Miljöpartiets klimatplan

Miljöpartiet presenterade sin klimatplan den 11 oktober, en klimatplan som ersätter versionen från 2017. Jag såg presskonferensen med språkrören och har läst igenom 62 sidor Klimatplan. (Länkar se nedan). Det är många konkreta steg som presenteras, flera av dem nödvändiga, angelägna och riktiga. Ändå känner jag att det saknas något.

Rätt timing
Det är inget fel på ambitionen. Ska vi ha en chans att klara 1,5 graders-målet enligt Parisavtalet måste mycket förändringsarbete komma igång. Det är bra att konsumenterna börjar välja elbilar hellre än fossildrivna. Det är bra att medvetenheten om resursslöseriet tränger igenom. ( I dagens GP skriver Håkan Byström på ledarplats om behovet av ett utvecklat småskaligt näringsliv bl.a. ur ett resursperspektiv. Så även hos traditionellt fartblinda tillväxtkramare börjar insikten om illusionen bakom den oändliga resursanvändningens eviga sanning sakta tränga igenom. (Länk se nedan). )

Stuprör och top-down…
Rent tekniskt och innehållsmässigt är det få av Klimatplanens förslag som det finns anledning att ifrågasätta. Flera hundra punkter, inom alla sektorer, motiveras och preciseras. Det som dyker upp för mig är bristen på sammanhang och kopplingarna till andra samhällssektorer och ansvariga. (Här ser jag tyvärr en likhet med Liberalernas lansering av Förortslyftet, som jag kommenterat tidigare, och där bristen på gräsrotsperspektiv och samordning var uppenbar, för att inte säga förödande för trovärdigheten).

Dialogbehov
Klimatplanen avslutas med följande ord:
”Miljöpartiet har politiken som krävs, och vi har ambitionen att få alla människor med i omställningen. Klimatnödläget är en samhällskris som angår oss alla. För att möta krisen krävs nytänkande, mod och samarbete. Tillsammans kan vi driva en politik som gör att vår generation möter klimatkrisen och ger våra barn och barnbarn en framtid att tro på”.
Så banbrytande det hade varit om Klimatplanen vid varje punkt eller vid varje avsnitt också hade angett tillsammans med vem eller vilka denna åtgärd ska detaljplaneras, justeras och sjösättas. Tillsammans. Om det hade varit rubriken på Klimatplanen, och med en öppen inbjudan till dialog med näringslivet, med forskningen, med kommuner och boende – så mycket av mod, nytänkande och samarbete det hade kunnat ge direkt!

Tillsammans
Nu stannar planen vid en ”Statens att-göra-lista”. Där här tänker vi göra om vi får förtroende att arbeta vidare. Men det räcker ju inte. Alla behöver bidra och framför allt måste de aktörer som motsätter sig olika åtgärder lockas till förhandlingsbordet. Hur löser vi ett problem? Vem ska göra vad och hur skapar vi win-win för både samhället nu och i framtiden? Det hade varit ett nytt grepp och en öppning till verklig dialog.

Komplext och bråttom – därför nya sätt att jobba
Nu är det inte försent. Det går att göra. Men rollfördelningen tycks cementerad. Staten stiftar lagar, beslutar skatter osv. Alla andra får göra sin bit. Och det har fungerat någorlunda. Vi har varit förskonade från vilda strejker på arbetsmarknaden. Traktorerna blockerar inte huvudstaden (som ofta sker i Paris). Vi hittar stegvis fram till lösningar. Bekymret nu är digniteten på problemet. En mycket stor andel av vår överkonsumtion kan kopplas till ohållbara CO2-utsläpp. Det andra bekymret är tidsaxeln. Det är hysteriskt bråttom om vi inte ska riskera att naturen byter jämviktsläge.

Feltänk ang momsen och cirkulär ekonomi
Eftersom jag har ett särskilt intresse för cirkulär ekonomi kunde jag notera att det som återfinns i Klimatplanen är förslag på sänkt eller avskaffad moms på Second-hand-produkter, vissa reparationer och bilpooler. (Se sid 20 i Klimatplanen). Det är knappast långsiktigt hållbart att eliminera momsen på de delar av ekonomin som på sikt ska ersätta de linjära flödena. Kortsiktigt ger det fördelar, men affärsmodellerna måste bli långsiktigt hållbara och kunna bära moms. Det blir kontraproduktivt att låtsas att den cirkulära ekonomin i sin bästa form – tillvaratagande av högt restvärde – bara blir en försumbar del av ekonomin när omställningen kommit längre.

Att spara och att lagra energi blir viktigt
Energihushållning och energisparlager är intressanta delar, som kanske kunde ha utvecklats ytterligare. Volkswagens VD har t.ex. uttryckt att man ser sig som ett energibolag i framtiden. Dvs lagringen av energi in och ut ur fordonen blir en intressant buffert, även ekonomiskt. Jag noterar också att i avsnittet om byggande och boende nämns inte begreppet passivhus. För cirka 15 år sedan utgjorde Passivhustekniken spetsen på energispararbetet i byggsektorn. Jag hoppas innerligt att branschen och övriga inte har lyckats begrava en god idé för att den inte passade in i affärsmodellerna.

Nya företag
Konkret hade jag gärna sett att Klimatplanen hade uppgifter vid varje avsnitt hur många näringsidkare som redan vidtalats om att ingå i beredningsgrupper eller samtalsgrupper för att komma framåt i processerna. Och att man i urvalet av företag förstått att förändring är svårt för de stora etablerade företagen, samtidigt som det öppnar upp för nya affärsmodeller från ännu inte etablerade aktörer. Inte minst när det gäller ”tjänstefieringen” av produktförsäljning är det sannolikt så att dagens distributionsföretag har svårt att byta affärsmodell, eftersom de valt att ha centrallager, e-handel och distribution på ett visst sätt.

Motstånd
En insikt om att förändring också innebär att det väcker motstånd kunde ha varit bra att nämna. Någon kommer att förlora när andra vinner. På samhällsnivå vinner vi alla på att vi hanterar klimatutmaningen, men på individ- och företagsnivå ser förändringen delvis annorlunda ut. När IBM lanserade elektriska skrivmaskiner blev man nervösa på Facit i Åtvidaberg och spiken i kistan blev den första ”Macken”, som totalt förändrade hur vi skrev ut dokument. På liknande sätt kommer fossilerans förlorare att behöva anpassa sig eller försvinna. Inte som en naturlag, men i alla fall som en mycket sannolik konsekvens.

Länktips: Klimatplan från Miljöpartiet: här
Presskonferens (startar efter 3 minuter) här

GP ledare om småskaligt näringsliv här

Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Ny återbruksgalleria öppnar

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Nystarapporten – i begynnelsen var civilsamhället

I inledningen till ”Nystarapporten” vill författarna att Nysta ska förstås som en nystart där det civila samhället kan spela en förnyad och mer utvecklad roll än tidigare. Idén känns rätt. Pandemin har satt fingret på ett antal problem i hur samhället är organiserat. Vid läsning av de 140 sidorna i ”Nystarapporten” om civilsamhället, demokratin och välfärden (länkar se nedan) inser jag att vårt välfärdssystem vuxit fram på ett annat sätt än jag varit fullt medveten om. Demokratin och rösträtten drevs igenom av starka organisationer för 100 år sedan. Eller som det står i rapporten på sid 105: ”Det var genom idéburen organisering som demokratin kom att utvecklas och institutionaliseras i Sverige och det är genom civilsamhällets organisationer som den återvinns dag för dag. Arbetar-, nykterhets-, idrotts-, kvinno- och frikyrkorörelsen är alla exempel på rörelser som på olika sätt förändrat, förbättrat och utvecklat vårt samhälle i grunden.”

I begynnelsen var civilsamhället – och innovationerna fortsätter
” Historiskt har de bland annat skapat fattigvården, barnomsorgen och hemtjänsten, som senare inlemmats i den offentliga välfärden. Nyare exempel är hjälptelefonlinjer, rättvisemärkning och fritidsbanker, som möter behov som inte täcks av staten eller marknaden. Detta kan ses som exempel på social innovation, det vill säga nya lösningar och processer för att möta aktuella samhällsutmaningar och förbättra människors livsvillkor.” (Sid 129).
Så vad är hönan och vad är ägget? Människor med idéer kliver fram när de ser ett behov och resultatet blir ofta något bestående, organiserat som en del av civilsamhället, som en näringsverksamhet eller som en del av det offentligt finansierade. Bottom-up och med ett tydliggjort behov.

En rapport som stärker civilsamhällets roll
Nystarapporten har tagits fram av ett antal organisationer och paraply-dito i civilsamhället. (se länken nedan för att se vilka). Genom att involvera många experter och med en handfull parallella tematiska spår har Nystarapporten blivit en intressant skrift som på flera sätt speglar vår brytningstid och hur vi skulle kunna organisera samhället ännu bättre. Pandemin blev en slags tändande gnista, avslöjas det i förordet. Samtidigt går det att läsa mellan raderna att flera av de gamla organisationerna kanske behöver en nystart för att passa in i dagens snabbt föränderliga värld, inte minst när det gäller digitaliseringens utmaningar och möjligheter.

Omfattning och roller – oväntad formulering 
Vad menas med civilsamhället? På sid 49 hittar jag en av flera definitioner: ”Civilsamhället rymmer allt från fiskeföreningar, båtklubbar, brukarföreningar, scouter, idrottsföreningar, insamlingsstiftelser och rättighetsorganisationer till trossamfund, fackliga organisationer, studieförbund, integrationsverksamheter och idéburna välfärdsproducenter.”   Och inte nog med det. Det sägs i rapporten att varannan svensk mellan 16 och 84 år gjort minst en ideell insats de senaste 12 månaderna och den genomsnittliga tiden någon lägger är 18 timmar i månaden (enligt en studie från 2019). Det är minst sagt imponerande. Och det ger ett perspektiv till påståendet på sid 54: ”Politiker och civilsamhällespolitiken bör betrakta det offentliga som ett komplement till civilsamhället, inte tvärt om.” Läs detta en gång till och låt det sjunka in. Det mellanmänskliga, frivilliga, arbetet är grunden. Det skattefinansierade fyller på, där det mänskliga engagemanget inte räcker till.

Värdet ligger i frivilligheten och nyttan
Överhuvudtaget är rapporten fylld av viktiga preciseringar, där skillnaden på privat näringsverksamhet med vinstfokus och civilsamhällets verksamhet med behovs- och nyttofokus framträder, liksom hur olika idéburna organisationer fungerar jämfört med offentliga. På flera ställen noteras hur regelverk och praxis behöver justeras för bättre ta tillvara civilsamhällets potential och kvaliteter. En paradox blir också tydlig på sid 51 och framåt: så fort frivilligarbetet avlönas händer det något. Det är det altruistiska i frivilligarbetet som utgör värdet, inte att det omräknas i ersättning i form av pengar. Meningsfullheten ligger i det frivilliga. Skulle det finnas ett uns av tvång i frivilligheten blir det frågan om gratisarbete och hela grejen faller. Frivilligheten är nyckeln. Kombinerat med nyttan är detta svaret på hur ideellt arbete blir samhällsbärande. Som man skriver på sid 52: ” Utgår man från det ideella arbetets dynamik finns det goda förutsättningar att frigöra en potential som civilsamhället kan mobilisera och som kommer stärka demokratin och välfärden i det svenska samhället….”

Olika grad av samhällsnytta – och så ASF som ett lysande exempel
Ska jag hitta några brister – och det vore väl konstigt annars – hade det passat in någonstans att i någon definition särskilja samhällsnyttiga organisationer från de föreningar och liknande som primärt ser sig som främjare av sina medlemmars intressen, även om alla idrottsföreningar, ornitologföreningar och hembygdsföreningar självklart fyller mer än en funktion. Positivt är hur man bl.a. på sid 70 beskriver ASF-företagen, som gör nytta på flera direkta och indirekta plan. Arbetsintegrerande sociala företag, som ofta drivs i kooperativ form har hittat en form, som gör nytta både för arbetsträning och med riktiga jobb för personer som står långt från arbetsmarknaden. (Länktips nederst på sidan).

Innovation i utsatta områden
Jag har nyligen sammanfattat mina intryck av Liberalernas ”Förortslyftet”, som beskriver många bra tänkbara åtgärder för att vända utvecklingen i utsatta områden. Men i Förortslyftet nämns inte civilsamhället som den viktiga innovativa förändringskraft det är. Så här står det i Nystarapporten på sid 68: ”Varje nybildad idéburen organisation är i sig en innovation eftersom den fyller ett behov som inte har tillgodosetts.” Och man betonar de tre olika logiker som sektorerna verkar utifrån: ”… de olika samhällssektorerna – den idéburna, den offentliga och näringslivet – verkar utifrån olika rationaliteter eller logiker.” Samt: ”Civilsamhället finns i storstädernas socioekonomiskt utsatta förortsområden och i de gamla bruksorterna, i tätorter och på landsbygd. De individuella behoven är olika och stöd och insatser måste anpassas därefter.” Hur Liberalerna kunde blunda för denna resurs i sitt Förortslyft är en gåta.

Missar Cirkulär Ekonomi och vad Greta Thunberg säger
Ingenstans i Nystarapporten ser jag någon tydlig koppling till den nya ekonomi, som håller på att ta form. Delandeekonomin, Cirkulär Ekonomi och olika sätt att ta vara på materiella och mänskliga resurser ligger ju mycket nära det man beskriver, men jag saknar ett avsnitt om detta. Och på sidan 122 och framåt sätter jag i halsen. Plötsligt får Greta Thunberg personifiera och exemplifiera ett sekulärt, teknokratiskt samhälle där forskarna likställs med överstepräster (typ). För att hon envist påpekar hur viktigt det är att lyssna på forskarna. Där visar rapportförfattarna att de inte hängt med i svängarna. Det är inte Greta eller ens forskarna som har alla lösningar. Det hon påpekar är att klimatkrisen är akut. Det verkar som om rapportförfattarna tycks tro att om det brinner är det bästa att skicka en offertförfrågan till olika brandkårer för att eventuellt i ett senare läge beställa släckning…. När det brinner är det bråttom. Och det har Nysta-författarna missat. På sid 134 skriver man pliktskyldigast att Kanske kräver klimatkrisen en än större omställning, kanske har vi fått se en glimt av vad ett mer hållbart samhälle skulle kunna innebära”.   Kanske är det dags att förstå digniteten på de planetära hoten… (Se gärna Breaking boundaries om Johan Rockströms forskning.)

Människan som utgångspunkt
Men jag vill ändå avsluta med något positivt om Nystarapporten. Civilsamhället fyller en funktion av koppla ihop människor med behovsanpassade lösningar ur ett bottom-up-perspektiv. När detta inte längre räcker till kan det institutionella välfärdssystemet ta vid, så att kommuner och regioner kan erbjuda stabila och förutsägbara lösningar. Detta synsätt skiljer sig från top-down-perspektivet, som konsekvent kommer till uttryck när regering och riksdag ska hitta lösningar. Ett sista citat ur Nystarapporten (sid 134) får avsluta: ”En omistlig uppgift för civilsamhället är att återta demokratiska fri- och rättigheter där de satts på undantag.”  Sorgligt nog behöver detta påpekas.

Länktips:

Nystarapporten: https://nysta.nu/v-rt-material/nystarapporten

Min text om Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

ASF-företagens organisation: http://skoopi.coop/

Vägen Ut: https://vagenut.coop/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Cirkulär ekonomi: Normer, roller, värdering

Hur vi beter oss som konsumenter är något som Johan Jansson, professor vid Umeå Universitet, forskar på. Vad får oss att välja olika produkter och tjänster? (A).
Konsultföretaget Trivector hjälper kommuner och företag att formera gröna resplaner, så att resandet blir mindre skadligt för miljö och klimat. (B). Civilsamhället saknar strukturer och kommunal förståelse för hur ideella verksamheter ska kunna göra nytta på en genomekonomiserad hyresmarknad. (C).
Slutsatser från umeforskaren, erfarenheter från de gröna resplanerna och civilsamhällets (delningsekonomins) behov presenterades i veckan vid tre olika webbinarier. (De olika delarna för enkelhets skull taggade A, B, C nedan.)
Allt hänger ihop, inser jag. Inte bara för att de berör hållbarheten, den nödvändiga förändring samhället står inför eller hur allt till slut blir ett konkret ställningstagande på individnivå. Det visar sig att mycket handlar om kultur, om värderingar och om att vi är sociala varelser.

Vi tar inte logiska beslut (A)
Jansson visar övertygande att våra beslut som konsumenter oftast beror på en kombination av faktorer och som dessutom ändras över tid och beror på situationen. Vår ålder och vår inkomst, våra vanor och vår förståelse, hur synligt och tillgängligt ett alternativ är samt vår identitet och de sociala normer och sammanhang som vi ingår i – allt detta spelar roll. Man skulle kunna tro att det är logiska argument som fäller avgörandet, men det menar Jansson att det inte stämmer. Vi drivs till stor del av vad andra tycker, våra nätverk, influencers, förebilder. Men också av känslomässiga ställningstaganden, efterrationaliseringar och förenklingar. Tid kan vara en avgörande faktor.

Sociala och privata normer vägleder (A)
De sociala normerna, menar Jansson, fungerar på två sätt. De bekräftar oss när vi gör ”rätt”, dvs som det sociala sammanhanget förväntar sig. Men de kan också exkludera oss, när vi gör ”fel”. Att gå sin egen väg i tonåren kan vara utmanande och svårt, som de flesta säkert vet. De personliga normerna belönar oss å andra sidan med stolthet och självuppskattning när vi gör ”rätt” (enligt vår egen måttstock), men bestraffar oss med skuldkänslor och skam om vi bryter mot våra egna regler. Att det tar tid att förändra normer illustrerar Jansson med ett diagram över hur många läkare som rökte på 60-talet jämfört med idag, se bild.

(Ur Johan Janssons presentation 26 maj)

Plus och minus med att vi har en gruppidentifikation (A)
Vi omgärdas således av diverse oskrivna lagar, som vi själva och vårt sociala sammanhang har konstruerat. (Det är lätt att börja tänka på s.k. ”hederskultur” i detta sammanhang, men glöm det…. det är ett stickspår.)
På ett sätt utgör dessa oskrivna lagar och förhållningssätt en kultur, som dels ger oss en känsla av trygg tillhörighet som de sociala varelser vi är, men också en positiv gemenskap som på ett konstruktivt sätt kan utveckla nya sätt att hantera frågor. Genom att vi delar värderingar med andra står vi inte ensamma inför en uppgift.

Företagskulturen kan ha stor betydelse (B)
När kommuner, fastighetsägare, näringsliv och andra arbetar tillsammans för att ta fram gröna resplaner, mer hållbara och genomtänkta lösningar på person- och godstransporter, visar det sig, förstår jag ur webbinariet om gröna resplaner, att det uppstå situationer där de gemensamma åtgärderna tas emot på helt olika sätt. Organisationer har olika sätt att sätta gränser för hur medarbetare förväntas agera, olika tidsperspektiv och värderingar. Det kan kallas företagskultur. Ofta är det en ledarskapsfråga, har jag lärt mig. Genom tydlighet och att själv vara ett gott exempel brukar bra ledare kunna visa vägen till hur attityder är OK eller inte OK, hur snävt eller hur fritt olika regler ska tolkas och följas, hur flexibelt organisationen svarar på inre eller yttre behov osv.

Det saknas en balans mellan olika nyttor (B)
Att samarbeta för någon nytta som är större än den individuella nyttan och större än nyttan för den egna organisationen kan vara svårt. Samhällsnyttan, miljönyttan och klimat-dito av att färre bilar behöver parkeringsplats, färre bilar behöver köa i rusningstid etc är oomtvistad, men hur ser processen ut som leder till att alla anstränger sig för denna kollektiva nytta? Hur får man många att vilja medverka i en gemensam resplan för att alla ska kunna ta del av de fördelar som de gemensamma ansträngningarna faktiskt leder till?

Medskick: ”Bygg kultur” (B)
Trafikverkets och Trivectors webbinarium plockade upp flera goda exempel på hur gröna resplaner tagits fram och lett till positiva effekter. Det var exempel från Chalmersområdet, från Linköping och från ett västsvenskt nätverk av större företag. Konkret hade många detaljlösningar kommit till stånd. Ett synligt exempel var att nio bilgarageplatser på Chalmers hade gjorts om till 100 cykelgarageplatser med låsbara skåp och plats för att sköta om cykeln. Någon kunde redovisa konkret sänkta CO2-utsläpp. Någon hade medskicket till åhörarna: ”Bygg kultur”. Just det. Hur bygger man kultur?

Roller, mandat och strukturer behöver utvecklas (B)
Jag kan inte värja mig från intrycket att webbinariet om gröna resplaner egentligen var en kurs i att få kommunernas tjänstepersoner att agera istället för att reagera. Förändring är svårt och rollerna är oklara. Det kommunala uppdraget är otydligt i gränsdragningen mot externa verksamheter. Likabehandlingsprincipen, som är viktig ur demokratiskt perspektiv, kan också bli en hämsko så att inget händer. Mandat, ansvarstagande, beslutsramar och befogenheter behöver formuleras. Hur går egentligen beslutsfattandet till i samarbetena, där kommunen är en part? Vem slår fast att det är dags att gå vidare? Hur avgörs ambitionsnivåerna och tidshorisonterna? Min farhåga är att det går onödigt långsamt för att det är otydligt vilka mandat som gäller och vilka ansvars- och beslutsformer som gäller. Om något inte blir som det är tänkt, vems fel är det då? Och omvänt, om det blir bättre än planerat, vem ska ta åt sig äran för det?

Delningsekonomin i sin finaste form (C)
Ännu tydligare blir frågan om rollfördelning och mandat när jag lyssnar på ett webbinarium under rubriken ”Rätt till staden” i arrangemang av programmet Managing Big Cities vid Gothenburg Research Institute, som ingår i Göteborgs Universitet. Så här står det i inbjudan:
” Urbana allmänningar (commons) är resurser som görs tillgängliga genom gemensamt skapande och förvaltande, och som tas om hand om gemensamt. I Göteborg finns till exempel Cykelköket, gratisbutiker, leksaksbibliotek eller Solidariskt kylskåp. Sådana organisationer som drivs av civilsamhället skapar resurser av glömda cyklar, matsvinn och gamla leksaker, och gör på så sätt nya allmänningar och bidrar till social och miljöhållbarhet. Därför behöver sådant skapande ges rum i staden.”
Samhällsnyttiga, idéburna och icke-kommersiella verksamheter har svårt att fungera på kommersiella villkor. Hur ska staden göra då?

Olika verksamheter behöver samsas, och hur? (C)
Engagemanget är påtagligt och viljan att lösa lokalfrågan för dessa goda initiativ finns också. Men hur ska vi värdera samhällsnytta när den i sin renodlade form inte hanterar pengar? Regelverket är inte anpassat för löst formerade nätverk utan stadgar, utan organisationsnummer, utan bokslut, revisorer och formellt ansvar. Tusentals ”vanliga” föreningar som också behöver stöd kan inte utan vidare sidsteppas för att några få idéburna och samhällsnyttiga verksamheter pockar på stöd. Det är ingen enkel fråga. Samtidigt som ett samhälle måste kunna inkludera olika slags initiativ. Allt kan inte vara utlandsägda hamburgerbarer, cykelburna restaurangbud eller kaffekedjor. Och även en cykelreparatör behöver kunna ta betalt för sitt arbete. Allt kan inte bygga på gratisarbete. Lönearbete i egen regi måste kunna rymmas vid sidan av det ideella engagemanget för samhällets bästa.

Livet går inte ut på att shoppa (C)
Solveig, som driver Gratisbutiken i Majorna, beskriver på ett fint sätt hur hennes verksamhet skänker glädje och trygghet åt både givare och mottagare. ”Folk är tacksamma att få skänka saker de inte behöver”, säger hon. Och naturligtvis är mottagarna tacksamma. Hennes gratisbutik bygger lokal identitet och sammanhang i det sociala, som så lätt går förlorat när allt har en prislapp. De informella strukturerna är enklare och kravlösa och meningsfullheten träder fram. Livet går inte ut på att shoppa.

Det får vara slut på egoismen som ledstjärna (A B C)
Så knyts trådarna ihop från de tre webbinarierna. Det som styr vår konsumtion är till stor del de sociala och personliga normer som vi alla bär med oss. Om normen är att dela med sig och bidra till helheten blir det naturligt att främja resurshushållning i det lokala sammanhanget. Om vi lär oss att tänka bortom det formella mandatet och bidra till gemensamma plattformar kommer vi också längre, inte minst när det gäller vårt resande och hur vi använder gatumark osv. Egoister som enbart gynnar sig själva har inte lösningen för framtiden.

Nya plattformar, en ny ”börs”för samhällsvärde…?
Kulturell identitet och kulturell hållbar utveckling (som jag gärna återkommer till) är nyckelfaktorer, liksom att tydliggöra rollfördelning, mandat och vem som tar vilket beslut med vilken tidshorisont likaså. Det vimlar av vita fläckar i samhället, där det är oklart vem som egentligen har bollen. Det kan behövas nya plattformar för samverkan, där det blir lättare att hantera gemensamma frågor. Samtidigt som det är bråttom att organisera den nya ekonomin, som behöver bygga på andra värderingar än de kortsiktigt maximerade egenvinsterna. Kan vi inte formera en börshandel som enbart hanterar framtida samhällsvärde inom olika sektorer? Kanske baserat på Nya Zeelands nya modell för välmående? (Se länk nedan).


Länktips: https://www.gu.se/evenemang/ratt-till-staden-1-stadens-ideella-krafter-behover-plats

Nya Zeeland Living Standards Framework beskrivs t.ex. här

Johan Jansson: här

Trafikverkets och Trivectors event om gröna resplaner: här

Cirkulär ekonomi: Klotet om reparationer

SR Klotet sände ett program om reparationer den 19 maj, som innehåller flera intressanta perspektiv på reparerbarhet. Är det bra att reparera produkter så att de håller längre? Ska ROT-avdraget för reparationer utvecklas? Är det rimligt att oberoende reparatörer stäms av globala giganter som Apple? Är Frankrikes nya index en väg att gå? Uppgradering och reparationer är centrala delar både i Cirkulär ekonomi och i Delandeekonomin. För den som vill lyssna till hela reportaget finns en länk nederst. Här några intryck och reflexioner.

Naturligt att laga
I delandeekonomin är reparationer en central funktion. Att fixa saker själv, att få hjälp att laga själv genom att någon visar hur man gör eller att reparera tillsammans för att det blir roligare på det sättet är viktiga motiv för flera verksamheter. Rätten att kunna reparera blir i det sammanhanget självklar. Samtidigt behövs både intresse, kunskap, tid, och fallenhet för att det ska fungera, ofta kopplat till en tillgång till en lokal, verktyg och reservdelar. Det är inte alla som kan eller vill reparera saker.

Reparationstjänster som mainstream
För vissa produkter krävs specialkunskap. Tapetserare och elektronikreparatörer behöver veta vad de gör och hur. Ibland blir det bäst om reparationstjänsten blir en debiterad tjänst. I den cirkulära ekonomin är utvecklingen av reparationstjänster viktig. Ska produkter fungera i flera funktionsvarv innan de kasseras kan de behöva en översyn, en ”up-cycling” eller en ny design. Arbetet blir en del av skatteunderlaget. Ska cirkulär ekonomi ersätta den linjära kan vi inte undergräva behovet av skatteintäkter med diverse skatterabatter (ROT-avdrag, t.ex.) på sådant som ska vara mainstream i den nya ekonomin.

Vitvaror är en lågt hängande frukt
Lågt hängande frukter i sammanhanget tycks vara vitvaror. Tvättmaskiner, diskmaskiner och liknande blir testprodukter för regeringar som vill visa att man gör något. I Frankrike testar man just nu ett reparerbarhetsindex, som ska hjälpa konsumenten att förstå hur enkel produkten är att reparera, samt om det finns reservdelar och manualer till en produkt. I Sverige har vi haft ett ROT-avdrag när vitvaror repareras i hemmet. I båda fallen tycks det handla om volymprodukter, som har både tydliga produkter, tillverkare och identifierbara företag som säljer och/eller reparerar produkterna.

Livslängd och bättre produkt bättre än att laga?
En intressant invändning nämns i Klotet-reportaget, där Carlos Lopes från Energimyndigheten pekar på svårigheten med konsumentvägledande index när det kommer till livslängd på produkter (lite missvisande kallat hållbarhet av Carlos Lopes). Att i efterhand bevisa hur många gånger en dammsugarslang böjts blir svårt för konsumenten. Lopes pekar på vikten av att prioritera kvalitet – lång livslängd – före reparerbarhet. Och att det i vissa fall är bra att köpa en ny, energisnål, produkt som kan ersätta en äldre. Tyvärr missar han att nämna exemplet med valet av gräsklippare som är smart på flera sätt när el får ersätta bensindrift, där maskinen i sig har färre delar som kan gå sönder, förutom att klimatet och miljön (närmiljön för insekterna) mår bra av en utsläppsfri maskin.

Testa fler vägar!
I Klotet-reportaget talar Per Bolund (MP) om vikten av att stärka konsumenten och nämner också ett produktpass som han hoppas att EU ska lansera, där konsumenten får hjälp att förstå hur en produkt tagits fram på ett hållbart sätt, liksom hur den kan repareras. Mer radikalt hade varit att på olika sätt göra det omöjligt att sätta produkter på marknaden som skadar klimat, miljö eller människor. Varför ska vi låtsas att det är OK med både hållbar och ohållbara produkter på marknaden? Bolund nämner också att det tar tid att lansera nya beteenden. Kanske just därför som det är viktigt att hitta genvägar till en hållbar produktion och konsumtion, tänker jag.

Lågt och högt pris
Klotet-reportaget börjar och slutar med en vardagsnära inblick i hur det går till när en diskmaskin ska lagas hos konsument. Reparatören Göran Engström förklarar hur han ser en stadigt sjunkande kvalitet på produkterna (”för det är lägre pris som är viktigast för konsumenterna”) men också en avslutande reflexion om motsättningen i prissättning på produkter. Han ser en risk i att högre priser segregerar samhället, samtidigt som varje bransch behöver ha tillräckligt höga priser för att utvecklas sunt. Jag tänker genast på utbudet av cyklar. Det finns exklusiva modeller för den med stor plånbok och så finns enklare för den som har mindre resurser. Det finns lösningar. Och reportaget skiljer inte på kostnad och pris, vilket är synd. Många konsumenter har nog svårt att hålla isär dessa begrepp. En kostnad för ett företag är en del av produktens pris, enkelt uttryckt.

Forskningen och en HD-dom i Norge
Karin Bradley, forskare på KTH, intervjuas i reportaget. Hon pekar på trenden att det ibland blir svårare att ta isär produkter, att vissa företag vill kontrollera reparationsmarknaden och ställer den principiella frågan: Vem ska ha rätt att reparera en produkt? I reportaget nämns att EU nu har en skrivning om 10 år reparerbarhet och att man planerar regler för krav på manualer, reservdelar, att kunna plocka isär produkter med ”vanliga” verktyg osv. Ett bekymmer jag förstår är stort på elektroniksidan är att vissa komponenter enbart fungerar tillsammans med tillverkarens originalmjukvara. Frågan om Apple och deras krav på att vem som helst inte får laga deras produkter med piratkopior kvarstår. I reportaget nämns en norsk mobilreparatör som av norska HD dömdes till ett stort skadestånd för att han försökt använda Apple-delar tillverkade i Kina. Kampen mellan stora globala företag och rimliga konkurrensvillkor på konsumentnivå är inte avgjord. Men det finns lösningar.

Right to Repair
Right to Repair-rörelsen är intressant. Det finns ett antal NGO-organisationer i Europa som gått samman kring idén att reparationer ska underlättas. Det är en rättighet att kunna reparera produkter. (Se länk nedan till deras hemsida). I ett seminarium den 5 maj i år betonades priset på reservdelar som ett stort hinder, men också att tillverkare som tyska Miele börjar lyssna på kraven och lägger ut manualer på sin hemsida. I seminariet berättade även Paula Migliorini från EU-kommissionen vad som är i pipe-line när det gäller kommissionens arbete för att underlätta reparationer.

(Från https://repair.eu )

Sårbarhet 
Ur ett sårbarhetsperspektiv är reparationer avgörande. Om eller när just-in-time-ekonomin bromsar in eller stannar upp kommer det att bli mycket viktigt att kunna hålla igång delar av vårt högteknologiska samhälle, inte minst internet och alla kommunikationsvägar. Att kunna laga trasiga produkter kommer att bli mycket viktigt.

Ansvarsfrågan avgörande för att förbjuda försäljning
Ur ett ansvarsperspektiv och för att snabbt bromsa in resursslöseriet och nedsmutsningen av våra jordar och vatten, inklusive alla hot mot ekosystemet, tror jag – som jag nämnt i tidigare bloggtexter – att ansvaret för produkter måste kvarstå hos tillverkaren/importören. Det blir OK att tjäna på olika abonnemang och nyttjanden per tillfälle eller per tidsenhet, men ägandet och ansvaret för vissa produkter måste kvarstå hos tillverkaren. Detta ger i ett slag högre kvalitet genom längre livslängd på produkterna, detta minskar materialflödena när färre produkter behöver tillverkas och detta ger utrymme för nya affärsmodeller, där flexibilitet och tillgänglighet blir parametrar för kunden att välja eller välja bort. Istället för att plöja ner tusentals timmar i indexsystem, som bara indirekt kan göra nytta är det radikala greppet att kasta om ansvaret för produkter, så att tillverkaren inte kan sälja bort sitt ansvar till konsumenten.

Lönsamhet i relation till avtalsvillkor och intern kostnad
Som en konsekvens blir reparationsdelen av produkten mer av en B2B-fråga, där ägaren (tillverkaren) kan köpa lokal reparation av en firma som kan hålla produkten vid liv hos kunden/nyttjaren, alternativt byta ut den och laga produkten i lugn och ro på sin verkstad. Hur snabbt och med vilken kvalitet ersättningslösningen är på plats hos kunden blir en avtalsfråga och det blir upp till ägaren/produkttillverkaren att avgöra reparationskostnad kontra värdet av densamma.

Frivilligt system – men det kan gå fort
Självklart kan inte allt ingå i ett ”softify-för-allt”-system, men tillräckligt många produkter för att vi kan tala om ett skifte från den gamla linjära ekonomin till den nya mer cirkulära. Och allra bäst är att börja med frivillighet. Näringslivet behöver tänka om och gå före. Ungefär som Volkswagens VD numera resonerar kring alla elbilar som kommer att göra VW till en energigigant, där han kan erbjuda elavtal till och från de mobila batteristationer som bilarna också är.


Länktips: SR Klotet om reparationer: https://sverigesradio.se/avsnitt/1728424

Right to repair, en gräsrotsrörelse i Bryssel: https://repair.eu/about/

Carlos Lopes på Energimyndigheten om ekodesign och energieffektivietet: https://www.youtube.com/watch?v=fykeTKb7t2o

Här ytterligare en intressant länk som illustrerar hur arbetet för cirkulär ekonomi framskrider på EU-nivå. (Jag ska återkomma till denna). EU-kommissionens handlingsplan för cirkulär ekonomi från 2020: https://ec.europa.eu/environment/strategy/circular-economy-action-plan_en

Cirkulär Ekonomi: Hållbar konsumtion enligt Svensk Handel

Jag följde ett webbinarium den 19 maj, där rubriken var ”Leder pandemin till en mer hållbar konsumtion?”. Mina förväntningar var ganska neutralt ställda och desto roligare att kunna återge flera positiva och intressanta intryck från dagen. Seminariet ägde rum inom ramen för projektet Mistra Sustainable Consumption, och leddes denna gång av Svensk Handel med Maria Sandow som moderator. I korthet handlar mina viktigaste noteringar om att det pågår ett ansvarstagande och en omställning i näringslivet, att den största livsmedelskedjan, ICA, inser vilka större trender och utmaningar som samhället står inför, att klimatfrågan har fått fäste, att de bästa valen måste bli enklare och förvalda i e-handeln och att det nu talas tydligare om last-mile-problematiken, om transparens och om ansvarstagande. Kort sagt: det är mycket som tyder på att detaljhandeln vill hitta sin nya roll, där cirkulär ekonomi och delande dito kommer att vara avgörande inslag.

Lönsamhet och hållbarhet
Allt var förvisso inte klockrent. Det är oklart hur hållbarheten ska relateras till lönsamhetskraven. I Svensk Handels definition av hållbart företagande ses fortfarande hållbarhet som underordnad lönsamhet, men det är naturligtvis ett positionsbyte som det kan ta tid för några företag att inkludera i sin affärsmodell. I övrigt hörde jag faktiskt inte så mycket som inte skulle platsa i en hållbar värld. Så något har hänt. Kunderna, både de offentliga och de privata, börjar i allt större utsträckning förvänta sig ett ansvarstagande näringsliv. Och om det är något detaljhandeln alltid har varit bra på så är det att lyssna av köpsignaler.

Pandemins påverkan på detaljhandeln
Pandemin har inneburit mer e-handel. För livsmedel har andelen fördubblats och för branscherna möbler och inredning, apoteksvaror, byggvaror, hemelektronik samt sport och fritid är ökningarna rejäla. De branscher som haft svårt i pandemin är bl.a. ( och det är inte så oväntat) restauranger, tjänster inom hälsa och skönhet, lokalvård, utlandsresor och kollektivresor. Aningen överraskande anger nära hälften av konsumenterna att de har handlat begagnat via nätet under pandemin. Motivet har varit lägre pris för 42 procent av dessa och miljöaspekter för 36 procent av konsumenterna.

Knäckfråga
En knepig fråga är att 47 procent av e-handelskonsumenterna anger att det är mycket viktigt med fria returer. Här har detaljhandeln en knäckfråga att hantera. Alla inser att retursystemet vid e-handel leder till många fler transporter, framför allt för att återförpacka och göra kläder säljbara. Det var intressant att notera att hållbarhetsansvarig på Svensk Handel, Magnus Nikkarinen, i den avslutande diskussionen betonade hur viktigt det är att minska behovet av returer. Insikten finns således, men kunderna förväntar sig uppenbarligen gratistjänster som gör e-handeln maximalt bekväm. Det ska bli intressant att se hur denna konflikt kommer att tacklas. Jag har i andra bloggtexter lyft möjligheten för försäkringsbranschen att agera ”skyddsnät” åt båda håll, så att både konsument och leverantör vet vad som händer i samband med returer och returrelaterade problem.

Avmystifiera hållbarheten!
En hel del av webbinariet kretsade kring tjänsteutveckling. 4 av 10 företag erbjuder idag reparationstjänster och 3 av 10 konsumenter säger att räknar med att hyra fler produkter i framtiden. Steg för steg sker en utveckling av tjänster som kompletterar eller ersätter den vanliga försäljningen. Henrik Lampa från Dustin redogjorde för sin syn på utvecklingen. Inom kort kommer hans bransch erbjuda ett ”take-back”-system som är tänkt att bli 100-procentigt. Han berättade också att redan före pandemin fanns tydliga signaler om att kunderna förväntar sig klimatneutrala transporter och att kunderna letar rätt på leverantörer som gör det lätt att göra riktiga val. Hans budskap var också att det är dags att avmystifiera hållbarheten. En indirekt känga till miljörörelsen, som ganska ofta argumenterat för hållbarheten utifrån komplicerade livscykelanalyser, specifika detaljkunskaper eller ett slags moraliskt övertag. Det behöver inte vara så komplicerat att göra rätt.

Viktiga iakttagelser från ICA
Anders Axelsson från ICA-handlarna bidrog med ett par väldigt viktiga inspel. Det som gjorde mest intryck på mig var att ICA-handlarna så tydligt ser hur samhället glider isär och polariseras. Inte bara ekonomiskt, sa Anders Axelsson, utan även när det gäller förmåga och kompetens. Han lyfte också det sociala sammanhanget, hur svårt det kan vara att göra val som ingen annan i bekantskapskretsen gör. Det var intressant att få en kort inblick i svårigheten för en ICA-handlare att kommunicera så att alla känner sig välkomna och att sortiment, information och priser känns rätt. De krafter i samhället som gärna delar in befolkningen i ”vi” och ”dem” gör på så sätt omställningen svårare för aktörer som ICA.

Modeindustrin
Anna-Karin Dahlberg från Lindex bidrog också till att webbinariet mest kom att handla om positiva indikatorer. 2025 ska sortimentet bestå av 100 procent hållbara material och 2030 ska man ha halverat sina CO2-utsläpp. Hon nämnde också pop-up-butiker, att man underlättat för klädbyte på jobbet, testat låneupplägg och att man tittar noga på delningsekonomins olika möjligheter. När det gäller returproblematiken kunde hon nämna att returer på barnkläder inte är så omfattande, kanske för att storlekar är lättare att välja för barn. Här kan ju en förbättring komma till stånd även för vuxenkläder om storlekar och beskrivning görs mer individanpassade. (Jag vet att företaget Atacac på Ringön i Göteborg har ett projekt igång, som skulle landa i att det skapas en virtuell dock-kopia av kunden, så att klädprovningen skulle kunna ske on-line. Dags att gräva i det spåret igen…).

Viktigt med forskning
Två forskare medverkade under dagen med viktiga inspel. Annelise De Jong från IVL och Oksana Mont från IIIEE vid Lunds Universitet bidrog med värdefulla insikter och resultat. Det kommer att bli väldigt viktigt för de strategiska besluten på olika nivåer att det finns färsk och relevant forskning att hänvisa till. Annelise De Jong talade bl.a. om COM-B-metoden och hur förmåga, möjlighet och motivation samspelar inför kundens val. Hon redogjorde dessutom för 23 av de hinder som hon har identifierat i detta sammanhang. Oksana Mont redogjorde för den internationella studie av 30 webbplatser hon och kollegorna studerat för att förstå hur delningsekonomin utvecklas. Långsiktigt menade hon att delande av bilar och cyklar blir vanligare än samåkning och att teknikutvecklingen kommer att spela stor roll med exempel som drönare, robotar och förarlösa fordon.

Nu ska vi vara tydliga
Någon sa ”förbjud dåliga produkter”. Det låter som ett enkelt steg. Nästa steg för vissa sällanköpsbranscher kan bli att förbjuda försäljning för att istället bygga affärsmodeller kring nyttjandet och tydliga prognoser. Helhetsintrycket från dagen var hoppfullt. Lyhördheten blir avgörande. Detaljhandeln lyssnar på sina kunder. Så det är upp till oss att vara tydliga!

Länktips, där inspelning från webbinariet kommer att finnas:
www.sustainableconsumption.se

Cirkulär ekonomi: Göteborg tar täten i delningsekonomin

Göteborg har ett utmärkt läge att gå före i utvecklingen av den nya ekonomin. Det står klart efter en heldagskonferens med projektet Sharing Cities, där Göteborgs framgångar stod i centrum. (Länkar till seminariet i två delar, se nedan). Under tre år har en särskild grupp arbetat med form och innehåll, stöd och utveckling, för att främja delningsekonomin i dess olika former. Lovande, är det minsta man kan säga.

Delningsekonomi – en precisering
Delningsekonomin är i min värld en del av eller en variant på cirkulär ekonomi. Utgångspunkten i delningsekonomin är egentligen att skapa fler funktioner som påminner om våra bibliotek. Livsstilsfrågor och ett hållbart nyttjande med en demokratisk tillgång till olika resurser står i centrum. Alla, oavsett var man bor, vilken utbildning eller ekonomi man har, ska kunna få tillgång till en viss resurs. Själva beskriver Sharing Cities sin roll så här: ”Infrastruktur och kultur i staden där aktörer och invånare kan dela på resurser som varor, ytor, information och kunskap”.

Biblioteksfunktion för mycket mer
Som nämndes under konferensen tänker vi inte på bibliotek som en typisk delandeekonomi, och på liknande sätt kan det organiseras fritidsbanker, leksaksbibliotek, maker-spaces, co-working-spaces och mycket annat. Det som möjligen behöver bli tydligare är att delningsekonomin har en mängd olika finansieringsmodeller. Och just synen på hur kostnader ska täckas är något som jag ska återkomma till i det nedanstående. Men först några guldkorn ur konferensen den 6 maj.

Testbädd, innovationsprocess och kunskapsgenerering
Begreppet testbädd knyter an till en beprövad utvecklingsidé inom akademi och näringsliv. Sharing Cities testbädd handlar om att forma ”en fysisk eller virtuell miljö som driver innovation genom att testa, utveckla nya produkter, tjänster, processer”. Och som det sades i slutdiskussionen – det handlar till stor del om förståelse, kunskapsutveckling, samverkan och andra mjuka parametrar och det är något som traditionella industriella testbäddar kanske inte fokuserar på. Innovationsprocessen har fem naturliga steg: förstå behov, utveckla idéer, testa, utvärdera, skala upp. Och kunskapsgenereringen handlar om vilken roll staden ska ha i detta, vilken samhällsnytta som kan genereras, hur användarperspektivet tas till vara, hur affärsmodellerna ser ut och hur digitaliseringen kan främja utvecklingen.

Smarta Kartan och Bottom-Up
Ett av framgångskoncepten är etableringen av Smarta Kartan, som på ett enkelt sätt lotsar intresserade till fysiska verksamheter med delandeekonomi. Initiativet, liksom de flesta andra som finns i Göteborg, har vuxit fram ur ett lokalt engagemang. Bottom-up-tänket präglar överhuvudtaget huvuddelen av de verksamheter som kommit igång. Och detta måste tas till vara, något som också nämndes av de forskare som på olika sätt varit inblandade i testbädden.

Webpack 4.x (npm), ASP.NET Core 3.x, C# ……
Spännvidden i presentationerna kan också illustreras av den snabba och faktaspäckade del som handlade om den öppna källkod som smarta kartan bygger på. För programmerare och IT-specialister var det naturligtvis supertydligt, för oss andra lite mer grekiska. (Länk till cirkularakartan.ri.se längst ner på denna sida).

Ett myller av konkreta lösningar och akademisk klarsyn
Förinspelade presentationsinslag och intervjuer tydliggjorde några av de delandeexempel Sharing Cities ville lyfta fram. Det var odlingsplattformar med nytt värdeskapande, grönyteetablering på övergivna platser, affärsmodeller för att skapa trygga platser (win-win) och biologisk mångfald. Det var leksaksbibliotek, container kitchen-lösningar och andra pop-up-idéer. Det var Akademiska Hus som insett att det behövs co-workingspace och maker-space för att möta behoven av pop-up-kontor och verkstadsresurser för prototyptillverkning. Och mitt i allt en klarsyn som känns löftesrik: ”Den mest hållbara byggnaden är den som inte byggs”, som processledaren på Akademiska Hus uttryckte det. ”Vi måste lära oss att utnyttja befintliga ytor bättre”. Men också en passning till juridiken och till ekonomerna om att ett av de stora bekymren för Akademiska Hus var att reda ut när de skulle debitera moms och inte. Regelverk och förutsättningar för den nya ekonomin behöver en genomlysning på ett helt annat sätt än vad t.ex. Delegationen för Cirkulär Ekonomi ännu så länge insett.

Drop-in-verksamheter passar inte in i studieförbundens bidragssystem
Studiefrämjandet har varit involverad i flera av de projekt som vuxit fram. I sin presentation kring bl.a. Folkspace (ett slags allaktivitetshus 3.0, för oss som varit med ett tag) lyfte de svårigheten med statsbidrag som inte fungerar för drop-in-verksamheter, svårigheter med olika tidsskalor och framförhållning samt hur projekten ska hitta långsiktiga finansieringslösningar. Sharing Cities har visat vad som kan växa fram och hur efterfrågan ser ut. Nu behöver ramverk, regler, villkor och stödfunktioner komma på plats.

Hur ser starten ut?
En imponerande rad av forskare och experter har på olika sätt följt projektet och bidragit med viktiga iakttagelser och systemförståelse. Jag nämner i denna text ett urval av de forskare som medverkade. Jon Williamsson från Handelshögskolan beskrev etableringen av en verksamhet i tre steg från definition och konceptualisering, via resurssökningsfasen till etableringsfasen då idéerna ska förverkligas. Det jag möjligen saknade i den beskrivningen var vägvalet för varje verksamhet om man siktar på att i huvudsak fungera på ideell eller på mer kommersiell bas. Detta eftersom varje verksamhet förr eller senare måste hitta både målgrupp och bärare av idén, måste hålla koll på sina omkostnader och för att det skiljer sig hur en verksamhet förankras hos berörda personer.

Bottom-up som motvikt
Jon Williamsson poängterade en annan viktig sak, som måste nämnas. Delningsekonomin är med sitt tydliga bottom-up-perspektiv en tydlig motpol till det som initieras med ett top-down perspektiv av nationella aktörer, av globala intressen etc. Det är viktigt för den fortsatta diskussionen att differentiera delningsekonomi sprungen ur AirB´nB eller Über från lokala gräsrotsinitiativ. Allt är inte samma sak även om de kan sorteras in under ”delning”.

(Ur Tove Lunds presentation, Sharing Cities 6 maj)

Påtaglig samhällsnytta
Efter pausen inledde Tove Lund från Göteborgs Stad med en bra genomgång av vad projektet landat i. Särskilt en bild av kombinationen av samhällsnytta och egennytta gillade jag. Och hur delningsekonomin kan skalas upp ur detta perspektiv. (Möjligen bör nyttan för verksamheten och för nyttjaren skiljas ut, liksom framtidsnytta t.ex. ur klimatsynpunkt från den mer sysselsättnings- och skatterelaterade samhällsnyttan). En viktig slutsats är att delningsekonomin styr och påverkar andra relationer i samhället. Forskaren Stefan Molnar tog fasta på samhällsnyttan i sin presentation och betonade värdet med att verksamheter etableras där traditionella kommersiella aktörer har svårare att få lönsamhet. Han nämnde även fördelarna med arbetsträning, kompetensutveckling, lärande i det praktiska och kunde ha nämnt språkträning. Stefan Molnar hade också flera intressanta siffror kring i vilken utsträckning t.ex. Fritidsbanker minskar CO-2 utsläppen (70%) och materialåtgången (80%).

Ramverk för att förstå helheten
Forskaren Yuliya Voytenko Palgan bidrog med en systemanalys, som kräver lite större utrymme. I korthet handlar hennes slutsatser om att av alla de funktioner och roller som hon ser städer har i framväxten av delningsekonomi har Göteborg lyckats täcka in flest i jämförelse med andra städer som Berlin, London, Toronto, San Fransisco, Amsterdam, Malmö och Shanghai. Hennes systematiska kartläggning av ramverken för kommunal styrning av delningsekonomin är värd en egen genomgång.


(Ur Yuliya Voytenko Palgans presentation Sharing Cities 6 maj)

De fem mekanismer hon nämner är reglering, tillhandahållande, möjliggörande, verksamhetsstyrning och samarbete. Jag får som sagt återkomma till detta i ett annat sammanhang.

Läroprocess för kommunen
Så följde forskaren Anders Sandoffs presentation, på sedvanligt knivskarpt manér. Han och kollegan Jessica Algehed ser testbädden som ett verktyg för att styra hållbar utveckling i samverkan. Det är en ny styrlogik med frivilliga ombud, delvis har arbetssättet funnits, men inte så etablerat. Utgångspunkten är lokala kluster av aktörer och där kommunen har att ta till vara långsiktiga intressen, men också värna de svaga och latenta. Arbetet frigör urbana allmänningar. Projektet har flyttat fram positionerna för staden och etablerat samarbetsformer, ökat kunskapen och bidragit i viss mån till en normförskjutning i samhället. Han ser också framåt att delningsekonomin är ett oklart begrepp, att testbädden är en icke-etablerad organisationsform, att nätverkande och samtal kanske är det allra viktigaste i den fas kommunen befinner sig och att processledning är en funktion som kan behöva förstärkas i kommunen. Min reflexion är att det kan finnas anledning att organisatoriskt ännu tydligare skilja på linjeverksamhet enligt budget och utvecklingsarbete, som kanske ska bedrivas i samverkansplattformar med kommunalt delansvar istället.

Några slutsatser
Emma Öhrwall, med bakgrund i delningsekonomin, summerade en del av projektet med att det finns ett betydande intresse hos allmänheten för delningsekonomin och att svårigheterna kan handla om att hitta långsiktiga finansieringsmodeller och att verksamheterna inte passar in under kultur och idrott. Att delning är bra för miljön, bra för plånboken och att tillgängligheten är hög är sådant som allmänheten uppskattar.

Positiva politiker
Avslutningsvis medverkade två kommunalråd från (S) resp (C) och de var till största delen mycket positiva till det de tagit del av under dagen. Emmyly Bönfors från (C) uppskattade t.e.x att delningsekonomin hjälper kommunen att motverka de interna stuprören och att samverka bättre. Blerta Hoti (S) tyckte att detta visar att vi kan sänka trösklarna och göra mer. Både ville gärna ha feedback från medborgarna.

Ekonomi – det måste handla mer om ekonomi!
Ett par korta kommentarer till ovanstående. Presentationen tydliggör hur viktigt det är att vi arbetar med definitionsfrågan. Vad är vad? Hur ska olika aktörer förhålla sig till cirkulär ekonomi, delningsekonomi etc? En annan reflexion är att det återigen inte handlar om ekonomi. Precis som jag noterat i flera av mina bloggtexter om cirkulär ekonomi handlar delningsekonomin inte om ekonomi. Det blir tyvärr det missvisande när detta mönster upprepas. Värdet med både cirkulär ekonomi och delningsekonomi behöver synliggöras och transformeras in i system som passar in i dagens mainstream-värld. Vilka ”banker”, vilka ”konton” och vilka ”investerare” står på rad för att ta sig an den nya ekonomin? Förstår alla aktörer skillnaderna mellan den linjära och den cirkulära ekonomin eller vad värdet med delningsekonomin i sina olika varianter är, och för vem? Vilka konton och vilka transformerbara bokföringsvärden berörs av och i den nya ekonomin? Hur ska tillit värderas? Lojalitet? Engagemang? Vi behöver arbeta mycket mer med detta. Annars kvarstår bilden av sidonisch, som kan subventioneras med lite lägre moms (så som Delegationen föreslår). Istället för att vara de fundament som den nya ekonomin kan bygga på och där värdeskapandet blir mer rättvist och hållbart genererat, förvaltat och utvecklat.

Länktips: https://play.goteborg.se/webbinarium-1-sharing-city-goteborg

https://play.goteborg.se/webbinarium-2-sharing-city-goteborg

https://www.sharingcities.se/

https://cirkularakartan.ri.se

Cirkulär Ekonomi: Delegationens årsrapport (delB)

Jag läser årsrapporten från Delegationen för Cirkulär ekonomi daterad april 2021 och redan i de inledande orden från ordföranden Åsa Domeij fastnar en tydlig bild av att huvudfokus i Delegationens arbete är kvalitetssäkrade kretsloppslösningar. Inget fel i det, men det är som jag beskrivit på annan plats (länk se nedan) inte tillräckligt för att den linjära logikens avigsidor ska elimineras, eller ens för att sjösätta den cirkulära ekonomin.

Tio förslag, men ingen helhet
Inledningsvis lyfter rapporten fram tio delförslag, som drar åt rätt håll och bidrar till att stärka framväxten av en cirkulär ekonomi. Avgörande är naturligtvis om just dessa tio förslag är de viktigaste att prioritera om syftet är att effektivt och skyndsamt åstadkomma ett systemskifte, där avfall ses som resurser, där livslängden på produkter och material förlängs, där nyttjande blir viktigare än ägande och där värdet av material och produkter bygger på en annan dynamik än att kortsiktigt maximera företagsekonomiska fördelar på bekostnad av samhällsekonomiska nackdelar. Tyvärr blir mitt intryck att de tio förslagen bara är bra, men inte tillräckligt genomgripande för en omställning av samhället.

(Kort om sidhänvisningar. PDF-dokumentets sidnumrering gäller här i min text eftersom rapportens originalnumrering är motsägelsefull. Efter sidan 4 kommer sidan 3…. ).

Några exempel på vad som är bra i rapporten:

  1. Designfasens betydelse – förslagen kopplade till att stärka designarbetet för att nya produkter, tjänster och affärsmodeller ska kunna räknas till cirkulär ekonomi.
  2. Behovet av ett samordnande nav.
  3. Behovet av utbildningar och stödprocesser på regional nivå.
  4. Vikten av att myndigheternas upphandling styr mot de cirkulära lösningarna och att man aktivt letar ersättningsprodukter när en produkt innehåller farliga kemikalier enligt EU:s REACH-lista.
  5. Att långsiktig miljönytta överordnas miljönormer i de sammanhang där dessa ställs mot varandra.
  6. Införandet av ett ”Cirkulärt lyft” och finansiella stöd primärt för att hjälpa SME-företag.

Här följer mina valda utdrag ur rapporten. Rapporten i sin helhet finns på länk nedan.

Designfasens betydelse – bra!
På sidan 9 börjar rapporten bra. Det talas om designfasens betydelse, om paradigmskifte, om ett förlängt liv och återvunnet material av god kvalitet som blir billigare än jungfrulig råvara. Det är lätt att hålla med om allt detta. Man föreslår ett nytt nationellt miljömål som handlar om resurseffektivitet. Och på sidan 11 presenteras ett förslag från expertgruppen med designfokus som även lutar sig mot Ellen MacArthur Foundation i det man föreslår. Se bild.

(Ur årsrapporten, från Ellen MacArthur Foundation)

Kanske hade det varit tydligare i schemat ovan om det framgick att design enligt punkt 1 handlar om att maximalt bortse från tidigare strukturer, att tänka outside the box och att se möjligheterna i en ”icke-produkt” eller en virtuell tjänst…

Fristående nav?
Rapporten föreslår att en lämplig myndighet ges uppdraget att verka som ett samordnande nav för design för CE. Ännu bättre hade varit att föreslå bildandet av ett fristående nätverk så att inte de formella och befintliga strukturerna får möjlighet att lägga ”locket på” en nödvändig funktion. Ett fristående organ, kanske enligt modell från belgiska Leuven, skulle vara mer spännande att ge denna uppgift.

Innovativa plattformar – kommer de att kunna utmana strukturerna?
På sidan 12 betonar rapporten behovet av relevanta utbildningar och stödprocesser på regional och lokal nivå. Det intryck man får är att Delegationen vill att regionerna, kanske tillsammans med högskolor och Science parks formerar innovativa plattformar för utbildnings- och utvecklingsbehovet inom design för CE. Min tveksamhet inför detta handlar om i vilken utsträckning de befintliga strukturerna på näringslivssidan, inom högskolor och andra organ kommer att bejaka innovationer som förändrar förutsättningarna för de befintliga materiella och finansiella flödena.

Digital resursportal som påminner om Ledningskollen, nja…
På sidan 13 föreslår Delegationen formeringen av en gemensam digital resursportal, där avfallets lämplighet på ett enklare sätt kan kategoriseras och följas upp. Man nämner Post – och Telestyrelsens ”Ledningskollen” som en förebild, där nedgrävda kablar synliggörs innan någon kabel skadas av en grävmaskin.  Det är möjligt att en sådan satsning kan vara en hjälp, men skillnaden är naturligtvis att i Ledningskollen står stora kostnader på spel om en kabel skadas. Motsvarande incitament saknas troligen när det gäller avfallskriterier.

Returer löser kanske dagens behov, 
men hur blir det med morgondagens?
Längre ner på sidan 13 föreslår delegationen att fler förpackningar ska ingå i retursystemet. Man nämner dryckesförpackningar med ursprung i andra länder. Jag ställer mig tveksam till att en sådan förändring tillhör de åtgärder som på allvar utmanar det linjära material- och ekonomisystem vi har idag.

Ökad konkurrenskraft är nog bra, men varför inte en global ansats?
På sidan 14 föreslår Delegationen olika insatser för att öka konkurrenskraften hos återvunnet material i jämförelse med jungfruligt. Man vill utreda kvotplikt, återvinningscertifikat och Bonus-Malus-system för olika materialtyper. Ska vi komma till rätta med det enorma läckaget av icke-organiska produkter till biosfären är detta nödvändigt. I vilken utsträckning och när dessa åtgärder så småningom sjösätts är det fortfarande oklart vilken systemförändrande sprängkraft de kommande åtgärderna har. Kanske kan det visa sig. Varför nämner man inte internationell samordning i detta avsnitt? Alla länder har problem på det här området.

Fosfor och kväve – inte riktigt så enkelt som rapporten beskriver det
På sidan 15 vill man utreda kvotplikt för plast, fosfor och kväve. Kväveåtervinningen tänker man sig från avloppssystemen. Här finns naturligtvis viktiga invändningar att tillföra. Avloppsvattnet är kontaminerat med tungmetaller och det finns starka skäl för att inte sprida t.ex. kadmium på åkrarna. Rapporten nämner inte denna intressekonflikt. Istället nämns en bakteriefri kväverening som skulle kunna reducera läckaget av lustgas. Skrivningarna på detta område hade kunnat kompletteras med noteringar om den generella problematik som föreligger, och som de kommunala reningsverken oftast väljer att tona ner eller helt bortse ifrån.

Upphandling – ja, momssänkningar – nej inte långsiktigt
Från sidan 19 och framåt tar rapporten upp ett antal förslag som har att göra med myndigheters upphandling och hur staten kan vara föregångare på detta område. Allt som nämns kan vara viktiga delar och det är helt korrekt att det offentliga agerar föregångare på området. Mer tveksam blir jag till de momssänkningar som nämns på sidan 21. Om man menar att cirkulär ekonomi ska ersätta en linjär ekonomi måste vi långsiktigt sträva efter att ha en fungerande momsbeskattning. När reparationer förses med en lägre momssats signalerar det undantag snarare än regel.

Materialflödeskartläggning ja, men hur balansen ut mellan intressena?
På sidan 23 inleds ett avsnitt som handlar om giftfria, cirkulära kretslopp. Man föreslår en kartläggning av materialflöden i samhället. Man hänvisar till Ingenjörsvetenskapsakademins tidigare projekt ”Resurseffektivitet och cirkulär ekonomi”, som behandlade fem olika flöden med stora volymer. Nu skriver man: ”Delegationen ser stor potential med en utökad nationell kartläggning av fler resursflöden i Sverige för att peka på just affärsmöjligheter men även för att möjliggöra utformningen av rätt typ av styrmedel för en resurseffektiv cirkulär ekonomi.” Tyvärr fångar man inte upp den kanske mest intressanta aspekten av resursflödesanalysen, nämligen för vem och när olika värden ska tas till vara. Hur ser ”affärsmöjligheterna” ut, när den traditionella ekonomins polaritet mellan köpare-säljare och produkt-avfall förändras? Vem ska tjäna vad i vilket läge och hur kommer samhällsnyttan in och balanserar företagsnyttan? En förutsättningslös analys från någon av våra Handelshögskolor hade varit intressant att föreslå i detta sammanhang.

Tidsdimension – men inget om motstridiga intressen
På sidan 25 berör rapporten behovet av en tidsdimension i kartläggningen av resursflöden, och det är naturligtvis bra. Man nämner faktiskt även kostnader för samhället och för näringslivet i samma mening. Tyvärr utvecklas inte tankarna kring tidsperspektiv och motstridiga och var för sig legitima intressen ur detta.

Uppströmsarbete är viktigt
I ett avsnitt berör man också hur viktigt det kan vara att bryta recirkulationen av farliga ämnen i kretsloppet. På sidan 26 kommer man in på mätbarhet och behovet av att synliggöra hur stor del av ekonomin som kommer från linjära respektive cirkulära flöden. Man anser även av certifieringen ska stimuleras genom att bygga vidare på ISO 14020. I detta sammanhang tar man också upp behovet av internationell samordning av spårbarhetslösningar. Man nämner nomenklatur som en viktig aspekt att synkronisera. Vidare vill man göra det till en standard att välja ersättningsprodukter när offentliga huvudmän beställer produkter som inkluderar kemikalier och ämnen som står på EU:s Reach-lista.

Viktiga delfrågor som behöver fortsatt uppmärksamhet
På sidan 32 föreslår man stöd för storskalig textilåtervinning. Man resonerar även kring ”end-of-waste”-problematiken och tar bygg- och anläggningsbranschen som exempel på branscher där det krävs tydligare regler och praxis för vad som ska klassas som avfall respektive användbar resurs. På följande sidor tar rapporten upp detaljfrågor kring bestämmelser och undantag som kräver en djupare kunskap än vad undertecknad besitter. Intrycket är att det finns ett antal bestämmelser som införts som delvis motverkar syftet med att underlätta för en cirkulär ekonomi. Och att det kan behövas en eller flera genomlysningar för att underlätta för företag i berörda branscher att göra rätt.

Miljönytta viktigare än miljönormer
På sidan 35 hamnar anläggningsbranschen i fokus. Ett intressant avsnitt berör prioriteringen mellan miljönormer och miljönytta, där Delegationen förordar att den långsiktiga miljönyttan blir överordnad miljönormerna. Utan att ha studerat frågan i detalj känns det mycket lovvärt att hellre se till att godkännandeprocesser inkluderar spridningsrisker och total exponering än till punktvis insats av ett ämne. Helhetsgrepp saknas i många sammanhang och detta känns spontant som ett steg i rätt riktning. Man förslår också en lagöversyn så att miljöbrott oftare kan beivras. På sidan 36 exemplifieras behovet av att det nya EU-direktivet om att sortera byggavfall från augusti 2020 saknar sanktioner för den som vägrar sortera ut de fraktioner som direktivet nämner.

Finansiellt stöd kommer att behövas, vad händer med förtida 
avskrivning?
På sidan 38 diskuteras innovationer och cirkulära affärsmodeller. Rapporten konstaterar ”Att fortsätta i en linjär ekonomi men med högre grad av återbruk och återanvändning är inte detsamma som att ställa om.” Kommentaren känns som en förlängning av det som ofta kommer till uttryck i den allmänna debatten: ”Ja, jag källsorterar, så jag bryr mig om miljön….” . Man nämner specifikt SME-företagens behov av stöd, eftersom de själva ofta inte har resurser att forma det nya. På sidan 39 föreslår man att regioner och kommuner får möjlighet att stödja företag inom det man kallar ett ”cirkulärt lyft”. På sidan 40 nämner man behovet av finansiella stöd eftersom uppskalning ofta innebär extra kostnader. Helt korrekt nämner man det glapp som finns när det gäller riskkapital:
” Kapitalbehoven är ofta för stora för de statliga bidragen, för små för de offentliga investeringsbankerna och de institutionella investerarna, och för nya och okända för affärsbankerna. Det privata riskvilliga kapitalet når inte heller fram.”

Nya företag eller de befintliga?
Det kan noteras att rapporten inte berör frågan om det är nya företag som ska stå för förnyelsen, eller om det är de befintliga som ska ställa om sin verksamhet. Man nämner heller ingenting om förtida avveckling av produktionsresurser eller maskiner, som eventuellt inte fungerar i den cirkulära affärsmodellen. Vem ska ta kostnaden för att i förtid bokföra en maskin som avskriven, trots ett kvarvarande restvärde i bokföringen? Inte heller nämns behovet av att utbilda långivare och banker.

Mätbehov – men vad?
På sidan 41 föreslår man ökade resurser till forskningsfinansiering av demonstratorer för mätning av cirkulär ekonomi. Kanske är det bra, men jag får känslan av att det först kan vara bra att klarlägga vad som ska mätas, i vilket syfte och i relation till vad, och för att säkerställa vilken utveckling? Det är bra att mäta, men hur vet vi att vi mäter rätt parametrar och vad menas med rätt?

Sverige kan gå före
Sverige kan gå före, menar rapporten, inte minst genom att vi har ett kommande EU-ordförandeskap och en möjlighet att koppla ihop cirkulär ekonomi med klimatåtaganden och ett starkt socialt ansvarstagande. Man pekar på den biobaserade exportindustrin som en nyckelbransch i sammanhanget för att öka exporten. Troligen menar man biologisk råvara som alternativ till fossilbaserad. På sidan 44 nämner man områden där Sverige kan gå före i samarbetet inom EU. Det första man nämner är att driva på att EU antar en norm för hur mycket returplast som ska finnas i plastflaskor. Det andra man nämner är en sanktionsavgift för import av produkter som innehåller i EU förbjudna kemikalier. Problemet är den ökande andelen privatimport genom e-handel. Sverige bör verka för ett utökat producentansvar för vatten, anser Delegationen.

Börja i rätt ände
I relation till EU hade det varit lämpligt att lyfta behovet av samordning och samarbete, istället för att peka på ett par viktiga delfrågor. (Det är som att börja en städinstruktion med ”Dammsug i hörnen, där det samlas damm” istället för ”Ta fram dammsugaren och kolla att påsen inte är full”).

Rita upp kartan
För det fortsatta arbetet vill Delegationen förstärka kansliet med kompetens inom SME och konsumtion. På sidan 48 föreslår man även en ”Kickstart Cirkulär ekonomi” som hjälp till SME-företag. Man ser också en roll som nav för nätverk för kommuner som vill arbeta med Cirkulär Ekonomi (CE). Men innan SME-företag och kommuner tar tag i Cirkulär Ekonomi borde det finnas en heltäckande beskrivning av vad Cirkulär Ekonomi innebär, hur Delegationen och regeringen ser på CE som en konkret omställningskraft, vem som förväntas göra vad och hur tidsplanen ser ut just nu. Det är svårt att orientera sig när Delegationen själva valt att bara fokusera på delar av det som CE kan innebära.

Nederländerna och KOMET-försök
På sidan 52 lyfter man en idé från Nederländerna om en ”Green Deal”. Det är egentligen den enda gången man nämner något initiativ från utlandet. I ett annat avsnitt beskrivs hur Kommittén för teknologisk innovation och etik (KOMET) har föreslagit en metodik för att stimulera framkomsten av nya lösningar. I korthet handlar det om att främja försök som utvecklingsmetod. Kanske har någon insett att det budgetstyrda arbetet i offentlig verksamhet begränsar möjligheterna att göra det oplanerade. En liten ljusglimt i det stora komplexet.

Länktips: Delegationens årsrapport här

Mina generella invändningar mot rapporten (del A) här