Tillräcklighet som ledstjärna

Cirkulär ekonomi handlar bland annat om att inte överutnyttja resurser. Denna ambition strider mot det som vägleder stora delar av snabb-modeidustrin, det som också kallas fast fashion. Det som väcker lite hopp är att forskningen nu synliggör motreaktionen: företag som medvetet satsar på slow-fashion och som sätter kvalitet och lång livslängd före snabba omsättningsvinster.

En ny bok
Oksana Mont, professor i konsumtionsstyrning i Lund, medverkar i en bok som heter ”Sufficiency in business”, och där kapitelrubrikerna tycks illustrera att det finns likartade tankar i flera olika branscher.

Bok Sufficiency in business och några kapitelrubriker

Två viktiga ställningstaganden
Oksana Mont säger i en intervju med Mistra Sustainable Consumption ett par riktigt intressanta saker: ” – Företagen har en annorlunda tidsuppfattning, de fokuserar på långsiktighet och kvalitet snarare än kvantitet. En annan aspekt är att rättvisa är en central värdering – företagen tar hänsyn till alla intressenter, inklusive miljön och samhället, vilket står i kontrast till traditionella företags fokus på aktieägarnas intressen.”  Detta är två avgörande insikter, som måste känneteckna det hållbara näringslivet. Dagens överproduktion och överkonsumtion är inte hållbar och den kortsiktiga jakten på vinster och aktieutdelningar är inte hållbar. Vi behöver företag som tar ett helt annat ansvar och utvecklas på ett sätt som genererar mervärden för samhället, för klimatet och för miljön och därmed även för framtiden.

Tillräcklighet
Det centrala ordet är tillräcklighet, sufficiency. Det är som med det mesta. Det räcker att äta sig mätt, ingen mår bra av att äta mer än tillräckligt och måttlighetens fördelar måste känneteckna det mesta av vad vi åstadkommer i samhället. Många som debatterar näringslivets verksamhet håller envist fast vid tillväxt som ett centralt begrepp. Och menar därmed oftast volym- och vinstökning. Ytterst sällan diskuteras hur ett företag skulle kunna göra bättre resultat på ett sätt som reducerar resursanvändning eller som skapar överskott på ett mer hållbart sätt. Den bok som Oksana Mont medverkar i tycks visa på framkomliga vägar, där insiktsfulla företagsledare förstår värdet av att driva verksamhet i samklang med vad som är långsiktigt hållbart.

Vi behöver ekonomer som tänker smartare
Man kan hoppas att boken blir obligatorisk i Handelshögskolans kurser i företagsekonomi. Eftersom vi måste utbilda ekonomer och företagsledare som begriper hur ekonomi, hushållning, går att kombinera med vad planeten och människor tål. Vi har ingen planet B och att låtsas att de senaste decenniernas affärsmodeller skulle vara långsiktigt hållbara är att lura sig själv.

Jag får återkomma när jag läst boken.

Länktips: Här finns boken att köpa: http://www.transcript-publishing.com/978-3-8376-6910-7/sufficiency-in-business/

Plasteländet kräver nya grepp

Svensk Platsåtervinning slår larm. Bara 30 procent av den plast konsumenterna skulle kunna återvinna hamnar i avsett returflöde. Det mesta bränns fortfarande och bidrar på så sätt till koldioxidökningen i atmosfären. Den plast som förbränns motsvarar sju procent av Sveriges koldioxidutsläpp, dvs lika mycket som flyget.

Fabriken står redo
Strukturen för hantering av returplast finns, hävdar VD:n för Svensk Plaståtervinning, Mattias Philipsson, i ett pressmeddelande. (Se nedan för länk). Det som fallerar enligt bolaget är konsumenternas beteende. Och inte lär det bli mycket bättre när kommunerna får ordning på systemet för fastighetsnära insamling, hävdas det. Frågan är vad som går att göra.

Lurar vi oss själva?
Plast är för det första inte en råvara, det är en uppsjö av varianter som finns på marknaden, med och utan olika farliga och mindre farliga tillsatser. Många har säkert hört om PFAS och förstått att det är en evighetskemikalie som inte bryts ner. Men bara inom gruppen PFAS-ämnen finns det tusentals varianter. Det räcker att titta kylskåpet och skafferiet för att förstå hur komplex ”plastfrågan” är. All returplast duger ju inte att ha till livsmedelsförpackningar, några är hårda, några är halvt mjuka och några är mjuka som plastpåsar. Det är ett sammelsurium av varianter och färger, tillsatser och mjukgörare som komplicerar återvinningen om vi ska tänka helhet. Att återvinna en gång är bättre än ingen gång, men grundproblemet kvarstår ju ─ mängden plast i miljön måste minska, och vi lurar bara oss själva om vi tror att ”plaståtervinning” möjliggör ett evigt kretslopp av plast.

EU måste sätta en bortre gräns
Det logiska väg jag ser är att EU tar beslut om att all plast måste vara nedbrytbar och ofarlig för daggmaskar och andra organismer som har som uppgift att processa det naturen sinnrikt låter brytas ner på traditionellt sätt. Det rimliga är att sätta en bortre gräns för när det ska vara slut med spridandet av oljebaserad volymplast. Kanske är det rimligt att göra vissa undantag för tillverkning av hjärtklaffar i plast osv. Men vi måste upphöra med den fossilbaserade plasten. Plast av biologiska råvaror kan vara en dellösning där plast är ett ”måste”, men bör naturligtvis prioriteras ner eftersom det vi odlar primärt bör ingå i livsmedelskedjan.

Den finns mer att säga, som inte får plats här
Sedan är det också nödvändigt att minska förbränningen av sopor, liksom oskicket att plast hamnar i naturen och i haven. Mikroplast-eländet behöver också adresseras, och den allmänna förståelsen för att vi inte kan fortsätta generera uppemot 500 kg sopor per person och år i Sverige. Om inget görs är mängden plast större än vikten av all fisk i haven om 25 år. För att inte tala om hur fåglar och valar tror sig bli mätta när de sväljer sin dagliga ranson av plast. Plasten har inte en naturlig plats i vårt långsiktigt hållbara samhälle. I alla fall inte den fossilbaserade plasten.

Länktips: Pressmeddelande från Svensk Plaståtervinning: https://www.svenskplastatervinning.se/nationell-insamlingskris-svenska-konsumenter-misslyckas-med-plastinsamlingen/

Modeindustrins cynism blir tydlig

Modeindustrin beter sig inte hållbart. Det vet de om. De försöker ständigt få oss att köpa mer kläder än vi egentligen behöver. Nästan ännu värre är att när företagen ska göra något åt de problem de varit med om att skapa gör de ännu mer fel. Kanske är det för att hela affärsupplägget är ohållbart.

Vad är en ”Gina-Tricot-skog”?
Gina Tricot anlitade Sveriges kanske mest omtalade influencer, Bianca Ingrosso, för att fronta ett budskap om att kunderna skulle kunna bidra till plantering av en ”Gina-Tricot-skog” och för tio kronor extra från en kund skulle en bikupa sättas upp. I ett reportage i SVT Väst, som Aftonbladet också återger, sågas hela kampanjen. Gina Tricot satsade drygt 100 000 kronor på inköp av träd och bikupor i Danmark, träd som inte ens med en god vilja kan kallas skog. Och i SVT:s inslag framgår att Gina Tricot inte längre betalar för ”sina” två (!) bikupor. Samtidigt betalade man storleksordningen 5 till 10 miljoner kronor till Bianca Ingrosso.

Storytelling är viktigare än verkligheten
Greenwashing är det begrepp som används när företag försöker maskera sitt bristande ansvarstagande med att hävda något positivt, som vid närmare granskning inte visar sig hålla måttet. Antagligen är man så van vid detta i de interna beslutsprocesserna, så ingen reagerar. Det låter bra att företaget tar ansvar. Om man gör något som på allvar betyder någon skillnad spelar mindre roll. Reklamen och budskapet är det viktiga. Upp till hundra gånger viktigare om man jämför beloppen som satsas på åtgärden respektive på att berätta om åtgärden.

Hundra mot ett…
… är storleksordningen i skillnad på reklam respektive på verklig insats för den delen av näringslivet som fortfarande tror att det går att lura konsumenterna. Som vuxit upp med ”sanningen” att allt går att sälja med mördande reklam. Min stilla undran blir om detta exempel kommer att lyftas i utbildningarna på Handelshögskolorna. Kommer morgondagens ekonomer och företagsledare, reklamchefer och ”hållbarhets”-chefer att konfronteras med detta och liknande exempel på greenwashing? Kommer de att diskutera vilket ansvar företagen har för att på allvar bidra till en hållbar utveckling och till att inte vilseleda allmänheten?

Händer det något?
Jag kommer skicka detta till några kontakter för att se vad de tror. I bästa fall syns deras svar här i kommentarsfältet.

Länktips: Artikel om SVT Västs inslag om Gina Tricot: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bmz6Vg/bianca-ingrosso-frontade-gina-tricots-miniskog?utm_source=iosapp&utm_medium=share

SVT:s inslag med bilder från ”skogen” och de två (!) bikuporna: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/svt-granskar-gina-tricot-lovade-kunderna-en-egen-skog-med-hjalp-av-bianca-ingrosso

Plasteländet i blixtbelysning

Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.

Ur presentation från v-a.se

Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål?
Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?

115 fotbollsplaner har täckts av projektet
Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.

Medborgarforskning är intressant
Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:

Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/

Vetenskapen reduceras till en åsikt
Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.

De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade
Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?

Civilsamhället måste kliva fram
Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.

Länktips: https://v-a.se/2024/04/tusentals-frivilliga-har-hjalpt-forskare-kartlagga-plast-i-naturen/

Moderaterna tycks gå samma väg som SD

Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.

Dränera staten på pengar är en idé man satsar på
Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.

Människans behov går före
Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.

Ur DN debattartikel 18 maj

Absolut ingen forskning…
Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.

”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen
Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:

Ur DN debatt-artikel 18 maj

Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten?
Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?

Fakta!
De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.

Kortsiktig egoism kommer inte vinna
På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.

Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/vaxter-och-djur-ska-inte-sattas-fore-manniskans-behov/

Länktips: Debattartikel i tidningen Arkitekten: https://arkitekten.se/debatt/cirkulart-byggande-kraver-radikalt-nytankande/

Bilindustrins våndor

Bilindustrin i Europa har vuxit enligt den ständiga tillväxtens logik. Uppköp och sammanslagningar har lett till ett antal mycket stora företag och koncerner, som av förklarliga skäl är svåra att styra. I nyhetsbrevet OmEV läser jag hur en av toppcheferna resonerar kring branschens utmaningar. Luca de Meo är VD för Renaultgruppen och han skriver om de viktigaste aspekterna och svårigheterna han ser när Kina bestämmer och USA stimulerar sin industri:

” Utfasning av fossila bränslen: Att nå netto noll till år 2035 kräver enorma insatser. Den europeiska fordonsindustrin har lovat att investera 252 miljarder Euro inom området.
Digital revolution: Idag står mjukvara för cirka 20 procent av kostnaden för en bil, vilket förväntas dubblas till år 2030.
Regleringar: Mellan 8 – 10 nya regleringar introduceras årligen i Europa. Detta har lett till prioritering mot större premiumbilar och outsourcing från Europa.
Teknisk volatilitet: Osäkra och kostsamma investeringar i exempelvis batteriproduktion, riskerar att bli omoderna i förtid.
Prisvolatilitet: Stora prissvängningar i råmaterial till laddbara bilar, det saknas en organisation likt OPEC som skapar prisstabilitet.
Omskolning: Cirka 500 000 européer arbetar direkt eller indirekt med förbränningsmotorer, dessa kommer behöva omskolas. Dessutom tillkommer 800 000 personer som behöver skolas för arbete inom batteriproduktion. ”

Vi har inte 30 år på oss
Listan illustrerar hur det blir när storskaliga aktörer ska ändra inriktning. Det blir dyrt, långsamt och komplicerat. Det är också lätt att inse att de aktörer som byggt sin framgång på förbränningsmotorn inte per automatik är bäst lämpade att byta till elmotorsystem. Jag kommer att tänka på hur segelfartygen ersattes av ångfartyg under början av förra seklet. Om man hade skickliga repslagare och snickare som visste hur en mast skulle resas hade man ingen nytta av dem när maskinrummet byggdes under däck. Teknikskiftet var obarmhärtigt och tog 30 år. (Från att det första ångfartyget byggdes till att det sista segelfartyget byggdes). Nu har vi inte 30 år på oss. Det måste gå fortare.

Nya affärsmodeller
Det bästa hade ju varit om bilbranschen själv kunde inse att den produktionsvolym vi har idag inte är hållbar. Att vi måste hitta andra sätt att hålla igång produktionen av fordon än genom att till varje pris pumpa ut mängder av fordon på marknaden. Att det i detta skifte av teknologi också är väldigt lämpligt att skifta affärsmodell och utbilda kunderna att efterfråga en annan slags mobilitetslösning, som inte låser upp så mycket material till så låg användningstid. En bil står ju still cirka 95 % av tiden. Det är fullständigt orimligt på samhällsnivå och ur alla sansade perspektiv att bygga 20 gånger fler fordon än som teoretiskt behövs.

Mot bättre vetande
Men rollfördelningen, traditioner och de bestående företagens aktieägare låser troligen fast oss i fel affärsmodeller. Mot bättre vetande. Vi vet ju vad som måste göras, men det är alltid något som kommer emellan.

Det skulle förresten kunna vara en samlande rubrik på vår tid. Mot bättre vetande.

Om greenwashing, FSC och IKEA

Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.

Det saknas motinformation
Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.

Fast furniture och FSC
Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.

Greenwashing på ett annat plan
I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.

Skicklig positionering
Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.

Värde istället för vinst
Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.

Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här

Länk till ARTE-filmen och FSC och IKEA https://www.arte.tv/en/videos/112297-000-A/how-ikea-plunders-the-planet/

Handeln: Nu verkar vi i en kaordisk värld

Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.

Kappahl och Svenska Handel deltog
Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?

Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora…
Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.

Innovativa grepp och nya idéer
Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.

Nya insikter
De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.

Välkommen till en kaordisk tillvaro
En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.

Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas?
En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.

Var ska det nya testas, och på vems initiativ?
Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?

Insikten finns
Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.


Thomas Piketty om klimaträttvisa

Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).

Klassanalysen har saknats
Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”

Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll
Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.

Progressiv koldioxidskatt
Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.

Skattefinansiering är en orättvis börda
Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?

Länktips: https://www.theguardian.com/environment/2023/nov/22/ban-private-jets-to-address-climate-crisis-says-thomas-piketty

Det senaste inom Q-handel

Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.

Tidsbesparande
Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.

Snabb leverans, inga köer, enkelhet…
Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.

En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut?
Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.

Olika bekvämlighet i butik och on-line
Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.

Alltför mycket bekvämlighet innebär risker
I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.

Negativa effekter
De sex områden som hon nämner är
Hälsorisker
Miljöpåverkan
Överkonsumtion
Teknikberoende
Social isolering
Arbetsmiljöproblem
Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.

”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion?
På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.

Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?