Kan en robot dömas?

Det finns en utbredd teknikoptimism i vissa kretsar. Tekniken ska lösa det mesta. Små partiklar i stratosfären ska reflektera solinstrålningen, så att klimatförändringen bromsas. Mars ska koloniseras. Självkörande bilar ska lösa våra transportproblem, avancerad AI-teknik ska avlasta hemtjänsten när robotar pysslar om de gamla, maskinerna ska till och med bygga nya maskiner utan att människan är involverad – det är ingen hejd på optimismen. Man glömmer två saker: All teknik går sönder och det finns alltid en mänsklig faktor att ta hänsyn till.

Exemplet Boeing
Boeing 737 Max 8 var en typ av flygplan som tekniskt ansågs ligga i framkant. På kort tid inträffade två olyckor med snarlika förlopp. Så här skrev tidningen Ny Teknik i mars 2019: ”Enligt experter tycks de båda krascherna likna varandra då planen bara några få minuter efter start störtdykt mot marken. Planet i Indonesien ska ha kraschat efter att nödsystemet felaktigt gått igång och därefter aktiverat autopiloten, som styrt planet nedåt. Piloterna ska inte ha kunnat ta över planet manuellt innan det slog ner i havet.” Nu tycks Boeing ha börjat leverera planet igen. Men exemplet blir i bästa fall en fortsatt väckarklocka för en övertro på automatiska tekniska system.

Olyckor som vi minns
Den minnesgode kan också komma att tänka på hur Tjernobyl-katastrofen uppstod 1986 och hur en kvarglömd dammsugare i Ringhals 2 den 10 maj 2011 kom att leda till en brand inne i reaktorn som kostade ägarna 1,8 miljarder kronor. Det är två illustrativa exempel på hur det – trots alla rutiner – sker mänskliga misstag, som får förödande konsekvenser. Vi hade tur att Ringhals-olyckan ”bara” handlade om en mindre brandförlopp och några månader i förlorad driftstid. Det hade kunnat bli mycket värre.

Två små exempel i vardagen
På ett privat plan har jag just nu två pågående exempel. En hiss i huset där jag bor beter sig märkligt ibland. Den tvärstannar mellan våningsplan, går sedan sakta vidare till rätt nivå och fortsätter därefter att fungera som tänkt. Eller får plötsligt för sig att växla till något slags serviceläge, då ingen knapp fungerar. Just i en hiss vill man inte drabbas av tekniska fel. Eller vår porttelefon, där öppningsfunktionen för att släppa in besök bara fungerar två gånger av tre i bästa fall. Teknik, som man litar på ska fungera i ett 8-våningshus, går just nu inte att lita på. Det är många trappor att gå om ytterporten ska öppnas manuellt och hissen är på dåligt humör.

Framåt
På den mer principiella nivån måste vi vara observanta på teknikens möjligheter och på vilka risker den för med sig. I takt med att fler och fler funktioner digitaliseras och integreras i det stora informationspusslet finns en risk att oväntade störningar leder till allvarliga problem på olika nivåer. Och självklart är det praktiskt att kunna utföra en massa ärenden med hjälp av en mobiltelefon, köpa, betala, planera, hålla kontakt, bli informerad osv. Samtidigt kan tekniken användas på ett sätt som skadar den enskilde eller delar av samhället. Regimer som vill ha koll på sina medborgare och destruktiva krafter som har egna motiv för att nå sina mål kan också använda tekniken.

Den moraliska aspekten har vi alltid själva ansvar för – i alla fall än så länge. Vad som händer i ett samhälle där den artificiella intelligensen själv tar beslut vet vi inte. Kan en robot dömas till böter eller fängelse?


Hur blev Gode män onda?

Vi läser i tidningar och förstår från nyhetssändningar att det finns stora problem med systemet med Gode män. Vid en slumpvis genomförd kontroll hittades 26 försvunna miljoner kronor. Troligen rör det som betydligt mer, som gode män har kommit över genom ett bedrägligt beteende. ( Se länktips nedan). Nästan inga oegentligheter har polisanmälts och bedragarna går fria. Systemet verkar inte fungera. Kommunala överförmyndare tycks inte göra sitt jobb. Och i slutändan är det de hjälpbehövande som drabbas. Hur blev de gode männen onda?

Korruption?
Länsstyrelsen som granskat de slumpvisa fallen konstaterar att det föreligger kompetensbrist. De förtroendevalda överförmyndarna tycks inte ha kunskap om vad de ska granska och hur. Men det skulle också kunna förhålla sig på ett annat sätt. Gode män kan förmå överförmyndare att blunda för oegentligheter mot en del av ”bytet”. Det brukar kallas korruption och brukar vi hävda att vi inte har i Sverige. Men dessa energiska journalister som gräver djupt i tusentals Youtube-klipp för att hitta bra citat att fälla ministrar med, skulle ju faktiskt kunna följa upp detta. Hur är det med relationen mellan överförmyndare och gode män? Är de kompisar? Förstår överförmyndaren mycket väl vad som pågår? Är detta en betydligt större skandal än det verkar? Vad säger Bo Rothstein, som forskar i ämnet?

Tilltron naggas ordentligt i kanten
Troligen gör de allra flesta gode män en bra och samhällsnyttig insats. Det är i alla fall vad man önskar. Gode män behövs för att hantera vardagslivet för sjuka, äldre, nyanlända barn, omyndigförklarade osv. Men den bristande kontrollen kan naturligtvis, kopplad till en blygsam ersättning för arbetstiden, göra att enstaka gode män faller för frestelsen att belöna sig själv med lite extra pengar. Kan de superrika flytta sina oskattade förmögenheter till Panama med bankernas goda minne, blir det kanske lockande för den enskilde gode mannen att passa på och sko sig med några tusenlappar. Hela skattesystemet och tilltron till de gemensamma utgifterna och de samhällsnyttiga funktionerna bygger på grundtanken att alla bidrar efter förmåga och erhåller stöd efter behov. Låt oss hoppas att ”Gode män-skandalen” inte ytterligare minskar tilltron till samhällsbygget. I slutändan är det vars och ens etik och moral som blir avgörande.

Detta är text nummer 500
Sedan jag började blogga regelbundet för cirka 4 år sedan har jag nu skrivit 500 bloggposter. En erfarenhet av detta är att övning ger färdighet. Jag har nytta i andra sammanhang av att författa korta och tydliga texter. Och skrivandet tvingar mig att precisera och formulera iakttagelser och synpunkter, som jag själv kan ha nytta av och som i bästa fall kan inspirera andra i arbetet. Nästa mål blir 1000 texter.

Länktips: Inslag i Sveriges Radio: http://t.sr.se/26t8SjN

Ska humanitet bestraffas?

För en gångs skull körde jag bil igår och lyssnade till Studio ett i radions P1. Det var ett inslag om en rättsprocess i Danmark. En tidigare barnombudsman i Danmark och hennes man hade hjälpt några syriska flyktingar med skjuts några mil genom Danmark och bjudit dem på kaffe och kanelbulle. Det hände när motorvägen mellan Rödby och Köpenhamn var avstängd för trafik med anledning av de många flyende som ville ta sig till Sverige hösten 2015. Dansk polis hade stängt av motorvägen för att ingen skulle komma till skada. Polis på platsen hade inget att invända mot att frivilliga gav flyktingar skjuts. Men nu kommer det rättsliga efterspelet. Det är enligt dansk lag förbjudet att skjutsa personer som vistas illegalt i landet. Lagstiftaren har naturligtvis tänkt på människosmugglare. Nu var det frågan om frivillighet och medmänsklighet – trötta människor, därav en del barn, behövde hjälp att ta sig till Sverige, där de hade släktingar. Nu tas målet vidare till högre rättsinstans. Vanlig anständighet och medmänsklighet ska bestraffas med böter i Danmark.

Trolleritrick
Något har gått snett i rättstillämpningen om det moraliskt riktiga blir det juridiskt straffbara. Vilket samhälle får vi om vi inte längre får erbjuda hjälp till de som ber om det? Det är lika fel som när man vill förbjuda tiggeri. Det går inte att förbjuda tiggeri om vi vill ha ett samhälle där människor bryr sig om varandra. I fallet med tiggeriet skorrar det extra mycket eftersom förslaget faktiskt skulle innebära att värderingen av vad det innebär för oss icke-tiggare att uppleva tiggeriet är viktigare än det är för tiggarna själva att uppleva sin situation. Det är för att vi ska slippa se nöden som förslaget dyker upp lite då och då. Som om fattigdom och utsatthet skulle försvinna bara genom att dessa företeelser inte får nämnas eller visas. Det hela påminner om hur man kan lura barn. Man kan lura dem att det onda försvinner om de tänker på något annat.

Varifrån kommer dessa idéer?
När medmänsklighet bestraffas och när tiggeri föreslås bli förbjudet slår samhället in på en inhuman väg, som förstärker misstro och bygger sociala barriärer mellan människor när det är motsatsen vi behöver. Varifrån kommer dessa idéer? Hur kan de få genomslag? Har materialismen och egoismen fått ett så starkt grepp om vår tid att vi inte längre ser vad som pågår?

Länktips: Studio ett den 21 mars 2016. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1637

Diskvalificerar vi vårt eget omdöme?

Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.

Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.

En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.

Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.

De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?

Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”

Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.

Idéernas kamp

Ibland får man känslan att vår tids konflikter och motsättningar är symptom på något större. Syrien slits isär av strider mellan de som har och de som skulle vilja ha makten i landet. Egyptens ledare förstärker motsättningar istället för att bygga ett solidariskt, sammanhållet land. Klimatförändringarna möjliggör mer klimathotande arktisk oljeutvinning. Förmögenhetsfördelningen mellan rika och fattiga i världen är absurd.

Idéernas kamp
Jag kan inte låta bli att se ett mönster i alla dessa konflikter. Det som pågår tycks vara en idéernas kamp. Det verkar som om idén om medmänsklighet, ansvarstagande och empati som vägledande principer tycks förlora mot idén om kortsiktigt inflytande för det egna särintresset. ”Vi” definieras snävare och snävare. Inte ens barnens framtid tycks beröra.

Mellantider
Idéernas kamp pågår, tycks det, på alla möjliga plan och områden. Det långsiktigt rimliga och för samhället bästa tycks ständigt förlora mot de kortsiktiga intressena. Dow Jones stiger, Nazdaq faller – på bästa sändningstid beskrivs indikatorer som mellantider i ett race för den egna profiten. Vinner du? Förlorar du? Och i deklarationstider: ”Så här kan du undvika att betala skatt”… Varför tror vi att lägre skatt ger oss ett bättre samhälle?  Idén om att gynna sig själv på helhetens bekostnad finns överallt.

Upplösning
På global nivå är det mer och mer uppenbart att krig mellan nationer har blivit mer sällsynta. Istället är det befolkningsgrupper inom länder som strider mot varandra. Miliser kallas de ofta, som om de stod för något positivt. Laglösheten och bristen på alternativ livsföring tycks lägga grunden för piratverksamhet och systematiska kidnappningsförsök vid Afrikas horn. Respekten för andras liv och egendom saknas. Områden slutar att fungera som samhällen. Kvinnor och barn lider mest.

Kollissionen
Sanningen offras snabbt i dagens konflikter. Är det inte inte pressen i Ryssland och Vitryssland som åläggs begränsningar så är det USA som jagar sanningssägare som Manning och Snowden med hundraåriga fängelsestraff för att de blottlagt obehagliga sanningar. Lite märkligt är det att höra ledande svenska politiker mumla när principen om det öppna informationssamhället kolliderar med statens behov av kontroll. Varför förs inte en livlig och principiell debatt om denna avvägning? Vilken version av Stasi-samhälle vill vi egentligen ha?

Kompassen
Det var enklare förr. Var och en fick sin dos av etisk fostran en gång i veckan när prästen stod i predikstolen. Idag måste var och en finna sin moraliska kompass. Uppenbarligen har vi en bit kvar innan principen om medmänsklighet och människokärlek står över egoismen. Kampen fortsätter.

Den som tiger samtycker

Specialiseringen är nödvändig. Vi behöver professionella yrkesmän för att hävda oss på olika marknader. Välutbildade, välbetalda och väl presterande personer som fyller en viktig uppgift i det maskineri som samhället utgör. Men det finns, som oftast, en baksida av detta.

Okunskap en fördel
Under pensionsdagarna den 5 oktober presenterade finansmarknadminister Peter Norman sina tankar kring hur konsumentskyddet kan stärkas relativt pensionsbolag och deras försäljningsmetoder. Där fanns också klarsynta analytiker som klart och tydligt deklarerade att konsumenterna gör dåliga affärer just för att pensionsbolagen drar fördel av folks okunskap. Och dessutom är mängden information och den språkliga gestaltningen sådan att konsumenten lätt hamnar i underläge.

Dynamiken finns i kunskapsskillnaden
Just okunskap som ett fundament till att göra affärer måste studeras närmare. Det är vår okunskap om, – och verktygslåda, tid och tålamod för – bilreparationer som gör att vi vänder oss till en bilverkstad för att laga bilen. Vi går till frisörer, tandläkare, tapetserare, pianostämmare och värderingsmän för att få olika tjänster utförda. Skillnaden i kunskap blir en väsentlig del av affärsidén.

Gränsdragning?
Men var går gränsen mellan att på ett rimligt sätt ta till vara sakkunskap och att på ett orimligt sätt profitera på människors oförmåga och naiva tilltro till de professionella? När övergår den köpta tjänsten till att bli ett otillbörligt utnyttjande av kunskapsskillnad eller ett sätt att profitera på andra människors tillit?

Utsatta
Extra viktigt blir detta i relation till barn, gamla och personer med nedsatta funktioner. Barn luras att köpa virtuella prylar på internet. Gamla luras att köpa osäljbara produkter och tjänster i telefon och förstår ofta inte vad säljaren säger. Och människor som av olika skäl inte kan ta till sig språket och dess innebörd blir lätta offer för samvetslösa telefonknackare, galleriamånglare och internetskojare.

Plast
I några branscher försöker man tiga ihjäl problemen. Nämns de inte, finns de inte. Att plastleksaker kan ge hormonstörningar och fertilitetsproblem tigs det om. Leksaksbranschen lever gott på plasten, kanske till 90%. Att källsorteringen  är uppbyggd för plastförpackning och inte inkluderar plastprylar bidrar dessutom till spridningen av mjukgörare, tungmetaller i batterier osv. Flamskyddsmedlen finns nu i blodet hos isbjörnar och pingviner, hundratals mil från närmaste leksaksaffär. Spridningen är osynlig och följer de naturliga kretsloppen. Om inte isbjörn och säl försvinner för att polarisen smälter kommer de att försvinna pga främmande ämnen i blodet. Eller så sväljer fiskar och fåglar plastfragment som gör att de känner mättnad, trots att magen är tom på näring.

Att tiga är guld, hette det förr.
Att förtiga problemen är ohållbart.