är Alex Jones, som nu äntligen tycks få ta konsekvenserna av sin extrema våldspropaganda. ”Nyhets”-media som Fox News skiljer officiellt på sin roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare, åtminstone när de behöver försvara sina övertramp. Fox-ankaret Tucker Carlson har en miljonpublik och är viktig för Fox annonsintäkter. Han har nu tvingats att försvara sina påståenden när företaget Dominion stämt Fox News som en konsekvens av att företaget skadats ekonomiskt av Carlsons lögner om att deras rösträkningsapparater skulle ha varit inblandade i det påstådda fusk, som trump hävdade gjorde inte vann presidentvalet 2020. Det intressanta är hur Tucker Carlson och Fox nu försvarar sig.

”Spelar roll”
När den rättsliga apparaten drar igång, men stora resurser och med stora belopp inblandade ställs allt på sin spets. Lögnerna om Dominions maskiner har, enligt företaget, skadat deras varumärke. Lögner som villigt spreds av bl.a. Tucker Carlson och Fox News. Nu hävdar dessa att alla måste inse att programvärden bara spelar ”rollen” av Tucker Carlson, att allt bara handlar om att ge tittarna det de vill ha och att det uppenbart inte handlade om nyhetsförmedling. En intressant försvarslinje.

”Advokaten ljuger helt uppenbart”
Ännu mer absurt blir det att advokat Sidney Powell, som stod tillsammans med trump-advokaten Rudi Guilani på bästa sändningstid och svepte sina anklagelser mot den avlidne Hugo Chavez i Venezuela, mot Dominion m.fl. också gjorde det som ett ”uppenbart” skådespel. En advokat får medias hela uppmärksamhet för sina argument för att trump borde ha vunnit valet och försvarslinjen är att alla borde inse att allt bara var ett skådespel (!). Advokater som vår tids komiker?

Gräns mellan nyhet och propaganda
Skulle Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell klara sig med denna försvarslinje – att de alla bara spelade rollen av sig själva och att alla tänkande människor måste förstå att det de sa var lögner – får det till följd att ingen kan lita på vad media säger. Allt kan ju vara ett påhitt för att locka tittare och annonsörer. På ett sätt är det bra att de olika försvarsadvokaterna har valt denna taktik eftersom det bidrar till att synliggöra den idag mycket luddiga gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning, som präglar stora delar av dagens informationsflöde.

Sverige kan välja väg
Lockelsen att tillfredsställa annonsörerna, som i sin tur ser på tittarsiffror, handlar om hur privatfinansierade medier ska orientera sig. I Sverige har vi Lamotte och andra som tigger bidrag när de skapat kontroversiella inslag som deras följare gillar. Vi har också en pågående debatt om Public Service roll. Tre konservativa partier vill begränsa SVT och SR till att vara ”smala” och på sätt bara vända sig till de som söker fakta och en så sann bild av verkligheten som det går att skaffa sig. Dessa partiers strateger vet naturligtvis vilken möjlighet det skulle innebära ifall opinionsmedia, Fox-liknande kanaler och propaganda-kanaler fick större spelrum på bekostnad av Public Service. De skulle ha lättare att få gehör för hårt vinklade budskap och rena lögner. På så sätt är det intressant att följa hur dragkampen går i USA. Spelar Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell bara rollen av sig själva när de framträder? Och vart leder det i så fall?

Länktips:
David Pakman tar upp detta tema här: i ett klipp från Facebook
TYT:s Ana Kasparian tar upp Alex Jones här: i ett klipp på Youtube

Hur kan vi stärka Public Service?

Att var och en idag kan publicera sig har både för- och nackdelar. Mottagare översköljs av information, som inte alltid är helt korrekt och som ibland sprids i manipulerande syfte. Misstro och misstänksamhet är en bra grund för konspirationsteorier och för att skapa och förstärka motsättningar i ett samhälle. Trumpismen har visat hur sårbart samhället är när politiken aktivt samverkar med strömningar på (a)sociala medier och med företag på nyhetsmarknaden, med ”journalister” som prioriterar opinionsbildning före allsidig bevakning. I ett destabiliserat samhälle uppstår lägen där ”Pizzagate” och stormningen av Capitoleum 6 januari upplevs som fullt realistiska åtgärder för en grupp av likasinnade. (Länk till ”Pizzagate” nedan). Hur ska vi se på Public Service när både medier eller politik ömsar skinn och spelreglerna snabbt förändras?

Från monopol till två nyhetsredaktioner för TV
Politiker, framför allt på högerkanten, har i olika omgångar ifrågasatt systemet med Public Service. Man har oftast motiverat med det att marknaden får orimliga villkor att konkurrera och att det inte är statens uppgift att styra opinionsbildningen. Den minnesgode kan dra sig till minnes hur Radio Syd och Radio Nord kunde kringgå sändningstillstånden genom att sända från båtar ute till havs. Detta var i monopolets tidevarv. Så småningom kom Stenbeck, TV3 och kommersiella kanaler och 1992 kunde TV4 börja sända via marksändarna. Monopolet var brutet. Sedan år 2008 betalar TV4 ingen särskild koncessionsavgift för rätten att sända sina program.

Beteendeförändringen pågår för fullt
I takt med att distributionen bytt till digitalt format har ”tablå-TV” förlorat i betydelse och fler och fler program visas ”on demand” via PLAY-format eller liknande. Beteenden förändras när filmer, klipp och nyheter sprids via Youtube och andra kanaler. Traditionellt TV-tittande krymper successivt och kvar blir troligen tidsbundna program som Kalla Anka på Julafton, Nyår från Skansen och Vasaloppet, något som snarast kan jämföras med forna tiders lägereld, där familjen samlas för att uppleva något tillsammans. Nyhetsklipp handlar mer om att på individnivå ta vara på olika pauser i det dagliga, ofta via mobilen eller paddan.

Läget just nu för Public Service
Den 10 mars genomförde ICJ, den svenska avdelningen av internationella juristkommissionen (länk nedan) ett webbinarium om tanken att grundlagsskydda Public Service. För en icke-jurist kan det låta enkelt. Men det är det naturligtvis inte. Genom presentationen fick jag klart för mig att
– dagens system bygger på praxis och är sårbart
– en enkel majoritet i Riksdagen när som helst kan lägga ner Public Service
– det inte räcker att skydda bolaget, även verksamheten behöver skyddas
– det finns ingen tydlig internationell förebild att kopiera rakt av.

Regeringsformen – tre tillägg
Juristkommissionen föreslår att Public Service skyddas genom tre tillägg i Regeringsformen (som är en grundlag) under paragraferna 8:2, 8:17 och 8:18 så att grundlagen inkluderar formuleringen ”existensen av och grunderna för radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst” och de ställen i grundlagen som beskriver hur lagen tillämpas. Och som man förtydligar i sitt yttrande: ”Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst skulle därmed tillförsäkras konstitutionellt skydd för denna verksamhets rättsliga ställning”. 

Tillägg i RF
Därefter vill Juristkommissionen att Regeringsformen (RF) får ett tillägg som tydligare säkrar upp villkoren för hur verksamheten kan och ska bedrivas. Under ett antal punkter pekar man på att syftet, oberoendet, finansieringen, formerna och andra villkor specifikt anges, så att verksamheten får en långsiktigt samhällsnyttig och säkrad funktion. Man ser också en intressant likhet i hur staten förhåller sig till trossamfunden.

USA som avskräckande exempel
Ska Public Service fortsätta att finansieras genom en generell skatteintäkt från varje skattepliktig medborgare krävs också att Public Service uppfattas som viktig och som en garant för ett öppet, demokratiskt samhälle. Det räcker att se på USA som ett avskräckande exempel, där nyhetsmedia helt spelar på marknadens villkor och där skrupellösa magnater som Rupert Murdoch (Fox News m.fl) inte drar sig för att under journalistisk täckmantel driva och bedriva opinionsbildning för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning, ivrigt påhejad av annonsörer som, ganska motsägelsefullt, strävar efter ett samhälle med större klyftor och där färre konsumenter kan köpa deras varor. (Som t.ex. Mike Lindell med företaget My Pillow). Ett par månader efter att Joe Biden installerats som president finns det fortfarande en stor grupp amerikaner som är övertygade om att den förre presidenten blev bestulen på segern i valet. Denna uppfattning har de från de alternativmedia på högerkanten, där fakta ständigt selekteras för att passa in i ett vinklat narrativ.

Involvera medborgarna – och en tokig idé
Tilltron och betydelsen av Public Service skulle kunna stärkas om flera parter involverades i styrande och löpande revision av hur Public Service fungerar. Tanken med att skapa besluts-, insyns- och tillsynsformer som ger olika delar av samhället roller i relation till Public Service känns tilltalande. En spontan idé skulle kunna vara att den som vinner i ett lotteri – typ det som TV4 har med trisslotter – inte enbart vinner pengar under en viss tid utan också – som ett slags samhällstjänst – några månader i en valfri funktion kopplad till Public Service. Som ett slags ”folkets röst”, ett referensforum, som i olika grupper intresserar sig för och kommer med synpunkter på olika aspekter av Public Service. Genom ett par frågeformulär får dessa personer kvitto på vilken insyns- eller tillsynsroll de kan få. Den som har erfarenhet av företagsekonomi (och de är många i landet) kan vara med i en ekonomigrupp, andra får kanske möjlighet att utgöra referenspanel för programutbud etc. Kanske ändå inte….

Formalisera civilsamhällets roll ?
En annan något mer realistisk tanke skulle kunna vara att civilsamhällets organisationer får formella roller i relation till Public Service. Rädda Barnen, Hela Sverige Ska Leva, aktiva hembygdsföreningar, Naturskyddsföreningen etc skulle kunna ha formella positioner i en styrgrupp, som ges mandat att både långsiktigt och löpande påverka hur Public Service prioriterar sitt uppdrag på en generell nivå. Det journalistiska ska självklart stå fritt från påverkan, men det finns alltid avvägningar inom alla verksamheter, där medborgarnas synpunkter kan vara viktiga. Även näringslivet, universiteten och varför inte en biblioteksförening skulle kunna ha motsvarande roller, allt i syfte att bättre förankra Public Service hos allmänheten och ömsesidigt stärka förståelsen för tredje statsmaktens roll i samhället. Inget är ju hugget i sten. Att bara vänta på att utvecklingen rinner ifrån ”gammelmedia” är detsamma som att steg för steg lägga ner Public Service.

Länktips till ”Pizzagate”: https://sv.wikipedia.org/wiki/Pizzagate

ICJ Juristkommissionen: https://www.icj-sweden.org/om-oss/

Rupert Murdoch: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rupert_Murdoch

My Pillow: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mike_Lindell

Varning för Fox

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här

Retorik för vår tid?

Språktidningen är ofta en inspirerande läsning. Senaste numret ( nr 1 / 2021) har en intressant artikel om retorik, skriven av docent Lars Melin. Men det jag inte riktigt kan orientera mig i är hur retoriken ska ses som verktyg idag. Hur passar retoriken in i dagens samhällsdebatt med informationsöverflöd, alla-till-alla-kommunikation och det växande motståndet mot vetenskap och beprövad erfarenhet?

Kort om artikeln
Melin redogör på ett tillgängligt sätt för skillnaderna mellan teoretisk och praktisk retorik. Talekonsten var länge avgörande för förmågan att övertyga andra människor om sakernas tillstånd och vad som borde göras. Melin visar också ett exempel på hur för mycket av retoriska knep lätt kan förminska övertygelsekraften i en text. Den som staplar stilistiska upprepningar, allitterationer, kontraster, överdrifter och metaforer på varandra riskerar att förlora i trovärdighet. Tre trender hos praktikerna lyfts fram: reklamen, mätbarheten och tillgängliga, populärvetenskapliga texter. I den sistnämnda genren anser Melin det viktigt att vara försiktig med att underhålla och att undvika att väcka känslor.

Alla-till-alla-kommunikation
Så är det kanske, tänker jag, när skribent och läsare rör sig inom samma begreppsvärld, normer och världsbild. Men idag spelar tyckande och känslor en större roll i opinionsbildningen. Både till form och till innehåll har spelplanen förändrats. Framväxten av Twitter, Facebook och Instagram har totalt revolutionerat vem som är avsändare respektive mottagare. Om massmedia förr handlade om att en avsändare nådde ”massorna” (radio, TV, tidningar …) kan idag alla vara avsändare och nå alla som har intresse av en viss fråga. Det traditionella regelverket kring ”ansvarig utgivare” och all praxis kring hur källor granskas, anges och skyddas har också förlorat i betydelse och relevans.

Vitsen med ironi
Ett tydligt exempel på hur det nya landskapet med sociala medier påverkat debatten är bruket av ironi. Ett ironiskt påstående går idag inte att använda på sociala medier utan att tillfoga ett ”obs ironi”. Och då går hela greppet förlorat. Det är exakt som med en göteborgsvits. Måste den förklaras är ju hela vitsen borta…

Fake media
I USA har under fyra år suttit president som tagit lögnen som verktyg för att påverka opinionen och för att underminera tilltron till traditionella, granskande medier. Dels för att kunna avfärda all kritik som ”fake news”, dels för att det passar en auktoritär ledarstil att medborgarnas tillit till myndigheter och samhällsbärande institutioner minskar. Till sin hjälp har han haft PR-bolag, förklädda i medial kostym som Fox News, som följsamt och okritiskt gett sin publik det de velat ha. Upplägget har gett Fox goda tittarsiffror och klick, något som i sin tur gynnat annonsförsäljning och intäkter till företaget. (Det finns f.ö. en utmärkt dokumentärserie om Rupert Murdoch, ägaren till Fox, på svt play – se länk nedan).

Motsättningarna exploateras
Läsandet minskar. Bildsatta nyheter får stor spridning. Vem som helst med en telefon kan bli ”reporter”. Olika konspirationsteorier frodas. I en tid då världens samlade kunskap är större än någonsin, vetenskapen står inför banbrytande och viktiga genombrott och då vi borde känna någon slags tillförsikt inför de hot som gör sig synliga, växer istället rörelser fram, som ställer känsla mot förnuft, som inte drar sig för att exploatera människors upplevda frustration och rörelser som splittrar snarare än enar människor. Det är inte retoriken som avgör hur en storm på sociala medier gör avtryck i världen. I dagens överflöd av kommunikation vinner den som skriker högst eller som på ett skickligt sätt kopplar ihop missnöje med revanschkänslor, syndabockar och vad ”folk” tycker. Förenklingar vinner över den komplext sammansatta verkligheten. Skickligt introducerades hat och motsättningar med fraser som ”…men det får man inte säga i det här landet”, som för att bryta osynliga tabun och flytta gränsen för det acceptabla.

Vilka retoriska knep kan användas när vår gemensamma världsbild raserat?
Det hade varit intressant med en uppföljande artikel av Lars Melin, där han utgår från dagens plattformar, dagens svårighet för traditionella medier att hävda sig och en värld där sanning och lögn blivit nästintill likställda. Vilka retoriska knep och regler gäller när det är hela det demokratiska samhällsbygget som står på spel? Om orden till slut blir meningslösa för att vi menar olika saker eller vägrar se frågor ur varandras perspektiv spelar det ingen roll hur skickliga retoriker vi är. När löpsedlarna fokuserar på ovidkommande kriser, som säljer klick och lösnummer, och blundar för de verkliga kriserna grumlas vårt kollektiva medvetande och tappar vi orienteringen i tillvaron. Vilken slags retorik fungerar i detta snabbt föränderliga samhälle? Finns det en uppsättning emojis att använda?

Länktips: Språktidningen:
https://spraktidningen.se

SVT Play om Rupert Murdoch:
https://www.svtplay.se/murdoch-den-dolde-makthavaren

Om reservplan – tilltro – nollutsläpp

År 2020 kan strax läggas till handlingarna. Ett omtumlande år, då världen ställdes inför en pandemi av sällan skådat slag. Forskarna hade länge varnat för risken, men när viruset slog till blev det ändå uppenbart hur de flesta länder var oförberedda på virusets framfart och dess inverkan på samhället. Det rimliga är inte att samhället kopierar näringslivets slimmade ”just-in-time”-modell för beredskap och förråd, utan snarare att vi tar höjd för det oväntade. Allt kan inte budgeteras och prognostiseras. En del av samhällets resurser måste finnas tillgängliga för det oplanerade.

Reservplaner för extrema lägen
Framför allt måste det finnas en beslutsmodell för krishantering. Det oväntade och det oplanerade måste kunna hanteras på ett icke-konventionellt sätt. Beslut och ansvarsgränser för beslut behöver tillfälligt kunna tas respektive identifieras på ett mer behovsrelaterat sätt, utan att rättsstatens och demokratins principer åsidosätts. Granskande instanser kan finnas vilande för att aktiveras när exceptionella lägen inträffar. Vi har sett hur svårt de styrande har att hantera ovanliga incidenter: Estoniaförlisningen, tsunamins effekter in Thailand och nu Covid19. Varje gång har våra myndigheter haft svårt att snabbt agera på det oväntade. Det behövs en beredskap på samhällsnivå och på samordningsnivå.

Lögn och sanning har blivit lika mycket värda
Det andra som tyvärr blivit uppenbart under året är hur informationsöverflödet och tillgängligheten till masskommunikation kan användas i destruktiv riktning. Konspirationsteorier, hot och samhällsfarlig verksamhet tar plats samtidigt som vetenskap, forskning, sanningar och avgörande kunskaper om sakförhållanden trängs undan av bagateller, lögner och propaganda – även i de länder där det fira ordet hyllas. Tyckande och känslor ges lika stort utrymme som välunderbyggda påståenden. En president i USA underminerar medvetet tilltron i samhället för att på så sätt slippa att bli granskad och slippa ansvar. I förlängningen finns tanken att skapa sådana motsättningar i samhället att någon ( han själv) måste ingripa med auktoritära metoder för att bringa ordning i samhället och därmed åsidosätta demokratin. Det är så de högerextrema ser sin chans.

Cyberattacker och troll är billigare än vapen
Troligen upphör trumps presidentskap om tre veckor (såvida han inte lyckas få till en sista-minuten-kupp i kongressen). Men skadan är skedd. Miljoner amerikaner litar mer på de lögner de vill höra än på de faktiska sanningar som finns att ta del av. Det fria demokratiska samhället gräver på detta sättet sin egen grav, och auktoritära ledare som Putin, Xi, Erdogan m.fl. kan lugnt sitta still och titta på, när demokratin i USA förgör sig själv. Lite cyberattacker och några troll på nätet är klart billigare än vapenskrammel och krig.

Nollutsläpp är bara en liten dellösning
Den tredje frågan som blivit allt tydligare under 2020 är klimatfrågan. Vi har nu nått 1,2 graders temperaturhöjning i genomsnitt. Det talas om åtgärder, och mål för nollutsläpp. Men ingen nämner att uppvärmningen fortsätter även om vi når nollutsläpp av fossila bränslen. Nollutsläpp innebär bara att tillförseln av ytterligare koldioxid avstannar och att ökningstakten av uppvärmningen bromsar in. Uppvärmningen fortsätter även efter att vi nått nollutsläpp. En liknelse kan illustrera detta: den som ligger i sängen blir varm av sitt täcke och allt varmare av varje täcke som läggs på vederbörande (mer CO2). Men även när sista täcket lagts på fortsätter personen att bli allt varmare under alla lager av täcken. Det enda som löser problemet är att de onödiga täckena avlägsnas. Dvs att vi minskar halten koldioxid i luften.

Forts Agenda 2030 kommentar

Det är bra att världens länder enats om de 17 globala hållbarhetsmålen och en agenda för 2030. Det samtalet på KTH den 8 december nämner är kanske ännu viktigare. Att vi behöver fokusera mer på HUR målen ska kunna uppnås och VARFÖR. Och även att det är riktningen som viktig – inte måluppfyllelsen. Samtidigt behövs andra saker hända. Det räcker inte att FN formulerar 17 viktiga delområden med 150 specifika under rubriker.

Dags att fördela rollerna inför julen
Det är som att en skafferiinventering räcker för att få till ett gott julbord. Någon behöver ta fram receptet på den hållbara utvecklingen, någon tänka ut vilka rätter som ska lagas, vem som ska tillaga vad och i vilken ordning, samt vem som ska bjudas in att smaka av julbordet, den färdiga anrättningen. Om Jansson inte räcker till alla – vem ska avstå? Och vem ska betala för kalaset, respektive diska efteråt? Onkel Sam som försåg sig orättvist mycket förra julen – ska han nu stå sist i kön?

Motkrafter och viktiga frågor
Motkrafterna måste diskuteras mera. Vem är det som motsätter sig Agenda 2030? Och varför? Kan detta motstånd konkretiseras och personifieras? Går det att demaskera de ”onda krafterna”, få trollen att spricka i solljuset? Vem är fienden? Det talas väldigt lite om det. Ohållbara verksamheter måste fås att ställa om och vi måste identifiera och noga diskutera de målkonflikter som KTH-forskarna nämnde. Om den gamla tillväxten på samma sätt som förut är ett av problemen, kan inte denna tillväxt vara lösningen på Mål 8. Vilken slags tillväxt kan vi inkludera i hållbarheten? Är det OK att tillväxtens effekter bidrar till ojämlikheten i världen? Är det OK att tillväxten bidrar till resursslöseriet, vattenbristen, hungern och flyktingproblemen? Hur ska den ”gamla” tillväxten transformeras för att bli hållbar utan att den fria konkurrensen förespråkare och andra börjar kalla allt för kommunism? Vi måste kunna adressera ägandefrågorna, vinstdelning, värdekedjor och ett nytt skattesystem som bygger på långsiktiga behov snarare än kortsiktiga.

Moralisk kompass
Agenda 2030 och de 17 målen kan lätt bli en slags modern version av 10 Guds bud. Med den stora skillnaden att de 17 målen inte på något sätt vägleder i de moraliska ställningstaganden som människan som individ och som samhälle står inför. Under de senaste 4-5 åren har vi tydligt sett hur det går om lögnen och misstron ges alltför stort utrymme i ett samhälle, som i USA. Om tillräckligt många inte bryr sig om sanningen, utan hellre baserar sitt agerande på fördomar, raseras snart det som håller samman ett samhälle. Fiendskap och polarisering leder till splittring i ett skede, då samarbete och samverkan är viktigare än någonsin. Civilsamhället måste nu träda fram och ta ledningen, precis som forskarna på KTH påpekade.

Länktips: https://christerowe.se/2020/12/nr751-referat-agenda-2030-malen


Orden formar världen

Det hållbara samhället behöver nya begrepp. Sedan skoltiden har språk intresserat mig. Hur ord och begrepp får innehåll och betydelse – och kanske dessutom skiftar över tid.
Det räcker att tänka hur vi idag använder ord som rolig och grym, om hur vi nyligen frågade varandra ”har någon ringt?”. Eller vem gråter idag över den spillda mjölken när kon råkat sparka omkull pigans stäva?
Orden speglar sin tid.

Arbetare – eller vad ska det heta?
Vi behöver nya ord för att konkretisera det vi arbetar med och för. Ur ett perspektiv blir orden arbetsgivare och arbetstagare laddade med roller: någon ger och någon annan tar. Men vad heter det när man själv skapar sin arbetsinkomst? Företagare? Frilansare? Eller är man en del av gig-ekonomin? Vad ska det heta? Vad vill vi att det ska heta när man själv ordnar sin försörjning utan att driva bolag?

Cirkulent
Jag läste någonstans att ordet konsument kan behöva kompletteras med ordet cirkulent för att illustrera innebörden av att aktivt medverka i den cirkulära ekonomin. Ska detta nya ord få fäste behöver det bli allmänt känt. Frågan är om cirkulenten aktivt medverkar till att vidga den cirkulära ekonomin eller enbart försöker bidra med källsortering och second-hand-köp? Ord har nästan alltid en motsats. I konsumentfallet finns en producent eller möjligen en affärsidkare som är konsumentens motpart. Vem är motparten till cirkulenten? Det är inte så enkelt att sätta nya ord på agendan. Innebörden ska ju helst vara intuitiv och omedelbart begriplig, samt fylla ett gap där tidigare begrepp inte täckt in en funktion eller en beskrivning på tillräckligt bra sätt. Värdeladdningen ska också vara tydlig, så att folk vågar använda orden. Är cirkulenten en föregångare värd uppmuntran? Eller hur ser vi på cirkulentens roll?

Prosument
När samma person har både producentrollen och konsument-dito har jag känt det naturligt att kalla vederbörande för prosument. Exempelvis personer som både odlar och använder det han eller hon odlar, eller en solcellsägare som drar nytta av de kW solcellerna producerar. Helt perfekt är inte begreppet – det är alltför mycket en kompromiss av två gamla ord.

Friskolor – varför kallas alla varianter för samma sak?
Samhällsnyttiga verksamheter borde få en begreppskategori, så att de inte i lagtexter och i allmänna sammanhang förväxlas med vinstdrivna dito. Friskolor är idag ett luddigt begrepp som används för både icke-vinstdrivande och vinstdrivande skolor med icke-kommunal huvudman. Jag var med runt 1990 när debatten om de fristående skolorna banade väg för rättvisa villkor för de idébruna skolorna. Därför vet jag ingen i vår krets kunde föreställa sig att friskolereformen skulle leda till aktiebolagsskolor, där skattemedel slussades vidare till ägarnas privata konton. Det som fanns före 1992 var idébruna skolor utan privata ägarintressen. Ordet friskola borde reserveras för de idéburna. Vinstdrivna skolor borde benämnas just så.

Hållbarhet – vad är det?
Hållbar utveckling är ett slitet begrepp. Alla kallar sig hållbara idag – eftersom motsatsen inte sänder rätt signaler till marknaden. (Vem vill vara ohållbar?) Bekymret är att när alla är ”hållbara” blir begreppet urvattnat. Positioner måste flyttas fram och nya definitioner användas. Indexering eller olika värdeskalor skulle behöva tillkomma, så att allmänheten kan orientera sig. ”Någon” borde driva denna fråga för att skapa tydlighet kring vad vi menar med hållbarhet. När är vi hållbara?

USA och nobelpriser
Att varsamhet med orden och dess innebörd är viktigt har de senaste årens turbulens i USA visat. När makten inte bara slirar på sanningen utan även undergräver tilltron till hela nyhetsförmedlingen läggs grunden till oreflekterade och anti-vetenskapliga strömningar, som får betydelse för samhällsutvecklingen. Ryktesspridning växer. Och sanning och lögn jämställs i något slags märkligt 50/50-förhållande. Att inte forskarsamhället och vetenskapen tydligare markerat mot alla överdrifter och politisering av vetenskapen är sorgligt. När Nobelpriserna nu ska delas ut borde Nobelstiftelsen markera hur viktigt det är att samhället baseras på kunskap, öppenhet och nyfikenhet.