Category Archives: Globalt

Varför är det så svårt med rättvisa?

Posted on by
Reply

Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.

Enkla budskap går hem
Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.

Ska det vara så svårt att fixa rättvisa?
Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.

Känslorna styr
Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.

Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra?
Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?

Länktips: Artikel i ETC: https://www.etc.se/analys/milei-vaender-sig-direkt-till-argentinas-haemndbegaer

De dubbla hoten från AI

Posted on by
2

Nobels Fredspris 2021 gick till ett par journalister som försöker göra skillnad. En av dessa är Maria Ressa som är verksam i Filippinerna. Hon driver nyhetssajten The Rappler i Manilla, men har mött ett organiserat motstånd från den tidigare presidenten Duterte och hans anhängare. Sedan 2022 är Ferdinand Marcos, son till den gamle diktatorn, president. Varje gång Maria Ressa ska resa utomlands måste hon få ett klartecken från myndigheterna. Ändå söker hon inte asyl i länder hon åker till, utan väljer att kämpa för demokratin. Jag läser Martin Gelins intervju med henne i Dagens Nyheter och plockar upp och citerar några tanketrådar ur den texten här.

På barrikaderna för demokratin
”Jag är inte redo att överge Filippinernas demokrati”, säger Ressa i intervjun. ”Det skulle symbolisera en oåterkallelig vändpunkt för journalistiken och demokratin. Det skulle bekräfta de värsta lögnerna om mig. Så jag kommer inte att röra på mig. Att flytta vore att ge upp.” Under Dutertes regim dödades 25 journalister. Och Ressa trakasserades av hans digitala trollarméer. Hon har också insett hur sambandet ser ut mellan de nya sociala plattformarna och de auktoritära krafter som tar allt större plats.

Nya former av förtryck
Ressa nämner Steven Feldstein, en forskare på Carnegie Endowment, som menar att tre asiatiska länder går i bräschen för en ny tidsera av digital tyranni: Kina, Thailand och Filippinerna. En ny frontlinje av förtryck håller på att formas där censur, övervakning och allt mer avancerad AI samverkar. Länderna är mottagliga för denna utveckling eftersom pressfriheten är svag, samhällsstrukturerna är rigida och för att det finns en utbredd vidskeplighet och delvis starka religiösa fundament som grogrund.

Ilskans algoritmer
I sin bok ”Konsten att bekämpa en diktator”, visar Ressa hur teknikplattformarna, som Facebook och Yotube, har bidragit till demokratins sönderfall. Hon nämner Myanmar och Indonesien, där stämningar har piskats upp mot olika folkgrupper och där Facebook även har erkänt sin roll i hur fördrivningen av rohingyer gick till i Myanmar. Även i Indien har motsättningarna mellan folkgrupper tagit väldiga proportioner. Och nästa utvecklingssteg oroar Maria Ressa, när ilskans algoritmer får nya, oanade krafter i kombination med en allt mer avancerad artificiell intelligens. Det som gör situationen så extra akut är att allt sker samtidigt som vi måste hantera en gigantisk och global klimatkris. ”Vi kan inte bekämpa klimatkrisen om vi inte känner till sanningen”, säger Maria Ressa.

Två system – inget av dem är något att ha
Andreas Cervenka, som bl.a. gett ut boken Girig-Sverige, skrev nyligen i Aftonbladet om AI: ”Idag kontrolleras den mest kraftfulla AI:n av en handfull privata techjättar som Google, Microsoft och Facebook. Den andra supermakten på området är det icke-demokratiska Kina. Där används redan AI för fullt i (…) automatiserade övervakningssystem och för insamling av data.” Två system står emot varandra, de vinstjagande techbolagen och den auktoritära supermakten. Ingen av dessa värnar demokratin, det öppna samtalet eller ens sanningen. AI i händerna på cyniska maktintressen, delvis kopplat till militära resurser, låter precis så farligt som det är.

Kaos när sanning och lögn inte går inte att skilja åt
En värld befolkad med tusentals AI-system, som var och en bygger sin ”kunskap” på de data den samlar in, kommer kunna blockera all traditionell källkritik enbart med hjälp av volymen information och baserat på möjligheten att fabricera filmmaterial som till slut blir omöjligt att avgöra om det är äkta eller ej. I det kaos som då kan uppträda ska AI-systemen orientera sig för att i sin tur kartlägga, strukturera och organisera fakta. Det säger sig självt att ingenting längre kommer kunna verifieras. Och detta kan gå fort.

När ska vi inse att frihet = ofrihet?
Det man verkligen kan fundera på är om Facebooks cyniska inblandning i folkmord och jakt på marknadsandelar ska uppmuntras, i synnerhet som deras motiv för att utveckla AI inte ligger i linje med vad som är värdefullt för samhället i stort, utan snarare ytterligare kommer att begränsa eller skada demokratin, tilliten mellan människor och det som vi värdesätter i vår kultur. Ska enstaka företagsintressen, precis som med oljan och klimatfrågan, sägas vara viktigare än civilisationens fortlevnad? Var går gränsen för den så kallade frihet som till slut bara leder till ofrihet?

Länktips:

DN-intervju med Maria Ressa: https://www.dn.se/kultur/maria-ressa-ai-kan-bli-mycket-maktigare-an-sociala-medier/

Aftonbladet-artikel av Andreas Cervenka: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wA0v0n/vi-har-redan-tappat-kontrollen-over-ai

Kommentarer till Greiders ledare 12 april

Posted on by
Reply

Göran Greider skriver ledare regelbundet i Dagens ETC. Inte så att jag alltid håller med honom, men han har i alla fall betydligt mer rätt i sin analys av läget och vad som är vägen framåt än de som skriver i GP, SvD och så vidare. Idag läste jag hans text med rubriken ”Är vänstern död?”. Här kommenterar jag några citat ur hans text.

En skenande ojämlikhet
”Världen har hemsökts inte bara av doktrinär marknadsliberalism under lång tid. Den har också hemsökts av våg efter våg av imperialism och högerreaktionerna de har utlöst.” Det Greider lite traditionellt beskriver som högern är egentligen två rörelser. Den ena handlar om hur marknaden fått ta plats på samhällets bekostnad. Privatiseringar och avregleringar skulle ge företagen ett lyft och bidra till välfärdsökning för alla, var budskapet. Margaret Thatcher gick i täten och privatiserade järnvägen, avreglerade energimarknaden och tog täten i omdaningen. I Sverige fick vi den märkliga konstruktionen med koncerndrivna vinstskolor, där kommunens resurser för skola skickligt omvandlas till kapitalvinster hos skolägare. Vi fick fler apotek, fler företag som delar ut post och vinstdrivna äldreboenden. Företagens vinstkrav genomfördes via ”effektivare” schemaläggning och färre personal. Sverige har fått över 500 miljardärer och en skenande ekonomisk ojämlikhet.

Maktkoncentrationen och ägandet har stor del i problemet
Det andra, imperialismen och nationalismen, är som jag ser det en konsekvens av att ägandet och makten över systemets olika delar koncentrerats till några få företag och personer. Först agerade det brittiska imperiet och därefter USA för att tillskansa sig globala rikedomar. Motreaktionerna har visat sig kanske tydligast genom att auktoritära ledare i Mellanöstern utmanat ordningen. Till skillnad från Kinas Xi har Rysslands ledare inte haft så stort tålamod. Vi får se hur länge och om Trump kommer tillbaka vad som händer då.

Kriget har lagt ett lock på debatten
” … har vi också fått en situation där det knappt går att uttala ord som ”fred” eller ”förhandlingar” utan att omedelbart stämplas som Putinanhängare.” Och ” Ty även om också jag är för att Ukraina understöds med vapenleveranser, kan jag inte se det annat än som ett enormt underbetyg åt våra samhällen att fredstanken inte ens går att nämna. Ett tabu har införts, från konservativt högerhåll.” Det Greider lyfter fram är något jag också har noterat. I rådande läge är det militära analyser som utgör huvudfåran i nyhetsflödet. Försvarshögskolans representanter står titt som tätt i Aktuellt-studion och får frågor om hur kriget går och hur vi ska tolka det som sker. Världen beskrivs ur ett militärstrategiskt perspektiv. Polariseringen är självklar, det är vi mot dom. Krigets logik har företräde framför allt annat. Att ens tala om fred blir snabbt ifrågasatt, trots att alla vet att det enbart är fred som kan bygga en framtid. Men krigets logik blockerar varje tanke på ett ”efteråt”, hur vi ska hitta ett sätt att återuppbygga det som förötts, hur vi ska hitta sätt att samexistera med de länder som vi idag enbart ser som angripare. Och märkligt nog diskuteras inte hur regeringens stödparti SD fram till helt nyligen hade goda relationer med Putins Ryssland. Så goda att Säpo hade synpunkter på vem som skulle ha vilken tillgång till statlig information.

Ingen vill vara förlorare
” Det finns djupa mekanismer i den materiella världen själv som har försvårat för vänstern och för fackföreningsrörelsen. Det klassiska industrisamhället förde samman stora kollektiv. Tjänstesamhället skapar en svåröverblickbar arkipelag av löntagare och är svårare att organisera.” Greider funderar över varför vänstern har haft svårt att få gehör för sina argument. Det som spelat stor roll, tror jag, är att individuella lösningar och i praktiken egoism har blivit mer mainstream än att söka kollektiva och gemensamma svar på utmaningarna. Var och en har fått möjlighet att placera sina pensionspengar, var och en förväntas optimera sin privata förmögenhet och tjäna pengar i en inofficiell kapplöpning där ingen vill kallas förlorare. Att några har förlorat i detta race har bidragit till SD:s framgångar. I den kontinuerliga jämförelsen mellan vinnare och förlorare vill de senare åtminstone inte ha ett sämre liv än de som aldrig betalat skatt. Främlingsfientligheten har till viss del bottnat i känslan av att åtminstone tycka sig ha ett bättre liv än nyanlända, de andra.

Olika måttstockar
” Kanske spelar det också roll att det alltmer blivit så att den som räknar sig till vänstern, eller skulle vilja göra det, mer och mer tvingas bli en perfekt människa. Minsta fördom, minsta lilla feltramp, och du åker ut. I högerpopulistiska kretsar behöver folk inte vakta tungan lika mycket och det  ger en paradoxal frihet, mitt i träsklivet. ” Det här är en intressant iakttagelse. Det räcker att se på vilka olika måttstockar som gäller för felaktigt beteende hos vänster- och högerpolitiker. Någon miljöpartist hamnade i rejält blåsväder för att vederbörande använt ”fel” båtbottenfärg, en socialdemokratisk toppolitiker använde ett kreditkort för att köpa Toblerone osv. Det var kors i taket att PM Nilssons ålafiske faktiskt fick konsekvenser, tanken var säkert att det skulle blåsa över. Och vad SD:s politiker ägnar sig åt ryms ju i inom helt andra ramar än för övriga partiers företrädare. Måttstockarna är helt olika. Den som beter sig fel skapar sig på så sätt ett större manöverutrymme än den som försöker göra rätt. Det är den paradoxala friheten Greider talar om.

Högern kämpar redan mot högern
Den höger Greider talar om består av två delar. En ”winner-takes-it-all”-höger som känner sig mest hemma hos Moderaterna. Och en ”revansch”-höger som troligen helst röstar på SD. Båda är egoister. Båda vill hävda sin individuella rätt framför allas rätt. Båda har inget emot att samhället skiktas i vinnare och förlorare, så länge de själva inte hamnar på förlorarsidan. Det intressanta blir när ”revansch”-högern inser vem som skapat de ekonomiska klyftor och den orättvisa som de upplever. Spänningen finns i kanslihuset redan nu. Och SD är större än M.

Länktips: ETC ledare 11 april: Är vänstern död?

Läsning2: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag har tidigare kommenterat Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid, den liberala erans slut”, efter att jag hade läst två tredjedelar av boken. (Länktips nedan). Nu har jag läst klart boken. Här följer några ytterligare kommentarer.

Demokrater de enda demokraterna?
Boken utgår från den polarisering USA upplever, där de konservativa numera inkluderar nationalister och populister och där det – kanske på ett olyckligt sätt – har blivit demokraterna som har fått på sin lott att försvara demokratin som sådan. Den språkliga oklarheten i ”democrats” och ”democracy” kanske bidrar till denna sammanblandning. Att folk i gemen inte klarar av att se skillnad på de demokratiska värden som alla har fördel av att försvara respektive de demokratiska förslag som republikanerna bekämpar. Helt otroligt verkar det inte, att sammanblandningen sker.

Måttfullhet
I de avslutande kapitlen i sin bok, som jag nu läst klart, pekar Fukuyama på de ideologiska skillnader som de nya, till stor del nationalistiska och populistiska, republikanerna och de i huvudsak liberala demokraterna bär på. På de sista sidorna i boken berör Fukuyama begreppet måttfullhet. Att välmåendet för individen och för samhället inte betyder obegränsad frihet, att den ekonomiska friheten att köpa, sälja och investera leder till något bättre om alla gränser för ekonomisk aktivitet avlägsnas. ”Ibland kommer tillfredsställelse från ett accepterande av gränser”, skriver han och fortsätter ”Att återerövra en känsla för måttfullhet, såväl individuellt som kollektivt, är därför nyckeln till ett återupplivande av liberalismen själv – ja till och med till dess överlevnad.”

Francis Fukuyama

Tänk om han börjat med slutet
Tänk om Fukuyama hade börjat sin bok i den änden. Om han hade startat sitt resonemang med utgångspunkt i måttfullhetens innebörd och potential. Då hade kanske hans bok blivit något riktigt intressant. Nu känns det hela halvhjärtat och som att Fukuyama blundar för alla de orättvisor och konsekvenser som den ohejdade liberalismen, i sin kommersiella form, lett till under några generationer. Friheten att äga och att tjäna pengar på andras arbete, på förstörande av gemensamma resurser, den enorma kortsiktighet som präglar det icke ansvarstagande marknadsliberala systemet har banat vägen för motreaktioner som nu tar snarlik form i många länder. En organiserad egoism, paketerad som nationalism och saluförd med populistiska slagord går hem i många länder. Och orättvisorna grinar alla i ansiktet, tydligt och hånfullt. ”Skyll dig själv som tillhör förlorarna”, tycks marknadsprofeterna argumentera.

Stickspår
Fukuyamas bok vänder sig primärt till en amerikansk publik, som har stormningen av Capitoleum i Washington i januari 2021 i färskt minne. Men han plockar inte upp någon tydlig tråd kring hur samhället nu behöver organiseras för att klara alla de påfrestningar hundra år av överkonsumtion ska hanteras på ett rimligt och rättvist sätt. Istället ägnar han några rader åt sidospår som hur den fortsatta IT-utvecklingen lockar en del att föreställa sig mänskliga medvetanden fri- och uppkopplade till någon världsomspännande dator…

Religionsfrihet med ny innebörd
Men han har en poäng i religionsfrihetsavsnittet, det ska medges. Religionsfriheten, så som fäderna till den amerikanska konstitutionen tänkte sig den, handlade om att fritt kunna välja religiös tillhörighet. ”Många människor”, skriver han, ”föredrar att begränsa sin valfrihet genom att acceptera religiösa och moraliska ramverk som ökar deras gemenskap med andra människor, eller genom att leva sina liv inom nedärvda kulturella traditioner. Det första tillägget till USA:s författning avsågs skydda religionsfriheten, inte skydda folk från religion.” Där har han en poäng. Vi ser i världen som helhet hur religionen används för att bygga maktbaser och för att förstärka vi-och-dom-perspektiv. Det är fortfarande många krig och konflikter som bygger på konstruerade värdesystem med utgångspunkt i en gudomlig vishet. Hur nu någon gud egentligen skulle vilja mänskligheten så illa tycks ingen reflektera över.

Ordet lagom
Jag skulle vilja skicka med Fukuyama en hälsning. Skriv gärna en bok, där du tar de värdefulla tankarna inom liberalismen in i en modern verklighet, där friheten för individen och kollektivet tydligt kopplas till ett individuellt och gemensamt ansvarstagande. Vi har ett ansvar för konsekvenserna av våra liv och våra dagliga vägval. Tar vi inte ansvar är vi inte mänskliga, då är friheten bara ett uttryck för den sida av oss som aldrig blir nöjda, aldrig får nog och aldrig inser vad måttfullhet innebär. Läs gärna vad ordet lagom innebär. Det är ett svenskt ord, som förtjänar större spridning, inte minst hos banker, miljardärer och förblindade ”liberaler”.

Länktips: Min tidigare intryck av boken Missnöjets Tid, Den Liberala Erans Slut, av Francis Fukuyama http://christerowe.se/2023/02/nr942-lasning-missnojets-tid-av-fukuyama/

Vattenfrågan får inte tappas bort

Posted on by
Reply

IPCC har kommit med en ny rapport. Klimatklockan tickar obönhörligt och handlingsutrymmet krymper snabbt när det gäller klimatförändringarna. En effekt som den snabba förändringen bidragit till är att 69 procent av alla jordens ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit, som jag skrivit om tidigare.

FN-konferens 22 – 24 mars
En annan delfråga som det är nödvändigt att uppmärksamma mer är vattenfrågan. Den 22 till 24 mars ägde en FN-konferens rum på temat vatten. Rapporteringen inför och efter mötet har varit sparsam. Ändå är livet på jorden helt beroende av att vi har tillgång till rent vatten. I Sverige är vi relativt gynnade av god vattenförsörjning. Och kanske just därför borde vi ha ett ansvar att ägna frågan mer uppmärksamhet. Om inte rika och välmående länder ägnar problemen en tanke – vem ska då hjälpa de utsatta?

Bra artikel i The Guardian
The Guardian hade för ett par veckor sedan en artikel, där Johan Rockström och Mariana Mazzucato, som båda leder the ”Global Commission on Economics of Water” fick komma till tals. I artikeln betonar de att ”vi använder vattenresursen på fel sätt, vi förorenar vattnet och via klimatpåverkan påverkar vi vattencykeln på ett avgörande och negativt sätt”. De lyfter också behovet av social rättvisa kring vattenförsörjningen, att den inte enbart får ses som en teknisk eller finansiell fråga. Hur olika länder ligger till när det gäller att konsumtionen överstiger tillgången på färskvatten framgår av bilden här nedan. Kuwait använder 38 gånger mer vatten än de har. (Se länktips nedan).

Ur The Guardian 16 mars 2023

Ur programinformationen för FN-mötet
Fem interaktiva dialoger genomfördes på FN-mötet. De fem dialogerna beskrevs så här i media inför mötet på www theeuropeantimes news den 19 april:

Vatten för hälsan: Tillgång till rent dricksvatten, hygien och sanitet.
Vatten för hållbar utveckling: Värdera vatten, vatten-energi-mat Nexus och hållbar ekonomisk utveckling och stadsutveckling.
Vatten för klimat, motståndskraft och miljö: Källa till havet, biologisk mångfald, klimat, motståndskraft och minskad risk för katastrofer.
Vatten för samarbete: Gränsöverskridande och internationellt vattensamarbete, tvärsektoriellt samarbete och vatten över 2030-agendan.
Vattenåtgärdsårtionde: Påskynda genomförandet av årtiondets mål, inklusive genom FN:s generalsekreterares handlingsplan.

Det avgörande blir att rätt aktörer går in och tar sitt ansvar för de olika delarna av vattenfrågan. FN har historiskt haft svårt att fördela ansvar. Man är bättre på att beskriva läget än att faktiskt få något gjort, med undantag av att en del FN-organ faktiskt gör skillnad, som Unicef m.fl. Klimatfrågan med vidhängande problem har inte på samma sätt de operativa kanaler som krävs.

Havs- och Vattenmyndigheten bidrar med kunskap
Vi har en expertmyndighet i Sverige, Havs- och Vattenmyndigheten, med huvudkontor i Göteborg. Generaldirektör Jakob Granit sa så här inför avresan till FN-konferensen om hur viktig denna konferens var: – ”Den är mycket viktig, skulle jag vilja säga. Att vattenfrågorna hanteras rätt – lokalt, regionalt och globalt – är avgörande för mänskligheten. På konferensen kommer Sverige också att lyfta vikten av samarbete kring gränsöverskridande vattenresurser något som är viktigt för utveckling, ekosystem och för att undvika konflikter om begränsade vattenresurser.”  Han lyfte också fram hur stor vattenfrågan är för miljarder människor:
– ”Ett av FN:s globala mål handlar om vikten av rent vatten och sanitet för alla. Vi måste lösa problemen med nuvarande vattenhantering och att se till att alla människor i världen har tillgång till rent dricksvatten, en extremt viktig del av vardagen. Idag lever över två miljarder människor utan tillgång till säkert dricksvatten, så vi har en del att göra.” (Länktips, se nedan).

Vetenskapsradion kommenterade flaskvattenindustrin
Sveriges Radio lyfte flaskvattenfrågan inför mötet. En ny FN-rapport har satt fingret på hur en ny flaskvattenindustri tar resurser från att fler människor får tillgång till rent vatten. Två miljarder människor har inte regelbunden tillgång till rent vatten och flaskvattenindustrin bidrar inte till att lösa frågan om rent vatten till alla. (Länktips se nedan).

Marknaden är aldrig nöjd
Det finns ju dessutom politiska partier i Sveriges Riksdag som märkligt nog anser att privatisering av vattnet vore en lämplig väg att gå. Förmodligen inspirerade av utvecklingen i vissa utvecklingsländer där Coca Cola är billigare än rent vatten….

Det kan tyckas att rent vatten är en icke-fråga i Sverige. Vi skruvar på kranen och vi inbillar oss att det vatten vi har ska finnas när vi behöver det. Men just här borde vattenfrågan kunna lösas eftersom vi har gott om det. Och då inte enbart genom att Solvatten är en uppskattad svensk uppfinning, som gör nytta. Mer behövs.

Länktips:
The Guardian-artikel: här

Havs- och Vattenmyndigheten: här

Sveriges Radio, Vetenskapsradion: här

Solvatten: https://solvatten.org/sv/samarbeta/

Det är nu NATO behöver diskuteras – inte sen

Posted on by
Reply

(Texten lite reviderad 13 mars). En majoritet av partierna i Sveriges Riksdag står bakom NATO-anslutningen. Bara Turkiet och Ungern får klart med sina ratificeringsbeslut är tanken att Sverige och Finland ska bli medlemmar någon gång i sommar. Partiledarna ska träffa Jens Stoltenberg, NATO-chefen, i närtid. De NATO-kritiska partierna, V och MP är inte välkomna till det mötet. Samtidigt är det ju nu, innan medlemskapet, som några frågor blir både viktiga och enklare att diskutera öppet. Ska vi vara med i NATO ska det naturligtvis vara på svenska villkor. Om inte annat så för att legitimera för svenska folket att vi överger den formella alliansfrihet Sverige har haft sedan mer än 200 år. Och för att säkerställa att Sverige inte får permanenta kärnvapenramper och svensk kärnvapenproduktion. Som Finland, som ju kräver att landet förblir kärnvapenfritt.

Hur hanterar NATO en skickligare Trump?
Trump visade att USA är ett splittrat land och det republikanska partiet kanske än en gång kommer att utse någon kandidat som går i Trumps fotspår – om han nu inte själv ställer upp en gång till. Väljarbasen finns där och republikanerna inser att de behöver ett aktivt stöd från ”trumpisterna” om de ska kunna få en republikansk president på plats. Ponera att de lyckas, att en skicklig(are) högernationalistisk ledare vinner i USA – hur ser NATO på det? Om den militärt ledande parten i alliansen börjar montera ner delar av det demokratiska samhälle som NATO är satt att försvara – var går i så fall gränsen för NATO? Finns det en beredskap inom NATO för att hantera en situation där grundläggande fri- och rättigheter monteras ner i en medlemsstat?

Vilken typ av icke-demokrati accepterar NATO hos sina medlemmar?
Och samma fråga måste ställas när det gäller andra, mindre, medlemmar. Hur hanterar NATO om en eller flera medlemmar avviker från den gängse synen på pressfrihet, domstolarnas oberoende ställning, kvinnans rättigheter, minoriteters rätt, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet osv? Det är ingen hemlighet att Turkiets nuvarande regim ser oppositionen som interna fiender. Den kurdiska frågan lever i högsta grad och det tycks ju som att Sverige och Finland för närvarande accepterar Turkiets definition av terrorism och t.o.m. inkluderar delar av den turkiska juridiken i sin egen lagstiftning för att åtminstone på pappret ha en samsyn i vad som är terror och inte. Men frågan till Stoltenberg borde ställas – var går gränsen för NATO? Vilken typ av icke-demokrati är det OK att medlemsländerna har? När blir ett land ett problem för NATO att ha som medlem? Är toleranströskeln extra hög för Turkiet för att de behövs inne i organisationen snarare än utanför (och lierad med Putin)?

Hur vill NATO stärka demokratin där den hotas?
Följdfrågan till Stoltenberg blir vad NATO vill och kan göra för att stärka demokratin i de länder som styrs av partier och ledare, där demokratin urholkas? Tänker NATO sitta still i båten och bara titta på när länder som Polen, Ungern och Turkiet steg för steg avlägsnar sig från de synsätt som rimligen är kärnvärden i NATO? Vad är det NATO ytterst försvarar, om inte vår typ av demokrati?

Det är nu en sansad debatt gör nytta. Inte sen.
Debatten behöver föras nu. Det är nu debatten gör nytta för att skapa förståelse för vad medlemskapet i NATO innebär och en folklig insikt i de värden vi tar för självklara, men som andra länder delvis är på väg bort från. Inte minst borde tydliggörandet av dessa frågor finnas i DNA:t hos de partier som i decennier förfäktat svenskt NATO-medlemskap och som samtidigt kallat sig liberaler. Om inte annat så för att i någon mån bygga en folklig förståelse och acceptans för att folket aldrig fick möjlighet att välja väg för Sverige.

Debatt och diskussion är en styrka, inte ett svaghetstecken!

Även om kriget inte får förloras är varje dag dyrbar på ett annat sätt

Posted on by
Reply

Det är nästan ett år sedan Ukraina invaderades. Putin visade för de egna och för omvärlden vad han egentligen tänkt sedan länge, att det är dags för Ryssland att återupprätta det geopolitiska inflytande Sovjetunionens kollaps innebar. Revansch och återställd ordning skulle råda. Testet 2014 med ockupationen av Krim och ett par områden i östra Ukraina hade ju fungerat. USA var mest intresserade av sina egna frågor. Det fanns inte mycket som talade för att Ukraina skulle kunna stå emot ett snabbt anfall från rysk sida. På några månader skulle Ukraina intas och EU:s och NATO:s obeslutsamhet skulle hjälpa Putin att ta kontroll. Så var nog planen. Allt var förberett. Trupp stod samlad vid gränsen, det skulle bli en ganska snabb inmarsch och motståndet skulle vara försumbart. Så såg det ut.

Underskattning
Putin underskattade motivationen. De egna trupperna visste knappt varför de var på väg in i Ukraina. Medan ukrainarna slogs för sin frihet och sin framtid. Ett år efter invasionen ser man hur president Zelenskyj har åldrats, samtidigt som han kommit att personifiera ett folks strävan efter självbestämmande och demokrati. Han är bara 45 år, men har en stor fördel i relationen till sina landsmän, han är inte en del av den korrupta historia som tidigare makthavare i varierande grad varit en del av. Han är en ledare med en helt annan bakgrund och därmed mycket trovärdig.

Motståndet är viktigt, liksom tanken på en möjlig fred
EU tog sig relativt snabbt samman och enades i stödet för Ukraina, låt vara att Polen gör mer och Ungern gör mindre, men enigheten har varit tydlig. EU:s ledare inser att Putin får inte vinna sitt krig. Ukraina bombas decennier bakåt i tiden. Även om kriget tar slut idag måste väldigt mycket byggas upp igen och det kommer att ta tid att få landet på fötter. Män har stupat, barn har fått sin barndom förstörd, det vanliga livet har blivit ovanligt och såren djupa. Samtidigt som motståndet mot det orättfärdiga angreppet måste vara starkt så måste också tanken på en möjlig fred hållas levande. Krig får inte vara det naturliga tillståndet.

På flera platser och under lång tid
Iran och Irak krigade i nästan ett decennium. Ingenting förändrades egentligen, mer än att samhällena skadades och människor dog. I Afghanistan har det krigats i decennier. Vad händer med människor som lever hela sina liv i krigets vanvett? På liknande sätt pågår strider runt om i världen. I Gaza, i Jemen, i Etiopien (där en av de krigande till och med hann få Nobels fredspris strax innan det senaste kriget bröt ut!) och på många andra håll. I Korea är det vapenstillestånd, inte fred, mellan Nord och Syd sedan 50-talet.

De stora frågorna hamnar i skymundan
Och medan alla dessa strider pågår hamnar civilisationens öde i skuggan. Vi har några år på oss att komma till rätta med 1900-talets gigantiska misstag att plocka upp fossila energibärare och elda upp dem så fort vi kunde. Att vi därmed ändrar hela spelplanen för djur, växter och allt levande på planeten har vi känt till, men har tydligen extremt svårt att åtgärda. Och inte nog med det. 69 procent av att djur, fåglar och fiskar har försvunnit på kort tid. Artutrotningen pågår för fullt. Och då blir det inte lättare av att olika potentater envisas med att kriga.

Är vi mogna för vårt ansvar?
I stället för att ägna vår uppmärksamhet åt det som verkligen är långsiktigt viktigt, tvingar Putin och hans gelikar oss att fokusera på fel saker. Det är som att mänskligheten inte är redo att bära ansvaret för sin egen framtid. Som om vi ännu inte nått en mognad som motsvarar de resurser och förmågor vi har. Vi är fortfarande kvar i sandlådan och bråkar, trots att vi borde veta bättre. Det är dags att damma av en gammal uppmaning: Mot bättre vetande (!)

Läsning: Missnöjets tid av Fukuyama

Posted on by
1

Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle. (Länktips längst ner till fortsättningen, min kommentar nummer två till boken).

Tydligt USA-perspektiv
Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.

Iakttagelse: Falsarier istället för sanning
Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.

Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs
Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.

Högern utmanar
Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.

Saknas: Hur ska rimligheten uppnås?
Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?

Saknas 2: Det fattas viktiga bitar
Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.

Betyg: nja
Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.

Länktips:www.christerowe.se/2023/04/nr955-lasning2-missnojets-tid-av-fukuyama

Optimist eller pessimist?

Posted on by
3

Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.

20 år sedan invigningen 
Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).

Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop
Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).

”Provokativ pessimist”
Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.

Nu måste rimligheten få ta plats
Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.

Länktips: Living Planet Report: https://christerowe.se/tag/living-planet-report/

Ekocentrum idag: https://www.ekocentrum.se/

Om Henrik von Wright: https://375humanistia.helsinki.fi/sv/georg-henrik-von-wright/som-provokativ-pessimist

Bok: En jord för alla – läs den!

Posted on by
4

En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.

En att-göra-lista bortom det dagliga
Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.

Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till
Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.

Det saknas konsensus
Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.

Befriande fri från invändningar
Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.

Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet
Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.

Vi vet – och då har vi ett ansvar
Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.

Länktips Earth4all-projektet https://www.earth4all.life/

Länktips Fäktningskongress https://www.svtplay.se/klipp/j4oRa99/faktning-har-tystas-svensken-av-hogljudda-protester