Konsumtionsrapporten – några tankar

När jag var barn kom affären till oss. Varje vardag och lördag kom självklart postbilen med brev och ville man betala någon räkning gick det utmärkt. Mina föräldrar satte bara en liten skylt på brevlådan och då stannade brevbäraren, tog med sig sin lilla axelremsväska med kontanter, blanketter och annat och knackade på. Så kom Posten kom hem till oss. Skulle något betalas ut fick han en kvittens och mina föräldrar fick pengar i handen. Och inte bara Posten kom hem. Fiskbilen kom på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagen och så slaktar’n på lördag förmiddag − det skulle ju kanske bli något extra gott till helgen. Ändå bodde vi inte så långt ifrån civilisationen: en mil från Malmö, halvannan kilometer från Oxie, där det fanns en Vivo-affär om jag minns rätt.

Årlig presentation på Handels
Jag minns detta med affärerna som kom till oss när jag lyssnar till årets dragning på Handelshögskolan av konsumtionsrapporten för 2022. Forskarna har sammanställt hur konsumtionen utvecklas och jämför trender. Jag brukar försöka gå dit för att få en bild av hur konsumtionen utvecklas. Men också för att höra vilka begrepp som används och vad som inte sägs. Hållbarhet nämns naturligtvis, men inte som något annat än en parameter bland andra.

Ur konsumtionsrapporten 2022 dragning 26 jan 2023

E-handeln är nu 16 % av hela handeln
2021 var ett återhämtningens år. Konsumtionen ökade 6 procent och närmade sig 900 miljarder kronor. Pandemin släppte sitt grepp och folk började kunna gå på restaurang igen. Andra halvåret 2022 började konsumenterna se pessimistiskt på framtiden. Det fanns fog för detta. Räntor, energipriser, krig i Ukraina, inflation… många signaler om att ekonomin i stort bromsar in. Folk reagerade genom att minska sin konsumtion av möbler, inredning, mat och kläder. E-handeln bromsade in, men totalt sett har ändå e-handeln dubblerats sedan 2017 och uppgick 2022 till 140 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att e-handeln var 40 miljarder för 10 år sedan.

Vilka butiker läggs ner och var?
Sverige har 31 520 butiker, varav cirka 10 procent stängde ner under förra året, samtidigt som det öppnade mer än 2500 nya butiker. Var de stängda respektive de öppnade butikerna fysiskt befinner sig fick jag inget grepp om. Men det är en gissning att de butiker som stänger först är de med svagt kundunderlag, dels i antal kunder, dels i kunder med svag ekonomi. Man kan ju också fråga sig om vissa butiker, typ apotek, kanske ska klassas som samhällskritiska och ha andra krav och villkor för etablering, lagerhållning osv.

En procent torghandel
Jag försökte få ett grepp om hur många affärsidkare som finns utan fysisk butik, torghandlare, typ. Någon i publiken ansåg det rör sig om 1 procent av butikerna. Med tanke på att kriserna i vår omvärld, liksom pandemin och stormen Gudrun och liknande extremväder, satt fingret på att vi generellt behöver bli bättre på att själva hantera kriser är det illavarslande att alternativa säljkanaler (vid sidan av de stora kedjornas flöden) är så få. Hur ska vi klara en vecka, som MSB vill, när internet är nere, butikerna är stängda och hela det högteknologiska system är taget ur drift? Då gäller det att känna en bonde som har ägg, som kan sälja lite mjölk eller som kan titta i sitt skafferi om det finns mjöl, potatis eller morötter som man kan få köpa. Eller känna någon som har jagat vilt i skogen.

Prepper-trenden ett svar på MSB:s krav att vi ska klara en vecka
Ett avsnitt under dragningen handlade just om trenden att bunkra, hamstra och att bete sig som en prepper. Människor har kanske själva upplevt ett strömavbrott eller en översvämning och inser hur sårbart vi lever. Och laddar upp med lite ficklampor, ett trangiakök och lite torrfoder. Men slår en kris till på riktigt och tvingar miljoner svenskar att klara sig på egen hand undrar man hur det ska fungera. Kanske blir det en tydlig trend i sociala medier kring prepper-kulturen, så att fler blir medvetna om hur man kan gardera sig och vara beredd när eller om krisen slår till. Civilt försvar är inte bara ”någon annan”, det är var och en.

Boka på internet och få leverans till dörren?
För att knyta ihop tanketrådarna kan man ju faktiskt tänka sig en renässans för de uppsökande butikerna. Hemglass har ju funnits i decennier. Så varför inte andra varor? Framför allt där alternativet är att åka långt med bil för ett enstaka inköp. Bekymret är väl antagligen kundtrogenhet. Ska det fungera måste det vara som i Skåne på 60-talet att säljarna i sina varubilar var säkra på att de hade en lönsam rutt, där kunderna var trogna och var tillfreds med det utbud bilarna hade. Men med förbokning på internet borde det ju kunna gå att lösa.

Länktips:
Länk till konsumtionsrapporten: här

Därför är Miljöpartiet ett hatobjekt

Ett parti sticker ut när det gäller ogillande i mångas ögon. Det är påfallande många som spontant uttrycker negativa åsikter och känslor kring Miljöpartiet. Kanske t.o.m. hatiska formuleringar. Detta syns mest i sociala medier, där det är lätt att haka på olika trender och tyckanden. Att stora delar av högern och deras väljare gör allt vad de kan för att politiskt och på känslomässiga plan uttrycka sig negativt om Miljöpartiet är kanske inte så förvånande på ett ytligt plan. Det blir svårare att förstå aversionen om man väger in ett långsiktigt ansvarstagande för kommande generationers möjligheter att leva ett gott liv. Att vara konservativ innebar förr att man bevarade värdefulla resurser på ett klokt sätt. Den dimensionen har nu helt gått förlorad.

Konsumtionen är central
Det som sticker ut och retar gallfeber på en del högermänniskor är naturligtvis budskapet att vi måste ställa om konsumtionen. Att dagens överkonsumtion är fel och att vi alla måste rätta oss efter vad planeten tål av resursuttagande, utsläpp och fossil energianvändning. Livsstilen är med andra ord hotad av några miljömänniskor som upplevs leva i en annan värld. Konsumtionen, eller kanske konsumismen, är en så central del av livsföringen för många att de inte kan tänka sig att ändra den.

Kortsiktighet och egoism
Att vi överlevde på 90-talet, då vi konsumerade hälften så mycket kött som idag, vill ingen höra talas om. Köttkonsumtionen är mer eller mindre helig för många svenskar, som bara av det skälet tycker illa om miljöfolket. Bensinen är en annan nyckelfråga. En elbil kostar en miljon hävdar högerns mediala stjärna Busch och får inga motfrågor av journalister som känner hur opinionsvindarna blåser. Och nu ska priset vid pumpen sänkas. Så att ”vanligt folk har råd att köra bil”. Kortsiktigheten och egoismen satt i system och på köpet bromsas miljöfolkets ”negativa” inflytande på utvecklingen.

Om freon-problemet hade hänt idag – en illustration
Om vi för ett ögonblick tänker oss att krisen kring det uttunnade ozonlagret (som upptäcktes på 80-talet) skulle inträffa idag blir argumentationen från högerhåll extra tydlig. Låt oss anta att det inte fanns något alternativ till freonet. Argumentationen från högerhåll skulle då handla om att ”Det är ju kineserna som får avstå kylskåp för de är så många. Jag vill fortsätta använda mitt kylskåp!” och ”Någon annan får lösa problemet, det är inte jag som ska ta ansvar för ett hål i atmosfären nånstans långt borta!” och ”De vill tydligen att alla svenskar ska skaffa sig en jordkällare – så otroligt verklighetsfrånvänt!” osv. Det är precis så högern argumenterar idag. Nån annan, kineserna är många och så otroligt världsfrånvänt att tro att alla kan avstå ….

Den heliga tillväxten
Hotet mot dagens livsstil är det centrala i aversionen och hatet mot Miljöpartiet. Konsumtionen håller igång tillväxten och vi behöver tillväxt för att hjulen ska snurra och för att alla ekonomiska kalkyler ska fungera, att vinster ska kunna plockas ut och att aktieägarna ska bli nöjda, särskilt som våra pensioner också är kopplade till den ekonomiska spiralen. Hotet upplevs som närmast existentiellt, medan lite stormar, översvämningar och torka ju hela tiden drabbar någon annan, som det tydligen inte alls är synd om. (Det räcker att ta del av kommentarsflödena på sociala medier kring att en tredjedel av Pakistan nu är översvämmat för att inse hur synen på andra människor förändrats och präglats av ett onyanserat vi-och-dom-tänkande).

Möjlighet snarare än hot
En slutsats måste bli att det upplevs som direkt hotfullt att tala i termer av ”minskad konsumtion” eller ”omställning”. Ska en majoritet av svenskarna bejaka en hållbar livsstil måste den innehålla mer av förbättringar och utveckling och mindre av uppoffringar och tillbakagång. I konsumismens tidevarv är det svårt att få gehör för sådant som hotar livsstilen. Förnuftet, forskning, vetenskap och bevis i olika former biter inte på människor som likställer tyckande med fakta och där deras företrädare – politiker på högerkanten – inte drar sig för att slira på sanningen.

Undantagstillstånd är nyckeln till den absoluta makten
Exakt hur en omställning utan omställning ska marknadsföras och genomföras tål att fundera på. Ju längre vi väntar desto större är risken att det enda som återstår är att staten tar till alla maktmedel för att upprätthålla samhällsordningen och Åkesson får sitt efterlängtade militära undantagstillstånd. (Ref se nedan). Och när det väl är på plats kan han kontrollera alla informationsflöden i syfte att upprätthålla ordningen. Vi är redan på detta sluttande plan, något som den senaste regeringsbildningen illustrerar.

Ref till undantagstillstånd.
Det var i september 2021 som det skedde ett bombdåd i Annedal, Göteborg och dagen efter stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna och undantagstillstånd. Åkessons reflexmässiga argumentation beskrivs så här i efterhand på nätet: ”28:e september 2021 briserade en kraftfull bomb i Annedal, Göteborg. Många blev förfärade och tankarna gick till de som hade drabbats. Endast timmar efter dådet skriver Jimmie Åkesson på sin facebook-sida om det. Vad vi ska ha i minne är att just i det läget visste varken han eller någon annan, vem eller vilka som låg bakom. Men Jimmie krävde med en mycket indignerad ton bland annat undantagstillstånd och visitationszoner.”

Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Prognoser räcker inte

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Konsumtionsrapporten och några tankar

Så här års, i början av januari, presenteras Konsumtionsrapporten på ett seminarium på Handels i Göteborg. I år naturligtvis på webben. John Magnus Roos summerade årets rapport och hade flera intressanta fakta att presentera. 2020 präglades ju av pandemin och hur konsumtionen skulle förändras av konsumenternas nya beteenden var vi alla nyfikna på.

Vi har länge ökat vår konsumtion
I fasta priser har hushållens konsumtion ökat på 20 år från 1400 miljarder till cirka 2200 miljarder kronor. Vi har ökat befolkningen, men även bortsett från det har konsumtionen per capita ökat i en stadig uppåtgående kurva. Inte ens under ”finanskrisen” 2008-2009 minskade konsumtionen. Som väntat har konsumtionen under 2020, jämfört med 2019, minskat rejält inom flera sektorer: konsumtion i utlandet, restauranger och hotell, kläder och skor samt transporter är de fyra kategorier som har tappat mest i intäkter. Totalt har konsumtionen minskat cirka 5%, baserat på siffror för de första tre kvartalen.

I mars 2020 hände flera saker
I mars 2020 ökade försäljningen av dagligvaror markant, för att nästan lika markant sjunka igen i april. Det tycks som om vissa hushåll hamstrade i mars, när pandemin började få konsekvenser i samhället. I kategorin kläder och skor syns en 30%-ig minskning i mars och april, med en viss återhämtning månaderna därefter. Bakom försäljningstappet ligger naturligtvis även sortimentsförskjutningar. Högklackade skor tappade troligen i volym, medan joggingskor ökade. Studentklänningar blev svåra att sälja, medan vardagskläderna troligen ökade något. Särskilt skor är svåra att köpa utan att prova ut dem.

Köpcentra lockar inte
Hur ofta vi gör saker har också studerats. Sedan 2017 har vi statistiskt sett dubblerat vår handel av livsmedel på nätet. Men mer överraskande är att vi sedan 2018 har mer än halverat våra besök i köpcentra från cirka 17 gånger per år till cirka 8 gånger per år. Och den trenden fanns f.ö. redan 2019. Vi lockas inte längre av köpcentra på samma sätt som förr. Min gissning är att det hänger ihop med att alla köpcentra är till förväxling lika. Det som förr kunde kännas fräscht och nytt känns idag slentrianmässigt och som något som görs för att det är mer nödvändigt än lockande. Attraktionskraften i att kunna hitta det man letar efter under ett tak räcker inte längre för att dra folk.

En Greta-effekt?
En siffra är lite hoppfull. Under flera år har man mätt intresset för miljöfrågor hos konsumenterna. På en fyrgradig skala från 1 till 4 har snittet aldrig legat över 3. År 2020 har en synlig förändring ägt rum. Genomsnittligt bedömer konsumenterna sitt miljöintresse nu högre än någonsin förr. (Se bild nedan).

Ur John Magnus Roos presentation 14 jan 2021

Mer nöjda män 2020 än 2019
Man har också frågat folk om de är nöjda med sitt liv. Intressant nog har andelen män, som markerade att inte var särskilt nöjda eller inte alls nöjda med livet, minskat från 9 procent till 7 procent när talen för 2019 och 2020 jämförs. Trots – eller tack vare ? – pandemin har har männen således fått en annan syn på livet. För kvinnorna är förändringen den motsatta: från 6,3 procent till 6,6 procent. Har hemmaarbetet krävt mer av kvinnors kompromissande, är min fördomsfulla tanke?

Viss hamstring
Hamstring redovisades som en separat studie. 22 procent av de tillfrågade hamstrade, oftast yngre storstadsbor med högre socioekonomisk ställning. Konserver, pasta och toapapper kom högst på listan. 2 av 3 hamstrade för att slippa besöka affärer lika ofta som vanligt, en av tre för att de trodde att produkterna riskerade att ta slut. Det tycks som om hamstringen enbart handlade om att tidigarelägga inköp, inte att köpa mer.

Modeindustrin hittade samarbetssätt
I en särskild studie hade Gabriella Wulff tittat på modeindustrin under 2020. Omsättningen minskade, men hade minskat även före pandemin. Hon kunde också redogöra för hur modeindustrin hitta nya sätt att samarbeta med sina leverantörer och återförsäljare för att säkra upp kvalitetsgranskningar och andra nödvändiga åtgärder som normalt hade inneburit resande till andra länder. Branschföretagen gjorde också gemensamma framställningar till regeringen.

Kan vi hoppas att ”Black Friday” upphör som fenomen?
Att locka folk till butik blev ju dessutom kraftigt ifrågasatt under 2020, när vi som medborgare förväntades undvika folksamlingar och spridning av viruset. Det var naturligt ett problem för många företag att locka kunder utan att locka dem på ett sätt som stred mot myndigheternas rekommendationer. Ur ett hållbarhetsperspektiv kan ju det också vara en bra påminnelse om att en hel del konsumtion egentligen är överkonsumtion eller oplanerade inköp.

Konsekvenser av fel planering – vi behöver tydligare förebilder
Finns det slutsatser ur detta material? En slutsats borde rimligen vara att det inte är en naturlag att alla kommuner ska bevilja bygglov för stora köpcentra och parkeringar utanför sina centrala delar. Det finns en flexibilitet i konsumtionsmönster hos medborgarna som planerare kan ta till vara. Allt är inte hugget i sten. Det finns kanske fortfarande fastighetsägare som tror att det finns stora vinster i att bygga köplador på strategiska platser. Men de måste först inse hur vi behöver minska resandet och bilberoendet. Och politiker borde av rättviseskäl underlätta för marginaliserade grupper i samhället att ta del av utbudet och att t.ex. få tillgång till gemensamma distributionssystem som påminner om kollektivtrafik, fast för varor. Vi behöver eliminera 80-90% av våra klimatbelastande transporter. Då duger det inte att fortsätta som om allt är som det borde vara. Vi behöver hitta nya, intelligenta, attraktiva och bra lösningar på våra behov. Och is i magen när etableringslobbyn pockar på mark för onödiga byggen.

Länktips: Konsumtionsrapporten i sin helhet https://hdl.handle.net/2077/67200

Den långa kedjan

Sommaren erbjuder en paus i det löpande arbetet och en möjlighet att reflektera över sin egen (in)riktning, roll, hur tiden används och hur omvärlden förändras. Varje dag är snarlik den föregående, men ändå… det är ju uppenbart att livet på jorden förändras av miljarder människors aktiva eller passiva val. Ett par veckors uppehåll i skrivandet på denna blogg illustrerar kanske just detta behov av reflektion.

De långa kedjorna
En tanke som blivit tydlig för mig den senaste tiden är hur sammanflätade våra liv är. Bara för att kunna äta, dricka och ha en fungerande bostad, ett uppkopplat liv och andra självklarheter krävs att en mängd andra människor gjort sin del. Aktivitetskedjorna är för det mesta helt osynliga för oss alla. Vi märker egentligen bara komplexiteten när den upphör att fungera. När strömmen går, när det blir stopp i ett kontinuerligt flöde, när något inte sker exakt som vi vant oss vid att det ska fungera. Bakom varje funktion finns långa kedjor av aktiviteter, ansvar och ekonomi. Bekymret är att funktions- och produktionsflödena avbryts på ett onaturligt sätt.

Överkonsumtion
När konsumenten betalat vad ne produkt eller funktion kostar i ”sista ledet” upphör ansvarstagandet och aktivitetskedjan tar slut. Konsumenten blir ett slags Svarte Petter som plötsligt förväntas förstå hur en produkt ska få fortsatt liv. I dessa överproduktionens och överkonsumtionens tider blir det för svårt. Det mesta kastas bort. Avfall kallar vi det och kommunerna förväntas hjälpa oss att bli av med det mesta. Allt från bananskal till uttjänta sänglampor; allt från en trasig regnrock till en färdigspelad CD-skiva – vi slänger allt mer i takt med att vi själva inte kan reparera eller ens hitta någon som vill eller kan reparera. Det går fortare och uppfattas som billigare att köpa nytt. Hur länge ska detta pågå?

(bild från ecoprofile.se, WWF m.fl)

Vem?
Vems roll är det att bryta mönstret, att ta till vara mer av det som kostat så mycket att ta fram och att förändra vårt sätt att förhålla oss till allt vi skaffar oss? Det finns ingen plats för livet när allt har blivit sopor. Fisken och fåglarna äter plast (och vi äter tydligen 5 gram plast i veckan, läste jag). Det är orimligt att vi fortsätter på det sättet. Vems roll är det att ändra vårt kollektiva och individuella beteende? Hur ska ett hållbart konsumtionsmönster skapas? Ett system som bygger på helhetstänkande och kretslopp? Där vi kopierar naturen (som ju inte har något avfall om vi tänker bort människan).

Var börjar förändringen?
På vilken nivå ska denna förändring starta, få gensvar och förverkligas? Hur ska dimridåerna kring vår tids förvirrade debatt om icke-frågor och fel frågor skingras? Hur kopplar vi detta till klimatfrågan, till ekosystemfrågan och till alla de andra planetära gränsfrågor som sedan 10 år är väl dokumenterade och beforskade? (Se bild på denna sida). Vems roll är det är lägga tyngdpunkten på det väsentliga istället för det förvirrande och marginellt intressanta? Var börjar vi?

Pop-up återbruk i Norra Djurgårdsstaden

Stockholm Vatten och Avfall arrangerar under ett halvår en turné till olika stadsdelar med två specialdesignade containers som är konstruerade för att ta emot produkter som de boende vill göra sig av med. Oftast har produkterna ett värde, även om givarna inte längre vill ha dem. Pop-Up Återbruk står det på containrarna. Många tycker det tar emot att slänga fungerande produkter, som man inte längre vill ha. Stockholm Stad gör på det sättet det enkelt för personer att bli av med sådant man inte längre behöver eller har plats för.

Kläder till Stadsmissionen respektive ”Skänkes”
Kriteriet är att de boende kan bära med sig det de vill bli av med. Mycket är kläder, skor, leksaker och olika inredningsdetaljer. I den ena containern tar man emot tre olika produktkategorier: 1) textil, 2) föremål samt 3) möbler och lampor. Den andra containern är utrustad för att på ett enkelt sätt synliggöra ett urval av de inlämnade produkterna och som någon annan kan vara intresserad av. Det kan handla om vissa kläder, böcker, inredningsdetaljer, leksaker och annat som ”blivit över” eller någon vuxit ifrån. Det som inte någon besökare tar med sig skickas vidare till tre samarbetspartners: Myrorna, Stadsmissionen och Refurn och går på så sätt vidare till Second-Hand-branschen.

Givaren bestämmer
De ansvariga på plats berättar att på två timmar har knappt 400 artiklar lämnats in och drygt 200 har hämtats. Avgörande för konceptet är två saker:

  1. Givaren bestämmer vad som ska ske med det han/hon lämnar in. Ägaren styr på så sätt hur det fortsatta ägandet ska se ut.
  2. Det är inga pengar inblandade. Givaren får inte betalt och den som hämtar något betalar heller inget.

Fungerande organisation
Man kan se Pop-up återbruket som ett slags lokalt ”Blocket- skänkes”, där produkter byter ägare utan inblandad ekonomi. Stockholm Vatten och Avfall bemannar popup-containrarna under två dagar (lördag-söndag) enligt ett turnéschema . När jag var där, på Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden, (NDS) var det 5 i personalen som tog emot varor, plus en administrativt ansvarig som informerade och svarade på frågor.

Endast burna produkter
Man besöker olika stadsdelar olika helger och vänder sig primärt till de boende som inte har bil. Kravet är att den som lämnar in produkter har burit dem själv till pop-up-platsen. De bilburna hänvisas till återvinningscentralerna. Två av de anställda håller koll på antalet produkter som a) lämnas in och b) hämtas. Under den tid studiebesöket pågick var det en ständig ström av personer som lämnade och nästan lika många som hämtade produkter och varor. Stockholm Vatten och Avfall hade också valt  att ställa upp de båda containrarna på en synlig och tillgänglig plats på ett torg i stadsdelen. Det var uppehållsväder och solen försökte bryta igenom. Men genom att taken försetts med jalusier liknande de som används vid skyltfönster fanns möjlighet att genomföra aktiviteten även vid lättare nederbörd.

Kranbil för förflyttning
Containrarna hade golv på en respektive två långsidor, golv som hissades upp efteråt och som därmed utgjorde skyddande sidor på konstruktionen när den skulle transporteras. Kraftiga linor är fästade i krokar i containrarnas tak, så att en kranbil kan lyfta upp containern på ett lastbilsflak och köra bort.

Modern och stilren design
Enligt uppgift har modifiering och anpassning av containrarna kostat totalt cirka 800.000 kr varav Stockholm Vatten och Avfall själva hade stått för cirka en fjärdedel.  Hela designen och utformningen av de två containrarna kändes funktionell, stilren och modern. Det kändes som en popup-butik på torget, där allt var genomtänkt och utan synliga skönhetsfel.

Fungerande koncept
Intill containrarna hade man ställt upp några mer traditionella ”bingar” för större skräp av typen kartong. Man hade också ett system för att ta emot farligt avfall. Systemet hade varit i drift även under 2017. För besökare kändes det hela mycket anpassat och tillgängligt.

Att undvika sopor
Fördelarna med en pop-up-lösning för återbruk är just den ambulerande funktionen och att det blir möjligt att lämna in produkter som man känner att någon annan kan ha nytta av och där det blir för komplicerat och tidsödande att sätta in en annons under ”skänkes” på Blocket. Avgörande är trots allt att vi på ett generellt plan anstränger oss att undvika att förvandla fungerande produkter och material till sopor.

Arbetet viktigare än produkten
De korta, linjära flödena måste upphöra. Dels genom att vi slutar köpa den typ av produkter, som är designade för att hålla en kort tid, dels genom att vi tar till vara värdet av det som producerats. Och skapar förutsättningar för nya tjänstesektorer att fylla en uppgift i det nya samhälle som bygger på att arbete är det som är viktigare än produkten i sig. Tjänstefieringen är kopplad till en viss kunskap och en förmåga att se hur saker kan passa ihop tekniskt eller konstnärligt. Att borra två hål i väggen handlar om det väl genomförda arbetet, inte om att äga borrmaskinen.

 

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Nudging underlättar de kloka valen

Nudging är ett ord som kommit allt mer i ropet. Det handlar om att underlätta för konsumenter, kollegor eller vem som helst att ta ett klokare beslut. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en gammal princip, som nudging, knuffande, ska bidra till. Det finns invändningar mot företeelsen, och det finns fördelar.

Synliggörande
En butiksägare kan visa sina produkter på ett medvetet sätt. Jag minns för några år sedan när jag hamnade i en stor ICA-butik i Bohuslän och blev positivt överraskad. Butiken hade konsekvent valt att placera sina ekologiska varor i bästa köpläge, i synfältet där kunden har lättast att hitta dem. Man hade ett relativt normalt utbud av ekovaror, men just detta att placera dem i bästa position underlättade naturligtvis för kunden att ta ett klokt val.

Stimulera fikabordsdiskussionen
Företagsledare kan med enkla medel styra personalens val av lösningar. Ett enkelt knep är att se till att den fruktkorg som företaget bjuder sina anställda på bara innehåller ekologisk frukt. Genom att låta detta vara en självklarhet kan flera saker ske. Dels signalerar företagsledningen att frågan är viktig, dels uppstår möjligheten för var och en att kommentera den frukt man just äter. Det är lika med kaffet och det självklara att erbjuda gott kranvatten istället för flaskvatten. Små signaler i stora organisationer, som utan pekpinnar visar på enkla val i vardagen.

Stöd föregångarna
När man bygger om lokaler, skaffar inredning eller köper prylar till arbetsplatsen finns också möjligheter att tydligt signalera vad som är väsentligt. Det finns energisparande rörelsedetektorer, det finns möbler som produceras med certifierad hänsyn till miljön, det finns inom varje bransch företag som går före. Genom att gynna föregångarna sänder vi alla en signal till marknaden vilket utbud vi vill ha. Till slut blir det omöjligt att sälja fulbananer. Att spara energi blir ett enkelt val, när tekniken stödjer beteendet. Att skona regnskogens miljö och arbetare blir enkelt när de mest negativa produkterna inte ens går att välja.

Politik – också
Invändningarna mot ”nudging” handlar ofta om att det inte räcker, att valen måste ske medvetet och att omställningen kräver en tydlighet. Och visst behövs politiska styrmedel, skatter, belöningssystem och regelverk – också. Men det rimliga är ändå att angripa frågorna på flera håll, och att undvika moralkakor och PK-fällan. Ingen vill känna sig skuldbelastad och känna att man gjort fel. Det är viktigare att bygga på den positiva känsla som kan finnas av att faktiskt göra rätt. Och att det var lätt.

Länktips: Artikel i Miljö & Utveckling: http://miljo-utveckling.se/nodvandighet-eller-hjartmassage-pa-blaval-nudging-ett-hett-amne