Måste man vara frisk för att anlita sjukvården?

Marknaden påstås vara överlägset bäst på att driva fram effektiva och kvalitetsbaserade lösningar. När företag tävlar om kundernas gunst optimeras resultaten, heter det. Särskilt i motsats till offentligt planerad verksamhet har dessa teser drivits med emfas. Det skulle bli bättre, det skulle bli billigare, det skulle spara skattepengar och alla skulle vinna på konkurrensutsättning och de fria valen hette det. För mer än 30 år sedan sjösattes ett system på skolsidan, som vi nu ser resultatet av. Skattepengar går till anonyma aktieägare av skolkoncerner istället för till barnens utbildning, samtidigt som de offentliga skolorna sliter för att få verksamheten att gå ihop, eftersom elever med extra behov av något kalkylerande skäl aldrig erbjuds plats i skolkoncernerna. Och lika illa tycks det nu vara på vårdsidan. Den omtalade privata KRY-koncernen, som sägs planera för en börsintroduktion, har hamnat rejält i blåsväder.

Ett exempel från verkligheten
Jag blev hastigt och olustigt sjuk på Midsommarafton. Jag behövde snabbt kvalitetssäkrad rådgivning för att behandla ett komplicerat tillstånd. 1177 hade mycket lång kötid och har ingen Facetime. Det fick bli KRY. Men där fick jag ingen hjälp i mitt utsatta tillstånd. ”Nej, det är patienten själv som måste logga in och beställa våra tjänster”, hette det när min son kopplade upp ett KRY-samtal. Systemet bygger tydligen på att den sjuke själv ska vara så frisk att han eller hon kan logga in, boka en tid, beställa en tjänst, bekräfta ID med BankID och klara ”normala” IT-rutiner även när man är akut sjuk och knappt klarar att lösa de enklaste uppgifter…. (återkommer till detta strax).

Det stormar kring KRY
KRY är blåsväder för att ett antal regioner (de som förr kallades landsting) i Sverige har upptäckt systematiskt fusk med registrering och rapportering, Det är mångmiljonbelopp som KRY nu krävs på av Uppsala, Skåne och Stockholm m fl regioner. Det tycks som att någon eller några i KRY:s organisation har sett en möjlighet att dubbelboka patientkontakter och tjäna extra pengar på så sätt. Sista ordet är inte sagt, men det skulle förvåna om regionerna skulle gå ut med dessa anklagelser om de vore tagna ur luften. Snarare tycks det som att marknadens logik återigen har skadat sin egen framtid. Genom att fuska bevisar de privata aktörerna att det inte går att ha ekonomisk vinst som yttersta mål för verksamheten. Det är inte patienternas väl och ve som står i fokus utan aktieägarnas profit. Precis som med skolkoncernerna leder marknadens logik till en förödande suboptimering och öppnar upp för fusk. I skolan fuskas det med betyg, och i vården uppenbarligen med registreringar av patientkontakter.

Motsägelsefullt: Man måste vara frisk för att anlita sjukvården
Samtidigt finns det en verklighet som behöver hanteras. Jag kom inte ur sängen och behövde vägledning. Det var akut. Det var Midsommarafton och jag var som tur var inte ensam, men tydligen är KRY:s system inte tänkt för sjuka personer. Man ska vara frisk och klara att hämta en app, bekräfta password ett antal gånger, kommunicera med en dators logik via en liten mobilskärm osv. Man får tydligen inte ha hjälp av någon annan att göra detta.

Hur gick det då?
I mitt fall löste det sig. Min son hämtade min telefon, fick logga in med mina uppgifter och låtsas att vara jag. Samtalet kopplades upp och jag kunde kommunicera med läkaren på KRY via Facetime. Och fick bra hjälp, ska sägas. Några timmar försenat kom jag igång med midsommarfirandet som var tänkt, även om jag fick ta det lite lugnt. Jag hade drabbats av ett synnerligen starkt Kristallyrsel-anfall, där hela rummet snurrade på ett sätt som skulle gjort Gröna Lund och Liseberg avundsjuka. Men med hjälp av rätt rådgivning från KRY-läkaren blev jag nästan helt symptomfri på kort tid och i skrivande stund känner jag mig ännu mer normal.

Bort med vinst och in med nyttan
Det rimliga är att kundnära och innovativa verksamheter får utvecklas vid sidan av de storskaliga offentliga institutionerna, men där drivkraften inte ska vara vinstoptimering utan vara en tydlig uppgift att hjälpa patienter. Och där bidrag och finansiering bygger på helt andra och transparenta system. Det går naturligtvis att utveckla och driva allmännyttig verksamhet vid sidan av det offentligt drivna systemet, att använda småskalighet och innovation som motorer och där styrelseplatser och insyn i verksamheten är självklar. Det finns ju forskningsstiftelser som gör stor nytta inom forskningen. Varför skulle inte motsvarande kunna finnas inom vården?

Länktips: Fusk som KRY påstås ha gjort: https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2025/04/stockholm-kraver-tillbaka-60-miljoner-fran-kry-och-doktor-se/

Ett givande möte för regionpolitiker

Det blir närmast förlamande att försöka skriva något mot bakgrund av det som hände i Örebro, där tio oskyldiga människor fick sätta livet till. Ord som börjar på o räcker nästan inte till: ofattbart, ohyggligt, otäckt, oerhört, osannolikt, omskakande, oriktigt, orättvist, okristligt, omänskligt, osvenskt, ociviliserat, olidligt, ovanligt…. Som sagt orden räcker inte till. Det våldet och terrorn vill är att skrämma oss, få oss att passiviseras och misstänka varandra. Men när den första förlamningen har släppt inser man hur viktigt det är att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle, en framtid för nästa generation och nästnästa. Så även om livet inte är riktigt detsamma måste vi orka leva ungefär lika fokuserat som tidigare.

En av många patientorganisationer
Jag är medlem i Neuroförbundet. Inte för att jag har ALS eller MS eller någon sådan diagnos. Det är nästan tvärtom. Jag har några störande symptom, men ingen tydlig diagnos trots diverse undersökningar. Med medlemskapet stöttar jag forskningen på området. Neuroförbundet i Västra Götaland har 1100 medlemmar och ett knappt hundratal av dessa samlades den 6 februari 2025 på ett konferenshotell för att lyssna till en kunnig läkare och för att själva bidra med historier och erfarenheter. Inbjudna var också Västra Götalands regionpolitiker från de partier som sitter i regionfullmäktige. Två av partierna var inte där.

Intensiv rehabilitering gör stor skillnad
Temat för mötet var rehabilitering och specifikt värdet av att patienter får möjlighet till perioder av intensiv rehabilitering under ett par veckor. Inbjuden talare var Ann Sörbo, som är specialist inom rehabiliteringsmedicin och mångårig erfarenhet av att möta patienter, där just rehabiliteringen spelar en avgörande roll för livskvaliteten. Flera av de drabbade fick också berätta om nyttan med sin rehab.

Mina anteckningar från föredraget
Det finns en definition som Socialstyrelsen har på sin hemsida, men på ett annat plan handlar det om att upprätta personers värdighet. Viktigt är också hur samspelet med omgivningen kan stärka personen i fråga, att kunna vara livsdeltagare och under en period få stå i centrum för olika insatser. Just teamets roll betonades extra mycket och de synergier som kommer fram när flera olika specialister samverkar runt en person. Målet med en behandling kan vara att just sätta nya mål i livet, kanske hitta nya vägar framåt. Ann Sörbo betonade att bara om personen i fråga uppfattar målen som viktiga kan något hända. Meningsfullheten uppstår när målen också känns realistiska.

Realistiska och möjliga mål
Med exempel från behandlingar fick vi höra om en drabbade person som satte som mål att inom sex månader kunna sitta på isen i Finland och pimpelfiska. Och det var en person som satt i rullstol. Och det gick. Vi fick se bild på en pimpelfiskande kvinna. Överhuvudtaget spelar den sociala kontakten och omgivningen en stor roll. Resultaten från forskning visar också hur arbetsminnet förbättras, hur fysisk träning bidrar till att utveckla hjärnan och även hur musik kan hjälpa till att lindra smärta. Hjärnan tycker om att lyckas, som hon uttryckte det.

Utomhus, rum med utsikt, gruppaktiviteter…
Att kunna arbeta i trädgårdslandet, att ha ett rum med ett fönster mot naturen ger en snabbare återhämtning. Överhuvudtaget är utomhus aktiviteter viktiga, liksom att mötas i grupp och att förstå att man kanske inte är ensam om en viss situation.. Dans och ridning nämndes också, liksom vikten av att få skratta och ha roligt, mycket beroende på personalens attityd. Det handlar om framtidstro och att känna stödet från andra människor. Och jag noterade i mitt anteckningsblock att allt detta gäller även utan någon sjukdomsdiagnos. Vi behöver ett samhälle som genererar positiva utvecklingskrafter och stärker individer, inte minst seniorer.

Faktor nio som inte syns
När deltagarna bidrog med egna tankar nämndes också hur viktigt det kan vara att rehab-behandlingen bromsar ett förlopp. I jämförelse med Skåne var det någon som nämnde att ansökningsformuläret i Västra Götaland är onödigt komplicerat. Det fanns också berättelser som tydligt beskrev hur den drabbade lätt hamnar i en slags dragkamp med sjukvården, där det ofta blir individen som får orka motivera den hjälp som man har behov av. Moderatorn för kvällen betonade den samhällsnytta rehab gör genom att den drabbade ofta kan minska sitt behov av hemtjänst. Ann Sörbo nämnde siffran att en krona i rehabkostnad ger en samhällsbesparing på nio kronor. Och då kan jag ju konstatera att dessa nio kronor som aldrig uppstår i någon bokföring är osynliga och därmed så svåra för beslutsfattarna att ta hänsyn till. Det är som med självdragsventilation, system som sparar energi syns inte i någon kolumn.

Tappa inte bort de anhöriga
Avslutningsvis fick de sex politikerna beskriva sin roll i Västra Götalands politiska styrning och vilka intryck de tog med sig. Jag tror det blev väldigt tydligt att personer med olika neurodiagnoser är en utsatt grupp och att ännu mer uteslutna är de anhöriga, som ofta gör ett helt osynligt och obetalt arbete på heltid. Något sorts stöttningssystem för anhöriga som tar ett stort ansvar för hemma-vården behöver vi ha. Om inte annat för att ge dem det erkännande de förtjänar.

Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här