Det som ibland kallas ”valfrihet” eller ”privatisering” är ofta förskönande ord för att systematiskt använda skattepengar för egen vinning. Det blir allt vanligare att det offentliga överlåter åt aktiebolag att driva och bedriva sådan verksamhet, som samhället borde tillhandahålla. Skolan har dränerats på miljarder, som gått till ägarna i form av överskott i skolkoncerner. Olika institutioner, omsorgsverksamhet och assistansersättning läggs ut på privata aktörer. Kontrollen är påfallande bristfällig. Så småningom upptäcker försäkringskassan att ett stort antal assistansbolag har personer anställda, som i sin tur har kopplingar till den organiserade brottsligheten.
Blanketter i stället för kontakter Det är väl så det blir, när det personliga ansvaret och det personliga mötet ersätts av ett formaliserat bidrags- och beviljandesystem. Blanketter och ifyllnadsuppgifter, ikryssade rutor och formalia ersätter den personliga kontakten. I stället för att veta vem som gör vilken uppgift och med vilken kvalitetsnivå förväntas våra handläggare kontrollera att uppgifter stämmer. Mänskliga kontakter ersätts av blanketter. Och vill man som brukare få kontakt med någon handläggare hamnar man i en telefonkö efter att ha valt siffror i någon förutbestämd meny, som någon snabbt läser upp. ”Eller dröj kvar”, kan det heta i bästa fall, när inget alternativ passar.
Samhället behöver höja nivån Bakom kraven på ”effektivare” och ”konkurrensutsatt” verksamhet finns ett vinstintresse. Och nu tydligt också ett bedrägligt intresse, där bedragare passar på att ta uppdrag som inte utförs, som utförs slarvigt eller av fel personer osv. Att komma hem till folk för att se om det finns något att stjäla är ju också ett tänkbart motiv för att låtsas vilja utföra assistanstjänster. Hela samhället behöver rycka upp sig och inte minst måste det bli naturligt att ställa krav och att följa upp kvalitet och utförande.
Vill jag förklara för en robot hur jag mår? Man skulle kunna jämföra med en tandläkare eller en bilbesiktning. Skulle vi gilla att tandläkaren bara frågar oss om vi brukar borsta tänderna? Skulle det räcka att bilbesiktningsmannen bara frågar om vi har hört något konstigt ljud från motorn? Det skulle inte räcka att tandläkaren eller bilbesiktningsmannen bara fyller i en blankett. På motsvarande sätt måste vi inse att de viktiga sociala insatser som görs handlar om människor och om livskvalitet, som var och en behöver säkerställa att den landar på rätt nivå. Nästa steg är ju annars att en AI-robot kommer på hembesök och frågar hur jag mår. Vill jag berätta det för en robot?
I samhällsdebatten blir ofta frågorna kring livskvalitet under andra halvan av livet kraftigt förenklade och synen på ”äldre” schabloniserad. Det räcker att nämna Barbro Westerholms idoga kamp för att lansera begreppet ”årsrika” för att påminna om hur det under lång tid har funnits en tendens att skyffla undan frågor som rör seniorer, äldre. Seniorer har erfarenhet och kunskap som ska tas till vara, inte gömmas undan eller marginaliseras.
Konferens den 17 oktober 2024 Seniorvärlden heter en verksamhet som tycks se en uppgift i att koppla ihop forskning med företag och andra verksamheter som har med seniorers behov att göra. Den 17 oktober hade jag möjlighet att delta i en heldagskonferens som Seniorvärlden hade arrangerat. Ett av de inledande föredragen rubricerades ”Världen åldras, utmaningar för ett åldrande samhälle samt myter om åldrandet leder till ålderism.” Till viss del var det en sammanfattning av konferensens budskap. Några av mina intryck från konferensen följer här, men först ett par invändningar.
Arrangörerna hade kunnat ta ett större grepp och ifrågasatt mer Hade arrangörerna haft hållbar utveckling som en utgångspunkt hade analysen av nuläget sett annorlunda ut. Nu nöjde man sig med att konstatera att de dominerande trenderna är globalisering, urbanisering och digitalisering och att hoten på global nivå framför allt utgörs av klimatförändring, svält och demografisk utveckling. Att vi som samhälle behöver ta större höjd för många fler utmaningar och att det inte går att tro att business-as-usual är en framkomlig väg hade jag velat höra.
Liten utvikning om hur allvarligt läge vi har, och många blundar för Ur mitt perspektiv hade jag velat höra mer av en grundläggande kritisk syn, men det har ju inte landat ännu hos många aktörer hur kritisk situation vi befinner oss i. Denna ”distansering” till de pågående förändringarna och hoten är nog ganska typiska för många aktörer. Man vågar eller orkar inte ifrågasätta grunden för det som görs idag. Och vill inte i en konferens som denna tydligt ta politisk ställning, kan jag föreställa mig. Det sjunker liksom inte in att vi just nu överskrider sex av nio systemgränser för en tillvaro i balans med vad planeten klarar att hantera. Låt mig få påminna om detta med ett diagram.
Planetära gränser enl Johan Rockström m fl
När ska helheten egentligen komma upp på dagordningen? Arrangörerna har naturligtvis inte sett som sin uppgift att förändra synen på var vi befinner oss. Man har utgått från en relativt ”neutral” och allmänt accepterad omvärldsanalys. I en mer komplett omvärldsanalys måste hoten mot demokratin, krigen som pågår och den allmänna förskjutningen från tydligt sanningsfokus till en slags relativ syn på fakta och hur fakta ska tolkas också ingå. Men det ryms naturligtvis inte i en konferens om seniorers livsvillkor i Sverige. Allt ryms inte under en dag. Frågan är ändå: när ska helheten komma upp på dagordningen?
Trots invändningen ovan: Konferensen innehöll mycket intressant ”Om du inte har en funktion i samhället blir det allvarligt” sade en av huvudtalarna. Livet efter pensioneringen (och självklart under hela livet) behöver vara och uppfattas som meningsfullt och medskapande både av en själv och andra. Livets meningsfullhet ställs ofta på sin spets i samband med pensionering, när de dagliga rutinerna kanske upphör och sambandet mellan den egna uppgiften och helheten bryts. Särskilt allvarligt kan skiftet bli för ensamma, barnlösa och personer som har få nära vänner. Samhället har allt att vinna på att se till att folk trivs där de bor, och att det finns möjlighet för var och en att själv välja hur man använder sin tid. Vi lever allt längre och kan vi hålla oss friska och aktiva sparas mycket resurser, särskilt som vi blir allt fler med en hög ålder.
Några fakta att minnas Många siffror nämndes under dagen. Av alla 75-åringar i Sverige är det bara sju procent som är multisjuka. Samtidigt finns det 1000 lägenheter utan eget badrum inom äldreomsorgen och hela 17 000 lägenheter har olika kvalitetsbrister och bara 15 procent av alla lägenheter i Sverige har bra tillgänglighet. Samtidigt är nybyggnadstakten i samhället under en procent, dvs det lär ta tid att ”bygga bort” problemen. Det varnades också för tankarna på att kompromissa kring byggreglerna, med exemplet att det kan bli OK att bygga fönsterlösa sovrum och sovrum på 7 kvadratmeter. Ska det bli möjligt för hemtjänsten att ta hand om en sängliggande person får inte sängens långsida stå intill väggen. Osv.
Ekonomi, hälsa, kostens betydelse och att få vara subjekt Det talades ekonomi också. En miljon hushåll i Sverige har en utsatt ekonomisk situation med inga eller mycket små marginaler, värst utsatta är ensamstående kvinnor med barn. (Och inte lär Tidö-gängets politik göra livet lättare för de utsatta grupperna, tänker jag). Ett par talare kom in på hälsotemat och betonade vikten av vardagsrörelser och att anstränga hjärtat (få upp pulsen då och då) för att motverka en mängd problem, liksom att alla muskler behöver tränas i lagom doser. Att sitta still är farligare än att röka, som någon sa. En kost baserad på bönor, linser, fisk och ljust kött är att föredra. Och på ett generellt plan är det viktigt att skapa förutsättningar för seniorer att själva välja så mycket som möjligt, att inte objektivisera utan att snarare se seniorer som subjekt.
Ett exempel från verkligheten illustrerar budskapet Ett par dagar efter konferensen fick jag möjlighet att titta på en basketmatch för pojkar i 11-12-års åldern. Barnen var duktiga och kämpade på för att bli bättre, men det som knöt an till konferenstemat var en äldre herre som satt i sekretariatet och hade koll på regler, tider och annat under matchen. Han berättade att han hållit på med detta i 49 år. För mig illustrerar detta vikten av meningsfullhet i livet och att var och en bör få möjlighet att ─ oavsett ålder ─ hitta den roll man känner sig hemma i, behövd och bekräftad. Alla människor behöver känna delaktighet och att man har en uppgift. Och den insikten behöver följa oss livet ut.
Det finns mycket mer att återge från konferensen, men den som vill veta mer får höra av sig.
” – Här ser vi högst personaltäthet, många sjuksköterskor, den till utbildning sett mest kompetenta omsorgspersonalen, och flest nöjda brukare.” Detta säger Rasmus Broms vid Göteborgs Universitet som utrett kvalitén på äldreboenden som inte drivs av kommuner. Det han funnit är att det är icke-vinstdrivande organisationer överlag är bäst på äldreomsorg i Sverige. Detta när man jämfört fyra kategorier boenden under sju år.
2 639 verksamheter analyserades ! De kategorier man jämfört är icke-vinstdrivande organisationer och stiftelser, privata bolag, börsnoterade bolag och riskkapitalbolag. De undersökte personaltäthet, tillgång till sjuksköterskor, personalens utbildningsnivå, boendenöjdhet, samt hur väl boendena uppdaterat sina handlingsplaner. Hela 2 639 icke-kommunala äldreboenden har analyserats mellan åren 2012 och 2019. Resultatet kan på så sätt anses vara representativt för den icke-kommunala sektorn.
Den som är billigast är det av något skäl Underlagen till studien har hämtats från SCB och från Socialstyrelsens nationella enhets- och brukarundersökningar för särskilt boende för äldre. Och på ett sätt är det märkligt att detta blir en nyhet. Det blir bäst resultat om inte vinstintressen, eller ännu värre extrema vinstintressen, får styra hur man anställer, bemannar, och i övrigt driver en verksamhet. Vi ser det hela tiden. Hur kvaliteten sjunker när vinstkraven ökar. Man anställer personal med lägre utbildning (och lägre lönekrav). Jag är övertygad om att Malmbanans urspårningar i Norrbotten hänger ihop med hur man har upphandlat översyn och kvalitetskontroller. Den billigaste fick jobbet. Och den verksamheten var billig för att man inte förstod kraven eller för att man bara hade priset att konkurrera med.
Schweiz borde vara förebild Jag drar mig till minnes hur de resonerade i Schweiz när jag hade lite med det landet att göra. Där förstod alla att ”det måste bli lite dyrare nu när vi vill ha kvalitet”. Schweiziska ur håller hög kvalitet och kunderna betalar gärna för detta. Schweizisk precision inom tågtrafiken borde på liknande sätt bli riktmärket för svensk upphandling. Eller ur?
Ta vara på mervärdena Framför allt måste de icke-vinstdrivande verksamheterna inom skola och vård och omsorg få den uppskattning och det erkännande de förtjänar. Och få en automatisk fördel vid all kommunal upphandling. Är man bättre för brukare och för samhället i stort bör man ha en fördel i upphandlingen. Civilsamhällets olika organisationer behöver tydligare stöd och uppskattning. Eftersom man levererar tydliga mervärden.
