Category Archives: Globalt

Journalistiken är hotad och Sverige är tyst

Posted on by
Reply

Jag läser i ett mejl från Dagens ETC där tidningen upprörs över tanken att ”… Joakim Medin – reporter på Dagens ETC, erfaren utrikesjournalist – har gjort sig skyldig till terrorbrott. Det har han givetvis inte. Han har skrivit artiklar och böcker. Han har under ett stort antal resor till Turkiet skildrat hur en demokrati drar mot det alltmer auktoritära, där president Recep Tayyip Erdoğan använder statsapparatens väldiga kraft för att tysta oppositionella röster. Det inkluderar rättsväsendet. Det handlar om politiserade åtal. Ingen går säker. Borgmästare, författare, advokater, människorättsförsvarare, hbtq-grupper. ” Mejlet får mig att fundera över vem som egentligen är välkommen till Turkiet och varför.

Vilka frågor kommer inte att ställas, vilka svar kommer inte fram?
För som tidningen påminner om ska det faktiskt bli ett COP31-möte i Antalaya i november 2026, som behöver bevakas av olika pressröster. Det är ju illa nog att ett land som tydligt är på väg bort från demokrati och öppenhet i rapporteringen ska vara värd för ett viktigt FN-möte. När värdskapet inte är kopplat till en grundregel om att journalister utan begränsningar ska ha tillgång till mötesdeltagare och sessioner uppstår en tydlig dissonans. Vad är det vi inte får veta? Vilka frågor är det som inte blir ställda? Det finns ju som bekant världsledare som inte drar sig för att ljuga och att undanhålla information. Hur ska allmänheten och världens folk kunna veta att det som framkommer på COP31-mötet är det som forskare och deltagare bedömer som rätt och riktigt?

Turism är OK, journalistik är det inte
Det finns en annan märklig dissonans i hur vi ser på Turkiet och hur Turkiet ser på sina tillresande besökare. Turismen till Turkiet är omfattande och ger sannolikt landet stora inkomster. Men turister ställer inga frågor, turisterna blundar för orättvisor och förtryck. Enligt UD är det uppemot 300 000 svenskar som väljer att turista i Turkiet varje år. På en informationssida hittar jag texter kring rån och tvångsgiftermål, som sannolikt förekommer. Men problemen överskuggas antagligen av det lockande varma vädret, de sköna baden och de relativt billiga priserna.

Många varnar för utvecklingen
Angreppen på demokratin handlar inte om enstaka journalister som Joakim Medin. Organisationen We Don´t Have Time uppmärksammar tillsammans med ett antal andra organisationer hur aktivister och sanningssägare världen runt attackeras och tystas. Så här skriver man i ett mejl den 1 oktober tillsammans med Anna Zeiter från W Social och Paul Radu från Organized Crime And Corruption Reporting Project (översatt från engelskan): ”Journalister. Forskare. Visselblåsare. Människorättsförsvarare. Vd:ar. Jurister. Demokratikämpar. Klimataktivister. Anställda inom civilsamhället. Oavsett sakfråga eller land vittnar människor som arbetar för förändring om liknande erfarenheter: samordnade botattacker, övervakning, censur på plattformar, riktad desinformation och förtalskampanjer samt fysiska hot. Skadan sträcker sig bortom själva angreppen. Det handlar om det arbete som blir ogjort. Om tiden som går åt till att försvara sig. Om tvekan inför att uttala sig igen. Och om tystnaden som uppstår när människor fruktar att de ska framstå som paranoida om de berättar vad de varit med om. För att skrämseltaktik ska lyckas behöver den inte vinna en debatt; det räcker med att den får människor att sluta debattera.”

Finns det en dold överenskommelse?
Man kan undra vad som gjort att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, för demokrati och pressfrihet numera tycks ha försvagats eller tystnat. Har det att göra med hur NATO-processen gjorde att Sverige numera ser Turkiet som en vän? Om Turkiet definierar en terrorist som en person som återger ett kurdiskt perspektiv på en konflikt tvingas därmed Sveriges underrättelseorgan att se på journalistik på samma sätt? Vilken information delar svenska agenter med de turkiska och finns det gränser för vad Sverige accepterar av turkiskt agerande när det gäller behandlingen av opposition och minoriteter? Har i själva verket Sverige i det tysta tvingats att acceptera en helt annorlunda syn på journalistik, pressfrihet och mänskliga rättigheter?

Frankrike, NATO och FN
2027 går Frankrike till val. De av Putin stödda Nationell Samling med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen tycks kunna vinna valet och därmed kunna påverka EU:s inriktning. (Analystext, se länktips nedan). I alla de tre stora länderna har högerradikala krafter fått ett ökat stöd. Det handlar om brittiska Reform UK och om tyska Alternativ für Deutschland, AfD. Sannolikt innebär en sådan utveckling att stödet för Putin och Ryssland ökar, vilket i sin tur kan innebära att Ukraina tvingas acceptera en vapenvila på sämre villkor än annars. Fortsätter USA under Trump att bekämpa demokratin på olika plan lär det bli ännu svårare för journalister att verka så som vi vant oss vid. Med ett försvagat FN och en oklar bild av vilket roll NATO ska ha uppstår många nya frågor. Och inte blir det bättre av att Sveriges röst för mänskliga rättigheter, öppenhet och globala rättvisa har tystnat. Och ingen tycks bry sig att FN:s konferens COP31 inte kommer att återrapporteras på ett heltäckande sätt.

Är medias tystnad ett ytterligare bevis på vad som pågår?
Hur kommer det sig att media i Sverige inte plockar upp den här bollen? Inser man inte att det är den egna rollen som är hotad? Eller är det exakt det man har insett och ägnar sig åt självcensur och icke-journalistik i linje med vad de antidemokratiska krafterna vill?

Länktips: https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/ https://www.ui.se/utrikesmagasinet/intervjuer/fransk-nationalistseger-vore-jordbavning-for-eu/

Intressant analys av Jeffrey Sachs

Posted on by
Reply

Jeffrey Sachs är en amerikansk, frispråkig professor som haft en del uppdrag åt FN och ägnat en hel del tid åt fattigdom och olika globala fenomen, som världen egentligen borde ha löst för länge sedan. Han har gett sin syn på Trump och världens politiska läge som är intressant att ta del av. (Se länktips nedan, cirka 25 minuter analys).

Dement och farlig
Hans genomgång sätter fingret på hur farlig Trump är och hur lätt han lockades in i ytterligare ett krig, hur han ansåg sig kunna kidnappa en president i Venezuela och hur oberäknelig han är. Men han understryker också hur kongressen sviker sitt uppdrag och låtsas som att kriget med Iran inte är deras sak att ta ställning till. Jeffrey Sachs beskriver på ett nyanserat och klokt sätt hur USA ständigt startar krig och ser krigföring som en naturlig del av ”umgänget” med andra länder.

De enda Trump skulle lyssna på
En intressant slutsats från Sachs är att han menar att det är Putin, Xi och Modi som gemensamt måste säga till Trump att ”nu räcker det”. Dvs stoppa honom. Det är två av de folkrikaste nationerna och de tre länder som har mest kärnvapen i världen, som Trump skulle kunna ta intryck av. Om det är något Trump förstår så är det maktspråk, som den mobbare han är.

Även Biden var dement
En detalj som framkommer i Sachs redogörelse är hur dement även Biden var de sista åren. Det är ju egentligen en väldigt viktig punkt, att ingen i kretsen runt Biden förmådde honom att kliva åt sidan i god tid. När Biden till slut gjorde det var det för sent för någon bra kampanj för Kamala Harris. Vem vann egentligen på att Biden krampaktigt höll fast vid sin återvalskampanj?

Varför är européerna så undfallande?
Det är klart intressant att lyssna till Jeffrey Sachs och även hur han kommenterar NATO-chefen Mark Ruttes bugande och bockande.

Länktips: Jeffrey Sachs beskriver hur dysfunktionella både Trump och egentligen hela det amerikanska politiska systemet är: https://www.facebook.com/reel/947618378384639

Flockbeteendet i fokus

Posted on by
Reply

SVT har börjat sända en programserie med Anders Hansen som de kallar ”Din flock” och som handlar om vår strävan att tillhöra en grupp, en flock. I det första programmet går Hansen hela vägen och frågar sig hur vi kan förmå oss att döda andra människor med hänvisning till den grupp vi tillhör. Vietnamkrigets motståndare möts och han besöker även Auschwitz för att försöka förstå hur människor kan förmås att ha ihjäl medmänniskor på det bestialiska sätt som dödslägren innebar. (Länktips se nedan).

Viss grupptillhörighet beslutas och förstärks av stater och ledare
Det som så småningom framkommer som avgörande är om vi valt vår flocktillhörighet själva eller om det är ledarna som bestämt vem som är motståndare och fiende. När stater tagit beslutet är det sannolikt enklare att inordna sig i den flock som ska bekämpa en annan flock. Hur dessa mekanismer ser ut blir vi påminda om när populister och nationalister runt om i världen underblåser de strömningar som delar in oss i ”vi och dem”. I USA är media fienden och egentligen alla som inte håller med Trump. Riktigt så illa är det (ännu) inte i Europa, men tendenserna finns.

Hur tänker ensamvargen?
Ett annat avsnitt i SVT:s serie handlar om de personer som hamnar utanför flocktillhörigheten. Här intervjuas en modig kille som söker gemenskap på nätet, en tidigare pastor i Knutby och ett par forskare. Avsnittet kunde ha varit lite tydligare när det gäller skillnaden mellan självvald ensamhet och de situationer där grupptrycket exkluderar individer. Avsnittet tog heller inte upp den koppling till våld och asocialt beteende som sannolikt kan upptäckas inom denna grupp. Det finns ju t ex videoklipp på en president i USA som gör sig ”lustig” över en journalist med ett funktionshinder eller störning. (Se länktips nedan).

Hur lätt är det att falla in i en negativ roll?
Människan är ju i grunden en social varelse, men vi har olika benägenhet att söka oss till de sociala sammanhang, där vi känner samhörighet. Och saknas samhörigheten ökar risken för ett destruktivt beteende, kan man tänka. För att inte själv bli exkluderad kanske vi väljer att delta i mobbningen? Hur lätt är det att avvika från flockens beteende? Det ska bli intressant att följa fortsättningen av serien.

Varför slåss fotbollssupportrar?
Jag antar att Hansens serie kommer att ta upp ett flockbeteende och fenomen som både engagerar och ofta har en tendens att spåra ur. Att heja på ett fotbollslag har blivit en subkultur som lockar många. Ett antal av dessa supportrar har lätt att gå över gränsen och rent fysiskt attackera supportrar från andra lag. Vad är det som är så lockande i detta beteende? Blir det egna lagets prestationer bättre av att motståndarlagets anhängare attackeras? Är det ett slags ställföreträdande kamp som förs? Jag förstår det inte och har ingen längtan efter att försöka förstå hur en positiv känsla inför ett lags prestation samtidigt kan vändas i en destruktiv känsla som går ut på att skada motståndaren. För mig är detta obegripligt.

Sju procent av världens befolkning lever i full demokrati
Delar av denna mekanism tycks återkomma inom politiken, där det egna ställningstagandet för ett politiskt parti samtidigt tycks kunna legitimera påhopp och negativa uttryck kring politiska motståndare. Lögner och rena dumheter filtreras inte bort utan används i det politiska samtalet. Om spelreglerna hela tiden kan ändras riskerar vi till slut inte ha något som kan kallas ett demokratiskt samtal kvar. På global nivå minskar ju också demokratiindex och färre länder räknas numera som demokratier. Bara 31 länder anses idag ha starkt skydd för mänskliga rättigheter. Det motsvarar sju procent av världens människor.

Vänd på perspektivet
Om vi inte ser upp kommer jakten på den egna framgången, den egna förmögenheten, på bekostnad av andras framgång bli samhällets ättestupa. Egoism behövs, men inte så att den i varje situation kan övertrumfa allt solidariskt tänkande. Den egoism som vi ser idag, där allt bara kretsar kring den egna framgången, kan aldrig lösa världens akuta och långsiktiga problem. ”Hur skulle du vilja att andra bemötte dig?” är en väldigt relevant fråga att ställa sig själv. Innan det är för sent.

Länktips: https://www.svtplay.se/din-flock

Länktips: Trump gör sig ”lustig” över en journalists funktionsnedsättning: https://www.theguardian.com/us-news/video/2015/nov/26/donald-trump-appears-to-mock-disabled-reporter-video

Länktips: Demokratiutvecklingen går bakåt: https://www.democracywithoutborders.org/se/41677/v-dem-rapport-demokratin-globalt-ar-tillbaka-pa-1978-ars-nivaer/

Laddning av tunga lastbilar

Posted on by
Reply

Ni som följer den här bloggen har möjligen noterat att det var ett tag sedan jag återgav någon information från nyhetsbrevet OmEV, det nyhetsbrev som framför allt bevakar elfordonsutvecklingen. Nu är det dags, eftersom det som dök upp i flödet idag handlar om batteribytesteknik. Det är tydligen så att de tunga lastbilarna till relativt stor del förses med batteribytessystem i Kina. Och det är ju som bekant Kina som leder utvecklingen på batterisidan. Och man har etablerat ett gemensamt bolag i Storbritannien, Swaptopus, som tydligen ska gå bräschen för denna utveckling.

Flexibilitet och billig laddning
Det som batteribytessystemen möjliggör är laddning när elen är billig och att depåstoppen bli korta. Det är ju enbart ur- och inkoppling av batteripackarna som behöver göras vid stopp. Systemet öppnar dessutom för sidointäkter genom det som brukar kallas V2G, vehicle to grid, men som rimligen bör heta något annat när det är ett mobilt batteripack som kan fungera som stöd till elnätet när det inte är inkopplat i en lastbil och rullar på vägarna. Flexibiliteten och möjligheten att tjäna pengar på lite olika sätt är en fördel för den som investerar i systemet. Möjligheten att hantera olika tillfälliga toppar, många samtidiga lastbilar, är en annan fördel. Detta samtidigt en mycket stor del av lastbilstrafiken går enligt i förväg uppgjorda rutter. Med modern IT och skräddarsydd mjukvara kommer det dessutom bli enkelt för föraren på vägen att själv avgöra vilket depåstopp som kan gå smidigast.

I Kina är en tredjedel av de nya lastbilarna för batteribyte
För att förstå i vilken takt Kina opererar är det intressant att notera att det fanns cirka 300 stationer i drift i augusti 2026, medan det vid årsskiftet ska finnas 900 batteribytesstationer i drift. Ungefär en tredjedel av alla lastbilar som säljs i Kina är försedda med batteribytesteknik. Ett bekymmer är naturligtvis att det saknas en kontaktstandard och en teknisk standard som alla tillverkare kan förhålla sig till. Det behövs självklart också säkerhetssystem som räddningspersonal, bärgare och andra kan förhålla sig till. Vid en eventuell olycka ska ju inte ytterligare skador kunna inträffa beroende på okunskap eller oförsiktighet.

Hoppas att man inte tror på linjär volymtillväxt
Jag läser också att EU valt en annan väg än Storbritannien. Troligen vill EU skydda sina inhemska lastbilstillverkare, medan britterna har valt en annan väg, där man ser joint-venture som mer konstruktivt. I botten finns hela tiden frågan vem som ska tjäna vilka pengar och hur snabbt. Det blir väldigt märkligt att systemval och framtidslösningar ska prioriteras utifrån suboptimerade faktorer som vem som snabbast kan få tillbaka sin satsade krona. Summan av alla satsade pengar ger oss inte bästa möjliga framtid. Men det är delvis en annan diskussion. Att vi inte kan öka volymerna linjärt borde stå klart för de flesta. Eller?

Länktips: Artikel från OmEV om batteribytessystem: https://omev.se/2026/09/21/swaptopus-batteribyte-for-tunga-lastbilar/

Är USA på väg att upphöra som supermakt?

Posted on by
Reply

Vi behöver förstå hur sammanflätad ekonomin är med krigslogiken. I Sverige lånar staten upp miljarder för att finansiera investeringar som syftar till att förstärka försvaret. Man köper krigsfartyg från Frankrike och investerar miljarder i inköp av olika slags drönare. På hemmaplan byggs ubåtar och avancerade flygplan. Någon ska betala allt detta, även om det sker på lånade pengar måste räntorna betalas och skulderna likaså.

Kolla professor Jiangs presentation
Ännu mer komplex är situationen för USA. Trump valde att attackera Iran på det sätt USA:s militära kapacitet är uppbyggd. Med överlägsenhet i luftrummet och genom att slå ut centrala funktioner. Bekymret för Trump är att det inte räcker att säga att Iran är besegrat militärt. Det har han gjort ett femtiotal gånger sedan operationen inleddes i våras. Trots det har Iran nu möjlighet att blockera Hormuz-sundet och kan även slå till mot amerikanska baser i regionen, vilket man gör. Exakt hur dålig USA:s position är framgår av den 20 minuters presentation som jag länkar till i länktipsen nedan. USA är fast och har ingen enkel väg ut ur den konflikt Trump valde att starta. Professor Jiang förklarar tydligt vad det handlar om.

Paul Kennedy är intressant
Det finns dessutom ett antal forskare som har studerat hur imperier faller samman, vilka olika faktorer som får avgörande betydelse för att ett imperium upphör att fungera som under den tid man varit som mest dominant. Paul Kennedy hävdar t.ex. att det som blir avgörande för att ett imperium faller samman är hur kostsam den militära apparaten blir i relation till tillväxt och vad imperiet i övrigt producerar av förnödenheter och rikedomar. Kennedy hittar det tydligaste exemplet i hur romarriket föll samman. När produktivitetsökningen inte räckte till för att försörja de tusentals anställda soldaterna över hela det romerska riket brakade systemet ihop. Den militära apparaten åt upp sin uppdragsgivare inifrån, skulle man kunna säga. Den militära apparaten blev till slut så kostsam att staten, i detta fall Rom, inte förmådde hålla den under armarna. Han ser samma risk för USA. Att militärutgifterna skenar samtidigt som ekonomin i övrigt inte växer i samma takt. Extra intressant blir Kennedys slutsats om man väver ihop den med den rävsax Iran-kriget har försatt USA i.

Andra forskare
Det finns andra forskare som argumenterar för att det är den svällande byråkratin och oförmågan att hantera kriser som leder till imperiers fall. Ytterligare andra talar om hur ökande ekonomiska klyftor skapar en instabilitet i ett samhälle, och där den sociala sammanhållningen inte längre upprätthålls. (De forskare jag tänker på är Joseph Tainter och Peter Turchin). Vår egen Dick Harryson pekar i sin bok ”Imperiernas fall” på exemplet Ryssland, där maktkoncentrationen egentligen bara bytt skinn från tsarvälde till kommunism till Putin-styre. Men grundkonceptet har bestått. Harryson betonar också den roll våldsmonopolet har.

Vad händer vid en krasch?
Det som oroar är hur världsekonomin, skuldsättningen och betalströmmarna hänger ihop med dollarns särställning. Hur ska Europa och Sverige egentligen agera för att skydda sig när den amerikanska ekonomin brakar samman och alla aktörer skyndsamt försöker ”rädda det som räddas kan”? Hur ser detta scenario ut? Vem gör vad och vem förlorar? Om olika tillgångar blir värdelösa över en natt och skuldebrev inte längre har något värde, vad händer då? Man vågar nästan inte tänka tanken.

Länktips: 20 minuter presentation med professor Jiang Xueqin, som argumenterar för att USA inte kommer att kunna avsluta kriget mot Iran: https://www.facebook.com/reel/1842986849638489/?fs=e&fs=e

En modell för fred?

Posted on by
Reply

I söndags intervjuades Miljöpartiets språkrör Amanda Lind i SVT:s partiledarutfrågning. Hon fick naturligtvis de frågor som journalisterna bedömde skulle vara mest besvärliga att besvara. Inget konstigt med det. Journalisterna ska naturligtvis identifiera teman, ämnen och detaljfrågor som partierna kan ha svårt att hantera. Överlag svarade Amanda Lind på frågorna på ett för tittarna tydligt och begripligt sätt. Men en fråga stack ut och kan vara intressant att titta närmare på. (Se intervjun i länktips nedan).

Gabna och Per Geijer
Det finns legitima intressen som kolliderar. Det programmet tog upp var ny gruvbrytning som riskerar att helt omöjliggöra för Gabna sameby att fortsätta med rennäringen så som man gjort i generationer. Här ställs ursprungsbefolkningens behov mot behovet av att utvinna sällsynta metaller i den fyndighet som brukar betecknas Per Geijer i Kiruna. Metallerna har stor betydelse för att klara en storskalig omställning till ett mer elektrifierat och mindre fossilt samhälle. Två intressen ställs mot varandra och båda är väsentliga att värna.

Hantering av svåra konflikter
Det intressanta var Amanda Linds svar. Istället för att ta ställning till det ena eller andra (och få en omedelbar följdfråga från journalisterna om inte detta kan uppfattas som ett svek mot den andra sidan) pekade Amanda Lind på att det inte är hennes sak att ta ställning just nu. Komplicerade frågor måste hanteras betydligt mer ingående. Båda sidor måste få lägga fram sina synpunkter, samtala med varandra, oberoende experter måste få bedöma och analysera konsekvenser, nya alternativa lösningar måste utredas ordentligt och hela processen måste få ta tid.

Legitima krav och ömsesidig respekt
Det som slog mig med Amanda Linds svar var att detta är exakt den process som måste till för att lösa många av vår tids konflikter. Om man tror att man kan ”skapa fred” genom att en starkare part tvingar den svagare till underkastelse har man inte förstått vad fred är. Freden måste byggas på en ömsesidig förståelse för legitima krav och på en ömsesidig respekt för parternas kompromisser med de egna värderingarna. ”Hur skulle jag vilja lösa konflikten om rollerna var ombytta?” är en tänkvärd modell för att vrida och vända på rättvisan i den överenskommelse som kan skönjas.

Första och andra världskriget
Segrarmakterna i första världskriget straffade den tyska sidan, närmast förnedrade dem, och revanschkänslan växte sig stark. Andra världskrigets fasor hade kanske kunnat undvikas om freden 1919 hade uppfattats som lagom rättvis av alla parter. Och ska vi få en långvarig fred i Ukraina måste den bygga på en respekt för den andra sidans synpunkter och perspektiv. Det är sannolikt svårt. Människor har dött. Städer har förstörts, liv och egendom har förgjorts. Det är svårt att acceptera krigets konsekvenser.

Israel
När Netanyahu i Israel ockuperar södra Libanon och stora delar av Gaza för att etablera en ”skyddszon” är det inte fred han bygger förutsättningar för. Det är kontroll och ett permanentande av en temporär lösning, där makten inte delas utan är ensidigt på den starkares sida. Det finns inte förutsättningar från fred i Israels närhet sålänge respekten för den andra sidans behov saknas.

Iran
Ännu värre är det med Iran, som ju på ett uppenbart sätt står emot framför allt USA:s aggression och har skapat en mycket oklar situation i det område som kallas Hormuz-sundet. Här kan det gå precis hur som helst. USA trodde att Iran skulle vika ner sig och Iran hittade sätt att låsa fast USA i en situation som varken är fullskaligt krig eller ens vapenvila. Ingendera sidan lär på kort sikt söka en fredlig lösning. Och än så länge tvekar även hökarna på respektive sida att eskalera konflikten ytterligare. Freden tycks avlägsen.

Nej ”The winner doesn´t take it all”
Men åter till Amanda Lind. Med några korta meningar begripliggjorde hon hur motstridiga intressen behöver hanteras på ett klokt sätt så att båda sidor förstår den andres perspektiv och att lösningen mer eller mindre etableras av sig själv, när alla kort ligger på bordet och alla parter strävar efter en så rimlig och rättvis lösning som möjligt. Det så långt från ”the winner takes it all”-filosofin som man kan komma. Där starka ekonomiska och/eller politiska krafter strävar efter dominans behöver en ömsesidig kompromissvilja vara både konkret och eftersträvansvärd. Så indoktrinerade är vi i vinnar-förlorar-tänket att freden och kompromissen är svåra att föreställa sig.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/84dn9P3/val-2026-utfragningen/amanda-lind-mp

Ordens makt

Posted on by
Reply

Jag ägnar en del tid åt ord och deras betydelse. Det blir så när man tillverkar korsord, som jag gör sedan drygt 10 år. (De finns i Hemmets Journal varannan vecka om någon är intresserad). Ett ord som fastnat den senaste tiden är bosättare. Det låter ganska neutralt. Att sätta bo, slå sig ner, bygga sig ett hem och en framtid. Bosätta sig i en landsända. Det har folk gjort i eviga tider. Bosatt sig. Men ordet är inte riktigt neutralt längre.

Bosättare använder våld
Under lång tid har vi fått höra att det finns bosättare som väljer att bosätta sig på Västbanken, den del av tidigare Jordanien, som ligger väster om Jordan-floden. Området har nära tre miljoner invånare med palestinsk härkomst och ungefär tre hundra tusen invånare med israelisk härkomst. Det som pågår, delvis under medias radar, är att bosättare, eller de som kallas bosättare, med våld tvingar bort palestinier från sina hem och helt sonika övertar mark, odlingar och hus från de som tidigare bodde där. Bosättarna, eller de som kallas bosättare, drar sig inte för att använda våld för att överta marken.

Alla är inte lika inför lagen
Är ”bosättare” rätt ord för detta? Kanske om man fullt ut ställer sig bakom de nationalister och högerpolitiker i Israel som inte kan tänka sig att ge palestinierna ett eget land och egna mänskliga rättigheter. Mest extrem i den riktningen är Israels nuvarande säkerhetsminister Ben-Gvir, som låtit bygga en galgbacke utanför ett fängelse för att synliggöra hur han vill att palestinier ska hängas när de dömts för terrorism. Alla är inte lika inför lagen i Israel och helt klart handlar bosättarpolitiken om att utvidga det landområde som kontrolleras av de israeliska myndigheterna.

Vem vill bo på en remsa?
”Ockupanter” är ett begrepp som kanske tydligare tar palestiniernas sida i konflikten. Genom att acceptera begreppet ”bosättare” tar vi tydligt ställning för det synsätt som legitimerar den pågående stegvisa ockupationen av Västbanken. Det finns två andra ord som stör mig i det här sammanhanget. Just ”Västbanken” och ”Gazaremsan” är begrepp som förminskar värdet av de områden som fram till nyligen beboddes av kanske fem miljoner människor med palestinsk härkomst. Vem vill beskriva sitt hemland som en ”bank” eller som en ”remsa”? Det förminskar de boendes känsla av hemhörighet och ägande av sin mark. Ordens laddning betyder något för båda sidor i en konflikt.

Tankeexperiment
Låt oss för ett ögonblick flytta bosättarrörelsen till Norden. Ett antal norrmän har skaffat sig hus och fritidshus i Sverige, inte minst i Bohuslän. Hur skulle det uppfattas av boende i Bohuslän om norrmännen tog över gårdar och hus med våld? ”Vi hade Bohuslän före 1658, så vi tar bara tillbaka det som var vårt” skulle de kunna hävda. Ingen köpeskilling. Bara ett våldsunderstött formellt och praktiskt övertagande. Hur skulle det tas emot av bohuslänningarna? Skulle vi acceptera de norska ”bosättarna”?

Avdrag = bidrag och tvärtom
I en annan text har jag nämnt hur orden avdrag och bidrag används för att ladda statliga pengar med något positivt respektive negativt. Avdrag är smart, medan bidrag är förkastligt och ska undvikas. Men båda är subventioner, där vi skattebetalare bidrar till att flytta resurser till ”behövande”. ROT och RUT kallas avdrag och anses smart, medan bostadsbidrag är något som många ser ner på och önskar begränsa. Men båda exemplen handlar om att skattekollektivet, vi alla, hjälper till att skipa något slags rättvisa villkor för andra. Vi behöver vara observanta på ordens valörer. Så att motståndare inte blir fiender. Eller att fredssträvan skulle vara naivt. ”Freden måste komma först, min vän. Gör den inte det, kommer inget efter den.” (Tage Danielsson i dikten Råd till ett nyfött barn).

Vad är ett samhälle och hur skapar vi fred?

Posted on by
Reply

Är det bra för ett samhälle att det är enklare att bli rik på pengar än på arbete? Är det ett problem att unga människor inte vill bilda familj, hitta en bostad och skaffa barn? Och hur stort problem är det att förmögenheten och makten kan koncentreras till ett fåtal tech-bolag, som leds av personer som t.ex. Elon Musk och Peter Thiel, där det blir allt lättare att styra och påverka beteenden, konsumtion och lagrad ekonomisk information? Detta på ett sätt som kan ge företag en närmast orwellsk kontroll över människors vardag. Dessa tre frågor skulle kunna vara uppföljningsfrågor på den mer generella frågan om hur våra politiker ser på samhället och samhällets utveckling.

Vad är ett optimalt samhälle?
För om vi inte har ett samhälle som vi kan känna att vi tillhör, och bidrar till och har nytta av, vad har vi då? Anarki? Samhällsstrukturen speglar hur vi ser på oss själva. Är vi egoister kanske vi vill ha ett så litet och ”billigt” samhälle som möjligt, medan motsatsen kanske gäller om vi ser värdet med ett samhälle som hjälper de svagaste, de sjuka osv. Det hade varit intressant att någon gång i partiledarutfrågningarna få partierna att beskriva hur deras optimala samhälle ser ut.

Globalt samarbete via FN, eller…?
Och en följdfråga skulle kunna vara hur partierna ser på det globala samarbetet, ansvarstagandet och utvecklingen. Hur ska det gå till att få ordning på de globala utmaningar som enskilda länder inte mäktar med att lösa? Ska frågorna hänga i luften eller ska de lösas tillsammans med andra länder? Hur ska i så fall demokratier hantera icke-demokratier och vilken roll ser partierna för FN i framtiden? En större eller mindre roll? Varför?

Hur ska fred skapas och vilken roll har Sverige?
Och om vi ser freden som förutsättning för samarbete, hur ska det gå till att skapa fred i de konflikter som plågar många länder? Vill partierna se FN-styrkor på plats i olika länder eller är lösningen att stormakter som USA eller Kina ensidigt går in och ”ställer saker till rätta”? Vad händer med länder som tvingas in i överenskommelser av en supermakt? Blir det verklig fred eller bara ett tillfälligt påtvingat eldupphör? Hur ser partierna på fredsfrågan och Sveriges roll för att bidra till en fredlig utveckling, som vi alla skulle vinna på? Om världens vapentillverkning halverades skulle den kunna avskaffa världssvälten flera gånger om.

Pengarna finns uppenbarligen
Tittar man närmare på siffrorna från SIPRI kostar det ungefär 4-5 procent av världens vapentillverkning att avskaffa världssvälten. Man ska vara försiktig med statistik, men storleksordningen är tydlig: Om vi bara tillverkar hälften så mycket vapen som idag skulle vi kunna ge miljarder människor en anständig tillvaro. Bekymret är naturligtvis ägandet, ekonomin, inflytandet och vem som tar vilka beslut och varför.

Vilken riktning vill vi att samhället tar?
Men visst vore det intressant om partiledarna någon gång fick redovisa sin på de principiella frågorna kring samhällets och världens utveckling. Vart man vill att utvecklingen ska gå. Och varför.

Länktips: En cirka fem minuter lång video där professor Jiang Xueqin, som är en kinafödd kanadensisk analytiker och kommentator, redovisar vilka tre faktorer som just nu pekar på att USA som stormakt är på tydlig tillbakagång: https://www.facebook.com/reel/1070895975365654/?fs=e&fs=e

Vi har talat för lite om Tidö 2

Posted on by
Reply

Det pågår en diskussion om huruvida demokratin är i fara eller inte. Att frågan kommer upp beror naturligtvis på hur valet går och vad olika aktörer gör för bedömning av konsekvenserna av en fortsatt högerregering i Sverige, en regering där SD sannolikt ingår med ett antal ministrar på centrala poster. I Svenska Dagbladet har forskare hävdat att demokratin inte är i fara sålänge valsystemet är intakt och väljarna kan säga sitt vart fjärde år. Mot denna ”minimalistiska” demokratisyn har Bo Rothstein reagerat och skrivit en annan debattartikel, där han pekar på att statlig kontroll över universitet, kulturinstitutioner och Public Service leder till kraftiga inskränkningar i hur demokratiska rättigheter kan manifesteras i det dagliga. (Se länktips nedan till Rothsteins artikel och till den artikel som motiverade Bo Rothstein att skriva sin artikel).

Östhammar är ett skyltfönster
En kommun i Sverige, Östhammar, där för övrigt Forsmark ligger, har i fyra år styrts av Sverigedemokraterna med stöd av M, KD och BoA (ett lokalt borgerligt parti). Så det går alldeles utmärkt att se hur villkoren för medborgarna förändras när jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter städas undan för att ge plats för en helt annan syn på hur samhället ska utvecklas. I Östhammar har de kommunala styrdokumenten rensats på allt som handlar om jämställdhet, jämlikhet, hbtq och arbete för att uppnå miljö- och klimatmål. Språkundervisning har flyttats utanför skoltid och det har blivit förbjudet att hissa regnbågsflaggan på kommunala flaggstänger. Symboliken och detaljerna i dessa beslut har definitivt med demokrati att göra, eftersom demokratin är en levande process, där vars och ens möjlighet att delta i samhället ska stärkas, inte begränsas. När de två forskarna Mikael Persson och Andrej Kokkonen reducerar demokrati till att vi får rösta en gång per fyra år har de valt att definiera demokrati till en teknikalitet och inte till ett redskap för samhällsutveckling.

Och värre kommer det att bli
Och mycket riktigt. Det finns en rapport som tankesmedjan Timbro satt ihop tillsammans med SD-nära Oikos, där man skissat på vad som ska göras vid en valvinst för högersidan den 13 september. (Se länktips ang Tidö 2 nedan). Tidö 2.0 är mycket långtgående och skulle i ett slag göra det näst intill omöjligt att organisera lokala initiativ, eftersom man vill skrota statens stöd till studieförbunden, man vill i praktiken skrota allt miljö- och klimatarbete och alla åtaganden som gjorts av Sverige på det området, man vill skrota Systembolaget, sälja ut statens tillgångar och privatisera så mycket som möjligt. Fri hyressättning ska gälla och Hyresgästföreningen ska inte längre få förhandla hyror, A-kassan avskaffas, presstödet likaså.

Och detta tycker högern är rimligt…
Hela rapporten är en mix av nyliberala vinstmaximeringsdrömmar och kulturpolitisk högervridning som säkerligen inspirerats av Orbans Ungern och Trumps USA. Det är som en spottloska i ansiktet när det i rapportens ingress står att ”Det här är vårt förslag på reformer som vi tycker är rimliga.”  Nej det är inte rimligt att avskaffa mänskliga rättigheter, att privatisera allt som staten – vi alla – äger och att suboptimera allt till förmån för kapitalisters kortsiktiga intressen. Vill Svenskt Näringslivs alla medlemmar verkligen se detta genomfört? Och när ska journalisterna på SVT:s Agenda pressa Åkesson om han står bakom alla FN:s deklarationer, av typen Agenda 2030, och om att en allmän princip om alla människors lika värde gäller?

Länktips: https://esvd.svd.se/shared/article/minimalistisk-syn-haller-inte-riktigt/1kJ68bOM

Och den artikel som fick Bo Rothstein att skriva sin artikel: https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

Länktips: Timbro och Oikos åtgärdsplan för Tidö 2.0: https://timbro.se/allmant/tido2/

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Posted on by
10

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här