Sju kritiska röster till trickle down

Läsningen av Jennifer Hintons bok ”Game Changer” ledde till att jag snubblade över ett antal texter och länkar som knyter an till de skador som den förda ekonomiska politiken har lett till. Hinton (se länktips nedan) talar i principiella termer om vinst-fokus och icke-vinst-fokus som de viktigaste alternativen att ta ställning till. Hon nämner inte lika tydligt det problem som uppkommit när vinsten de senaste decennierna har fördelats på ett orättvist sätt, ett sätt som förvärrat samhällsutvecklingen. Jag nämner här sju av de ekonomer som är kritiska till hur vinster har fördelats de senaste decennierna.

Friedman & Co hade fel
Milton Friedman har ofta beskrivits som frontfigur för den teori som dominerat i västvärlden, där vinstmaximering för att gynna aktieägare gått före allt annat. Friedman kanske var mest känd av förespråkarna, men det fanns andra som drev samma tes. Michael Jensen och William Meckling skrev 1976 en artikel med titeln ”Theory of the Firm”, som utgick från idén att allt överskott i ett företag ska tillfalla aktieägarna. Jensen och Meckling förde i sin artikel resonemang kring hur VD:ar skulle förmås att maximera aktieägarnas förmögenhet. Så småningom löstes detta genom att VD-löner knöts till hur aktiekursen utvecklades. Bland politiker som anammade teserna fanns Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Lynn Stout
En forskare som fullständigt sågade upplägget med vinstmaximering till aktieägare var professor Lynn Stout, som för cirka tio år sedan skrev: ”The Dumbest Business Idea ever”. (Se länktips nedan). Hon gick bort 2018 men hävdade bl a att det överskott som företaget genererar kan företagets styrelse besluta att använda på olika sätt. De ”kan välja att dela ut en del av vinsten till aktieägarna, men den kan också välja att höja de anställdas löner, investera i marknadsföring eller forskning och utveckling, eller ge bidrag till välgörande ändamål. ” (….) ” De kan visserligen välja att maximera vinsten, men de kan också välja att eftersträva andra mål som inte strider mot lagen – exempelvis att ta hand om anställda och leverantörer, tillgodose kundernas behov, gynna lokalsamhället och samhället i stort, eller att bevara och skydda själva bolaget. Att prioritera aktieägarna är alltså ett val som ledningen gör – inte ett lagstadgat krav. ” 

Kortsiktigheten syns i Fortunes 500-lista
Här kan det passa att påminna om hur industrialister och företagsledare genom seklen har betett sig. Man har tänkt långsiktigt, investerat i rätt teknik i rätt läge, tagit beslut som kortsiktigt kanske har kostat mycket pengar, men långsiktigt haft stor betydelse. När vinstoptimeringen istället används för att berika aktieägare uppstår mycket lätt en situation, där man agerar kortsiktigt och suboptimerar verksamhetens resultat. Lynn Stout bekräftade denna trend när hon påpekade att ”den förväntade livslängden för företag på Fortune 500-listan har sjunkit drastiskt – från 75 år i början av 1900-talet till endast 15 år hundra år senare. ” ( Listan ges ut av tidningen Fortune och rangordnar de 500 företag i USA mest störst inkomster).

Herbert Simon
Professor Lynn Stout citerade också den tidigare ”nobelpristagaren” och ekonomen Herbert Simon, som för mer än ett halvsekel sedan sa att företag inte behöver försöka optimera utifrån ett enda mål. Han hävdade att företag kan sträva efter att uppnå flera olika mål – och försöka prestera hyggligt (eller åtminstone tillräckligt bra) inom vart och ett av dem – snarare än att maximera bara ett. Det engelska språket saknar en bra översättning av vårt svenska ”lagom”, som ju hade kunnat passa istället för det Simon kallade ”satisficing” – en mix av ”satisfy”, tillfredsställa, och ”suffice”, vara tillräcklig. Men det räcker inte med Stout och Simon. Det vimlar av kritiker.

”Trickle down har misslyckats”
Joseph Stiglitz var vice chef för världsbanken och fick ”nobelpriset” i ekonomi 2001. Han hävdar med eftertryck att allt tal om ”trickle down” har misslyckats, dvs teorin att bara de rika får tjäna mer pengar så vinner hela samhället på det. (Se länktips nedan). Forskningen visar att medelinkomsterna i USA har sjunkit de senaste 20 åren, och låginkomsttagare har fått det sämre de senaste 50 åren. Produktiviteten ökar, påpekar han, men lönerna hänger inte med: ”Under de senaste tre decennierna har lönerna vuxit betydligt mindre än produktiviteten” . Och ”Regeringen kan beskatta de rikas inkomster och använda medlen till att finansiera antingen privata eller offentliga investeringar; en sådan politik minskar ojämlikheter i konsumtion och disponibel inkomst, och leder till ökat nationellt sparande.” Och inte nog med detta.

Minskad ojämlikhet stärker ekonomin
Stiglitz igen: ”Ny empirisk forskning från OECD visar att inkomstojämlikhet har en negativ och statistiskt säkerställd effekt på tillväxten på medellång sikt. Enligt uppskattningar skulle den samlade ekonomiska tillväxten i länder som USA, Storbritannien och Italien ha varit sex till nio procentenheter högre under de senaste två decennierna om inkomstojämlikheten inte hade ökat”. Dvs med jämnare inkomster vinner hela samhället på detta, får mer resurser till att bygga vägar, anställa personal och ordna välfärd. Stiglitz bekräftar just detta: ”Det är inte förvånande att de offentliga investeringarna är lägre i länder med större ojämlikhet.” Nu behöver reglerna göras om, menar Stiglitz: ”Nu måste de skrivas om ännu en gång, för att minska ojämlikheten och stärka ekonomin – till exempel genom att motverka det kortsiktiga tänkande som har blivit utbrett inom finans- och näringslivet.”

De svagaste drabbas trefalt
Stiglitz påpekar också att utvecklingen drabbar de svagare grupperna i samhället trefalt: ”I dag drabbas arbetstagare på tre sätt: av hög arbetslöshet, svag löneutveckling och nedskärningar i den offentliga servicen – detta eftersom de statliga intäkterna är lägre än vad de skulle ha varit om ekonomin fungerade väl.” Lägg därtill hur högre utbildning och sjukvård i USA finansieras av avgifter, så blir det tydligt hur utvecklingen missgynnar stora delar av befolkningen. BNP är ett felaktigt mått på utveckling, säger han också och att vi mäter fel saker: ”Människor bryr sig om hälsa, rättvisa och trygghet, men ändå återspeglar inte BNP-statistiken att dessa områden försämras över tid”.

Simon Sinek
Ur den långa raden av pålästa kritiker väljer jag att ta fram ytterligare tre namn (se länktips nedan). Simon Sinek beskriver hur Milton Friedmans tes om aktieägarnas krav på företagen som det viktigaste syftet för företaget att uppfylla skadar företagen. Han menar att rädslan att bli den som får lämna företaget när vinsten ska optimeras eroderar den interna kapaciteten. Anställda vågar inte ta upp problem med sin chef av rädsla för att hamna på listan av personal som får gå när den kortsiktiga vinsten ska redovisas. Detta skapar i värsta fall en sluten företagskultur där man inte tar tag i svårigheter och heller inte diskuterar lösningar på ett öppet sätt.

Steve Keen
Ekonomen Steve Keen är en annan röst ur mängden. (Se länktips nedan). Han har siffror på hur den rådande dogmen har skadat USA:s ekonomi. Han jämför siffrorna för Reagan och Thatcher med dem efter. Före Reagan hade USA en tillväxt på 2,5 procent per år och per capita, efter Reagan har den legat på 1,7 procent. Och liknande med Storbritannien. Före Thatcher 2,4 procent per år och per capita och efter Thatcher 1,75 procent. Och eftersom detta nu har pågått så länge ligger inkomsten 40 procent lägre än vad som hade kunnat vara rimligt, hävdar Keen.

Nick Hanauer
Även kapitalister som miljardären Nick Hanauer talar klarspråk. (Se länktips nedan). Han jämför hur mycket av BNP som gått till ägarna under 1980-talet respektive nu. Han menar att det handlar om en andel på 6 procent som nu blivit 12 procent. Och de anställdas löner har haft motsatt utveckling, från 12 till 6 procent. På 30 år handlar det om en enorm förmögenhetsförflyttning säger Hanauer. Det handlar om en biljon dollar. Drygt hälften av all genererad vinst används idag för att köpa aktier.

Och i den svenska valrörelsen 2026 stod partiledaren Mohamsson (L) och hävdade att Sverige behöver 500 nya miljardärer. Trots att vi per capita har fler miljardärer än USA.

Länktips: https://christerowe.se/2026/11/nr1418-lasning-jennifer-hinton-game-changer/

Länktips: Jensen och Mecklings 56-sidiga artikel från 1976: kan du läsa på engelska här

Länktips: The Dumbest Business Idea Ever kan du läsa här

Länktips: Stiglitz kort filmklipp: https://www.facebook.com/reel/1755541965489067

Länktips: Stiglitz artikel: som du kan läsa här

Länktips: Kort klipp med Simon Sinek: https://www.facebook.com/reel/2936502690042824

Länktips: Kort klipp med Steve Keen: https://www.facebook.com/reel/1600059601526589

Länktips: Kort klipp med Nick Hanauer: https://www.facebook.com/reel/1815974189449608

Tre företag och vad som inte får tappas bort

Vad är det som gör att små svenska, innovativa företag hittar lösningar på problem? En faktor är naturligtvis att rätt person, eller personer, identifierar ett problem som de också anar att de kan ha en lösning på. En annan faktor är att utbildningssystemet lyckas få rätt personer att fånga upp just de kunskaper och de metoder till problemlösning som är relevanta i sammanhanget. En tredje faktor är att staten, regionerna eller de offentliga institutioner som ska främja framväxten av innovativa lösningar finns på plats och att de gör rätt värdering av de stödansökningar som de får att hantera. För det fjärde behöver naturligtvis teknik- , ekonomi- och tajming-parametrar, liksom kunder och intressenter visa passa in i utvecklingsprocesserna. För det femte kan det också vara avgörande att det inte vimlar av konkurrenter som vill samma sak. På det hela taget är det en hel del som behöver klaffa. Desto roligare är det att ta del av berättelserna där det lyckats.

Webbinarium om tre framgångsföretag
RE:Source är ett strategiskt stödprogram som har funnits sedan 2016. Senast 2028 ska det avslutas, är det tänkt. Som framgår av namnet (?) handlar det om att använda resurser och material på ett hållbart sätt, att minska överanvändningen av råvaror och att skapa förutsättningar för cirkulära flöden. Senast för ett år sedan skrev jag här på bloggen om RE:Source och deras rapport. (Ser länktips nedan). Nu tänkte jag berätta om tre små och innovativa företag som fått stöd av RE:Source, och som jag hörde om på ett webbinariun höromdagen.

Att undvika PFAS
Ett av företagen har fokuserat på att fasa ut PFAS och teflon ur de produkter som används i matlagningen, primärt i storkök. Företaget Ipinium har hållit på i drygt 25 år och lanserar nu Nord-Coat, en beläggning för plåtar och stekpannor, som är teflonfri och som tål 440 C°. Det är induktionstekniken i spisarna som gör att temperaturen blir så hög, får jag veta under ett webbinarium, där VD Mikael Wallborg berättar om företaget. Den beläggning de nu tagit fram är PFAS-fri och man har nu lyckats exkludera även andra farliga kemikalier. Evighetskemikalier som PFAS bryts som bekant inte ner och kan orsaka stor skada i ekosystemet. Det rimliga vore nu att lagstiftningen såg till att PFAS och teflon förbjuds i kontakt med livsmedel. Ett av företagen som använder Ipiniums teknik är Trangia.

Kvicksilverrening
Ett annat företag heter Atium och har en filtreringsteknik för att ta hand om kvicksilver på elektrokemisk väg. En kundgrupp för den här tekniken är folktandvården. Alla gamla amalgamfyllningar som plockas bort innehåller kvicksilver och kvicksilvret får ju inte hamna i det naturliga kretsloppet. Även återvinningsföretagen är väldigt intresserade av att kunna filtrera bort kvicksilverförekomster. Lösningen lämpar sig också mycket väl för en affärsmodell, där någon betalar per år för att få en lösning på sitt problem, dvs att man betalar för en funktion istället för ägande av en produkt.

Kontaminationsteknik
Ett tredje företag som jag får information om heter Drev och de arbetar med rening av micro- och nano-partiklar primärt i avancerade batteritillverkningsmiljöer och andra miljöer som kräver synnerligen hög renhetsgrad. De säger själva att det inte är städning de håller på med, utan kontaminationskontroll. Farliga ämnen som litium, magnesium, nickel och kobolt samlas in och kan också återanvändas. Det finns ett antal fabriksmiljöer, där den här tekniken passar in.

Vi får bara det som efterfrågas
Viktigt är att vi har ett utbildningssystem som tar till vara olika kompetenser och förmågor och som samtidigt säkerställer en hög kompetens hos ”alla andra”. Kunder, upphandlare, beställare, bankfolk, finansieringshandläggare, politiker…. alla behöver förstå vad som saknas och hur vi bäst fyller luckorna. Hur en ny lösning passar in i helheten, om denna lösning orsakar nya problem osv. De två stora högerpartierna i Sverige, M och SD, har tankesmedjor som tillsammans har tagit fram en vision för Sverige. Där framgår med (o)önskad tydlighet att det man vill se är en avgiftsbelagd universitetsutbildning. Just den åtgärden skulle skada Sverige enormt mot bakgrund av just detta att ”alla” behöver förstå hur nya lösningar passar in. Vi får inte bättre lösningar än de som efterfrågas.

Motiven för SD och M?
Det är inte färre personer med adekvat kunskap som behövs utan motsatsen. Att SD genom Oikos vill skrota folkbildning och göra högre utbildning dyrare kan man begripa ur deras ideologiska perspektiv, där pålästa och kunniga väljare naturligtvis utgör ett hot. Men att Timbro, påhejat och finansierat av organisationen Svenskt Näringsliv, gillar ett sämre konkurrensläge för svensk industri förvånar enormt.

Både bredd och djup
Och om vi ska klara en utveckling som bygger på att vi bromsar in det som i debatten brukar kallas ”tillväxten” behöver vi både bredd och djup kunskaper i samhället. Fortfarande tycks många tro att samhället och vi alla skulle vinna på att använda mer energi, mer resurser och göra allt på kortare tid, samtidigt som vi blundar för all negativ miljöpåverkan eller skjuter problemen på framtiden. Ska vi klara att ställa om ekonomin, produktion och hela samhället måste vi alla bli mycket smartare. Och sluta upp att dela in oss i vinnare och förlorare.

Länktips: Om RE:Source: https://resource-sip.se/om-oss/

Länktips: https://christerowe.se/2025/11/nr1270-the-circularity-report-om-vilka-varden-som-gar-forlorade/

Återbruk av skor kanske är närmare än du tror?

IVL har haft ett forskningsprojekt som har undersökt förutsättningarna för återbruk av skor. Handelsrådet har publicerat en intervju med Tomas Rydberg och en sammanfattning av rapportens slutsatser. (Se länktips nedan). Skor säljs ungefär 30 miljoner par per år i Sverige, så det är en ganska stor mängd skor som varje år sätts på marknaden. Det intressanta är naturligtvis om det finns förutsättningar för återbruk och hur återbruk kan bli lönsamt, miljömässigt smartast och kan bidra till minskat tryck på jungfruliga resurser. Det som framkommer ur rapporten är att det går.

En variant av ROT-avdrag?
Ett sätt att närma sig frågan vore att utgå från nya affärsmodeller, där konsumenter och detaljister samverkar för en gemensam nytta. Rapporten föreslår att konsumenten kan få en värdekupong för återlämnade skor, men här skulle det kunna vara intressant att testa en annan rollfördelning. Man skulle kunna tänka sig att konsumenten involveras i bedömning, sortering, enklare uppfräschning, märkning osv. För att i gengäld få rabatt på köp av de skor som säljs. Eller ett slags ROT-avdrag som också nämns i seminariet som Handelsrådet ordat.

Prosumentlösningar?
Detta eftersom personal- och bemanningsfrågan sannolikt blir en kostnadsdrivande faktor när begagnade skor ska tas om hand. Om konsumenten involveras i affärsupplägget uppstår en möjlighet att generera en win-win-lösning. Som ”medlem” i ett skoförsäljningskooperativ skulle konsumenten kunna ta på sig att göra nytta ett par timmar per månad mot att få rabatt på priset av skor vid försäljning.

Återbruk innebär nytänkande
I det seminarium Handelsrådet har lagt ut (se länktips nedan) lyfts en hel del av de frågor som viktiga att belysa när det gäller återbruk av skor. En avgörande fråga är den lönsamhet som kan uppstå vid försäljning av återbruksskor. Och om den lönsamheten minskar lönsamheten vid alternativ ”linjär” försäljning kan ju intresset för återbruk bli nära noll. Det enda rimliga är att styrmedel organiseras för maximering av livslängd och för att skor ska kunna återbrukas efter rimligt komplicerad process. Det system som hela tiden utgår från utnyttjande av jungfruliga resurser behöver ersättas med ett system som bygger på hushållning av resurser, av energi och manuellt arbete. Kvalitet måste belönas. Och nya affärsmodeller behöver se dagens ljus.

Lönsamhetsfrågor
En siffra som visas i seminariet är att det krävs att butiken hanterar och säljer många fler begagnade skor för att få samma lönsamhet som kan uppnås vid försäljning av enbart nyproducerade skor. Sannolikt just för att det blir många fler arbetsmoment per sko, där slutprodukten dessutom behöver säljas till ett lägre pris än den nyproducerade skon.

Det samlas in fler skor än vad som kan återbrukas
En intressant detalj är att projektet räknade fram att det blir 50 procent överinsamling, dvs skor som inte går att återvinna och som istället gick till förbränning utgjorde ungefär en tredjedel av de skor som samlades in. Det innebär att det behövs plats för all hantering. En annan intressant detalj var att hälften av de skor som exponerades för försäljning såldes snabbt till cirka motsvarande halva nypriset. Det finns således kunder som gärna köper återbrukade skor.

Vem har bollen?
Nya yrkesroller kommer att behövas, nämndes i seminariet. Detta är intressant och sätter fingret på vilken aktör som egentligen ska driva fram den utvecklingen. Krävs det lagstiftning eller är det ett tydligt konsumenttryck som gör att något händer? Eller är det att det uppstår nya företag som utmanar de etablerade kedjorna? Och det behövs nytänkande på lokalsidan, nämligen att ha plats för inlämning, sortering och arbete med de återbruksbara skorna.

Act of Caring
Act of Caring är ett intressant initiativ för att få folk att – tillsammans – vårda sina saker. Så håller produkterna, till exempel skorna, längre. Ola Gejde från Act of Caring nämner att det numera bara finns 400 skomakare i Sverige, mot tidigare 4 000. Och säger även det som kanske är att svära i kyrkan hos handeln, nämligen att ”företagen måste uppmana sina kunder att ha vara på sina produkter”, ett uttalande som naturligtvis går stick i stäv med den rådande volymförsäljningsidén, där köp-slit-och-släng ger bästa intäkten på kort sikt. Han nämner också ett franskt varumärke, Veja, som inkluderar omsorg av befintliga skor. Se länktips nedan.

Länktips: Projektbeskrivning: här

Länktips: Rapportsammanfattning: https://handelsradet.se/app/uploads/2026/10/Sammanfattning-2026_8.pdf

Länktips: 30 minuters podd med Tomas Rydberg om projektet: https://www.youtube.com/watch?v=q8gTjDwx5fc&list=PL_FaVi7xeTXV6rNWMagmhKOGMebfN7E-q&index=6

Länktips: En timmes seminarium om projektet som IVL hållit i: https://www.youtube.com/watch?v=WzSKj1Se60I

Länktips: Act of Caring: https://actofcaring.com/pages/om-oss?srsltid=AU7gw4Uoo99yIMOKgWXXpkTIpfNd30vaJYlvsL9TiAc2i8_LGKDqFgte

Länktips: Veja: https://www.veja-store.com/sv_se/

Länktips: Veja: https://project.veja-store.com/en

Så här skrev jag till EU om moms

EU har haft ett ”dialogfönster” öppet, för att låta organisationer, företag och allmänhet lämna synpunkter på den förändring av moms-lagstiftningen man förbereder. Momsen är en skatt som varje land kan besluta om, men den är också samordnad mellan länderna så att EU-länder kan exportera varor och tjänster utan moms. Momsen blir en slags procentuell pålaga på allt som säljs inom EU och utgör en rejäl intäkt till varje lands statliga finanser. Momsen skiljer sig i procentsatser för olika produktkategorier, men detta avgörs på nationell nivå. Den 4 november är sista dagen att lämna synpunkter till EU angående moms-lagstiftningen. (Se länktips nedan till mitt tidigare inlägg om samma sak).

Momsen behöver förstärka en omställning i hållbar riktning
För mig handlar det väldigt mycket om att momsen behöver förändras i grunden. Från att vara uppbyggd enligt en linjär princip behöver momsen utgå från en cirkulär ekonomi, där förbättring och upparbetning av produkter blir självklara komponenter för näringslivet, liksom att utveckla nya affärsupplägg. Resursanvändningen måste bromsas in, energianvändningen likaså. Vi behöver belöna företag som tar ansvar för ekosystemet, vattenförsörjningen och säkerställa att ekonomin ryms inom det sociala manöverutrymme som ”donut”-ekonomin pekar ut. I den text man kan skicka till EU finns utrymme för 4000 tecken, så jag fick korta ner min text en hel del. Men i översättning från engelskan följer mitt inspel här.

Mitt förslag till EU:
(Citat) Tack för möjligheten att lämna synpunkter på den nya momslagstiftningen. Jag skulle vilja se en process i tre nivåer. Momsen måste reformeras på ett sätt som bevarar dess legitimitet, rättvisa och ekonomiska värde, samtidigt som den effektivt styr produktion, investeringar, konsumtion, energianvändning, transporter och andra centrala funktioner mot hållbarhet.

Cirkulär ekonomi behöver nya begrepp och ramar
Den första nivån handlar om att etablera ett regelverk och en nomenklatur som speglar verkligheten på ett mer modernt sätt. Avfall och restprodukter kan fungera som råvaror i tillverkningsprocesser. Man bör undersöka hur lagstiftningen – till exempel genom förbud mot export av ”avfall” – i praktiken hindrar ett ansvarsfullt resursutnyttjande. Det krävs regelverk som förhindrar att nytillverkade varor, som aldrig har använts, förstörs. Det behövs en ny terminologi – en som på ett mer precist sätt beskriver produkters status, certifiering eller godkännande.

Bibehållet produktansvar
Ett tillvägagångssätt att undersöka är att införa ett krav på att tillverkande företag (inom vissa sektorer) aldrig ska kunna frånsäga sig ansvaret för sina produkter. De skulle kunna ta betalt baserat på användning, men skulle alltid behålla ett visst ansvar – förslagsvis hanterat genom en avancerad fond utformad för att hantera scenarier som företagskonkurser – vilket skulle omfatta själva produkterna och de farliga beståndsdelar de innehåller. Konsumenten har inte tillräcklig kunskap.

Bonus-malus-system
Den andra nivån innebär att vidareutveckla momssystemet – eventuellt bransch för bransch – för att påskynda utfasningen av produkter som skadar miljön, ekosystemen, vattenresurserna och så vidare. Genom att gradvis göra skadliga produkter dyrare, samtidigt som ”oskadliga” produkter blir relativt billigare, styr momssystemet produktion och konsumtion i en riktning som skyddar miljön. Vissa branscher kan fungera som pilotområden, där företagen inom dessa sektorer får i uppdrag att utforma ett bonus-malus-system.

Även Business-to-Business, B2B, behöver ingå
De minst önskvärda produkterna görs dyrare än de överlägsna alternativ som erbjuds av konkurrerande företag. Huvudsyftet är att upprätthålla skatteintäkterna och samtidigt skapa ett tydligt incitament för tillverkare att konkurrera utifrån kvalitetsegenskaper. Vissa branscher skulle också kunna väljas ut som pilotområden för att belöna produkters livslängd – vilket gör det mer lönsamt för både företag och användare att nyttja en produkt snarare än att äga den. Dessutom bör transaktioner mellan företag (B2B) undersökas i syfte att skapa nya, ömsesidigt gynnsamma samarbetsmodeller, så kallad industriell symbios.

Värdefokus istället för vinst
Den tredje nivån innebär att man går hela vägen: produkter som inte kan ingå i ett slutet kretslopp fasas gradvis ut, samtidigt som företag uppmuntras – eller tvingas – att under en generös tidsperiod ställa om sina produktionsprocesser så att uppkomsten av avfall blir ett kostsamt undantag. Detta kräver en utformning av mervärdesskattesystemet (momsen) som följer en produkt genom dess olika stadier av uppgradering och återtillverkning. Momsen bör stå i ett omvänt förhållande till värdeskapande och ansvarstagande. Produkter som är utformade för en lång livslängd skulle belönas med en lägre momssats, medan produkter med en genomgående kort livslängd skulle bli relativt dyrare. På denna tredje nivå är målet att ersätta den nuvarande linjära momslogiken med en hållbar, cirkulär moms – en som är kopplad till värdeskapande snarare än vinstjakt. Detta synsätt vilar också på en ny syn på ägandeprincipen, liksom på alternativa metoder för att redovisa företagsverksamhet. Det rör sig här om kringliggande processer som kräver ytterligare utredning för att säkerställa att momssystemet effektivt samverkar med de mål vi vill uppnå.

Avslutningsord
Forskare med intresse för en ny ekonomi måste involveras. Ett exempel från Amsterdam: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page
Jag instämmer också i den kommentar som lämnats av Lorenzo Liguoro från Italien.
Momssystemet bör underlätta den utveckling vi vill se, inte hindra den. (Slut citat).

Det ska bli intressant att se om detta inspel gör någon skillnad.

Länktips: Min tidigare text om EU-momsen: https://christerowe.se/2026/10/nr1403-en-ny-eu-moms-pa-gang/

Skiss på ”not for profit” ekonomi

Jennifer Hinton är en forskare som jag är intresserad av. Hennes tankar om en ”lagom-ekonomi” (mitt uttryck, inte hennes) tilltalar mig. Nu när det finns en chans att ge EU lite inspel kring den nya moms-lagstiftningen frågade jag henne om råd och fick som svar en länk till ett ”white paper” som handlar om hur vi kan rigga en socialt och miljömässigt hållbar ekonomi för att stärka EU för framtiden. Även om materialet kom 2024 är det aktuellt. (Se länktips nedan).

Så här kan den hållbara ekonomin formas
Här ingår en video på 48 minuter som förklarar en hel del av det som står skrivet i den rapport på 144 sidor som de också länkar till. Att återge allt låter sig inte göras, men jag plockar ut lite godbitar som är extra centrala. De är hämtade från sidan 23-29 ur ”the white paper”, som har rubriken ”Sustainable by design – industrial policy för long-term competitiveness in the EU”.

NFP economy har möjlighet att nå högre mål
Hinton menar att dagens ekonomi skapar problem på flera nivåer. Bland annat handlar det om att överproduktionen skapar ett orimligt resursuttag och energianvändning, att ekonomin bidrar till ojämlikheten i form av att vissa löner hålls nere för att maximera vinsten åt andra samt att marknaden ständigt tenderar att koncentrera ägandet, vilket i sin tur skapar ett demokratiskt underskott. Ekonomin behöver struktureras för att innebära en annan dynamik, menar hon. En icke-vinstdriven ekonomi (not-for-profit, NFP, economy) kan istället samverka med myndigheter får att nå gemensamma och överordnade mål. Hälsa och miljö behöver ges högsta prioritet, inte lokal vinst. Offentlig upphandling och pensionsfondernas placeringar kan användas för att styra i rätt riktning, menar hon.

ESOP är en modell som fungerar på två olika sätt
En stor del av videon och rapporten handlar om olika företagsformer, där gemensamägda företag och ett steward ownership, förvaltarstyrt företagande, tar stor plats. Det talas också om den s.k. ESOP-modellen, som ger anställda rätt att få andelar i det företag man är anställd i. Två olika koncept använder samma förkortning, vilket är förvirrande. Det amerikanska systemet bygger på att en stiftelse som köper aktier som fördelas till de anställda, medan en annan modell ger de anställda optioner på att i ett framtida läge köpa andelar i företaget till ett förutbestämt värde.

Personalägda företag är intressanta
De nämner också att det är 450 000 SME-företag som årligen byter ägare i EU. Och att en tredjedel av dessa, som innebär cirka 600 000 anställda, har en framtid som är hotad. EU behöver stödja de små företagen mer för att göra generationsväxlingar och ägarbyten mer attraktiva och ha ett särskilt fokus på de gemensamägda, personalägda, företagen. Bo Rothstein har också forskat om detta. Se länktips nedan.

Intressant om energikooperativ
En av forskarna i rapporten, Björn Hoops, fokuserar på samägda energiföretag. Han menar att det går att sätta upp viktiga parametrar för att dessa företag ska bli socialt och ekonomiskt hållbara. Så att det offentliga kan stödja initiativ på ett sätt som bidrar till en hållbar utveckling. Han nämner krav på att andelar ska ägas lokalt, att låginkomsthushåll ska kunna inkluderas, att externa företag inte får vara delägare, att företaget ska styras och ledas av medlemmarna själva, att företaget ska ha som huvudsyfte att göra samhällsnytta, inte att generera vinst. Han menar att EU behöver göra det enklare att driva energikooperativ i olika storlek och att det är viktigt att respektera olikheter i förutsättningar.

Snart kommer Jennifer Hintons bok
Inom några veckor kommer den bok Jennifer Hinton sedan länge har aviserat. Det ska bli intressant att ta del av hennes slutsatser. Jag återkommer i frågan.

Länktips: https://act.uva.nl/research/research-projects/sustainable-by-design/sustainable-by-design.html?cb#page

Länktips: Bo Rothstein om personalägda företag: https://christerowe.se/2026/01/nr1299-kloka-tankar-fran-bo-rothstein/

En ny EU-moms på gång!

EU-kommissionen har just nu det man skulle kunna kalla ett synpunktsfönster, en tidsperiod fram till den fjärde november 2026 då vem som helst, företag, organisationer, privatpersoner osv, är välkomna att komma med förslag, idéer och synpunkter inför den process i en relativ snar framtid som ska leda fram till en ny momslagstiftning. För mig är detta intressant av två skäl. Dels att det är en möjlighet att på detta sätt vara medskapande i EU:s lagstiftning rent generellt. Och dels för att behovet av en ny moms-lagstiftning på EU-nivå är något jag har tänkt på åtminstone sedan 2014. (Se länktips från EU-kommissionen nedan).

Några av kommentarerna så här långt
I skrivande stund finns det 22 publicerade synpunkter från privatpersoner och företag i olika länder. De flesta nöjer sig med att se frågan ur ett mycket snävt perspektiv och föreslå sänkt moms på en viss produkt med en viss egenskap. Ett norskt företag i IT-branschen, Atea, med 88 kontor runt om i världen, lyfter dock frågan en aning för att peka på att det måste vara kommersiellt och administrativt praktiskt att samla in utrustning, bedöma den, radera data, reparera eller uppgradera den där så är lämpligt, samt möjliggöra en dokumenterad vidareanvändning över landsgränser. Detta är särskilt relevant för IT-utrustning, menar de. Ett italienskt företag lyfter också mycket klokt att momsens utformning ”bör bedömas inte bara i förhållande till den cirkulära slutprodukten, utan utifrån hela den cirkulära värdekedjan. (…) Cirkulära industriella värdekedjor omfattar ofta flera aktörer som utför aktiviteter kopplade till insamling, förberedelse, behandling, omvandling och tillverkning. En tydlig och enhetlig skattemässig behandling genom dessa olika led kan därför bidra till att minska transaktionskostnader och osäkerhet kring investeringar. (…) Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur mervärdesskatten fungerar på framväxande marknader för sekundära råvaror och råvaror utvunna ur avfall. Om det övergripande europeiska politiska målet är att stärka tillgången till cirkulära råvaror och utveckla en verklig inre marknad för sekundära råvaror, bör mervärdesskattereglerna vara förenliga med detta mål”.

Så här skriver EU-kommissionen
Det som kommissionen skriver i sin egen introduktion av frågeställningen väcker en del frågor just om hur långt man är beredd att gå. De skriver på sidan två: ” Mervärdesskatt (moms) är en viktig inkomstkälla för EU-länderna och stod 2024 för 7,1 % av EU:s BNP och 15,5 % av de totala offentliga skatteintäkterna. Samtidigt är det viktigt att momsregelverket är förenligt med EU:s bredare politiska mål, så att momsreglerna inte hindrar företag och konsumenter från att använda tillgångar på ett mer cirkulärt sätt, samtidigt som momssystemets grundläggande principer bevaras. ”

Staten tjänar på överkonsumtionen
Momsen ska således både förändras och anpassas till den cirkulära ekonomins behov och verklighet samtidigt som de ”grundläggande principerna ska bevaras”. Momsen i nuvarande konstruktion är linjär och följer en tänkt produktförädling i flera steg tills den når konsumenten och därmed ska betalas till fullo och redovisas av den säljande parten, med avdrag för den moms som uppstått i tidigare led. Staten tjänar således mer moms ju snabbare vi konsumerar, kasserar fullt fungerande produkter och köper nya produkter. Vid kort livslängd på produkterna ökar statens skatteintäkter som en andel av försäljningen till konsument.

Undantagen kan inte bli huvudregel
Att korrigera momsprocentsatser för livsmedel, second-hand eller annat går an sålänge det undantagsvis finns mindre andelar av momsen som får lägre momssatser, tycks de flesta makthavare resonera i dagsläget. Men ska vi på allvar få hela ekonomin att bygga på cirkulära principer går det inte att ha undantag som utgör grundregeln. Vi behöver en ny moms som bättre korrelerar med hur produkter och produkters värde förvaltas och förädlas i den cirkulära ekonomin.

Den linjära modellen leder fel
Idag är momsdebiteringen en del av ägarbytet. Leverantör nummer ett säljer sitt halvfabrikat till leverantör två och den halvfärdiga produkten övertas av detta företag, som efter förädling säljer vidare produkten till leverantör tre osv. Det momsen indikerar är att det har skett ett skifte i vem som disponerar och äger produkten. Slutkonsumenten är också mycket riktigt den som slutligt äger varan och när den inte längre är brukbar kasseras den. Det linjära logiken flyttar ägandet i olika led fram till soptippen. Och under resan kasserar staten in sin andel av värdestegringen.

Nyttjande – inte ägande
En ny moms bör rimligen inte utgå från ägandet som princip utan från nyttjandet och värdebevarandet. En väl använd och väl omskött produkt, som har en lång livslängd och hög tillförlitlighet i sin funktionalitet ska rimligen beskattas lägre än en produkt som hanteras vårdslöst och snabbt blir oanvänd. Det system som skulle kunna fånga detta kriterium är att varje konsumentprodukt (av vissa typer) är registrerad hos tillverkaren och status på produkten redovisas i en graderad skala. Ägandet kvarstår hos företaget, medan nyttjandet är konsumentens. Betalningen för nyttjandet sker via abonnemang, hyresavtal eller liknande. Det kan även gälla fast installerade maskiner, diskmaskiner, köksapparater osv. Om produkten är i gott skick och den förväntade livslängden är lång blir momsbeloppet lägre. Och omvänt. Det blir dyrare för leverantören (och nyttjaren) när ingen bryr sig om att produkten ska fungera länge. För att finkalibrera ett sådant system skulle ett lokalt bonus-malus-system kunna användas. Så att statens intäkter blir konstanta, medan det blir just värdeförvaltningen som belönas.

Vi behöver forma det som är i linje med vad vi vill uppnå
Självfallet finns det invändningar mot detta system. Att det blir krångligt osv. Men vi har streck-koder, vi har smart-phones och vi har ett AI-stöd som i en nära framtid klarar att hantera stora informationsmängder. Om vi menar allvar med att komma ur köp-slit-och-släng-ekonomin måste vi våga testa nya sätt att fånga värden och restvärden baserat på det vi vill uppnå. Vill vi uppnå maximal volymomsättning i varje ögonblick kan vi fortsätta som förut och låtsas att resurser och energi inte berörs av den eviga tillväxtens logik. Eller om vi vill skapa en ekonomi som bygger på vad naturen klarar av att bära så försöker vi skapa system som utgår från det vi vill åstadkomma.

Vi måste passa på nu
Jag kommer att skriva ett förslag till EU-kommissionen som betonar vikten av att på allvar byta huvudinriktning i hur stater beskattar tillverkning och nyttjande så att vi bromsar överkonsumtionen. Det är vår skyldighet att försöka. Att blunda och låtsas som att en evig tillväxt och ett ökat resursutnyttjande är förenligt med en hållbar utveckling är bedrägeri.

Länktips: https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/have-your-say/initiatives/18833-VAT-and-circular-economy_en

Det cirkulära byggandet kommer stegvis närmare

Den 27 maj var det en ”Urban Lunchtime”, som är event anordnade av Urban Futures. (Se länktips nedan). Sara Pettersson, verksamhetsledare på Urban Futures, inledde och sedan talade Sandra Moberg och Thomas Stoll, båda från IVL, och Johanna Engberg från White Arkitekter. Seminariet fokuserade på systemförståelse och framtagna handböcker för att få byggbranschens olika aktörer att förstå hur man kan ta ansvar för en omställning där samhällsplanering och byggande blir organiserat utifrån cirkulära principer.

Handböcker för byggande, samhällsplanering och verksamhetsutveckling

Tydlighet från ledningens sida
En av bilderna visade hur viktigt det kan vara att undvika rivning och att undvika nybyggnation men också hur viktigt det är att dokumentera det som görs för att underlätta en senare renovering. Det är viktigt att ha framtagna strategier och också att genomföra processer i etapper, där det lämnas utrymme för justeringar. Det handlar om att i förväg definiera vilka processer som behövas och att ledningen är tydlig med vad man vill få genomfört. Planeringstiden kan kosta en del, men det blir klart billigare på materialsidan om allt görs på rätt sätt.

Systemnivå och generella ändringar
I seminariet får vi veta att ett företag sparade 70 MSEK på att tänka rätt från början och ett annat Uppsala-projekt kortade ner färdigställandetiden med två år, vilket naturligtvis gynnar fastighetsägare som kan få intäkter snabbare. Detta enbart på att projektet genomfördes som en ombyggnad istället för en rivning. Under seminariet upprepas budskapet att systemnivån är viktig att utgå ifrån. Det gäller att få in det cirkulära tänket som det nya normala. Se till att vägvalen sker tidigt i processen. Om det cirkulära kommer in för sent i processen är risken stor att det blir ändringar på marginalen istället för att bli ändringar av mer generell natur.

Lönsamheten på aktörsnivå styr fortfarande?
Fokus måste ligga uppströms eftersom det hittillsvarande har handlat om att riva och att ordna nyproduktion. Mycket internationellt arbete pågår. Man ser mer och mer systemtänkande, styrning och fokus på planering, där det gäller att värdera det befintliga. Det slår mig att det som inte berörs under dragningen är vem som ska värdera olika objekt ur ett långsiktigt perspektiv. Fastighetsägare, entreprenörer och långivare har sina lönsamhetskalkyler, men mot detta behöver vi ställa andra värderingar. Vad tjänar samhället på? Och hur ska de kalkylerna se ut?

Från linjär reflex till cirkulärt omdöme
Presentatörerna betonar att det egentligen inte handlar om att ställa upp fler krav, utan snarare att ställa rätt frågor i rätt sammanhang. Och vem har egentligen ansvar för de olika processerna och hur sker övergången? Frågorna måste också ställas när det fortfarande finns ett utrymme för påverkan och vägval. Det man vill propagera för är en metodik som bygger på samverkan och logiska beslut. ”Från linjär reflex till cirkulärt omdöme” som man beskriver det. Vem får ställa krav och i vilket läge? Var uppstår barriärer och varför?

”Vi river inte”
Ett par projekt lyftes fram: Vi på Hörnet och Hoppet 2, projekt som jag berört tidigare i bloggen. Ett krav som lyftes krav var att byggprojekt bör tvingas att göra återbrukskalkyler ur klimatsynpunkt. Och tanken fördes fram att man hoppas att någon kommun går före och säger att man av princip aldrig river byggnader, i alla fall som grundtanke.

Olika förutsättningar och ekonomin på samhällsnivå?
Det som saknades en del under den 45 minuter långa (dvs egentligen korta) presentationen var något om de olika stadsdelarnas helt olika förutsättningar, där det också bor och vistas olika kategorier människor. Hur ska olika kooperativa former kunna ta plats och hur kan långsiktiga, transparenta och förtroendeskapande samarbeten stimuleras, så att konkurrens-ekonomin ersätts av en mer samarbetsinriktad ekonomi med win-win i fokus? Och just detta som jag nämnde förut om hur samhällsnyttan och det långsiktiga värdet med olika fastigheter och projekt ska beräknas och ställas i relation till de kortsiktiga vinstintressen som ofta blir avgörande? Och vem ansvarar för detta? Och vem bedömer resultatet?

Länktips: Urban Futures inspelning av eventet kommer att placeras här när den är publicerad. Lite om eventet: https://urbanfutures.se/evenemang/urban-lunch-time-98

Cirkularity gap: Det finns stora förluster att ta till vara

Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.

Det finns stora förluster att ta till vara
Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.

Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu?
Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.

25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP
Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.

Maximera värdet av resurserna
Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.

Flera andra negativa aspekter
Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.

Länktips: Rapporten om den förlust vi gör på att inte vara cirkulära, utan linjära: https://dashboard.circularity-gap.world/report/2026/cgr-2026-summary

Köpmönstren förändras snabbt

Cirkulär ekonomi är ett specialområde som jag följer på olika sätt. Bland annat genom att ta del av det Handelsrådet förmedlar av forskning kring handelns utveckling. Det vi producerar och säljer, konsumerar och så småningom inte längre behöver är ju just de varor som behöver cirkuleras. Hur och av vem är fortfarande mycket oklart. Second Hand räcker inte och att momsbefria Second Hand blir till slut en återvändsgränd, vi behöver ju skatteintäkter även i en cirkulär ekonomi.

Hur skapar vi lagom avstånd och bra miljöer för den nya handeln?
Handelns utveckling påverkar även hur butiker och andra funktioner dockas an till resten av vardagslivet. Om vi inte behöver parkeringsplatser för att vi kan gå till affären uppstår nya möjligheter. Och om vi tänker på seniorers behov av att nå dagligvaror, apotek och en samlingslokal med en kort promenad blir hela utvecklingen väldigt viktig att förstå.

Hur ser utvecklingen ut från 2019 till 2024?
Den 5 maj tog jag del av en podd-intervju mellan Handelsrådet och en forskare, Herman Donner, som tittat på hur handeln utvecklats åren 2019 till 2024. Hans slutsatser är viktiga att förstå innebörden av. (Se länktips för att lyssna till podden).

Rutininköpen byter plats
Sedan 2019 har det hänt väldigt mycket. E-handeln har utvecklats, pandemin förändrade arbetsvillkoren och många företag lät sina anställda arbeta hemifrån och dessa trender har fortsatt. Det som också har utvecklats är lokala köpcentra närmare förorten, samtidigt som shopping-täta citystråk tappat attraktionskraft. Donner konstaterar helt enkelt att efter pandemin har handeln förändrats. En latte-to-go som tidigare köptes nära jobbet köps nu istället nära hemmet. I bostadsområden och lokala centra uppstår nya butiker. Det gäller att förstå den här dynamiken, menar Donner.

Tjänstemän kan jobba hemifrån
E-handel, distansarbete och pandemins roll hänger ihop. Vi gör nu det fysiska på andra platser än förr, och på andra tider. Det Donner försökt titta närmare på är utvecklingen för innerstadsgallerior, ytterstads-centra och stråk som brukat ha mycket konsumtion och jämfört utvecklingen 2019 till 2024. Det finns tydliga trender, menar Donner. Det sker numera färre besök i citylägen och fler i det han kallar periferin. Det finns också jämförelser, där han tittat på om befolkningen är till stor del arbetare respektive till stor del tjänstemän. Inte oväntat är det fler tjänstemän som jobbar hemifrån, så trenderna är tydligare i stadsdelar där det bor många tjänstemän.

Är detta ABC-stadens återkomst?
En fråga som dök upp i samtalet är om detta skulle kunna beskrivas som ABC-stadens återkomst. ABC-staden, med Vällingby och Farsta som tydliga exempel samlade ju Arbete, Bostäder och Centrum på i praktiken samma ställe. Alla skulle inte behöva resa in till Stockholm City för att arbeta eller shoppa, var tanken. Helt tydligt blev inte svaret på frågan om detta nu leder till ABC-stadens pånyttfödelse. Sannolikt för att e-handeln förändrat mycket av hur shopping går till.

Frågan är vad som händer med fastighetsvärdena
Allt drar i samma riktning, menar Donner. Folk vill ha handel nära där man bor. Han ser tendenser i USA att det byggs bostäder nära stationsområden för att förenkla för folk att klara sina transportbehov. Och självklart påverkar utvecklingen både butiksägare och fastighetsägarna. Han nämner avkontorisering och nya sätt att tjäna pengar på annars tomma lokaler i city. Attraktionskraften saknas när kontoren inte längre drar köpkraft till de centrala lägena. Det han inte kommer in på är om fastighetsvärdena kommer falla så lågt att fastighetsägarna får belåningsproblem och svårt att klara investerares och bankers krav på avkastning.

Halverad omsättning
Han tolkar utvecklingen som att folk vill ha stadskänsla nära hemmet och kunna ta en utekväll på gångavstånd från hemmet. Innerstadsgalleriorna har gått från 30 procent av handeln till att nu ligga på 15 procent, medan mer perifera centra som Täby centrum gått från cirka 20 procent till drygt 30 procent. Och så finns ett ökat tryck från lågprisbutiker i billiga lägen att väga in i sammanhanget.

Mina slutsatser
Det hela tyder på att går mot en samhällsutveckling som skulle kunna beskrivas som bykänslan i staden eller stadsmiljön i byn, dvs att vi söker sammanhang i lite mindre skala, där vi når det vi behöver, men inte behöver lägga tid på att resa länge för att hitta det vi behöver. Nu ska vi bara se till att det i detta nya också finns plats för verkstäder och andra ställen där man kan få sina produkter lagade, hyra något eller få hjälp med en krånglande dator, en trasig kavaj eller ett par skor som behöver nya sulor. Vi behöver hitta sätt att köpa kvalitet och se till att produkterna håller länge. Och vi kanske inte behöver äga allt. Och allt detta behöver fastighetsägare och stadsplanerare tänka på när nya och befintliga områden ska få nya funktioner. Och tänka på barn och gamla. Samhället måste göra plats för alla.

Länktips: Podd med Herman Donner cirka 25 minuter om handelns utveckling: här

Föredrag: Jennifer Hinton om den nya ekonomin

Jennifer Hinton, forskare från Lund, brukar tala om ”enough-economy”, eller som jag hellre kallar det på svenska: lagom-ekonomi. Jennifer är nu aktuell med en ny bok i juni och som jag ska försöka skaffa och som heter ”Game changer – an economy beyond profit”, där en helt ny modell skissas upp för att visa hur en ekonomi faktiskt skulle kunna byggas utan att vara vinstdriven.

Nyttotänkandet i fokus
Den 30 mars föll hon ett cirka 35 minuter långt föredrag på engelska, på Researchers desk, där hon steg för steg förklarar inlåsningarna som dagens system ger oss och vilka möjligheter och aktörer som utvecklas om vi istället låter nyttan, the benefits, vara avgörande. Och det är inte så konstigt som det låter. Vi har ett nyttotänkande redan idag i mycket av det som det allmänna driver och bedriver, även om vinsttänkandet smyger sig in i både järnvägar, sjukhus, skola och allmännyttiga bostäder.

Skatter?
Jag ska återkomma till hennes modell när jag läst boken, men det som inte hanns med under de 35 minuterna, var hur omställningen ska motiveras och genomföras och av vem. Det hanns inte heller med någon tanke på hur skattesystemet ska utformas och därmed också hur företagens redovisningar blir rättvisa och rättvisande, i och med att vi behöver ha skatteintäkter. Idag är det ”vinst” och det stegvist ackumulerande moms-systemet som ger staten skatteintäkter. Men som också öppnar kryphål för den som kan och vill undvika att betala skatt. Nolltaxerare har vi ju hört om i decennier.

Det cirkulära?
En annan aspekt som inte hanns med är hur Jennifer Hintons modell hänger ihop med kraven på mer cirkulär ekonomi. Inte flödena, primärt, utan mer hur ekonomin kring nyttjandet och de olika logistikflödena ska se ut. Jag skriver som bekant ofta om detta och här upplevde jag att det saknades något. Kanske står det i boken. Den ekonomi vi har i dag när en handfull superrika äger lika mycket som hälften av världens länder tillsammans är det något som inte stämmer. Det är miljön som tar stryk liksom fattiga arbetare och andra mindre lyckligt lottade. Rättvisa är nödvändigt för en ekonomi som klarar att balansera olika krav.

Länktips: 35 minuter med Jennifer Hinton: https://researchersdesk.se/en/resources/lectures/jennifer-hinton-on-game-changer-an-economy-beyond-profit