Det som ibland kallas ”valfrihet” eller ”privatisering” är ofta förskönande ord för att systematiskt använda skattepengar för egen vinning. Det blir allt vanligare att det offentliga överlåter åt aktiebolag att driva och bedriva sådan verksamhet, som samhället borde tillhandahålla. Skolan har dränerats på miljarder, som gått till ägarna i form av överskott i skolkoncerner. Olika institutioner, omsorgsverksamhet och assistansersättning läggs ut på privata aktörer. Kontrollen är påfallande bristfällig. Så småningom upptäcker försäkringskassan att ett stort antal assistansbolag har personer anställda, som i sin tur har kopplingar till den organiserade brottsligheten.

Blanketter i stället för kontakter
Det är väl så det blir, när det personliga ansvaret och det personliga mötet ersätts av ett formaliserat bidrags- och beviljandesystem. Blanketter och ifyllnadsuppgifter, ikryssade rutor och formalia ersätter den personliga kontakten. I stället för att veta vem som gör vilken uppgift och med vilken kvalitetsnivå förväntas våra handläggare kontrollera att uppgifter stämmer. Mänskliga kontakter ersätts av blanketter. Och vill man som brukare få kontakt med någon handläggare hamnar man i en telefonkö efter att ha valt siffror i någon förutbestämd meny, som någon snabbt läser upp. ”Eller dröj kvar”, kan det heta i bästa fall, när inget alternativ passar.

Samhället behöver höja nivån
Bakom kraven på ”effektivare” och ”konkurrensutsatt” verksamhet finns ett vinstintresse. Och nu tydligt också ett bedrägligt intresse, där bedragare passar på att ta uppdrag som inte utförs, som utförs slarvigt eller av fel personer osv. Att komma hem till folk för att se om det finns något att stjäla är ju också ett tänkbart motiv för att låtsas vilja utföra assistanstjänster. Hela samhället behöver rycka upp sig och inte minst måste det bli naturligt att ställa krav och att följa upp kvalitet och utförande.

Vill jag förklara för en robot hur jag mår?
Man skulle kunna jämföra med en tandläkare eller en bilbesiktning. Skulle vi gilla att tandläkaren bara frågar oss om vi brukar borsta tänderna? Skulle det räcka att bilbesiktningsmannen bara frågar om vi har hört något konstigt ljud från motorn? Det skulle inte räcka att tandläkaren eller bilbesiktningsmannen bara fyller i en blankett. På motsvarande sätt måste vi inse att de viktiga sociala insatser som görs handlar om människor och om livskvalitet, som var och en behöver säkerställa att den landar på rätt nivå. Nästa steg är ju annars att en AI-robot kommer på hembesök och frågar hur jag mår. Vill jag berätta det för en robot?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-avslojar-kriminella-jobbar-som-personliga-assistenter