Se seniorer som subjekt

I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.

Konferens den 17 oktober 2024
Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.

Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer
Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.

Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för
Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.


Planetära gränser enl Johan Rockström m fl

När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen?
Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?

Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant
”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.

Några fakta att minnas
Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.

Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt
Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.

Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet
Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.

Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.

Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


På jakt efter livet i NDS – 15 april

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?

 

Mätbarheten sätter krokben för helhetssyn

Vi talar ofta om stuprör eller silos. Om hur forskning, ansvar eller verksamheter specialiserar och profilerar sig på ett smalt område, men också hur helhetssyn och det större perspektivet ofta går förlorat. Var och en har sin budget, sin uppgift, sitt mål. I söndagens GP skrev en anhörig till en vårdtagare om hur sjukvården fastnat i just detta specialiserings- och avgränsningsfenomen. I stället för att vårda en människa och ta ansvar för helheten upplevde skribenten att sjukhuset ansträngde sig att bevaka ansvarsgränser. Istället för att måna om överföring av relevanta iakttagelser till nästa behandlande läkare sattes osynliga gränser upp, där det var viktigare att slippa ta ansvar än att måna om patienten. Hur har det blivit så här?

Svarte-Petter och avhumanisering
Artikeln har rubriken ”Patienten reduceras till ett vårdobjekt på sjukhusen” och är skriven av tidigare generaldirektör Hans-Inge Persson. Hans exempel relaterar till hur hans fru blev bemött av ett universitetssjukhus. Kritiken landar i slutsatsen att ett dåligt ledarskap präglar sjukhuset och att patientperspektivet, humanismen, uppenbarligen avsiktligt lämnas därhän. ”Vid inskrivning till annan klinik förefaller överlämnandeprocessen minimal. Ansvariga spelar svarte-petter med patienterna, för att undvika att ta eget ansvar i svåra situationer.” skriver Persson. Och ”de medicinska framsteg vi nått under de senaste hundra åren med fantastiska nydaningar när det gäller att diagnosticera, lindra och bota, har skett till priset av en specialisering, fragmentisering och därmed avhumanisering.”

Budgetuppföljningen viktigast?
En tänkbar förklaring till att Persson upplever sjukhusvården på detta sätt är att styrningen av verksamheten prioriterar budgetarbetet. Kostnadsjakt och effektivisering står högt på agendan. Pengar, tid och resurser kan mätas och följas upp. Hur en patient mår eller upplever vården och vilken kvalitet det finns i bemötandet läkare/patient är svårare att mäta och ger heller inget entydigt utslag i budgetarbetet. En nöjd patient syns inte i resultatet.

Vad är viktigast?
När människan inte längre är viktig har systemet misslyckats. Samhällets resurser finns för dess människor, inte för att strukturerna ska bekräftas. Det måste i alla verksamheter där människor är involverade finnas en överordnad förståelse för vad som är prioriterat. När samhället väljer att prioritera sina egna strukturer, tillförlitlighet i prognoser, budgetdisciplin eller vad man nu vill kalla det, sänder man fel signaler ut i organisationerna.

Ett annat exempel
Äldreomsorgen och hemtjänsten är ett annat sådant exempel, där effektivitet står i direkt motsättning till kvalitet för vårdtagaren. Kan ett besök av hemtjänsten reduceras mer? Går det att bädda en säng en minut snabbare? Kan pratstunden och frågan ”hur mår du?” elimineras så att personalen hinner ett besök till per dag? Kan en Skype-uppkoppling ersätta hembesöket? Räcker det att äta varm mat en gång per dag?

Eller skolan
Det har funnits ett lagkrav på kommuner att det ska finnas ett skolbibliotek. Att det behövs en bibliotekarie för att sköta biblioteket var något som lagstiftaren missade. Budgetstyrningen innebar naturligtvis att flera tjänster minskade eller försvann. Det finns bibliotek, men ingen som såg till att böckerna kunde bli en viktig kunskapsresurs för eleverna. Läsupplevelsen, som kan göra stort intryck på en elev i rätt sammanhang, riskerar att inte inträffa. Något viktigt i mognadsprocessen kanske aldrig äger rum.

Förenklingens baksida
Stuprören har inte enbart med budgetstyrningen att göra. Men det är en faktor i sammanhanget, som bidrar till att utvecklingen suboptimeras. En annan faktor är vår tids ständiga behov av att sortera och sätta etiketter på allt och alla. Varje sådan etikett lägger grunden för en förenkling och en rationalisering som kan verka tilltalande i det korta perspektivet, men som på sikt är förödande.

Länktips: GP-artikel här

Guld och gröna skogar

Sveriges första kongress på temat agroforestry ägde rum den 13-15 november i Göteborg, dels på Chalmers, dels i Angered bl.a. på Blå Stället. 170 personer deltog, av naturliga skäl många från Göteborg och västsverige, även från resten av Sverige och t.o.m. hitresta från Uganda specifikt för kongressen. Inbjudna huvudtalare kom från Spanien och Italien och gav en internationell och en europeisk utblick och lägesrapport. Vi är lite sena i Sverige att organisera det nationella arbetet för agroforestry. Men på ett plan är vi pionjärer.

Inte bara odling
Den som vill sätta sig in i agroforestry hittar några länkar via kongresslänken längst ner på sidan. Göteborg Stads engagemang i frågan handlar om både lokal livsmedelsförsörjning, ett smartare och mer selektivt skogsbruk och om att bygga resiliens, motståndskraft, i samhället. Det finns en social rättvisedimension kopplad till agroforestry, som innebär att såväl människor, naturresurser, ekosystem som verksamheter kan stärkas istället för att de exploateras. Långsiktigt är detta det kanske viktigaste argumentet för att staden ska betrrakta agroforestry som en grundläggande metod för arbetet med lokal utveckling i staden och på stadens odlingsbara marker, inklusive integrerad djurhållning.

Att tjäna pengar på resilienta ekosystem
Ett annat sätt att beskriva agroforestry är att det innebär ett sätt att koppla ihop en växande ekonomi med förmågan att stärka och bygga upp jordens näringsinnehåll, biologisk mångfald och motståndskraftiga lokala ekosystem, där människor dessutom kan finna vägar till försörjning i olika skala. Det går att tjäna pengar på biologisk mångfald. Guld och gröna skogar är ingen utopi.

Jämbördiga möten, delaktighet och frihet
De internationella gästerna från FN:s livsmedelsorgan och från den europeiska agroforestryrörelsen var mycket imponerade av kongressen. På ett demokratiskt och tillåtande sätt skapade kongressen en mötesplats för forskare, praktiker, idealister, tjänstemän, politiker, bönder, odlare, organisationer och intresserade. Tredagarskongressen hade dessutom en form som skapade mer och mer delaktighet för samtliga deltagare. Fredagens inledande föreläsningar och lördagens panelsamtal med ett stort antal nyckelpersoner följdes upp av parallella workshops, mingel och samtal samt söndagens avslutande ”Open Space”-möten, där var och en valde vilken fråga man ville arbeta vidare med.

Färgstark medverkan
Resultatet av kongressen blev bl.a. att det bildades en interimsgrupp för det fortsatta arbetet för en nordisk och nationell förening och plattform, liksom för en lokal och regional dito. Mängder av olika kontakter togs mellan deltagare.

Välfylld kongressal på Blå Stället i Angered

En grupp av studenter ställde upp som volontärer, dokumenterade och skötte en del av de administrativa frågorna. En studiecirkel med basen i Komettorget i Bergsjön deltog tack vare särskilt stöd från studieförbundet Vuxenskolan. Några personer från Uganda deltog under kongressens alla dagar – några av dem hade t.o.m. rest till Göteborg enkom för att medverka i kongressen!

Det transnationella och det interkulturella
Det transnationella och det interkulturella fick stort utrymme genom att flera personer med rötterna i Etiopien och Mellanöstern på ett personligt och tydligt sätt kunde berätta om sina egna upplevelser av att möta den svenska naturen och den ursvenska och självklara inställningen att naturen är vacker och god. På ett både symboliskt och ett konkret plan handlar agroforestry om att kärleken till naturen möter kärleken till odling och mat. Och i dessa tider av hat, hot och terror är det kanske just det vi behöver allra mest.

Länktips där det finns mer information om kongressen och fler länkar att använda http//:www.agroforest.se och Agroforestry-föreningen i Sverige
Artikel i Fria tidningen http://www.goteborgsfria.se/artikel/120391
Tidigare bloggpost på denna sida här .

Föregångare för byggande, boende och ekonomi

Riksbyggen presenterar läget i sitt projekt Positive Footprint Housing och pilotprojektet Brf VIVA på Johanneberg Science Park inför en fullsatt lokal. För oss som följt projekten är det intressant att se hur idéerna utvecklas från frågeställningar, via antaganden och påståenden till säljargument. Ledande på sitt område. Föregångare. Modigt och viktigt.

Verktyg för social hållbarhet
För en tid sedan presenterade Riksbyggen sitt verktyg för Ekosystemtjänster, en metod för att mäta, värdera och åtgärda byggnaders påverkan på närmiljön. Nu har man stommen till ett motsvarande verktyg för social hållbar utveckling. Det nya är inte checklistan eller ens åtgärderna. Det nya är att de vill systematisera och synliggöra de avgörande delfrågor, som påverkar hur ett bostadsprojekt blir socialt hållbart både ur ett blixtbelysnings-perspektiv och ur ett processperspektiv. Var är man just nu och vart är man på väg?

Arkitekt: Malmström & Edström Arkitekter AB, Illustratör: Tenjin AB

Många kringfunktioner
700 personer har ställt sig i en intressentkö för att få bo i BRF VIVA. Och man planerar även för lägenheter med tydligt mindre storlek i syfte att attrahera unga personer utan familj. Kringutrymmena fascinerar. Livsrummet, orangeriet, bollburen, växthuset, postrummet, bilpool, cykelhub, särskilda rum för återanvändning, verktygspool, leveranser visar att man tänker funktionalitet och sammanhang hellre än individuella lösningar.

Nya former
I en bisats fladdrar begreppet hyreskooperativ förbi, som en idé som kanske kan ta form i nästa projekt – ett mellanting mellan bostadsrätt och hyresrätt. Bra, tänker jag. Vi kommer att behöva olika slags boenden, olika slags sammanhang för att lösa behoven på ett respektfullt och ändå effektivt sätt. Kanske är det bra att vi inte fortsatt att bygga miljonprogramsområden. Kanske är det tur att vi nu får chansen att bygga framtidens boende.

Hundra år
Någon i publiken ställer en fråga om utbildning av boende, av styrelsepersoner etc. och frågan fångas upp på ett klokt sätt. Att medvetandegöra och aktualisera för de boende, de kringboende och andra är en aspekt man insett att den inte får tappas bort. Här visar Riksbyggen hur man tar ansvar bortom byggandet och in i förvaltandet. Husen ska stå i hundra år, säger man. Då gäller det att upprätthålla och utveckla värdet av boendet, så att alla berörda förstår både helheten och detaljerna.

Visar vägen
På ett annat plan visar Riksbyggen vägen in i den avvägning mellan företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta som den nya ekonomin måste bygga på. Inte för att man hittat rätt ännu, utan för att man går i den riktningen. Kanske är det kooperationens nya roll att visa vägen in en ny balansekonomi. Det kändes så efter mötet.

Vårt behov av stabilitet

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Pengar – sedlar – bitcoin – Hur ska vi ha det?

Den senaste tiden har märkts en allt livligare debatt om kontanternas vara eller icke vara. Säkerhetsbranschens ordförande, Björn Eriksson, tidigare rikspolischef och landshövding, står bakom ”Kontantupproret” och gav i höstas ut en broschyr med namnet ”Korten på bordet”, där han på pekar på samhällets behov av kontanter och vilka motiv bankerna har för att arbeta för det kontantlösa samhället. I samband med att Abba-muséet öppnade i Stockholm för något år sedan ställde sig Björn Ulvéus bakom Mastercards argumentation för det kontantlösa samhället, kanske inte helt oväntat eftersom Mastercard valde att sponsra museet. (Se ett stort antal länkar nedan).

Nu kommer de nya pengarna
I oktober släpps de nya sedlarna.  En ny 200-kronors sedel introduceras, där Ingmar Bergman är avbildad. På övriga sedlar återfinns Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld. En ny 2-krona kompletterar på myntsidan. Kungen får hålla tillgodo med att synas på mynten. Frågan är om utgivningen ingår i någon strategi från statens sida att förändra eller utveckla hur pengar används i samhället.

Nya tekniska lösningar
Flera nya tjänster och lösningar har också sett dagens ljus. En av de mer praktiska är appen Swish, som användarvänligt kopplar ihop telefonnummer med bankkonton och därmed möjliggör snabba pengaöverföringar mellan privatpersoner. Ännu mer banbrytande är etableringen av Bitcoin som både valuta och transaktionssystem. Ett oberoende och digitalt system för säker överföring av ett betalmedel mellan datorer, där krypteringstekniken och de inbyggda mjukvarulösningarna utgör själva säkerheten i systemet. Bitcoin lär bli det första försöket i en rad av oberoende system. I kölvattnet på The Pirate Bay och fildelningsvågen kommer säkerligen fler liknande system att testas. Storbankernas och myndigheternas totala kontroll över flöden, avgifter och konsumtionsmönster, särskilt mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden om storskalig övervakning av medborgarna, lär påskynda den utvecklingen.

Miljö, transporter och säkerhet
I miljörörelsen har sedan decennier funnits en ståndpunkt att tryck, produktion och distribution av sedlar och mynt utgör en miljöbelastning, som vi gör klokt i att minska genom att i större skala gå över till kortbetalningar. Storbankerna har ibland lutat sig mot miljöargumentet, men har också argumenterat för en ökad personlig säkerhet för kassabiträden, ex.vis rånrisken, som utgångspunkt för att främja det kontantlösa samhället. Björn Eriksson går i sin skrift igenom de flesta av de argument som finns för ett kontantlöst samhälle och avfärdar dem, men så företräder han också ett särintresse, som helst ser marknaden för säkra värdetransporter öka.

Vad är pengarna värda?
I kommentarsflödena kring Bitcoin kan man läsa att det finns en förväntan att värdet på en Bitcoin ska stiga, vilket skulle kunna leda till att Bitcoin utvecklas till en slags pensionsvaluta, där värdestegringen gör att innehavare av Bitcoins äger dem utan att omsätta dem i konsumtion. Riksbankschefen Stefan Ingves hävdar ständigt att målet för honom är två procents inflation, dvs värdet på pengarna bör optimalt urholkas med två procent per år för att ekonomin ska må bra. Hela den diskussionen belyser hur komplicerat vårt förhållande till pengar har blivit. Pengar är både ett betalmedel och har ett egenvärde, som kan förändras. Den ständiga sammanblandningen av real och finansiell ekonomi gör det inte enklare, liksom att pengamängden inte längre kontrolleras av Riksbanken utan av i vilken takt storbankerna vill och kan bevilja nya krediter och lån. De allra flesta pengarna i systemet förblir virtuella enheter. Joakim von Ankas badande i det stora kassavalvet är bara möjlig i fantasin.

Glesbygdens dilemman och dellösningar
Organisationen Hela Sverige Ska Leva, som framför allt bevakar landsbygdens och glesbygdens perspektiv, har ställt sig bakom Björn Erikssons Kontantuppror. I glesbygden fungerar internet ofta dåligt och är det dessutom allt glesare mellan Bankomater och banker med kontanthantering. Inte minst för turismen är det en överlevnadsfaktor att kunna erbjuda fungerande betalsystem, både via kort för större summor som övernattningar och konferenser, och för mindre belopp som ofta blir fallet på lokala torg och marknader. Mobila växlingskontor, skulle kunna vara en lösning för de näringsidkare, som behöver lämna in sina dagskassor och som behöver en säker tillgång till rätt mängd växelmynt och sedlar. Särskilt intressant vore att lokalt koppla denna service till satsningar på lokala betalningsmedel. Glesbygdskommunerna kan ta ett ansvar och stödja en lokal valuta, som gäller inom kommunen. Ungefär som Höganäs gjorde med sin Euronäs, men ännu tydligare i syfte att främja det lokala näringslivet. Betydelsen av en utbyggnad av det fiberoptiska nätet blir också avgörande för många på landsbygden, där trådlöst internet kan ha svårt att fungera. Mobila växlingskontor skulle faktiskt kunna vara intressant även för föreningslivet, som vill sätta in mynt från eventförsäljning, något som idag kostar pengar om det alls är möjligt.

Särintressen och rimligheter
Varje aktör har sina motiv. Björn Eriksson vill ha en fortsatt stark efterfrågan på säkerhetstransporter. Storbankerna vill ha fortsatt kontroll över betalningsströmmarna och kunna plocka ut sina avgifter av butiker, samtidigt som man bara ser kostnader i samband med kontantuttag och kontantinsättningar. Butiker och affärsidkare är naturligtvis kluvna. Det är en säkerhetsrisk med stor kontanthantering, samtidigt är torghandel, julmarknader, begagnat-loppis m.m. näst intill otänkbara utan kontanter. Många äldre och funktionshindrade har dessutom svårt att hantera de avancerade betalsystemen.

Svart ekonomi och brottslighet
Argumentet att kontanter utgör en förutsättning för den svarta ekonomin kan vara sant. Men det finns en moralisk dimension kring varje system. Varje teknisk konstruktion kan användas i goda eller mindre goda syften. Ska vi helt eliminera den risken blir vi tvungna att acceptera ett samhälle som utgår från att alla människor måste kontrolleras och övervakas. Få av oss som lever i demokratier skulle acceptera en sådan utveckling.

En privat ”bank” i molnet
Istället ligger hoppet i att relationsekonomin, samarbetsekonomin, utvecklas. En ekonomi, där kärnan är förtroende och tillit och där affärsuppgörelser primärt inte sker för att lura någon utan för att man är överens om det skäliga i en ersättning. Jag har tidigare skrivit om detta. Det som kan behövas i en sådan ekonomi är en minnesapp för telefonen, så att var och en inte glömmer bort vad han eller hon är skyldig någon annan. Och så kan dessa noteringar tankas av regelbundet mot det privata ”bankkontoret” på datorn eller i molnet. Därefter kan mjukvaran föreslå faktiska betalningar, baserat på vad app:en hade lagrat. Alternativt att butiken lagrar en skuld på personnummer och skickar en faktura en gång per månad till den som inte kan hantera en mobiltelefon eller som vill ha kontanter i handväskan. Det finns lösningar på allt. Vi behöver bara tänka i lite nya hjulspår.

 

Länktips: Riksbanken och de nya sedlarna:  http://www.riksbank.se/sv/Sedlar–mynt/Sedlar/Nya-sedlar/

Björn Eriksson, ordförande i Säkerhetsbranschen: http://www.svd.se/naringsliv/pengar/forre-rikspolischefen-startar-kontantuppror_4342435.svd och
http://www.kontantupproret.se/wp-content/uploads/2014/11/Korten.Pa%CC%8A.Bordet.print_.pdf

Hela Sverige Ska Leva hakade på debatten: http://www.helasverige.se/kansli/nyheter/visa/nyhet/bankerna-maaste-acceptera-kontanter/

Om Bitcoin – ganska avancerad beskrivning: http://www.bitcoin.se/hur-fungerar-bitcoin/

Graf över 30 dagars Bitcoin-transaktioner http://bit.ly/1DXWzjE

Efter konkursen i värdetransportbranschen för något år sedan: http://www.kontanten.se/1549/kontanterna-tillbaka-i-hela-sverige/

Kontantinsättning är en viktig funktion för många, se tekniken här: http://www.loomis.se/Vara-tjanster/Hitta-din-Loomis-Servicebox–Loomis-CashShop/

Tysk studie av kostnaden för kontanthanteringen: http://www.finextra.com/News/FullStory.aspx?newsitemid=24912

En miljon svenskar är inte på nätet: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/aktiva-och-intresserade-men-inte-av-natet_8891186.svd

Tre inlägg i debatten i oktober 2013:
http://www.di.se/artiklar/2013/10/22/debatt-sluta-med-smutsiga-pengar/
http://cornucopia.cornubot.se/2013/10/kontanthantering-billigare-an-betalkort.html
http://www.dn.se/ekonomi/kontanthanteringen-i-sverige-kostar-for-mycket/

Innanför och utanför

Att skolan inte fungerar som det var tänkt kanske är ett större problem än vad många vill erkänna. När samhället inte längre motsvarar våra förväntningar kommer andra lösningar att bli intressanta. Folkhemmet som en gemensam garant för välfärd, utbildning, sjukvård, grundtrygghet och som möjliggörare av vars och ens inneboende drivkrafter har kanske redan ersatts av något annat. Kontraktet, det underförstådda, gäller kanske inte ens längre.

Skolan är grunden
Grunden till att ingå i samhället läggs i skolan. Genom utbildning, men också genom en förståelse för vad vuxenvärlden erbjuder av möjligheter: kunskap, arbete, utveckling, livskvalitet, utmaningar, lycka, välgång, sjung-om-studenten…. Vad händer när löftet om en lockande vuxentillvaro inte hålls? Vad händer med tilltron och tilliten, sammanhållningen?

Kunskapen om vad ett samhälle är
Sviker vi våra barn och ungdomar när vi inte ger dem bästa tänkbara start i livet? Sviker vi dem när vi låter klyftorna i samhället växa och vi inte använder rätt metoder för att vända utvecklingen? När industrisamhället har ersatts av ett kunskapssamhälle är det väl självklart att alla ska möjlighet att ingå i kunskapssamhället? Om det nu är kunskap vi ska skapa vårt välstånd ur? Kunskapen om vad ett samhälle är tycks paradoxalt nog ha försvunnit i samma ögonblick som vi började beskriva det nuvarande samhället som just ett kunskapssamhälle.

Lockande för alla
Det viktigaste vi kan göra nu inför 2014 års riksdagsval är att begära att partierna synliggör sina vägar framåt, där samhället åter blir intressant och lockande för alla. Det är inte ett splittrat 2/3-dels samhälle som möjliggör en hållbar utveckling. Det vore förödande för hela idén om vårt samhälle att 1/3-del skulle hållas utanför, inte behövas, marginaliseras. I den situationen växer konflikterna, då ökar konfrontationen, där finns bara förlorare.

Innanför och utanför
För 2000 år sedan stod en ung familj utan natthärbärge nära Betlehem. Ingen ville släppa in dem i värmen. De fick nöja sig med ett stall i den stjärnklara himlen. Problematiken finns kvar. De där innanför släpper inte in dem som står utanför.