Klyftorna i Sverige ökar och public service misslyckas att summera sitt program

SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.

Klyftorna är större än någonsin
Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.

Marknaden är inte rättvis
Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.

Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle
Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.

En enkel liknelse som parentes
Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.

Oxfam hoppas på politisk vilja och mod
I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.

Staten ska hålla emot när marknaden tar plats
Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.

Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen
Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.

SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.


Länktips: https://www.svtplay.se/video/eD9Eb24/ekonomibyran/drabbar-ingen-fattig?id=eD9Eb24

Är fotbollen en symbol för vårt globala misslyckande?

Erik Niva är en fotbollsjournalist på Aftonbladet, som tycks brinna för sin sport. Med glöd, inlevelse, passion och kunskap formulerar han analyser och träffsäkra bilder av hur hans sport mår, vem som för tillfället är bäst och hur lagen beter sig. Ordet nörd i sin positiva innebörd är passande. Engagemanget är påtagligt. Den 19 november befinner sig Erik Niva i Qatar och bevittnar ett spektakel som han inte riktigt vet hur han ska beskriva. (Länktips se nedan). Fotbollens högste chef, FIFA-presidenten, ställer sig upp och försvarar uppenbarligen sportens gullande med diktaturer och alla de konsekvenser den omänskliga politiken innebär i form av förtryck, slaveri och utnyttjande av människors situation. Erik Niva trodde att fotbollen var bättre än så.

Är texten egentligen generell för maktens arrogans?
Själv är jag ljummet intresserad, ställer mig aldrig på en ståplatsläktare, men kan då och då se en bra match på TV. Men jag kan inte låta bli att fundera över ett par saker. Är Erik Nivas upprördhet över hur maktens herrar beter sig en generell bild av hur olika segment i samhället de facto ser ut? Cynismen hos stora delar av makteliten i näringslivet, i politiken och i de nya influencer-leden, är den cynismen och arrogansen lika stor och lika riktig att kritisera? Skulle Erik Nivas text kunna handla om de globala oljebolagen, om multijättar som Amazon, om extremkapitalister som Elon Musk eller om alla dessa dollarmiljardärer och korrupta politiker som blockerar en sund världsordning? Skulle det räcka att byta ut några få ord i Erik Nivas text för att göra den allmängiltig?

Är det samma upprördhet?
Och innebär det att Greta Thunbergs ilska över världsledarnas felaktiga hantering av klimat- och miljöfrågor är snarlik Erik Nivas förtvivlan över hur fotbollen missar sin historiska chans att skapa ett rättvisare samhälle? Är det samma upprördhet vi ser exempel på?

Ombytta roller?
Och då infinner sig naturligtvis en intressant tanke: tänk om det var ombytta roller. Erik Niva skrev om klimatkrisen och Greta Thunberg skrev om fotbollens kräftgång. Hur skulle genomslaget se ut? Hur skulle opinionen påverkas? Och varför är det så att fotbollen knyter till sig ett så starkt engagemang medan de globala livsförutsättningarna och en planet som kan fortsätta fungera för det liv vi känner inte lockar samma engagemang? Bollen är rund, med det är planeten också.

Tält som tält
Ska världens öde beseglas för att vi hellre talar om 11 plus 11 man som jagar en boll i 90 minuter än att vi talar om hur vi ska förhindra en klimatkollaps? Eller att ett öltält i Qatar får större rubriker än ett flyktingtält i en krigszon. Varför är det så?

Länktips: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/4o3K59/infantino-har-fullstandigt-forlorat-kontakten-med-verkligheten

Återigen något om vandel

Tidöavtalet har kommenterats och analyserats sedan det blev offentligt. I tidningen Syre vecka 44 skriver Malin Bergendal en i raden av texter som tar fasta på avsnittet kring bristande vandel som skulle kunna leda till utvisning av utlänningar. Och avtalets förklaring att det handlar om ”förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” Man vill, som Malin Bergendal formulerar det, kunna utvisa folk för lite vad som helst. Och i avtalet paketerat som en utredning, eftersom även högern har insett att lagar ännu så länge utreds innan de stiftas.

Räcker det att delta?
Malin Bergendals läsvärda text fastnar inte i de semantiska delarna av begreppen utan försöker borra vidare i innebörden där orden blir politik eller snarare omvänt: där politiken blir ord. Vad är det för värden man talar om? Är det värderingar? Och vad handlar det om när någon ”deltar i miljöer” som hotar svenska värden? Malin Bergendal landar i tolkningen att luddigheten i formuleringen kan ha varit avsiktlig. För om det det är något som kännetecknat det svenska samhället så är det frihet, öppenhet, tolerans och solidaritet med de svaga och utsatta i samhället. Och är det något som Tidöavtalet kännetecknas av så är det väl toleransens och empatins motsats.

Människosyn i fokus
Min slutsats blir att Tidöavtalets skrivningar i det här avsnittet handlar om att förstärka tanken om ett luddigt och otydligt ”vi och dom”, som godtyckligt ska kunna användas både av myndigheter och av sympatisörer som ogillar något de ser i samhället. Avtalet ska legitimera en hårdare och mer avvisande attityd gentemot vissa personer, som ska känna sig ovälkomna och mindre värda. Den gemensamma bilden av vad vi i Sverige anser om andra människor, människosynen, ska förändras så att samhället på olika nivåer blir mindre tolerant.

Från järnrör och hit…
Det som en gång började med några nyvalda riksdagsmäns munhuggning i juni 2010 med en känd ståupp-komiker, Soran Ismail, filmades och så småningom utvecklades till ”järnrörsskandalen” har således nu blivit en del av det avtal som ska vägleda regeringens politik i fyra år. Traditionella konservativa och liberala partier vikit ner sig för högernationalisternas tolkningsföreträde på vad det innebär att vara svensk. Och fort går det att ändra den allmänna meningen om vad som är rätt attityd. Vi som inte håller med måste inse vad som står på spel. De så kallade svärjevännerna är verkligen inte Sveriges vänner.

Trump banar väg för nästa Trump

Snart har det gått två år sedan Donald Trump förlorade presidentvalet USA. Men han fortsätter att ha ett starkt grepp om det republikanska partiet. Som få andra har han haft förmågan att samla en opinion bakom sina budskap om ”Make America Great Again” och liknande. Det är den opinionsmässiga styrkan som har gjort att han fortsatt att ha partiet som gisslan. Samtidigt maler rättvisans kvarnar även i USA. Trump riskerar åtal på diverse punkter. FBI gjorde en räd i Trumps bostad i Florida och hittade dokument som Trump inte hade rätt att ha där. I förlängningen riskerar Trump att dömas för olovlig hantering av hemligstämplade dokument.

Olika förklaringar
Trump har sedan FBI-räden haft olika sätt att (bort)förklara innehavet. Från att han har rätten och förmågan att tänka att ett dokument är hemligt så är det i samma ögonblick hemligt – till att allt var iscensatt av FBI och ”liberaler” som vill honom illa. Det intressant nu är att han i ett av sina framträdanden sagt att ”It´ s mine”. (Se länken med Youtube-klipp nedan).

Rättstillämpningen blir ett särintresse
Han erkänner att han haft ett antal lådor i källaren med dokument som FBI hävdar borde ha lämnats till regeringens arkiv, men som Trump nu hävdar att de är hans. Trump hävdar också att det inte handlar om något brott. Dokumenten är hans. Hans supportrar litar naturligtvis på honom. Säger Trump att det är hans dokument så är det så. FBI blir på så sätt reducerad till ett särintresse av Trump. ”It´ s mine”, säger Trump och hävdar därmed att FBI har fel när det gäller grundfrågan om vem som har rätt att inneha hemligstämplade dokument.

Han vill tillbaka
Låt oss inte glömma att Trump drev på och inspirerade sina mest våldsbenägna anhängare den 6 januari 2021 till att storma Capitoleum och försöka förhindra att Joe Biden utsågs till nästa president. Det är mot den bakgrunden man ska förstå Trumps agerande. Han vill nu få sina anhängare att stödja honom i kampen mot ”Washington” och vill utmåla sig själv som offer för en komplott. I förlängningen vill han mobilisera sina stödtrupper i ytterligare ett försök att omkullkasta de demokratiska institutionerna och de rättstillämpande instanserna i syfte att än en gång kliva in i Vita Huset.

Likheter med Sverige
Även om Trump kanske inte lyckas med detta – låt oss hoppas det – visar han vägen för ”näste Trump” som kan gå i hans fotspår och kanske lyckas. Och visst är det märkligt. En av USA:s rikaste personer stöds av människor med låg utbildning, med enkla jobb och där känslan av revansch ligger nära till hands. Mönstret går igen i flera länder, även hos oss. När Ny Demokrati stormade fram för 30 år sedan var det Bert Karlsson som tog plats tack vare samma dubbla koppling till smart businessman och att han som skivbolagsdirektör hade en ”känd-från-media”-plattform. Det som hänt sedan dess är utvecklingen av sociala medier som formar megafoner kring varje enskild tyckare och svallvågor av klickanden som dessutom fejkas fram. Och Ny Demokrati banade väg för SD, som tackade och bjöd in Ian Wachtmeister till sina möten.

Och nu sitter Ulf Kristersson och funderar på hur han ska hantera den högeropposition som han samtidigt är helt beroende av.

Länktips: 7 minuter Youtubefilm här

Medierna och extremhögern

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).



Bottennapp av GP – Hoppfullt i Irland

Klimatfrågan borde vara central i valrörelsen. Hur ska vi i vårt land agera för att skyndsamt göra vår del av den omställning som behövs för att ha en chans att komma från 9 ton koldioxid per person och år till 1 ton, som FN anser är den nivå planeten tål? Ska vi göra så lite som möjligt och skyffla problem och lösningar på kommande generationer? Ska vi låtsas att det varje svensk bidrar med är så lite att det kan kvitta? Ska vi kalla varje seriös diskussion för symbolpolitik? Svaret på de tre sista frågorna är ja, om man får tro Göteborgs-Postens ledarredaktion. Man tycks inte ha förstått per capita-begreppet. Per person släpper vi svenskar i dagsläget ut mångdubbelt mer koldioxid än vad planeten klarar att balansera. Men vi svenskar räknas inte enligt den bakvända logik högersidan lutar sig mot.

Frisedel att bete oss fel
Vi ska tydligen ha någon slags frisedel att fortsätta bete oss fel. Och vi ska absolut inte ta ansvar för att vi under decennier betett oss fel. Det spelar ingen roll för de utsläpp som sker nu, hävdar GP, och bortser från att en majoritet av jordens befolkning nu drabbas av klimateffekter som en minoritet orsakat. ”Skyll er själva att ni föddes i fel land”, tycks resonemanget vara till de miljoner klimatflyktingar som nu lider under effekterna av hundra år av klimatskadliga utsläpp. (Se ledarkolumnen från den 6 september nedan).

Med GP:s logik kan vi på liknande sätt helt bortse ifrån att varje göteborgare i snitt orsakar 500 kg sopor per år. Det är ingen enskild villaägare i Hovås som behöver minska sin avfallsmängd eftersom Hammarkullen totalt sett orsakar mer sopor med sina 10 000 invånare. Nån-annan-ismen är djupt rotad hos högerfolket. Vi ska inte behöva ändra något är budskapet. Och det ska kvitta vilket bensin-priset är – det ändrar inget för marknaden och lönsamheten för de alternativ som behöver tas fram tycks GP mena. Och legitimerar på så sätt – så gott man kan – ett status quo där det är helt OK för varje svensk att fortsätta bete sig som om klimatfrågan inte är akut. Och där konkreta förslag viftas bort som slagord. ”Att köpa en ekologisk tomat räddar inte klimatet”, skriver man och försöker därmed förlöjliga miljörörelsens ambition att sluta sprida gifter i vår miljö. Att det är uppenbart att olje- och plastanvändningen hänger ihop bekymrar inte GP.

Irlands politiker har fattat
Desto mer hoppfullt är det att läsa om Irlands nya lagstiftning. Jag klipper ur SVT:s rapportering om utvecklingen på Irland den 5 september 2022.
” I juni antog irländska parlamentet med stor majoritet nya klimatlagar. Till år 2030 ska utsläppen minska med 51 procent. Bakgrunden är att man hittills lyckats dåligt med att få ner utsläppen. Den röd-gröna regeringen bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Energisektorn måste få ner sina utsläpp med 75 procent och transportsektorn med 50 procent till 2030. Jordbruket, som står för 37 procent av Irlands utsläpp, fick också en tuff tidsplan – ner 25 procent till 2030. ” 
Det intressanta är dessa delar om texten: MED STOR MAJORITET, 2030 och 51 PROCENT. Är det någon som tror att majoriteten i det irländska parlamentet låter sig påverkas av talet om kineser och indier och nån-annan-ismen? Naturligtvis har parlamentarikerna i Irland fattat det alla tänkande människor fattar. Alla måste göra sin bit.

Minskat handlingsutrymme och fika på kansliet
Att sitta still i båten och fortsätta att skada planeten, resursmässigt som om vi hade drygt fyra jordklot att disponera, minskar bara handlingsutrymmet. Naturen kompromissar inte. Gör vi inget nu blir det dyrare, svårare och orättvisare att göra något i framtiden. Men det är väl en polisstat med drastiskt minskade mänskliga rättigheter som lockar högersidan. Särskilt eftersom deras tänkta partner och – tyvärr – kanske största parti på den sidan tycker det är naturligt att fira starten av Andra Världskriget med en fika på kansliet. Det man vill fira kan bara vara de gyllene åren med totalitärt styre i Europa, vad annars?



Kärnkraften och klimatfrågan

Det är några dagar kvar till valet den 11 september och klimatfrågan är fortfarande inte den fråga som dominerar debatten. Fyra partier gör vad de kan för att dölja att de inte har någon lösning för att klara Parisavtalet. Forskningen säger att vi behöver minska CO2-utsläppen med sju procent årligen det närmsta decenniet för att ha en chans att klara Parisavtalet. Men istället för årliga utsläppsminskningar har fyra av partierna valt att betona hur viktigt det är med ny kärnkraft.

Dimridå
Att hela upplägget är en dimridå för att dölja att man står naken utan en vettig och samlad politik på klimatområdet skriver Lennart Fernström på ledarplats i senaste numret av tidningen Syre. Det är lätt att hålla med.

Stora utsläpp från kärnkraften
På det konkret tekniska området finns det naturligtvis också invändningar mot kärnkraften. Göran Bryntse och Thomas B Johansson skriver i Aktuell Hållbarhet just om alla tekniska invändningar mot kärnkraften. Den är varken fossilfri eller planerbar, den är dyr och inte alls så driftsäker som anhängarna gör gällande, menar de, och lutar sig mot en stor studie från Stanforduniversitetet. I denna studie har man funnit att kärnkraft ger mellan 9 och 37 gånger så stora utsläpp som sol och vind, räknat per kWh och räknat för helheten, där gruvdrift och anrikning ingår. Uranet är ju inte gratis, utan en förutsättning för driften. (Länk till artikeln, se nedan.)

Ingår kopparkapslarna?
Det är lite oklart om Stanforduniversitetet räknat in kostnaden i material och energi för att åstadkomma kopparkapslar för slutförvar av bränslet. Är de inte inräknade måste kostnader och energiåtgång ytterligare ökas.

Osäkerheter och sårbarheter
Sårbarheten vid sabotage och liknande är också en faktor att räkna med. När Putin inte drar sig för att använda Ukrainas kärnkraftverk i krigföringen är det inte otänkbart att han – för att destabilisera energiförsörjningen i väst – organiserar sabotage mot några få platser i vårt elsystem. Kostnaden för ökad övervakning och säkerhet kommer troligen att stiga ifall Sverige får fler kärnkraftverk. Att Ryssland står för hälften av världens anrikade uran är också ett problem. Återstoden lär ett antal länder vara intresserade av och det skapar ytterligare osäkerhet i pris och tillgång.

Ett antal delfrågor
Ägande, priser, återbetalning på gjorda investeringar m m är också viktiga parametrar för energisektorn, oavsett vilka energislag vi diskuterar. Det är rimligt att energiproduktion på något sätt gynnar det lokala samhället. Det som också ligger med som en outtalad fråga är hur det ser ut med det kommunala vetot. Vid vindkraftsetableringar har det kommunala vetot använts ett otal gånger. Det är rimligt att anta att även nya kärnkraftsetableringar utanför de befintliga platserna väcker frågor om acceptans hos befolkningen. Det räcker att påminna om danskarnas protester mot Barsebäck för att inse detta. Och den mänskliga faktorn. År 2011 glömde någon en dammsugare i Ringhals till en kostnad av 1800 miljoner kronor. Det var dessutom snubblande nära något mycket värre, den gången. Den mänskliga faktorn kan aldrig räknas bort.

Åtgärder som är enkla att vidta
Ska vi spara på el under Putinkriget måste vi bli bättre på att inte använda el. Stand-by-läge på många apparater drar i genomsnitt tio procent av all el. Det är en enkel åtgärd för var och en. Som var och en kan göra. Och byta till snåla LED-lampor, tvätta mer sällan, låta tvätten självtorka osv.

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet här

Ulf Kristersson får inte rätt frågor

Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.

Gäller marknadens logik fortfarande?
Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?

Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät
På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.

Verkligheten är mer komplex
Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.

Vad lovar Kristersson sina barn?
Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?

Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.


Får media fara med osanning?

Jörgen Svensson är ansvarig utgivare på Kristianstadsbladet. Han har låtit publicera två debattartiklar som ifrågasätter att klimatförändringarna beror på mänsklig aktivitet. Artiklarna hävdar att FN:s klimatpanel IPCC styrs av odemokratiska diktaturer som vill fördela rikedomar från väst till sig själva. Dessutom är mer koldioxid i atmosfären bara bra, sägs det i artiklarna. Allt detta läser jag i ETC den 18 augusti, där Martin Hedberg också får kommentera de oriktiga påståendena. (Länk till Dagens ETC, artikel av Karin Annebäck, se nedan).

Gränsen suddas ut mellan det sanna och det osanna
”Vi har ingen policy att man inte får lov att ha fel”, säger Jörgen Svensson. Det är ett märkligt resonemang. Är det tillräckligt väl skrivet får det tydligen tryckas i Kristianstadsbladet även om det är osant. Steget från denna tidning till att i god Fox News-anda hylla Trump och hans nästan genomförda statskupp i samband med stormningen av Capitoleum 6 januari 2021 är tydligen kort. Bara för att det är falskt att hävda att trump blev bestulen på valsegern ska media inte låta bli att torgföra lögner som sanningar, tycks delar av media anse. Att så tvivel och sprida desinformation är uppenbarligen den nya mediahögerns uppgift. Uppenbarligen tror man att det är en bra taktik.

Skrämmande likheter
George Orwell kunde inte ha beskrivit det bättre hur vägen från korrekthet och sanning till dess motsats skulle kunna se ut. ”Egentligen vann väl trump valet – även om det inte finns något som bevisar det – och egentligen finns det inget klimathot, och skulle klimatet bli varmare så är det förresten bara bra…”. ”Det finns inte och skulle det finnas är det förresten bara bra…”. Likheten med extremhögerns syn på vissa hjärtefrågor är slående.

Gränsen för det rimliga tänjs ut
Det är en intressant gränsdragning vad traditionella medier ska få sprida inom ramen för sin publicistiska gärning. För varje gång medierna tänjer gränsen för vad som är rimligt att ge spridning tunnas förtroendet ut, förtroendet för vad som egentligen är sant och inte. I en värld där rykten, tyckanden och diverse åsikter ges samma – eller större – värde än fakta, forskning och kunskap blir det ju allt viktigare att skilja på åsikter och vetenskap. När Jörgen Svensson hukar bakom ”rätten att ha fel” skadar han tilltron till det tryckta ordet. Nästa gång är det kanske någon ekonomisk brottslighet som Kristianstadsbladet väljer att kalla ”olyckligt misstag” eller ett sabotage som kommer att kallas ”olycka”. Hur information kan slutta ner i propaganda visade sig tydligt under förra seklet.

Vem lurar vem?
Klimatfrågan är alltför avgörande för att tillåtas att bli relativiserad av hemmasnickrade hypoteser och bekvämlighetspolitiker, som inte vill ta ansvar för det de medverkat till. Att eldning av kol och fossila bränslen leder till koldioxid i luften och att ökningen av CO2-halten leder till global uppvärmning har varit känt i mer än hundra år och ett akut problem i decennier. De långsamma klimatförändringarna börjar nu bli allt mer synliga och konsekvenserna av mänsklighetens passivitet uppenbara. Då är det upprörande att det fortfarande finns seriösa (?) medier som låtsas som om vetenskapen och det gällande kunskapsläget inte finns. Vem är det man försöker lura? Sig själv och sina läsare?

Länktips:
Klimatkrisen påstås vara fejkad i Kristianstadsbladet: Chefredaktören: ”Folk får lov att ha fel”

Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.