Vad menar Kvartal med att klimatfrågan är en jobbig cocktail?

Sveriges Radio har en serie program som de kallar ”Krasch eller konsensus”, där Niklas Fjellner tussar ihop två personer med helt olika åsikter för ett seriöst samtal om sakfrågan. ”Är de etablerade medierna opartiska?” var frågan i ett avsnitt jag lyssnade på. Jörgen Huitfeldt från tidskriften Kvartal och Peter Andersson från förlaget Ordfront samtalade under Niklas ledning om denna fråga.

Kvartal anser att SD är demokrater
Det framkom ett antal besynnerliga och märkliga perspektiv, som faktiskt behöver lyftas fram ur denna diskussion. Det var inte helt enkelt att under lyssningen skilja på vem som sa vad. (Länktips till programmet, se nedan).
Men det fanns flera olika saker under lyssnandet som faktiskt förvånade. Exempelvis hur enkelt Kvartals Jörgen Huitfeldt utan tvekan definierar Sverigedemokraterna som ett demokratiskt parti. Trots att SD:s människosyn och totala motstånd mot att se alla människor som lika mycket värda, är uppenbar för alla som följer samhällsdebatten.

Pyspunka? Tillnyktring? ”Ingen j-a aning?”
Men allra mest förvånade Huitfeldt när han beskrev klimatdebatten som en ”jobbig cocktail”, cirka 12 minuter in i programmet och under cirka 5 minuter. Huitfeldt om personer och journalister som uppmärksammar klimatfrågan: ”Man vill vara på den goda sidan och rätt sida av historien och känna sig som en bra människa som står för goda saker. Det leder till noll nyfikenhet att pröva sina egna teser. I den frågan är det lite pyspunka på den här alarmismen.” Huitfeldt talar om en tillnyktring. Och frågar sig hur mycket klimatengagerade egentligen vet om klimatfrågan. ”De som driver den här debatten har inte en j-a aning om de här extremt komplicerade naturvetenskapliga processerna, som är i systemväg.” Och lite senare kommer det fram en pusselbit i Huitfeldts syn på sin roll: ”Det finns en stark övervikt av progressiva, liberala och delvis socialistiska värderingar i mediakåren som inte återspeglar hur åsikterna ser ut hos befolkningen i övrigt.”

Märklig argumentation
Huitfeldt hävdar att ”tongivande medier har bestämt sig för att vissa debattörer och personer är vetenskapsförnekare och allmänt dåliga människor och de har i princip inte tillträde till de stora medierna”. Och jämför sedan med hur den stackare som hävdade att jorden var rund hade ett helvete. Ingen annan trodde på det, som han förtydligade sitt exempel. Peter Andersson ifrågasatte hela resonemanget genom att påpeka att det var ju religiösa ståndpunkter som styrde hela jorden-är-platt-debatten, inte vetenskapen. När det kommer till klimatfrågan är ju vetenskapen väldigt övertygad och enig om vad som händer. ”Det står inte en massa kloka vetenskapsmän och säger att de här IPCC-rapporterna är fel eller att inte sker en temperaturhöjning p.g.a. mänsklig påverkan.”

Resten av programmet är också intressant
Diskussionen lämnade klimatfrågan och handlade sedan om opartiskhet eller inte. Och om Kvartals kampanj som kan ha lett till ett ökat förakt för journalistik. Peter Andersson betonar de fundament som demokratin vilar på. Och tar avstånd från de generaliseringar som ofta präglar debatten. Andersson pekar också på de ekonomiska klyftorna som ökar och flera andra frågor som inte kommer fram i debatten.

Vad menar Huitfeldt med den jobbiga cocktailen?
Men vad menar egentligen Huitfeldt och Kvartal med den jobbiga cocktailen och hur kan han jämföra klimatskeptikers och -förnekares ståndpunkter med att Galilieo Galilei hade svårt att hävda att jorden är rund? Vad är det för väl underbyggda ståndpunkter som inte ges plats?

Är det synd om Kvartals läsare?
Är det Kvartals affärsidé att hitta prenumeranter som inte vill bli påminda om att de kanske måste ändra sin livsstil? Läsare som vill förstå att de inte är ensamma om att vilja slippa höra att de beter sig illa mot kommande generationer? Är det Kvartals syfte att trösta dessa stackars vetenskapsförnekare? För att de är många och behöver en tidskrift att känna igen sig i? Någon borde fråga Jörgen Huitfeldt om SD:s människosyn i relation till mänskliga rättigheter och vilken tilltro han har till vetenskapen när det gäller klimatfrågan. Han borde läsa Erika Bjerströms ”Demokratin dör i hettan”.

Länktips: Sveriges Radio ”Opartiskhet i medier”: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/om-opartiskhet-i-medier-jorgen-huitfeldt-och-pelle-andersson

Om hopp, tillit och det som är möjligt

Jag minns hur intressant jag tyckte det var på gymnasiet när vi läste filosofi och psykologi, hur jag fascinerades av logiken, och de principiella tankegångarna, frågeställningarna och den intellektuella utmaningen. Den känslan kom tillbaka när jag lyssnade på Lars Svendsens sommarprat 30 juli. Han talar mycket om hopp och att hoppet och meningsfullheten hänger samman. Det är verkligen ett program värt att lyssna på, kanske med musik för att smälta det han beskriver.

Hoppet knyter an till det som är möjligt
Politik är ett av områdena han berör under några minuter. Och ställer fram ett motsatspar i form av positiv respektive negativ förväntan på framtiden som avgörande. Om rädslan styr vad vi tror och räknar med ska hända krymper utrymmet för det demokratiska och frihetsberoende samhället. (Frihet är f.ö. inte från något utan till något, menar han). Rädslan banar väg för makthavare med enkla lösningar att ställa sig mellan individen och avgrunden medan hopp och tillit tvärtom bygger gemenskap och blir medaktörer i det vi kan lyckas forma. Den positiva förväntan som ligger inbäddad i hoppet, eftersom hoppet är möjligt, ger i sig en skjuts åt de processer som vi hoppas ska bli verklighet. Den som hoppas på något lyckas också i högre utsträckning nå sina mål, säger han.

Konkret och om rädslans begränsning
Svendsens program är också djupt personligt och han berör hopplöshet och hoppfullhet utifrån det han upplevde tillsammans med sin cancersjuke far. Och hur både han och fadern hittar en frid i det som ytligt sett skulle kunna beskrivas som hopplöst. Det personliga fungerar som en konkret inramning i programmet, som ju annars kanske hade uppfattats som alltför teoretiskt eller abstrakt. Men det han har att berätta om vikten av tillit och hur den hjälper oss att hålla ihop samhället på en mänsklig nivå är väldigt tänkvärt. Och jag tänker på USA, där människorna misstror varandra så till den grad att man skrivit in i konstitutionen att var och en har rätt att beväpna sig. Rädslan blir på så sätt större och viktigare än hoppet. Och följaktligen står nu också USA inför en situation, där de auktoritära krafterna kanske helt tar över styret av landet. Vilket blir logiskt när rädslorna växer sig större än hoppfullheten.

Man blir lite nyfiken
Svendsen har gett ut drygt 15 böcker på 39 språk och talar, trots att han bor i Norge, en utmärkt svenska. Det får ingen förklaring varför han talar svenska utan den typiskt norska brytningen, trots att han vuxit upp i Oslo och är verksam i Bergen. Kanske har han ett språköra utöver det vanliga. Det var i alla fall bra att han slutade hoppas på en karriär inom tennisen och valde filosofin som sitt fält. Han har kloka tankar, som är väl värda att lyssna på.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/lars-svendsen-sommarpratare-2025

Om resiliens och biologisk mångfald

Carl Folke, som tillsammans med Johan Rockström startade Stockholm Resilience Center, sommarpratade den 25 juli. Han talar om biologisk mångfald och om vikten av resiliens, förmåga till anpassning och förnybarhet i förändringsprocesser. Att vi alla behöver bli bättre på att förhålla oss på ett resilient sätt, anpassat och uthålligt, till alla de utmaningar samhället och vi som mänsklighet står inför. Han placerar in antropocen, den nuvarande epoken, i ett större perspektiv och låter oss förstå hur vi människor utgör en del av den biosfär vi är så beroende av.

Risk att de som inte bryr sig inte lyssnar
Ämnet är självklart viktigt. Och mot slutet ger Folke lyssnarna flera exempel på att utvecklingen kanske trots allt går åt rätt håll. Samtidigt blir tyvärr hela presentationen ett föredrag snarare än ett sommarprat. Det krävs ett visst grundintresse för att ägna en timme eller en och en halv åt de frågor han lyfter. Kanske är det som jag skrev nyligen i ett annat sammanhang att det är 15 procent som bryr sig. Och utmaningen blir ju då att nå de andra. Folke väljer i sitt föredrag att förutsätta att lyssnaren har ett visst intresse för ämnet, annars hade han då och då stannat upp och ifrågasatt sin egen text, ställt just de frågor som vetenskapsförnekare och andra ofta ställer och själv gett plats för den typ av invändningar som är så vanliga i vår tid och som mer eller mindre jämställer tyckande med kunskap.

Synd att han missar att variera tilltalet
Tyvärr känns Folkes sommarprat som en uppläsning av ett manuskript, där det sällan blir pauser för eftertanke eller något oväntat inspel. Det blir aningen monotont och lite professorn som talar till sina studenter. Det är synd, eftersom frågorna är synnerligen relevanta och kunskapsinnehållet självklart mycket viktigt och angeläget. Inte minst detta att utmana etablissemanget och arbeta gränsöverskridande, att tro på sin idé och genomföra den. Tänk bara om någon klok person hade tipsat Folke om att hans budskap behöver paketeras aningen mer dramatiserat, med lite olika tonfall, med smart pausering, en och annan summering, med inskjutna frågor….. Kan det verkligen stämma att…. (och låta frågan hänga i luften ett tag, t.ex.).

Budskapen är oerhört viktiga
Samtidigt. Det Carl Folke beskriver är synnerligen viktigt. Hur de vilda djuren idag bara utgör 6 procent av den levande biomassan. Hur det människotillverkade (cement, asfalt, plaster osv) tillsammans nu väger mer än det naturen producerar. Hur bråttom det är. Och att det finns lösningar i sikte, som även stora företag nu börjar efterfråga. Och att samarbete är vägen framåt, inte att ensam är stark. Jag hoppas att alla förnekare och fördröjare av en omställning till ett resilient samhälle lyssnade på Carl Folke och fick sig en tankeställare.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/carl-folke-sommarpratare-2025

Historien är vårt kollektiva minne

Ibland får man lite tid över att lyssna på någon sommarpratare, Sveriges Radios mångåriga tradition att släppa fram lite olika röster under 90 minuter, personer som ofta har något lite ovanligt att förmedla. Jag blev nyfiken på Robin Olovsson och lyssnade på hans program (se länktips nedan).

Historien är vårt kollektiva minne
Robins program innehåller flera tänkvärdheter, som jag gärna återkommer till här. Först kanske detta att ämnet historia är väldigt betydelsefullt. Han säger något i stil med att vara historielös är som att vara utan minne. Har man inte sin historia riskerar man att upprepa samma misstag om och om igen. Det som gör historien extra intressant är ju också att den är gemensam, dvs vi kan kollektivt förhålla oss till de skeenden vi lärt oss något om. Till skillnad från minnet, som ju är subjektivt och selektivt på ett annat sätt.

”Stockholms” syn på ”Norrland”
Det andra jag vill återge är hur ”Stockholm” under århundraden betraktade och fortfarande betraktar ”Norrland” med något slags nedlåtande kolonialt perspektiv. Norrland är inte så viktigt, men det finns naturresurser, energi, skog och malm att utvinna som resten av landet gärna profiterar på. Den historia Robin berättar om hur samerna tvingades släpa tonvis med malm i väglös terräng för att Axel Oxenstierna förstått att det fanns silver i en lätt åtkomlig bergsfyndighet blir en tydlig illustration till hur synen på ”Norrland” har varit. Och kanske fortfarande är.

Samerna är extra särbehandlade
Det märks att Robin Olovsson trivs med sitt historieämne och att han har lätt för att berätta och återberätta historierna, särskilt de som lätt försvinner in i dimmorna, som han säger. Icke-historier, som inte har fått komma fram för att någon i ”Stockholm” ägt frågan. Han snuddar vid behandlingen av samerna ett par gånger, men den är ju självklart extra besvärande för makthavarna. Hur man långt in i vår tid avsiktligt hållit samerna utanför på olika sätt och sett på dem med en nedlåtande attityd.

Minns en annan bok som jag läste
Det är bara att gratulera de elever som får ha Robin som lärare. Han gör förmodligen tydliga avtryck i elevernas minnesbilder och kunskapstrådar på ett sätt som man skulle önska att fler fick ta del av. Det blir kanske läge att kolla in hans historiepodd vid tillfälle. Jag drar mig till minnes en bok jag köpte på Bokmässan för kanske 30 år sedan, som handlade om hur det fanns folk som levde vid Lofoten under istiden, och hur denna folkspillra senare tog andra delar av norra Skandinavien i anspråk. Detta hävdades ske samtidigt som Skandinavien befolkades söderifrån i takt med att isen drog sig tillbaka. Den bok jag tänker på heter ”Folket bortom Nordanvinden” och är skriven i början 1990-talet av Gunnel och Göran LIljeroth (AMA-förlag). Jag minns att jag delvis inte höll med om deras beskrivning och slutsatser, men att jag fascinerades av att det finns historia och historier som tappats bort.

Vikten av att ifrågasätta
Det finns alltid mer att läsa och att lära sig. Och det finns anledning att ifrågasätta den sanning som anses gälla. Det är ifrågasättandet som har lett till att vi numera anser att jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Och ibland räcker det att komplettera sanningarna med alternativa bilder för att helheten ska bli mer sanningsenlig. Särskilt nu när AI kan generera bilder och filmer som tycks riktiga, men som är falska.

Länktips: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/robin-olovsson-sommarpratare-2025

Länktips: Daniel Hermansson (känd från SVT:s Muren) och kollega med Robin tipsar om norrländska historiepodd-avsnitt: https://www.historiepodden.com/post/historien-om-norrland

Hur ska media hantera SD?

TV4 och Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik har valsat runt några dagar i media. Regeringen Kristersson har inte bestämt sig om man har förtroende för Jimmie Åkesson. Johan Pehrsson vill se en uppförandekod, där partierna lovar att inte använda sig av anonyma konton. Socialdemokraternas partisekreterare Baudin vill naturligtvis se skarpa åtgärder och lyfter det säkerhetspolitiska perspektivet, där desinformationen ju kan användas för att bidra till det ökade terrorhotet mot Sverige, när vilseledande och felaktig information studsar runt i internationella medier. Oppositionen reagerar starkt. Att destabilisera Sverige tycks ju vara ett mål för SD och är inget att bara låta passera.

Uppgivenhet, likgiltighet eller…?
I P1:S Studio Ett den 20 maj fanns ett inslag om trollfabriks-härvan. (Länk se nedan). Det som fångade mitt intresse var hur ointresserad och nästan likgiltig politik-kommentatorn Fredrik Furtenbach lät. Hans kommentarer finns mellan cirka 13:30 och 16:40 i programmet. Furtenbach säger där att ”Luften verkar gå ur den här affären nu om inga nya avslöjanden kommer fram. Om det bara blir en strid mellan det röda och det blå laget så försvinner trycket och nyhetsvärdet i det”.

Hur förändrar avslöjandet medias arbetssätt?
Studio-Ett-reportern försöker ställa rätt frågor, men Furtenbach tycks rycka på axlarna och anse att affären snart är överspelad och valrörelsen inför 9 juni kan ta fart på allvar. Business as usual verkar vara vad han ser framför sig. En fråga som hade kunnat passa in i inslaget är hur det påverkar Sveriges Radios arbete och konkreta arbetsmetoder, intervjuer och annat när nu Åkesson så tydligt i sin motoffensiv utmålar media till fienden, att det pågår en konspiration mot SD, något som Åkesson ser som det verkliga problemet osv. Går det att intervjua SD-företrädare på samma premisser som övriga partier? Är det rimligt att SD deltar i debatter på samma villkor som de demokratiska partierna… osv?

Hur ska media hantera sitt uppdrag?
Vad innebär SD:s förhållningssätt för hur media ska hantera sitt uppdrag? SD vill ju uppenbarligen inte bli granskade, eftersom man anstränger sig att förneka förekomsten av anonyma konton, man internt blir upprörda när en dator lämnas in på reparation (och i ”orätta händer” skulle kunna avslöja vad som pågår), när man ständigt döljer hur tätt SD och kanalen Riks samarbetar osv. Hur ska media förhålla sig till att sju partier är överens om de demokratiska spelreglerna medan det åttonde, SD, har helt egna regler för hur det politiska samtalet ska föras och hur sambandet mellan maktutövning, förtroendeuppdrag, granskning och rapportering ser ut i en demokrati?

Luften har gått ur…?
Intrycket av Furtenbachs kommentarer är att han gärna ser att stormen bedarrar och frågan om SD:s antidemokratiska metoder läggs till handlingarna, eftersom om inget nytt händer försvinner trycket och nyhetsvärdet, som han säger. Har han helt missat att kartan inte längre stämmer med verkligheten? Sju partier vet att det åttonde inte bryr sig att följa de demokratiska spelreglerna och Ekots politik-kommentator kan bara konstatera att ”luften verkar gå ur den här affären”.

Ska sju partier acceptera det åttonde partiets sabotage?
Furtenbach säger dessutom att M och KD verkar ha funnit sig i att SD har anonyma konton och de nöjer sig med några små symboliska eftergifter. Samarbetet är det viktiga, konstaterar Furtenbach. Och tycks därmed nöjd med att demokratins fundament ruckas av ett antidemokratiskt parti. Det naturliga vore väl att åtminstone värna den egna yrkesrollen, journalistikens plats i det demokratiska systemet, där transparens, ärlighet och ansvarsutkrävande är centrala delar. Kan vi ha ett politiskt landskap där det åttonde partiet benämner de sju andra, media och andra motståndare för ”klägget”? Vart leder den attityden? Måste de sju partierna acceptera att det åttonde strävar efter att ändra det demokratiska systemet? Och Furtenbach konstaterar bara att ”luften verkar ha gått ur den här affären”. Det är väl snarare han själv som tycks ha resignerat.

Vänsterliberal = demokratiskt sinnad
Att problemet med Åkessons attityd är påtagligt framgick också av en debatt i SVT Aktuellt häromdagen, då Magdalena Andersson (i studion) och Jimmie Åkesson (på länk) skulle debattera affären. Åkesson fortsätta där sitt generalangrepp på de partier han betecknar ”vänsterliberala” och att det egentligen var hans parti som var offret och att han bara ägnat sig åt humor och satir, korridorsnack och annat. (”Vänsterliberal” är f.ö. ett ord som egentligen betyder ”demokratisk sinnad” på SD-språk, men det kan han inte säga utan att själv framstå som den antidemokrat han är).

Rama in utfrågningar tydligare
Media måste generellt tänka på att rama in debatter bättre, när SD ska medverka. Kanske visa tydliga siffror och grafik innan frågor ställs, eftersom SD gärna bluffar i direktsändning och påstår saker som inte stämmer. Media måste lära sig att det åttonde partiet inte har ett ärligt uppsåt och inte spelar det politiska spelet på samma villkor och med samma metoder som de sju övriga. Och uppepå detta det säkerhetspolitiska dilemmat med ett höjt terrorhot, påeldat av justitieutskottets ordförande.

Länktips: Studio Ett 20 maj, https://sverigesradio.se/avsnitt/2385777#631

Fredrik Furtenbach i en intervju på nyhetsplats, med ungefär samma budskap som i Studio Ett-inslaget: https://sverigesradio.se/artikel/furtenbach-trollfabriksskandalen-gar-mot-ett-antiklimax

Trettio minuter i veckan?

Tack till Stockholm Resilience Centre

En gång i månaden borde Public Service intervjua någon av de forskare som arbetar med ovanstående diagram. För att fler ska förstå vad vi håller på med. Sex av de nio huvudkategorierna av planetära gränser är överskridna. Och ingenting tyder på att vi minskar belastningen eller håller på att korrigera för vårt felaktiga beteende.

”Varför sa ni ingenting?”
Man kan förstå om kommersiella mediehus, som är beroende av annonsintäkter och en applåderande publik inte känner någon lockelse att tala om för publiken hur illa det är ställt. Men det finns rimligen ett samhällsinformationsuppdrag i botten för Public Service. Det borde man ta på allvar och regelbundet förklara för publiken hur verkligheten ser ut. Och bjuda in politiker att kommentera. Så att det blir tydligt vilka som säger ”Det är lugnt, vi fortsätter som vanligt.” och vilka som säger ”Det här är akut och allvarligt.”

Tipping points med oklar fortsättning
”Varför sa ni ingenting?” kommer det heta om några decennier när vi nått ett antal tipping points och helt okända konsekvenser för de system som tagit årmiljoner att formas. Och så kommer helt andra krafter att aktivera sig för att ”rädda vad räddas kan” av upparbetade förmögenheter, privilegier och ojämlika livsvillkor. Våldet lär eskalera i kölvattnet på alla kriser, vilket i sin tur skapar utrymme för auktoritära ledare…

Det är på riktigt
Ska vi göra något behöver vi veta hur läget är. En gång i månaden, trettio minuter, en söndag kväll kanske, när folk dammsuger, planerar veckan eller gör annat på hemmaplan borde det rimligen finnas utrymme för en genomgång av något av de nio sakområden som Johan Rockström var först med att lansera och som nu kontinuerligt uppdateras av Stockholm Resilience Centre. De planetära gränserna är inte på låtsas, de handlar inte om att vinna i Mellot eller att göra flest mål i fotboll. De är på riktigt och de är överskridna. Klimatet nämns då och då i det mediala flödet, men som framgår av bilden ovan är klimathotet bara ett av flera systemhot mot den tillvaro vi tagit för given. Inser vi vidden?

Vill vi fortsätta resan?
Ju längre vi blundar, ju längre vi struntar i att åtgärda problemen och ju längre vi envisas med att fokusera på fel saker desto svårare blir det att återställa balansen. Planeten ”klarar sig” alltid. Den kommer att justera olika processer precis som den alltid har gjort. Frågan är om vår civilisation vill fortsätta som passagerare eller om vi passivt låter oss svepas med av vår självförvållade artutrotning.

Jag hoppas på ett uppvaknande.

Länktips: Jämförande diagram kring de planetära gränserna över tid: https://www.stockholmresilience.org/research/planetary-boundaries.html

Vi måste tacka journalisterna

Sveriges Radio sände nyligen en timmes frukostseminarium om utrikesjournalistiken och hur den förändrats på tio år. (Länktips se nedan). Det var just tio år sedan Nils Horner, korrespondent i Kabul, mördades. Och några av de journalister vi är vana att lyssna till berättade om hur deras arbete har förändrats det senaste decenniet. ”Trump, Putin och Netanyau” var det korta svaret från en av dem i panelen. Och att allt fler länder numera har regimer som inte ser värdet av oberoende journalistik, utan tvärtom vill kunna kontrollera informationsflödet är också tydligt.

Att möta en lögn med en annan lögn leder fel
Hur man arbetar i Ukraina när det pågår ett krig fick vi också en bild av. Hur svårt det kan vara att möta propaganda och lögner. Det heter ju också att det första offret i ett krig är sanningen. Att bemöta en lögn från den ena sidan med annan lögn från den motsatta sidan leder ju dessutom bara till alltmer förvärrade konflikter och motsättningar. Förståelse och nyanser går förlorat i en polariserad värld. Det var ju ingen tillfällighet att Trump sedan han klev fram på den internationella scenen för åtta år sedan beskrev media som fienden.

Hur når man Tik-Tok-generationen?
En annan intressant delfråga som kom upp och inte riktigt fick något svar det var hur Public Service ska nå Tik-Tok-generationen, de unga som får mycket av sin löpande information på Tik-Tok. ”Vi får inte använda Tik-Tok”, sa någon av medarbetarna på Sveriges Radio. Så hur ska de unga nås med en nyanserad och verklighetsnära beskrivning av hur världen ser ut och vilka olika vägar framåt som finns för beslutsfattare på alla nivåer? Hur ska man nå Tik-Tok-publiken när man inte får använda Tik-Tok?’

Inga konsekvenser
Tyvärr har ju också både regimer och terrorgrupper, miliser och andra makthavare lärt sig att det får inga konsekvenser på något sätt om journalister hotas, utsätts för våld eller till och med mördas. En incident i Filippinerna beskrevs i programmet, där ett femtiotal journalister mördades vid ett och samma tillfälle. Och det finns naturligtvis mörkertal. Martin Schibbye deltog i seminariet och hans fjorton månader i etiopiskt fängelse illustrerar ju hur farligt journalistyrket kan vara.

Det finns inget mål, bara en strävan
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Minns inte vem som sa detta, men det är naturligtvis så att förutfattade meningar och tvärsäkra förhållningssätt är enklare att omfamna än en nyanserad och tvivlande attityd. Jakten på sanningen har inget slutmål. Det finns hela tiden mer fakta och mer kunskap att plocka upp. Samtidigt som vi måste agera på den nivå av kunskap vi har, kopplad till de värderingar vi valt att luta oss mot. Varje dag. Och tacka de journalister som anstränger sig att ge oss en sann bild.

Länktips: https://sverigesradio.se/avsnitt/frukostseminarium-till-minne-av-nils-horner

Kärnkraft igen: Det finns inget mänskligt i ett omänskligt system

P4 Göteborg har gjort ett drygt 20 minuters inslag om ett antal misstag vid reaktor 4 på Ringhals. Se länktips längst ner. Bilden som framträder förstärker och bekräftar det jag påpekat flera gånger på den här bloggen, att det inte går att gardera sig mot mänskliga misstag. Och historien har ju också visat i Tjernobyl och i de svenska verken, där vi varit snubblande nära en katastrof, hur tekniska störningar i kombination med mänskliga fel kan bli ödesdigra. (Se även länk nedan till mitt inlägg om fyra avgörande argument mot kärnkraft).

Felfrihet finns inte
P4 Göteborg intervjuar Ringhals VD, tidigare strålsäkerhetsexperter och några anställda vid Ringhals. Fram träder en bild, som väldigt väl illustrerar att det aldrig går att helt eliminera mänskliga fel. Och dessutom måste det ingå flera oberoende kontrollnivåer i varje organisation så att felen kan upptäckas och rapporteras som just fel. Ringhals VD uttrycker detta på ett väldigt tydligt sätt i inslaget när han säger att ”Vi har 100 procent transparens mot strålsäkerhetsmyndigheten”. Det är detsamma som att påpeka att Ringhals på inget sätt försöker dölja sina misstag, vilket ju hade varit ännu mycket värre. Men att det inträffar driftsstörningar, både tekniska och mänskliga fel, är en del av vardagen. Ingen teknik är felfri, ingen människa heller. Nivån ovanför driften, som kan ha i uppgift att hitta möjliga fel, blir på sätt helt avgörande.

Granskade sig själv
En driftsingenjör, som väljer att vara anonym, bekräftar också att ”Misstag kan ske överallt, men konsekvensen är nog svårt att föreställa sig”. Strålsäkerhetsmyndigheten kritiserar dessutom Ringhals för att ha varit jäviga vid en inspektion. Jävet sägs hänga ihop med att samma person både var ansvarig för säkerhetsarbetet och granskningen av detsamma. Man kan inte med trovärdighet granska sig själv. Detta kommenterar VD:n med att ”det är så vi har jobbat” och tillägger att en bra säkerhetskultur är att rätta till sina gap när man ser dem. Indirekt erkänner han därmed att det alltid kan uppstå fel. Och att felen kan ligga på systemnivå, likaväl som på individ-dito. Kanske behöver VD:n tänka igenom sitt uppdrag en gång till.

Två misstag och dessutom fel rapportering
De två incidenter inslaget beskriver handlar om en tryck-kokare som överhettas och som leder till ett oplanerat driftstopp av Ringhals 4 från den 29 augusti 2022 och sju månader framåt, vilket naturligtvis bidrog till att elpriserna blev extra höga hösten 2022. Kostnaden för Ringhals blev 100 miljoner kronor och saneringsarbetet blev väldigt komplicerat. Den andra incidenten inträffade vid ett underhållsstopp i midsommartid samma år, då någon hade glömt en verktygslåda vid en dörr som skulle ha varit stängd. Det ihop med ett felaktigt meddelande på en anslagstavla och ett missförstånd mellan anställda bidrog till incidenten. Strålsäkerhetsmyndigheten konstaterar att även rapporteringen om denna incident blir fel och i maj 2023 sänker myndigheten Ringhals betyg till ”acceptabelt”, vilket är steget före underkänt. Myndigheten borde nog göra fler oanmälda inspektioner får att få VD och personal att förstå allvaret.

Feltyper: teknik, missgrepp och missförstånd och system
Det går att dra ett par enkla slutsatser av dessa och andra rapporterade incidenter. 1. All teknik går sönder, frågan är bara när och om det får avgörande avgörande konsekvenser. 2. Alla människor kan göra fel eller missförstå varandras budskap, frågan är bara om misstagen får avgörande konsekvenser. 3. Vid fel och misstag är det helt avgörande att felen och misstagen identifieras, beskrivs och rapporteras utan ytterligare misstag eller missförstånd. Särskilt komplicerat är detta naturligtvis när verksamheten inte bedrivs enligt protokollet, dvs vid avstängning och när enstaka och unika åtgärder vidtas för att rätta till något. Det står ingenstans i instruktionen att en dörr inte får hållas öppen av en verktygslåda eller att en dammsugare inte får stå på fel plats. En instruktion som skulle beskriva alla tänkbara och otänkbara situationer skulle ingen till slut orka bry sig om.

Vad händer i en gråzon?
I P4 Göteborgs inslag sägs också att driften har prio ett. En anonym medarbetare på Ringhals säger det som alla inser. Det är dyrt att inte ha driften igång. I valet mellan att dubbelkolla och trippelkolla att alla reglage står rätt respektive att tjäna driftstid och nöja sig med att någon säger sig ha kollat att alla reglage står rätt blir det enligt denna logik viktigast att spara tid och idriftsätta anläggningen. Förr eller senare leder det till större fel. För det finns ingen felfri människa eller felfri kommunikation. Alla kan omedvetet (eller medvetet) göra fel. Skulle Sverige hamna i en gråzon av sabotage mot samhällskritiska installationer, där en illasinnad fiende vill skada oss är det inte långsökt att hitta olika sätt att stoppa driften vid något av de sex kärnkraftverken.

En farlig utveckling
Och nu vill Tidögänget bygga fler potentiellt farliga verk, påhejade av en grupp industriägare, som av outgrundlig anledning helst önskar att alla skattebetalare subventionerar företagens möjliga vinster i dessa storskaliga och farliga installationer. Ser de inte riskerna på alla plan? Tror de på allvar att de själva och världen vinner på att utvecklas i en riktning, där kontroll och kontroll av kontrollerna blir både mer nödvändiga och farliga? Att försöka eliminera den mänskliga faktorn leder bara till ett omänskligt samhälle.

Länktips: P4 Göteborg: https://sverigesradio.se/avsnitt/hela-granskningen-misstagen-som-sankte-ringhals

De fyra viktigaste motargumenten: https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Radions Konflikt sätter fingret på ett hot

Det är litet tjatigt att behöva ta upp atomkraft gång på gång, men eftersom Tidöpartierna hängt upp så mycket av sin energi- och klimatpolitik på denna lösning är det ju tyvärr nödvändigt att återkomma då och då till denna nukleära energiframställning. I förra veckan sände Sveriges Radio ett program i serien Konflikt, som kan vara värt att uppmärksamma. (Länktips se nedan).

Westinghouse har en viktig roll
Konfliktredaktionen gick tillbaka till 1945 och hur Sverige i ett par decennier höll fast vid tanken att utveckla både atomvapen och atomenergi, och hur man så småningom övergav självförsörjningstanken och beslöt att använda amerikanska Westinghouse som leverantör för kärnbränslet för svensk energiproduktion. Att Westinghouse övertog Asea Atom och finns i Västerås är för min del en pusselbit till varför den svenska NATO-ansökan inte utesluter atomvapen på svensk mark. Kopplingen mellan atomvapen och atomenergi är tydlig.

Vad håller Rosatom på med?
Konfliktredaktionen intervjuar experter på ryska Rosatom, som är ett statligt kontrollerat företag med många roller. Lite skrämmande och udda är att Rosatom delfinansierat byggandet av en rysk-ortodox kyrka i Västerås, samma Västerås som Westinghouse återfinns i. Ett centralt tema i programmet är att Putins krigföring i Ukraina tydliggjort hur extremt utsatta måltavlor kärnkraftverk kan vara i en kris- eller krigssituation.

Det räcker att hota…
Här kunde Konflikt-redaktionen varit ännu tydligare, tycker jag. Det räcker med att det finns sex kärnkraftverk i drift i Sverige, sex potentiella måltavlor för en illasinnad motståndare som vill hota eller skada Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig ett försvagat NATO, där en Trump eller en Trump-kopia i USA anser att ”Europa får klara sig själva” och därmed att Putin eller en efterföljare till honom positionerar Ryssland ännu mer aggressivt i Europa. Några cirklande drönare ovanför Forsmark kan räcka. De behöver inte ha vapen ombord, det räcker naturligtvis att hota: ”gör som vi säger, annars…”

Nu krattar Tidöpartierna manegen
I gråzonen mellan kris och krig utgör de nukleära installationerna tacksamma och PR-mässigt tydliga måltavlor. Det går inte att missförstå vad en tänkt angripare syftar på. Att i detta världsläge insistera på att stoppa vindkraft och att bekosta mycket dyrare kärnkraft försätter Sverige i en mycket sårbar position. Tänk dessutom tanken att Åkesson är med i den krets av beslutande politiker som ska stå emot eller vika ner sig för Putins krav…. Det blir ett spektakel utan dess like att höra Åkesson låtsas att han inte uppskattar Putins formella och informella inflytande över Sverige. På så sätt krattar Tidöpartierna nu manegen för en helt ny situation, där det blir Putin, Åkesson och andra auktoritära ledare som kan sätta agendan i Sverige. Orimligt är det inte.

Länktips: Konflikt i P1, som sändes 15 december, under rubriken Så blev kärnkraften ett militärt mål. https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2312426

Vattenfrågan får inte tappas bort

IPCC har kommit med en ny rapport. Klimatklockan tickar obönhörligt och handlingsutrymmet krymper snabbt när det gäller klimatförändringarna. En effekt som den snabba förändringen bidragit till är att 69 procent av alla jordens ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit, som jag skrivit om tidigare.

FN-konferens 22 – 24 mars
En annan delfråga som det är nödvändigt att uppmärksamma mer är vattenfrågan. Den 22 till 24 mars ägde en FN-konferens rum på temat vatten. Rapporteringen inför och efter mötet har varit sparsam. Ändå är livet på jorden helt beroende av att vi har tillgång till rent vatten. I Sverige är vi relativt gynnade av god vattenförsörjning. Och kanske just därför borde vi ha ett ansvar att ägna frågan mer uppmärksamhet. Om inte rika och välmående länder ägnar problemen en tanke – vem ska då hjälpa de utsatta?

Bra artikel i The Guardian
The Guardian hade för ett par veckor sedan en artikel, där Johan Rockström och Mariana Mazzucato, som båda leder the ”Global Commission on Economics of Water” fick komma till tals. I artikeln betonar de att ”vi använder vattenresursen på fel sätt, vi förorenar vattnet och via klimatpåverkan påverkar vi vattencykeln på ett avgörande och negativt sätt”. De lyfter också behovet av social rättvisa kring vattenförsörjningen, att den inte enbart får ses som en teknisk eller finansiell fråga. Hur olika länder ligger till när det gäller att konsumtionen överstiger tillgången på färskvatten framgår av bilden här nedan. Kuwait använder 38 gånger mer vatten än de har. (Se länktips nedan).

Ur The Guardian 16 mars 2023

Ur programinformationen för FN-mötet
Fem interaktiva dialoger genomfördes på FN-mötet. De fem dialogerna beskrevs så här i media inför mötet på www theeuropeantimes news den 19 april:

Vatten för hälsan: Tillgång till rent dricksvatten, hygien och sanitet.
Vatten för hållbar utveckling: Värdera vatten, vatten-energi-mat Nexus och hållbar ekonomisk utveckling och stadsutveckling.
Vatten för klimat, motståndskraft och miljö: Källa till havet, biologisk mångfald, klimat, motståndskraft och minskad risk för katastrofer.
Vatten för samarbete: Gränsöverskridande och internationellt vattensamarbete, tvärsektoriellt samarbete och vatten över 2030-agendan.
Vattenåtgärdsårtionde: Påskynda genomförandet av årtiondets mål, inklusive genom FN:s generalsekreterares handlingsplan.

Det avgörande blir att rätt aktörer går in och tar sitt ansvar för de olika delarna av vattenfrågan. FN har historiskt haft svårt att fördela ansvar. Man är bättre på att beskriva läget än att faktiskt få något gjort, med undantag av att en del FN-organ faktiskt gör skillnad, som Unicef m.fl. Klimatfrågan med vidhängande problem har inte på samma sätt de operativa kanaler som krävs.

Havs- och Vattenmyndigheten bidrar med kunskap
Vi har en expertmyndighet i Sverige, Havs- och Vattenmyndigheten, med huvudkontor i Göteborg. Generaldirektör Jakob Granit sa så här inför avresan till FN-konferensen om hur viktig denna konferens var: – ”Den är mycket viktig, skulle jag vilja säga. Att vattenfrågorna hanteras rätt – lokalt, regionalt och globalt – är avgörande för mänskligheten. På konferensen kommer Sverige också att lyfta vikten av samarbete kring gränsöverskridande vattenresurser något som är viktigt för utveckling, ekosystem och för att undvika konflikter om begränsade vattenresurser.”  Han lyfte också fram hur stor vattenfrågan är för miljarder människor:
– ”Ett av FN:s globala mål handlar om vikten av rent vatten och sanitet för alla. Vi måste lösa problemen med nuvarande vattenhantering och att se till att alla människor i världen har tillgång till rent dricksvatten, en extremt viktig del av vardagen. Idag lever över två miljarder människor utan tillgång till säkert dricksvatten, så vi har en del att göra.” (Länktips, se nedan).

Vetenskapsradion kommenterade flaskvattenindustrin
Sveriges Radio lyfte flaskvattenfrågan inför mötet. En ny FN-rapport har satt fingret på hur en ny flaskvattenindustri tar resurser från att fler människor får tillgång till rent vatten. Två miljarder människor har inte regelbunden tillgång till rent vatten och flaskvattenindustrin bidrar inte till att lösa frågan om rent vatten till alla. (Länktips se nedan).

Marknaden är aldrig nöjd
Det finns ju dessutom politiska partier i Sveriges Riksdag som märkligt nog anser att privatisering av vattnet vore en lämplig väg att gå. Förmodligen inspirerade av utvecklingen i vissa utvecklingsländer där Coca Cola är billigare än rent vatten….

Det kan tyckas att rent vatten är en icke-fråga i Sverige. Vi skruvar på kranen och vi inbillar oss att det vatten vi har ska finnas när vi behöver det. Men just här borde vattenfrågan kunna lösas eftersom vi har gott om det. Och då inte enbart genom att Solvatten är en uppskattad svensk uppfinning, som gör nytta. Mer behövs.

Länktips:
The Guardian-artikel: här

Havs- och Vattenmyndigheten: här

Sveriges Radio, Vetenskapsradion: här

Solvatten: https://solvatten.org/sv/samarbeta/