Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.
Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.
Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!
Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.
Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.
Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.
Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.
Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/