Monthly Archives: augusti 2013

Idéernas kamp

Posted on by
Reply

Ibland får man känslan att vår tids konflikter och motsättningar är symptom på något större. Syrien slits isär av strider mellan de som har och de som skulle vilja ha makten i landet. Egyptens ledare förstärker motsättningar istället för att bygga ett solidariskt, sammanhållet land. Klimatförändringarna möjliggör mer klimathotande arktisk oljeutvinning. Förmögenhetsfördelningen mellan rika och fattiga i världen är absurd.

Idéernas kamp
Jag kan inte låta bli att se ett mönster i alla dessa konflikter. Det som pågår tycks vara en idéernas kamp. Det verkar som om idén om medmänsklighet, ansvarstagande och empati som vägledande principer tycks förlora mot idén om kortsiktigt inflytande för det egna särintresset. ”Vi” definieras snävare och snävare. Inte ens barnens framtid tycks beröra.

Mellantider
Idéernas kamp pågår, tycks det, på alla möjliga plan och områden. Det långsiktigt rimliga och för samhället bästa tycks ständigt förlora mot de kortsiktiga intressena. Dow Jones stiger, Nazdaq faller – på bästa sändningstid beskrivs indikatorer som mellantider i ett race för den egna profiten. Vinner du? Förlorar du? Och i deklarationstider: ”Så här kan du undvika att betala skatt”… Varför tror vi att lägre skatt ger oss ett bättre samhälle?  Idén om att gynna sig själv på helhetens bekostnad finns överallt.

Upplösning
På global nivå är det mer och mer uppenbart att krig mellan nationer har blivit mer sällsynta. Istället är det befolkningsgrupper inom länder som strider mot varandra. Miliser kallas de ofta, som om de stod för något positivt. Laglösheten och bristen på alternativ livsföring tycks lägga grunden för piratverksamhet och systematiska kidnappningsförsök vid Afrikas horn. Respekten för andras liv och egendom saknas. Områden slutar att fungera som samhällen. Kvinnor och barn lider mest.

Kollissionen
Sanningen offras snabbt i dagens konflikter. Är det inte inte pressen i Ryssland och Vitryssland som åläggs begränsningar så är det USA som jagar sanningssägare som Manning och Snowden med hundraåriga fängelsestraff för att de blottlagt obehagliga sanningar. Lite märkligt är det att höra ledande svenska politiker mumla när principen om det öppna informationssamhället kolliderar med statens behov av kontroll. Varför förs inte en livlig och principiell debatt om denna avvägning? Vilken version av Stasi-samhälle vill vi egentligen ha?

Kompassen
Det var enklare förr. Var och en fick sin dos av etisk fostran en gång i veckan när prästen stod i predikstolen. Idag måste var och en finna sin moraliska kompass. Uppenbarligen har vi en bit kvar innan principen om medmänsklighet och människokärlek står över egoismen. Kampen fortsätter.

Miljöhot över och under radarn

Posted on by
Reply

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.

Ett torg för alla på lika villkor

Posted on by
Reply

Precis där jag bor i Linnéstaden i Göteborg har man gjort om en infartsgata till en bussgata och samtidigt passat på att fräscha upp ett litet torg som heter Sveaplan. Ny beläggning, lite planteringar, torgkänsla osv. Nordenskjöldsgatan byter, i alla fall delvis, karaktär från traditionell stadsgata med parkeringsfickor till torggata.

Synd om affärsidkare
Arbetet har tagit lång tid och kostat mycket pengar. I media och sociala fora ondgör sig många över försämringar för bilismen och störningar som inneburit stora förluster för affärsidkare i området. Helt perfekt har inte ombyggnaden skett, kan man säga. Men vad händer på ett torg som återerövrar marken?

Öppenhet – både möjlighet och hot
Känslan när man går på den stensatta torg/gatumarken, där bilar, cyklar, gående och serveringar förväntas samsas intuitivt, är att platsen har blivit mer jämlik. Vi rör oss alla på ett mer jämlikt sätt. Inga övergångsställen som tvingar gående att anpassa sina rörelser till fordonens hastighet och riktning. Inga parkeringsfickor, där bilarna tidigare automatiskt tog utrymme. Men heller inga skyddsräcken eller säkerhetszoner. Är man långsamtgående pensionär med dålig syn, småbarnsmamma med spralliga barn eller vinglig cyklist får man liksom skylla sig själv om det händer något. Man är utlämnad.

Reaktioner
Den segregering och den prioritering i trafikslag, som gäller i andra delar av staden och som gällt även här, som också strukturerat flödena i hastighet och tillhörighet är borta. Platsen är allas. Några serveringar har förstått möjligheten och sprider ut sina bord och stolar så långt de vågar. Bilister tvekar. ”Får man köra här”? Andra kör på som vanligt. ”Här har jag alltid kört och här ska jag fortsätta att köra”. (Typ).

Form och innehåll
Exemplet får mig att reflektera över form och innehåll. Hur väsentligt det är att ha rätt form för det innehåll som eftersträvas. Ska platser vara tillgängliga för alla, ska formen stödja den funktionen. Ska människor mötas är det mötet som är centralt. Är det logistik och förflyttning som är syftet måste rummet gestaltas för detta. Jag funderar över Järntorget.

Järntorget
Är det oklarheten i syftet med Järntorget som stör? Det är en väsentlig knutpunkt i kollektivtrafiken västerut från och till centrum, samtidigt som torget försöker locka oss att stanna upp vid fontänen, vid kiosker, butiker och serveringar. Bilarna har fösts undan till två sidor, men spårvagnsgnisslet skär fortfarande sneda cirkelsegment genom helheten. Är det detta som hindrar Järntorget att bli ett riktigt torg? Kompromissen, som inte blir bra?

Överför tänket till andra områden
Vilken tur att jag inte är arkitekt och behöver förhålla mig professionellt till frågan. Nu kan jag bara fånga upp mina egna och andras reaktioner på stadsrummets gestaltning och fundera fritt. Troligen har form-och-innehålls-gestaltningen stor betydelse för många fler sammanhang. I projekt, där man vill skapa delaktighet och dialog. I festivaler som ska kännas tillgängliga, osv. Sveaplans öppna torg- och gatuyta kanske kan inspirera på helt andra områden. Vad vet jag?

Vi måste sluta lura oss själva

Posted on by
Reply

Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?

Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.

Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?

Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…

Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?

Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.

Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.

Tio små naglar och hållbarheten

Posted on by
2

Ett VM i friidrott äger rum i Moskva. Superstjärnan glider över högsta höjden.  Pressen och prestationen är på hög nivå. Favoriten vinner, nationen jublar. Jelena Isinbajeva tar emot guldmedaljen. Hemma-VM tycks bli ett triumftåg.
Nästa dag uttalar sig Rysslands hjältinna om regnbågsfärgade naglar. Hon tar skarpt avstånd och fördömer markeringen som Emma Green Tregaro gjort. ”Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering”, säger stavhopperskan och tillägger att ”vi har inte de problemen i Ryssland”.

Vad är problemet?
På vilket sätt har stavhopp och idrott med hållbar utveckling att göra? Vad gör det för skillnad om en nationalikon uttalar sig till stöd för sin regering? Är det inte rimligt, förresten, att hon gör det? Att hon ställer sig bakom sitt lands lagar?

Legitimerar förtryck
Naturligtvis är det ett problem. Dels att ett land med sin huvudstad i Europa år 2013 stiftar lagar som gör livet svårare för en utsatt minoritet. Dels att samma land har inskränkt press- och yttrandefrihet och inskränker de mänskliga rättigheterna. Och dels att en aktiv på toppnivå i en världsidrott utan att reflektera eller att problematisera så förbehållslöst ställer sig bakom en förlegad människosyn och därmed legitimerar en fortsatt diskriminering och fysisk/mental press på personer med en icke-hetero-läggning. Kanske hade hon inget val. Eller kanske är hon så fast i gamla fördomar och föreställningar att hon faktiskt tycker det hon sa. Oavsett vilket är det sorgligt.

Individnivå
Respekten för andra människor, empatin, förståelsen för andra människors värderingar och ställningstaganden är fundamental för att bygga broar mellan folk. Vi ser hur polarisering och maktfrågor sliter sönder länder inifrån. I Syrien och nu i Egypten. Länder krigar inte längre mot varandra. Nu sker striderna mitt i hjärtat av varje stat, varje nation. Om vi inte lyckas grundlägga mänskliga rättigheter på individnivå kommer våra samhällen att krackelera, precis som nu sker inför våra ögon i några utsatta länder. Mänskliga rättigheter är en individfråga.

Klok flicka
En hållbar utveckling är ingen teoretisk konstruktion. Det är en ständig process i syfte att möta verkligheten så klokt och så långsiktigt vi bara kan. Tio små naglar på en göteborgstös blir därför så viktiga för att påminna oss om individens ansvar.

Är ägandet centralt i energifrågan?

Posted on by
Reply

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.

Läskunnighet långt borta och nära

Posted on by
Reply

Att läsa och skriva är bland det viktigaste en befolkning behöver behärska för att lyfta ett land ur fattigdomen. Läskunnigheten ökar förvisso i världen, men lyfter vi blicken framträder två bilder som på helt skilda sätt bromsar utvecklingen för flickor respektive för pojkar, långt bort respektive nära.

Malala
Flickor och kvinnor har ofta svårare att få chans till skolgång och utbildning. Modiga och duktiga flickor som Malala Yousafzai lyckas sätta fokus på frågan. Malala är den unga pakistanska flicka som sköts i huvudet tidigare i år och som nyligen talade inför FN om vikten av att satsa på utbildning. I Pakistan och andra länder där mänskliga rättigheter ständigt åsidosätts drabbas länderna själva av att befolkningen hålls tillbaka. Tänk om kvinnorna fick utbilda sig till läkare, lärare, advokater, ingenjörer, IT-tekniker osv. Vilka möjligheter hade man inte haft att skapa välfärd i fattiga regioner? Förändring ses som ett hot istället för en möjlighet. Måtte Malala få genomslag för sina idéer, när hon nu fått möjlighet att personifiera kvinnors kamp för rättvisa.

Pojkar
I Sverige sker en motsatt utveckling. Här är det pojkar som inte lär sig läsa och skriva. Nästan var fjärde pojke som går ut nian i Sverige har svårt med läsförståelsen. Pojkar som därmed inte klarar gymnasieintagning, som hamnar långt bak i kön när det gäller att få jobb. Pojkar som missar tåget, när det går. Vad kan de hoppas att de kan få arbeta med? Kan de klara att få körkort? Kan det finnas en arbetsmarknad för dessa pojkar?

Spiralen
I det svenska exemplet är det skolans bristande förmåga att vara relevant för många pojkar som bidrar till problemen. Plus, är min gissning, en föräldrageneration som inte klarar att ställa krav på sina barn. Kanske för att föräldrarna själva minns skolan som en plågsam eller svår tid. Den nedåtgående spiralen blir på så sätt självuppfyllande.

Utanförskap bygger inga bra samhällen
När vi i den allmänna debatten talar om ”kunskapssamhället” som har ersatt industrisamhället är det en selektivt utvecklad kunskap. Några, kanske en majoritet, har kunskap och intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter som väsentliga beståndsdelar av sina yrkesval. Andra hamnar utanför. Detta blir förödande för samhället på sikt. Arbetslöshet och utsatthet bygger inga bra samhällen. Pensionssystemet bygger på en hög sysselsättning, för att ta ett exempel.

Prestigelöshet
Både i Pakistan och i Sverige måste förändringar till. Och gemensamt för dessa förändringar är att prestigen måste läggas åt sidan. De styrande i båda länderna har på olika sätt inte kunnat skapa förutsättningar för en optimal lösning. Det kan vara bra att tänka på, när vi upprörs över talibanerna i Pakistan.

Reinfeldt och Obama har världens chans

Posted on by
Reply

I september kommer Barrack Obama till Sverige. Det spekuleras hur mycket av tvådagarsbesöket som är förberett och vilka frågor som kommer att tas upp. När USA:s president kommer hit är det förmodligen primärt för att bekräfta och utveckla de svensk-amerikanska handelsrelationerna. Men tänk om herrarna skulle ta ett annat grepp.

Problemen hopar sig
Vad världen behöver nu är ledarskap. Ekonomin hackar, skulderna ökar, snedfördelningen av vinster och förmögenheter ökar. Miljö- och klimatförändringar sker i oönskad riktning. Ekosystemen hotas, haven riskerar att fiskas ut. Demokratiförhoppningarna i Egypten är på väg att grusas. Flera av Europas ekonomier har körts i botten. Inbördeskriget i Syrien tycks inte ta slut. Våld och förtryck präglar utvecklingen i många regioner. Många av problemen hänger samman..

Föregångare
Om utvecklingen ska vändas krävs att några går före. Ska verklig förändring åstadkommas måste stater, näringsliv, konsumenter, lagstiftning, militären, forskning, opinionsbildare och makthavare av alla slag med- och samverka för att snabbt vända utvecklingen i en hållbar riktning. Om ett antal länders regeringar går före och tydligt visar att man menar allvar, finns en möjlighet att företag och organisationer, kommuner och civilsamhälle knyter an till de processer som är nödvändiga.

50 länder på en lista
Reinfeldt och Obama skulle kunna skapa en lista på 25-30 regeringschefer utöver G20-ländernas regeringschefer som de kan börja med att kontakta för att skapa en tillräckligt stor krets av länder som ser fördelen med att få igång en verklig omställning.

Så vad väntar Reinfeldt och Obama på?