Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).
Att lokalt kapa effekttopparna är smart Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.
En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.
Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.
Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?
Elbilar är intressant, bland annat för att vi behöver hitta alternativ till de fossildrivna fordon som låser fast oss i de klimatskadliga CO2-utsläppen. Jag läser regelbundet nyhetsbreven från OmEV, där kunniga personer sammanställer forskning och rapporter på ett tillgängligt sätt. Nu senast handlade nyhetsbrevet om batteriernas metaller och hur behov och efterfrågan kan komma att utvecklas. Det är intressant läsning. (Länktips nedan).
2050 kommer alla metaller från återvinning? Om cirka 25 år tror rapportförfattarna till ”The Battery Mineral Loop. The path from extraction to circularity.” från Rocky Mountain Institute i juli i år att batteriernas metaller huvudsakligen kan komma från återvinning. Det finns ockaå, precis som författarna av nyhetsbrevet OmEV påpekar, en inbyggd optimism i hela resonemanget. Bara för att det är tekniskt möjligt att öka prestanda, öka återvinningsandelen osv, är det ju långt ifrån säkert att den mest optimala utvecklingen faktiskt infinner sig. Marknaden bygger på sin logik och den tar inte hänsyn till de överordnade målen för planeten.
Fallgropar med suboptimering och marknadslogiken Ju mer man sätter sig in i dessa frågor, desto tydligare blir det att marknaden måste kompenseras eller kontrolleras om vi vill ha ut ett resultat som är till nytta för samhället i stort och för planeten. Så länge det är dyrare för batteritillverkare att köpa in återvunna metaller kommer de att efterfråga jungfruliga metaller. Och återvinningen får på så sätt krav på sig att bli ”billigare”. Hur detta går till har vi sett exempel på, när fattiga länder får ta hand om västvärldens sopberg och sortera allt manuellt. Det finns stora inbyggda risker i övertron på marknadens välsignelser.
Tillverkaren bör bli ansvarig för hela kedjan För egen del tror jag att om företagen får ansvar för sin produktion från ”ax till limpa” så ökar ansvarstagandet. Om det är biltillverkaren som även äger batterifabriken och har ägande i hela kedjan kring materialhanteringen så flyttas kostnader och rimliga vinster inom koncernen. Risken minskar att någon del av produktionskedjan krånglar till tillverkningen genom att ta extra mycket betalt eller utnyttja sin marknadsposition för kortsiktiga vinster. Ett sätt att åstadkomma ”från ax till limpa”-systemet är att politiskt förbjuda försäljning. Tillverkaren blir ansvarig för den produkt han sätter på marknaden och tvingas därmed att organisera återbruk och återvinning för att få lönsamhet i hela flödet.
Tvåhjulingar dominerar i Uganda En annan tanke som dyker upp vid läsning av OmEV-texten är att RMI-rapporten kanske har missbedömt efterfrågan på elektriska tvåhjulingar. När jag var i Uganda såg jag att det dominerande transportslaget var mopeder eller lätta motorcyklar. Det är kanske så att alla där drömmer om att köpa en bil, men mängden fordon gör att tvåhjulingar lättare tar sig fram, och de är dessutom billigare i inköp och i drift. Det ska inte underskattas att det finns en efterfrågan på fordon som inte tar så stor plats och som ändå löser en hel del av transport- och mobilitetsbehoven.
Hur går det för nya gruvor när efterfrågan är noll? En tredje tanke är att gruvbolagen bör besinna sig. Det är kanske inte nya gruvor med utvinning av sällsynta metaller som är framtiden. Det verkar i alla fall på RMI-rapporten att gruvintressenterna bör tänka både en och två gånger innan man plöjer ner miljarder i etablering av nya gruvor i Sverige eller annorstädes.
Greenwashing brukar det kallas när ett företag framställer en produkt eller en lösning som mer nyttig för klimatet eller för miljön än vad som är fallet. Det går att överdriva, att töja på sanningen och att välja jämförelsetal som kan blir mer vilseledande än upplysande. Nu har EU försökt ta tag i detta fenomen. Svenska forskningsinstitutet IVL har deltagit i arbetet och förklarar på länken nedan hur företag bör agera för att inte vilseleda, medvetet eller omedvetet. Fenomenet är lika gammalt som reklamen.
Det saknas motinformation Det är ju bra, kan man tycka, att EU sätter fingret på problemet. Men på ett plan är ju konsumenter och upphandlare alltid förlorare. Det finns ingen naturlig motinformation till den information och reklam företagen erbjuder. När Råd och Rön eller något statligt verk informerar om olika produkters eventuella skadlighet blir det bara små ljusglimtar i ett stort mörker. Konsumenterna har fått lita på olika miljömärkningar och certifieringar. Och inte ens alla dessa är alltid tillförlitliga.
Fast furniture och FSC Den fransk-tyska TV-kanalen ARTE har nyligen producerat en intressant film (länk nedan) som huvudsakligen handlar om ”Fast furniture”, som man jämställer med ”Fast fashion” och ”Fast food” i hur affärsmodellen ser ut. En miljömärkning som nagelfars i filmen är FSC, Forest Stewardship Council. FSC-märkning gäller regler för ett ansvarsfullt skogsbruk. Bekymret är att, som filmen visar, medlemsorganisationerna i FSC är de som lägger ribban för vad som ska kallas godkänt. Ett i grunden positivt instrument blir på så sätt en slags systematisk ”greenwash” av ett tveksamt eller ohållbart skogsbruk, eftersom branschen har ett så stort inflytande över verksamheten. Se gärna ARTE-filmen så blir kopplingarna tydliga.
Greenwashing på ett annat plan I samma film är det annars IKEA som står i skottgluggen. Hela IKEAs idé handlar om volymförsäljning till ett lågt pris. Att få produkter att hålla länge eller att minska resursuttaget är inget IKEA strävar efter. Och min reflexion blir att IKEA troligen försöker vinna tid när de etablerar sig på arenor som Retuna i Eskilstuna, eller när de introducerar ”Växelbruk” som ett sätt ta hand om kasserade arbetskläder och ge dem ett nytt liv. Det blir också slags greenwash, inte enligt EU:s lagstiftning, men på ett annat plan. När hela affärsmodellen bygger på att tillhandahålla ”Fast furniture” går det inte att låtsas att några små initiativ förändrar grunden för företaget.
Skicklig positionering Just IKEA har ju dessutom skickligt lanserat sig som ett svenskt företag, med en underförstådd berättelse om att smålänningar som Ingvar Kamprad är sparsamma och förstår ekonomi. IKEA har positionerat sig skickligt, minst sagt. Men vi som handlar där, ja jag måste erkänna att det blivit ett och annat från IKEA genom åren, har bidragit till att ”Fast furniture” har blivit ett problem. Och att IKEA inte finns på börsen gör ju också att den styrelse som tar besluten inte behöver lyssna på externa ägare. Man kan köra vidare så länge man ser det som lönsamt och rimligt. Nu siktar man på Sydamerika. Som om inte Amazonas redan var hotat.
Värde istället för vinst Greenwashing-lagen må vara bra, men problemet är att stora delar av den ekonomi vi låtit oss bli beroende av bygger på pris och vinst istället för värde.
Länktips: IVL sammanfattar rekommendationer angående den nya greenwashing-lag som EU vill införa. här
Pandemin blev startpunkten för en kris, som förstärktes och fördjupades av Putins krig, av ett tvärstopp i Suezkanalen, av snabba energiprisförändringar, räntehöjningar, inflation och en allmän oro för utvecklingen. Handeln ställdes inför multipla utmaningar när både leverantörsledets punktlighet och kundernas beteenden snabbt förändrades. Business-as-usual blev snabbt business-as-unusual. Förändring och kaos blev det nya normala. Högskolan i Väst har forskat på hur handeln hanterade ─ och fortfarande hanterar ─ detta nya läge. Den 1 februari presenterade professor Malin Sundström sina observationer och slutsatser på Handelshögskolan i Göteborg.
Kappahl och Svenska Handel deltog Vid seminariet deltog även Elisabeth Peregi, VD på Kappahl, och Henrik Ekelund, enhetschef på Svensk Handel. Den som söker på Handelsrådets hemsida kan troligen hitta en inspelning från seminariet. Jag gick dit för att uppdatera mig på hur handeln utvecklas, vilken väg handeln tar och därmed också vad utbildningsaktörer som Handelshögskolan förmedlar till blivande ekonomer i samhället. Har man kommit något steg närmare en cirkulär ekonomi? Inser man vad hållbar utveckling innebär för företag som bygger sin affärsidé på volymförsäljning? Har krisen, som fanns med i rubriken till inbjudan, fått branscherna att ompröva sina affärsmodeller?
Krisen pågår fortfarande, men man blundar för de stora… Det var intressant att notera att Elisabeth Peregi från Kappahl konstaterade att ”detta tar inte slut”. Föränderligheten och det oförutsägbara kommer ständigt finnas som en komponent i planeringen. Eller som Malin Sundström sa: Permakrisen pågår fortfarande. Men i den lista på delkriser som branscherna nu ständigt behöver hålla sig uppdaterade kring nämndes inte de största kriserna. Kanske för att effekterna ännu så länge inte påverkar de dagliga verksamheterna så mycket. Klimatkrisen nämndes inte. Och heller inte krisen för hela vårt ekosystem, där vi just nu håller på med massutrotning av arter och att i snabb takt sabotera försörjningen av vatten och livsmedel för miljarder människor. Osv.
Innovativa grepp och nya idéer Men det var ändå väldigt intressant att notera hur ( i detta forskningsprojekt) sju stora kedjor hanterade den multipla krissituation de ställdes inför. Som Henrik Ekelund konstaterade: tio års planerad ökning av e-handelvolymen inträffade på tre månader. Styrelserna ersattes i vissa sammanhang av en operativ krisledning, där även oprövade idéer togs tillvara och operativ personal på olika nivåer involverades i besluten. Flexibilitet, nytänkande och mod tycks ha präglat beslutsfattandet. En insikt om värdet av olika kompetenser hos medarbetarna tycks ha sjunkit in hos ledningarna. Kvalitet och innovativa sätt att hantera nya lägen lyftes fram.
Nya insikter De gamla lösningarna kunde inte längre användas. Malin Sundström beskrev det som att handeln traditionellt är bra på att hantera linjära förändringar, enstaka kriser och samband, men detta kaos-tillstånd var nytt. Då tänkte jag att kanske har insikten landat hos handeln att det gamla linjära systemet behöver ersättas med ett cirkulärt. Riktigt där är vi ännu inte. Men det fanns indikationer på att nya sätt att organisera handeln kommer att ta plats. Elisabeth Peregi talade om hur Kappahl ansträngt sig att hitta samverkan och ömsesidigt stöd med sina leverantörer. Insikten har nog landat att man sitter i samma båt och är beroende av varandra. Ska kedjorna överleva behöver de kunna lita på att leverantörerna överlever.
Välkommen till en kaordisk tillvaro En hel del av nytänkandet kretsade kring kombinationer av on-line- och off-line-köp. Hur utlämningsplatser och hemleveranser har blivit allt viktigare och att skrytlägen och varumärkesbyggande placeringar av spatiösa butiker i centrala citylägen blivit mindre viktiga. ”Vi ska vara där kunden är”, som Elisabeth Peregi uttryckte det. Malin Sundström satte ett ord på denna nya självorganisering och flexibilitet, som präglar handeln: man verkar i ett kaordiskt system, ett system som integrerar både kaos och ordning och som i stor utsträckning organiserar sig självt. Där finns en kärna av kvalitet, som jag hoppas handeln inte tappar bort. Att bejaka olika kompetenser i organisationen, att vara öppen och lyhörd för olika perspektiv och att ödmjukt anpassa sig till föränderlighet.
Hur ska citykärnor och köpcentra utvecklas? En viktig aspekt av seminariet var att diskutera hur stadskärnor och köpcentra påverkas av att handelns tunga aktörer nu skiftar fokus. Det är tydligt att stadskärnor, affärsstråk och köplador även fortsatt kommer att spela roll för hur handeln syns och verkar. Men det blir inte lika självklart för handeln att medverka i citysamarbeten som t.ex. Innerstaden Göteborg. Det blev lite hängande i luften om det är staten, regionen, kommunen, handeln eller någon samarbetsorganisation som ska ta täten när det gäller att utveckla cityområdena. ”Vi vill ju inte att den organiserade brottsligheten tar över”, som någon sa. Samtidigt är det oklart vems ansvar det är att stadskärnor och affärsgator är attraktiva stråk för medborgarna.
Var ska det nya testas, och på vems initiativ? Någon i publiken föreslog att en ”dirigent” får i uppdrag att hålla ihop ”orkestern” av olika verksamheter som har olika motiv och förutsättningar att synas och finnas i citylägena. Malin Sundström ville se statliga stöd och mer av regional styrning för att fånga upp de lokala skillnaderna på hur städer och köpcentra kan verka i samhället. Henrik Ekelund nämnde att kommunen har planmonopolet. Själv tror jag att det kommer att handla om att skapa förutsättningar för ombyggnad av befintliga lokaler, större flexibilitet när det gäller tillfälliga butikslösningar och att skapa en delaktighet, där ingen lämnas utanför. Enklast är att testa nya koncept i de områden, där de innovativa lösningarna enklast kan utvärderas. Hammarkullen? Rinkeby?
Insikten finns Det hoppfulla är att handeln tycks förstå att de gamla strukturerna och strategierna inte längre gäller. Det är en ständigt pågående kaordisk situation, som varje verksamhet behöver samspela i. I varje fall de verksamheter som långsiktigt har en roll i det hållbara samhället.
Delegationen för Cirkulär Ekonomi höll sin årskonferens den 21 november, där en hel dag ägnades åt en rad presentationer av hur det ser ut på helhets- och detaljnivå när det gäller Cirkulär Ekonomi. Kommer vi att kunna ersätta de linjära flödena med mer cirkulära?
Flera kända presentatörer Professor Tomas Kåberger, som annars mest ägnar sig åt att synliggöra hur de förnybara energislagen utvecklas, är ordförande för delegationen och ledde halva dagen. Den oförtröttlige Anders Wijkman medverkade också med en genomarbetad presentation av hur illa det är ställt med resursanvändningen i relation till vad klimat och ekosystem kan balansera. Därutöver medverkade flera företrädare för forskning, industri och myndigheter, flera av dem med inspirerande bidrag. Här några av de saker jag fångade upp, inklusive kommentarer. Formatet för denna bloggtext är aningen längre än vanligt.
Innovationer, design och andra nyckelfunktioner I sin översiktliga inledning betonade Tomas Kåberger att det i närtid hänt flera saker som tvingat både industrin och regeringar att ompröva sina tidigare ställningstaganden. Covid, plötsliga stopp i Suezkanalen och nya krig har visat hur sårbar den globala handeln är. Organiserad brottslighet använder cyniskt handeln med avfall för att göra svart ekonomi vit och för exploatering av människor och miljö. Han betonade även vikten av innovationer, av rätt typ av produkt- och systemdesign och hur viktigt det är för industrin att noga följa vad som händer på EU-nivå. Han betonade även att de nya affärsmodellerna kommer att bygga mer på samarbete och systemförhandling än tidigare. Generellt har Delegationen numera ett mer uttalat industriellt fokus.
Företagsexempel─ där bl.a. Scania sticker ut Efter ett lysande exempel med ett företag i kontorsmöbelbranschen, Recomo, och efter att ha tagit del av en presentation som synliggjorde att returplast för livsmedel kräver särskilda kvalitetskrav längs hela kedjan, blev det dags för Paulina Edblad Granholm att berätta om hur Scania arbetar med cirkulär ekonomi. Det generella intrycket är att Scania tar utmaningarna på rätt sätt. Ett exempel hon nämnde var hur Scania nu testar att ta in renoverade växellådor i produktionen. I en bisats nämndes också hur klimateffektivt det kan vara med biogas, eftersom metangasen har flera gånger så stor påverkan på klimatet jämfört med koldioxid. Att omvandla metangas till koldioxid via förbränning blir på så sätt en bra åtgärd i klimatarbetet.
Många kloka tankar Ett av de exempel Scania lyfte fram är att man ser en potential att sälja sand från sitt gjuteri, sand som idag klassas som avfall och där regelverken bromsar denna möjlighet. Begreppet avfall behöver utmanas så att man talar om restresurser med ett värde. Det handlar om tusentals ton sand som skulle kunna komma till nytta. Batterifrågan nämndes också och hur kostsamt det blir med administration och transporter av batterier. Just ifråga om batterier handlar det också om en avvägning mellan tre olika sätt att ta hand om en uttjänt produkt: återanvändning (reuse), återanvändning på ett annat sätt (repurpose) och att cirkulera som komponenter eller material (recycle). I ett projekt håller Scania även på med tjänstifiering av transporter, där det kan handla om att ta betalt per kilometer för ett transportarbete. Utmaningarna handlar här om hur initiala kostnader ska täckas och hur restvärdet ska bedömas. Nyckeln, sades det, handlar om hur funktionsupphandling ska gå till. Paulina Edblad Granholm efterlyste även fler arenor för lärande och samordning.
Några bra inspel från Electrolux Ur det som sades för lunchavbrottet vill jag lyfta det som Electrolux representant Annika Kühner nämnde om att de kunnat fastställa att ungefär sjuttio procent av kylskåpskunderna accepterar att den plast som monteras inuti kylskåpen gärna kan vara matt ljusgrå, som den blir när den är cirkulerad. Det nämndes också att Frankrike ligger långt framme när det gäller lagstiftningen kring rätten att reparera produkter. Annika Kühner berättade även om Electrolux stora framgång med funktionsförsäljning till kommunala bostadsbolag. Hälften av alla maskinbyten försvann när det var tydligare vem som ansvarade för service, underhåll och reparationer.
Bara att buga för nestorn Anders Wijkman Anders Wijkman höll en faktaspäckad presentation efter lunchpausen. På bild efter bild visade han hur kurvorna fortfarande går åt fel håll. Ett centralt budskap är att materialanvändningen ökar mer än tillväxten. Det hänger bland annat samman med effektiviteten. När fler enheter kan produceras till ett lägre styckpris ökar volymerna. Anders Wijkman betonade att vi måste analysera efterfrågan mer än tillförselfrågorna. Decoupling, som många talade om för något decennium sedan, har inte ägt rum. Tillväxten har inte frikopplats från materialanvändningen.
En åtgärdslista från Anders Wijkman
Läs listan ovan ─ den säger mycket men inte allt Ovanstående bild summerar ganska väl vad som behöver göras på fyra områden. Vi vet således vad som måste göras, men beslutshorisonten är otydlig. Vem ska ta vilket beslut på vilket mandat? Hoppet ligger väl i att tillräckligt många bestämmer sig. Att tro att dagens makthavare skulle erkänna sina tillkortakommanden är väl att hoppas för mycket? Och vilken industriledare kan ta beslut för mer än sin egen verksamhet? Hoppet ligger i att tillräckligt många vill samma sak samtidigt.
Orden betyder inte vad vi tror? Åter till konferensen. Det följde ett antal presentationer om kritiska råvaror, om EU:s batteriförordning som träder i kraft i februari 2024, om standardiseringsarbetet inom SIS, CEN och ISO och om handelns betydelse. Den som vill vet mer kan titta på den inspelade versionen av dagen, se länktips nedan. Det är värt att notera att kritiska råvaror inte handlar om, som man skulle kunna tro, sällsynta metaller eller liknande. Istället används begreppet för att klassificera hur stort importberoendet är eller hur många länder som producerar en vara. Begreppet har inget med miljörisker att göra. Terminologin är ett kapitel för sig.
Fem saker att reda ut Frågan om cirkulär ekonomi och om hur industrin och näringslivet ska hitta sin väg framåt i att bli mer cirkulära sina affärsmodeller kräver att inte bara industrin gör sin hemläxa. Här måste alla aktörer bidra med sina delbeslut på ett klokt sätt. Forskningen måste utgå från hur läget är och behöver hitta övergripande verktyg och lösningar som politiker, myndigheter och näringslivet kan använda, helst på en samordnad EU-nivå. Exempel på områden som snarast behöver uppmärksamhet: * Terminologin ─ vad menar ni med olika begrepp. Vilka begrepp behöver ersättas med andra? Kan vi ha kvar begreppet avfall, måste inte allting ses som mer eller mindre användbara resurser? * Användbara resurser ─ det som förr kallades avfall, behöver en helt ny och gemensam lagstiftning åtminstone på EU-nivå, så att allt material kan komma till återanvändning. * Rollfördelningen ─ vem har ansvar för vilka delar när det handlar om utveckling av en cirkulär ekonomi? Hur ska processerna se ut? I decennier har det talats om ”hållbar utveckling”. Det begreppet har inte gett oss en hållbar utveckling. Andra talar om omställning. När det kanske mest handlar om inställning. Vår inställning till den värld vi lever i och som snabbt håller på att föröda förutsättningarna för ett gott liv. * Ekonomidelen av cirkulär ekonomi. Lyser som vanligt med sin frånvaro. Ingen talare utmanar den rådande ekonomiska ordningen, trots att den inte fångar de värden av den cirkulära ekonomin som är helt avgörande. Ett fortsatt suboptimerande av kortsiktig, linjär vinst låser fast oss i den rådande ekonomin. Istället för vinst måste vi hitta sätt att redovisa värde, värdebevarande, värdeskapande osv. Var är alla ekonomer? ( Ett litet undantag var när tio ekonomer från Linköping den 12 oktober skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten och just efterlyste ett nytt sätt att redovisa framgång ─ fler sådana inlägg behövs från ekonomsidan). * Insikten att vi som en konsekvens av en ny redovisning också behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte låser fast oss i det linjära tänket.
Vad kan långsiktigt ingå i hållbarheten? Sedan måste vi på ett generellt plan också orka ifrågasätta de verksamheter som vi inte med god vilja kan hävda ingår i ett hållbart samhälle. När allt ohållbart är utfasat återstår de hållbara verksamheterna. Metoder för detta finns. Back-casting och genomarbetade systematiska verktyg för att mejsla ut vad som har förutsättningar att kunna bidra till hållbarheten. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.
Tidsbesparande Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.
Snabb leverans, inga köer, enkelhet… Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.
En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut? Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.
Olika bekvämlighet i butik och on-line Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.
Alltför mycket bekvämlighet innebär risker I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.
Negativa effekter De sex områden som hon nämner är Hälsorisker Miljöpåverkan Överkonsumtion Teknikberoende Social isolering Arbetsmiljöproblem Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.
”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion? På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.
Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?
I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.
Vad är pengar? I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?
Minoriteter är inte intressanta Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.
Inget personnummer? Otur… Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.
Suboptimeringen styr Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.
Var är kapitlet om en hållbar ekonomi? Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.
Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.
CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.
Byggbranschens roll i stort Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.
RISE vill att kommuner och beställare ställer krav CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.
Hur ska demonteringen optimeras? Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.
Hur ser ekonomin ut? Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.
Avvägningen behöver ändras Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?
Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?
Hur blev det så här? 100 miljarder plagg tillverkas varje år. Hälften slängs inom ett år. Sopbergen växer samtidigt som de stora klädföretagen och deras aktiva influencers gör vad de kan för att hålla igång ett system som ingen på allvar kan tycka är hållbart. Hur blev det så här?
Vidriga konsekvenser av vår konsumtion Jag läser reportaget i Aftonbladet. (Länk, se längst ner). Taggförsedda plagg följs på sin sista resa till avlägsna länder och smutsiga marknader. Det som någon köpte för en tid sedan har nu hamnat på ett annat ställe på jorden. Mycket blir bara sopor, en del mals ner, några plagg säljs vidare för att bäras av någon. Och i varje led finns det någon som ser en ekonomisk möjlighet, hela vägen ner till de fattigaste i något – ofta afrikanskt – land.
Green-wash bromsar verklig utveckling Hur ska utvecklingen vändas? Det tycks inte räcka att företagen tar sitt ansvar. Dimridåerna och felinformationen från H&M tyder på att man bara gör det som ger sken av att innebära en förändring av branschen. På riktigt kommer inte branschen själv att ställa om, i alla fall inte inom rimlig tid. Så hur ska utvecklingen vändas?
Besinning? EU har beslutat att medlemsländerna senast 2025 ska ha etablerat ett insamlingssystem för textilier. Finland har sjösatt sitt system vid senaste årsskiftet. Jag har bloggat en hel del om textilier och cirkulär ekonomi och i länktips-listan finns en del länkar att följa. Men Aftonbladet-reportaget indikerar att det räcker inte att vi blir bättre på att samla in textilier som går att återbruka respektive kan bli nya fibrer. Det behövs någon eller några aktörer som på allvar utmanar de företag som idag tjänar pengar på att systemet ser ut som det gör. Klädbranschen har utvecklats till något som både i praktiken och symboliskt illustrerar vår samtids svårighet att besinna sig.
Samhällsnyttan måste stärkas ”Tillväxt” är det mantra försvararna av nuvarande system alltid återvänder till. Men är tillväxt utan konsekvensanalys rimlig? Måste vi inte hitta sätt att relativisera tillväxten till vad hållbarheten kan bära? Är det inte en omvänd bevisföring som måste fram? Att den som vill tjäna pengar på produktion, särskilt i masskala, måste redovisa på vilka sätt man säkerställer att produktionen och hela kretsloppet kring produkterna styrs upp på ett hållbart sätt? Eller ska vi fortsätta så här? Hur länge då?
Vinstjakt viktigare än hållbarhet? Jag hör i andanom hur marknadens tillskyndare förfasar sig över sådana förslag. ”Stenålder”, ”kommunism” och diverse obehagliga invektiv lär snabbt hagla över den som dristar sig till att ifrågasätta dagens system och framför allt hur det idag går att tjäna pengar på värderingar av verksamheter . Så hur tänker de som äger aktier i H&M? Ska allt fortsätta som vanligt för att säkra upp aktievinsterna? Eller ska H&M (och andra i den branschen) åläggas att ta samhällsansvar? Och hur ska de reglerna tas fram och implementeras?
Resan måste fortsätta Det rimliga är att EU sätter ner foten. Man har ju i alla fall bestämt att insamling måste ske. Nu måste resan fortsätta, så att hela branschen byter skepnad. Och green-washingen måste avslöjas. Det duger inte att låtsas att allt är bra. Läs reportaget.
En stor motkraft till ett solidariskt ansvarstagande kring klimat, resurser och välfärd är den egoism som ständigt gör sig påmind. I våra val på skilda nivåer tar sig hänsynslösheten olika uttryck. Hur det kan se ut på gräsrotsnivå blev jag varse igår på en årsstämma i en bostadsrättsförening.
Förslaget, som hade kunnat göra nytta, i sammanfattning Förslaget var att organisera klädinsamling, dels användbara plagg och dels textilt material som kan bli nya produkter, och göra det i samarbete med Röda Korset. Det skulle inte kosta något, Röda Korset skulle komma med viss regelbundenhet och byta behållare, de boende skulle på ett enkelt sätt bli av med kläder, lakan, gardiner och annat. Behållarna skulle stå inomhus, där inget skulle bli fuktskadat och kunna rullas ut på ett enkelt sätt. Allt var i detalj planerat och presenterades som ett test under ett halvår, där några boende skulle ta på sig att se till att det fungerar. Rummet som skulle användas skulle dessutom bli minimalt ianspråktaget, ett rum som för övrigt används synnerligen sällan. Där står en vibrationsdammsugare sedan decennier, som föreningen inte ens informerar om att den finns. Allt var förberett för en testperiod för att på ett enkelt sätt samla in överskottstextilier och kläder.
Inte hjälpa till, hellre betala mer senare Stämman röstade ner förslaget. Att hjälpa Röda Korset att göra nytta under pågående krig i Europa var mindre viktigt än att säkerställa att ett sällan använt rum skulle lämnas orört. Tydligare kan det inte bli. I valet mellan att tänka bortom sina egna behov jämfört med att krampaktigt hålla fast vid de egna förmånerna, så valde de boende att avslå motionen om klädinsamling. I valet mellan att bejaka en gratis insamlingsmöjlighet och att så småningom (genom de EU-beslut som nu rullas ut) tvingas betala för samma funktion via något renhållningsbolag valde de boende det senare. I valet mellan att låta allt vara som det är eller att förändra, valde de boende att inte ändra något.
10 procent av klimatpåverkan kommer från modeindustrin Till sakfrågan hör hur mycket textilförsäljningen ökar. På 20 år har mängden textilier gått från knappt 11 kg per person och år till över 15 kg enligt statistik från Naturvårdsverket. (Se länktips nedan). Den som satt sig in i vilken påverkan textilindustrin har på klimat och miljö vet att enbart modeindustrin står för 10 procent av den globala klimatpåverkan, att vattenåtgången per plagg är enorm och att den stora mängden kemikalier i odling och produktion är ett olöst och växande bekymmer.
Egoismen i ett nötskal Att förenkla hur varje tillverkat plagg kan få förlängd livslängd och återanvändning borde vara en logisk slutledning mot bakgrund av att vi vet hur det ser ut. Men nej, förändring röstas ner. En minimal påverkan på ett sällan använt utrymme är för värdefullt än att bry sig om något så diffust som miljö, klimat eller krigsflyktingar som behöver hjälp.
Så här ser det ut på gräsrotsnivå i det jämförelsevis rika Sverige. Här ska vi inte hjälpa flyktingar, vi ska inte göra det enkelt för boende att ta hand om produkter som skulle kunna användas längre tid. Här gäller köp och släng och värna det egna. Och det lär våra barn och barnbarn fortsätta att göra om inget ändras.
