Det är något obehagligt med de steg Tidöregeringen tar för att försvåra för personer födda i andra länder att leva och trivas i Sverige. När ordet vandel börjar användas i lagstiftningen känns hela upplägget som ett sluttande plan. Vem kan på allvar hävda att man i alla lägen beter sig enligt rådande moral? Vem beter sig alltid helt klanderfritt? Även om man är född i Sverige är det inte helt enkelt att ständigt och i alla lägen bete sig oklanderligt. Men att ge uttryck för sin ståndpunkt på fel sätt, i fel sammanhang och med fel budskap kan tydligen nu bli dramatiskt avgörande för den som är i en utsatt position.
Ha en stadig inkomst, så kanske du kan räknas Och liknande svårigheter är det tänkt att alla med uppehållstillstånd ska utsättas för. Nu föreslås att den som söker medborgarskap ska ha en viss stipulerad minimiinkomst från arbete. Inte minimilön enligt kronofogdens existensminimum, utan betydligt högre. Tydligen är det inte meningen att någon form av subvention ska kunna räknas in i lönebeloppet. Varken lönebidrag, nystartsjobb eller andra etableringsstöd ska kunna räknas in. I Tidögängets värld ska det vara svårt att få räknas som likvärdig. Man ska vara frisk, man får inte ha någon funktionsnedsättning eller på annat sätt avvika från heltidsnormen, verkar det.
Återvandringspengen är bara en tillfällig etikett Signalen är tydlig: Håll käften, förstå din plats, sköt ditt jobb och var ”samhällsnyttig” så kanske du slipper utvisas. Men de som sökt sig hit ska veta att de är här på andra villkor, tycks Jimmie och gänget mena. Tydligen är det tänkt att varje vuxen person ska tjäna 20 000 kronor per månad för att ha en chans att söka medborgarskap. Och uppehållstillstånd ska när som helst kunna dras tillbaka. Vad det skapar av ytterligare oro och stress för människor som flytt hit är inte svårt att föreställa sig. Och det är väl exakt det som Tidögänget vill åstadkomma. Återvandringspengen som de viftar med är ju egentligen bara en förklädnad för det de egentligen vill åstadkomma. Att oönskade människor lämnar landet. Och vem som är oönskad har ju SD varit tydliga med i decennier.
Konsekvenser Medmänsklighet och människovärde är inget som Tidögänget bryr sig om. Inte ens de i den gruppen som kallar sig kristna. Och de ”liberaler” som tappat bort vad ordet innebär avgår en efter en. Nu senast Johan Pehrsson. Han fick väl till slut svårt att motivera sig själv i rollen att administrera en anti-liberal politik.
Bortom alla rubriker om Trump, matpriser, krig och konflikter finns det saker som rullar på i de processer som det är tänkt. Det finns en statlig utredning som kom i höstas med det tydliga numret 2024:83, som behöver uppmärksammas. Den föreslår, återigen, att det ska bli enklare att bilda ägarlägenheter. En tidigare utredning i slutet av Reinfeldt-perioden försökte samma sak och nu vill Tidöregeringen testa idén igen.
Ett särintresse paketeras som ett ”vi” Den här gången har utredaren samlat ett antal bostadspolitiskt kunniga aktörer så att texten kan skrivas i ”vi”-form. T.o.m. Hyresgästföreningen satt med vid bordet och blev på så sätt del av det försök till legitimering utredningen vill ge sken av. Till HGF:s försvar ska sägas att det finns ett par sidor med avvikande åsikter i en bilaga till utredningen, men det är ändå ganska märkligt att hyresgästföreningen lägger tid på att medverka i något som knappast på något sätt kommer att kunna gynna hyresgäster i Sverige.
Snabba vinster är tydligen viktigt för Tidögänget… Ju mer man läser i utredningen desto tydligare blir det att upplägget syftar till att ett fåtal personer möjlighet att tjäna pengar på ägande av en bostad. Det kommer bli näst intill omöjligt att använda ett hyreskontrakt via en ägd lägenhet i den traditionella bytesmarknaden. Ägaren kan när som helst göra anspråk på sin bostad. Men det allra värsta är att systemet med ägarlägenheter i ett slag skulle kunna öppna för en flodvåg av nya erbjudanden som påminner om AirBnB, där innehavaren av en bostad kan göra snabba pengar på olika uthyrningsalternativ.
Markandstänket är tydligen viktigare mänskliga rättigheter Det är marknadstänket som helt dominerar upplägget och utredningen glömmer självklart bort att den svenska regeringsformen i första kapitlet, andra paragrafens första stycke mycket tydligt ålägger det allmänna att erbjuda en trygg bostad åt medborgarna. Motivet att kunna tjäna pengar på människors behov av bostad övertrumfar på så sätt den svenska regeringsformen och även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som också nämner rätten till bostad.
Vad kommer i kölvattnet på detta förslag? Utredningen bagatelliserar omfattningen och kostnaderna för de tvister som lär uppstå när lägenhetsinnehavare tror sig kunna slippa täcka gemensamma kostnader för en fastighet. Utredningen tonar självklart också ner de uppenbara riskerna med exploatering av typen bordellverksamhet, tillfälliga boenden för gästarbetare osv. Just för att bostadsmarknaden ser ut som den gör i flera kommuner borde det vara självklart att inte undanta bostäder från den traditionella hyresmarknaden.
Remisstid till den 21 april Det finns ett stort antal invändningar, men de vill jag inte lista här. Då blir texten alldeles för lång. På ett principiellt plan handlar utredningen om att rätten att tjäna pengar på sin ägda bostad ska vara överordnad rätten till en bostad överhuvudtaget. Det duger inte 2025. Förslaget bidrar inte till en hållbar utveckling. Tvärtom. Den som vill läsa utredningen kan hitta en länk nedan. Det finns en remisstid som går ut om ganska exakt en månad, 21 april. Det vore bra om ett lagförslaget sågas av så många som möjligt.
Ibland blir det tydligt om man använder liknelser. För att illustrera hur tillståndsgivningen för ny kärnkraft är tänkt att fungera, se föregående blogginlägg med länk nedan, kan följande liknelse vara passande.
Det behövs ett körkort, inser någon Spola tillbaka klockan etthundra år eller mer. I trafiken rullar nu plötsligt bensindrivna fordon istället för häst-och-vagn-ekipage. Någon inser att denna nya teknik behöver något slags godkännande. ”Annars riskerar vi att få ett rent vilda västern på våra gator” som någon hävdar. Man beslutar därför om ett slags körkort för de nya fordonens framfart.
”Bilprovningen” = Strålskyddsmyndigheten Denna tillståndsgivning utreds av en motsvarighet till SOU2025:7 och utredningen föreslår en uppdelning i två delar. För den tekniska delen ska fordonen granskas av en teknisk myndighet som kallas ”Bilprovningen” för att få ett modernt namn. I SOU2025:7 heter denna myndighet Strålskyddsmyndigheten. Det tekniska i den nya, farliga tekniken ska granskas av experter på tekniken.
En kort checklista, därefter fritt fram Den administrativa delen av det körkort för de nya fordonen som planeras reduceras till en ekonomisk granskning så att inga betalningsanmärkningar föreligger. Självklart kollas även straffregister och andra personuppgifter. Om inget framkommer som hindrar ett körkort beviljas detta baserat på de två granskningarna.
En massa saker som inte behövs, anser SOU 2025:7 SOU2025:7 tänker sig på ett liknande sätt att det inte behövs någon annan granskning av en sökande. Inte om den sökande har ekonomiska resurser att hantera en olycka, att garantera långsiktig drift under flera decennier, att ha kunskap från drift av liknande anläggningar under lång tid osv. För att få ett ”körkort” för världens i särklass mest farliga teknik, som dessutom är tänkt att ha en nyckelposition i samhällets elförsörjning, något som är systemkritiskt ur många aspekter, behövs ingen sammanvägning av storlek på företag, specialistkompetens, samlad kompetens, koncernbolag i övrigt, samarbetspartners, referenser, erfarenheter och dokumenterad förmåga att hantera oförutsedda incidenter, att sätta in extra personella resurser och att ekonomiskt och administrativt säkerställa långsiktig drift även under komplexa förhållanden, där företagets storlek utgör en viss garanti, särskilt om det har ett statligt delägande.
Det behövs ingen storlek på företagskoncern Nej. Det räcker, tycker utredningen, att man visat intresse för att lansera ny teknik eller en ny typ av etableringsprocess. Det nya är också att ”körkortet” kan säljas till någon annan. Det räcker att bilbesiktningen kollar att lamporna lyser och bromsarna tar. Sedan är det tuta och kör.
Och bråttom har de En del av förslagen i SOU2025:7 är dessutom tänkta att sjösättas mycket snabbt under det första halvåret 2025. Tidögänget har ju bråttom att visa upp att något är på gång. Därför är det bråttom, tydligen. Och samtidigt har det tänkta sydkoreanska företaget med erfarenhet att bygga kärnkraft dragit sig ur processen. Det hela känns som historien om ”Mäster skräddare”. ”Kom tillbaka på lördag…..” Om det inte var så allvarligt skulle man le åt hela historien.
Tidögänget tycks ha personal som ägnar sig åt kärnkraft varje vaken timma på dygnet. Ansvariga ministrar blundar på ett oseriöst sätt för alternativa lösningar och lägger allt fokus på att till varje pris (och priset lär bli högt) driva igenom etablering av ett energislag med många risker och tydliga nackdelar. Även regeringens egna expertorgan har gett regeringen bakläxa på de förslag som kommit fram. Nu i dagarna kom ett delbetänkande som heter SOU 2025:7 och som på närmare 600 sidor beskriver hur tillståndsprocessen kan förändras och förenklas för att bana väg för nya kärnkraftsdrömmar. (Länktips till delbetänkandet och forskarkritik nedan).
Överföring av tillstånd ska uppmuntras? Verkligen? Det som är slående vid en snabb läsning av delar av betänkandet är hur noga utredaren är att kratta manegen för nya aktörer på kärnkraftssidan. Känslan infinner sig att delar av texten är ett beställningsverk, där de nya intressenterna inom projektering och planering av kärnkraft mer eller mindre dikterat hur de vill att tillståndsprocessen ska gå till. I texten beskrivs relativt tydligt hur nya aktörer nu kan komma att söka tillstånd för att i ett senare skede överkåta driften av en färdig anläggning till ett annat bolag. På sidan 142 beskrivs dessa nya ägar- och driftsförhållanden, men utredaren problematiserar inte alls kring detta. På sidan 57 återfinns ett textförslag som föreskriver hur överförandet av tillstånd kan gå till. Som om det var den naturligaste sak i världen.
Förebilder finns på hur man mjölkar svenska skattebetalare I praktiken kan ju det nya förfarandet kring tillstånd leda till att ett utlandsägt bolag tar över driften. Bulvaner kan bana väg för oseriösa lycksökare som förstått att intäkterna kommer att garanteras i generationer framåt av de svenska skattebetalarna. Här har ju samvetslösa kapitalister lärt sig av den unika svenska modell inom koncernskolesystemet som t.ex. har gjort ägarna bakom Engelska Skolan stormrika.
Checkbox: ekonomi Det står på sidan 71 att ett yttrande ska inhämtas från Riksgäldkontoret gällande en sökandes ekonomiska resurser och förmåga att motsvara de krav som ställs. Men jag hittar ingen precisering av vad Riksgäldskontoret ska bedöma. Förfarandet ger ett intryck av att punkten finns med för syns skull, inte för att säkra upp att den sökande har långsiktiga förutsättningar att ta ansvar för decennier av drift av den mest komplexa energiproduktion världen skådat, där ”soporna” dessutom behöver hanteras i tusentals år. Vill vi verkligen att kärnkraftsbranschen ska locka till sig lycksökare och bolag med en kortsiktig vinsthorisont som fokus?
Modeller beskrivs som om de finns På sidan 136 beskriver betänkandet ett antal olika varianter av kärnkraftsanläggningar. Texten skulle kunna vara hämtad från vilken hemsida som helst från branschen. Utan att nämna att flera av de typer som beskrivs ännu inte tagits i drift någonstans i världen eller ens testats i prototypformat, beskrivs modellerna som om de fanns att tillgå på en marknad. Vill vi verkligen att Sverige ska vara testmarknad för obeprövad teknik? Är det pionjärernas misstag Sverige ska betala för? Att allt skulle bli perfekt från början är knappast rimligt. Inte minst med tanke på de decennier av förseningar de senaste traditionella kärnkraftsprojekten i Europa drabbats av. Förseningar som någon måste betala. Om ingen betalar går det företag som står med förlusterna i konkurs och det händer också, som bekant. Westinghouse gick t.ex. i konkurs 2017, men rekonstruerades. Och de har redan idag stora intressen i Sverige genom att de äger f.d. Asea Atom i Västerås.
Önskvärt med storskalig prototypdrift ? Verkligen ? På sidan 479 skriver utredaren en del om konsekvenserna av sina förslag. Det lyfts fram att tidiga principbeslut och frivilligt samråd med myndigheter ska underlätta för nya och mindre aktörer att komma in på marknaden. Det står också att de förhandsbesked som sökanden kan få från Strålsäkerhetsmyndigheten kan hämma den tekniska utvecklingen (!). Som om det vore direkt önskvärt att helt otestad teknik installeras för storskalig drift! I förbigående nämns även det kommunala godkännandet som ett hinder, som behöver hanteras. För säkerhets skull betonar texten att ett positivt förhandsbesked underlättar finansieringen. Här står verkligen de ekonomiska villkoren i centrum, men inte för staten eller för medborgarna.
Upplagt för snabba cash En del preciseringar i texten handlar om hur många årsarbeten som sparas in i tillståndsprövningen och hur mycket tid som sparas på att Miljöbalken ges mindre betydelse än förut. De kostnader som nämns i olika avsnitt är naturligtvis bra som precisering, men handlar samtidigt bara om promille av den totala systemkostnaden vid uppförande och drift. De som kan glädjas åt SOU 2025:7 är de projekterande bolag som nu ser möjligheten till snabba cash och vältajmad försäljning när någon ny aktör ska kliva fram. Inte för att ta ansvar utan för att tjäna pengar.
Det brukar heta att ökad tillväxt och skattesänkningar bidrar till att det skapas jobb. Förutom att just kontinuerlig tillväxt kan ifrågasättas om den ens är teoretisk möjlig över tid, så finns det en outtalad motsägelse i de budskap som brukar föras fram av de politiker som säger sig lyssna på näringslivet och tala om ”arbetslinjen”. Deras argumentation hänger inte ihop.
Vinst i företaget är inte alltid positivt Jobb skapas i vissa branscher. Men lönekostnader är alltid en mycket stor del av företagens totala kostnader. Rationaliseringar, automatiseringar och sådana åtgärder ligger alltid högt upp på att-göra-listan för den VD som vill öka lönsamheten. Inte minst i de företag som har ett betydande ägande, via aktier och fonder, utanför företaget är det avkastningskraven och aktiekurser som är vägledande. De anonyma ägarna bryr sig inte om sysselsättningsgraden. De vill ha kunna sälja sina aktier med vinst och fram till dess också kunna få några aktieutdelningar på vägen. När det går bra för företagen, sett ur aktieägarnas perspektiv, går det ofta sämre för sysselsättningen.
Effektiviseringar = personalminskningar Den här motsättningen mellan vad som är bra för ägarna respektive vad som är bra för samhället och skatteintäkterna kommer sällan till uttryck. Företag som ”går bra” är kanske bra för ägarna, men sänker kanske samtidigt sysselsättningsgraden. När ”företagsdoktorer” och andra ska göra företag attraktiva för aktieemissioner är det sällan ökad personaltäthet de laborerar med, snarare är det uppköp av andra företag, sammanslagningar och effektiviseringar (läs personalminskningar) som ligger i potten. Även väl etablerade företag använder personalstyrkan som ett slags ”gummiband” för att hantera konjunkturer. I dåliga tider avskedas folk, i goda tider kör man nattskift och ökar tillfälligt bemanningen.
Hög sysselsättning är olönsamt Så när politiker talar om företagsvänlig politik och hur bra det går för företagen så nämner de sällan just denna motsättning, där företagens värde och attraktivitet ökar när de minskar personaltätheten. Sysselsättningen står i omvänd proportion till lönsamheten. Detta blir sällan uppmärksammat.
Mer pengar till höginkomsttagare är inte bra för samhället Den andra missuppfattningen jag vill peka på här är att det skulle gynna sysselsättningen och ekonomin i stort om högavlönade får skattesänkningar (så att de kan konsumera mera). Det stämmer inte. Tvärtom ökar ju risken för att ett större tillgängligt belopp för höginkomsttagaren används på ett för samhällsekonomin ogynnsamt sätt. En oplanerad weekendresa till London som nu kan bli verklighet gynnar inte svensk ekonomi. (Särskilt inte när flygskatten slopats). Och när nu RUT- och ROT-avdragen höjs ökar istället sannolikheten för att de branscher som utnyttjar personal växer och stand-by-anställda med dåliga anställningsvillkor fastnar i cyniska företags upplägg, där det handlar om att erbjuda hemleveranser, husdjurspassning eller städning till en privilegierad målgrupp.
Ökade klyftor är målet Upptrissade hus- och lägenhetspriser ökar egentligen inte sysselsättningen utan skapar enbart ytterligare klyftor och ökad belåning. När höginkomsttagare nu gynnas av Tidöregeringens politik finns ingen koppling till en allmän positiv samhällsutveckling, snarare precis tvärtom. Klyftorna riskerar att öka och låginkomsttagare får ännu svårare att skaffa sig en bostad i attraktiva områden. Men det är väl en medveten politik, som Tidöregeringen driver, där målet är större skillnader och att höginkomsttagare kan köpa tjänster av låginkomsttagare. Klyftorna ska öka, det är väl det som är meningen, så att det ”ska löna sig att arbeta”, som det heter i dimridåerna, men egentligen bara handlar om att riva decennier av framgångsrikt arbete för ökad ekonomisk jämställdhet.
Pengar i omlopp ger sysselsättning Inlåsta privata och värdesäkrade diamanter i ett kassaskåp ökar inte sysselsättningen, men om pengarna hade stannat hos staten hade de blivit omsatta. En stödlärare i en klass hade kunnat få jobb, en förskola hade kunnat byggas. Fler hade fått jobb. Sysselsättningen hade kunnat öka.
Hotell-exemplet är tydligt Att högern samtidigt missar att även företagen vinner på att fler kan efterfråga produkter och tjänster är en ironi i sammanhanget. I sin yttersta konsekvens leder ju denna modell till att bara en kund till slut kommer att ha råd att bo på hotellet, den kund som kan betala 50 000 kronor för sin frukost. Istället för att 500 gäster betalar en hundralapp. Även kapitalisterna vinner på en jämlik ekonomisk politik, men detta enkla faktum blundar de för.
Reklamen visar vad som är visionen Politiken illustreras tydligast av de återkommande bilreklamfilmer som flimrar förbi på TV. Det är alltid ett ensamt fordon i en öde stad eller på en ödslig väg. En kund. Ensam. Så totalt fel och så himla tråkigt.
Tidö-regeringens budgetproposition presenterades i veckan som gick och det finns mycket att säga om den. Skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare är kanske logiskt för en moderatledd regering, men att lägga nära 5 000 miljoner på detta och lika mycket på att sänka bensinpriset (oavsett var man bor i landet) för att inte tala om att utan motprestationskrav stödja flygplatserna med 1 000 miljoner och nästan samma belopp genom att slopa flygskatten är kortsiktiga och märkliga prioriteringar när läget är som det är.
Även objektivt sett måste budgetpropositionen kritiseras Transportsektorn är en viktig del av klimatarbetet. Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som på ett aktivt och initierat sätt följer politikutvecklingen när det gäller transportnäringen. På webben ligger 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, en presentation på 45 minuter som kan vara intressant att ta del av. (Länktips, se nedan). Som Goldmann betonar i inledningen vinnlägger sig 2030-sekretariatet att vara objektiva i sina bedömningar. Sannolikt för att inte få kritik för att backa upp något politiskt partis agenda. Vilket inte hindrar att kritiken mot Tidöregeringen blir omfattande även ur 2030-sekretariatets perspektiv. En missad chans att göra rätt är alltid en missad chans och, som nämns i presentationen, varje dag utsläppen fortsätter ackumuleras koldioxid i atmosfären. (Vi fortsätter att fylla badkaret med vatten trots att det svämmar över är en liknelse som illustrerar hur vi beter oss).
Indirekt hjälper svenska skattebetalare utländska åkerier En effekt av de låga bensin- och dieselpriser som Tidöregeringen åstadkommer med sin politik blir att åkerierna från utlandet, danska, tyska och polska exempelvis, kommer vinna på att tanka sina lastbilar i Sverige. Indirekt blir det därmed de svenska skattebetalarna som subventionerar de utländska åkerierna, när det är sänkta drivmedelsskatter som ger åkerierna fördelar. Är det verkligen vad vi vill? Att vi ska avstå välfärd och angelägna satsningar på utbildning, bistånd, kultur och civilsamhälle för att gynna åkerier från andra länder?
Någon skicklig lobbyist har varit framme En annan liten kostnadspost i Tidöregeringens budget är att man slopar ”malus”-delen av det bonus-malus-system som funnits för husbilar. Det handlar om ett fåtal fordon och gör ingen jättestor skillnad ur klimatperspektiv, men som Mattias Goldmann sa: Det är någon lobbyist som skickligt har argumenterat för sin sak här. (Se även länktips nedan).
Lagar gäller och kan inte relativiseras På ett principiellt plan pekar Mattias Goldmann så neutralt han kan på det faktum att Tidöregeringen (både Svantesson och Pourmokhtari) konsekvent spelar ner betydelsen av att klara de lagkrav som Riksdagen fastställt för Sveriges utsläpp år 2030. Om en regering så tydligt talar om lag, ordning och vandel är det anmärkningsvärt att man tar så lättvindigt om att bryta mot lagen. När Tidöregeringen konsekvent beskriver 2030 som en hållplats mot 2045 är det vilseledande. Och EU kommer dessutom att fortsatt kräva att Sverige når de fastställda EU-målen för 2030.
Det saknas långsiktighet och logik En av de bilder Mattias Goldmann visade i sin webbsända analys visade nedanstående positiva och negativa exempel på effekter med budgetpropositionen. När Klimatklivet nämns på både plus- och minussidan har det att göra med att bidragsnivåerna sänkts och bara delvis återställts. Det är lite grand som med reduktionsplikten. Först slaktas den och sedan höjs den en liten aning igen. Ryckigheten i politiken skapar i sig stora problem för branscher. Vilka volymer ska nu produceras? Vem ska tillverka och till vilka priser? Man kunde tänka sig att en regering med nära band till näringslivet skulle ha större förståelse för behovet av långsiktiga spelregler.
Ur 2030-sekretariatets presentation 20 september 2024
Det mesta tyder på att det kommer att bli mycket bråttom att återställa och vässa klimatåtgärderna efter valet 2026.
Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. ( Uppdatering med en bild den 12 dec 2024, se längs ner i filen). Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.
Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.
Säkerhet kostar Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).
Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument? Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.
Det går inte att räkna hem ny kärnkraft Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…
Storbritannien och Frankrike sitter fast Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.
Vatten och batterier räcker långt I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.
Global lösning? Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.
Vi kan inte vänta 20 år Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.
I Göteborgs-Posten den 12 december 2024 beskriver Gunnar Bergdahl mycket av sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.
Ur Göteborgs-Posten 12 dec 2024 – hittar ingen digital länk…
PM Nilsson är en person under ett par månader arbetade som statssekreterare hos Ulf Kristersson innan hans ålafångster fick honom att kliva åt sidan. Numera är han VD på Timbro och skriver ibland krönikor åt Dagens Industri, där han tidigare var chefredaktör. Nilsson skrev nyligen en text i just DI, där budskapet var att snart tar Donald Trump över i USA för en andra omgång och det blir inte så farligt, bara vi satsar själva på att bygga upp det svenska försvaret av Östersjön till sjöss och i luften. Och kanske behöver vi inordna oss i spänningsfältet mellan USA och Kina. Ungefär det skrev Nilsson. (Länktips se nedan).
Vi uppmanas att blunda för Trumps auktoritära sidor Hela hans text handlar egentligen om att tona ner betydelsen och innebörden av att det sannolikt blir Donald Trump som återkommer som president nästa år i USA. ”Dra absolut inte in det amerikanska polariserande giftet hit”, skriver han och syftar på att de svenska politikerna inte ska värdera det som händer i USA utan mer ta fasta på de konstruktiva delarna av de transatlantiska kontakterna med EU. Vi ska förbereda oss på att USA överger Ukraina, hävdar Nilsson, och säger ingenting om vad det skulle få för konsekvenser för styrkebalansen i Europa, inflytandet för Ryssland och Rysslands vänner med Orban, Le Pen och SD i spetsen. Nilsson höll ju länge på och bäddade för att ge Åkesson exakt den styrkeposition SD har i Sverige. Och att de auktoritära krafterna i och med en Trump-seger tar ytterligare plats bekymrar naturligtvis inte Nilsson. Hans vision handlar ju bara om att det kan drivas företag och att folk vill utbilda sig. Så att businessen kan fortsätta som vanligt. Vi ska blunda för Trumps auktoritära sidor, är budskapet.
Paris-avtalet, lagstiftningen och mänskliga rättigheter Att Trump gjorde allt vad han kunde för att dra ut USA ur Parisavtalet och andra internationella avtal som har med klimatfrågan att göra nämner självfallet inte Nilsson. Att Trump bidrog till att USA:s Högsta domstol nu skruvat tillbaka abortlagstiftningen och förpassat stora delar av de mänskliga rättigheter som steg för steg tagit plats i USA till historien nämner han naturligtvis inte. Istället lyfter han fram hur Trumps vicepresidentkandidat minsann växte upp i miserabla förhållanden, så han har säkert goda avsikter….
Militär upprustning På ett strategiskt och taktiskt plan gör naturligtvis Nilsson helt rätt om han nu vill fortsätta att gynna den utveckling han bäddade för i och med sin energiska inställning till att M måste samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Han kan säga sådant som är svårt för någon ansvarig M-politiker att torgföra. Han kan ta ut svängarna och förbereda ”marknaden” och alla sina företagskompisar på världen kommer kunna se ut om ett halvår. Han säger i princip att det är dags att avsluta så många som möjligt av de gällande kommersiella avtalen med kinesiska företag. Han säger också att en betydligt större del av skattekakan behöver gå till upprustning. Inte av järnvägen, inte av välfärden, inte av skolan eller av sjukvården utan av de militära styrkorna. Eftersom EU kommer att lämnas åt sitt öde av en Trump, som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om, tycker han.
Märkliga formuleringar En mening är mycket märklig i Nilssons text. ”Vi har en regering som delar Trumps bedömning av vad ’last night in Sweden’ egentligen betyder.” Meningen hänger i luften. Litet längre ner står det också ”Planera nu ett besök i Norden”. Jag antar att han menar att det är läge att bjuda in Trump till Norden eftersom ”vi har en kung och en drottning, ett kristet kors i flaggan.” Och eftersom vi ligger strategiskt nära Ryssland. På vilket sätt ett besök av Trump skulle hjälpa oss eller NATO eller någon är oklart.
Är regeringen fortfarande överraskade? Och vad Trump menade med ”last night in Sweden” är oklart, mer än att det var märkligt att nyhetsflödet tog upp våldsspiralen i gängkriminaliteten så att händelseutvecklingen t.o.m. hamnade på amerikanska mediers toppnoteringar under några dagar för några år sedan. Överraskningseffekten är väl borta vid det här laget. Och våldet fortsätter, men är ju mot bakgrund av attentatet mot Trump själv på en blygsam nivå i vårt land, låt vara att vi varit förskonade från detta tidigare. Men det är oklart vad Nilsson menar med att regeringen håller med Trump om ”last night in Sweden”. Är regeringen också överraskade? Fortfarande? Vad är det de håller med om? Att Trump har rätt i sin samhällsanalys? Att mer polarisering och mer makt åt de rika är rätt väg att gå?
Är det smart att använda PM Nilsson som opinionsbildare? Det som går att lära av PM NIlssons text är att det är smart att låta opinionsbildare skriva och säga saker som ansvariga politiker har svårt att säga. Man kan ana att PM Nilsson stämde av sin text med statsministerns kansli innan den gick i tryck. Och att Kristersson gärna vill ha detta sagt eftersom det kanske är svårt för honom själv att omfamna Trump och trumpismen. Så han skickar fram sin opinionsbildare. Kanske smart. Eller inte.
Tidöregeringen har kommit med ett förslag om att tillåta ”gårdsförsäljning” av alkohol. För somliga marknadstroende är Systembolagets monopol ett stående irritationsmoment. ”Jag vill kunna köpa min sprit i den lokala butiken” och ”Varför ska det så svårt att göra som i Sydeuropa…” brukar det heta. Och så toppar man med en ramsa om förbudspolitik, sosseri och annat som man tycker illa om. ”Gårdsförsäljning” låter gulligt, småskaligt och ofarligt. Det kan väl inte skada om man tillåter lite direktförsäljning från producenter ute på landsbygden, kan det heta. Men det står mycket på spel.
Fri försäljning leder helt fel Vi har Systembolaget av flera skäl. Ett är alkoholpolitiskt. Vi vet att alkoholintaget lätt leder till misshandel, social oro och skador på individnivå, kostnader och umbäranden som är svåra att sätta rätt värde på. I dagens Sverige finns det fler droger och inte minst den brottslighet som vuxit sig stark kring bruket av narkotiska preparat är en påminnelse om hur dyrt och skadligt det är för samhället att hantera effekterna av olika drogrelaterade beteenden, alldeles bortsett från hur stor negativ påverkan drogerna har på individnivå. Forskningsläget är gott. Samband mellan tillgång till alkohol och sociala problem är fastställt. Många barn och kvinnor skulle drabbas om Systembolaget tas bort.
Vinstjakten kan ge andra nackdelar Ett annat skäl för att Systembolaget är bra är för det inte finns till för att generera vinst. I det traditionella marknadstänket ingår att generera vinst. Om vi slopar Systembolaget skulle ett antal starka och vinstdrivna aktörer som inte behöver ta samhällsansvar optimera sina resultat, något som man gör med volym och genom att tjäna pengar på att bortse från kvalitet eller genom att fuska på olika sätt. Det räcker att tänka på hur de österrikiska vinleverantörerna tjänade pengar på att slippa göra rent sina tankbilar för att inse hur logiken ser ut när vinstmarginalerna är det viktiga. Att sälja mer är ett sätt att generera vinst. Mer alkohol gör mer skada.
Kvalitet och modet att säga nej Ett tredje argument för Systembolaget är att det ger oss konsumenter tillgång till mängder av produkter. Besöker man södra Europa är det svårt att få tag i andra viner än de lokalt producerade. Utbudet och kvaliteten skulle med andra ord bli smalare ─ det är svårt att tjäna pengar på mängder av produkter som ska lagerhållas. Med Systembolaget finns också en rutin för att neka försäljning, något som skulle bli mycket svårare att upprätthålla när en ung kassör eller kassörska på ICA ska säga nej…
Lyssna inte på lobbyisterna EU godkänner att vi har ett särskilt monopolsystem i Sverige och att rucka på detta bara för att några lobbyister på näringslivssidan vill öka sin försäljning och andra aktörer vill rasera den ”svenska modellen” är inget vi bör göra. Systembolaget är för värdefullt för att rasera för att några få producenter vill kunna sälja direkt över disk.
Göteborgs-Posten vill behålla Systembolaget Glädjande nog hade Göteborgs-Posten häromdagen en ledartext av Håkan Boström som tog Systembolaget i försvar. Högerpressen brukar ju andra sammanhang ställa upp på marknadens sida och reflexmässigt återge vad starka industriintressen vill åstadkomma. Men det hedrar GP att man tar tydlig ställning för Systembolaget och mot regeringens förslag på ”gårdsförsäljning”.
Socialministern fick tala om landsbygdsutveckling… Om gårdsförsäljningen handlar om bakgårdar eller kyrkogårdar framgår inte riktigt. De allra flesta alkoholproducenterna i Sverige är bryggerier, som inte ligger på landsbygden. Med gårdsförsäljning låter ju gulligt. Ganska märkligt var det också att när Tidöregeringen presenterade sitt förslag med lönsamhetsargument för småskaliga landsbygdsföretag var det socialminister Jakob Forssmed som stod för presskonferensen. Som om man självklart visste att landsbygdsargumenten egentligen inte kan väga upp mot risken att sabotera den framgångsrika alkoholpolitik som förts i decennier.
Villkoren lätta att kringgå Det är bara att hoppas att regeringen lyssnar på kritiken och tar tillbaka sitt förslag, som man paketerat med lite låtsasvillkor kring att besöket vid butiken måste inkludera en information eller motsvarande, där leverantören berättar om sin verksamhet. Ett krav som naturligtvis är lätt att kringgå genom att snabbspola en film eller hänvisa till internet.
Det mycket man inte vet. Men ibland skymtar något förbi, som kanske – men bara kanske – har betydelse för vår förståelse för hur Tidögänget egentligen ser på varandra. I medierna surrar det runt ett klipp från partiledardebatten häromdagen, där Johan Pehrsson, som kallar sig liberal, skulle ta en debatt med Jimmie Åkesson. När Pehrsson passerar Åkesson hörs han viska till sin opponent: ”Lite mer tjafs”. Och direkt därefter knyter Åkesson näven i en slags peppande gest, som om han tänkte ”Yes!” Hela detta korta förlopp fångades på bild och ljud och återfinns i länken nedan.
Är Tidögänget överens om hur skenet ska upprätthållas? Det är kanske ingenting. Kanske är det bara Johan Pehrsson bisarra sätt att till varje pris skämta om allting, som några reportrar har påpekat. Eller så är det ett uttryck för den samsyn som råder inom Tidögänget. Samsynen om att allt är lagom mycket teater för galleriet, men att man egentligen är överens om mycket mer än man vill ge sken av.
Tjafsandet och Åkessons reaktion Det märkligaste är kanske inte Pehrsson påpekande att han nu ska ”tjafsa” lite med Åkesson. Det märkligaste är nog ändå hur Åkesson knyter näven och mycket tydligt bekräftar för sig själv att han är på den vinnande sidan. Han har fått debatten precis dit han vill. Han kan både agera kapten för regeringsskutan, samtidigt som han låtsas vara en outsider, som kritiserar sjuklövern, eliten, media och ”klägget” (vilka det nu är?) och ger sina supportrar bränsle till den antagonism han hoppas ska bära hela vägen.
SD slutar inte trolla Kalla-Fakta-reportaget i TV4, som gav svart på vitt att SD ägnar sig åt anonyma konton och har en trollfabrik lyckas Åkesson utan att bli ifrågasatt kommentera både som något viktigt som man inte tänker sluta med och något som bara är på skoj, lite humor och satir, lite korridorsnack. Som ska fortsätta. Och, påminde Åkesson om i debatten, 2018 höll socialdemokraterna också på med anonyma konton. Det han glömde nämna var att S omedelbart avbröt det som ett par privatpersoner hittat på utan ledningens vetskap. Och skillnaden är ju att SD avlönar sig trollarmé med skattepengar i form av partistöd, och medvetet bygger ett helt ”ekosystem” med fake news, hat och hot, där ”nyhetsbyrån” Riks är en viktig del. Och egentligen är ju SD offret i detta, påpekar Åkesson, skickligt och farligt eftersom det skapar alternativa sanningar.
Humor kan inte förklaras, enligt Åkesson Det är ju också så roligt att se det där klippet med stridsvagnen i Rinkeby. Jag skrattar fortfarande, säger Åkesson, men kan inte på en konkret fråga förklara vad som som är roligt med klippet. ”Humor går inte att förklara”, berättar Åkesson och fortsätter hävda att det är ett roligt klipp. Om det skrattas åt skämtet i Rinkeby har han inte ägnat en tanke, får vi veta.
Åkesson gillar de dubbla rollerna Ännu roligare har han säkert åt idén att ”omplacera” ett par av de anställda på kommunikationsavdelningen. De har ju bytt skrivbord med varandra. Så där står Åkesson i sina dubbla roller och intalar sig själv ”Yes, jag har vunnit” när han nu fått Pehrsson att spela samma spel som de övriga i Tidögänget. Steg för steg inser Åkesson att han kan i praktiken har fritt fram att göra vad han vill. Tidöpartierna kommer inte att sätta hårt mot hårt. Oppositionen har inte Riksdagen med sig. Åkesson kan fortsätta vara både kapten på regeringsskutan och samtidigt bedriva subversiv och konfrontativ populistpolitik, när det passar honom och hans trogna väljare.
Om forskningen bara är åsikt – var hamnar vi då? Pehrssons företrädare, Björklund, satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med SD. Han höll hårt på principen att inte släppa in rasister och ytterhögern i maktens finrum. Och värderade kunskap, forskning och fakta högre än åsikter och populism. Hur ett parti som tidigare förstod värdet av gedigen utbildning, forskning och evidens har kunnat underordna sig de faktaförnekande högerpopulisterna är en gåta. Följdriktigt avfärdade L:s ”klimatminister” sitt vetenskapliga råds sågning av den förda politiken med att vetenskapen bara framförde ”sin åsikt”. Så långt har det gått. Vetenskapen är en åsikt bland andra. Vad har vi i så fall forskningen till om den inte ska användas?
PS. Ordförklaring På SD-språk betyder f.ö. ”sjuklövern” och ”de vänsterliberala” de demokratiska partierna, dvs de partier som motsätter sig ett auktoritärt styre enligt modell från Ungern och liknande länder, där viktiga demokratiska institutioner och funktioner åsidosatts.
