Omsorg är mänskliga möten – inte blanketter

Det som ibland kallas ”valfrihet” eller ”privatisering” är ofta förskönande ord för att systematiskt använda skattepengar för egen vinning. Det blir allt vanligare att det offentliga överlåter åt aktiebolag att driva och bedriva sådan verksamhet, som samhället borde tillhandahålla. Skolan har dränerats på miljarder, som gått till ägarna i form av överskott i skolkoncerner. Olika institutioner, omsorgsverksamhet och assistansersättning läggs ut på privata aktörer. Kontrollen är påfallande bristfällig. Så småningom upptäcker försäkringskassan att ett stort antal assistansbolag har personer anställda, som i sin tur har kopplingar till den organiserade brottsligheten.

Blanketter i stället för kontakter
Det är väl så det blir, när det personliga ansvaret och det personliga mötet ersätts av ett formaliserat bidrags- och beviljandesystem. Blanketter och ifyllnadsuppgifter, ikryssade rutor och formalia ersätter den personliga kontakten. I stället för att veta vem som gör vilken uppgift och med vilken kvalitetsnivå förväntas våra handläggare kontrollera att uppgifter stämmer. Mänskliga kontakter ersätts av blanketter. Och vill man som brukare få kontakt med någon handläggare hamnar man i en telefonkö efter att ha valt siffror i någon förutbestämd meny, som någon snabbt läser upp. ”Eller dröj kvar”, kan det heta i bästa fall, när inget alternativ passar.

Samhället behöver höja nivån
Bakom kraven på ”effektivare” och ”konkurrensutsatt” verksamhet finns ett vinstintresse. Och nu tydligt också ett bedrägligt intresse, där bedragare passar på att ta uppdrag som inte utförs, som utförs slarvigt eller av fel personer osv. Att komma hem till folk för att se om det finns något att stjäla är ju också ett tänkbart motiv för att låtsas vilja utföra assistanstjänster. Hela samhället behöver rycka upp sig och inte minst måste det bli naturligt att ställa krav och att följa upp kvalitet och utförande.

Vill jag förklara för en robot hur jag mår?
Man skulle kunna jämföra med en tandläkare eller en bilbesiktning. Skulle vi gilla att tandläkaren bara frågar oss om vi brukar borsta tänderna? Skulle det räcka att bilbesiktningsmannen bara frågar om vi har hört något konstigt ljud från motorn? Det skulle inte räcka att tandläkaren eller bilbesiktningsmannen bara fyller i en blankett. På motsvarande sätt måste vi inse att de viktiga sociala insatser som görs handlar om människor och om livskvalitet, som var och en behöver säkerställa att den landar på rätt nivå. Nästa steg är ju annars att en AI-robot kommer på hembesök och frågar hur jag mår. Vill jag berätta det för en robot?

Länktips: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-avslojar-kriminella-jobbar-som-personliga-assistenter

Gör det lönsamt att ta ansvar

Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.

Olycksrisken ökar
Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):

Ur arbetet.se 28 maj 2024

Cynismen finns i flera branscher
Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?

Kunskapen ska stanna i landet
En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.

Belöna ansvarstagande
På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.

Fusk ska inte löna sig
Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.