Ägarlägenheter är en dålig idé

Bortom alla rubriker om Trump, matpriser, krig och konflikter finns det saker som rullar på i de processer som det är tänkt. Det finns en statlig utredning som kom i höstas med det tydliga numret 2024:83, som behöver uppmärksammas. Den föreslår, återigen, att det ska bli enklare att bilda ägarlägenheter. En tidigare utredning i slutet av Reinfeldt-perioden försökte samma sak och nu vill Tidöregeringen testa idén igen.

Ett särintresse paketeras som ett ”vi”
Den här gången har utredaren samlat ett antal bostadspolitiskt kunniga aktörer så att texten kan skrivas i ”vi”-form. T.o.m. Hyresgästföreningen satt med vid bordet och blev på så sätt del av det försök till legitimering utredningen vill ge sken av. Till HGF:s försvar ska sägas att det finns ett par sidor med avvikande åsikter i en bilaga till utredningen, men det är ändå ganska märkligt att hyresgästföreningen lägger tid på att medverka i något som knappast på något sätt kommer att kunna gynna hyresgäster i Sverige.

Snabba vinster är tydligen viktigt för Tidögänget…
Ju mer man läser i utredningen desto tydligare blir det att upplägget syftar till att ett fåtal personer möjlighet att tjäna pengar på ägande av en bostad. Det kommer bli näst intill omöjligt att använda ett hyreskontrakt via en ägd lägenhet i den traditionella bytesmarknaden. Ägaren kan när som helst göra anspråk på sin bostad. Men det allra värsta är att systemet med ägarlägenheter i ett slag skulle kunna öppna för en flodvåg av nya erbjudanden som påminner om AirBnB, där innehavaren av en bostad kan göra snabba pengar på olika uthyrningsalternativ.

Markandstänket är tydligen viktigare mänskliga rättigheter
Det är marknadstänket som helt dominerar upplägget och utredningen glömmer självklart bort att den svenska regeringsformen i första kapitlet, andra paragrafens första stycke mycket tydligt ålägger det allmänna att erbjuda en trygg bostad åt medborgarna. Motivet att kunna tjäna pengar på människors behov av bostad övertrumfar på så sätt den svenska regeringsformen och även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som också nämner rätten till bostad.

Vad kommer i kölvattnet på detta förslag?
Utredningen bagatelliserar omfattningen och kostnaderna för de tvister som lär uppstå när lägenhetsinnehavare tror sig kunna slippa täcka gemensamma kostnader för en fastighet. Utredningen tonar självklart också ner de uppenbara riskerna med exploatering av typen bordellverksamhet, tillfälliga boenden för gästarbetare osv. Just för att bostadsmarknaden ser ut som den gör i flera kommuner borde det vara självklart att inte undanta bostäder från den traditionella hyresmarknaden.

Remisstid till den 21 april
Det finns ett stort antal invändningar, men de vill jag inte lista här. Då blir texten alldeles för lång. På ett principiellt plan handlar utredningen om att rätten att tjäna pengar på sin ägda bostad ska vara överordnad rätten till en bostad överhuvudtaget. Det duger inte 2025. Förslaget bidrar inte till en hållbar utveckling. Tvärtom. Den som vill läsa utredningen kan hitta en länk nedan. Det finns en remisstid som går ut om ganska exakt en månad, 21 april. Det vore bra om ett lagförslaget sågas av så många som möjligt.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/12/sou-202483/

Överkonsumtionen måste upphöra

Staffan Lindberg har gjort ett reportage i Aftonbladet om den allvarliga baksidan av vår tids överkonsumtion. En länk till en av de fyra delarna hittas längst ner under länktips. På ett berömvärt sätt har Staffan Lindberg dokumenterat vad som händer med många de klädesplagg vi skickar i retur. Genom att förse fem slumpvisa plagg med spårsändare lyckas han följa tre av plaggen, som transporteras kors och tvärs, importeras och smugglas i en komplicerad rutt. Det blir tydligt att världens ekonomi inkluderar både officiella och inofficiella maktcentra. I fokus den här gången står kinesiska Shein, som snabbt tagit stora marknadsandelar, bland annat genom att surfa på det genomslag TikTok har och genom att utnyttja kryphål i EU:s lagstiftning. Det går inte blunda för det reportaget visar.

Glesbygden och öknen får ta emot soporna
Sedan millennieskiftet har världen dubblerat produktionen av klädesplagg. Det är ofattbara volymer vi talar om. 100 miljarder nya plagg tillverkas i världen varje år och inom ett år har hälften gått till sopor. Vi har hört tidigare om hur västvärldens sopor hamnar i Afrika, men här beskrivs hur frihandelsavtalet mellan USA och Chile underlättar för textilöverskottet att hamna i Sydamerika. Den chilenska staden Iquique tar emot 60 000 ton kläder varje år varav två tredjedelar kastas. Det är 130 miljoner plagg. Varje år. Bara där.

Fattigdom och utsatthet i klädernas spår
Spårsändarna i kläderna visar att många av plaggen smugglas in i Bolivia, där knarkkarteller styr. Självklart ägnar sig inte dessa åt ideell verksamhet. Några chilenska personer intervjuas i reportaget, när de eldar upp ett lastbilslass med textilier och berättar att de får 200 kronor för besväret. I kölvattnet på soporna skymtar flyktingar, förföljda och utsatta personer. Man lever bokstavligen på sopor.

Vi får en hård dom av framtiden 
En problematik är att EU tillåter införsel av varor under 150 Euro utan förtullning. 2,3 miljarder sådana paket kom in till EU under 2024. Det innebär över 6 miljoner paket om dagen. Inse volymen och inse hur eftervärlden kommer att döma oss hårt. ”Förstod de inte hur de byggde sin överkonsumtion på oljeprodukter som de eldade upp inom ett år?” Plaggen från Shein består i snitt av 82 procent polyester eller motsvarande. Tillverkad av Putins och Trumps omhuldade olja.

Dags att förstå den allvarliga baksidan av frihandelsvurmen
Globaliseringen och frihandeln låter ju som ett utvecklingsprojekt som skulle kunna gynna hela världen. Men verkligheten visar att destruktiva krafter utnyttjar systemet på ett sätt som förebådar en total kollaps. På olika sätt måste vi självklart vända utvecklingen. Troligen genom att använda tvångsmedel eftersom konsumentens egna insikt och ansvarstagande inte tycks räcka för att begränsa flödena. Lockande filmer från influencers på sociala medier, kopplade till aggressiv marknadsföring lurar säkert många att köpa lågkvalitetsprodukter helt i onödan. Och volymerna blir extrema.

Tullfriheten borde kunna stoppas
En sak att omedelbart begränsa är naturligtvis tullfriheten på paket från tillverkarna. Produkterna kryper ju dessutom under alla regelspärrar som finns för farliga kemikalier och andra produktionsregler som vi behöver. På så sätt slås ju seriösa företag ut av orimlig konkurrens från företag som kinesiska Shein, som utgör exemplet i Staffan Lindbergs reportage. Det finns säkert fler saker att åtgärda på olika nivåer. Sverige borde kunna gå före och EU borde verkligen ta sina egna regler på allvar och förhindra att framgångsrikt arbete undermineras av global konkurrens.

Någon slags rimlig begränsning av missbruket?
Missbruk och fattigdom ledde till införande av motboken när det gällde sprit för hundra år sedan. Tydligen behöver vi en ny slags registrering för konsumtionsmissbruk. Det är inte rimligt det som sker idag.

Länktips: Del tre av fyra avsnitt i Aftonbladets reportage: https://special.aftonbladet.se/story/4BxLpe?utm_source=iosapp&utm_medium=share

Backar EU in i framtiden?

(Nu med tillägg längst ner den 17 januari 2025)
Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).

Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.

Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.

Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.

Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.

Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.

Tillägg 17 januari: Varför höjs pantbeloppet i Sverige?
Det är intressant att Returpack-Pantamera nu flaggar för en höjning av pantbeloppen. Från september 2025 kommer de nya pantbeloppen gälla för vissa förpackningar i det svenska pantsystemet. En gissning är att detta görs för att skapa ett ännu större folkligt stöd för det system vi har i Sverige, så att motståndet mot EU:s planer blir massivt. Men om detta står ingenting på Pantameras hemsida. Se länktips nedan.

Länktips: https://www.recyclingnet.se/article/view/1137418/eus_nya_forpackningsbeslut_hot_mot_pantsystemet?ref=newsletter&utm_medium=email&utm_source=newsletter&utm_campaign=daily

Från Pantameras hemsida om höjning av pantbeloppet: https://pantamera.nu/sv/om-oss/panthojning/

En idé: Den omvända motboken

Det finns mycket forskning att ta intryck av. Frågan är lite grand hur all forskning ska kunna bli del av någon hållbar utveckling. Det hjälper ju inte att forskningen finns, om ingen läser den, tolkar den, sätter den sitt sammanhang och kontrasterar den mot hur det ser ut i verkligheten idag och i de dokument som pekar framåt. Budgetdisciplinen inom både näringsliv och det offentliga gör att horisonten väldigt ofta stannar vid ett år. ”Inom ett år ska följande kostnader ha tagits….”. Ofta baserat på vad man gjorde av med förra året. Ska man förändra måste man ha argument. Och vara beredd på att försvara sina förslag.

För mycket av allting
En del forskning pekar på behovet av att krympa volymer. Vi gör av med för mycket energi, för mycket råvaror, för mycket fisk eller skog. Eller vi bor i för stora bostäder, har för många eller för stora bilar, köper för mycket kläder eller slänger för mycket direkt utan att använda det. Tydligen har vi redan idag producerat tillräckligt mycket kläder för att de skulle kunna räcka till sex generationer. För att inte tala om matsvinnet. Vi producerar mat som ingen äter upp. Samtidigt som, enligt uppgift, 47 miljoner amerikaner för närvarande har svårt att få sin dagliga ekonomi att fungera och ibland inte kan äta sig mätta. (Se även länktipsen nedan).

Det ska bli förbjudet att be om hjälp (!)
Vi lever i en motsägelsefull tid. Kunskapen har aldrig, totalt sett, varit bättre. Välståndet och den samlade BNP:n för världens länder har aldrig varit större. Samtidigt svälter människor och tvingas människor fly för sina liv i olika konflikter och krig. Och lyckas de fly till ett rikt välfärdsland möts de av egoismens banérförare, som talar om terrorism, brottslighet och främlingskap i samma andetag för att på något sätt koppla ihop utanförskap och fattigdom med något oönskat och straffbart. Man vill tom förbjuda tiggeri. Det tycks bli förbjudet att be om hjälp.

Varför slänger vi ätbar mat?
Av alla dessa tankespår som vimlar förbi tänkte jag för ett ögonblick stanna upp vid matsvinnet. I Frankrike måste nu livsmedelskedjorna säkerställa att osålda matvaror kommer till nytta. De får inte slänga brukliga matvaror. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Istället för att slänga bort mat borde det vara varje verksamhets plikt att säkerställa att den kommer till användning. Vi behöver andra mått på verksamhet än att enbart redovisa vinst i form av ekonomiskt överskott. Samhällsvinsten med att hungriga barn får äta sig mätta måste också kunna redovisas och mätas. Vi behöver tänka bortom ekonomernas kortsiktiga logik när vi bedömer vad som är lönsamt.

En ouside-the-box-idé
Kanske kan man införa en slags omvänd motbok, där det är mottagaren som bestämmer värdet av en gåva och där mottagaren håller koll på vem som inte har gett den här månaden? Bemyndiga medborgarna att vara ansvariga, myndiga, att hålla koll på vilka verksamheter som gör nytta i samhället på gräsrotsnivå. Det skulle kunna vara ett komplement till det dominerande top-down-system som utgår från vad som är lönsamt för de stora börsbolagen. Lönsamhet handlar inte enbart om kortsiktig vinst.

Länktips: 47 miljoner amerikaner … https://www.dn.se/varlden/miljoner-amerikaner-lider-av-matbrist-det-ar-allt-svarare-for-folk-att-dolja/

Kläder för sex generationer: https://www.storytel.com/se/books/det-finns-kl%C3%A4der-f%C3%B6r-sex-generationer-7609210

Frankrike och matsvinn: https://www.natursidan.se/nyheter/frankrike-infor-lag-mot-matsvinn/

Det räcker inte med en ny moms

Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.

Kort om vad det handlar om
Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.

Vi behöver en ny moms
En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.

Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering
Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.

Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden?
Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?

Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.

Hur ska det gå för Volvo Cars?

Göteborg är en bilstad och det känns självklart att Göteborgs-Posten den 2 oktober ägnar ett tidningsuppslag åt Volvo Cars. Det är ju det Volvo-företag som flest svenskar tänker på och har kommit kontakt med, även om AB Volvo med lastbilar och bussar är både större och mer ”svenskt”. Ford köpte Volvos personbilsdel för 25 år sedan och sålde den 2010 till kinesiska Geely. Idag rullar företaget ut nästan 2 000 bilar om dagen.

Blir det utdelning på aktierna?
Hur ska ett företag navigera när det är börsnoterat? En aktiekurs uppdateras ju varje minut och det kan ju göra vilken VD som helst nervös. Företagets ”värde” är ju summan av antalet aktier multiplicerat med värdet på varje aktie. Värdet är i sin tur baserat på vad ”marknaden” tror om företagets chanser att leva upp till sina prognoser och budgetar. Kommer Volvo Cars att sälja så många bilar som man angett och kommer man att hålla kostnaderna i schack? Kommer det att bli utdelning på aktierna? Det finns en risk att VD:ar suboptimerar sina beslut för att inte störa ”marknadens” förväntningar. Och inte tar de rejäla grepp som borde ha varit nödvändiga och naturliga.

Hur snabbt ändras efterfrågan?
Med Geely som majoritetsägare har Volvo Cars ökat sin försäljning och tydligare tagit plats på personbilssidan, samtidigt som man självklart har svårt att genomföra transformeringen från fossilbilföretag till elbils-dito. Det är kunnande, processer och volymer som ska anpassas i en okänd takt. Hur snabbt minskar efterfrågan på fossilbilar och hur snabbt blir genomslaget för laddhybrider och rena elbilar? Det är säkert en mycket svår balansgång för vilket företag som helst. Och personbilsbranschen har rimligen för många aktörer och tillverkar alldeles för många enheter för att det ska vara långsiktigt hållbart.

Svårt med prognoser
Nyligen reviderade VD:n för Volvo Cars, Jim Rowan, prognosen för när företaget ska vara ett ”rent elbilsföretag”, dvs enbart sälja elbilar. Omställningen går inte i den takt man tidigare tänkt sig. Bland annat beroende på att den borttagna elbilsbonusen i Sverige och andra länder bromsar försäljningen, men också eftersom det kommer konkurrerande tillverkare från Asien, inte bara Kina, som kan sälja sina bilar billigare.

Strukturell förändring tar tid och skapar osäkerhet
För drygt hundra år sedan tog omställningen från segelfartyg till ångfartyg ungefär 30 år. Det tog så lång tid från att det första ångfartyget byggdes för Atlant-fart till att det sista segelfartyget byggdes. Det handlar om en generation, kunnande på olika nivåer som behövdes och var svårt att fasa in och ut och mycket mer. Beställarna behöver också en trygghet i att veta vad man köper och kan förvänta sig. Det är många faktorer som spelar in när en bransch ska transformeras. Det som tillkommer när det gäller personbilar är att det inte kommer att fungera att alla äger sin egna bil i framtiden. Vi kommer att behöva se på mobilitet som en tjänst som beställer och där vi kan betala för hur säkra vi ska vara på att ha tillgång till ett fordon vid ett specifikt tillfälle. Ägandet kommer att minska och därmed volymen fordon, medan varje bil kommer att utnyttjas bättre. Istället för att stå still cirka 95 procent av tiden (som idag) kommer kanske varje fordon att nyttjas mångdubbelt så ofta.

När kommer självkörande bilar?
Det som också påverkar personbilsbranschen är utvecklingen av AI. Dvs att fordonet klarar att navigera och köra omkring utan en förare. För några år sedan talades det väldigt mycket om denna utveckling. Troligen har utvecklarna kommit till insikten att det är en väldigt speciell utmaning att hantera trafik i stadsmiljö (och vilda djur på landsvägen) och mycket svårt att optimera ett AI-system för den typen av uppgift. Troligen blir det vissa fordon på flygplatser osv som kommer att komma först i fråga, men där också den låga volymen av sålda enheter gör utvecklingen per fordon extremt dyr. Min gissning är att självkörande bilar kommer att dröja, medan det kanske kan bli tal om vissa situationer, där en ”autopilot” avlastar föraren. Vid köbildning på motorvägar skulle en dator kunna följa bilen framför och hålla rätt avstånd. Men frågan kvarstår om vems ansvar det blir om en olycka ändå inträffar.

Några saker nämns inte alls, eller enbart i en bisats
Det är också ganska typiskt att heluppslagsartikeln om Volvo Cars bara nämner elbilsmålet i en bisats till hur aktiekursen utvecklats och att artikeln inte alls nämner självkörande-hajpen. Utan mest diskuterar aktievärdet ur ett privat perspektiv och ur ett VD-perspektiv. Man nämner heller inte begagnatvärdet på de sålda bilarna, som ju rimligen spelar in för kunderna, som ju inte vill ha en för stor och snabb värdeförlust av sitt ägande av fordonet. Men det gäller väl att vara lagom positiv i bilstaden Göteborg.

Länktips: GP-artikel (kräver inloggning): https://www.gp.se/ekonomi/pressade-aktiekursen-hotar-volvo-cars-langsiktiga-finansiering.60294876-e562-4371-83ed-f64bddc016b6

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

En hoppfull insikt om överkonsumtionen?

Detta med mikroinfluencers hade jag inte koll på. Jag är inte på Snapchat eller TikTok, så jag är ju inte inne i loopen, knappast heller målgrupp. Det är viktigt att vi förstår vad som händer när marknadens logik ohejdad får bre ut sig i samhället. Det går dessutom fort.

Att synas och att tjäna pengar är det som betyder något
För den som, liksom jag, inte har koll på mikroinfluencer-rollen på nätet tycks det handla om unga personer som gör vad de kan för att skapa intresse för sig själva och de produkter de promotar. Helt utan att bry sig om vad är för produkter de marknadsför. Överkonsumtionens logiska fortsättning är ju att till varje pris sälja vad som helst, bara det blir försäljning. Om produkterna behövs eller är bra spelar ingen roll.

Bra ledartext i Bohuslänningen
Det är varumärken som Temu, Shein, Wish och Ali Express som tjänar stort på att unga personer vill se sig som influencers och samtidigt tjäna en slant. Bohuslänningen, en borgerlig tidning, tog upp den här problematiken i en ledare häromdagen. (Länktips, se nedan). Det hedrar ledarredaktionen att man ser baksidan av den ohejdade konsumtionen. Att man vill göra upp med skräpshoppingsamhället. Nästa steg är att de inser att det de ser är toppen på ett isberg, som består av framtidsskadlig ”tillväxt”, som definitivt inte kommer att skapa en hållbar framtid.

Något annat behövs
Vi som vill se en annan samhällsutveckling än den som utgår från marknadens logik bör ta fasta på den insikt som Bohuslänningen tycks visa och föra en sansad diskussion om vilken konsumtion och produktion som egentligen är hållbar. Och hur vi ska erbjuda unga mikroinfluencers andra och mer mänskliga sätt att bygga relationer och självkänsla på än att ha många följare på nätet och att tjäna pengar på skräpförsäljning.

Länktips: https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/tusen-kinesiska-plastburkar-gor-ingen-manniska-lycklig.a8bfb1d6-0340-407b-a149-cfa5ad447255

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Att göra affärer i korrupta länder är svårt

Det är sorgligt att behöva skriva om kriget i Ukraina. Att det överhuvudtaget pågår ett traditionellt krig på europeisk mark är tragiskt. Inte minst mot bakgrund av hur Andra Världskriget förlöpte och hur världen trots allt samlade sig, bildade FN och bildade det som senare blev EU i syfte att förhindra nya krig på vår kontinent.

Det började med Krim
Redan när Putin 2014 gick in och ockuperade Krim och ett par regioner till borde omvärlden ha reagerat tydligare. Minns att ryssarna ”anonymiserade” sina trupper för att kunna hävda att ockupationen gjordes av ukrainska trupper lojala med Ryssland. Uppenbarligen var världens länder upptagna av annat än en relativt begränsad gränskonflikt mellan forna sovjetstater. Det gjordes vissa markeringar mot Putin, Ryssland blockerades i en hel del samarbeten och det gjordes vissa försök att blockera Ryssland ekonomiskt, frysa tillgångar osv. Men det var lite yrvaket och det räckte inte.

Svår omställning
Det tog tid för industriföretag, politiker och andra att ompröva sin tidigare optimistiska syn på hur Putins Ryssland skulle kunna integreras i världsekonomin. Tyskarna köpte fossilgas av Ryssland via Northstream, finnarna hade ett långtgående samarbete kring etablering av kärnkraftverk och många länder hade under decennier gjort affärer inne i och med Ryssland. IKEA hörde till dem.

Försäljningen var en sak, fastigheterna en annan
Direkt efter den storskaliga invasionen i februari 2022 tog IKEA beslut om att stänga sina 14 varuhus i Ryssland. Den bit som blev svårare för IKEA att avveckla var fastighetssidan. Ingka Centres heter den verksamhet som investerat stora belopp i stora köpcentra. I januari 2023 beskrevs situationen i en artikel i PS (se länk nedan). På IKEAs hemsida går det också att läsa om fastighetsbekymren. Det är naturligtvis inte helt enkelt att göra affärer i miljardklassen i en icke-rättsstat som Ryssland. En stat där motparten sannolikt är en storspelare inom den ryska maffian, och där vanliga affärsregler inte gäller. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att bedriva affärsverksamhet i ett land, där lagen inte gäller eller enbart gäller den som mutat sig till ”rätt” beskydd.

Inse problemen
När vi med vår måttstock och vår svenska tradition klagar på att det finns svenska intressen kvar i Ryssland behöver vi också inse hur verkligheten ser ut. I ett laglöst Ryssland, där korruptionen är en förutsättning för att få något gjort, är det helt andra regler som gäller än hos oss. Och det är mycket stora värden som står på spel. Någonstans i någons bokföring finns fastighetsvärden upptagna som inte utan vidare kan strykas. Miljardförluster på tillgångssidan kan få vilken verksamhet som helst att vackla.

Billy på ryska marknaden
En annan aspekt på att IKEA lämnat Ryssland är att IKEAs tidigare underleverantörer i Ryssland numera hittat andra sätt att få avsättning för sina produkter. Därför finns bokhyllan Billy fortfarande att köpa. Det är begripligt och troligen inget IKEA kan göra något åt. Lärdomen är att det är synnerligen riskabelt att göra affärer i korrupta länder, där rättsstaten är satt på undantag. Tyvärr finns det alltför många sådana länder idag.

Länktips: https://www.dagensps.se/foretag/ikea-tjanar-fortfarande-storkovan-i-ryssland/

IKEA skriver själva: här

Billy-hyllan säljs i Moskva (låst artikel): https://www.svd.se/a/25dw9v/ikea-kopia-i-ryssland-swed-house-i-moskva-saljer-billy-hyllor