Innebär NATO-medlemskapet att Sverige numera accepterar USA:s stormaktsambitioner i Sydamerika och Västindien? Det pågår sedan länge en blockad från USA:s sida mot Kuba och andra länder. Samtidigt sätts ett starkt tryck på andra sydamerikanska länder att ansluta till blockaden. Effekten blir att USA får ett dominerande inflytande i den ”västra hemisfären” och att övriga länder i olika grad anpassar sig till vad USA kräver. Men innebär detta att Sverige inte får kritisera USA:s politik? Innebär NATO-medlemskapet att Sverige inte kan ha en egen utrikespolitisk hållning när vi anser att olika länder ska få agera självständigt?
USA vill ha kontroll Det kommer rapporter från Kuba att det är sjukhus och civila som drabbas hårdast när elen inte fungerar, att bensinbrist gör att regelbundna transporter av sopor m m inte blir av och störningar uppträder på olika sätt. USA:s blockad är så vitt jag förstår politiskt motiverad, på ungefär samma sätt som USA valde att förändra Venezuelas ledarskap. Och till stor del handlar det om oljan, att USA vill kontrollera att oljan handlas i US dollar och att amerikanska intressen hela tiden gynnas.
Kommer ett angrepp på Kuba? USA:s ambitioner att på olika sätt störa Kubas möjligheter att fungera som ett självständigt land går tillbaka till Castrotiden. Men även sedan Sovjetunionen föll samman och Castro försvann har USA försökt påverka Kuba på de sätt man kan. Trump har dessutom nämnt att han kan tänka sig ett militärt angrepp på Kuba, men med tanke på hur kriget i Iran förlöpte är det osannolikt att Trump ger sig in i ytterligare ett militärt agerande, där målen är otydliga.
Kuba är ingen förebild Samtidigt ska vi minnas att Kuba fortfarande är en enpartistat och att befolkningen inte ges chans att välja sina egna företrädare. Och att det finns en röststark exilkubansk grupp i USA, som sannolikt vill se att USA agerar mer kraftfullt mot regimen i Havanna. Men med tanke på hur alla som inte tycker som Trump per definition är Trumps fiender blir ju ett engagemang från USA:s sida i Kuba inte per automatik ett steg mot demokrati. Snarare ännu mer polarisering. Och när grundläggande mänskliga rättigheter, pressfrihet osv inte tolereras glider världen ännu djupare in i ett tillstånd av varken krig eller fred. Just därför blir olika röster så viktiga. Inte för att kommunismen på Kuba är bra. Det är aldrig bra med intolerans. Men det måste få finnas utrymme för mer än en åsikt och mer än en syn på hur samhället ska organiseras. Diskussionen i sig är viktig.
Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.
Vem vill bli rik på andra människors elände? Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?
Vilken roll spelade det att marknaden blev större? NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.
DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.
”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas” Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.
Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.
Bild från Svenska FredsSå här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)
Vem vill tjäna pengar på att människor dör? Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.
Det är mycket som märkligt med USA och Trump. Men detta är kanske ändå det som överraskar allra mest. En högt uppsatt general blockerar enligt uppgift ”den högste befälhavaren”, dvs Trump, från tillgång till de nukleära koderna. Vi ska antagligen vara tacksamma att det finns militärer som vågar utmana den 47:e presidenten. (Se länktips nedan).
Hur mycket fel accepterar kongressen? Man kan ändå sätta ett frågetecken för hela konstruktionen. Om nu en president kan gå i krig mot Venezuela och Iran utan att ha kongressens godkännande, trots att just detta brukar hävdas av de personer som mest ihärdigt betonar ”lag och ordning”, går mycket av det som gäller USA:s konstitution i otakt. Hur kommer det sig att kongressens republikaner ställer upp på allt det som Trump sätter igång i strid med konstitutionen? Det gäller ju anfallskrigen, det gäller införandet av tullar och flera andra beslut som Trump tagit utan att förankra med kongressen.
Blev DOGE en succé? Och framför allt när kongressens republikaner märker att stödet för Trumps politik sjunker borde de ju i ren självbevarelsedrift ta avstånd från så mycket som möjligt av allt det som Trump drar igång. Och hur var det egentligen med det som präglade en stor del av 2025? Det där projektet som Elon Musk fick fria händer att hantera och som kallades DOGE? Blev det en succé? Nådde DOGE sina mål? (Och vilka var det?) Och hur kommer det sig att det är så tyst om DOGE om det nu var en framgång? Handlade det egentligen bara om att ge ett antal företag total kontroll över myndighetsdata?
Framgången lär utebli 2026 är ju också året då USA ska fira sina 250 år som fri nation. Men de event som kretsar runt Trump och hans organisation tenderar att inte locka de skaror, de artister och den mediatäckning som Trump och hans hejdukar hade önskat. Och liknande är det med hans ”ballroom”-projekt vid Vita Huset och den framgång som det var tänkt att fotbolls-VM skulle innebära. Turisterna kommer inte den utsträckning som hade kunnat vara fallet, och mycket hänger naturligtvis ihop med hur amerikanska myndigheter beter sig mot människor från andra länder. Mänskliga rättigheter är villkorade i Trumps USA.
Räcker det att dumförklara journalister? Enstaka journalister utmanar också Trump. Kristen Welker från NBC försöker i ”Meet the press” få Trump att erkänna att han inte har några bevis för sina påståenden om valfusk. (Se länktips nedan). Han har till slut inget annat svar än att kalla Kristen Welker ”stupid” och lämna intervjun. Det går knappast hem hos den genomsnittlige väljaren. Trump är inte van att möta motstånd och någon som ifrågasätter honom. Man skulle önska att fler journalister var så ihärdiga som Kristen Welker, både där och här hemma.
NATO-inträdet föregicks av ett s.k. DCA-avtal, där Sverige uttryckligen ger USA fria händer att använda 17 av de svenska militärbaserna för att lagra personal, materiel och vapen. Man har inte undantagit kärnvapen. Det blir fritt fram för USA att använda svenska baser för att utföra operationer. I praktiken blir det USA som ytterst beslutar om vad Sverige ska göra i en tid av ofred eller där en president i USA kringgår Kongressen och startar någon militär operation i vårt närområde. Till råga på allt ska amerikansk lagstiftning gälla. I praktiken innebär det att USA eller en felinformerad president i USA kan tvinga in Sverige i ett krig ingen i Sverige har beslutat om.
Vilka lagar gäller och vilka lagar åsidosätts1 Jag har läst en analys från i år av DCA-avtalet av professor Joachim Åhman (se länktips nedan), som jag hittade på Svensk Juristtidning. Det jag läser mellan raderna är att hela utgångspunkten är att lagar gäller och respekteras. Vi är så vana i Sverige att våra lagar och domstolar alltid får sista ordet. Men vem säger att krig eller ”speciella operationer” lyder under de civilrättsliga lagar som upprättas när allt är frid och fröjd? Är det inte snarare sannolikt så att krig och ofredstider innebär att de normala lagarna åsidosätts? Att det är krigslagar som införs för att förenkla all resursfördelning, beslutsföring osv? Vem tror på allvar att ett krigande land bryr sig om folkrätten, om mänskliga rättigheter eller om alla de regler som gäller i fredstid?
Mänskliga rättigheter finns inte i krig Jag läste någonstans att krig startas inte av demokratier. Det ligger något i den tanken. Och att det finns en tydlig förskjutning i värderingar och normer i ett antal länder, där ledarna inte drar sig för att använda våld mot inre och yttre fiender. När den palestinska befolkningen under israelisk kontroll behandlas på det inhumana sätt som görs, har politikerna i Israel gått från att försvara mänskliga rättigheter till att förkasta dem. Och vi har en president i USA som ser oppositionella och medierna som sina fiender.
Det behöver inte kallas invasion Steget till att fullt ut bryta med sina traditionellt sett allierade blir kortare och kortare. Mot den bakgrunden blir Sveriges frivilliga accepterande av USA:s överhöghet över svenskt territorium både märkligt och farligt. Det kan komma en tid då det kommer att kallas ”försvar av våra intressen” när vi i själva verket inte längre kontrollerar vårt eget land. En främmande makt behöver inte kalla det invasion eller krig, utan bara att man ”försvarar det som måste försvaras”. Och vi kan inget göra. Jag hoppas jag har fel.
Bevaka 15 juni-debatten Den 15 juni ska Riksdagen debattera och besluta om en fråga som också handlar om hur svenskt territorium ska kunna användas av annat land. Det finns anledning att fortsätta bevaka frågan om hur vi säkerställer att andra länder inte får kontroll över Sverige eller använder våra resurser för egna syften. (Se ett inlägg från Svenska Freds på Instagram i länktipsen nedan).
Självklart finns det alltid mer än en sida av en berättelse om en människa som ska utvisas ur Sverige. Det som framkommer i artikeln (se länktips nedan) är emellertid så pass allvarligt att det behöver belysas. Vill vi verkligen ha det så här? Är det rimligt på ett mänskligt plan? Är det överhuvudtaget bra för Sverige att vi låter Tidöregeringen, i praktiken SD, styra migrationspolitiken?
Det räcker inte att sköta sig, att jobba och betala skatt Abbe arbetar sedan många år med att stycka kött. Han har fast anställning och alltid skött sig, betalat skatt och varit en uppskattad medarbetare. Han har varit 18 år i Sverige. Det framgår inte ur artikeln hur många gånger han har överklagat olika beslut, men sannolikt har han testat alla vägar för att få stanna. Vilket inte är orimligt. På vilket sätt blir Sverige ett bättre land om Abbe skickas till Västbanken?
Finns Palestina som fungerande land? Myndighetens kommentar till Abbes fall handlar om vilken typ av ansökan han gjort. Vill man arbeta i Sverige ska ansökan göras från hemlandet, heter det. Och utvisas han nu måste han stanna utanför EU i två år, sägs det också i artikeln. Finns Palestina överhuvudtaget som land? Stora delar av Västbanken är ju ockuperad av s.k. bosättare, där palestinier fördrivs från sina hus och sina odlingar av beväpnade ockupanter. Abbe har dessutom inget pass. För 18 år sedan kanske han hade ett, men passens giltighet är ju fem eller tio år. Så hur han ska kunna utvisas utan pass är ju en delfråga. Och om Palestina är ett säkert och fungerande land att vistas i. Här lite om Palestina/Västbanken idag:
Ur Wikipedia – drygt 60 procent av Västbanken står helt under israelisk kontroll och i området finns 250 godkända och icke godkända bosättningar, där palestinier fördrivs från sina hem och sina odlingar.
Stram tycks betyda inhuman Någonstans blir hela situationen orimlig. Häromveckan handlade det om en 95-årig multisjuk kvinna som vistats tjugo år i Sverige och skulle utvisas. (se länktips nedan). Och nu en uppskattad kollega på en arbetsplats, en man som gör rätt för sig och bidrar till samhället. Var finns de omständigheter som gör att regelverket inte alltid kan tillämpas? Är detta vad Tidögänget kallar ”stram” politik vill jag inte använda ordet stram mera. Stram tycks betyda orimlig, omänsklig och osvensk.
Provocera fram upplopp? Som tur är finns det möjlighet att byta regering i september och på ett rimligt sätt skapa utrymme för undantagsregler i väntan på en genomarbetad, och av lagrådet godkänd(!), ny lagstiftning. Att skada människor och att skada Sverige kan inte vara innebörden av ”stram” politik. Tilltron och tilliten skadas och det är naturligtvis det som de extrema krafterna gärna uppmuntrar. När besvikelse övergår i frustration och frustration övergår i protester ser de auktoritära sin chans att ”slå ner” på upprorsmakarna. Hur det kan gå till med beväpnade styrkor på gatorna har vi sett i ICE-experimentet i USA. Och historiskt med Gestapo.
Cirkulär ekonomi är nödvändig att sträva efter. Det jag brukar hävda att den cirkulära ekonomin inte kommer uppstå i ett lagmässigt tomrum eller ens i det befintliga lagrummet. Vi behöver forma regelverk och mätsystem, skatter och incitament som stärker och påskyndar omställningen till en cirkulär ekonomi. Och där det viktigaste faktiskt är ekonomin, inte om vi lägger plastbiten i rätt behållare.
Det finns stora förluster att ta till vara Nu har det kommit en rapport, som jag hittar via Delegationen för cirkulär ekonomi, som visar på gapet mellan den linjära och den cirkulära logiken. Rapporten är en intressant läsning. I ingressen beskriver författarna att man skiljer på funktionellt värde och skapat värde. Det senare kanske vi skulle kalla mervärde i en svensk kontext. Det handlar om ”ineffektiv materialanvändning, för tidig föråldring och försämring av tillgångar, samt delvis icke prissatta externaliteter”. Det handlar om kortsiktig ineffektivitet och långsiktig erosion av tillgångar. Förlusterna handlar om ett antal olika sektorer i samhället, som t.ex. förluster vid bearbetning, vid energianvändning, vid matproduktion och avfall, avfall vid slutet av livscykeln och onödigt tidig försämring av värdet av byggnader, infrastruktur och maskiner.
Kan vi slippa köp-slit-och-släng nu? Det är den första rapporten i sitt slag och den sätter fingret på felen med den rådande ”take-make-waste”-logiken (köp-slit-och-släng brukar vi säga ibland) och kvantifierar dessutom förlusterna i relation till vad som är möjligt att åstadkomma. Det rådande ekonomin är som bekant linjär med allt vad det innebär och den cirkulära ekonomin bygger på en annan princip, där livslängd och värdeskapande är viktiga parametrar.
25,4 biljoner Euro eller 30 procent av världens BNP Det handlar i rapporten om totalt 25,4 biljoner Euro (trillions skriver de på engelska) plus/minus drygt 4 biljoner. Det är detsamma som 30 procent av global BNP. Inga småsummor med andra ord. Inga vanliga ekonomirapporter fångar den här aspekten. I de kategorier man valt att redovisa gapet är förlusterna mycket stora och också olika stora. Dessa siffror fångar jag upp ur rapporten: Processer 0,9 biljoner, energi 8,7 biljoner, mat och avfall 0,7 biljoner, livslängd 10 biljoner och kapital 5,2 biljoner. Allt räknas i Euro. Man lyfter dessutom att värdeförlusterna är strukturella och på systemnivå och inte att betrakta som slöseri, utan mer som en principiell fördyring, som det nuvarande systemet för med sig.
Maximera värdet av resurserna Cirkularitet handlar enligt rapporten om att begränsa resursanvändningen och att maximera värdet av resurserna över tid. Lyckas vi med detta frigörs stora resurser samtidigt som samhället blir mer motståndskraftigt. Det som krävs är koordinerade åtaganden längs olika värdekedjor. Och därmed samverkan på ett nytt sätt, där den enes ansträngning ska förstärkas av de partners som ingår i en värdekedja. Det förutsätter också en viss transparens och att företag litar på varandra.
Flera andra negativa aspekter Rapporten visar hur den nuvarande ekonomiska logiken är skadlig och varför värden försvinner. Förutom i reda pengar innebär förlusterna även omfattande miljömässiga och sociala påfrestningar. Det handlar om föroreningar, hälsoproblem, lägre produktivitet m.m. Rapporten bidrar till att öka förståelsen för vikten av långsiktighet och ansvarstagande i ekonomin. Men den sätter också fingret på att konkurrens kan vara bra för att stimulera till innovation, men att konkurrens som till slut bidrar till monopol och till att något företag blir dominerande på en marknad inte nödvändigtvis är till fördel på samhällsnivå. Det enda rimliga är att hitta en långsiktig balans mellan företagsnytta, samhällsnytta (för samhället idag), framtidsnytta (för miljön och för kommande generationer) och nytta för den enskilde individen.
Tidöregeringen har på kort tid försämrat Sveriges innovationskraft och attraktivitet för att locka hit studerande och forskare. Universiteten, företagen och i förlängningen hela samhället förlorar på att Kristerssons regering nu genomför det ”paradigmskifte” som har sin bakgrund i SD:s krav på att vissa personer (egentligen oavsett vad de gjort) ska lämna Sverige och ses som icke önskvärda. Men låt mig börja i en annan ände.
En erfarenhet från Tyskland På 80-talet bodde jag tre år i dåvarande Västtyskland. Jag hade arbetskamrater som då och då gick till en Bierstube för att umgås efter arbetet. Man satt vid långbord och ölsejdlarna var precis som man kan föreställa sig. Stämningen var god, min tyska var någorlunda och det gick att hänga med i snacket. Ändå tills någon sa något som gjorde att alla gapflabbade och jag satt som ett frågetecken. Vad var det som var så roligt? Vad var det som jag inte fattade?
500 företag svarade på en enkät Svaret var att skämt ofta handlar om gemensamma referenser och att bara säga precis så mycket som krävs för att alla andra ska fylla i resten själva. Att bokstavera ett skämt hela vägen blir inte lika kul. Effekten blev att jag insåg att det var något som jag inte förstod. Jag kom att tänka på dessa upplevelser när jag lyssnade på ett frukostseminarium den 5 maj 2026 arrangerat av CMB hos en av deras samarbetsparter, Platzer. Temat var mångfald och inkludering med utgångspunkt i en ny rapport från PWC. (Se länktips nedan). Åsa Ahlin från PWC redogjorde för huvuddragen av rapporten ”Näringslivet: Mångfald och inkludering 2026” som i sin tur byggde på svar från 500 svenska företag och hur de ser på mångfaldsfrågor m.m.
Några siffror ur rapporten Hälften av företagen anser det viktigt att tillföra synlig mångfald i sitt företag. Samtidigt använder 2 av 3 företag informella nätverk vid rekrytering och lika många anser att Sverige behöver mer högkvalificerad arbetskraft. Drygt 60 procent av företagen påverkas negativt av religiösa och kulturella attribut, samtidigt som 30 procent av företagen anser att näringslivet har ansvar att främja integrationen i samhället och ett av fyra företag vill stärka mångfald och inkludering på arbetsplatsen. Det som framträder är ingen enhetlig bild. Det återstår mycket att göra, men på en övergripande nivå drabbas utvecklingen i Sverige kraftfullt och snabbt.
Talare under CMB-seminariet
Fel efternamn stänger dörrar Under seminariet fick vi veta att många företag speglar sig själva i sin rekrytering och därmed inte ser värdet med en bredare rekrytering av erfarenheter, bakgrund och kompetenser som också ger en tydligare dynamik i företaget. Detta gör att möjligheter missas. Samtidigt finns det självklart gränsdragningar att vara mån om, exempelvis vilka villkor som är rimliga för att anställa någon som har dömts för brott och om det är rimligt att acceptera fortkörningsböter eller andra förseelser.
Övergången från studier till yrkesliv togs upp Carina Bohm från CMB kunde berätta om hur studenter från Chalmers kan ha olika svårt att få jobb, beroende på hur rekryteringen går till. Den med fel efternamn kallas sällan till jobbintervju, och får därmed färre jobberbjudanden. En väg ut ur detta skulle kunna vara att anonymisera ansökningar, så att inte kompetenser sorteras bort bara på namnet.
Ett stort slöseri Amad Raja från Västsvenska Industri- och Handelskammaren menade att Sverige inte har råd att exkludera folk på grund av kulturell bakgrund eller att namnet upplevs som en begränsning. Hälften av akademikerna med utländsk bakgrund är antingen arbetslösa eller överkvalificerade, fick vi höra. Ett enormt slöseri med de investeringar i utbildning som gjorts, förutom att det på en personlig nivå måste upplevas frustrerande att inte få jobba med det man kan.
Från 50 till 5 procent på fyra år Carina Bohm kunde komplettera med en intressant detalj från den akademiska världen. För fyra år sedan var hälften av alla mastersstudenter på Chalmers från andra länder än Sverige. När man senast jämförde siffrorna handlar det nu om 5 procent. Studenterna är aktiva på sociala medier och känner snabbt av hur villkor och samhällsanda förändras. Sverige lockar inte längre de duktiga och ambitiösa studenterna på samma sätt som före Tidöregeringens ”paradigmskifte”. Att motiven för att inte välja Sverige påverkas av både ekonomiska och sociala faktorer ska naturligtvis inte glömmas bort. Men effekten är förödande.
Den pågående debatten är ett jättestort problem Amad Raja från Handelskammaren bekräftade bilden och sa att ”debatten om medborgarskap och utvisningar är ett jättestort problem”. Han tyckte också att det är märkligt att företagen i sin rekrytering inte bättre speglar hur samhället ser ut. Det handlar om hur Sverige ska ta vara på kompetenser och kunna utvecklas. Sverige utvecklas bättre när vi tar tillvara alla mänskliga resurser och matchar utbud och efterfrågan.
Alla som anställer vill se en bra CV Carina Bohm nämnde också helt kort balansen mellan kvinnor och män och hur HBTQ-frågorna hanteras. Det räcker att se hur fördelningen ser ut på företagens VD-stolar och i ledningsgrupper. Pfatzers Johanna Hult-Rentsch tog sitt eget företags metod att aktivt rekrytera sommarvikarier och praktikanter som exempel på hur man kan lotsa in nya personer i företaget. Carina Bohm nämnde att insteget på arbetsmarknaden ofta blir ett problem. Företagen tittar ju inte enbart på formell utbildning utan vill se referenser, arbetslivserfarenhet och en intressant CV hos den man anställer. Detta leder till nyexaminerade ofta tar enklare och lägre betalda jobb för att skaffa sig den förståelse för arbetslivet som krävs. Och får då en lägre lön än vad deras utbildning skulle kunna motivera. Jag hörde också från en person med bakgrund i läkemedelsindustrin i Mölndal att den forskningsintensiva industrin är synnerligen oroade över utvecklingen.
Definiera personalens kännetecken underifrån Min egen slutsats blir att det inte räcker att mäta på olika slags parametrar för att skapa en mångfald. Det blir till slut lika intressant som att mäta hur många som är vänsterhänta eller hur många som är GAIS:are. Istället för att ”uppifrån” kategorisera de anställda utifrån olika mångfaldsparametrar borde man testa att låta varje anställd och potentiellt anställd själv beskriva sig med fem eller tio karaktäristiska drag. När dessa egenformulerade kännetecken sorteras och struktureras kommer ett mönster kunna träda fram, som på ett helt mer oförutsägbart sätt speglar vilka ”vi” är. Varje försök från ledningen att beskriva personalen objektivt riskerar att bli en fälla, där förutfattade meningar och fördomar lätt kan sätta en sorts begrepp eller etikett före andra.
Nu måste universiteten och företagen agera Och för att knyta ihop tanken med min inledande anekdot är det troligen viktigt att få klart vad olika anställda tycker är roligt. Kan man skratta åt samma saker stärks sammanhållningen och vi-känslan. Men allra viktigast är att universiteten, svenska företag och andra kloka personer nu tydligt markerar mot Tidögängets skadliga politik, som snabbt raserar det som tar många år att åter få tilltro till: att Sverige är ett bra land att studera och forska i och ett land som tar till vara mänskliga resurser. Varför låter svenska företag Timbro och Svenskt Näringsliv ägna sig åt det självskadebeteende det handlar om, när de applåderar ”paradigmskiftet”?
Den 3 maj var det partiledardebatt på SVT. Det är ett svårt format, där alla åtta partierna naturligtvis vill få maximalt med utrymme att torgföra sina ståndpunkter. Programmet hade i alla fall lyckats begränsa de tillfällen då partiledarna talade i munnen på varandra. Det var en detalj som jag noterade som jag tänkte kommentera här. Elisabeth Thand Ringqvist, som är relativt ny som ledare för Centern, nämnde helt hastigt att hon skulle vilja förändra SFI-utbildningarna så att de blir mer inriktade på arbetsmarknaden, ett slags jobb-SFI. Det kan låta bra. Att folk ska lära sig de ord och uttryck som behövs på en arbetsplats.
Vad är jobb-svenska? Kommer man till Sverige utan att kunna ett ord svenska är det nog trots allt så att man först måste behärska de uttryck som har med vardagen att göra, förstå de frågor och svar som alla hela tiden har att hantera. Det kan låta smart att fokusera på ”jobb-svenska”, men i alla jobb finns det kollegor och många gånger kunder som man måste kunna förstå. Det räcker inte att alla lär sig vad moped, bensin, hjälm, uniform, kund, tidspress och punktlighet betyder. Alla ska ju inte bli Foodora-bud. Några kanske ska plocka bär i skogen, då behöver man helt andra ord. Eller bädda sängen åt en multisjuk som vårdas hemma. Då är det viktigt att första vad kissa betyder. ”Jobb-svenska” låter enkelt, men det finns ingen ”jobb-svenska”. Alla arbeten har sina specialtermer. Och i alla yrken behöver man förstå verben och vad som är viktigt att förstå ur säkerhetsperspektiv.
Kan inte staten avlasta företagen? Jag kan förstå att Centern vill gynna de företag som behöver personal. Men i så fall är det väl betydligt smartare att sätta av resurser för nyanställda med svaga svenska-kunskaper att få ägna 4 timmar per vecka åt att genom specialkurser (via Studieförbunden?) få lära sig de saker som en viss anställning kräver för att arbetet ska fungera optimalt. Och att den tiden avlönas av staten, så att företagen inte gör någon förlust på att anställa någon som behöver bättra på sina språkkunskaper under några månader.
En resa gav ett annat perspektiv En annan aspekt av detta med att lära sig ett främmande språk kom jag i kontakt med genom en resa till Sicilien. (Ja, jag klimatkompenserade självklart!) Tillsammans med några goda vänner besökte jag och sambon ett antal sevärdheter, vingårdar m m på denna ö, allt organiserat via en välkänd researrangör och med en svensk reseplanerare som följde med på resan och kunde berätta om de olika besöksobjekten osv. I en paus berättade hon om hur hon bott i Italien i 30 år och hur det var att ha sina barn i italiensk skola. Det hon berättade blev en tydlig spegling av hur vi ser på människor från andra länder och hur de förhåller sig till modersmålet.
När barnen behöver sin mamma Det hon berättade sjönk in på ett tydligt sätt. Om hur hon bara kunde svenska vaggvisor när barnen var små, om hur viktigt det var att kunna trösta på modersmålet när barnet gjort sig illa. När barnen behövde sin mamma och hennes tydligt formulerade känslor var det svenska språket helt nödvändigt. Att barnen dessutom under skolåren lärde sig svenska vid sidan av italienska var också en självklarhet, men just detta att som förälder kunna erbjuda en total närhet till sitt barn genom modersmålet var en insikt som landade hos mig. Och slutsatsen måste bli att så har naturligtvis alla mödrar det. Oavsett vilket land man kommer ifrån behöver man kunna förmedla närhet och känslor på ett mycket medmänskligt plan. Den detaljen försvinner lätt när ”SFI” och språkkrav formuleras och vissa partier kräver att ”de måste lära sig svenska om de ska bo här”.
Barnen måste gå först Att utgå från människan och egentligen från barnens behov måste väl egentligen vara självklart om vi vill åstadkomma ett samhälle som håller ihop? Vi är inte enbart arbetstagare som gör vad arbetsgivaren kräver. Vi är inte enbart resurser för samhället, utan också i ännu högre grad finns vi för våra barn. Om vi inte hittar rätt balans i den avvägningen förstår jag inte vart vårt samhälle är på väg.
Natrium-jon-batterier ligger i startgroparna för att bli ett konkurrenskraftigt alternativ till litium-jon batterier. Ett viktigt argument för denna teknik, om och när den visar sig fungera så som det är tänkt, är att beroendet av sällsynta metaller från exempelvis Kina blir klart mindre. För snart tio år sedan grundade tre forskare företaget Altris i Uppsala, där de genom sina studier vid Ångströmlaboratoriet upptäckt möjligheterna med en process som de beslutade att gå vidare med. (Se länktips nedan). Låt oss hoppas att tekniken håller hela vägen ut och att produktionen och användningen av batterierna fungerar så som det är tänkt.
Innovationskraft och öppenhet Det finns ett par viktiga slutsatser att dra. Dels att forskning kräver rätt miljö och en kombination av olika kompetenser som dessutom utvecklas under resans gång. Och att Sverige traditionellt ligger långt fram i innovationshänseende. Vi har länge haft en prestigelös och öppen attityd till forskning och utveckling och ofta lyckats ta fram nya lösningar på ett säkert och framgångsrikt sätt. Inte minst möjligheten för utländska studenter att komma in i sammanhang och projekt som tagit vara på idéer har spelat roll.
Specialister bor inte alltid i Sverige När jag kollar på Altris hemsida slås jag av att en relativt stor andel av de medarbetare och styrelsemedlemmar som presenteras tycks komma från utlandet. De har sökt sig hit och hittat en roll i ett spännande projekt. De kanske har familj och barn. Men nu gör Tidö-regeringen allt de kan för att skrämma bort personer med ”fel” bakgrund. En forskare mitt i sin karriär har sannolikt nått en viss ålder och kan förmodas ha barn som ännu inte är myndiga. Det är klart att de tvekar att flytta hit och ta med sin familj om familjens uppehållstillstånd och möjlighet att bo och verka i Sverige är osäker.
Vi får inte kasta bort goda idéer Det är så här Sverige tappar konkurrenskraft. Inte enbart genom att undersköterskor med bakgrund i Afghanistan ska tvingas bort (enligt Tidö-gänget), utan det handlar naturligtvis också om vilken framtid vi erbjuder andra personer med en möjlig viktig roll i vårt lilla land. Det kryllar inte av spetskompetens här. Vi behöver ta vara på de som vill bo i kalla Norden. Men det är underordnat de principer som styr Tidö-politiken.
Vill näringslivet ha ett slutet Sverige? Man undrar när det svenska näringslivets röster ska börja höras i denna fråga. Tycker de verkligen att näringslivsstyrda Timbro har rätt när de vill fortsätta resan bort från öppenhet och hellre ser ett slutet och isolerat Sverige som målet? Förstår företagen vad som pågår? Inser näringslivet vilka möjligheter som nu kastas bort för att SD drivs av en främlingsfientlig agenda och att SD villkorar sin stöd till de demokratiskt sinnade partierna med att deras ideologi går före allt annat?
För att uppnå fred måste vi tala om freden. Så formulerade sig Alexander Stubb, Finlands president, vid ett toppmöte 2024 om Ukraina där cirka 100 länder var representerade. (Se länktips nedan). Egentligen är det väldigt enkelt. Ju mer vi samtalar om hur fred kan uppnås desto större är sannolikheten att vi kan åstadkomma fred. Det de auktoritära ledarna vill få oss att tro är att vapenmakt och konflikter är de sätt som står till buds. Påhejade av vapentillverkare och andra investerare, som naturligtvis gläds åt att försvarsbudgetarna i många länder nu höjs. Det ger ju högre aktiekurser för de stora vapentillverkarna och potentiellt stora ekonomiska vinster för de aktörer som spelar med i detta vinstjaktspel.
London 2026 Det blev ingen fred 2024 eller 2025, men vi måste fortsätta tro på en fred. I London i mars 2026 gjordes ett nytt försök att formulera en fredsplan. (Se länktips nedan). Som det står i referatet: ”EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen betonade att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet och för Ukrainas framtid. – Vi måste sätta Ukraina i en styrkeposition, så att landet har resurserna för att kunna rusta och skydda sig, från ekonomisk överlevnad till militär uthållighet. ” Nu när Ungern har valt bort Orban finns också nya förutsättningar för europeisk enighet bakom kravet på att stötta Ukrainas framtid eftersom alternativet är att Ryssland får ett dominerande inflytande på Europas utveckling.
Bulgarien? Slovakien? Frågetecknen finns i och för sig i hur Bulgarien och Slovakien ska ställa sig, eftersom dessa länder valt ledare som i varierande grad har uttryckt sig nationalistiskt och mer positivt till Ryssland. Gissningsvis är ländernas beroende av EU för ekonomisk utveckling så stort att man avstår att blockera stödet för Ukraina. Men skulle fler länder välja nationalistiska ledare blir till slut EU:s hållning allt svårare att upprätthålla.
Har Putin kört fast? Putin hoppades kunna ockupera Ukraina 2022, man ville försvaga EU och göra det ryska inflytandet i Europa större. I stället ledde Putins angrepp på Ukraina till att både Sverige och Finland blev medlemmar i NATO. Och att Ukraina nu påbörjat förhandlingar om medlemskap i EU. Kostnaderna för Putin blir troligen också alltmer besvärande, inte minst i antalet stupade soldater och svårigheter att få intäkter från försäljningen av fossila råvaror, liksom den isolering som Ryssland har hamnat i, där turism och liknande har tappat i betydelse.
Tidsfaktorn Men det allra viktigaste som Alexanders Stubb påminner oss om är just detta att vi måste samtala om fred för att kunna skapa fred. Och det måste få ta tid. Krig startas oftast blixtsnabbt. Freden byggs långsamt.
