Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).
Klassanalysen har saknats Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”
Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.
Progressiv koldioxidskatt Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.
Skattefinansiering är en orättvis börda Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?
Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.
Enkla budskap går hem Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.
Ska det vara så svårt att fixa rättvisa? Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.
Känslorna styr Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.
Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra? Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?
År 2012 började jag med den här bloggen. Det var efter att jag arbetat sedan 1998 på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och bestämt mig för att arbeta mer på egen hand och med projekt som intresserade mig. Under snart tolv år har jag publicerat bloggtexter om sådant som intresserar mig. Ordmolnet av taggar illustrerar vad texterna handlat om.
Ordmoln efter snart 12 år
Lite förvånande att jag inte skrivit så ofta om rättvisa Nästan tusen texter har det blivit. Den här texten är numrerad nummer 1000. (Några blev aldrig utlagda, så i verkligheten är det aningen färre). Och alla har fått ett par taggar, etiketter, som beskrivit vad de handlat om. De som läser här ibland, vet att jag då och då återkommer till Cirkulär Ekonomi, till Demokrati, till Hållbar Utveckling och andra ord som syns i lite större stil i ordmolnet. Själv trodde jag kanske att oftare återkommit till Rättvisa. För det är ju så ─ ska vi förändra samhället i en hållbar riktning måste vi samtidigt inkludera en större rättvis fördelning av resurser och möjligheter.
Övning ger färdighet Det jag lärt mig av bloggskrivandet är att det gäller att hålla sig kort. Och att vara relevant, tydlig och gärna erbjuda länkar för den som vill gräva vidare. Jag har också insett att övning ger färdighet. Gör man något tillräckligt ofta blir man helt enkelt mer bekväm med det man gör. Oavsett om det är att klippa gräsmattan, dammsuga köksgolvet eller stryka skjortor. Och troligen blir kvaliteten jämnare. När Arne Weise hade suttit julvärd ett antal säsonger var han självklar i sin roll. Och publiken visste vad som väntades. Samspelet skapade en ömsesidig trygghet. Och att Mondo Duplantis, Ingemar Stenmark eller Sarah Sjöström lyckats så bra hänger ihop med talang och övning. Övning. Övning. Och mer övning.
Varför duckar den tredje statsmakten? Min föregående bloggtext handlade om kärnkraften och fyra principiella skäl till varför det är fel att satsa på ny kärnkraft. Att den typen av preciseringar behövs blev tydligt när jag öppnade Göteborgs-Posten den 14 november och läste ett helt uppslag med en intervju med Jakob Wallenberg. Han är ordförande i Svenskt Näringsliv och har ett stort inflytande inom näringslivet och i relationen mellan näringslivet och politiken. Han hävdar att det är absolut nödvändigt att Sverige satsar på ny kärnkraft. Tänk om han fått uppföljningsfrågan om vem som ska betala för denna dyra energiform. Hans egen SEB-bank, kanske? Eller vill hans företag betala merpriset? Det är sorgligt att media generellt har slutat att ställa obekväma frågor. Man tycks inte förstå hur viktigt det är att ”den tredje statsmakten” verkligen utnyttjar sin makt.
Så här får du info om nya bloggtexter Jag har fått frågan hur man prenumererar på blogginläggen. Skicka mig ett mejl så kommer jag att mejla er på intresserad-listan ett par gånger i månaden vad som har lagts ut. Svårare än så behöver det inte vara.
Håkan Boström skriver ledare i Göteborgs-Posten. Idag skrev han om turistfällor ur ett marknadsperspektiv. (Länktips, se nedan.) Hur sällanköpsmarknader skapar utrymme för fuskare och turister som bara besöker en restaurang en gång. Men han hade kunnat skriva en ledare med större tyngd om han dessutom erkänt att vinstoptimeringen för företag alltför ofta leder till fusk.
Underentreprenörers underentreprenörer Det fuskas i byggbranschen och i ett antal andra branscher, där kedjor av upphandlade underentreprenörer tyvärr ofta leder till att det företag som till slut utför uppdraget saknar både fackmannamässig kunskap, kunskap om regelverk och lagar samt tjänar pengar på att kringgå bestämmelser av olika slag. Han hade kunnat skriva något om hur oseriösa företag hela tiden saboterar för de som tar ansvar. Ett system som försvagar seriöst företagande.
Marknaden borde inte finnas på välfärdens område Eller om hur olämpligt det är att marknadsutsätta verksamhet, där vinst borde vara underordnad kvalitet – i välfärden och i skolan t.ex. Men där regelverket ålägger en skolkoncerns-VD att i första hand tjäna pengar, i andra hand gynna företagets långsiktiga överlevnad, och därefter i mån av möjlighet ge eleverna det de behöver.
Konkurrensens baksida Han hade kunnat förklara att marknaden är bra så länge alla aktörer respekterar samma villkor, men när några aktörer försöker vinna fördelar genom att använda ”billigare” personal, färre personal eller på andra sätt tvinga sin personal att arbeta på ett orimligt sätt (ensamarbete på tåg, t.ex.) så blir hela idén om konkurrens på lika villkor åsidosatt. Och extra komplicerat blir det när det offentliga ska handla upp, eftersom det offentliga systemet förväntas välja det billigaste alternativet.
Marknaden är aldrig rättvis Han hade också kunnat skriva något om hur marknaden aldrig blir rättvis. Det ligger i marknadskonceptets grundidé att lyfta fram skillnader och att skillnaderna ska ge både säljare och köpare fördelar. Men när marknaden ska hantera orättvisor i samhället står den utan fungerande verktyg. Marknaden är till sin karaktär orättvis. Någon ska gynnas på någon annans bekostnad. Rättvisa är inget marknaden klarar av eller ens är intresserad av att åstadkomma. ”Rättvisa är sådant som politiker får ägna sig åt”, typ. Samtidigt som allt mer av samhällets olika funktioner under decennier har konkurrensutsatts och underställts marknadens – tvivelaktiga – prioritering.
Vad menar högern egentligen med rättvisa? Men sådant intresserar inte Göteborgs-Posten och Håkan Boström eftersom ledarredaktionen sedan länge lämnat det socialliberala spåret till förmån för den konservativa och SD-vänliga synen på både problem och lösningar. Det hade varit intressant om de regeringstrogna medierna någon gång kunde definiera vad som avses med rättvisa. Och att den lösning de erbjuder skulle kunna vara något annat än att sluta klaga, ställa sig i kö och vänta på sin tur. Och skyll dig själv om du inte har några pengar. Typ.
Håkan Boström valde att inte ta upp dessa perspektiv på marknaden. Och blir därmed inte så intressant att läsa. Det är som att enbart diskutera vindhastighet när man diskuterar väderprognoser. Det kanske stämmer, men ger ingen rättvisande bild av hur vädret är.
Julen är ju den högtid då vi samlas och summerar det lilla livet och det större. Och hoppas slippa oroa oss för omvärlden, oväntade kostnader, sjukdomar och ännu värre ting. Från den nya regeringen, innan de fått folkets röst, hette det att i god tid före jul skulle svenskarna få ett stöd av staten för att klara de ovanligt höga elpriserna.
En säker valvinnare visade sig vara en bluff Man kallade stödet för ett högkostnadsskydd. Det lät ju tryggt och bra före valet. Om priset på elenergi blir högre än en viss nivå skulle staten gå in och täcka resten. En säker valvinnare. I god tid före jul, dessutom. Så blev det inte eftersom ansvarig minister hittade något som var ”bättre”. Bättre för vem är fortfarande oklart.
Bara halva Sverige och inga besked till företagen Denna ”bättre” lösning skulle dessutom gälla halva Sverige, inte alla elabonnenter. Och skulle betalas ut av Försäkringskassan (!) till de konton de kunde hitta. Övriga skulle ställa sig i kö någonstans och kvittera ut kontanter. Och företagen som går på knäna har fortfarande inte fått veta hur detta ”bättre” stöd ser ut eller om det blir något alls och i så fall i vilka delar av landet.
Inte högkostnadsskydd utan återbäring på använd energi Denna ”bättre” lösning är dessutom inget högkostnadsskydd för framtida elräkningar utan en rabatt på ett år gamla betalningar. Den som spenderade mycket pengar på el under förra året kompenseras för sin konsumtion. Den som tanklöst värmde sin pool, eldade ofta i bastun eller hade 24 grader i inomhustemperatur får nu enligt uppgift mer i återbäring än den som sparade på elen, som hade isolerat sitt hus, eller agerat sparsamt. Till varje pris vill tydligen den nya regeringen signalera att det är OK att fortsätta med den ohållbara livsstil många har valt. Det ska till varje pris vara subventionerat att överkonsumera om man har råd. Den som är fattig och inte har några val får enligt regeringens logik skylla sig själv.
Anstånd via ett tillfälligt lån Det är jultid och regeringens tomtesäck hade kunnat innehålla något som påminde om rättvisa. På ett relativt enkelt sätt hade regeringen kunnat bevilja tillfälliga lån för personer och företag som behöver det. Lån som i ett senare skede kan få räntefrihet, amorteringsfrihet eller helt strykas. Beroende på hur den egna ekonomiska situationen ser ut, men det skulle skapa andrum och lite julefrid för många oroliga. Lånen skulle kunna betalas ut till elbolagen och ha en referens i form av elabonnentens namn och kunduppgifter så att exempelvis skatteverket skulle kunna kontrollera återbetalningsförmågan enligt senare beslutade villkor, lika för alla och med tydliga villkor för räntefrihet respektive amorteringsfrihet under en viss period.
Mer framtidsinriktat och mer rättvist En sådan lösning hade inte stört betalningsströmmarna hos energibolagen och hade skapat en nödutgång för behövande individer och företag, där staten beviljat anstånd med betalningen. För att bättre anpassa utbetalningarna till verkliga behov och till ännu okända kostnadsnivåer i framtiden. Det ”bättre” förslag som den nya regeringen valt skapar varken arbetsro, trygghet för utsatta grupper eller rättvisa mellan dem som har resurser att själva klara en ekonomisk puckel respektive den som lever utan marginaler. Men sådan rättvisa är väl inget den nya regeringen strävar efter.
I dagarna kom en faktura på ett installationsjobb. En hantverkare hade installerat lite VVS-utrustning som behövde bytas ut i vår sommarstuga. Arbetskostnaden uppgick i detta fall till drygt 5000 kr och skattereglerna gjorde att staten, vi alla, betalade 30 procent av detta. Tack, staten.
Ingen ska uppmuntras att laga saker Äger man ett hus är det tydligen rimligt att arbetskostnaden sänks genom en liten subvention. Annat är det om jag vill låta en hantverkare reparera min gamla cykel. Då fanns förut en tydlig kompensation i form av 6 procents moms på arbetet, samma moms som används för kreativt arbete för övrigt. Den nya regeringen säger att de inte höjer skatter. Men det är precis vad de gör. För icke-fastighetsägare. För personer som vill laga sin gamla cykel, sina gamla skor eller sin nästan fungerande apparat av något slag. Ingen ska inte uppmuntras att laga gamla saker, menar regeringen. (Länktips se nedan).
Slöseriet ska fortsätta Symboliken och konsekvensen är tydlig. Fastighetsägare ska gynnas. Folk som inte har råd att köpa sig nya skor eller en ny cykel ska bestraffas med högre priser. En stegvis växande servicesektor som skulle kunna livnära sig på att hålla liv i befintliga, reparerbara, produkter ska inte gynnas. Köp nytt! säger regeringen. Inget har de förstått av hur vi måste bromsa resursslöseriet och all den energi som går åt att tillverka och transportera alla de produkter vi tror att vi behöver.
”Vi sänker bensinpriset”…. Allt ska fortsätta i de upptrampade spåren och ekorrhjulen ska fortsätta att snurra, även om klimatet tar stryk, menar regeringen och lovar sänkta bensinpriser för att säkerställa maktskiftet. (Att man sedan inte sänker priset som man lovat räknar man med att folk ska glömma bort).
De stora aktörerna har råd att betala för reklam Det är ju inte bara produktionen utan även hela reklamcirkusen som är beroende av att de stora aktörerna har råd att köpa reklamtid. Hur skulle det gå med reklambranschen om de inte fick göra reklam för produkter som ingen egentligen behöver köpa…? Och då skulle plattformarna få problem, de plattformar som är beroende av annonsintäkter.
Större skillnad kring ägandet som sådant Fastighetsägare har gynnats på ett annat och mer avgörande sätt de senaste decennierna genom prisutvecklingen på villor och bostadsrätter. Och den har i sin tur gynnats av de låga räntorna, som gjort det möjligt att köpa sig ett boende på lånade pengar. Och boende i hyresrätter har halkat efter när skillnaderna ökat. Den som inte äger sin bostad kan inte göra boendekarriär på samma sätt. Som grädde på moset har den som haft aktier kunnat se sina tillgångar växa långt snabbare än vad en yrkes- eller lönekarriär kunnat åstadkomma.
Rättvisa? Nej, inte med Tidölaget… Men själva grejen…. att den som äger sin bostad ska gynnas och de med små ekonomiska marginaler ska bestraffas… är det verkligen rimligt i ett rättvist samhälle? Eller annorlunda formulerat – varför vill en majoritet av svenska folket ha ett mer orättvist samhälle? Är det inte dags att genomskåda högerns agenda?
Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.
Om gini-koefficienten Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.
Vad innebär det att skillnaderna ökar? Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?
Utvecklingen i några länder under 1900-talets andra hälft
Lite intressant ur tabellen Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.
Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.
Toppen på ett isberg Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.
Lika många ”mambos” som miljonärer 2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.
Fonder och börsens värde ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.
Vems fel är det? Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.
De rika behöver de fattiga Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.
Jag har läst Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev Sverige ett paradis för de superrika”. Känslan jag får kan bäst beskrivas som en suck, eller en uppgivenhet. Cervenkas mångordiga, detaljerade, kunniga och övertygande beskrivning av hur rikedom föder rikedom och hur skillnaderna i livsvillkor för fattig och för rik växer går inte att vifta bort. Vi hade 542 miljardärer för ett år sedan enligt Cervenkas genomgång. Han listar dem för säkerhets skull i slutkapitlet. Och de är naturligtvis bara toppen av isberg.
Bankerna skapar nya pengar via lån och Riksbanken skyddar systemet Det går egentligen inte att bli rik på inkomst av lön är en slutsats som jag drar. Det som skapar rikedom är pengar, ägande av aktier, fastigheter och att kunna surfa på de förmögenhetsskapande vågor som andra skapar med sina investeringar, som i sin tur ofta är lånefinansierade eftersom bankerna har den säkra sits de har. Riksbankens roll i detta pyramidspel är också intressant att notera. Man kunde ju tro att Riksbanken primärt skulle bry sig om Sverige och svenskarna, men det är det finansiella systemet de skyddar, eftersom det ser ut som det gör. Nästa krasch kommer att landa på oss alla skattebetalare att täcka upp för, tro inget annat.
Jämför man sig hela tiden? Jag är personligen ganska ointresserad av pengar som ett mål i sig. Jag vill ha ett gott liv, men det är inte mitt sparande eller mina tillgångar jag tänker på när jag relaterar till det goda liv jag önskar. Uppenbarligen är det förmögenheten som sådan som driver många att ägna tid åt att bli ekonomiskt oberoende. Kanske i kombination med jämförelser – nu har grannen köpt en ny bil eller en lyxyacht…. som om livet skulle ut på att ”vinna” i ett ekonomiskt långlopp.
Farbror Joakim skulle aldrig hinna räkna alla sina pengar Det vimlar av detaljer och redogörelser för ekonomiska samband i Cervenkas bok, som jag skulle kunna lyfta fram. Ekonomer och aktieägare kan ha stort intresse av det som står i boken, men själv äger jag bara minimalt med fondtillgångar och jag tillhör väl på det sättet ”förlorarna” i racet. Men jag har svårt att se livet som en tävling. Var och en får hitta sitt sätt att förverkliga sina mål. Vill man bli Farbror Joakim och knappt ens teoretiskt kunna hinna räkna alla sina pengar är det väl OK, men samhället mår bättre av mindre klyftor och mindre spänningar mellan rik och fattig – inte mer.
Mer orättvisa blir svaret på orättvisorna En intressant passage mot slutet av boken berör det faktum att de personer som har halkat ner på den socioekonomiska rangskalan idag möts av förslag som ytterligare skulle försämra deras ställning. Dvs orättvisorna ska enligt dessa förslag mötas med ännu mer orättvisor, de redan drabbade ska t.ex. inte ha rätt till barnbidrag och liknande förslag från populister på högerkanten. Istället för att sträva efter en utjämning av livsvillkoren leder dessa förslag till ytterligare skillnader i livsvillkor. De utsatta ska känna sig ännu mer utsatta. Även förslagen om privatisering av välfärden drar i den riktningen. Bara den som kan betala eller köpa sig en försäkring ska ha tillgång till välfärden. ”Skyll dig själv om du är fattig eller sjuk” är den cyniska synen på våra olika utgångspunkter i livet. Cervenka går inte hela vägen i sin bok och pekar bara delvis på detta fenomen, men det behöver sägas – tyvärr – att tendensen och viljan finns hos starka krafter i samhället att spä på skillnaderna.
Och sedan då? Jag vet inte hur många miljardärer som har tillkommit sedan juni 2021, då Cervenka skapade sin lista. Och det kan kanske kvitta. Det jag inte riktigt begriper är hur miljardärerna tänker använda sina förmögenheter. Hur gör man av med så mycket pengar? Finns det något rimligt sätt att använda dem? Än så länge tycks miljardärerna framgångsrikt använda sin förmögenhet till att göra förmögenheten ännu större. Och sedan då? Någon gång ska ju framtiden, våra barn och barnbarn, betala för vår överkonsumtion av planetens resurser.
Ulf Kristersson fick ett antal frågor av SVT:s journalister under en timslång intervju den 21 augusti, tre veckor före valet. Jag hörde honom bland annat tala om att ”rädda kärnkraften”, och att det finns 700.000 utlandsfödda personer i Sverige som borde arbeta istället för att leva på bidrag. Här följer några kommentarer på det jag uppfattade – och inte.
Gäller marknadens logik fortfarande? Hur staten ska rädda kärnkraften fick han inga uppföljande frågor på. Rent ekonomiskt är det svårt att tjäna pengar på den dyra, farliga och tekniskt avancerade kärnkraften, eftersom den är det energislag som blivit dyrare med åren, när sol- och vindenergi blivit billigare per kWh. Hur det dyraste energislaget ska kunna pressa priserna på elmarknaden (där efterfrågan styr) fick M-ledaren inga frågor om. Tänker han klippa av kablarna till Baltikum och Finland? Så länge elbolagen kan sälja dyrt gör de naturligtvis det. Sverige är Europas största exportör av el för närvarande. Varför skulle elbolagen sälja sin el billigare till svenska konsumenter när de får bättre betalt utomlands? Är det inte det som är marknadens logik?
Runt hörnet finns en lösning som inte kräver dyra nät På något magiskt vis tänker sig de fyra partierna på ”Ulfs sida i politiken” tydligen att de obyggda, ofinansierade och ännu inte existerande nya kärnkraftverken ska kunna konkurrera med avsevärt billigare alternativ som bygger på sol, vind och lagringsteknik. Det är också märkligt tyst från ”Ulfs gäng” om den tekniklösning som skulle kunna förändra spelplanen rejält, nämligen när elbilsanvändare erbjuds att under optimala förhållanden köpa och sälja sin lagrade batteri-el till nätet. När det inte blåser eller är mörkt skulle tusentals bilägare kunna tjäna en slant på att sälja tillbaka delar av sin lagrade batteri-el till nätet. Men detta slags systemskifte passar nog inte lobbyisterna från de stora elbolagen som ser framför sig stora statliga subventioner för att kk-elen ska kunna ge konsumenterna konkurrenskraftiga priser.
Verkligheten är mer komplex Det var också märkligt att lyssna till Ulf Kristerssons krumbukter kring siffran 700.000 personer som inte tjänar sitt uppehälle. Journalisterna pekade på att i dessa 700.000 ryms 65.000 studenter, drygt 40.000 sjukskrivna och drygt 210.000 personer som arbetar, men inte redovisar den lön som Kristersson tycker är rätt. Det finns många olika skäl till att människor inte redovisar stora löneinkomster. Jag kan avslöja för Kristersson att den som lever som egenföretagare kan hamna i ett läge, där inkomsterna varierar och det blir självvalt att plocka ut lön eller att investera intäkter i en spirande verksamhet. Dessutom finns det säkerligen bland de 210.000 personerna en hel del som klarar sin försörjning genom att äkta hälften eller sambon tjänar tillräckligt för hushållet. Livssituationen kan se sådan ut, att ett år präglas av sjukdom, att man lever på tidigare besparingar, arv eller dylikt. Kanske tar man ett sabbatsår, friår, för att förverkliga en annan dröm än att ingå i de koncernstyrda ekorrhjul och vinstmaskiner Ulf Kristersson ser som målet för varje individ att gynna.
Vad lovar Kristersson sina barn? Jag hörde heller varken journalister eller Kristersson nämna klimatfrågan. Det brinner bokstavligen i Grekland och i andra delar av världen. Franska floder torkar ut, skördarna i Italien slår fel och effekterna av den pågående klimatförändringen borde få alla diskussioner att handla om hur vi ska hantera klimatförändringarna på ett rättvist och snabbt sätt. Kristersson har i något uttalande sagt att ingen ska behöva ändra livsstil. Han har tydligen fyra jordklot att trolla fram eftersom avtrycket den svenska livsstilen gör idag gör slut på resurserna i en takt som motsvarar fyra jordklot. Eller hur ser resonemanget ut när han lovar sina väljare att de inte ska behöva ändra livsstil? Har han gett samma löfte till sina barn?
Dessutom – när det gäller drogmarknaden är det märkligt tyst från Kristersson om köparnas ansvar för gängkriminaliteten. Att några håller igång drogförsäljningen med sin efterfrågan behöver också påpekas.
Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.
Vem ska betala förtida avskrivning? Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.
Vänta och se… Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.
Bonus-malus för omställning? Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.
