Monthly Archives: oktober 2018

Vi sätter produkter på marknaden, men…

Posted on by
4

Läs gärna novellen Det pågående experimentet (länk nedan).

Häromdagen var jag på ett event som GreenhackGbg (se länk nedan) hade ordnat på Folkets Hus i Göteborg. Caroline Jonsson berättade om nanoteknik på ett översiktligt sätt. Nanopartiklar är ett slags samlingsnamn för storlek på partiklar, som finns naturligt i vår omgivning, som skapas oavsiktligt av olika processer eller som tas fram medvetet. ”Atomslöjd” kallas det också, eftersom många av de produkter bygger på att en av dimensionerna bara är en atomstorlek i tjocklek. Ytan kan däremot vara stor. Grafen är ett exempel. Kolnanorör kallas rörformade nanopartiklar (se bild).

Nanopartiklar kan gå igenom huden, det är viktigt eftersom vår hud t.ex. måste andas. Bekymret är att vi inte riktigt har koll på effekterna av de syntetiska produkter som tillförs kretsloppet. Gemensamt för dem alla är att de är osynliga för ögat. De är väldigt små, det är som att klyva ett hårstrå 80000 ggr, som Caroline sa.

Föredraget gav mig idén till en kort novell som jag lagt här:

http://christerowe.se/lankar-och-hugskott-m-m/9151-2-det-pagaende-experimentet/

Länktips (även med intervju med Caroline Jonsson):

https://greenhackgbg.se/

Den nya kartan

Posted on by
2

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Vän, liberal och perfekt

Posted on by
1

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

Satsa på företag som löser mer än ett problem!

Posted on by
Reply

Göteborg tappar i ranking när det gäller företagsklimat och närmar sig en bottenplats i landet, trots politikers enhälliga ambition att vända utvecklingen i motsatt riktning. Hur kan det bli så? (Läs mer om nyheten på länk nedan).

På gräsrotsnivå är det tidsspillan som stör
Att Göteborg är en stor stad med många förvaltningar och många kontaktytor mellan företag och tjänstepersoner är naturligtvis en förklaring. Alla kan inte få svar på en gång. Alla kan inte heller bjudas in till samma träff med ledande politiker eller bjudas in till samtal om de frågor som är mest akuta att lösa. Att företagen på gräsrotsnivå dessutom upplever många störningar i trafikrytmen när staden håller på med ett stort antal byggprojekt (och fler kommer) bidrar också till missnöjet, skulle jag tro. Ringön, där jag har varit en del de senaste åren, har blivit extra missgynnat med ökande köbildning in och ut från området, för att ta ett exempel. Tid är pengar.

Tunga företag med exportfokus
Men det finns naturligtvis delförklaringar som är svårare för anställda vid Göteborgs Stad att peka på. En sådan förklaring är det mångåriga fokus som stadens styrande har haft på en handfull företag, tillverkande industriföretag med bilar och kullager som profilprodukter och några till, som hela tiden haft politikens öra och ofta har fått vara synonyma med ”näringslivet”. Fyra-fem snabba telefonsamtal till de stora aktörerna och därefter har staden tagit ställning kring det ena eller det andra. Skiktningen i viktiga och mindre viktiga företag har säkert varit motiverad ur effektivitetssynpunkt. Men om det blir standardmodellen för hur man lyssnar av företagens behov är risken att flertalet företag känner sig åsidosatta. Det stora flertalet företag är faktiskt små och medelstora företag som arbetar i en mängd olika branscher. Göteborg har varit en utpräglad industristad, men har idag en mer sammansatt mix av företag.

Innovation gäller inte alla
Samverkan kring stadens tre Science Centers, där näringsliv och forskning möts och där staden medverkar, bidrar naturligtvis till att stärka viss innovation och näringslivsutveckling, men för det lilla enskilda företaget som inte arbetar i frontlinjen med innovationer är dessa plattformar inte så relevanta. Man har fullt upp med att klara sin verksamhet, betala löner och sköta alla kundåtaganden. Kontaktytorna med kommunen känns och är troligen långt borta för flertalet företag.

Några hamnar i skuggan
Så det är inte så märkligt om tusentals företag tycker att företagsklimatet i Göteborg är dåligt. Fokus på de stora exportaktörerna och på forskning och innovation är naturligtvis viktigt, men det innebär samtidigt att en stor andel av företagen hamnar i skuggan av de dominerande företagen när det gäller uppmärksamhet, resurser och bemötande.

Hållbara på riktigt – företag som löser mer än ett problem
Hur man ska lösa detta är inte så enkelt att svara på. Decennier av upparbetade arbetssätt ändras inte över en natt. Eftersom man ändå inte kommer att kunna nå alla företag på ett optimalt sätt skulle en ny slags prioritering kunna styra näringslivet i en ny riktning. Det staden borde ägna betydligt mer intresse är den typ av företag som löser mer än ett problem samtidigt, exempelvis de företag som tar ett konkret ansvar i sociala frågor, som erbjuder miljöriktiga lösningar, som inkluderar ett ansvarstagande bortom lagens krav och dylikt. Det kan vara företag som fungerar som kooperativ eller i andra former för att matcha de behov som finns på marknaden samtidigt som de hjälper människor att hitta ett arbete och/eller utveckla kompetenser som arbetstagarna inte får möjlighet att utveckla i de traditionella, slimmade organisationerna.

Avvägning
Kombinationen av nytta för individ, företag och samhälle är något vi alla måste bli bättre på att både synliggöra och beskriva i alla sammanhang. Det är i den avvägningen det avgörs hur snabbt företagen och samhället kan bli hållbara på riktigt.

Länktips: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/naringsliv,goteborg_fortsatter_sjunka_i_rankning_av_foretagsklimat

Kloka tankar på bokmässan

Posted on by
Reply

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”
https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

Alma