Category Archives: Globalt

Hans Abrahamsson lyfter fredsfrågan

Posted on by
10

Hans Abrahamsson är en freds- och konfliktforskare som jag gärna lyssnar till. Under mina år på Stiftelsen Ekocentrum (1998 – 2012) var han ofta en uppskattad föreläsare för en intresserad publik. Nu snubblade jag över en text han skrivit och publicerat på Facebook eftersom artikeln tydligen inte fått utrymme i någon dagstidning, där den varit tänkt att publiceras. (Se länktips nedan). Jag kände att det som Hans vill sätta fingret på behöver förmedlas vidare.

Står fred i motsats till krig?
När jag läst Hans Abrahamssons text växer insikten fram vi behöver diskutera formerna för fred betydligt mer än vi gör. Krig innebär ju ofta att två parter står mot varandra och båda försöker vinna över den andre, enkelt uttryckt. Står freden i motsats till kriget eller är fred detsamma som avsaknad av krig? Om man är fredsvän är man då i praktiken motståndare till en eller båda parter i en konflikt? Blir därmed varje fredssträvan också ett ställningstagande i en konflikt? Kan man vara för fred utan att ta ställning i en konflikt? Hur manövrerar man då?

Minoriteters legitima krav
Det Hans Abrahamssons text påpekar är att det alltid finns en förhistoria. Konflikter uppstår inte ur intet. Språkliga och kulturella minoriteter kan under lång tid känna att den styrande majoriteten inte respekterar dem. Till slut väljer minoriteten att med våld bryta sig loss och ”starta eget”. Detta finns det många exempel på. Ett av de mer lyckade exemplen är ju hur Norge bröt sig loss från unionen med Sverige utan att vi med våld började tvinga norrmännen till underkastelse. Lika enkelt var det inte för Eritrea att bryta sig loss från Etiopien. Vi kan också konstatera hur mycket våld som Jugoslaviens sammanbrott ledde till. Nu är i alla fall Slovenien och Kroatien EU-medlemmar och söker en framtid i samverkan med andra.

NATO kunde ha gjort en omtag, men det gjorde man inte
När Sovjet och Warszawapakten brutit samman kunde NATO ha passat på att göra ett principiellt omtag. Med ”fienden” kraftigt reducerad behövdes kanske inte samma försvarsallians som tidigare? Men det gjorde inte NATO. Istället fortsatte NATO t ex år 2008 att förespråka utvidgning och tänkte på Ukraina och Georgien som möjliga medlemmar. I det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt samman kunde NATO ha skapat plats för mindre av konflikt och mer av samförstånd. Istället hamnade både Ukraina och Georgien i ett säkerhetspolitiskt mellanläge. Man upplevde ett starkt tryck från Ryssland, men hade å andra sidan inget löfte från NATO-håll om stöd och man hade heller ingen process igång för att officiellt kunna träda in i en neutral roll.

En förudmjukande fred är ingen fred
Det krigshetsarna tycks utgå ifrån är att varje eftergift är en verklig eller en potentiell förlust. Och att fred bygger på förhandling, som i sin tur rimligen innebär att ge och att ta. (Utom när Trump påstår sig i maffialikande stil kunna vinna fred genom total underkastelse från motpartens sida). Historien visar ju med önskad tydlighet att det uppstår problem när ”freden” säkrats med villkor som den ena parten upplevt som förudmjukande. När en part upplever att ”freden” blev orättvis finns en stor risk att missnöjet till slut kulminerar i nya aggressioner. Tysklands förlust i första världskriget brukar ju tas fram som exempel på hur grunden därmed lades för den ”revansch” Hitler kunde surfa på och bygga sin aggressiva politik på.

Fred måste bygga på kompromisser och erkännanden
Om vi menar allvar med fred måste vi hitta nyanserade sätt att diskutera kompromisser, eftergifter, kompensationer och gemensamma lösningar på. Om det ständigt ska vara en sanning att varje eftergift är fel och att allt kan reduceras till ”ont” eller ”gott”, ”svart” eller ”vitt” löser vi egentligen ingenting. Det är när vi på allvar inser motpartens argument och sätter oss in i motpartens situation som grunden kan läggas för fred.

Låt oss titta på exemplet Krim
I fallet Ukraina och Ryssland är det hela mycket komplext. Det räcker att titta på Krim-halvön. Befolkningen på Krim utgjordes för inte så länge sedan till stor del av det som kallades Krim-tartarer. Några exempel på drastiska förändringar för Krim kan beskrivas så här:

  • 1921 – Krim blir autonom republik inom den ryska delen av Sovjet.
  • 1941 – Tyskland ockuperar Krim. Här läggs grunden till den bild av nazi-vänliga Krim (och Ukraina) som Putin ofta återkommer till.
  • 1944 – Stalin har kontroll över Krim och deporterar 180 000 tartarer till Centralasien. (De gick väl inte att lita på….?)
  • 1954 – Nikita Chrusjtjov överför Krim till den ukrainska Sovjetrepubliken, sannolikt för att slippa hantera olika frågor.
  • 1991 – Sovjetsystemet faller ihop och Krim fortsätter som en formell del av Ukraina. Ryssland hyr plats för sin Svarta-Havs-flotta i Sevastopol.
  • 2014 – Ryssland ockuperar Krim och integrerar halvön i Ryssland.

I ett hundra år har någon annan bestämt
Den släkt som levt i etthundra år på Krim har således ständigt behövt förhålla sig till makthavare i Moskva eller Kiev. Ingen har frågat Krim-borna hur de vill ha sitt samhälle. Vad innebär det att vara ung Krim-bo idag? Var utbildas man, i vilket språk, vilken framtid hoppas man på? Vem går det att lita på? Hur ser en fredlig lösning ut för att Krim ska kunna utvecklas på bästa sätt? Vem behöver inse vad för att rätt förutsättningar ska finnas på plats?

Tvåstatslösning, ett magiskt ord
Eller detta ständiga tal om den magiska ”tvåstatslösningen” i Israel-Palestrina-konflikten som ingen tycks ha något recept på hur den ska uppstå. Ska två stater finnas sida vid sida måste ju båda staterna erkänna varandras legitima existens, vilket idag ser synnerligen svårt ut att uppnå. Men om vi inte pratar fred så får vi heller ingen fred. Pratar vi krig får vi krig. (Fritt efter Alexander Stubb, som sagt något liknande).

Länktips: Facebook-text av Hans Abrahamsson: här

Positivt om Aralsjön

Posted on by
1

Allt är inte nattsvart om nu någon trodde det. Det finns positiva nyheter också. Som lätt försvinner i mängden elände, krig och katastrofer. Jag läser och tar del av en sammanställning av hur det gått för Aralsjön, som Kazakstan har gjort en strålande insats för. (Länktips nedan).

Bomullsodlingar snodde vattnet
Minnesgoda personer kommer säkert ihåg hur bilderna kablades ut i början av 90-talet. Aralsjön, världens fjärde största sötvattensjö, var torrlagd. Fartygsskelett stod på torr ökensand och allt kändes apokalyptiskt.

Bild fr Wikipedia, fartyg i Aralsjön.

Ett första försök
Men det finns några entusiaster som inte gav upp. Man testade att bygga en enorm sandpir tvärs över sjön. Vanliga lastbilar körde ut tonvis med sand och det byggdes en slags dammvägg, som skulle skapa en mindre sjö i den gamla Aralsjön, sannolikt baserad på tillflödet från Syr-Darja, den flod som förser den norra delen av Aralsjön med färskt vatten från Himalaya.

Ett andra försök
Enligt den berättelse jag länkar till nedan raserades den första sandpiren och man byggde en ny, mer permanent pir som skulle stå emot de krafter som det handlade om. Nu finns det återigen ett visst industriellt fiske i sjön igen. Och när sjön återfår sin forna betydelse kan människor återigen tro på framtiden och försörja sig. Lite hoppfullt är det, även om det inte finns några garantier.

Länktips: You-tube-film om Aralsjön: https://youtu.be/c2VvliP8pO8?is=kbn8Hmcr1F05OPX8

Den hållbara ekonomin

Posted on by
2

Ganska ofta ser man socialdemokratiska debattörer längta tillbaka till en tid då stat, kommuner, näringsliv, riskkapitalister och arbetstagarorganisationer verkade för samma sak. Staten såg till att investeringar, infrastruktur och kompetensförsörjning stöttade en utveckling, där innovationer kunde transformeras till lönsamma industriprojekt och ge investerare trygga villkor för sina insatser. En slags win-win, där industrins ägarstrukturer och röstkontroll över stämmor gjorde att rimliga lönevillkor kunde hanteras utan att strejker och andra fenomen satte käppar i hjulet för ruljansen. Men går det att återvända till 1900-talets modell för industriell utveckling?

Vad kommer AI innebära?
En stor förändring är hur AI steg för steg kommer att komplettera och i flera fall ersätta mänskliga tjänster. Det går fortare och blir många gånger väl så bra utfört av de nya mjukvarorna, det som tidigare tog anställda mycket tid att åstadkomma. Kontrollen över mjukvaruutvecklingen och datainsamlingen blir på så sätt helt avgörande. Det är tech-jättarna som har ett momentum just nu. Och serverhallar byggs på många ställen för att hantera de nya datamängder som systemen ska utnyttja.

Den kortsiktiga exploateringen behöver upphöra
Men det finns fler skillnader som sällan kommer till uttryck. 1900-talets övertro på tillväxt och ökade volymer kommer inte kunna lösa de hållbarhetsproblem vår tid står inför. Vi kommer att behöva stegvis fasa in andra grundkoncept som kan ersätta jakten på vinst till varje pris. Den syn på tillväxt och ökade volymer som präglat en stor del av efterkrigstiden kan inte fortsätta länge till. Det går helt enkelt inte att exploatera jordens resurser i den takt som inte balanseras i ett kretslopp. Kanske tydligast illustrerat med vår tids exploatering av miljontals år gammal fossil energi i form av olja, gas och kol. Men det gäller ju även mineraler och och sällsynta metaller. Vi måste hushålla med resurser och hitta sätt att skapa kretslopp kring de ämnen vi plockar upp ur jordskorpan.

Vingarnas trygghet
Jag läser en text som hyllar LO-ekonomen Gösta Rehn och dennes tankar om ”vingarnas trygghet”, där det handlade om att en grundtrygghet på arbetsmarknaden, som kopplas till arbetstagarens förmåga och frihet att flyga vidare till ett nytt jobb, snarare än att klamra sig fast vid en befintlig syssla. Den tiden kommer nog inte tillbaka. Vi kommer att behöva ompröva väldigt mycket av den industribaserade välfärd vi vant oss vid. Ekonomin kan inte bygga på kortsiktig exploatering av människor och resurser. Den måste utgå från ett långsiktigt synsätt, där det viktiga blir att bevara och förstärka det som har en värde, snarare än att omsätta andras arbete till egen vinst.

Hållbar ekonomi
Den nya ekonomin måste utgå från att målet är utjämning, rättvisa och minskande, inte ökande, klyftor i livsvillkor. Det är passé att sträva efter att en ska vinna och att alla andra ska betraktas som förlorare. Ansvarstagande och kompetens ska naturligtvis kunna ge skillnader i löneanspråk, men systemet ska vara och uppfattas som rättvist. Inte minst gentemot kommande generationer. Något annat blir inte hållbart.

BNP löser inte uppgiften

Posted on by
Reply

Varför envisas nästan alla ekonomer att redovisa ekonomisk utveckling med jämförelse av BNP? Summan av redovisad ekonomisk verksamhet är ju ett ganska trubbigt mått på utveckling. Lite grand som om vi skulle mäta varje människas framgång i hur mycket mat vi äter. BNP säger väldigt lite om fördelningen av de ekonomiska resurserna och väldigt lite om konsekvenserna av olika verksamheter. Att skövla skog ger på ett plan och för vissa aktörer en ekonomisk intäkt, men innebär förluster på andra plan, biologisk mångfald och turism exempelvis, för att ta ett tydligt exempel.

Allt är inte bra
Det finns andra exempel på hur summan av all försäljning blir missvisande. Alla cigaretter och all tobak som säljs genererar momsintäkter till staten, samtidigt som sjukvårdens kostnader ökar i takt med att medborgare drabbas av rökningens skadeverkningar. Både tobaksindustrins intäkter och det allmännas hantering av samma produkters konsekvenser adderar till BNP. Vår acceptans och hantering av skadliga produkter som till slut hamnar i reningsverken är ett annat exempel. Vi tillför ämnen som vi senare behöver rena bort ur kretsloppet. Och både tillförsel och rening blir en del av BNP. Utan hänsyn till överordnad och långsiktig nytta för samhället summeras all aktivitet för att illustrera ”utveckling” eller ”välstånd”.

Ska verkligen vinst vara överordnat allt annat?
En parameter i det ekonomiska systemets uppbyggnad är att vinst ständigt är viktigare än värde. Koncernskolorna är ett flagrant exempel på hur oviktigt det blivit att barn och ungdomar får en optimal utbildning i jämförelse med att koncernägarna kan plocka ut vinst. Värdet av en välutbildad befolkning med optimala möjligheter att på personlig och samhällelig nivå förverkliga något bra underställs aktieägarnas krav på vinst. Inget annat land än Sverige tycker att detta är bra. Tidögänget håller envist fast vid koncernskolornas syn på vinst trots att det skadar Sverige och våra chanser att utveckla samhället. Att utbildning är oviktigt har ju dessutom SD markerat i otaliga sammanhang. Okunskap gör det lättare att påverka opinionen.

Vinstjakten ökar på momsintäkterna, men löser inte problemen
Det finns självklart andra sätt att beräkna och bedöma samhällsutvecklingen. Och i botten behöver vi därför ha en ny, alternativ, bedömning av företagens ekonomi. Vinstjakt är inte viktigast. Det viktiga borde vara värdeutveckling och långsiktigt bidrag till en ekonomi i balans och ett kretslopp i balans. När vi slänger en T-shirt och köper en ny tjänar staten moms, men det är inte så staten ska resonera. Skatter och avgifter behöver styra i den riktningen att det blir lönsamt för företag att anstränga sig att minimera skadorna på planeten och vår närmiljö. Och att minska behovet av ”rening”. Det är egentligen ganska logiskt.

Giftspridning utan formellt ansvar
Hur det kan gå när en ”vanlig familj” hamnar i kläm och drabbas av hur giftiga ämnen sprids ut utan ansvar kan vi se från Jönköpings-exemplet som jag länkar till i länktipsen nedan. Eller fundera på varför USA lämnat 40 militärbaser på Grönland som soptippar, där oljespillstunnor och ännu värre saker rostar bort i skör ishavsmiljö. Det finns rapporter som talar om
” … kvarlämnade miljöskadliga ämnen som 200 000 liter dieselolja, 24 miljoner liter avlopp, samt betydande mängder av den giftiga kemikalien PCB och lågradioaktivt avfall från den mobila kärnreaktor som tidigare fanns på basen, rapporterar den grönländska tidningen KNR” (Klippt från tidningen Syre).


Länktips till en debattartikel som berör BNP-frågan: https://www.gp.se/d849318e-f9eb-4b13-86b6-dc79741eb104

Länktips om gifter i Jönköping: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wrR0rL/klagerup-jonkoping-familjerna-fast-pa-giftiga-tomterna

Länktips om Grönlands-gifter: https://tidningensyre.se/2016/nummer-86/militart-avfall-tinar-fram-ur-gronlandsisen/

Voyager 1 lär oss mycket

Posted on by
Reply

Den 18 november 2026 har Voyager 1 nått så långt ut i universum så att radiosignalen tar precis ett dygn, 24 timmar, att nå fram från jorden. Och därmed tar det 48 timmar att få bekräftat att signalen gått fram och fått den reaktion som förväntades. Solen befinner sig på 8 minuters avstånd. Voyager 1 passerade gränsen för vårt solsystem år 2004 och hade då nått 94 astronomiska enheters avstånd. (En astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen). Det motsvarar drygt 14 miljarder kilometer. Nu är farkosten ute i ”tomma rymden”, men den visar sig inte vara så tom som man trodde. Och Voyager 2 bekräftar det som Voyager 1 hittar.

Det började 1977
Det var år 1977 Voyager 1 skickades iväg och resan planerades för en livslängd på fyra år. Genom en smart designad resväg kunde hastigheten på farkosten accelereras eftersom gravitationen vid varje planetpassage utnyttjades maximalt. Ombord fanns dåtidens bästa elektronik och energisystem. Tack vare framsynta experter och kloka detaljbeslut på teknisk nivå fungerar denna 50 år gamla teknik fortfarande. Till och med när en processor gav upp lyckades teknikerna koppla ihop systemet på ett nytt sätt, så att andra elektronikdelar kunde överta delar av funktionerna ombord. Gammal 70-talsteknik var nog inte så dum, egentligen.

Det finns ny gravitation
Det finns strålning i universum som vi tidigare inte kände till. Solen skyddar oss också från cirka 75 procent av den bakgrundsstrålning som annars skulle ha omöjliggjort liv på jorden. Det finns samband mellan galaxer, gravitation och livslängd som vi inte fullt ut begriper. Det finns en storleksfaktor i universum som i sig är bortom fattningsförmågan. Och någonting med fysikens lagar som vi rimligen ännu inte har greppat till fullo. Rumstiden och hur allt kröks är fortfarande inte helt kristallklart, i alla fall inte för mig.

Vad är det vi inte vet?
Vill man förstå mer av Voyager 1 finns det en hel del att fånga upp på nätet. Några kan tycka att detta är ointressant. ”Jag kommer aldrig ut i rymden…”, typ. Samtidigt är människans plats i tillvaron en ständigt återkommande fråga. Var hör vi hemma? Varifrån kommer vi, och hur ser egentligen världen och universum ut? Har vi missat något väsentligt?

Teknikutvecklingen
Det som är lite extra tänkvärt vid sidan av att kunskapshorisonten flyttas, är att vi kan lära oss av teknikutvecklingens språng. Ofta lockas vi av det senaste, den hård- och mjukvara som allra senast tagits fram. Men när vi inte bara tittar framåt utan också bakåt kan vi inse värdet av att ha teknik som kan hållas vid liv under lång tid och under extrema förhållanden. Allt finns inte att köpa nytt på internet. Vissa system är beroende av att kunna repareras och hållas vid liv på ett basalt plan. Så borde vi kanske tänka oftare när det gäller samhällskritisk infrastruktur. Så att kommunikation, kanske telefoni, inte alltid kräver att hela elsystemet fungerar. Slår åskan ner i en elcentral kan man behöva ringa brandkåren utan att ha el, för att ta ett exempel. Vi behöver alltid backup-system. Och gärna decentraliserade lösningar, hellre än centrala, som lätt kan slås ut.

Det är mycket vi inte vet och det är lite hoppfullt
Men det stora med Voyager 1 är naturligtvis allt vi kan lära oss om den stora evighet som omger oss. Och där vi sannolikt ännu inte vet allt vi borde känna till. Framtiden är fortfarande större och mer informativ än dagens verklighetsbilder. Det är något hoppfullt med det.

Länktips till en Youtubefilm: target=”_blank”> https://youtu.be/PoUAIroIc8E?si=Z4XMIURlNxmpI1KV

Länktips till en annan youtubefilm: https://youtu.be/YtTS23LC_D4?is=zoIuiA2eaFwtVtaJ

Kanske kan Trumps misslyckande hjälpa oss

Posted on by
Reply

Det är lite märkligt, eller snarare mycket, att USA tolererar att ha en president som ljuger, som är korrupt, som missgynnar en stor del av befolkningen, som startar krig och som inte respekterar nationers gränser, som lämnar olika internationella överenskommelser och totalt motarbetar klimatarbetet på varje nivå. Hans anhängare tycks inte bry sig. Senatorer och folkvalda i kongressen hukar och vågar inte tala klarspråk. Hans administration förnekar fakta och väljer hellre att behaga sin ledare än att göra något för det amerikanska folket.

Gensvaret uteblir
Men samtidigt finns det lite hoppfullhet i allt det som händer. Bara tre av nio domare i Högsta Domstolen röstade för Trumps linje i en uppmärksammad fråga. Och kanske ännu viktigare: allmänheten ställde inte upp på det firande Trump planerade för 2 till 4 juli, då USA:s självständighetsdag firade 250 år. Det stora festivalområde som ställts i ordning i Washington DC var kontinuerligt folktomt. Man kände ingen glädje att fira sitt land när Trump på kort tid har skapat splittring, ekonomisk osäkerhet, dyrare vardag och diverse konkreta hot mot demokratin. Hans enorma fyrverkeri har dessutom gjort att myndigheterna uppmanar Washington-borna att stanna inomhus eftersom luften är farlig att andas in. Tydligare än så blir det inte: Trumps påhitt är livsfarliga.

Motståndare är detsamma som fiender
Han tycks ju dessutom vara allt mer fysiskt och psykiskt i ett sämre tillstånd än tidigare, han tycks hela tiden relatera till president Obama och han skiljer inte på politiska ställningstaganden och fiendskap. Att se alla som tycker något annat än han själv som fiender som borde omintetgöras är i praktiken att vilja diktera framtiden för alla amerikaner. Splittringen i vi-och-dom är tydlig. Skulle två av Högsta Domstolens domare välja att följa Trumps väg är praktiken vägen till diktatur helt öppen.

Europa måste vakna
Rimligen gör hela denna utveckling att ett antal västländer omprövar sin relation till USA. Det är otroligt mycket som idag vilar på amerikanska tekniska lösningar, satellitkommunikation, datahantering, olika mjukvaror som vi använder i det dagliga osv. Det är rimligen bråttom att säkerställa en eller två alternativa tekniker på ett flertal områden. Såvida vi inte ska hamna i knät på kinesiska företag. Och alla kineser vet att det är staten som styr i kulisserna.

Högersvängen bromsar nödvändiga åtgärder
Ett växande bekymmer är hur ”isärdragningen” av samhällena i Europa skapat grogrund för populistiska missnöjespartier och högernationalister. Det är numera ett faktum att högern och ytterhögern lockar stora väljargrupper i flera länder. Detta kommer att innebära att EU tappar fart på flera områden, inte minst på klimatområdet. Samverkan blir svårare och det blir vanligare med politik som kortsiktigt gynnar vissa grupper och skyller alla problem på minoriteter. I en tid när vi behöver enas och lösa gemensamma problem på ett klokt sätt tenderar splittring och olika konflikter att förstärkas. Det hoppfulla är att Trump visar hur en ”halvdiktatur” kan se ut.

Det går att forma en annan framtid
Så på ett sätt kan man hoppas att Trumps vansinnigheter underlättar så att andra länder undviker att gå samma väg som USA. Men det räcker inte att passivt säga nej till det som högern och ytterhögern lockar med. Alternativen måste kliva fram och visa vad som är möjligt. Vi kan bygga en välfärd som inte är knuten till ständigt ökande resursanvändning eller ständigt ökande användning av energi. Det går att inkludera rättvisa i de system som fungerar. Vinstjakten och vinnare-förlorar-uppdelningen kan upphöra. Brukarinflytandet kan öka. Ägandets låsningar kan ersättas av smartare tillgänglighet. Det går.

Lögnen som metod
Och kanske hjälper Trump oss att skynda på den omställning som han vill stoppa. Men då behöver vi visa upp en utveckling som flertalet kan sympatisera med, både kort- och långsiktigt. Trump pumpar in pengar i de sydamerikanska länderna och gynnar de regimer han vill se ta makten, där ekonomisk vinst för ett fåtal kombineras med förtryck av stora delar av befolkningen. Där orättvisorna maximeras för att gynna ett fåtal. Det positiva med Trumps agerande är att lögnerna exponeras och hans vision om ett auktoritärt USA nu har blivit tydlig.

Får vi tycka annorlunda än USA?

Posted on by
1

Innebär NATO-medlemskapet att Sverige numera accepterar USA:s stormaktsambitioner i Sydamerika och Västindien? Det pågår sedan länge en blockad från USA:s sida mot Kuba och andra länder. Samtidigt sätts ett starkt tryck på andra sydamerikanska länder att ansluta till blockaden. Effekten blir att USA får ett dominerande inflytande i den ”västra hemisfären” och att övriga länder i olika grad anpassar sig till vad USA kräver. Men innebär detta att Sverige inte får kritisera USA:s politik? Innebär NATO-medlemskapet att Sverige inte kan ha en egen utrikespolitisk hållning när vi anser att olika länder ska få agera självständigt?

USA vill ha kontroll
Det kommer rapporter från Kuba att det är sjukhus och civila som drabbas hårdast när elen inte fungerar, att bensinbrist gör att regelbundna transporter av sopor m m inte blir av och störningar uppträder på olika sätt. USA:s blockad är så vitt jag förstår politiskt motiverad, på ungefär samma sätt som USA valde att förändra Venezuelas ledarskap. Och till stor del handlar det om oljan, att USA vill kontrollera att oljan handlas i US dollar och att amerikanska intressen hela tiden gynnas.

Kommer ett angrepp på Kuba?
USA:s ambitioner att på olika sätt störa Kubas möjligheter att fungera som ett självständigt land går tillbaka till Castrotiden. Men även sedan Sovjetunionen föll samman och Castro försvann har USA försökt påverka Kuba på de sätt man kan. Trump har dessutom nämnt att han kan tänka sig ett militärt angrepp på Kuba, men med tanke på hur kriget i Iran förlöpte är det osannolikt att Trump ger sig in i ytterligare ett militärt agerande, där målen är otydliga.

Kuba är ingen förebild
Samtidigt ska vi minnas att Kuba fortfarande är en enpartistat och att befolkningen inte ges chans att välja sina egna företrädare. Och att det finns en röststark exilkubansk grupp i USA, som sannolikt vill se att USA agerar mer kraftfullt mot regimen i Havanna. Men med tanke på hur alla som inte tycker som Trump per definition är Trumps fiender blir ju ett engagemang från USA:s sida i Kuba inte per automatik ett steg mot demokrati. Snarare ännu mer polarisering. Och när grundläggande mänskliga rättigheter, pressfrihet osv inte tolereras glider världen ännu djupare in i ett tillstånd av varken krig eller fred. Just därför blir olika röster så viktiga. Inte för att kommunismen på Kuba är bra. Det är aldrig bra med intolerans. Men det måste få finnas utrymme för mer än en åsikt och mer än en syn på hur samhället ska organiseras. Diskussionen i sig är viktig.

Vem vill bli rik på andra människors elände?

Posted on by
2

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

En general och en journalist ger oss lite hopp

Posted on by
Reply

Det är mycket som märkligt med USA och Trump. Men detta är kanske ändå det som överraskar allra mest. En högt uppsatt general blockerar enligt uppgift ”den högste befälhavaren”, dvs Trump, från tillgång till de nukleära koderna. Vi ska antagligen vara tacksamma att det finns militärer som vågar utmana den 47:e presidenten. (Se länktips nedan).

Hur mycket fel accepterar kongressen?
Man kan ändå sätta ett frågetecken för hela konstruktionen. Om nu en president kan gå i krig mot Venezuela och Iran utan att ha kongressens godkännande, trots att just detta brukar hävdas av de personer som mest ihärdigt betonar ”lag och ordning”, går mycket av det som gäller USA:s konstitution i otakt. Hur kommer det sig att kongressens republikaner ställer upp på allt det som Trump sätter igång i strid med konstitutionen? Det gäller ju anfallskrigen, det gäller införandet av tullar och flera andra beslut som Trump tagit utan att förankra med kongressen.

Blev DOGE en succé?
Och framför allt när kongressens republikaner märker att stödet för Trumps politik sjunker borde de ju i ren självbevarelsedrift ta avstånd från så mycket som möjligt av allt det som Trump drar igång. Och hur var det egentligen med det som präglade en stor del av 2025? Det där projektet som Elon Musk fick fria händer att hantera och som kallades DOGE? Blev det en succé? Nådde DOGE sina mål? (Och vilka var det?) Och hur kommer det sig att det är så tyst om DOGE om det nu var en framgång? Handlade det egentligen bara om att ge ett antal företag total kontroll över myndighetsdata?

Framgången lär utebli
2026 är ju också året då USA ska fira sina 250 år som fri nation. Men de event som kretsar runt Trump och hans organisation tenderar att inte locka de skaror, de artister och den mediatäckning som Trump och hans hejdukar hade önskat. Och liknande är det med hans ”ballroom”-projekt vid Vita Huset och den framgång som det var tänkt att fotbolls-VM skulle innebära. Turisterna kommer inte den utsträckning som hade kunnat vara fallet, och mycket hänger naturligtvis ihop med hur amerikanska myndigheter beter sig mot människor från andra länder. Mänskliga rättigheter är villkorade i Trumps USA.

Räcker det att dumförklara journalister?
Enstaka journalister utmanar också Trump. Kristen Welker från NBC försöker i ”Meet the press” få Trump att erkänna att han inte har några bevis för sina påståenden om valfusk. (Se länktips nedan). Han har till slut inget annat svar än att kalla Kristen Welker ”stupid” och lämna intervjun. Det går knappast hem hos den genomsnittlige väljaren. Trump är inte van att möta motstånd och någon som ifrågasätter honom. Man skulle önska att fler journalister var så ihärdiga som Kristen Welker, både där och här hemma.

Länktips: En general som tar ansvar: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=998874796463838&set=a.951348911216427&type=3

Länktips: Meet the press: https://youtu.be/4EusZcKt5fs?is=YfCmvzQj_n6tWjGB

Det är inte NATO som är faran, det är DCA-avtalet

Posted on by
Reply

NATO-inträdet föregicks av ett s.k. DCA-avtal, där Sverige uttryckligen ger USA fria händer att använda 17 av de svenska militärbaserna för att lagra personal, materiel och vapen. Man har inte undantagit kärnvapen. Det blir fritt fram för USA att använda svenska baser för att utföra operationer. I praktiken blir det USA som ytterst beslutar om vad Sverige ska göra i en tid av ofred eller där en president i USA kringgår Kongressen och startar någon militär operation i vårt närområde. Till råga på allt ska amerikansk lagstiftning gälla. I praktiken innebär det att USA eller en felinformerad president i USA kan tvinga in Sverige i ett krig ingen i Sverige har beslutat om.

Vilka lagar gäller och vilka lagar åsidosätts1
Jag har läst en analys från i år av DCA-avtalet av professor Joachim Åhman (se länktips nedan), som jag hittade på Svensk Juristtidning. Det jag läser mellan raderna är att hela utgångspunkten är att lagar gäller och respekteras. Vi är så vana i Sverige att våra lagar och domstolar alltid får sista ordet. Men vem säger att krig eller ”speciella operationer” lyder under de civilrättsliga lagar som upprättas när allt är frid och fröjd? Är det inte snarare sannolikt så att krig och ofredstider innebär att de normala lagarna åsidosätts? Att det är krigslagar som införs för att förenkla all resursfördelning, beslutsföring osv? Vem tror på allvar att ett krigande land bryr sig om folkrätten, om mänskliga rättigheter eller om alla de regler som gäller i fredstid?

Mänskliga rättigheter finns inte i krig
Jag läste någonstans att krig startas inte av demokratier. Det ligger något i den tanken. Och att det finns en tydlig förskjutning i värderingar och normer i ett antal länder, där ledarna inte drar sig för att använda våld mot inre och yttre fiender. När den palestinska befolkningen under israelisk kontroll behandlas på det inhumana sätt som görs, har politikerna i Israel gått från att försvara mänskliga rättigheter till att förkasta dem. Och vi har en president i USA som ser oppositionella och medierna som sina fiender.

Det behöver inte kallas invasion
Steget till att fullt ut bryta med sina traditionellt sett allierade blir kortare och kortare. Mot den bakgrunden blir Sveriges frivilliga accepterande av USA:s överhöghet över svenskt territorium både märkligt och farligt. Det kan komma en tid då det kommer att kallas ”försvar av våra intressen” när vi i själva verket inte längre kontrollerar vårt eget land. En främmande makt behöver inte kalla det invasion eller krig, utan bara att man ”försvarar det som måste försvaras”. Och vi kan inget göra. Jag hoppas jag har fel.

Bevaka 15 juni-debatten
Den 15 juni ska Riksdagen debattera och besluta om en fråga som också handlar om hur svenskt territorium ska kunna användas av annat land. Det finns anledning att fortsätta bevaka frågan om hur vi säkerställer att andra länder inte får kontroll över Sverige eller använder våra resurser för egna syften. (Se ett inlägg från Svenska Freds på Instagram i länktipsen nedan).

Länktips: En analys av DCA-avtalet: https://svjt.se/svjt/2026/357

Länktips: Svenska Freds om DCA-avtalet https://www.svenskafreds.se/vad-vi-gor/dca/

Länktips: Inlägg om debatten 15 juni: https://www.instagram.com/reel/DYm83q2lMBf/