Varför är nuvarande näringsminister så tyst? Här har några Norrlandskommuner möjlighet att gå i bräschen för ett förnybart fartygsbränsle och har uppenbarligen hittat en skala på tillverkningen som skulle kunna bli lönsam. Men staten bryr sig inte. Att starta tillverkning av bränsle går inte att genomföra i alltför småskalig produktion om det ska bli lönsamt. Och staten borde ju vara väldigt intresserad av att säkra arbetstillfällen och tillverkning i Norrland. Kanske genom att finnas med i den känsliga fasen, där olika intressenter ska bedöma hur riskfyllt projektet är och hur staten ser på projektet.
Prioriteringarna tycks tydliga Jag kan inte projektet på detaljnivå, men det känns märkligt att Sveriges ledande position på detta område inte tas till vara bättre. Tidö-regeringen har väldigt tydligt visat att man inte vill prioritera klimatarbete, utan hellre lyssnar på lobbyisterna från fossilindustrin, sänker priset på petroleumprodukter och låser fast oss och världen i fel beroende av en råvara som både är dyr och klimatskadlig.
Nu oroar man sig i Örnsköldsvik och Sundsvall Nu tvingas bränsletillverkaren Liquid Wind i konkurs och det skapar naturligtvis problem för ett antal kommuner i Norrland. (Se länktips nedan). Men omställning till ett fossiloberoende samhälle är inget som Tidö-regeringen prioriterar.
Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.
En erfarenhet från Tyskland På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?
500 företag svarade på en enkät Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.
Några siffror ur rapporten Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.
Talare under CMB-seminariet
Fel efternamn stänger dörrar Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.
Övergången från studier till yrkesliv togs upp Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.
Ett stort slöseri Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.
Från 50 till 5 procent på fyra år Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.
Den pågående debatten är ett jättestort problem Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.
Alla som anställer vill se en bra CV Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.
Definiera personalens kännetecken underifrån Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.
Nu måste universiteten och företagen agera Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?
Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.
Innovationskraft och öppenhet Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.
Specialister bor inte alltid i Sverige När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.
Vi får inte kasta bort goda idéer Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.
Vill näringslivet ha ett slutet Sverige? Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?
Tidöregeringen struntar till stora delar i de invändningar som Lagrådet har. Remisstiden sätts så kort att många myndigheter inte hinner formulera ett remissvar på de lagförslag som tagits fram. Den praxis som länge har funnits kring hur Statens Offentliga Utredningar ska bedrivas har många gånger reducerats till en beställningsfunktion, där regeringen beställer ett lagförslag istället för att utredningen vänder och vrider på argumenten för och emot en viss idé till ny lagstiftning, detta för att optimera nya lagar. Man tar inte tillvara kompetensen hos landets mest erfarna jurister utan låter konsekvenserna av dålig lagstiftning uppstå i vardagens tillämpning och i den godtycklighet som därmed kan uppstå, när förarbetena är otydliga och gränsdragningar inte görs. Detta är något av den kritik som har riktats mot det ”paradigmskifte” Tidöregeringen arbetar med på lagstiftningsområdet. Nu höjs röster från toppjurister mot att detta är farligt för demokratin och för tilltron till centrala samhällsfunktioner. (Se länktips nedan).
Det är inte bara svenska jurister som påpekar vad som pågår Den 25 februari 2026 skickade FN:s specialrapportörer Mary Lawlor och Gina Romero en skrivelse till Sveriges regering, betecknat AL SW 3/2026 som är ovanligt skarpt formulerat. (Se länktips nedan). Skrivelsen beskriver en utveckling i Sverige där människorättsförsvarare möter ökade hinder, större risker och ett minskat utrymme att agera. Hot, hat och trakasserier särskilt mot kvinnor, mot minoriteter, mot ungdomsorganisationer och mot miljöaktiviteter har ökat. Civilsamhället har fått allt svårare att bedriva sin verksamhet. Journalister som vill lyfta frågor kring Gaza, samernas situation eller klimatfrågan möter allt oftare hat, hot och fysiska begränsningar. Man nämner hur polisen agerat på universitet, där studenter som uttryckt pro-palestinska åsikter särbehandlats.
Konkreta och allvarliga anklagelser Tystnaden brer ut sig. Ett exempel är hur organisationer som är beroende av statligt stöd inte framför kritik av rädsla för att det ska drabba organisationen. Den som privat vill ge uttryck för en ståndpunkt riskerar att bli av med jobbet. Sammantaget leder detta till en avkylande effekt på civilsamhället. Samtalen tystnar. Rapporten landar i tydlig kritik och slutar med att ställa ett antal frågor till den svenska regeringen som handlar om hur regeringen avser att agera för att rätta till utvecklingen. Det är grundläggande och grundlagsskyddade frågor det handlar om: yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, minoriteters rättigheter, civilsamhällets villkor, journalistikens roll och den akademiska friheten. Staten måste agera för att vända utvecklingen skriver man. Skribenterna nämner även att man kan komma att gå ut publikt med sin kritik.
Icke-svar från Tidöregeringen Rapporten borde leda till något slags omprövning av det paradigmskifte Tidöregeringen säger sig hålla på med. Men det svar som regeringen formulerat till FN är ett typiskt icke-svar. Svaret är formulerat för att undvika att svara på själva kritiken. Jag läser en sammanfattning av regeringens elva sidor långa icke-svar skrivet av Siv Gustavsson. Skickligt och konsekvent bryter hon ner regeringens icke-svar på punkt för punkt. Med risk för att detta blir långt för att vara ett blogginlägg från mig återger jag här en del av Siv Gustafssons analys.
Principer och sköldar för att slippa svara Tidöregeringen skriver: ”Regeringen är fullt ut engagerad i att främja och skydda mänskliga rättigheter”. Svaret är en princip, inte en kommentar till rapportens kritik. Man stoppar in en systembeskrivning eller som Siv Gustafsson skriver: ”Det är som att svara på en anmälan om brand med att citera brandskyddslagen.” Man använder systemet som en sköld för att slippa kommentera kritiken.
Polisen följer lagen… Det mest talande i regeringens icke-svar är det som inte nämns. Rapportens konkreta exempel på godtycklighet, demonisering av minoriteter, hatkampanjer och inringning av personer, s.k. kettling, är sådant som inte alls nämns i regeringens icke-svar. Det som inte nämns, finns inte. Och när det gäller polisens roll i detta svarar regeringen med ett axiom: ”Polisen utför sina uppgifter i strikt överensstämmelse med lagstiftningen.” Så hade politiker i Kina eller Nordkorea också kunnat svara. Polisen följer lagstiftningen. Det är ju inte det som är problemet.
Tre andra slags icke-svar När det gäller skyddet för journalister svarar regeringen: ”Skyddet för tryckfriheten är starkt”. Siv Gustafsson kallar svaret för en strategisk avledning som inte svarar på kritiken. När det gäller kritiken om hur minoriteter behandlas radar regeringen upp en slags inventarielista, men föreslår ingenting som skulle kunna förändra sakernas tillstånd. Och när det gäller hur politiskt sanktionerad stigmatisering ska elimineras viftar regeringen med ett helt annat direktiv, anti-SLAPP, som har ett annat syfte. Att svara med något som inte täcker in frågeställningen är också en taktik.
Beakta är väl bland det svagaste man kan svara? Kritiken i rapporten kring det som kallas chilling-effekt, självcensur och ett tystare samhälle möter regeringen med ett principiellt och till intet förpliktigande konstaterande att ”risken för avkylande effekter måste beaktas”. Att beakta något betyder i dessa sammanhang att det oftast prioriteras ner. Annars hade man skrivit något om att bevaka eller stärka eller prioritera. Men beakta är väl det svagaste verb som finns förutom att blunda för. Avslutningsvis skriver regeringen att man ”står fast vid sitt engagemang”. Engagemanget i paradigmskiftet kvarstår, uppenbarligen.
Hur agerar dominerande medier på detta? TV 4 hade på lördagsförmiddagen den 2 maj i alla fall modet (?) att bjuda in två av de advokater som skrev debattartikeln i DN. Men FN-kritiken och regeringens icke-svar på denna kritik har ännu inte landat i traditionella medier. Det är ju snart valrörelse och skulle SVT drista sig till att lyfta FN-kritiken är det säkert någon som tänker att ett sådant agerande skulle kunna skapa ytterligare press på Public Service om att sluta vara så ”vänstervridna” och i förlängningen kunna leda till ytterligare neddragningar i finansieringen ifall Tidögänget får fortsätta regera. Snacka om chilling-effekt eller en variant på självcensur.
Jag reste bort ett par veckor och fick tid att fundera med lite perspektiv på det som sker. Vad är det som sker egentligen i det som rapporteras av medierna, men där bakomliggande faktorer inte synliggörs? Vilka långsiktiga mål har makthavare och olika intressenter? Vilka lösningar är det man siktar på? Hur hänger det dagliga beslutandet ihop med de långsiktiga strategierna? Om vi går i kompassens riktning, var hamnar vi då?
Varför talar Kristersson kärnvapen med Macron? Varför pratar Ulf Kristersson med Macron om kärnvapen? Vad är det han hoppas på? Vilka fördelar ser han i detta? Ser han Frankrike och Macron som den militärmakt som kan ena Europa när Trumps och Putins intressesfärer växer och dessa herrar i praktiken tycks vilja dela upp Europa mellan sig? Och om nu USA tänker att ett försvagat Europa gynnar dem, är det primärt för att de vill ha kontroll över tillgångar, information och konsumtionsflöden? För att tjäna pengar? Eller vad är målet?
Vad är det de rikaste och de just nu mäktiga vill? Om Steve Bannon, Peter Thiel, Russel Vought (mannen bakom Projekt 2025, som nu har ansvar för att säkerställa att alla myndigheter förverkligar Trump-administrationens nedmontering av demokratin), Stephen Miller och de övriga ärkekonservativa i Trumps administration får bestämma, hur ser då den optimala världsordningen ut? Är de nöjda med det de åstadkommit av nedskärningar av USAID, stängningen av utbildningsdepartementet och förändringen av uppdraget för ICE? Är det ett semimilitärt styre de ser framför sig, med beväpnade styrkor på gatorna och undantagslagar? Eller är det maximal ekonomisk frihet och möjlighet att roffa åt sig miljarder dollar som lockar? Vad är det för samhälle de rikaste amerikanerna (som ju till stor del stöttar Trump) och nationalisterna vill se? Att pressfrihet och mötesfrihet begränsas? Att befolkningen ska hållas så okunnig som det bara går? För att slippa motstånd och ifrågasättanden?
USA:s inflytande är stort Att USA:s utveckling spelar roll beror på hur stor del av Sveriges och Europas ekonomi som är kopplad till USA och att vi ju nu dessutom gjort oss ännu mer beroende av USA via NATO-inträdet. Det inflytande USA har på resten av den fria världen får inte underskattas. Inte minst genom att en stor del av handeln sker i US Dollar. Krackelerar det amerikanska systemet får det stora effekter på många andra länder. Är det någon som använder VISA eller Mastercard? Hur ser backup:en ut?
Vad händer när alla är nationalister? Är målet för de superrika och nationalisterna att kunna kontrollera befolkningen på ett sätt som begränsar livsvillkor och frihet på ett sätt som påminner om hur kineser lever? Ska demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv kastas på soptippen? Vad tycker de i så fall ska komma istället? Har de formulerat det? Vad betyder ”America first”? Är det bara att alla andra länder ska acceptera de villkor Trump sätter upp? Har de tänkt tanken vad som händer om fler länder går samma väg som USA? Om de nationalistiska strömningarna blir dominerande i fler länder kommer ju det oundvikligen leda till nya konflikter. Om många länder ”trumpifieras”, som åtminstone JD Vance hoppas, uppstår ju motsvarande rörelser överallt: Germany First, Italy First, France First, Sweden First… osv. Vilket ju inte kan leda någon annanstans än till konflikt istället för samarbete. Hur tänker sig Miller, Bannon och Thiel hantera den situationen? Att USA alltid vinner i kraft av resurser?
Konflikterna blir motiv för totalitär kontroll Blir det i själva verket konstruerade och påtvingade konflikter som kommer att utgöra fundamentet för den totalitära globala samhälle vi strävar emot? Är det konflikterna som i sin tur gör det möjligt för makteliten att kontrollera sina befolkningar? Typ Nord-Korea, som ju är krig med Syd-Korea och därför har full koll på alla sina medborgare… Och är det förvillande och motsägelsefulla budskap som ska ersätta verklig kunskap? Vill den härskande klassen ha en fördummad och okunnig befolkning? Hjälper det dem att hålla befolkningen i schack?
Total kontroll Är det en variant av Orwells 1984 vi går emot, då den fredsälskande Trump startar krig som inte går att vinna, men kriget är egentligen bara ett svepskäl för att med hänvisning till den ”sociala oro” som kommer att synas på gatorna införa undantagstillstånd och beväpnade styrkor på gatorna? Och när Elon Musk och Amazon-Bezos kontrollerar pengaflöden, information och konsumtion kommer ingen längre kunna köpa något anonymt. Allt lagras i Musks och Bezos system. Och Zuckenberg vet vilken reklam han ska skicka via Meta, för att få oss att lydigt köpa just det som eliten vill sälja. Frihet reduceras till att välja TV-kanal, med snarlika budskap. Är det dit vi är på väg?
Kommer framtiden fråga något? På ett sätt känns hela denna verklighet overklig. Hur kan vi själva välja att försätta oss i en situation där våra egna samhällen raseras på det här sättet? Varför gjorde ingen något, kommer framtiden fråga? Om det finns någon framtid som klarar av att tänka och formulera något som ”systemet” inte bestämt åt oss.
Lite mindre steg i samma riktning i Sverige Och tro inte att detta bara gäller USA. Här hemma monteras välfärden steg för steg ner av det Tidögäng som gjort det till sin uppgift att under fyra år testa hur långt SD-politiken kan drivas. Kan vi sätta 13-åringar i fängelse? Kan 18-åringar med ordnade förhållanden skickas ut ur landet? Kan vi slakta studieförbund och folkhögskolor? Kan vi kapa naturvårdens resurser? Kan vi göra SIDA till ett regeringsstyrt organ som beviljar pengar till korrupta regimer? Kan vi låta bli att höja barnbidraget? Kan vi motarbeta all klimatpolitik och låtsas att dyr framtida kärnkraft löser allt? Kan vi bluffa om det mesta och hålla folk okunniga om vad som pågår? Svaret på alla dessa frågor är: tydligen.
Det kan inte vara rätt att riva upp permanenta uppehållstillstånd för hundratusentals personer i Sverige. Individer som har skaffat sig bostad, familj, jobb, utbildning och ett stabilt liv, där de dessutom betalar skatt och ingår i olika lokala sammanhang. Ändå är det vad statens utredning SOU 2025:99 föreslår. Många remissinstanser har protesterat mot grunddragen i förslaget, Ett av de tydligaste remissvaren har Justitiekanslern bidragit med. (Länktips, se nedan).
Stillsam, lätt byråkratisk kritik från JK Med ett stillsamt, återhållet och lätt förklenande språkbruk förklarar JK i princip att ”så här kan ni inte göra”. Det är en orimlig proportionalitet mellan det problem som ska lösas via ny lagstiftning å ena sidan och förslagets konsekvenser för privatpersoner å den andra. JK skriver: ”Exempelvis framgår inte varför syftet att få fler att ansöka om medborgarskap bland dem som redan har ett permanent uppehållstillstånd gör det nödvändigt att som huvudregel återkalla alla befintliga sådana tillstånd.” Dvs om nu syftet är att få fler att ansöka om medborgarskap, vilket regeringen hävdar, så lyckas inte utredningen tydliggöra varför just återkallande av de permanenta uppehållstillstånden skulle leda till detta.
Enskilda kan hamna i en mycket svår situation Längre ner i sin text preciserar JK sin kritik och hävdar att det är ”svårt att se att det föreliggande förslaget uppfyller de krav som Europakonventionen ställer, särskilt vad gäller proportionalitet, och därmed regeringsformens krav i 2 kap. 19 §. Ett förslag till generell reglering som på det här sättet griper in i enskildas rätt till privat- och familjeliv med retroaktiv verkan väcker dessutom frågan om det inte krävs att regleringen åtföljs av åtgärder på lagstiftningsnivå om hur respekten för rätten till privat- och familjeliv ska garanteras.” Enskilda individer skulle hamna i en mycket svår situation, där andra omständigheter skulle påverkas, kanske banklån sägas upp, andra åtaganden ställas på ända och konsekvenserna bli utomordentligt svåra, särskilt som man tänkt sig att medborgarskapsansökan ska genomföras från utlandet.
Bakläxa Och så här skriver JK dessutom: ”I stället måste riksdag och regering ta ansvar för att lagstiftningen har en utformning som är grundlagsenlig och förenlig med Sveriges internationella åtaganden och som ger de rättstillämpande myndigheterna tillräcklig vägledning.” Dvs bakläxa. Så här gör man inte.
En analogi som högern förstår: retroaktiv beskattning? Man skulle kunna ta en analogi som högern kanske förstår bättre. Om en regering skulle föreslå retroaktiv skattelagstiftning skulle väl hela etablissemanget mobiliseras från Timbro till ”vad-får-jag-för-skatten”-Östling. Om någon skulle hitta på att en ny skatt skulle införas nästa år och beräknas på de aktieutbetalningar som gjordes för var och en från år 2021 och framåt skulle nog de allra rikaste i landet gå i taket. Om denna beskattning hade varit känd så hade de rika kunnat planera på sedvanligt sätt för att minimera sin beskattning, men det går ju inte när lagen gäller retroaktivt…! Det hade blivit ett ramaskri utan dess like.
Allt handlar om att sortera folk i önskade och oönskade Exemplet illustrerar hur selektiv lagen är tänkt att vara, den om uppehållstillstånd. Det är ju kriminella och andra som ska förmås att lämna landet, är den officiella linjen. De andra. Inte vi. Det är en del av det apartheidsystem som de inom högern gärna formar, där motsättningarna skärps och vi-och-dom-tänket hela tiden ska hållas levande. JK:s remissvar pekar också mycket riktigt på avsaknaden av bärande argumentation och rimlig analys av konsekvenserna av tänkt lagstiftning. Det enda rimliga är att den inte införs.
Ingenting överraskar längre. Det är pengar allt handlar om. Pengar och makt. Det är sorgligt hur de stora pengagivarna köper sig inflytande och fördelar. Det är inte bara Elon Musk som fick möjlighet att påverka hur samhällets kontrollapparat och skattevillkor ser ut. I det inslag som jag länkar till nedan klargörs hur flera av de stora aktörerna köpt sig inflytande hos presidenten. Och detta är naturligtvis enklare i USA än hos oss, men pågår naturligtvis i olika former för att bilda opinion via Timbro eller för att sprida vilseledande information om sådant som delar av näringslivet inte vill ska hända.
VD:ar köper sig inflytande I USA tycks det vara en helt okontrollerad möjlighet för företag och VD:ar att donera till invigningsceremonin, där Trump skulle påbörja sin andra presidentperiod. Genom att donera miljoner dollar till en fest, med många miljoners ”överskott”, som säkerligen försvunnit in i någons fickor, kunde VD:arna köpa sig fördelar från presidenten. Allt beskrivs i filmen nedan.
Obalansen är extrem Om man sedan dessutom kopplar detta till hur de superrika påverkar vår klimatbelastning så otroligt mycket mer än ”vanligt folk” blir hela bilden ännu märkligare. Några få individer tror att de kan bete sig hur som helst för att berika sig och strunta i hur världen, klimatet och ekonomin, skadas.
Diagram från Oxfam
Obalansen är önskad Frågan är hur länge ”vanligt folk” ska acceptera denna extrema obalans. De som sitter på makten och har maktens verktyg ser det i värsta fall som en möjlighet att införa undantagstillstånd och ha militär på gatorna i bästa polisstats-anda. ICE-trupperna på USAs gator är utplacerade just för att snabbt kunna stävja ett verkligt eller påhittat upplopp, exempelvis vid nästa val.
Här möts intressena Och här hemma finns det naturligtvis liknande tankar hos de antidemokrater som hoppas att snart få mer att bestämma över. De har ju sett vilket inflytande Tidö-avtalet gav dem. Nästa steg blir att ta ytterligare kontroll över maktapparaten. Och då passar det ju in väldigt bra att ojämlikheterna förstärks och blir synliga. Det är här som de superrika och de antidemokratiska krafterna möts. De rika vill berika sig och de som vill sätta demokratin åt sidan ser möjligheten att använda en ojämlik och orättvis samhällsutveckling som en hävstång för sina syften.
Konflikten mellan Israel och deras grannar är ett återkommande tema i nyhetsflödet. Jag minns vilket intryck det gjorde på mig när det s.k. sexdagarskriget pågick 1967. Världen höll andan. Egypten missbedömde nog sin egen kapacitet. Syrien och Jordanien förlorade områden. Golanhöjderna och Västbanken blev kända namn även för oss i Sverige. Sedan dess har det pågått strider, även om det inte har kallats krig. Libanon drogs också in i konflikten och olika militära grupperingar såg chansen att ta plats. Och inte blev det lättare för att Bushs angrepp på Saddam Hussein banade väg för IS i Irak och Syrien. Men det var en annan Busch jag tänkte kommentera här.
Halva Tidögänget bekänner färg Den regering vi har i Sverige har blockerat SIDAs beslut om hjälp via FN-systemet. Kristersson har uttryckt stor förståelse för Israels rätt att försvara sig. Det största partiet i regeringsunderlaget, SD, försöker använda sitt stöd för Israels kamp mot araber till att tvätta bort sitt partis historiska arv från nazismen och samtidigt vinna legitimitet i större kretsar. Och nu gick Ebba Busch ut och korrigerade sin egen regeringschef genom att hävda att det Israel gör är rätt och riktigt. Det oerhörda lidande Gazas befolkning utsätts för handlar om både militärt övervåld och ett sätt att tvångsförflytta och svälta ut miljoner palestinier i deras eget land. Och detta ger Busch tummen upp. Med motivet att det finns personer som hålls som gisslan av Hamas. Gisslansituationer brukar kunna lösas med förhandlingar. Men istället ser de högerradikala krafterna i Israel chansen att annektera Gaza. Och får stöd av två av fyra partier i Tidögänget.
Var är Kristerssons fot? Den som uppmuntrar, bejakar eller ställer sig bakom det systematiska förtrycket och i förlängningen utplånandet av ett folk måste ställas till svars för detta. Allt annat är orimligt. Det som förvånar är att statsministern inte sätter ner foten och säger ifrån. Oavsett vilken formell etikett som sätts på Israels regerings agerande, folkmord är det begrepp som används oftast, måste det finnas en rimlig gräns för hur internationell rätt ska upprätthållas. Konsekvensen blir ju annars att den som vill annektera ett annat land får göra det. Trump får ta Kanada om han vill, eller Grönland. Putin kan behålla Krim och halva Ukraina. Kina kan vid sidan av Tibet även ta Taiwan. Osv.
Tyvärr kanske AI blir en fälla Om inte internationell rätt ska gälla kan vi lägga ner FN. Det blir den starkes rätt som gäller, eller den som ljuger bäst. Lögnen är ett svårt vapen att värja sig emot. Särskilt som internet svämmar över av felaktigheter, vilket ju t.o.m kommer att göra att AI inte kommer att bli användbart, eftersom AI inte på ett enkelt sätt kan skilja på sanning och lögn. Allt AI föreslår kommer därför att bygga på en mix av sanna och falska påståenden. Och det blir lätt att inse vart det till slut kommer att leda.
Sanning och lögn Aldrig har vi haft så mycket vetenskap i världen som nu, brukar det heta. Det som glöms bort är att vi aldrig har haft så mycket distribuerad osanning.
Säkerhetsläget förändras, eller snarare försämras, steg för steg. För snart 20 år sedan tog ”Alliansen” över efter Göran Persson och Fredrik Reinfeldt och Anders Borg såg en möjlighet att drastiskt minska försvarsutgifterna. Man såg ju på den tiden Ryssland som ett land som lämnat diktaturen bakom sig och nu skulle världen bli fredligare. Gamla regementen blev kontorslokaler och mycket av den gamla utrustningen skrotades. Nu efter Krim-invasionen 2014 och framför allt efter invasionsförsöket av Ukraina 2022 kommer utredning efter utredning som visar på hur samhället behöver förbereda sig på kris, beredskap och i värsta fall krig. Allra senast SOU 202568 som handlar om hur olika företag och myndigheter behöver förbereda för att ha kapacitet av reparera och hålla igång infrastruktur på olika nivåer. (Se länktips nedan).
Civilsamhället värderas ner och upp, samtidigt (!) Förutom att NATO kräver stora militära satsningar av medlemsländerna ska det civila försvaret stärkas. Ännu inte år 40 år fyllda har Carl-Oskar Bohlin utsetts till minister för det civila försvaret och har synts i debatten lite då och då. Det som går i otakt när det gäller Tidö-regeringen är det totala ointresse för civilsamhällets resurser, förmågor och värde som Tidö-budgetarna gett uttryck för, när de skär ner på stödet till folkbildningen, ställer organisationer som Håll Sverige Rent utan fortsatta statliga bidrag och nedvärderar just det som Bohlin och hans utredningar vill stärka. Å ena sidan struntar Tidögänget i den nytta civilsamhället gör på flera olika plan. Å andra sidan förväntar man sig att civilsamhället ska finnas där och fylla viktiga uppgifter i totalförsvaret. Det hänger inte ihop. En regering kan inte både vara för och emot samma företeelse.
Vilka är vi? På ett mer generellt plan har Tidögänget ett ännu större problem. Man driver t.ex. igenom angiverilagar och låter steg för steg SD:s ”vi-och-dom”-perspektiv bli representativt för hur regeringen ser på delaktighet i samhället. Flyktingar och invandrare ska enligt Tidögänget förstå att de inte är välkomna. Samtidigt som det är självklart att ett fungerande civilt försvar bygger på tillit, att man kan hjälpas åt och hittar samarbetsformer på ett informellt sätt gör Tidgänget vad de kan för att motverka den utvecklingen. Den anda som Tidögänget vill ska prägla Sverige går helt på tvärs med vad som kan göra nytta ur totalförsvarsperspektiv.
Vad gör Putin? Om ”vi” ska hjälpas åt behöver detta ”vi” vara inkluderande och stärkande, inte splittrande och syfta till att bygga motsättningar. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att Putin har haft ett finger med i vilken strategi SD skulle ha för samhällsutvecklingen…. eller att några av SD:s partitoppar hade svårt att välja mellan Biden och Putin i en TV-intervju eller att SÄPO varnat för de Rysslandskontakter vissa av SD:s aktiva haft och har. Eller hur var det nu mer LePen i Frankrike, hade hon tagit emot stöd från Putin och vem ligger bakom överbelastningsattackerna på SVT….?
Det är något obehagligt med de steg Tidöregeringen tar för att försvåra för personer födda i andra länder att leva och trivas i Sverige. När ordet vandel börjar användas i lagstiftningen känns hela upplägget som ett sluttande plan. Vem kan på allvar hävda att man i alla lägen beter sig enligt rådande moral? Vem beter sig alltid helt klanderfritt? Även om man är född i Sverige är det inte helt enkelt att ständigt och i alla lägen bete sig oklanderligt. Men att ge uttryck för sin ståndpunkt på fel sätt, i fel sammanhang och med fel budskap kan tydligen nu bli dramatiskt avgörande för den som är i en utsatt position.
Ha en stadig inkomst, så kanske du kan räknas Och liknande svårigheter är det tänkt att alla med uppehållstillstånd ska utsättas för. Nu föreslås att den som söker medborgarskap ska ha en viss stipulerad minimiinkomst från arbete. Inte minimilön enligt kronofogdens existensminimum, utan betydligt högre. Tydligen är det inte meningen att någon form av subvention ska kunna räknas in i lönebeloppet. Varken lönebidrag, nystartsjobb eller andra etableringsstöd ska kunna räknas in. I Tidögängets värld ska det vara svårt att få räknas som likvärdig. Man ska vara frisk, man får inte ha någon funktionsnedsättning eller på annat sätt avvika från heltidsnormen, verkar det.
Återvandringspengen är bara en tillfällig etikett Signalen är tydlig: Håll käften, förstå din plats, sköt ditt jobb och var ”samhällsnyttig” så kanske du slipper utvisas. Men de som sökt sig hit ska veta att de är här på andra villkor, tycks Jimmie och gänget mena. Tydligen är det tänkt att varje vuxen person ska tjäna 20 000 kronor per månad för att ha en chans att söka medborgarskap. Och uppehållstillstånd ska när som helst kunna dras tillbaka. Vad det skapar av ytterligare oro och stress för människor som flytt hit är inte svårt att föreställa sig. Och det är väl exakt det som Tidögänget vill åstadkomma. Återvandringspengen som de viftar med är ju egentligen bara en förklädnad för det de egentligen vill åstadkomma. Att oönskade människor lämnar landet. Och vem som är oönskad har ju SD varit tydliga med i decennier.
Konsekvenser Medmänsklighet och människovärde är inget som Tidögänget bryr sig om. Inte ens de i den gruppen som kallar sig kristna. Och de ”liberaler” som tappat bort vad ordet innebär avgår en efter en. Nu senast Johan Pehrsson. Han fick väl till slut svårt att motivera sig själv i rollen att administrera en anti-liberal politik.
