Tag Archives: Cirkulär ekonomi

Läst: Ny rapport om cirkulär ekonomi från IVL

Posted on by
Reply

Ni som följt mig genom åren vet att jag ägnat ett stort intresse för cirkulär ekonomi (CE) sedan minst 10 år. Och har kanske även snappat upp att jag är lite allergisk mot synen på CE som optimerad återvinning. Nu har IVL släppt en ny rapport från projektet Usereuse, där fokus är återbruk och vad som behöver göras för att få olika branscher att inkludera återbrukade produkter i sin affärsidé. (Länktips till rapporten, se nedan).

Är cirkulär ekonomi en del av den linjära ekonomin?
Jag läser följande i den inledande sammanfattningen: ”Cirkulär ekonomi kan inte fungera vid sidan av linjära system. För att återanvändning ska kunna skala upp krävs en större omställning där politiska styrmedel, näringslivets initiativ och kommunala satsningar samverkar med konsumenternas förändrade beteenden. Frågan om återanvändning går nu från att ses som avfallsfråga till en form av konsumtion och produktion – men system, reglering och incitament släpar efter. ”  Att ingen i projektgruppen reflekterade över det motsägelsefulla i denna text!? Att cirkulär ekonomi på något märkligt sätt skulle vara en del av den linjära ekonomin, eftersom den inte kan fungera utanför det linjära? Verkligen? Inser man inte det orimliga i det man skriver? Det cirkulära kan inte utvecklas inom ramen för det linjära. Jag fortsätter att läsa rapporten.

Vad är hönan och ägget för att nå en ny norm?
I slutet av sammanfattningen drar man slutsatsen att ”Analysen visar att för att aktörer ska kunna skala upp återanvändning till norm behöver vi både minska nykonsumtion, stimulera återanvändning framför nyköp och samhällsplanera för återanvändning. ” Tror man att de lönsamhets- och vinstdrivna företagen som är stommen i den linjära logiken vill och kan byta spår? Jag får fortsätta läsa hela rapporten, inser jag. Vem ska gå före?

Inledning, PEST-metoden förklaras
Rapporten beskriver de teknikområden man valt ut, vilka aktörer man bjudit in att medverka i arbetet och vilken analysmetod man använt. De produktområden man tittat på är textil, elektronik och möbler och inredning. Aktörer från olika segment av marknaden medverkade och som analysmetod har man använt. Den kallas PEST-metoden och innebär att man kartlägger politiska, ekonomiska, sociala och tekniska faktorer som kan utgöra hinder och möjligheter för att förverkliga mer återanvändning. Under resans gång har projektet adderat samverkan som en femte kategori.

För en verklig omställning krävs…
På de följande sidorna (sid 14 till 18 i rapporten) listas förtjänstfullt och tydligt ett antal hinder och möjligheter enligt PEST-analysen. Aktörerna tycks vara klara över vad som behöver göras och vilka förändringar som skulle göra stor nytta för att öka återanvändningen av fungerande produkter. När det gäller samhällets ledarskap skriver man på sidan 20 insiktsfullt i rapporten följande: ”Omställningen från en linjär ekonomi till en mer cirkulär ekonomi går för långsamt, och övergången till en doughnut-ekonomi inom planetära och sociala gränser ligger ännu längre bort. För att driva en verklig omställning krävs ett systemtänkande, långsiktiga beslut och uppföljning, framförallt kommer det krävas politiskt mod för att ställa om i större skala.”  Men man stannar vid det konstaterandet.

Vill företagen konkurrera med sig själva?
På sidan 22 till 28 går rapporten igenom flera av de hinder de verksamma företagen ser för att kunna öka andelen återbrukade produkter. Det handlar om affärsmodeller, priskänslighet, att det är billigt att slänga, att lönekostnader för reparationer i Sverige är högre än lönekostnaderna i producentländerna och en mängd andra svårigheter. Överordnat drar jag reflektionen att det är svårt att få företagen att konkurrera med sig själva och egentligen vill de ju heller inte släppa in nya aktörer som ska ta marknadsandelar…. Det finns heller inget i texten om behovet av styrmedel på makronivå, där en icke-linjär moms skulle kunna vara en dellösning, liksom möjligheten att redovisa ekonomisk verksamhet på ett mer hållbart sätt. Så länge alla tror att det är en roddbåtstävling, där vi ska ro våra båtar i hamn, är det ingen som tänker tanken att förse båtarna med köl, mast och segel för att ta en liknelse.

Några sidor om sociala aspekter, dvs konsumentbeteende
För konsumenterna behöver det bli enklare att göra återbruksval menar rapporten, Det nämns några spirande försök till nya platser för att underlätta för folk att lämna in och hitta det man söker. Det pekas på bekvämlighet och hur viktig tiden är för vissa konsumenter. Samtidigt slår man fast att normen är nytt och att begagnat betraktas som sämre och ibland ohygieniskt. Det finns ju också ett trovärdighetsproblem gällande sortiment när utbudet av återbruksprodukter ständigt varierar. Rapporten påpekar också att statens minskade stöd till konsumentverkets bidrag till konsumentorganisationer och public service bromsar utvecklingen.

Systemen är inte riggade för återanvändning
När det handlar om tekniska förutsättningar pekar rapporten på vikten av bemannade platser för inlämning för att få hög kvalitet på varorna, men också svårigheten att transportskydda möbler och annat som ska tas om hand. Logistikföretag är inte beredda på flöden i båda riktningarna, allt är ju optimerat för de traditionella linjära flödena. En intressant detalj är att IKEA har ett reservdelslager i ReTuna i Eskilstuna för att underlätta på-platsen-reparationer. Avsnittet berör i en utförlig text svårigheten att på ÅVC:er prioritera återanvändning före återvinning. Systemet är inte designat för ett mer kvalitetsanpassat returflöde. Det finns också en oklarhet i rollfördelningen. Är det kommunen, företagen eller konsumenten som ska bekosta det arbete som behövs?

Man missar en generell hävstång
Ett annat bekymmer är definitionen av avfall. Avfall får inte exporteras. Här borde, tycker jag, EU gå i bräschen och omdefiniera allt som resurs och istället särbehandla det avfall som verkligen inte ska hanteras i returströmmar. Texten nämner den snabba tekniska utvecklingen med AI och scanning, där produktpass kan bli ett hjälpmedel. Men, kan jag konstatera, man pekar inte på möjligheten att låta ansvaret för en produkt kvarstå hos tillverkaren eller säljaren. Dvs att i praktiken förbjuda försäljning för att låta konsumenten slippa bry sig om hur produkten ska hanteras när den inte längre har de funktioner den är tänkt att ha. Ett sådant grepp skulle bli en effektiv hävstång i arbetet och snabbt öka livslängden och skapa utrymme för helt nya affärsmodeller, där konsument och producent knyts närmare till varandra, eventuellt via en serviceminded mellanhand….

Samverkan och eldsjälar
På sidan 39 – 40 berör man samverkansbehovet. Det är uppenbart att ska olika kompetenser och ansvarsområden kroka arm behöver det finnas samverkansformer och tillit mellan olika aktörer. Även inom kommuner behöver olika förvaltningar och avdelningar tala med varandra. Inte minst finns det en möjlighet att använda en del av den framväxande återbruksbranschen för arbetsträning och socialt integrerande arbete. Det är intressant att texten specifikt pekar på vikten av eldsjälar för att åstadkomma förändring. Vilket ju egentligen inte förvånar, eftersom en kommun ju är ålagd att bemöta varje invånare lika och använda samma rutiner som ”man alltid har gjort”. Strukturen utgår från kontinuitet, inte innovativ förnyelse.

Några motsättningar nämns
På följande sidor sammanfattas de fyra kategorier man analyserat och de produktgrupper, material, som rapporten valt att studera. Man pekar på att den av EU beslutade rätten att reparera ännu så länge handlar om elektronik, och som kommer i svensk lagstiftning under 2026, också borde inkludera andra produktslag. Under målkonflikter-rubriken nämner man hur traditionell syn på tillväxt står i konflikt med målet om minskad resursanvändning. En annan målkonflikt kan vara att kommunens inkomster från minskade avfallsvolymer (taxor) står i motsats till kravet på kommuner att arbeta avfallsförebyggande. Man pekar faktiskt också på att lägre arbetsgivaravgift och lägre moms kan vara kontraproduktivt ur ett långsiktigt perspektiv för framväxten av en större begagnatnisch.

Minska takten av resursanvändningen
På sidan 47 ff beskriver man så sina slutsatser. Det slås fast att det saknas reglering, incitament och infrastruktur för att återanvändning verkligen ska kunna bli norm och det saknas systematiska lösningar för att minska den totala konsumtionen. Här hade jag gärna sett ett förtydligande. Det som behöver minska är resursutnyttjandet, energianvändningen osv. Men om vi ser tjänster som konsumtion behöver inte ekonomin totalt sett behöva minska. Vi kan betala för just-in-time-tjänster, mobilitet, kunskap, hantverk, reparationer och andra tjänster som skapar sysselsättning, men också drar ner på takten av resursutnyttjandet.

Det behövs fungerande system och infrastruktur
Sverige har också möjlighet att gå före och ge svenska företag konkurrensfördelar genom att vara tidigt ute, nämner man. Och: det krävs fungerande system och infrastruktur i betydligt större skala än idag. Det finns också tydliga synergier mellan sociala och miljömässiga värden. Det saknas mottagare och infrastruktur som klarar att ta emot och hantera återanvändbara material i tillräcklig omfattning. Reglering, stödsystem och incitament har inte följt med i utvecklingen. Det kommer de behöva göra inom kort för att kunna fullfölja EU:s direktiv och förordningar. Se till att nya incitament och förändringar av policy stöttar och inte stjälper det som redan fungerar.

Frizon och belöna föregångare
Den fråga som blir hängande i luften, förutom att skapa en frizon för innovativa lösningar, som jag tror är nödvändigt, är varför de befintliga företagen frivilligt ska tappa marknadsandelar inom ramen för den linjära ekonomin i sin ambition att bli ”cirkulära”. Det blir bara halvhjärtat. Stödsystem och strukturer behöver utformas så att verklig förändring kan ske och att föregångare belönas, inte straffas. Det är riskabelt att gå före. Det är sällan nya produkter blir dominerande, det är de företag som använder föregångarnas misstag som klarar sig bäst.

Länktips: På denna sida, ett IVL-pressmeddelande, finns en länk till rapporten: https://www.ivl.se/press/pressmeddelanden/2025-10-29-bristen-pa-beslut-och-system-bromsar-ateranvandningen.html?utm_campaign=nyhetsbrev-nr-9-2025&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev&link_id=95904ada-c386-47bd-ab4f-e4114525b54c

Tänk inte bara AI ─ se allt avfall som resurs

Posted on by
1

”En ändring av EU-kommissionens avfallsdirektiv (2008/98/EG) skulle kunna leda till ett framtida producentansvar för skor.” Så står det på en sida från IVL som beskriver ett spännande projekt, som syftar till att minska avfallsmängderna från våra skor. (Mer info om projektet i länktipset nedan). Det handlar naturligtvis om att skapa ett fungerande och lönsamt system för att återbruka hela eller delar av alla miljoner skor som slängs.

Ingen ska sko sig på någon annans bekostnad
Här gäller det naturligtvis att ha ordentligt på fötterna. Lärdomen från EU:s beslut att åstadkomma textilinsamling är ju att hela kedjan behöver fungera tekniskt, kvalitetsmässigt, bemanningsmässigt och affärsmässigt. Det finns ingen genväg, det finns ingen aktör som är beredd att bära kostnaden för det som måste göras annat än om det går att hitta en uppsida för den egna verksamheten.

Istället för avfall = resurs
En pusselbit i detta menar jag handlar om definitionen av avfall. Avfall måste som utgångspunkt definieras som resurs. Allt ska vara en resurs. Spillbitar i IKEAs möbeltillverkning, som de länge försökt ta hand om, kunde inte exporteras eftersom dessa klassades som avfall och avfallsexport inte var tillåten. Det behövs nya klassningar, så att sådant som de facto inte kan användas eller som är farligt att sprida självklart ska tas om hand som det avfall det är. Men mycket restbitar, spill och överskott kan mycket väl bli resurser. Definitionen behöver ses över.

Producentansvar är ett steg i rätt riktning, men…
Producentansvar är en annan del i det inledande citatet som är viktigt att fokusera på. Den som sätter en produkt på marknaden behöver fortsätta att vara ansvarig för den produkten. Producenten vet vilka ämnen, komponenter och annat som ingår och kan enklast bedöma hur retur, sortering, uppgradering, kvalitetsbedömning osv ska göras. Det logiska vore att vi fick EU att testa försäljningsförbud på 10 eller 100 produkter under 5 år för att se hur tillverkarna hittar nya affärsupplägg, nya parters som kan hyra ut, skapa abonnemang, tjänstifiera produkterna med tilläggstjänster osv. Självklart utan att ”låsa in” produkter i monopolliknande strukturer. Det behövs konkurrens på lika villkor och att priser hålls på rimliga nivåer när vissa fabrikat av produkter enbart tillhandahålls via abonnemang.

Bekvämligheten kan styra oss i rätt riktning
Till viss del är vi redan där. Våra mobiler inkluderar för det mesta ett abonnemang. Musik och film konsumerar vi numera inte via CD- eller DVD-skivor utan laddar hem, tittar, lyssnar osv. För att det är bekvämt. Och den bekväma hållningen (som ju f.ö. Mattias Goldmann har med i sin bok som jag nämnde i en tidigare bloggtext) kan mycket väl locka konsumenter att undvika köp och hellre boka utifrån sitt egna behov. Takboxen för fjällresan kanske inte måste stå i garaget 49 veckor om året. Gräsklipparen behövs bara då och då och kanske t.o.m. kan komma inklusive klippning. Osv.

Tar hand om trasiga arbetskläder
Ett annat intressant exempel på hur man kan ta vara på sådant som annars slängs är det projekt som Växtplats i Kalmar AB har startat. Vikab är ett socialt företag, ägt av Kalmar kommun, som sysselsätter 130 personer. Idén är att hjälpa människor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. VD:n Sara Dahlin beskriver sitt projekt så här:

” Den 1 november 2024 startade vi  med ”cirkulation av arbetskläder”.
Syftet är att minska textilavfall och samtidigt skapa arbetstillfällen. Istället för att slänga trasiga arbetskläder tar vi emot dem, lagar och återanvänder dem. Det gör att kläderna får ett längre liv, och vi gör en konkret insats för miljön. Vi inför arbetet steg för steg i kommunens olika förvaltningar och bolag. På så sätt växer projektet i lagom takt och blir hållbart även på sikt. Kläder som inte går att laga återbrukas eller redesignas av våra medarbetare. En del säljs i vår pop-up-butik hos VIKAB. Under 2026 vill vi laga ännu fler arbetskläder – och samtidigt skapa fler arbetstillfällen.
Det är cirkularitet när den fungerar som bäst!”

Skapa plats för det mänskliga
Detta att kombinera lösningar som är bra för både kretsloppet, för människor och för att bromsa överproduktionen samtidigt som det skapar utrymme för nya idéer är viktigt. I denna AI-fokuserade värld, där AI-programmen är extremt snabba att strukturera och att sammanfatta det som redan finns blir det väldigt viktigt att skapa plats för det nya, det tidigare oprövade, det mänskligt sociala.

Länktips: https://www.ivl.se/vart-erbjudande/forskning/cirkulara-floden/okat-aterbruk-av-skor.html

Länktips: Vikab kommer sannolikt att lägga upp text om sin satsning på hemsidan, som just nu inte är uppdaterad. https://vikab.kalmar.se/

Äntligen! Industrin är på G

Posted on by
Reply

Plötsligt skiner solen, mörkret skingras, och hoppet växer. Lite så känns det faktiskt efter att den 16 september ha tagit del av IVA:s seminarium i Luleå (via webben) om produktivitet, cirkularitet och industrins ambitioner på området. (Länk till IVA:s hemsida nedan). Jag ber redan här om ursäkt för att den här texten blir längre än vanligt, men innehållet är viktigt och jag vill inte korta ner i onödan. Att läsa den här sammanfattningen går fortare än tre timmar….

Äntligen!
Med exempel på energieffektivisering, reman (som tydligen är branschordet för remanufactoring, återtillverkning), materialhantering, nya samarbetsformer och långsiktigt hållbara lösningar stod en rad svenska företag på scenen och berättade om hur långt de kommit i omställningen. För mig som bevakat de här frågorna i decennier kändes det som att kan vara dags för det klassiska utropet från Gert Fylking vid tillkännagivandet av pristagaren i litteratur: ”Äntligen!”

”Det måste gå”
Det var en imponerande bredd på stora företag som tog plats och berättade om sina lösningar för att bibehålla konkurrenskraft, lönsamhet och samtidigt skapa förutsättningar för en hållbar utveckling. Självfallet finns det problem och möjliga fallgropar, men ingen kunde ta miste på hur seriöst företagen tagit sig an frågorna. Moderatorn Cecilia Warrol slog an tonen direkt i inledningen när hon sa att ”det måste gå”. Erik Boman från ABB fick inleda och presenterade två viktiga prognoser: Antalet elmotorer i världen kommer att fördubblas fram till 2040. Den globala ekonomin, den samlade BNP:n, beräknas att dubbleras under samma period. Redan idag står elmotorer för 45 procent av världens elanvändning. Erik Boman talade därför om vikten av energieffektivisering. Varje sparad kWh är viktig.

Tillgänglighetslager är en modell man testar
ABB:s nya elmotorer har en verkningsgrad på 99,13 procent. (Att jämföra med förbränningsmotorernas cirka 40-procentiga verkningsgrad). För att förstå vilken skillnad det skulle kunna innebära att ersätta befintliga elmotorer med dagens bästa utförande gjorde ABB en studie av 1800 motorer i ett svenskt pappersbruk. Man såg snabbt att det fanns många äldre, fungerande men omoderna motorer i drift. Genom effektivisering skulle besparingen i industrin enbart kunna bli 4 TWh, vilket motsvarar elproduktionen från 900 vindkraftverk. Det riktigt innovativa från ABB är att man etablerat ett tillgångslager. (Se bild nedan). Erik Boman avslutade med att konstatera att det gäller att bli bättre, även på affärer.

ABB:s system för tillgångslager

Hållbara affärsmodeller
Anders Berg från LTU tog vid och berättade om sin forskning. Han nämnde att mellan 25 och 30 procent av Sveriges totala energianvändning uppstår när elmotorer är i drift. Hans forskning fokuserar på det ”ekosystem” som finns runt elmotorernas värdekedja, med ett särskilt fokus på minimal påverkan på klimat och miljö samtidigt som lönsamheten ska vara rimlig. Det han ska ta fram är förslag på hinder, lösningar, modeller och rollfördelning kring de affärsmodeller som kan visa sig hållbara. Hur ska cirkulariteten bli lönsam? Hur säljer man verkningsgrad och livslängd? Arbetet har i princip bara kommit igång, men hans frågeställningar känns rimliga.

Samarbetsformer
Ett avsnitt ägnades åt koppar, som beskrevs som en flaskhals. Det ingår 82 kg koppar i en typisk ABB-motor. Tillgången på koppar understiger efterfrågan, särskilt med tanke på hur antalet motorer beräknas att öka. Ur det perspektivet blir effektivitet ännu viktigare, men hur säljer man effektivitet? Ett delsvar från Anders Berg är att vi behöver omdefiniera lönsamhet. Jag noterar i mitt anteckningsblock att det låter som värdedelning och riskdelning och att tillsammans lösa problem. Erik Boman tillfogade att målbilden är viktig och moderatorn betonade hur avgörande livslängden kommer att vara. Anders Berg nämnde att det som främst begränsar utveckling är samarbetsformerna, inte tekniken. Vinnarna blir de som lyckas skapa lönsamhet ur effektivisering.

En bild ur Anders Bergs presentation (LTU)

Förmågor och kundnöjdhet
Företagen måste utveckla och stärka ett antal förmågor, fortsatte Anders Berg. Det handlar om att gemensamt med kunderna, i hela värdekedjan, identifiera nya besparingar och dolda värden. Det handlar om att tillsammans generera skalbara värden och att organisera en långsiktig och tydlig strategi tillsammans med värdekedjans aktörer. Kundnöjdhet måste vara viktigare än kvartalsrapporter, nämnde Anders Berg genom att citera Edward Hult som skrivit något i Dagens Industri den 13 september.

Summering från Anders Berg
Om vi tar ledningen är cirkularitet lönsam summerade Anders Berg och påpekade att koppartillgången och elektrifieringen är avgörande faktorer som tvingar fram mindre resursslöseri. Att spara energi och att bygga cirkulära lösningar är det snabbaste, billigaste och mest skalbara svaret på utmaningarna. Leverantörer och kunder behöver dela ansvar, data, risktagande och resultat. När kunderna ökar sin förståelse för dessa samband blir affärsmöjligheterna tydliga. Förmågorna som nämndes ovan behöver öka. De svenska och nordiska företagen har en position som kan utnyttjas för att förverkliga den cirkulära ekonomin.

EU är mycket importberoende
Anders Kihl från Ragnsells tog vid. Han påminde oss om att hälften av klimatpåverkan har sitt ursprung i vårt användande av jungfruliga resurser, samtidigt som detta utgör 90 procent av hotet mot den biologiska mångfalden och hotet mot vattentillgången. Bara av dessa skäl behöver vi ställa om till mer cirkularitet för att återställa ett jämviktsläge för planeten. Idag är det enbart knappa 7 procent av råvaruanvändningen som är cirkulär. (Källa: CGR 2025). Han påminde oss också om hur mycket som på kort tid har förändrats i omvärlden. EU är mycket importberoende, inte minst när det gäller fosfor. Fler råvaror kommer att klassas som strategiska den närmaste tiden. Allt talar för att mer av cirkulära flöden kommer att bli nödvändiga. Samtidigt återvinns bara bråkdelar av de volymer som behövs.

Olika regelverk
En dellösning är att designa bort sällsynta jordartsmetaller och att bygga produkter som utgår från modularitet och spårbarhet, dvs där produktionen släpper idén om linjär produktion för att generera sopor för att istället se allt som återbrukbart. Anders Kihl pekade också på att regelverken ser olika ut för jungfruliga material och för återvunna. Lagar och regler behöver jämnas ut så att villkoren för återproduktion, reman, blir tydligare och mer lika oavsett om en vara är jungfrulig eller återvunnen. Han pekade också på vikten av avgiftning, dvs att filtrera bort miljöskadliga ämnen innan material kommer in i produktion. Han nämnde även att billig rysk olja har skadat returplastindustrin. Jungfrulig olja är idag billigare än återcirkulerad plast. Och de planetära kostnaderna syns inte.

Fossilfritt stål och att ta vara på gruvavfall
Så blev det dags för Jenny Greberg från LKAB. LKAB står för 80 procent av EU:s järnmalm. LKAB:s strategiska position kan inte överdrivas. Det man nu vill säkra upp är värdekedjan tillsammans med partners som Vattenfall och SSAB. Man arbetar på att ta fram järnsvamp, som gör det möjligt att etablera en fossilfri stålproduktion. Förutom detta siktar LKAB på att utvinna värdefullt material ur det som normalt ses som gruvavfall. Se nedanstående bild ur presentationen.

LKAB skapar mervärden

Wolframkarbid är centralt för Sandvik
Näste talare var Mats Lundberg från Sandvik. Nu fick vi lära oss om hur Sandvik hittat ett smart sätt att återbruka delar de bergborrar man säljer över hela världen. Wolframkarbid är ett ämne som används i den aktiva delen av en bergborr. Wolfram klassas som ett konfliktmaterial och det innebär att det finns all anledning att säkerställa återproduktion av dessa bergborrspetsar. Mats Lundberg visade hur det nya system ser ut som är tänkt att fungera även i länder med relativ lågutbildad personal.

Mix av två bilder ur Sandviks presentation

Sandvik tänker globalt
Mats Lundberg pekade också på behovet av att bättre och tydligare definiera vad som är avfall och vad som är resurs. Bergborrstiftet är en tydlig resurs för Sandvik, men kan av vissa lagstiftare ses som ett avfall. Kina sitter på den dominerande mängden tillgängligt jungfruligt wolfram, vilket innebar problem i somras, när Kina pausade leveranser i 45 dagar. I det perspektivet blir Sandviks lösning ännu mer intressant.

Reman var ordet för dagen
Nästa talare var Ann-Sofie Wulfsberg från AB Volvo. Tyvärr uppstod ett tekniskt problem under hennes presentation, så jag fick inte hela hennes dragning, men några delar kan jag återge här. Remanufactoring, återtillverkning, är centralt för AB Volvo och definieras av Brittish Standard Institutions (BS 8887-2:2009) som att återföra en produkt till åtminstone sina ursprungliga prestanda med en garanti lika eller bättre än den som gällde för den nyligen tillverkade originalprodukten. Mer än 900 000 cirkulerade artiklar säljs per år av AB Volvo. Sitt reman-system beskrev Ann-Sofie Wulfsberg på detta sätt:

AB Volvo Reman-schema


Ett antal svårigheter
Det är svårt för olika aktörer att förstå vad som menas med reman, hävdade Ann-Sofie Wulfsberg. Det ställer också stora krav på designen och det är även svårt att skapa bra affärsmodeller. Att det kan vara svårt för industrin visade Michael Lieder från Scaniaägaren Traton, som beskrev hur denna industrigrupp arbetar med att sy ihop fyra olika varumärken och industritraditioner till ett gemensamt plattformsbygge. Utöver Scania äger man MAN, Volkswagen Truck & Bus och ett amerikanskt bolag som jag missade namnet på. Fyra olika bolag ska hitta en gemensam framtid i det cirkulära och kunna nyttja samma delar både när det gäller hårdvara och mjukvara. Det är många steg för att få in returer in i mainstream-flödet. Men Scania hävdar att man lyckats. Bland annat ser man modularisering som en dellösning.

Allting heter något på re-
En bild från AB Volvo-presentationen är också värd att lyfta, där man har förfinat förståelsen och innebörden av olika bedömningar och åtgärder i returflödet. Det som förr beskrevs som tre eller fyra olika varianter av återvinning har numera förfinats till ett tiotal steg, alla med olika processer. Den här bilden illustrerar att det cirkulära inte bara är en papperskonstruktion, utan att det nu faktiskt handlar om en konkret verklighet ute i industrin.

UR AB Volvos presentation

Tre kloka avslutningsord
Ur paneldiskussionen plockar jag ett par uttalanden som är extra viktiga att lägga på minnet. Anders Kihl från Ragnsells betonade att ”om vi menar allvar måste vi betala mer”. Det kommer att bli dyrare. Samtidigt som resursbrister också driver innovationen så att vissa ämnen kan fasas ut, som kobolt. Mats Lundberg från Sandvik frågade retoriskt om det kommer att gå att sälja en icke hållbar produkt i en hållbar värld? Erik Boman från ABB påpekade att ingenjörer måste lära sig samverkan, eftersom det kommer bli helt avgörande för den industriella utvecklingen att vi samverkar.

Länktips: https://www.iva.se/det-iva-gor/evenemang/produktivitet-cirkulara-floden-modularisering/

Om textil cirkularitet

Posted on by
Reply

Textilbranschen är intressant om man vill förstå hur vi ska klara att utveckla en verklig cirkulär ekonomi, där materialslöseriet, kemikalieanvändningen, vattenförbrukningen och överkonsumtionen ska kunna vändas till något som liknar en smart resurshushållning baserad på vad planeten tål. Vi har en högskola i Borås som fokuserar på textil hållbarhet sedan minst sju år. Häromdagen presenterades kunskapsläget i det program som heter ”Textil & Fashion 2030” under ett webbinarium ordnat av Reväst. Några av mina intryck och slutsatser följer här.

Komplexitet är bara förnamnet
Projektledaren Susanne Nejderås och hållbarhetsexperten Birgitta Losman återfinns båda inom Borås Högskola. De kunde berätta att 250 företag på olika sätt är knutna till projektet. Hela textilbranschen i Sverige omsätter 280 miljarder kronor och sysselsätter 65 000 människor, ofta i små företag. När insamlingen på kommunal nivå sjösattes vid årsskiftet fanns inte den beredskap som hade behövts. Hela flödet av insamling, sortering, bedömning, återtillverkning, lagring osv uppstår inte över en natt. Särskilt svårt blev det för de idéburna verksamheterna att axla de stora volymer som plötsligt uppstod när folk ville göra rätt.

Fem systeminnovationer = egentligen allt
Birgitta Losman nämner fem systeminnovationer som behöver komma på plats: 1) Insamling, sortering och kvalitetsbedömning. 2) Affärer 3) Policy och regler 4) Beteendekultur och 5) Teknisk sorteringsinfrastruktur. På ett sätt är det ju hela kedjan som saknas från det att en konsument avstår ett plagg till att samma material eller produkt har hittat en ny användning. Hur det tekniska flödet kan se ut visar nedanstående bild från Birgitta Losmans presentation.

Komplexiteten är uppenbar

EU driver på
Den 9 september tog EU ett principbeslut om att införa producentansvar för textilier och om 30 månader ska något vara klart. På min fråga om vad det innebär av systemgränser och kostnadsfördelning kom svaret att det är mycket som behöver klarläggas, inte minst eftersom lagstiftningen kommer att bli nationell. Detta samtidigt som de stora företagen inom kläder och mode ju vill ha enhetliga regler i hela EU. Här finns ett problem.

Olika lösningar kräver olika teknik
Det finns lite ljus i mörkret. En sorteringsanläggning i Södertälje nämns och att det finns fler initiativ, men man inser att så länge det är diffust vem som ska bära vilka kostnader är det svårt att få investeringar i teknik, samtidigt som det är en väsensvid skillnad på återtillverkning av nästan oslitna plagg och materialåtervinning på partikelnivå. Vilken typ av maskinutrustning behövs för vilka delprocesser? Och vilket risktagande är olika aktörer beredda till? Att det blir ett producentansvar kommer ju kanske fungera för de kända varumärkena, men vad händer med privatimport via näthandel?

Vilket ansvar har varumärkena?
Sveriges rikaste person, Stefan Persson från HM-koncernen skulle kanske kunna avstå några av 200 miljarder han sägs ha kontroll över för att få igång de utvecklingsprojekt som kan fylla några av gap som finns innan vi har fungerande cirkulära flöden igång? Den som orsakar ett problem brukar ju faktiskt få städa upp efter sig. Och HM har tjänat stora pengar på att slippa ta ansvar för de produkter de satt på marknaden. Och på liknande sätt borde andra varumärken nu träda fram och ta ett seriöst samhällsansvar. Om de vill att varumärkena ska förknippas med annat än sopberg i Afrika.

Våra avlagda plagg går på export till 75 procent
Sandra Alm från Göteborgs Stad berättade också under seminariet om hur Göteborg försöker arbeta med textila returflöden. Den här bilden illustrerar att bara en fjärdedel av det insamlade materialet stannade under 2024 i Sverige, resten exporterades och blev i bästa fall återanvända eller återvunna.

Mycket exporteras av den insamlade textila råvaran

Vi tycker olika om vad som är skräp
Sandra Alm talar mycket om transparens och kommunikation, eftersom lösningarna kräver att alla bidrar och gör sin bit. En delproblematik är ju att vi alla har lite olika syn på vad som är skräp och inte. Någon vill bli av med ett plagg som någon annan gärna fortsätter att använda.

Ekonomin är en ingång
En ingång i detta måste bli ekonomin. Hur ska kostnader och intäkter från fler-loopiga flöden fördelas? Marknaden kommer troligen inte klara detta. Det kommer att behövas kompletterande insatser via skatten och/eller via att privatpersoner gör delar av flödet möjligt. Och uppepå detta finns diskussionen om hur skatten ska beräknas. Om ”second hand” ska momsbefrias blir ju all cirkulär ekonomi plötsligt momsfri. När vi har slutat med linjära flöden kommer den traditionella momsen inte längre passa in. Men det är delvis en annan diskussion.

Återtillverkning är bra på flera sätt
Till slut en liten iakttagelse som knyter ihop några trådar. Häromdagen hörde jag om projektet ”Vi på Hörnet”, se länk nedan. Både i byggbranschen och i textilbranschen finns det nu öppningar för att ta till vara yrkeskunnande och yrkesstolthet. På så sätt har snickare och textilt kunniga personer något gemensamt i det som kan kallas återtillverkning. Mer sånt.

Länktips: Här kommer en länk till webbinariet när den är publik. Men tills vidare en kort info: https://www.gu.se/evenemang/hallbara-textilier-globalt-nationellt-regionalt

Länktips: Vi på Hörnet: https://christerowe.se/2025/09/nr1230-aterbruk-i-byggandet-vi-pa-hornet/

Vi lägger pussel och spelar inte Fia med Knuff

Posted on by
Reply

Om jag skriver om ett seminarium brukar det oftast vara i efterhand. Något jag varit på eller följt på webben. Den här gången är det ett seminarium (som webbsänds) som går av stapeln om några dagar och som handlar om något som intresserar mig rejält. I beskrivningen för att locka besökare skriver arrangörerna: ” Stora klimatutmaningar och ändliga resurser innebär att återvinning, återbruk och återanvändning kommer behöva spela en betydligt större roll än idag. EU och Sverige använder dessutom en långt större mängd kritiska mineraler och metaller än vad vi själva producerar, vilket driver på behovet av återbruk av dessa även ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Modularisering – där system eller delsystem kan bytas ut och uppgraderas – kommer bli en nyckel till framgång. ” Det låter intressant.

IVA har samlat flera intressanta talare
Eventet äger rum i Luleå och på webben den 16 september 2025 kl 15.15 till 18.00 och arrangeras av IVA. De olika talarna kommer att belysa sin syn på cirkulär ekonomi, prissättning, värdesättning av avfall, återvinning och återtillverkning samt modularisering för utbyte av maskindelar osv. (Länk till anmälan hittar ni längst ner. )

Delrubrikerna andas  nytänkande
Rubriken till seminariet är troligen satt för att locka de sedvanliga personerna, men jag anar av delrubrikerna på dagordningen att man tänker spänna bågen ganska rejält och hjälpa industrin och deras beslutsfattare att förstå vilken typ av nytänkande som måste in för att vi ska klara den samtidiga omställningen, där det handlar om klimathotet, resursanvändningen, det geopolitiska läget med större osäkerheter och en snabb omstrukturering av många fält, där AI kommer att spela roll.

En ny metod för redovisning
Men ändå. Det är något fundamentalt som saknas. Alla vet att det är ekonomin och avkastningsprognoserna, return of investment, börskurser och traditionellt ekonomiskt tänkande som fortfarande styr vad som sker. Ingen utmanar på allvar de ekonomiska mekanismer som genomsyrar alla offentliga och näringslivskopplade budgetbeslut. Kortsiktighet gäller. Det är fortfarande ”BNP-logiken” som styr var pengarna landar. Även om delrubrikerna talar om andra sätt att prissätta, andra sätt att värdera, så är allt fortfarande inkluderat i den redovisningstradition som gäller sedan 80 år och där korta vinster hela tiden går före det långsiktigt riktiga.

Vem ska säga att vi tänkt fel i 80 år?
Så vem ska utmana systemet? Hur ser det seminarium ut som allvar ritar upp en annan spelplan för de dellösningar som är på gång? Det är knappast experterna som verkar inom olika branscher som kommer att ifrågasätta sina egna chefer och styrelser. Vem ska sätta ner foten? Det är knappast de politiker som ständigt upprepar mantran om ökad tillväxt (BNP-måttet) som plötsligt kommer att säga att de tänkt om. Så vem ska säga att nu vänder vi blad och öppnar upp för alternativa sätt att redovisa företagens, fondernas, bankernas och nationernas verksamhetsutveckling? Vem ska säga att vi gjort fel i 80 år som trott att marknadens kortsiktighet skulle klara att väga in planetens och framtidens behov av långsiktighet?

I tur och ordning… för helheten
Jag kommer naturligtvis titta på seminariet och glädjas åt de fenomen som drar åt rätt håll. Men det är själva spelplanen som är fel. Om vi fortsätter att spela Fia med Knuff (marknadens hänsynslösa utslagning) i tron att det är det spel som hjälper alla spelpjäser att nå sina mål så tror vi fel. Vi lägger i själva verket ett pussel, där alla bitar behövs för att bilden ska bli hel. Och tärningen i Fia kan ersättas med att var och en lägger sin bit i tur och ordning eftersom det är helheten vi alla behöver och eftersträvar.

Länktips:
IVA-seminarium 16 september 2025 i Luleå och på webben: här

Läst: Anders Wijkmans artikel om ekonomi

Posted on by
1

Det är ekonomin som styr hur världen utvecklas. När olika intressen står mot varandra kan man konsekvent utgå ifrån att starka finansiella intressen oftast drar det längsta strået. Det är inte bara i USA som andra hänsyn än kortsiktig ekonomisk vinst får stå tillbaka. Under hela 1900-talet och med fortsättning in i vår tid har resurser, särskilt naturresurser, setts som exploaterbara hävstänger för ekonomin. Det gäller mineraler, oljan och andra fossila tillgångar, men också exempelvis skogen och fiskbestånden i världen. Trålning i Östersjön ses som något bra, även när ekosystemen riskerar att krackelera.

Kvalitet är viktigare än kvantitet
Anders Wijkman skrev i somras en viktig DN-debatt-artikel (länk se nedan) som pekade på det bakvända i att vi fortfarande mäter ekonomin i något slags bruttosammanhang. Alla varor och tjänster slås ihop och kallas BNP. Oavsett om det som utförs handlar om att asfaltera grönytor eller att sälja och sprida PFAS-bemängda bekämpningsmedel mot skadedjur i vårt jordbruk. Vi behöver andra mätetal, skriver Anders Wijkman, där det blir möjligt att synliggöra kvalitet i stället för kvantitet och sociala faktorer ges ett utrymme för att mäta hur välståndet utvecklas över tid och på ett rättvist sätt. Idag halkar många länder efter och även i de rika länderna ökar klyftorna. Istället för ”trickle down” som Thatcher lanserade borde vi tala om ”trickle up”, skriver han. Detta eftersom det är de rikaste som gynnas av den ekonomiska utvecklingen.

Wellbeing economy for all
Anders Wijkmans artikel har flera relevanta och intressanta hänvisningar till aktuell forskning och till internationella rörelser. Han nämner ”Wellbeing economy for all” som ett exempel på hur planetens och välbefinnande kan sättas i centrum som alternativ till dagens mainstream-ekonomi. Intressant är att organisationen har kopplingar till ett antal länder på högsta nivå. Det räcker inte att vara överens om målet, det behövs ju konkreta steg i verkligheten för att något ska hända. (Se länktips nedan). Det finns också forskare som ägnar en hel del tid åt att synliggöra och testa andra ekonomiska modeller. Ett inspirerande exempel är den forskning som bedrivs av Jennifer Hinton i Lund och som för enkelhets skull kan kallas ”lagomekonomi”.

Lagom är ett bra ord för en rimlig takt
Det mest rimliga är ju att vi anpassar produktion, användning, ägande och återvinning av resurser till våra långsiktiga behov. Idag låter vi ”ekonomin” gynnas av att överproducera, överkonsumera och överbelasta planeten med det vi orsakar av skräp, inte minst plastfragment. BNP ökar när vi gör av med onödigt mycket energi, tar upp onödigt mycket råolja, producerar onödigt många produkter, köper onödigt många varor och slänger onödigt mycket på sophögen. Det måste gå att bygga en ekonomi som genererar en rimlig balans mellan behov och resurser på global nivå. Det teoretiska fundamentet för denna lagomekonomi är sådant som Jennifer Hinton och andra ägnar tid åt. För mig illustrerar detta med lagomekonomi kärnan i det som ”Cirkulär ekonomi” borde handla om. Inte att samla in mer och mer plast för att göra nya produkter av gammal plast. Det ska vi också göra, men ekonomin är det centrala i sammanhanget.

Vi kan inte fortsätta att sabotera för kommande generationer
Nästa steg måste vara att vi skyndsamt breddar utbildningen på våra handelshögskolor och i ämnet ekonomi. Det duger inte längre att enbart utbilda i hur den gamla slöseri-ekonomin fungerar. Vi har begränsat med resurser, vi kan inte tillåta oss att sabotera miljön och människors livsvillkor för att gynna ett fåtal kapitalägare. Välfärden ska byggas genom att vi använder produktionsresurser och skatteinstumentet på ett klokt sätt. Inte genom att sabotera för kommande generationer. Hushållning är vad det handlar om. Spara den under miljoner år lagrade råoljan för kommande bruk, fasa ut förbränningen skyndsamt och skapa regelverk som ålägger industrier och producenter att ansvara för hela livscykeln kring det de producerar.

Företagen måste lära sig att bädda sängen
Det är ungefär som när vi kräver att våra barn lär sig att bädda sängen, torka disken och städa upp efter sig, måste företagen ta hand om konsekvenserna av det de producerar. Vi kan inte låtsas att planeten är en gigantisk soptunna, där det är fritt fram att skräpa ner och förstöra livsmiljön för kommande liv. Akut handlar det om ämnen som PFAS och andra kemikalier, och på sikt måste vi säkerställa att allt som produceras kan ingå i kontinuerliga produktionscykler. Återbruk på riktigt. Där ekonomin tyglas så att den bygger en rättvis värld, där majoriteten människor får det bättre. Den egoism och girighet som präglar mainstream-ekonomin idag hör hemma i en annan tid och har inget med framtiden att göra.

Länktips: Anders Wijkman i DN 29 juli: https://www.dn.se/debatt/var-fixering-vid-bnp-riskerar-att-sla-tillbaka-mot-oss/

Länktips: Wellbeing Economy Governments: https://weall.org/wego

Länktips: Ett exempel på bok från Jennifer Hinton: https://portal.research.lu.se/en/publications/how-on-earth-flourishing-in-a-not-for-profit-world-by-2050-workin

Det kom ett intressant nyhetsbrev från OmEV

Posted on by
Reply

Nyhetsbrevet OmEV handlar precis som man kan ana om elektriska vägfordon. De har under imponerande 15 års tid bevakat utvecklingen på området, skapat mängder av nyhetsbrev och poddar och hjälper företag, myndigheter och andra att orientera sig inom ett område som har många delfrågor och som berör den tekniska utvecklingen på ett väldigt centralt område, hur vi ska transportera oss på ett hållbart sätt när vi väl lyckats fasa ut fossila bränslen. I det senaste nyhetsbrevet sammanfattade de en rapport om den europeiska bilindustrins ställning och möjliga utveckling.

Hur ska industrierna resonera?
Det är intressant att läsa att cirka 7 procent av EU:s BNP kan kopplas till fordonsindustrin och att det handlar om dryga 13 miljoner arbetstillfällen. Tyskland, Frankrike, Spanien och några till länder har ledande företag i denna bransch och de sliter naturligtvis med den ganska svåra frågan hur de på bästa sätt ska agera för att utan stora ekonomiska förluster klara av ett systemskifte. Hänger kunderna med? Hur agerar regeringarna och EU centralt? Vilka stödsystem finns, hur agerar kineserna och koreanerna? Och japanerna inte att förglömma. Hur ska varumärkena behålla sin attraktionskraft samtidigt som tillverkningen kanske måste flyttas till låglöneländer? Och vad innebär det nya hotet från Trump och hans tullar? Marknaden klarar troligen inte omställningen utan stöd.

Många frågetecken
Frågorna är många. Och den rapport som återges pekar på ett antal av de svårigheter bilbranschen har att hantera på kort och längre sikt. Det tycks som att flera av tillverkarna har prioriterat premiumsegmentet och därmed lämnat fältet fritt för de mindre och billigare kinesiska bilar som kan komma att ta över en stor del av marknaden. BYD är ett sådant märke som idag tar allt större plats. Det finns också ett stort frågetecken kring utbyggnad av laddningsstrukturen. Gör verkligen länderna tillräckligt för att underlätta för bilägare att byta till eldrift? Det är ju en hönan-och-ägget-fråga detta med elbilar och laddinfrastruktur. Det går inte att motivera utbyggnad av infrastrukturen om det inte finns bilar och konsumenter som efterfrågar laddning. Och omvänt går det inte att sälja elbilar om det inte finns laddmöjligheter i närheten av bostaden. I sammanhanget är det intressant att notera att över 90 procent av nybilsförsäljningen i oljelandet Norge gäller bilar med eldrift.

Ett till ett kommer inte fungera
Nu har jag inte läst rapporten, men det hade varit intressant om den också tog upp systemskiftet kring ägandet. Vi måste rimligen öka nyttjandet av varje fordon och då innebär det att det är mobilitet som ska efterfrågas och inte ägandet. Det kommer inte bli hållbart att ersätta fossilbilar med elbilar ett till ett. Vi behöver frigöra gatumark och parkeringsytor samtidigt som vi minskar resursanvändningen och lämnar det tillstånd bakom oss, där en vanlig bil står stilla ungefär 93 procent av tiden. Det är ett enormt resursslöseri som vi inte kommer ha råd med.

Ta täten med nya affärsupplägg
Därför hade det varit intressant att höra om rapporten kring den europeiska fordonsindustrin väger in ett minskat fordonsantal och en högra nyttjandegrad per fordon samtidigt som man borde förbereda för helt nya affärsmodeller, där det inte är ägandet som står i centrum. Tvärtom kanske tillverkarna ska satsa på att behålla ägandet och ta ansvar för sina fordon, byta ut delar och hålla dem uppdaterade via fjärranalys av status etc. Med ett långsiktigt ansvarstagande för varje fordon skulle de europeiska tillverkarna kunna ta täten i en hållbar omställning. Gärna i samarbete med lokala företag som erbjuder tjänster (framkörning?) liksom med banker och försäkringsbolag osv. Det är en intressant variant av det som brukar kallas cirkulär ekonomi, när tillverkaren tar ett större ansvar och mobiliteten står i centrum snarare än ägandet.

Det gäller att passa på att skapa mervärden för konsumenterna.

Länktips: Hemsida för OmEV: https://omev.se/

Delegationen för Cirkulär Ekonomi årskonferens 2024

Posted on by
Reply

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag ofta återkommer till Cirkulär Ekonomi. Flera gånger har jag bevakat Delegationen för Cirkulär Ekonomi och deras årskonferens. I år ägde den rum den 19 november och den gick att följa digitalt. Tyvärr hade jag andra åtaganden som gjorde att jag missade delar av konferensen, men några saker fastnade och vill jag kommentera. Den här texten är lite längre än brukligt eftersom jag vill återge en hel del av det som kommunicerades och även kommentera till viss del.

Enbart näringslivsfolk i Delegationen
Tidöregeringen har bytt ut delar av styrelsen för Delegationen. Det nämndes också under eventet, att det numera är näringslivet och branschorganisationer som ingår i Delegationens styrelse. Det får väl anses som ganska illustrativt att det departement som leds av Ebba Busch och har Romina Pourmokhtari som klimatminister flyttar över genomförandet av den politik som kan lösa vår tids kriser (ekosystemen, klimatet och spridningen av farliga ämnen som de tydligaste) på näringslivet. Denna övertro på marknadens förmåga att på något märkligt sätt trolla fram samhällsnyttiga och rättvisa lösningar är förvånande. Det näringslivet är inriktat på är att generera vinst åt sina ägare. Det står t.o.m. i aktiebolagslagen. Att åsidasätta denna strävan i syfte att skapa ett hållbart samhälle är på så sätt olagligt. Samhällsnyttan kommer ibland som en konsekvens av marknadens agerande, men i så fall som en slags bonus, inte som en medveten strategi. Och hur näringslivet därmed skulle kunna prioritera samhällsnyttan förblir oklart.

Plast som gör före?
Ordförande i Delegationen är numera Mattias Philipsson, som är VD för Svensk Plaståtervinning. Han förde ordet under en del av konferensen och såg självklart sin bransch som en del av lösningen. Hur storskalig plaståtervinning, som ju under överskådlig tid använder fossila råvaror, skulle kunna vara annat än ett nödvändigt komplement i omställningen till en cirkulär ekonomi är för mig obegripligt.

Det finns en uppenbar greenwash-risk med upplägget
Konferensen tog upp två verktyg som man tänker att näringslivet ska ha nytta av. Dels det man kallar ”cirkulära nycklar” och dels ”programförklaringar” som intresserade företag ska kunna formulera ur en egen ambition. Exakt vad som kommer ut ur formuleringen av cirkulära nycklar återstår nog att se, men med programförklaringsfokus har man egentligen valt att helt låta industrin självt formulera tillvägagångssätt och ambitioner utifrån de egna perspektiven. Ingen kommer att ställa de obekväma frågorna. Ingen i delegationen har en oberoende position (som tidigare delegationsledamöter professor Mattias Lindahl och professor Tomas Kåberger). Regeringen lägger sig på så sätt platt för vad industrin anser och ingen från någon annan bransch lär ha synpunkter på vad enskilda företag eller branscher sätter upp för mål. Greenwash-risken är uppenbar och tyvärr innebär hela upplägget att det knappast blir någon spännande dynamik i delegationens interna arbete. Varje bransch ”vet ju bäst” och blir inte ifrågasatt av andra branscher.

Fyra branschorganisationer i samverkan
Henrik Wingfors från Svenskt Vatten talade för fyra branschorganisationer, som förutom vattenhanteringen även inkluderar energibolag, bränslegasbolag och Avfall Sverige. Jag har tidigare beskrivit problemet med reningsverken och slamfrågan, som definitivt inte hör hemma i ett cirkulärt jordbruk. Det gör att jag är skeptisk till vilka förslag som kan komma från denna grupp av branscher (VEGA, kallar man sig).

Publiken hade nog hoppats på mer substans
Före lunch fick Daniel Westlén, statssekreterare hos Romina Pourmokhtari, berätta hur han och regeringen ser på cirkulär ekonomi. Lätt raljerande beskrev han hur han ansåg att momsen på reparationer inte borde spela någon roll, den moms Tidöregeringen snabbt höjde från 6 till 12 procent. Det är inte smart att slänga guld, sa Westlén, och hoppades väl att auditoriet skulle skratta åt hans lättsamma stil. Det verkade inte som att de församlade på plats tyckte att hans skämt var relevanta. Troligen hoppades publiken på lite mer substans, men det var glest mellan de tydliga beskeden och de bärande tankegångarna.

Inte många svar på frågorna
En fråga från en företrädare från Ragn-Sells handlade om gränsdragningen mellan kommunens och företagens roller och ansvar. Jag lyckades inte notera något tydligt svar på den frågan från statssekreteraren. En annan fråga handlade om EU:s direktiv kring engångsförpackningar som ska gälla från 2026. Det kommer något, sa Westlén. Han sa ingenting heller om textilinsamlingsfrågan, som ju kommunerna ska hantera från 2025. På frågan om han ser andra bolagsformer som intressanta svarade han att vinst är bra. Så det är marknaden som ska fixa detta, var intrycket. Det är väl därför man har tagit bort alla forskare från Delegationen. Att delar av marknaden satt på plats och ställde relevanta frågor var inget som Westlén utnyttjade för att skapa klarhet. Han hade kunnat ge klarare besked kring kvalitetsfrågor och plastinsamling eller hur han ser på förpackningsplast för livsmedel som tillverkas av plast med PFAS. Men inget sådant.

Data är en viktig del vid PaaS-försäljning
Efter lunch hade man bjudit in en forskare från KTH, som jag tyvärr missade. Men sedan talade Jakob Hansson från SEB om det som brukar förkortas PaaS, Product as a Service. Det var riktigt intressant och det hördes att Hansson hade stött och blött frågorna mer än en gång. Tjänstefiering av försäljning är komplext. Att få en kund att betala för tillgången till en funktion snarare än att äga en produkt kan låta enkelt, men ur det finansiella perspektivet blir det uppenbart hur svårt det kan vara. Ett bra stöd är de data som numera är relativt enkla att samla in. Många företag har en digital tvilling som de kan simulera status på, vilket underlättar för beslut kring serviceintervall osv. Status, driftstid osv kan samlas in och användas för att tydligt synliggöra servicebehov, slitage och annat. Inte minst för en finansiär är det avgörande att få ett grepp om produktens status om något avtal ska skrivas. Om vi menar allvar med att förlänga livslängden på produkter kan kanske inte normala avskrivningstider användas. Istället är det mer relevant att tala om återstående driftstid.

Det finns en del att lösa för företag som vill byta affärsmodell
Hansson talade om de fyra steg han kan se när större företag ska gå från traditionell försäljning till PaaS. Ofta kommer man till att få igång en pilotverksamhet, men svårigheten uppstår när piloten ska växlas upp och bli generell. Jag kan tänka mig att det då inte bara handlar om affärsmodeller gentemot kund, utan också om de interna ansvarsgränserna och hur tillverkning och dokumentation är organiserade, hur underleverantörer involveras och vilka kriterier som ska gälla. Man förstod på Hanssons genomgång att han haft många kontakter med företag som fastnat i processerna.

”Samhällsnyttan måste diskuteras”
Hansson nämnde också spontant, vilket jag tycker var utmärkt, att samhällsnyttan med olika upplägg måste diskuteras. Och det är ju en aspekt som den näringslivsdominerade Delegationen i sin nuvarande tappning inte har någon som vill lyfta. Ändå är det ju samhällsnyttan med den gröna omställningen som borde vara helt vägledande. Ohållbara företag måste faktiskt fasas ut. Men det kommer naturligtvis inte de ohållbara företagen själva att initiera. Hur det ska gå till kommer Tidöregeringen vara totalt ointresserad av att diskutera.

Bokföringsfrågor kring PaaS
Ytterligare en bra sak med Hanssons genomgång av PaaS var att han betonade hur annorlunda kostnader och intäkter uppstår i den cirkulära ekonomin. Och att detta behöver hanteras i bokföringen på ett klokt sätt. Senare under dagen kommenterade Hansson IRFS 16, den internationella standard som numera gäller för redovisning av leasing och som inte fungerar ihop med PaaS. Egentligen kom Hansson snubblande nära min slutsats att det som behövs är ett annat sätt att bokföra företagens ekonomi, ett sätt som inte landar i vinst och beskattning enligt den linjära logiken, utan som snarare bygger på vilka värden företaget förvaltar och bygger upp, värden för egen del och för samhället. Men det är en annan bloggtext vid något annat tillfälle.

Batteridrivna gruvmaskiner var ett bra case
Näste talare var Eric Svedlund från Epiroc. Företaget säljer maskiner för bl a gruvdrift, men har numera beslutat att lyfta ut batteridelen ur den vanliga affären och erbjuder istället evig garanti på batterierna, byter ut batterierna när så behövs och säkerställer därmed att driftsstoppen blir minimala och att status på maskinerna är kontinuerligt övervakade. En bieffekt av upplägget är att Epiroc också kan erbjuda energilager när batterierna inte längre fungerar i gruvan. Batterilagring av el är en viktig del av ett hållbart elsystem.

Mycket skiljer PaaS-försäljning från traditionell försäljning
Investeringen i gruvmaskinen är initialt större vid batteridrift, men servicekostnader och kostnader för att fläkta bort avgaser (som vid traditionella maskiner) gör att totalekonomin blir bra. Bekymret är ju att investeringar och drift oftast ligger i olika budgetar och det köpande företaget är inte vana vid att tänka helhet. Ett annat bekymmer är hur man ska förtulla en PaaS-försäljning. Eller ta hem ett batteri som tjänat ut med tanke på hur avfallslagstiftningen ser ut. Det case Svedund beskrev var en bra påminnelse om hur många detaljer som skiljer traditionell linjär försäljning från den cirkulära. Inte minst när det kommer till hur moms ska beräknas, men det är ett tema för en annan text.

Framgångsrik nätauktionsfirma har vuxit snabbt
Nästa talare hette Silje Lamprecht, som var från Norge. Hennes företag, som heter Summa, håller på med investeringar i Cirkulär Ekonomi. Det fanns ganska lite nytt i hennes presentation så jag hoppar över den och går istället vidare till nästa talare som var Carita Nero, VD på Klaravik. Det företaget har på ett decennium vuxit från 4 till 230 anställda och håller på med nätauktioner för maskiner, traktorer och liknande. Det var inspirerande att lyssna till ett framgångsrikt företag som bidrar till att förlänga livslängden på maskiner. Deras idé är att underlätta för köpare och säljare att hitta varandra och att via budgivning hitta ”rätt pris” för maskinernas second life. Man har över 4 miljarder i försäljningsomsättning per år via auktionerna. Allt har ett värde betonade Carita Nero. Och jag kan bara hålla med. Och det är värdet som vi borde fokusera betydligt mer på, anser jag. Värdet inte enbart för köpare eller säljare utan för samhället i stort. Så att vi hittar sätt att belöna företag som tar ansvar och låta skadlig verksamhet bli mer kostsam.

Ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi – ny SOU
Den siste talaren jag tänkte nämna här var Tobias Persson som berättade om det betänkande han varit med om att författa och som kretsar kring ekonomiska styrmedel för att underlätta cirkulär ekonomi. Öppenhjärtligt berättade han att det inte finns någon på regeringskansliet som har som huvuduppgift att ägna sig åt cirkulär ekonomi. Han nämnde också att avfallsfrågorna behöver lyftas upp. Han nämner en slags bonuscheck som en stimulans han tror kan uppskattas av konsumenter, snarare än sänkt moms. I hela hans dragning fanns en underton av lätt frustration, som jag noterade. Han hade velat få föreslå mer radikala tankar, är mitt intryck. Jag noterar i mitt anteckningsblock att tanken på att förbjuda försäljning på vissa produkter inte nämndes, trots att det snabbt skulle kunna tvinga fram PaaS-försäljning om ansvaret för produkten ligger kvar hos tillverkaren.

Slutsatser
Ska jag summera dagen så handlade den om hur näringslivet nu ges mer eller mindre ensamrätt på att formulera framkomliga vägar till cirkulär ekonomi och att det finns banker som inser hur radikalt annorlunda ekonomin ser ut när den cirkulära ekonomin har blivit mer dominerande. Men att det är långt kvar tills alla frågor kommer upp på bordet. Tyvärr.

Länktips: Betänkande från regeringen SOU 2024:67 angående ekonomiska styrmedel för cirkulär ekonomi. https://www.regeringen.se/remisser/2024/11/remiss-av-sou-202467-om-ekonomiska-styrmedel-for-en-mer-cirkular-ekonomi/

Hur staten ska stödja större företags gröna omställning ska utredas till 31 december 2026 vilket beskrivs här

En idé: Den omvända motboken

Posted on by
Reply

Det finns mycket forskning att ta intryck av. Frågan är lite grand hur all forskning ska kunna bli del av någon hållbar utveckling. Det hjälper ju inte att forskningen finns, om ingen läser den, tolkar den, sätter den sitt sammanhang och kontrasterar den mot hur det ser ut i verkligheten idag och i de dokument som pekar framåt. Budgetdisciplinen inom både näringsliv och det offentliga gör att horisonten väldigt ofta stannar vid ett år. ”Inom ett år ska följande kostnader ha tagits….”. Ofta baserat på vad man gjorde av med förra året. Ska man förändra måste man ha argument. Och vara beredd på att försvara sina förslag.

För mycket av allting
En del forskning pekar på behovet av att krympa volymer. Vi gör av med för mycket energi, för mycket råvaror, för mycket fisk eller skog. Eller vi bor i för stora bostäder, har för många eller för stora bilar, köper för mycket kläder eller slänger för mycket direkt utan att använda det. Tydligen har vi redan idag producerat tillräckligt mycket kläder för att de skulle kunna räcka till sex generationer. För att inte tala om matsvinnet. Vi producerar mat som ingen äter upp. Samtidigt som, enligt uppgift, 47 miljoner amerikaner för närvarande har svårt att få sin dagliga ekonomi att fungera och ibland inte kan äta sig mätta. (Se även länktipsen nedan).

Det ska bli förbjudet att be om hjälp (!)
Vi lever i en motsägelsefull tid. Kunskapen har aldrig, totalt sett, varit bättre. Välståndet och den samlade BNP:n för världens länder har aldrig varit större. Samtidigt svälter människor och tvingas människor fly för sina liv i olika konflikter och krig. Och lyckas de fly till ett rikt välfärdsland möts de av egoismens banérförare, som talar om terrorism, brottslighet och främlingskap i samma andetag för att på något sätt koppla ihop utanförskap och fattigdom med något oönskat och straffbart. Man vill tom förbjuda tiggeri. Det tycks bli förbjudet att be om hjälp.

Varför slänger vi ätbar mat?
Av alla dessa tankespår som vimlar förbi tänkte jag för ett ögonblick stanna upp vid matsvinnet. I Frankrike måste nu livsmedelskedjorna säkerställa att osålda matvaror kommer till nytta. De får inte slänga brukliga matvaror. Det är i alla fall ett steg i rätt riktning. Istället för att slänga bort mat borde det vara varje verksamhets plikt att säkerställa att den kommer till användning. Vi behöver andra mått på verksamhet än att enbart redovisa vinst i form av ekonomiskt överskott. Samhällsvinsten med att hungriga barn får äta sig mätta måste också kunna redovisas och mätas. Vi behöver tänka bortom ekonomernas kortsiktiga logik när vi bedömer vad som är lönsamt.

En ouside-the-box-idé
Kanske kan man införa en slags omvänd motbok, där det är mottagaren som bestämmer värdet av en gåva och där mottagaren håller koll på vem som inte har gett den här månaden? Bemyndiga medborgarna att vara ansvariga, myndiga, att hålla koll på vilka verksamheter som gör nytta i samhället på gräsrotsnivå. Det skulle kunna vara ett komplement till det dominerande top-down-system som utgår från vad som är lönsamt för de stora börsbolagen. Lönsamhet handlar inte enbart om kortsiktig vinst.

Länktips: 47 miljoner amerikaner … https://www.dn.se/varlden/miljoner-amerikaner-lider-av-matbrist-det-ar-allt-svarare-for-folk-att-dolja/

Kläder för sex generationer: https://www.storytel.com/se/books/det-finns-kl%C3%A4der-f%C3%B6r-sex-generationer-7609210

Frankrike och matsvinn: https://www.natursidan.se/nyheter/frankrike-infor-lag-mot-matsvinn/

Det räcker inte med en ny moms

Posted on by
2

Sedan 2015 har jag intresserat mig för cirkulär ekonomi. Och på senare år allt mer insett att det inte räcker att fokusera på optimerade materialflöden. Det räcker inte att se till att alla producerade varor och alla material används om och om igen. En del av aktörer i återvinningsbranschen strävar efter att öka returflödena för att få upp volymer och lönsamhet, skapa underlag för storskalig återanvändning på materialnivå. Det kan finnas behov av detta, men det är absolut inte de ansträngningarna som kommer att få ner efterfrågan på råvaror och hejda överanvändningen av resurser. Vi måste fokusera mer på ekonomidelen av cirkulär ekonomi.

Kort om vad det handlar om
Det för alldeles för långt att i det här formatet, i en kortfattad bloggtext beskriva de ganska komplicerade samband som behöver belysas och förändras. Låt mig kort peka på ett par saker. Så kan den som blir nyfiken hör av sig för att få mer information.

Vi behöver en ny moms
En viktig dellösning är att etablera en ny moms på EU-nivå. Momsen är till sin karaktär linjär och växer med överproduktion och överkonsumtion. Vi behöver moms i någon form för att finansiera en del av samhällets insatser, men momsen låser fast regeringar och finansministrar i ett system som blir konserverande. Vi behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte bygger på den linjära logiken och kortsiktighet. Men det räcker inte.

Redovisning, ägande och att motverka dagens suboptimering
Vi behöver parallella sätt att redovisa företag och verksamheter. Dagens fokus på kortsiktighet och vinstredovisning illustrerar inte vilken nytta en verksamhet gör för ett framtid hållbart samhälle. Företag måste på möjlighet att redovisa sin verksamhet på flera olika sätt, gärna samtidigt, och beskattas och värderas utifrån fler värdeskalor. Dagens system gynnar ytterst externa aktieägare och inte verksamheter som tar ansvar för framtiden. Vi behöver balansera kortsiktiga vinstintressen med långsiktigt ansvarstagande.

Vilken nytta gör ett företag, nu och för framtiden?
Den nytta en verksamhet gör behöver också illustreras och belönas på ett nytt sätt. I den analys jag gör har jag har hittat åtminstone fyra sätt att synliggöra verksamheters nytta. I relation till individen, givetvis i relation till företaget som sådant, men också i relation till samhällsnytta och det jag kallar framtidsnytta. Är företaget bra eller dåligt för nutiden respektive för framtiden?

Om någon vill veta mer om de här idéerna för ni höra av er. Jag sitter inne med alla svar, men det finns komponenter i detta som behöver stötas och blötas för att framtiden ska kunna bli hållbar.