Ett givande möte för regionpolitiker

Det blir närmast förlamande att försöka skriva något mot bakgrund av det som hände i Örebro, där tio oskyldiga människor fick sätta livet till. Ord som börjar på o räcker nästan inte till: ofattbart, ohyggligt, otäckt, oerhört, osannolikt, omskakande, oriktigt, orättvist, okristligt, omänskligt, osvenskt, ociviliserat, olidligt, ovanligt…. Som sagt orden räcker inte till. Det våldet och terrorn vill är att skrämma oss, få oss att passiviseras och misstänka varandra. Men när den första förlamningen har släppt inser man hur viktigt det är att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, en framtid för nästa generation och nästnästa. Så även om livet inte är riktigt detsamma måste vi orka leva ungefär lika fokuserat som tidigare.

En av många patientorganisationer
Jag är medlem i Neuroförbundet. Inte för att jag har ALS eller MS eller någon sådan diagnos. Det är nästan tvärtom. Jag har några störande symptom, men ingen tydlig diagnos trots diverse undersökningar. Med medlemskapet stöttar jag forskningen på området. Neuroförbundet i Västra Götaland har 1100 medlemmar och ett knappt hundratal av dessa samlades den 6 februari 2025 på ett konferenshotell för att lyssna till en kunnig läkare och för att själva bidra med historier och erfarenheter. Inbjudna var också Västra Götalands regionpolitiker från de partier som sitter i regionfullmäktige. Två av partierna var inte där.

Intensiv rehabilitering gör stor skillnad
Temat för mötet var rehabilitering och specifikt värdet av att patienter får möjlighet till perioder av intensiv rehabilitering under ett par veckor. Inbjuden talare var Ann Sörbo, som är specialist inom rehabiliteringsmedicin och mångårig erfarenhet av att möta patienter, där just rehabiliteringen spelar en avgörande roll för livskvaliteten. Flera av de drabbade fick också berätta om nyttan med sin rehab.

Mina anteckningar från föredraget
Det finns en definition som Socialstyrelsen har på sin hemsida, men på ett annat plan handlar det om att upprätta personers värdighet. Viktigt är också hur samspelet med omgivningen kan stärka personen i fråga, att kunna vara livsdeltagare och under en period få stå i centrum för olika insatser. Just teamets roll betonades extra mycket och de synergier som kommer fram när flera olika specialister samverkar runt en person. Målet med en behandling kan vara att just sätta nya mål i livet, kanske hitta nya vägar framåt. Ann Sörbo betonade att bara om personen i fråga uppfattar målen som viktiga kan något hända. Meningsfullheten uppstår när målen också känns realistiska.

Realistiska och möjliga mål
Med exempel från behandlingar fick vi höra om en drabbade person som satte som mål att inom sex månader kunna sitta på isen i Finland och pimpelfiska. Och det var en person som satt i rullstol. Och det gick. Vi fick se bild på en pimpelfiskande kvinna. Överhuvudtaget spelar den sociala kontakten och omgivningen en stor roll. Resultaten från forskning visar också hur arbetsminnet förbättras, hur fysisk träning bidrar till att utveckla hjärnan och även hur musik kan hjälpa till att lindra smärta. Hjärnan tycker om att lyckas, som hon uttryckte det.

Utomhus, rum med utsikt, gruppaktiviteter…
Att kunna arbeta i trädgårdslandet, att ha ett rum med ett fönster mot naturen ger en snabbare återhämtning. Överhuvudtaget är utomhus aktiviteter viktiga, liksom att mötas i grupp och att förstå att man kanske inte är ensam om en viss situation.. Dans och ridning nämndes också, liksom vikten av att få skratta och ha roligt, mycket beroende på personalens attityd. Det handlar om framtidstro och att känna stödet från andra människor. Och jag noterade i mitt anteckningsblock att allt detta gäller även utan någon sjukdomsdiagnos. Vi behöver ett samhälle som genererar positiva utvecklingskrafter och stärker individer, inte minst seniorer.

Faktor nio som inte syns
När deltagarna bidrog med egna tankar nämndes också hur viktigt det kan vara att rehab-behandlingen bromsar ett förlopp. I jämförelse med Skåne var det någon som nämnde att ansökningsformuläret i Västra Götaland är onödigt komplicerat. Det fanns också berättelser som tydligt beskrev hur den drabbade lätt hamnar i en slags dragkamp med sjukvården, där det ofta blir individen som får orka motivera den hjälp som man har behov av. Moderatorn för kvällen betonade den samhällsnytta rehab gör genom att den drabbade ofta kan minska sitt behov av hemtjänst. Ann Sörbo nämnde siffran att en krona i rehabkostnad ger en samhällsbesparing på nio kronor. Och då kan jag ju konstatera att dessa nio kronor som aldrig uppstår i någon bokföring är osynliga och därmed så svåra för beslutsfattarna att ta hänsyn till. Det är som med självdragsventilation, system som sparar energi syns inte i någon kolumn.

Tappa inte bort de anhöriga
Avslutningsvis fick de sex politikerna beskriva sin roll i Västra Götalands politiska styrning och vilka intryck de tog med sig. Jag tror det blev väldigt tydligt att personer med olika neurodiagnoser är en utsatt grupp och att ännu mer uteslutna är de anhöriga, som ofta gör ett helt osynligt och obetalt arbete på heltid. Något sorts stöttningssystem för anhöriga som tar ett stort ansvar för hemma-vården behöver vi ha. Om inte annat för att ge dem det erkännande de förtjänar.

Är engagemang något oönskat?

Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få känna sig delaktig i samhället? Det samspel och den växelverkan som uppstår mellan människor som tar tag i en gemensam uppgift bör väl vara värdefull och uppmuntras i de fall där människor annars riskerar att hamna i isolering, depression och därmed sammanhängande problematik, eller hur? Tyvärr finns det i vår tid en hel del små beslut på olika nivåer som, kanske tydligast på individnivå, gör samhället kallare och omänskligare. Jag läser i senaste numret av tidningen Reflex om flera konkreta fall, där det empatiska får stå tillbaka för det kalkylerande. Där en kylig vind drar genom folkhemmet och där de redan svaga blir ännu svagare.

Varför måste folk smussla med sitt engagemang?
Reflex ges ut av Neuroförbundet, som är en intresseorganisation för personer med neurologiska diagnoser eller symptom, inklusive närstående. Det som beskrivs väcker många frågor. Det beskrivs ett (av flera likartade) fall, där en man drabbats av en sjukdom som ger honom nedsatt arbetsförmåga och som gör honom bunden till en permobil. Är det då rimligt att villkoren för sjukskrivning tvingar honom att smussla med sitt fritidsengagemang? Borde inte samhället och myndigheterna se positivt på att en försvagad person ändå vill bidra i föreningslivet och både stärka sin självkänsla och skapa mervärden för samhället? Istället tolkas ett fritidsengagemang som ett tecken på ökad arbetsförmåga och den som uppger att han eller hon lägger mer än fem timmar per vecka i ideellt arbete riskerar att bli av med sin sjukskrivning.

Försäkringskassans logik
Det hela känns Kafka-artat. Försäkringskassans logik tycks innebära följande: Är du sjuk ska du vara sjuk, sitta hemma och hålla käften. Du ska absolut inte försöka vända din upplevt negativa situation till något positivt, du får absolut inte bidra till samhället, du är ju för tusan sjuk, då får du inte vara aktiv!

Ett utrymme för det mänskliga
Det är klart att det finns gränsdragningsproblematik och en mängd olika villkor och parametrar som till slut gör det nödvändigt att dra gränser. Fuskare vill vi inte ge bidrag. Men vi vill verkligen heller inte ha ett samhälle som känslokallt bortser från individens behov av bekräftelse och mening i tillvaron. Balansen mellan stöd och kontroll behöver diskuteras mer. Vår tids makthavare tycks utgå från att alla är fuskare och att kontrollen måste öka. Visitationszoner, angiverilagar och polisens nya befogenheter att använda en luddig misstankesparagraf för att kontrollera vanliga medborgare är exempel på detta.

Kontroll först i tredje hand
Istället behöver vi ett samhälle som i första hand utgår från barnens behov. Barnen är beroende av sin omgivning och ska naturligtvis ges så generella villkor som möjligt. Barnens framtid ska inte villkoras av hur väl föräldrarna har lyckats skapa sig en ekonomisk plattform. Och på liknande sätt blir det tydligt att de redan svaga och sjuka i första hand ska stödjas och uppmuntras till ett gott liv. I andra hand behöver det finnas en viss förståelse från myndigheters sida hur extra svårt det kan vara att fylla i blanketter och klara alla formella aspekter av livet när omständigheterna är betungande. Först i tredje hand är det rimligt att utöva kontroll för att säkerställa att allt följer regelverken.

Allmän ekonomisk situation är också ett bekymmer
Hur tufft det kan vara att drabbas av sjukdom illustreras också av hur den privatekonomiska situationen ofta utvecklas i negativ riktning. På neuroförbundets hemsida lyfts den frågan i debattartikel som jag länkar till (se nedan). Marknaden bryr sig inte om ”olönsamma” medborgare. Barn med behov av assistent får inte plats i de lönsamhetsdrivna koncernskolorna osv.

Dialog och empati är viktiga delar
Just för att det är svårt för myndigheter att ta mänskliga hänsyn och se problem och lösningar på ett mänskligt plan är det viktigt att skapa utrymme för civilsamhällets olika organ. Och då blir också dialogen mellan de formella och de informella aktörerna extra viktig. Det kan handla om basala behov som tak över huvudet, mat för dagen och att klara en livskris. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap borde ta täten i detta och uppmana våra kommuner att organisera samarbete med civilsamhället på olika områden. Men det lär inte Tidöregeringen vara intresserad av. Särskilt det parti som tydligast arbetar för att polarisera i ett vi-och-dem lär vara ointresserade av att skapa ett mänskligare samhälle. Vi behöver ett samhälle där empati är viktigare än rädslor.

Länktips: Debattartikel: https://neuro.se/artiklar/opinion/maanga-faar-inte-vardagsekonomin-att-gaa-ihop/