Category Archives: Media och människa

Media och förståelsen av media.

Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

Posted on by
Reply

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

Posted on by
Reply

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

En farlig väg när sanning och lögn blir lika mycket värda

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare att sociala medier bidrar till mer asocial polarisering. På Facebook finns grupper som exempelvis ”Kavla ner” som på fullt allvar tycks hävda att vaccinet mot Covid-19 innehåller okända eller farliga ämnen och att den pågående vaccineringen kan liknas vid ett folkmord. Sanning och lögn lever på så sätt sida vid sida och avståndstagandet tycks för många vara viktigare än förståelsen. Mycket av motståndet verkar bottna i en misstro mot forskning och vetenskap och att det skulle finnas en dold agenda bakom myndigheternas agerande. Hur blev det så här?

Varningssignaler
Fake News blev ett spritt begrepp när den förre amerikanske presidenten kampanjade och valdes att leda landet. ”Media is the enemy”, sa han också. Och lade grunden till den splittring landet upplever nu, där en stor del av republikanska partiets väljare misstror myndigheter, media och vetenskapen. Fram växer diverse konspirationsteorier, fenomen som Q-Anon, med stormningen av Capitoleum i syfte att åsidosätta demokratin som den kanske tydligaste varningssignalen om vart utvecklingen i USA är på väg. Misstron tycks alltmer få fäste även i vårt land.

Vem vinner på mer misstro?
Det mest intressanta är kanske vart denna utveckling leder. Vem tjänar på att den intresserade och sakliga debatten tystnar och viljan att lyssna på varandras ståndpunkter minskar? Vem har intresse av att polarisera och skapa en allmän oro och misstro i landet? Vilka krafter är det som ser en fördel i att sådant tilltar som exempelvis ifrågasättandet av vetenskapen, av medias rapportering och av en gemensam världsbild? Vem strävar efter ett icke-liberalt, slutet samhälle, där strävan efter jämlikhet ersätts av avundsjuka?

Ekonomin sorterar
I takt med att välståndet omfördelas till förmån för de rikaste och i takt med att välfärdsstaten skalas ner tycks människor söka syndabockar och leta efter sätt att bevaka sina intressen. Det är inte alla som själva klarar att förändra sin livssituation. Den nyliberala drömmen om individens förmåga att lyfta sig ur fattigdom gäller inte alla. De som halkar efter griper efter andra halmstrån.

Alla kan tycka något
När välfärdsstatens resurser inte räcker till alla blir det logiskt för vissa grupper att klaga på välfärdsturism och liknande. Det blir kamp om de krympande resurserna. Den kända målningen ”Grindslanten” sammanfattar vad det handlar om. Barnen slåss om de små resurser som står till buds. Och vid sidan av ”slanten”, ekonomin, är det kunskapen och tolkningsföreträdet som hamnar i fokus. ”Min åsikt är lika mycket värd som din kunskap” är en formulering som låter påskina att åsikter kan jämställas oavsett om de är sanna eller falska. I det nya medielandskapet kan alla tycka till. Det blir en slags revansch att jämställa alla synpunkter. Oavsett om de är välunderbyggda eller inte.

Den relativa sanningen
En bidragande faktor har varit 1900-talets fokus på vinklad information. Reklam har den kallats i väst, med sin motsvarighet i totalitära stater i form av propaganda. I decennier har människor matats med påståenden, som haft ekonomiska eller politiska syften att framställa något bättre än det är. I generationer har vi accepterat halvsanningar och lögner och tvingats acceptera att sanningen är relativ. Illusionen om ett bättre liv har dessutom förstärkts av en film- och mediaindustri, som paketerat drömmar och värderingar på ett sätt som tyvärr till slut ofta har landat i människors insikten att ”du duger inte som du är, du behöver konsumera kläder, kosmetika eller kroppsförändringar för att duga…”. Vad detta gör med den sanna bilden av oss själva kan vi bara ana. Är vi bara till hälften sanna?

Marknaden är snart sin egen värsta fiende
När Q-Anon, konspiratörer, anti-vaxxare och andra nu tar plats bereder de väg för de enkla lösningarnas propagandister. De totalitära tankemodellerna tar allt större plats och accepteras av konservativa krafter, som vill bevara de fördelar och rikedomar vissa har lyckats skaffa sig. När sjukvårdsköerna flyttas över till privata aktörer blir det de resursstarka som vinner. När skolorna drivs på marknadens villkor är det inte kunskapen utan vinsten som står i fokus. Förlorarna är de som bäst skulle behöva en bra skola för alla. Det sammanhållna samhället knakar i fogarna.

Balansen har förskjutits
Balansen mellan egoism och solidaritet har förskjutits och detsamma gäller avvägningen mellan utbildning och bildning å ena sidan och okunskap och fördomar å den andra. En bildad och utbildad person lockas knappast av ”Kavla ner”-budskapet. Det borde bli dags för en ”Kavla upp”-grupp, som kavlar upp ärmarna för att kämpa för det goda samhälle som tidigare generationer gjort möjligt. Innan det är för sent.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/Grindslanten

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on by
Reply

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Media: Dags att fokusera på rättvisa

Posted on by
Reply

SVT:s program Agenda känns allt mer förutsägbart. Man tar dit en eller två partiledare och så vrider och vänder man på regeringsfrågan. ”Hur ska ni kunna samarbeta…?” som om det vore den enda förväntan väljarna har på sina politiker: hur ett regeringsalternativ ska se ut. Vi har trots allt ett flerpartisystem, men i Agenda utgår journalisterna ständigt från ett tänkt tvåpartisystem, oftast benämnda höger och vänster. På sikt skadar detta demokratin. Flerpartisystemet förtjänar att respekteras, eftersom det skapar en större förståelse för sambandet och tilliten mellan väljare och våra företrädare. För att mejsla ut skillnader och likheter mellan våra partier skulle Agenda-redaktionen kunna använda andra tydliga frågeställningar.

Orättvisa och rättvisa
Troligen är det inget parti som öppet skulle erkänna att man förordar mer orättvisa i samhället. Snarare är det olika perspektiv på rättvisa som alla partier kan förhålla sig till. ”Är det rättvist att flyktingar kommer hit och får mina skattepengar i bidrag”, kanske någon frågar sig? Eller ”är det rättvist att jag efter 45 år som städare inte kan leva på min pension”, tänker någon annan? ”Är det rättvist att jag som tjänat miljoner på att jobba dag och natt i mitt företag ska betala så mycket skatt”, tänker en tredje? ”Är det rättvist att mina barn får gå i en sämre skola bara för att vi bor i ett problemfyllt bostadsområde”, funderar en fjärde? Osv. Det finns hela tiden upplevda orättvisor att relatera till.

Rättvisa löner hänger ihop med budgetar
Det intressanta vore därför om Agenda-redaktionen kunde ha rättvisa som tema. Vad menar respektive parti med rättvisa? Var går gränsen för de orättvisor man är beredd att acceptera eller inte? Hur vill partierna komma till rätta med de viktigaste orättvisorna? Vad talar för att metoden är effektiv? Hur ser partierna på lönearbetet och rättvisa löner – ska det vara som i Finland att läkare och lärare tjänar ungefär lika mycket? Är det rättvist? Politiker ska inte lägga sig i lönebildningen, heter det, men indirekt styr man resurstilldelning, bemanning och personaltäthet via de budgetar som lokala politiker kontrollerar. Och man kan alltid välja att anställa någon mer meriterad, än en person som saknar adekvat utbildning.

Är ekonomisk orättvisa en plattform för ökad rättvisa?
Hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Om partierna ges utrymme att beskriva det rättvisa samhälle de vill verka för, kan konturerna klarna. Är det rättvist att ta bort hemspråksundervisning för personer som har svenska som andraspråk och därmed göra det svårare för dem att klara skolan och senare att komma in på arbetsmarknaden? För vem i så fall? Är det rättvist att miljardärerna blir fler och fler i Sverige? Gynnar det samhället i stort? (Det var 40 år sedan Reagan och Thatcher hänvisade till det som brukar kallas ”trickle down”, dvs att rika personer genererar välfärd just genom att de är rika…). Det borde ha visat sig nu hur välfärden blev mer jämnt fördelad av att några blev extra förmögna. Det rättvisa med ekonomisk orättvisa borde ju synas nu, tycker man.

Helhetsgrepp, globala resurser, arbetskraft, korruption…
En variant på rättvisa skulle kunna vara att djupdyka i korrupta samhällen. Hur går det till i länder, där korruptionen är utbredd? Vill vi ha det så? Hur utbredd är korruptionen i Sverige och vad vill partierna göra åt det? Eller hur rättvist är det att vi sedan 100 år har exploaterat hälften av alla kända oljetillgångar? Vore det inte rättvist att spara återstoden till kommande generationer? Hur rättvist är det att vi med full fart förändrar ekosystemen i världen, så att livsbetingelserna för kommande generationer rubbas? Hur rättvist är det att vi fortsätter att utnyttja ”billig” arbetskraft från andra länder för att kunna köpa oss produkter som vi låtsas att vi behöver, så att vi kan hålla uppe visionen av en möjlig evig tillväxt?

Kanske juste med öppna frågor, eller med detaljfrågor?
Partierna kan naturligtvis få väldigt öppna frågor. Vilka orättvisor är mest angelägna att komma till rätta med? Hur hur ser ett mer rättvist Sverige ut? Eller mer konkret: Vad är rättvisa för den som inte, p.g.a. sjukdom eller annat, kan arbeta? Hur ser rättvisan ut för den som flytt hit undan kriget i Syrien eller på Balkan på 90-talet? Hur ser rättvisan ut för den som misshandlas av sin partner? Hur ser rättvisan ut för den som fastnat i drogberoende? Hur ser rättvisan ut för den som mobbas i skolan?

Jag tror att Agenda skulle bli otroligt mycket mer levande och verklighetsnära med helt andra frågeställningar till politikerna. Det måste bli ett slut på drömmen om att få en politiker att avgå i direktsändning. Ett bättre program hjälper tittarna att orientera sig i en allt mer komplex värld. Och hitta ett parti och en politiker som man tycker bäst företräder ens värderingar.


Klimatet: Hoppas Aktuellt håller ut

Posted on by
Reply

Amazonas var i fokus den 10 maj, när SVT Aktuellt fortsatte sin serie om klimatfrågan. Amazonas binder inte längre koldioxid på samma sätt som på 90-talet. Skogarna avverkas och fukten binds inte längre till träden, vilket i sin tur leder till torrare lokalt klimat. Processen blir självförstärkande. Risken är att vi inom kort når en ”tipping point”, då Amazonas obevekligen byter skepnad och blir en savann. Perspektivet är hisnande. 17 procent av skogen är avverkad och ny skog växer och binder CO2 mycket långsamt.

Hur sätter vi press på Bolsonaro?
Inte blir det bättre av att Brasilien leds av en person som Bolsonaro, som tydligt har visat att vetenskapen kan ignoreras, oavsett om det gäller coronavirus eller klimatet. Det saknades i Aktuellt-inslaget, en diskussion om hur konsumenter som vill sätta press på Bolsonaro och den nuvarande, farliga, politiken ska göra för att bidra till en sundare utveckling.

Teoretiserande
Istället teoretiserade en norsk psykolog om facktermerna kring de sätt vi människor har att förringa klimathotet, där han satte begrepp på det som folk redan upplever. Det är kanske intressant ur ett teoretiskt perspektiv, men man frågar sig om det hjälper förståelsen för vars och ens ansvar och om det spelar roll för attityderna att man vet att det kallas dissonans, när man känner obehag inför att verkligheten skaver mot den egna övertygelsen. Vägen via teorierna är knappast den väg som får Aktuellts tittare att ändra beteende. ”Jaha – det är dissonans jag känner – då måste jag genast ändra mitt beteende….” ?

Det gäller att beröra
Det vi får hoppas på är att Aktuellt-redaktionen är uthålliga och fortsätter att regelbundet ta upp klimatfrågan på olika sätt. När vår värld står inför oåterkalleliga svårigheter och livsförutsättningarna riskerar att ändras drastiskt för allt levande på jorden är kanske inte olika begrepp och deras innebörd det avgörande. När det brinner diskuterar vi inte pulversläckare och vatten-dito, pris och prestanda. Vi fokuserar på att släcka elden. Låt oss hoppas att Aktuellt-redaktionen hittar ingångar till klimatfrågan som berör och engagerar tittarna på ett nytt sätt.

Fem förslag till SVT om klimatet

Posted on by
Reply

SVT Aktuellt har börjat en serie inslag på nyhetstid om klimatet. Det första sändes 4 maj och nästa planeras till den 10 maj. På tiden, kan tyckas. Det är hög tid att flytta fram klimatfrågan på dagordningen, även om den passar in dåligt på nyhetsmedias bildsättningsbehov och kortsiktiga wow-faktor. Det mesta sker där ingen kamera finns och långsamt.

60 grader varmt
Det är bra att klimatfrågan uppmärksammas. Agendas märkliga intervju med Nicholas Stern (se länk nedan till min kommentar) borde följas upp av mer genomtänkta inslag, där sakfrågorna står i fokus. Bekymret denna gång var obalansen och bildsättningen. Man inleder med flera minuter om att det kan bli 60 grader varmt i arabländerna. Och bildsätter med anonyma avståndsbilder från en stenig by och närbilder på kvinnor i heltäckande dräkter. För den ointresserade tittaren blir intrycket att ”ja vi vet att det är varmt i Sahara” och ”de är ju vana att röra sig i det landskapet”. Om syftet är att få fler tittare att förstå allvaret med klimatförändringarna finns risken att greppet motverkar vad man vill kommunicera.

Pingviner i Arktis (!) och missade bildexempel
När man sedan bildsätter avsnittet om Arktis med bilder på pingviner (som bara finns på Antarktis) känns inslaget ogenomtänkt. Så lätt det hade varit att ha bilder på brinnande svenska skogar, svenska fjällnära naturbilder med renar, vars livsbetingelser påverkas i snabb takt. Eller mer närbilder på myggsvärmar och andra tydliga illustrationer till vad som redan idag håller på att förändras hos oss, så att klimatfrågan hade krupit närmare inpå tittarna. Man hade kunnat ha bilder från kustområdena i Skåne, där det nu diskuteras skyddsvallar eller bilder från jordskredet i Norge nyligen, kopplat till Göta Älvdalen och skredrisken där… Mer näraliggande hot. Men det valde man inte.

Konkreta förslag för kommande inslag är följande
Intervjua professionella och trovärdiga ekonomer om hur de ser på kostnaderna för att förhindra klimatkatastrofen, kostnader för att begränsa skadorna som ändå kommer att uppstå och framför allt hur de ser på värdeminskningen till följd av klimatförändringarna. När taxeringsvärdena och försäljningspriserna drastiskt minskar för fastigheter i kustnära lägen, vem ska stå för förlusterna? Är det bankerna? Är det försäkringsbolagen? Är det staten? Ska staten höja skatterna för att kompensera för skenande klimatkostnader i samband med att banker och fastighetsägare gör miljonförluster när värdet på husen rasar? Hur ska en rättvis ekonomisk politik se ut som tar hänsyn till att det i hög utsträckning blir dyra kustnära villor och fastigheter som kommer att bli osäljbara? Hur ser försäkringsbolagen på sin roll? Här kan Aktuellt passa på att intervjua fastighetsägare vad de tror om värdet på sina kustnära hus.

Tips två: Hur betalas barriärinvesteringarna i Göteborg?
Göteborg planerar sedan länge att bygga stora portar, avspärrningar, utanför älven för att förhindra återkommande översvämningar vid extrema vattennivåer. Nivåer som kommer att år för år bli allt vanligare. Vem ska finansiera dessa barriärer och vilken tidshorisont är rimlig att sätta på det som byggs? Hur ska barriärerna samordnas med de nödvändiga storskaliga pumpsystem som krävs för att samtidigt tömma Göta Älv på norrifrån tillströmmande vatten? Vem ska betala för dessa system? Och hur lång tid kommer dessa skyddsåtgärder att vara tillräckliga? Inser Vänersjöfarten att långa perioder av avspärrning mot havet innebär slutet för regelbunden sjöfart till och från Vänern?

Ett tredje tips är tillväxten
Ekonomer förutsätter fortsatt tillväxt. Det är tillväxten som räddar välfärden. När ekonomin växer mår samhället bra. Samtidigt är evig tillväxt en matematisk och fysisk orimlighet. Var går gränsen för tillväxtökningen och när dras repet? (För att ta en liknelse med Vasaloppet). Hur gör vi i en krympande ekonomi? Hur fördelas resurserna rättvist i en krympande ekonomi, som dessutom måste ta en massa extrakostnader för oförutsedda klimateffekter – bränder, förtida avskrivning, fastighetskrasch… ? Hur ser en rättvis fördelningspolitik ut när klimatförändringarnas effekter slår in med full kraft?

Ett fjärde tips är de egna programmen
Utrikesbyrån hade nyligen ett program om troféjakten. Rika troféjägare betalar hundratusentals kronor för att få skjuta ett djur i Afrika. Finns det en tydligare symbolik för hur människan fortfarande (!) tycker sig stå över naturen, behöva besegra naturen, vill kunna skryta inför andra människor om hur man besegrat naturen osv…. Vad säger oss troféjägarnas inställning om vår kultur och civilisation? Är vi helt fast i föreställningen att vi har en självklar rätt att eliminera andra varelser och skada känsliga ekosystem bara för att vi kan? Eller de egna nyhetsrapporteringarna. I dagarna har det rapporterats som att regeringen räknade fel på intäkterna från den extra plastpåseskatten med 90 procent. Är det inte tvärtom? Att effekten av skatten blev många gånger bättre än kalkylerat, eftersom färre påsar såldes, vilket var syftet med skatten? Så hur kopplar SVT:s nyhetsredaktion själv ihop sina nyhetsinslag med klimatarbetet? Med färre sålda påsar blir det mindre plast i omlopp som skräp och/eller som förbränns och bidrar till CO2-utsläppen. Är inte ett försiktigt räknat ”fel” i kalkylen egentligen en stor framgång ur ett klimatperspektiv?

Ett femte tips är att betona global rättvisa
Sverige har en dryg promille av jordens befolkning, men står för cirka 1 procent av resursanvändningen och klimatpåverkande utsläpp. Vår resursanvändning per person är drygt tre gånger så stor – i genomsnitt – som planeten klarar att bära. Det innebär att vi har ett extra stort ansvar att ta täten i omställningen och att hjälpa andra länder att hitta effektiva lösningar på våra gemensamma problem. Tipset här kan handla om att pedagogiskt förklara hur man kan räkna på utsläpp från en produktions- eller en konsumtionsmätning. Varje gång vi flyttar tillverkningen till Kina eller andra länder hamnar ”våra” utsläpp där. Allt hänger ihop och vi får inte lura oss själva. Det är inte genom smart statistik vi löser klimatfrågan. Det är genom konkreta åtgärder, som dessutom måste kunna skalas upp och genomföras på andra ställen.

Intryck från SRfrukust den 6 maj
På ett allmänt plan är det viktigt att, som nämndes under en livesändning från SRfrukost om klimatjournalistiken den 6 maj, att både ha specialister bland journalisterna, som fördjupar sig i problem och lösningar och att andra journalister kopplar ihop klimatfrågan med alla andra frågor. ”Hur går det här förslaget ihop med klimatåtagandet?”, måste bli en standardfråga, så att klimatfrågan ständigt hålls aktuell.

Länktips: Kommentar till den märkliga Agenda-intervjun med Nicholas Stern här >

Dags att förnya bilden av politiken

Posted on by
1

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Vad händer när juridiken hinner ikapp lögnerna på nätet?

Posted on by
Reply

Vad händer när juridiken kolliderar med det mediala flödet? Hur hanterar USA de mediala lögner, som lett till förluster i liv eller i egendom? Det finns en del lärdomar att dra och det finns minst en aktuell koppling till Sverige kring detta.

Tre lögnare som nu får möta advokater
I USA pågår ett antal rättsliga processer i efterdyningarna till trump-åren. En av de mer kontroversiella agitatorerna på mediala plattformar är Alex Jones, som nu äntligen tycks få ta konsekvenserna av sin extrema våldspropaganda. ”Nyhets”-media som Fox News skiljer officiellt på sin roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare, åtminstone när de behöver försvara sina övertramp. Fox-ankaret Tucker Carlson har en miljonpublik och är viktig för Fox annonsintäkter. Han har nu tvingats att försvara sina påståenden när företaget Dominion stämt Fox News som en konsekvens av att företaget skadats ekonomiskt av Carlsons lögner om att deras rösträkningsapparater skulle ha varit inblandade i det påstådda fusk, som trump hävdade gjorde inte vann presidentvalet 2020. Det intressanta är hur Tucker Carlson och Fox nu försvarar sig.

”Spelar roll”
När den rättsliga apparaten drar igång, men stora resurser och med stora belopp inblandade ställs allt på sin spets. Lögnerna om Dominions maskiner har, enligt företaget, skadat deras varumärke. Lögner som villigt spreds av bl.a. Tucker Carlson och Fox News. Nu hävdar dessa att alla måste inse att programvärden bara spelar ”rollen” av Tucker Carlson, att allt bara handlar om att ge tittarna det de vill ha och att det uppenbart inte handlade om nyhetsförmedling. En intressant försvarslinje.

”Advokaten ljuger helt uppenbart”
Ännu mer absurt blir det att advokat Sidney Powell, som stod tillsammans med trump-advokaten Rudi Guilani på bästa sändningstid och svepte sina anklagelser mot den avlidne Hugo Chavez i Venezuela, mot Dominion m.fl. också gjorde det som ett ”uppenbart” skådespel. En advokat får medias hela uppmärksamhet för sina argument för att trump borde ha vunnit valet och försvarslinjen är att alla borde inse att allt bara var ett skådespel (!). Advokater som vår tids komiker?

Gräns mellan nyhet och propaganda
Skulle Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell klara sig med denna försvarslinje – att de alla bara spelade rollen av sig själva och att alla tänkande människor måste förstå att det de sa var lögner – får det till följd att ingen kan lita på vad media säger. Allt kan ju vara ett påhitt för att locka tittare och annonsörer. På ett sätt är det bra att de olika försvarsadvokaterna har valt denna taktik eftersom det bidrar till att synliggöra den idag mycket luddiga gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning, som präglar stora delar av dagens informationsflöde.

Sverige kan välja väg
Lockelsen att tillfredsställa annonsörerna, som i sin tur ser på tittarsiffror, handlar om hur privatfinansierade medier ska orientera sig. I Sverige har vi Lamotte och andra som tigger bidrag när de skapat kontroversiella inslag som deras följare gillar. Vi har också en pågående debatt om Public Service roll. Tre konservativa partier vill begränsa SVT och SR till att vara ”smala” och på sätt bara vända sig till de som söker fakta och en så sann bild av verkligheten som det går att skaffa sig. Dessa partiers strateger vet naturligtvis vilken möjlighet det skulle innebära ifall opinionsmedia, Fox-liknande kanaler och propaganda-kanaler fick större spelrum på bekostnad av Public Service. De skulle ha lättare att få gehör för hårt vinklade budskap och rena lögner. På så sätt är det intressant att följa hur dragkampen går i USA. Spelar Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell bara rollen av sig själva när de framträder? Och vart leder det i så fall?

Länktips:
David Pakman tar upp detta tema här: i ett klipp från Facebook
TYT:s Ana Kasparian tar upp Alex Jones här: i ett klipp på Youtube

Hur kan vi stärka Public Service?

Posted on by
Reply

Att var och en idag kan publicera sig har både för- och nackdelar. Mottagare översköljs av information, som inte alltid är helt korrekt och som ibland sprids i manipulerande syfte. Misstro och misstänksamhet är en bra grund för konspirationsteorier och för att skapa och förstärka motsättningar i ett samhälle. Trumpismen har visat hur sårbart samhället är när politiken aktivt samverkar med strömningar på (a)sociala medier och med företag på nyhetsmarknaden, med ”journalister” som prioriterar opinionsbildning före allsidig bevakning. I ett destabiliserat samhälle uppstår lägen där ”Pizzagate” och stormningen av Capitoleum 6 januari upplevs som fullt realistiska åtgärder för en grupp av likasinnade. (Länk till ”Pizzagate” nedan). Hur ska vi se på Public Service när både medier eller politik ömsar skinn och spelreglerna snabbt förändras?

Från monopol till två nyhetsredaktioner för TV
Politiker, framför allt på högerkanten, har i olika omgångar ifrågasatt systemet med Public Service. Man har oftast motiverat med det att marknaden får orimliga villkor att konkurrera och att det inte är statens uppgift att styra opinionsbildningen. Den minnesgode kan dra sig till minnes hur Radio Syd och Radio Nord kunde kringgå sändningstillstånden genom att sända från båtar ute till havs. Detta var i monopolets tidevarv. Så småningom kom Stenbeck, TV3 och kommersiella kanaler och 1992 kunde TV4 börja sända via marksändarna. Monopolet var brutet. Sedan år 2008 betalar TV4 ingen särskild koncessionsavgift för rätten att sända sina program.

Beteendeförändringen pågår för fullt
I takt med att distributionen bytt till digitalt format har ”tablå-TV” förlorat i betydelse och fler och fler program visas ”on demand” via PLAY-format eller liknande. Beteenden förändras när filmer, klipp och nyheter sprids via Youtube och andra kanaler. Traditionellt TV-tittande krymper successivt och kvar blir troligen tidsbundna program som Kalla Anka på Julafton, Nyår från Skansen och Vasaloppet, något som snarast kan jämföras med forna tiders lägereld, där familjen samlas för att uppleva något tillsammans. Nyhetsklipp handlar mer om att på individnivå ta vara på olika pauser i det dagliga, ofta via mobilen eller paddan.

Läget just nu för Public Service
Den 10 mars genomförde ICJ, den svenska avdelningen av internationella juristkommissionen (länk nedan) ett webbinarium om tanken att grundlagsskydda Public Service. För en icke-jurist kan det låta enkelt. Men det är det naturligtvis inte. Genom presentationen fick jag klart för mig att
– dagens system bygger på praxis och är sårbart
– en enkel majoritet i Riksdagen när som helst kan lägga ner Public Service
– det inte räcker att skydda bolaget, även verksamheten behöver skyddas
– det finns ingen tydlig internationell förebild att kopiera rakt av.

Regeringsformen – tre tillägg
Juristkommissionen föreslår att Public Service skyddas genom tre tillägg i Regeringsformen (som är en grundlag) under paragraferna 8:2, 8:17 och 8:18 så att grundlagen inkluderar formuleringen ”existensen av och grunderna för radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst” och de ställen i grundlagen som beskriver hur lagen tillämpas. Och som man förtydligar i sitt yttrande: ”Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst skulle därmed tillförsäkras konstitutionellt skydd för denna verksamhets rättsliga ställning”. 

Tillägg i RF
Därefter vill Juristkommissionen att Regeringsformen (RF) får ett tillägg som tydligare säkrar upp villkoren för hur verksamheten kan och ska bedrivas. Under ett antal punkter pekar man på att syftet, oberoendet, finansieringen, formerna och andra villkor specifikt anges, så att verksamheten får en långsiktigt samhällsnyttig och säkrad funktion. Man ser också en intressant likhet i hur staten förhåller sig till trossamfunden.

USA som avskräckande exempel
Ska Public Service fortsätta att finansieras genom en generell skatteintäkt från varje skattepliktig medborgare krävs också att Public Service uppfattas som viktig och som en garant för ett öppet, demokratiskt samhälle. Det räcker att se på USA som ett avskräckande exempel, där nyhetsmedia helt spelar på marknadens villkor och där skrupellösa magnater som Rupert Murdoch (Fox News m.fl) inte drar sig för att under journalistisk täckmantel driva och bedriva opinionsbildning för att påverka samhällsutvecklingen i önskad riktning, ivrigt påhejad av annonsörer som, ganska motsägelsefullt, strävar efter ett samhälle med större klyftor och där färre konsumenter kan köpa deras varor. (Som t.ex. Mike Lindell med företaget My Pillow). Ett par månader efter att Joe Biden installerats som president finns det fortfarande en stor grupp amerikaner som är övertygade om att den förre presidenten blev bestulen på segern i valet. Denna uppfattning har de från de alternativmedia på högerkanten, där fakta ständigt selekteras för att passa in i ett vinklat narrativ.

Involvera medborgarna – och en tokig idé
Tilltron och betydelsen av Public Service skulle kunna stärkas om flera parter involverades i styrande och löpande revision av hur Public Service fungerar. Tanken med att skapa besluts-, insyns- och tillsynsformer som ger olika delar av samhället roller i relation till Public Service känns tilltalande. En spontan idé skulle kunna vara att den som vinner i ett lotteri – typ det som TV4 har med trisslotter – inte enbart vinner pengar under en viss tid utan också – som ett slags samhällstjänst – några månader i en valfri funktion kopplad till Public Service. Som ett slags ”folkets röst”, ett referensforum, som i olika grupper intresserar sig för och kommer med synpunkter på olika aspekter av Public Service. Genom ett par frågeformulär får dessa personer kvitto på vilken insyns- eller tillsynsroll de kan få. Den som har erfarenhet av företagsekonomi (och de är många i landet) kan vara med i en ekonomigrupp, andra får kanske möjlighet att utgöra referenspanel för programutbud etc. Kanske ändå inte….

Formalisera civilsamhällets roll ?
En annan något mer realistisk tanke skulle kunna vara att civilsamhällets organisationer får formella roller i relation till Public Service. Rädda Barnen, Hela Sverige Ska Leva, aktiva hembygdsföreningar, Naturskyddsföreningen etc skulle kunna ha formella positioner i en styrgrupp, som ges mandat att både långsiktigt och löpande påverka hur Public Service prioriterar sitt uppdrag på en generell nivå. Det journalistiska ska självklart stå fritt från påverkan, men det finns alltid avvägningar inom alla verksamheter, där medborgarnas synpunkter kan vara viktiga. Även näringslivet, universiteten och varför inte en biblioteksförening skulle kunna ha motsvarande roller, allt i syfte att bättre förankra Public Service hos allmänheten och ömsesidigt stärka förståelsen för tredje statsmaktens roll i samhället. Inget är ju hugget i sten. Att bara vänta på att utvecklingen rinner ifrån ”gammelmedia” är detsamma som att steg för steg lägga ner Public Service.

Länktips till ”Pizzagate”: https://sv.wikipedia.org/wiki/Pizzagate

ICJ Juristkommissionen: https://www.icj-sweden.org/om-oss/

Rupert Murdoch: https://sv.wikipedia.org/wiki/Rupert_Murdoch

My Pillow: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mike_Lindell