Category Archives: Media och människa

Media och förståelsen av media.

Demokratin på tillbakagång i 42 länder

Posted on by
Reply

Amnesty skriver i sitt nummer 3 / 2024 om ”Demokratin på tillbakagång” och pekar på det sorgliga faktum att demokratin i världen backar. De har identifierat att demokratin just nu nedmonteras för fullt i 42 länder. Och i ytterligare 25 länder syns begynnande auktoritära tendenser. I artikeln nämns Ungern och Serbien i vår närhet, men även viktiga globala aktörer som Indien, Indonesien och Sydkorea.

Ekonomi, religion och militär styrka, liksom polarisering spelar roll
Professor Staffan Lidberg från V-dem är osäker på varför de positiva tendenserna under 80-, 90- och början av 00-talet förbytts i sin motsats. Han pekar på tre viktiga aktörer: Kina, Saudiarabien och Ryssland, som på olika sätt dominerar på en global arena ekonomiskt, religiöst respektive militärt. Men han betonar också hur forskningen har visat att personer som drabbas av den ökande ojämlikheten har en mycket högre sannolikhet att rösta på högerextrema partier. Och att höga nivåer av polarisering och desinformation förstärker utvecklingen.

Det tycks pågå en dragkamp
Detta leder också till att kvinnans ställning i många länder försämras. Det handlar om aborträtt, och den märkliga synen att kvinnans huvuduppgift är att sköta hem och barn. Det finns dock undantag, där utvecklingen inte fortsätter bort från den typ av demokrati flertalet vill se. I Brasilien röstades Bolsonaro bort och i Polen lyckades oppositionen vinna mot det styrande högerpartiet Lag och Rättvisa (PiS). Å andra sidan har AfD i Tyskland och de högerextrema i Österrike (av alla länder!) nyligen skördat framgångar i olika val. Världen tycks stå och väga mellan två riktningar, där de reaktionära krafterna i dagsläget har medvind.

Valsystemen döljer ibland vad som händer
Glöm inte att Nigel Farage vann många röster i Storbritannien, vilket gjorde att Labour kunde ta makten från Tories. Det var inte Labour som vann, det var Tories som förlorade till Nigel Farages ytterhögerparti och valsystemet resulterade i en på-papperet-vinst för Labour.

De auktoritära wannabe ledarnas att-göra-lista
På sidan 23 i senaste Amnesty-bladet hittar jag en ”att-göra-lista” för den som vill montera ner demokratin. (Text Rasmus Malm och bakgrundstext Staffan Lindberg). I sammanfattning beskrivs de steg som tas som fyra delar.
1. Det fria ordet begränsas.
2. Organisationer begränsas, civilsamhället attackeras.
3. Kontroll över domstolar och särskilt författningsdomstolen.
4. De fria valen undergrävs med minskat förtroende och ökat valfusk.

Media, civilsamhälle, domstolar och fria val
Om vi analyserar dessa fyra punkter ur ett svenskt perspektiv kan vi se hur stödet för fria medier minskats och hur Public Service är satt under press. Nyligen gick också 74 journalister ut i en gemensam debattartikel i DN och synliggjorde hur de känner sig utsatta för olika angrepp. (Länktips, se nedan).
När det gäller civilsamhället har Tidöregeringen skurit rejält i anslagen till Folkbildningen. Studieförbunden och folkhögskolorna är viktiga för att hålla igång ett lokalt utvecklingsarbete, att få folk att förkovra sig, ställa rätt frågor osv.
Domstolarna är än så länge inte under tydlig systematisk press i Sverige, men det finns en växande kader av SD-nominerade nämndemän som naturligtvis påverkar domstolarnas verksamhet och utslag på nämndemannanivå.
När det gäller de fria valen skulle jag hävda att den största påverkan för närvarande ligger i all den vilseledande information och fake news som kontinuerligt sprids i ”sociala” medier. När man inte vet vad som är sant eller inte blir passiviteten det logiska svaret. Andelen som går och röstar blir lägre, vilket undergräver legitimiteten i valen och skapar en grogrund för åsikten att politiker är några andra, inte några man spontant har förtroende för. Vad som också spelar stor roll är på vilka sätt och med vilka rubriker olika fenomen plockas upp av ledande medier.

Exemplet ur 2022 års valrörelse och en liknelse
När Public Service i valrörelsen 2022 svalde högersidans paketering av klimatfrågan som enbart en fråga om elektrifiering och elektrifiering enbart kunde bli fråga om kärnkraft fick det blivande Tidögänget ett gratis tolkningsföreträde, som gjorde stort avtryck i valet. Man kan ju tankemässigt tänka sig att frågan om pensioner skulle reduceras till köpkraft och denna köpkraft reduceras till hur ofta en pensionär kan köpa sig en flaska vin till helgen. Om pensionsfrågan då enbart kom att handla om antalet köpta vinflaskor skulle debatten anses skruvad och väldigt förenklad. Men det var på ett liknande sätt som högern ständigt fick klimatrubriken i debatterna att inom 30 sekunder handla om fler och nya kärnkraftverk.

Det gemensamma intresset
Forskarnas slutsats att de växande ekonomiska klyftorna gynnar de auktoritära krafterna stämmer väl överens med tankegångar jag har delat här på bloggen tidigare. Nämligen att det är ett gemensamt intresse hos moderata politiker och SD-politiker att klyftorna växer. För moderaterna handlar det om att de egna kärnväljarna ska känna sig hemma i den förda skattesänkarpolitiken genom avdrag (inte bidrag) och för SD handlar det om att de har allt att vinna på att klyftorna ökar. Med ökade motsättningar i samhället bygger de upp förväntningar på att ”någon” tar tag i problemen, helt i linje med de auktoritära principerna.

Kortsiktigt respektive långsiktigt
Skillnaden ligger väl i att moderata strateger tänker kortsiktigt, medan SD-strategerna ser på ojämlikheten ur ett mer långsiktigt perspektiv. Med enstaka punktinsatser (tandvård och bensinpriser) tänker sig strategerna runt Åkesson att man kan få folk att tro att den förda politiken har varit framgångsrik, samtidigt som man påskyndar nedmonteringen av den välfärd som hade mått bra av de miljarder som nu försvinner i skattesänkningar till primärt höginkomsttagare. Att strunta i järnvägen och satsa miljarder på flyget är också sådant som mer långsiktigt kommer att göra folk besvikna. När vardagen inte fungerar och direktörerna flyger som de behagar lägger man grunden för en folklig vrede. Genomtänkt och strategiskt.

Skillnaden är att M inte bryr sig och SD gnuggar händerna.

Länktips: Debattartikel i DN: https://www.dn.se/kultur/upprop-detta-maste-fa-ett-slut-for-demokratins-framtid/

Länktips: Göteborgs Universitet V-dem och rapport 2024: https://www.gu.se/nyheter/demokratisk-tillbakagang-paverkar-globalt-supervalar

Länktips: En artikel som redan 2022 varnade för att benämna Turkiet ett demokratiskt land: https://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26847/svensk-demokrati-pa-hal-is/

Vad säger f.d. partiledare till sina barn och barnbarn?

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020. Tanken är att summera några intryck från boken och försöka bidra till den samhällsdebatt som numera tycks ha så svårt att ta plats. Men först en annan reflexion. Jag får återkomma till bokens innehåll.

Från alternativrörelse till parti som tar ansvar
Birger Schlaug var med och bildade Miljöpartiet, tog över efter Per Gahrton som språkrör och lotsade partiet in i Riksdagen 1988 och såg till att Miljöpartiet kunde återkomma till Riksdagen 1994. I takt med att Miljöpartiet blev mindre av en alternativrörelse och mer likt övriga partier i Riksdagen återkom Birger Schlaug i olika sammanhang med kritik, som till slut ledde till att han uppmanades att lämna Miljöpartiet. Min förmodan är att dåvarande språkrör ville ha arbetsro och inte ständigt utmanas i debatten av en person, som kunde uppfattas som talesperson för partiet.

Före-dettingar tas inte till vara
Det är intressant hur politiken på nationell nivå inte klarar att ta till vara erfarenheter och ”varumärken” från tidigare partiföreträdare. Hur snabbt de blir ”före dettingar” och helst bli helt osynliga i debatten. Vi ser det tydligt i fråga om den borgerliga Alliansen som framgångsrikt skapade en gemensam plattform som vann valen 2006 och 2010 med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Idag hör man ingen moderat politiker nämna Reinfeldt, trots att partiet på hans tid var mer framgångsrikt än idag. Intressant var också hur Reinfeldt plockade in Carl Bildt i sin regering, något som delvis motbevisar min tanke att politikers erfarenheter inte tas tillvara.

Stora skillnader i framtoning och betoning av vad som är viktigt
En annan politiker som helt försvunnit är Jan Björklund, folkpartisten, som satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han höll sitt löfte, men partiet svängde och tycker numera att det är bäst för Sverige att SD sätter agendan för utvecklingen. Hur det ser ut bland kristdemokraterna har jag ingen aning om. Den gamle Alf Svensson, som ledde partiet i decennier tycks i alla fall ha ganska lite gemensamt med Ebba Busch i hur politikens form och innehåll ska presenteras. Att vara kristen kanske förlåter det mesta, men nog är det märkligt.

Partiet eller personen ─ exemplet Schyman
I Vänsterpartiet har profilerna sett lite olika ut. Gudrun Schyman höll en hög profil och lockade säkert en och annan väljare med sin tydliga retorik, men sedan startade hon ett annat parti och försökte till och med starta ett tredje parti på till EU-valet, i syfte att fånga upp väljare som vill göra mer kring klimatfrågan. I avvägningen mellan ledarens och rörelsens betydelse för ett partis framgångar tycks Schyman ha en övertro på sin egen betydelse. Jonas Sjöstedt fortsätter å andra sidan att verka i sitt parti, nu i EU.

Tidsandan sätter ramarna
Utveckling av samhället sker inte i ett vakuum och politikens spelregler handlar om att formulera en attraktiv politik, som väljarna kan attraheras av. Till ganska stor del handlar detta om att positionera sig i relation till övriga partier. Även tidsandan spelar roll, liksom opinioner. Inom varje parti behöver det normalt finnas en dynamik, som fångar upp skilda riktningar. På 70-talet dominerade engagemanget för olika orättvisor i opinionen. Det var Vietnamkriget, apartheid, gröna-vågen-tänkande och protester mot snabba rivningar i städerna. Motståndet mot kärnkraft var så kompakt att alla tre folkomröstningsalternativen handlade om att fasa ut kärnkraften, olika snabbt. (Hur det gick vet vi).

Det behövs en inre dynamik i varje sund rörelse
Eftersom samhällsutveckling kräver ett visst mått av förutseende och planering ─ att framtiden är annorlunda är det enda vi vet ─ behöver det finnas ett utrymme inom partierna för en diskussion om hur lösningarna kan se ut och paketeras för att få genomslag. Och ett utrymme för diskussion om vilken väg som är bäst att gå. När jag läser Birger Schlaugs bok inser jag att det kan vara svårt att föra en sådan debatt i offentligheten. Det kan av utomstående uppfattas som en större splittring än det egentligen är. Å andra sidan är det viktigt att på olika sätt skapa en känsla av delaktighet hos aktiva partimedlemmar. Toppstyrning kan vara effektivt sett ur partiledningens perspektiv, men kan vara förödande för engagemanget och känslan delaktighet.

Ett modigt programförslag bortom dagspolitikens fällor
Tänk om det fanns lite modiga redaktioner på Public Service, som vågade släppa det dagspolitiska perspektivet och det traditionella sättet att kommentera politiken och istället ta ett tjugoårigt perspektiv på utvecklingen. Hur vill vi att samhället ska fungera om tjugo år och vilka vägar dit ser vi? Och våga intervjua tidigare partiföreträdare, som skulle kunna få tänka högt. Utan att fastna i dagspolitikens taktiserande.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
Det hade varit spännande att höra en diskussion mellan några av de politiker som var aktiva för 35 år sedan och deras tankar om framtiden. Kanske Mona Sahlin, Olle Johansson, Bengt Westerberg och varför inte Birger Schlaug. De skulle ju också riskfritt kunna erkänna vad de gjorde för felbedömningar när de stod i politikens centrum. Jag tror det hade varit befriande att ta del av erfarna politikers syn på framtiden, där de slipper representera sitt parti och slipper vara taktiska. Vad säger de till sina barn och barnbarn? Vilken samhällsutveckling vill de se?


Läst: Angreppet av Peter Gustavsson – läs den!

Posted on by
Reply

Jag har läst ”Angreppet – så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati” av Peter Gustavsson. Det är en nyutkommen bok utgiven av Katalys och förlaget Arkiv. Det är en angelägen bok, välformulerad, rimligt lättläst och med många noter, för den som vill gå till källan. Intrycket är bedövande och bedrövande. Ulf Kristerssons regering har gjort till sin uppgift att lägga grunden för en stegvis nedmontering av viktiga fundament i det svenska samhället och vår demokrati. Det är en bok som behöver läsas av många och som vore bra om ledande s.k. ”borgerliga” politiker och opinionsbildare kommenterade. Är det den här agendan ni vill ha?

Demokrati är mycket mer än att få rösta vart fjärde år
Peter Gustavsson förklarar tydligt att demokrati är så mycket mer än att få rösta en gång vart fjärde år. Att demokratin vilar på ett antal viktiga fundament, där delaktighet i samtal och samhälle, myndigheters oberoende ställning och flera andra faktorer skapar en plattform för den mosaik av processer som ett samhälle faktiskt utgör. När SD nu dikterar villkoren för regeringens politik, primärt via Tidö-avtalet, men också fortlöpande eftersom Kristersson inte har råd att riskera en regeringskris utan att förlora totalt i trovärdighet, kan SD nu steg för steg förverkliga det samhällsskick de drömt om i trettio år.

Ökande ekonomiska klyftor gynnar den utveckling SD vill se 
Boken är delvis upplagd som en studiehandledning för studiecirklar, genom att kapitlen handlar om olika aspekter av det angrepp titeln syftar på. Och det är en fördel att få de olika delarna presenterade på det här sättet. Samtidigt saknar jag ett par aspekter, som delvis förklarar hur SD och Moderaterna har nytta av varandras framgångar. Boken tar inte tydligt upp hur de ökade ekonomiska klyftorna i samhället både gynnar traditionella välbeställda högerväljare (som vill betala mindre skatt) och partistrategerna i Åkessons inre kabinett, som ju ser ökade motsättningar som en förutsättning för att i rätt läge inskränka mötesfriheten och ta till sedvanliga auktoritära grepp. Det är dit de vill, Sverigedemokraterna. Ökade ekonomiska klyftor skyndar på den utveckling SD vill se, genom att de resurssvaga och folk i allmänhet får det påtagligt sämre, samtidigt som lägre bensinpris delvis skymmer bilden. Det är skickligt uppstyrt.

Parentes om vad Åkesson ser som rimliga åtgärder
Jag glömmer aldrig hur Jimmie Åkesson på allvar i en SVT-intervju i samband med sprängningen den 28 september 2021 på Övre Husargatan i Göteborg på fullständigt allvar föreslog undantagstillstånd och militär på gatorna som rimliga åtgärder. Det är nämligen den typen av åtgärder SD spontant tänker på så fort de får chansen. (Sprängningen visade sig vara gjord av en ensam rättshaverist, som senare hittades död, när han förmodligen tagit sitt eget liv).

Egoismen är en annan sak som förenar högern och ytterhögern
En annan detalj som jag saknar i boken är ett resonemang kring egoism och solidaritet. Mot högerns egoism måste det solidariska och inkluderande samhället träda fram. Egoismens yttersta form blir krig, att försvara egendom och förmåner, medan solidaritetens yttersta form naturligtvis blir krigets motsats. Författaren skriver i inledningen att han medvetet inte tar upp ett antal viktiga frågor, typ klimatfrågan, men jag tycker ändå att det som förenar ”kapitalisthögern” med ”protesthögern” är just egoismen, som behöver motverkas på ett genomtänkt sätt.

Det är många olika delangrepp som beskrivs i boken
Det bestående intrycket av boken är att vi som vill värna demokratin, mångfalden och våra motståndares rätt att uttrycka sin ståndpunkt behöver bli tydligare när vi försvarar samhället mot Tidögänget. Boken hjälper oss att förstå hur allt hänger samman och att varje del som beskrivs hänger samman med en större process. Detta oavsett om det är hoten mot biståndet, folkrörelserna, fackföreningarnas roll, civilsamhällets olika organ, media eller Allmänna Arvsfonden, det handlar om. Hot som tidigare ”borgerliga” partier helt har avvisat, men där de nu medverkar till att de steg för steg sjösätts. Kanske för att Marknaden är viktigare än samhället?

Läs boken och förstå allvaret.

Lögnen som vapen blir allt vanligare

Posted on by
Reply

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

Se upp med särintresset och generaliseringarna

Posted on by
Reply

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta

En lite märklig sak med varumärken som dominerar

Posted on by
Reply

Jag läser i språktidningen från i våras en ganska lång artikel om problematiken kring ord som vi gärna använder i dagligt tal, men som har sitt ursprung i ett varumärke. Eftersom jag använder ord på olika sätt, här på bloggen och i de korsord jag sedan snart 10 år övertog att tillverka från min far och också publicerar i Hemmets Journal så behöver jag hålla mig ganska uppdaterad kring det svenska språkets utveckling.

Dominerande varumärken blir ett bekymmer
Det är nog som Fredrik Lindström brukar säga att det är det dagliga talet som styr språkets utveckling. Skriftspråket och ordböckerna ger oss bara ett slags systematik och gemensam struktur, ett facit, så att vi kan enas om hur stavning ska se ut och vilken innebörd ett ord brukar ha. Men detta med varumärken som blir så dominerande att de blir synonyma med ett begrepp är, för ordboksansvariga, ett bekymmer.

Substantiv har liten bokstav
Att vi googlar tycker vi är självklart, precis som vi tidigare inkluderat ett antal varumärken som del av språket. Lego, vespa, permobil, masonit och plywood är exempel på sådana varumärken som blivit substantiv. När förändringen äger rum kan vi böja orden: vi kan tala om att plocka upp legot, att se hur många vespor som parkeras vid trottoaren etc. När varumärket blir ett substantiv går det att böja och sätta ihop till nya sammansatta ord, som legobitar t.ex.

Amerikaner sänder fortfarande en tweet, trots att det heter X
På ett plan borde ju företagen vara helnöjda. De har blivit synonyma med sin produktkategori. Om jag skulle twittra, vilket jag inte gör längre eftersom jag ogillar Elon Musks företagsfilosofi, är det ju att skicka ett meddelande på det som han numera vill kalla X. (Jag skulle aldrig säga att jag exar något, mest för att det inte är lika tydligt). Det märkliga är att när företagen lyckats få sitt varumärke så dominerande att de anses vara synonyma med produktkategorin vill de stämma Svenska Akademin och andra som ger ut ordböcker.

En del advokater skyddar kundens varumärke
Man tycker ju att målet borde vara att få den dominans de fått. Men icke. Resultatet har blivit att de som arbetar med ordböcker för invandrare, ordlistor och annat tvingas ta bort ord som ingår i vårt dagliga språk. Lego finns inte kvar och heller legobitar, medan däremot legoknekt finns kvar. Det är lite trist, kan jag tycka, att företagen tar strid för sitt varumärke när de fått precis den marknadsdominans och det mentala försprång de faktiskt fått genom att bli synonyma med en kategori produkter.

Märkligt att inte vilja nyttja sin dominerande ställning
Söker man i den senaste digital versionen av den svenska ordlistan står verbet googla med, inklusive en förklaring att ”söka på nätet med hjälp av Google eller annan sökmotor”. Och det kanske är det rimligaste sättet att förhålla sig. Men att driva juridiska processer när man till synes har ”vunnit” dragkampen om vad som ska kallas vad, känns väldigt märkligt.

Språktidningen beskriver hur komplicerat det kan vara
I ett par artiklar utvecklar Språktidningen skrivregler kring varumärken och substantiv. Substantiv skrivs med liten bokstav, medan varumärken har stor bokstav. De exemplifierar med keso och Keso och dessutom att Arla vill att produkter skrivs KESO® . Vilket ju stör väldigt i en löpande text.

Länktips:
Läs mer här om det är intressant: https://spraktidningen.se/tips/lat-inte-varumarken-utmarka-sig/

https://spraktidningen.se/artiklar/spelet-bakom-orden/

Jag skrev om ordet ogooglebar för ett antal år sedan. (Avdelning kuriosa). https://christerowe.se/2013/03/nr207-en-ogooglebar-fraga-om-pasken/

En hoppfull insikt om överkonsumtionen?

Posted on by
Reply

Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.

Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något
För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.

Bra ledartext i Bohuslänningen
Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.

Något annat behövs
Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.

Länktips: https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/tusen-kinesiska-plastburkar-gor-ingen-manniska-lycklig.a8bfb1d6-0340-407b-a149-cfa5ad447255

Kan man koppla ihop OS och FN?

Posted on by
Reply

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.


Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Posted on by
Reply

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.

Några frågor att ställa till Åkesson

Posted on by
2

Varför ställer ingen journalist tydliga frågor till Åkesson? Sedan TV4:s Kalla Fakta-avslöjande om SD:s dolda konton på sociala medier, deras trollfabrik, och att den ”oberoende” nyhetskanalen ”Riks” i själva verket agerar som en integrerad del av SD:s kommunikationsavdelning står det klart att Åkesson inte ser på den tredje statsmakten som andra partier. Det tycks som att SD ser på media som en del av ”fienden” och att de föraktar systemet med fristående, oberoende och granskande medier.

Här är några frågor som borde ställas
”Vad är SD:s officiella syn på medias granskande roll i relation till regering, myndigheter och riksdag? (Och hur skiljer den sig från den inofficiella, som kommit till uttryck i svallvågorna efter Kalla Fakta-programmet).”
”Med de svepande beskrivningar som ni i SD använder får man intrycket att du och ditt parti inte ser oberoende granskning av den politiska makten som något positivt. Stämmer detta?”
”Är det SD:s åsikt att media är fienden?”
”Vilka är det som ingår i klägget som du talar om?”
”Om du skulle bli minister skulle du därmed inte acceptera att bli granskad? Hur ska granskningen i så fall gå till enligt dig?”
”Hur ser SD på det flerpartisystem vår demokrati bygger på?”
”Är det negativt för samhället att olika åsikter får komma till tals och att debatten förs på saklig grund och utifrån olika värderingar?”
”Hur kommer det sig att ni använder förtalskampanjer, hot och hat för att tysta meningsmotståndare? Har ni inga sakpolitiska argument att använda?”
”Vilka slutsatser har ni dragit och vilka åtgärder har ni vidtagit internt på ”Riks”-kanalen när den mycket omfattande kampanjen mot Annie Lööf, som Riks drev, bidrog till mordet 2022 i Almedalen på Ing-Marie Wieselgren?”
”För några år sedan uttryckte din partikollega Jomshof ungefär att ni anpassar er taktik till rådande situation på mediaområdet eftersom Sverige ännu inte är som Ungern? Stämmer det att ni egentligen vill begränsa mediers möjlighet att verka i Sverige? Vad innebär det för er syn på demokrati? Anser SD att vi har för mycket demokrati idag i Sverige?”

SD saboterar det öppna samhället
Det finns många frågor som aldrig ställs till SD eftersom journalister antingen blir så paffa över de påståenden som Åkesson och SD för fram, eller alternativt inte vågar ställa för att inte riskera kritik gällande särbehandling eller liknande…
Kalla Fakta-avslöjandet visade tydligt att SD utan att tveka använder sig av dolda metoder och ”fuskmetoder” som skadar tilliten till och förståelsen för det offentliga samtalet. När man inte vet vem som är avsändare för vilka budskap, när åsikter och fakta blandas ihop och när olika krafter agerar i det fördolda för att manipulera debatten och för att skrämma motståndare till tystnad osv saboteras det öppna demokratiska samhället. Vi vet att Ryssland har intresse av att destabilisera Sverige och att skapa oklarhet kring de vägval som vårt land står inför. Varför får SD hålla på och undergräva förtroendet för det demokratiska systemet?

Undantagstillstånd
Motivet för SD tycks vara att skapa oro, att minska tilliten generellt i samhället, att skrämma väljarna och att bygga upp motsättningar som i sin tur kan utgöra grund för insättandet av andra maktmedel. Åkesson återkommer ofta till till talet om undantagstillstånd. Han vill skapa en situation som möjliggör andra maktmedel än de gängse. Han har ju sett hur andra länder går till väga för att ta steg bort från demokratin i en auktoritär riktning.

Det rimliga är att ”det vänsterliberala klägget”, dvs de sju övriga partierna, vägrar debattera med SD så länge SD vägrar acceptera de demokratiska spelreglerna för hur opinionsbildning och debatt ska gå till. Det är inte OK att ett av åtta partier fuskar och spelar efter egna regler.