Öarna får inte underställas marknaden

Samhällskritisk monopolverksamhet ska rimligen administreras och styras av en offentlig aktör. Ett exempel är båttrafik till öar med boende som är bofasta på några av våra öar utan broförbindelse. Gotland och Ven är några exempel, och på västkusten handlar det naturligtvis om Öckerö, Hönö, Koster och flera andra öar. Alla som bor i Sverige behöver kunna ta sig till närmaste samhälle, bankkontor och vårdcentral på ett rimligt sätt och till en rimlig kostnad. Det får inte vara affärsmässiga överväganden som styr när det gäller tillgången till samhällets olika funktioner. För enstaka resor och turister kan andra priser gälla, men de bofasta har inget alternativ.

Exemplet Ven
Ven har en befolkning på cirka 400 personer och där finns boende som då och då behöver ta sig till Landskrona. Häromåret blev det en nyhet som SVT bevakade att priserna höjdes så att en fyrapersonersfamilj fick betala 25 000 kronor per år bara för att kunna ta sig till och från bostaden på ön. Det är Landskrona kommun som handlar upp Ven-trafiken. Även pensionärer drabbas extra hårt eftersom det är gratis för 70-plussare att resa kollektivt i Landskrona, men inte just till och från Ven. I den artikel som jag länkar till här nedan påpekas just detta att det rimliga vore att Ven-trafiken sköttes av staten. Av rättviseskäl.

Och Gotland
I fallet Gotland är det ett aktuellt skatteärende som illustrerar hur märkligt det blir när privata vinstintressen ska blandas ihop med den samhällsviktiga och helt avgörande färjetrafiken till och från ön. (se länktips nedan). Det finns ju flygförbindelse, invänder självklart infrastrukturminister Carlson (KD) om han skulle få frågan hur han ser på problemet. Han och hans kompisar har ju sett till att inrikesflyget hålls under armarna med en extra miljard kronor. Medan vanligt folk hade hoppats på det vettigare och mer miljöanpassade tågresandet och vänder på slantarna för att ha råd att resa. Rimligt vore att alla gotlänningar har ett antal gratis resor (eventuellt delvis utan bil) till fastlandet per år och att priserna hålls nere för att inte försvåra för de fastboende att ha kontakt med släkt och vänner på fastlandssidan. Turister kan naturligtvis betala ett annat pris, men man skulle också kunna ge låga priser till personer som funderar på att flytta till ön, kanske vill testa en praktikplats eller på annat sätt bidra till Gotlands utveckling. Glesbygderna, t ex öarna, kan behöva lite extra stöd för att uppmuntra inflyttning och nya arbetstillfällen. Alla väljer inte att bo på en ö för att isolera sig från omvärlden.

100 000 svenskar behöver få rimliga villkor
Ska vi se till helheten handlar det om cirka 100 000 personer som bor och är mantalsskrivna på en ö utan fast förbindelse. Störst är Gotland med cirka 60 000 invånare. Men av rättviseskäl borde alla öar med fast befolkning ha liknande villkor, vilket ju talar för att staten ska vara inblandad. Det finns också ett rimligt antagande att befolkningen är lite äldre än genomsnittet. De unga behöver ju utbilda sig och hitta sin väg i livet. Utan att ha några siffror är min gissning att rätt många av dessa 100 000 är pensionärer, som ibland dessutom har behov av hemtjänstbesök och gärna tar emot besök av nära och kära, som kanske inte bor på ön. Det vore sorgligt om de äldre inte kan få besök av sina barn och barnbarn för att det har blivit för dyrt.

Monopol ska inte drivas affärsmässigt
Min slutsats blir att samhällskritisk verksamhet behöver styras upp av staten. Monopolliknande funktioner har inget med ”marknadens förträfflighet” att göra. Marknaden fungerar i vissa sammanhang, men inte när det handlar basala funktioner, som alla behöver ha tillgång till.

Länktips: En artikel i ETC om Destination Gotland: https://etidning.etc.se/p/dagens-etc/2026-01-06/r/5/8-9/4987/2076402

Länktips: SVT-artikel om Ven-trafiken: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/ventrafikens-biljetter-hojs-smabarnspappan-far-betala-cirka-25-000-kronor-om-aret

Lönegapet får inte växa

Lönegapet bara växer. De rikaste drar ifrån och övriga får betala. Tydligast, som vanligt, i USA. Men detta fenomen sprider sig i den värld som domineras av vinstjakt. Hur det ser ut i USA illustreras av en klipp i länktipsen nedan. Men det är tyvärr så att vi har idag fattiga i Sverige som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Närmare en halv miljon svenskar lever enligt SCB på ett sätt som gör att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Rädda Barnen anser i en rapport, som är ett par år gammal, att det är 200 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. De har naturligtvis extra lätt att lockas av ett förslag att ”tjäna lite extra pengar”.

Barnbidraget är tänkt att täcka upp vissa merkostnader
Det finns inget som tyder på att den här utvecklingen har ändrats sedan Tidögänget tog över. Snarare tvärtom. Barnbidraget har inte höjts sedan 2018 och är inte inflationsskyddat, dvs täcker allt mindre av kostnaden det innebär att ha ett barn. (Se länktips nedan om hur barnbidraget nu är på sin lägsta nivå på 50 år). Inte minst innebär barn att bostaden behöver vara större än om inga barn finns i familjen. Särskilt om barnet ska lyckas göra läxorna och kunna få sova de extra timmar varje barn behöver.

Flera branscher förlorar på utvecklingen
Men lönegapsutvecklingen är negativ för många branscher. Det klassiska exemplet är hotellverksamhet. Det går inte att bedriva hotell med ett fåtal gäster som betalar mycket för en natt. Idén med hotell bygger på att många kan betala så att hotellet är fullbelagt och att det finns täckning för att ha personal som städar, lagar frukost osv. En biljonärsgäst är mycket sämre än tusen icke-miljonärer för den branschen och många andra branscher. Att gå på bio, teater eller idrottsevenemang, exempelvis.

Utvecklingen leder fel
Kopplar man dessutom ihop lönegapsutvecklingen med strävan att avgiftsbelägga och privatisera delar av välfärden ser vi snabbt vartåt det bär iväg. De rika får full service och kommer först i kön till operationer osv, medan den utan pengar hamnar utanför. Välfärden behöver riggas så att den motverkar en oönskad utveckling. Vi ska inte ha ett samhälle som skiktar människor utifrån ekonomiska förutsättningar. Det leder till motsättningar och göder egoism både bland de rika och bland de fattiga. Samhället behöver ha strukturer som fördelar resurser på ett rimligt sätt. Alla vinner på det.

Peakade vi 1980?
Var det 1980 som allt var som bäst? Det är det intrycket man får när man läser ”Världens jämlikaste land” (se länktips nedan). Jag citerar ur inledningen: ”I början av 1980-talet var Sverige jämlikast i världen, ja förmodligen var vi det jämlikaste land som någonsin funnits. Inkomster och andra resurser var jämnare fördelade i befolkningen än vad de någonsin tidigare varit och jämfört med hur de fördelades på andra håll. Sedan dess har ojämlikheten ökat snabbt. ” Kanske var det så. Att vi steg för steg avlägsnat oss från det högersidan brukar beskriva som ”sosse-samhället” och som tog fart när Reagan och Thatcher banade väg för en privatisering av det som samhället tidigare hade ansvar för. Det skulle ju bli så mycket mer effektivt om näringslivet fick ha hand om apotek, järnväg, arbetsförmedling, vård och omsorg osv. Det som hände var att folk snabbt delades in i vinnare och förlorare. Och förlorarna uppmanades att ta sig i kragen. Jobba mera, springa fortare, slita ut sig och inte klaga.

Kortsiktig vinstjakt leder fel
Min slutsats är att det som behövs är ett annat sätt att redovisa verksamhet, ett redovisningssystem som inte bygger på vinstjakt och kortsiktighet. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Länktips: Lönegap i USA: https://www.facebook.com/reel/1252638349847274

Länktips: Rädda Barnen-rapport från 2021: https://resourcecentre.savethechildren.net/pdf/Barnfattigdom-i-Sverige-211206UPDATED.pdf

Länktips: Barnbidraget: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnbidraget-pa-lagsta-nivan-pa-50-ar-gor-ingen-storre-skillnad

Länktips: Världens jämlikaste land: https://du.diva-portal.org/smash/get/diva2:1512087/FULLTEXT01.pdf

Varför ser inte S kopplingen mellan klimat och rättvisa?

Klimatfrågan pockar på en lösning. Det går att låtsas som att den inte spelar någon roll, förneka och förminska frågans dignitet, men i själva verket går det inte att komma undan frågans betydelse. Vi kan skyffla över konsekvenserna på våra barn och barnbarn, men hur solidariskt är det? För att ta tag i klimatfrågan behöver vi ett politiskt ledarskap.

SD styr från baksätet
Tidögänget har sedan snart tre år visat att man duckar frågan och låter SD:s bagatelliserande och förnekande styra. Så fort klimatfrågan kommer upp så viftar ministrarna med kärnkraftskortet, som ju visat sig vara väldigt dyrt och långt ifrån säkert att det kommer att kunna lösa problemet. Snarare ser vi hur utsläppen nu ökar med regeringens SD-anpassade politik.

Kommer nästa regering göra det som krävs?
Bekymret är att oppositionens ledande parti, Socialdemokraterna, heller inte tycks vilja prioritera klimatfrågan. På sin kongress nyligen avbröts partiets Magdalena Andersson av aktivister som protesterade just mot detta. (Se länktips nedan). Om inte Moderaterna prioriterar klimatfrågan och Socialdemokraterna inte heller vill göra det blir det bekymmersamt. I så fall är ju risken stor att ingen regering, oavsett hur det går 2026, kommer att göra det som krävs.

Just klimatfrågan är ju tydligt kopplad till rättvisa
Lite märkligt är det. Socialdemokraterna borde ju inse att klimatåtgärderna, klimatskatter och andra åtgärder innehåller möjliga rättvise-utjämnande åtgärder. När nu Sverige har mer än 500 miljardärer och klyftorna i samhället ständigt ökar är det väl ett mycket lämpligt läge att slå flera flugor i samma smäll och både vidta åtgärder för att bromsa klimatproblemen samtidigt som man justerar för de värsta konsekvenserna av den ekonomiska politik som motiverats av ”valfrihet” och som har handlat om att flytta förmögenhet från välfärdssektorn till koncernbolagsägare och spekulanter.

Olika slags miljardärer gör olika skada och nytta
Det finns också en analys av Ruchir Sharma i Financial Times som enligt en artikel i Fria Tider säger att en sund ekonomi behöver både förmögenhetsskapande och viss omfördelning. Men en osund ekonomi som ägnar sig åt att omfördela en i huvudsak befintlig förmögenhetsmassa från fattiga till de rika lever farligt, och när den balansen rubbas så hotas hela systemets legitimitet. Det kan vara en revolution på väg, hävdar Sharma. Sverige är på en farlig väg. Mellan år 2022 och 2023 ökade miljardärernas andel av BNP med fyra procentenheter till 31 procent, något som sticker ut i en internationell jämförelse. Sharma delar in miljardärer i olika kategorier och de som blivit rika av arv är den kategori som inte bidrar till en sund balans. Han varnar för utvecklingen och det är lätt att hålla med.

En enkel koppling
Vi behöver dels identifiera vilka problem vi har och hur världen ser ut, dels förstå vilka åtgärder som kan bidra till att vrida utvecklingen åt rätt håll. Kopplingen ekonomi – klimat och rättvisa borde vara väldigt enkel att göra för ett parti som Socialdemokraterna.

Länktips: https://www.friatider.se/har-tystas-magdalena-andersson-pa-s-kongressen-skams-pa-dig-magda

Tidögänget har otur, eller…?

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Den nya världsordningen

Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

SvD ledare 5 januari 2025

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.

Något om igenkännande och klarspråk

När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.

Bekräftelsen är viktig
Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.

Förenklade budskap går hem
Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.

”Den personen vill jag ta en fika med”
Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.

Igenkännande och förtroende
Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.

Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara
Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.

Man kan hoppas.

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom  så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Vad är det MUF:arna jublar åt?

Läser någonstans att finansministern talat inför jublande MUF:are och fått beröm för att hon sålt ut Bilprovningen till underpris och framför allt för att hon flaggar för fler utförsäljningar. Närmast till hands ligger kanske SBAB, den bank som staten skulle kunna använda för att påverka räntenivåerna hos affärsbankerna med. Vad är det MUF:arna jublar åt?

Prislapp och ägare – vad är bra med detta?
Jag läste någonstans att Bilprovningen kan vara värd 3 miljarder, så prislappen kanske är i underkant. Och varför ska ett tyskt bolag tjäna pengar på den svenska obligatoriska bilbesiktningen?

Kostnaderna och tillsynen !
Riksrevisionen gjorde år 2021 en granskning av den privatisering av bilprovningen som inleddes under Alliansregeringen 2010. Riksrevisionen konstaterar att priset på bilbesiktning ökade många gånger mer än inflationen, att den utlovade konkurrens och den tänkta lägre priserna på besiktning uteblivit. Men allra värst i den granskning som Riksrevisionen gjorde 2021 är att tillsyn och ackreditering inte fungerat. Risken för kontroll ute på fältet är minimal. Att det troligen leder till ”konkurrens” i form av lägre utbildad personal och därmed till brister i besiktningarnas genomförande är inte långt borta. Och när kontrollen är svag brukar olika aktörer med rymligt samvete ta större plats. Fuskare och andra.

Vad händer vid kostnadsjakt ute i verksamheterna?
Är det verkligen den trafiksäkerheten vi vill ha på våra vägar? Att överetablering på utförarsidan leder till kostnadsjakt och försök att kompensera med dålig beläggning genom att hålla kostnaderna nere? Vilken slags yrkesheder frodas när uppdraget till de anställda blir att snabbt besiktiga bilar och när välutbildad och erfaren arbetskraft trängs undan av nyanställda med mindre kunskaper?

Är det högre priser som är bra?
Så vad är det MUF:arna jublar åt? Att priserna på bilbesiktning ökar? Att den obligatoriska bilbesiktningen kommer att hålla lägre kvalitet i takt med att operatörerna ska jaga kostnader? Att tillsynen är i det närmaste obefintlig? Att det blir mer av ”vilda västern” istället för en säker trafikmiljö? Att utländska bolag ska tjäna pengar på den lagstadgade besiktningen? Vad är det man jublar åt?

Marknaden är aldrig rättvis
Är det privata brandkårer man vill se? Privat ambulans, som bara kommer om du har betalt din avgift? Vad är det som är så lockande med att slå sönder stabila och samhällsnyttiga institutioner? Den till anarkism gränsande högerpolitiken kanske kan paketeras som ”frihetsskapande” ett tag, men den som tänker ett varv till inser att vissa saker mår bäst av att skötas offentligt. Marknaden är varken rättvis eller inkluderande. Den struntar i glesbygdens behov och prioriterar ägarnas vinst före allt annat. Och om vi alla äger något vill MUF:arna sälja vår egendom till underpris så att vi alla blir förlorare på kort och på lång sikt.

Länktips: Referat av Riksrevisionens granskning 2021: https://www.dagensarena.se/opinion/underkant-for-bilprovningen/

Artikel om prishöjningarna i Blekinge: https://www.blt.se/2021-08-16/fler-stationer-gjorde-besiktningen-dyrare/

S-motion från 2012 om att fordonsbesiktning är myndighetsutövning och inte passar att vara konlurrensutsatt: https://data.riksdagen.se/dokument/H002T314

Gör det lönsamt att ta ansvar

Ska det vara skillnad på företagandets villkor om man bygger upp egen kompetens inom ett företag eller om man väljer att handla upp extern arbetskraft för att därefter sälja vidare tjänsten med viss förtjänst? Frågan kan tyckas underlig. Men det är faktiskt en berättigad fråga mot bakgrund av hur några branscher utvecklas.

Olycksrisken ökar
Då och då läser vi om olyckor på byggarbetsplatser. Brister i kommunikation och säkerhet, i vissa fall även grundläggande förståelse för hur ett arbete ska bedrivas, leder till ökade risker, särskilt som det kan förekomma språkförbistring, tidspress och kompetensluckor. Vi minns hissolyckan i Sundbyberg, branden på Oceana vid Liseberg och nedanstående exempel (klippt från arbetet.se):

Ur arbetet.se 28 maj 2024

Cynismen finns i flera branscher
Bemanningsföretagen inom vård och omsorg, budföretag som Uber och Foodora, det vimlar av exempel från olika branscher där det finns aktörer som ser en möjlighet att tjäna pengar på andras arbete. Ska vi ha det på det viset? Är det rimligt? Vart leder det? Blir världen bättre och säkrare när vinstjakten krymper tidsmarginalerna för arbetstagarna? Är det så vill vi ha det?

Kunskapen ska stanna i landet
En konkret idé är att skattevägen göra det mer lönsamt för företag att ta ett helhetsansvar. När företaget gör förtjänst på sin egen personals arbete bidrar det till samhällsnytta genom att erfarenheter och kunskaper förädlas och tas till vara. Bygger någon med personal från Polen, Litauen eller Nepal stannar inte kunskapen här i landet. Den samlade kompetensen tunnas ut och värdet på det vi alla potentiellt kan producera blir lägre. Det blir också svårare att få rätt i relation till garantiåtaganden om utföraren försvinner ur landet.

Belöna ansvarstagande
På ett principiellt plan anser jag att det är bra om de företag som tar långsiktigt ansvar för sin personal, vidareutbildning och karriärmöjligheter ges fördelar över de företag som egentligen bara handlar med arbetskraft. Och särskilt illa är det med företag som handlar upp arbete från fattiga länder. Det snedvrider konkurrensen och det leder ju faktiskt till att delar av den svenska ekonomin rinner iväg utomlands.

Fusk ska inte löna sig
Exakt hur man ska gå till väga vet jag inte, men det behöver löna sig att ta ansvar och stärka de företag som har ambitioner utöver att tjäna pengar. Bra arbetsplatser, där sammanhållning och kompetensutveckling står i centrum vinner alla på. Ofta är ju den billigaste entreprenören den som räknat fel eller som chansar på torktider eller att ingen ska upptäcka fusk. Sådant är varken slutkunder eller branscher hjälpta av.

Platsutveckling utan omställning?

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling