Ska vi skapa en hållbar ekonomi måste vi förstå var vi startar arbetet. På ett internationellt plan finns stora olikheter hur de ekonomiska resurserna fördelas. Förmögenheter, inkomster. levnadsvillkor m.m. skiljer sig åt på ett drastiskt sätt. Olika länder är i varierande grad drabbade av korruption, inflation, krig, klimateffekter och andra omständigheter, som dessutom kan ha stor påverkan på hur samhällena utvecklas. Jag tänkte titta lite närmare på en koefficient som säger något om hur inkomsterna fördelas inom varje land: Gini-koefficienten. Det var italienaren Corrado Gini som gav namn åt denna koefficient, som visar hur ojämlika eller jämlika inkomsterna är i ett land.

Om gini-koefficienten
Gini-koefficienten utgår från disponibel inkomst och hur den fördelas hos befolkningen. Den tar ingen hänsyn till skattenivåer, förmögenheter eller andra omständigheter. På så sätt är koefficienten mest av intresse för att jämföra utvecklingen inom länder snarare än mellan länder. Om mycket av välfärden finansieras av skattemedel eller om t.ex. utbildning och sjukvård kostar pengar har naturligtvis stor betydelse för jämförelser mellan länder för att ge ett exempel. Att förmögenheter inte ingår innebär t.ex. att de allra rikaste i Sverige (som är oproportionerligt många) inte syns i Gini-talet för Sverige. Rikedom, välfärdsnivå och skattetryck framgår således inte av denna koefficient.

Vad innebär det att skillnaderna ökar?
Det intressanta är ändå att se utvecklingen inom olika länder. Hur lika eller hur olika inkomstnivåer har man numera i Kina, i USA, Brasilien etc? Går länderna i en riktning där klyftorna ökar eller är det tvärtom att klyftorna minskar? Vad innebär det för ett samhälle att skillnaderna ökar?

Lite intressant ur tabellen
Ur ovanstående tabell för 1900-talets andra hälft kan utläsas att skillnaderna i disponibel inkomst ökade i Thatchers Storbritannien, i Dengs Kina, i USA, Brasilien och några länder till, medan oljelandet Norge gick åt andra hållet. Man ska alltid ta statistik med en nypa salt – det finns flera osäkerheter, men diagrammet ger ändå en viss vägledning. Med stora skillnader i disponibel inkomst ökar naturligtvis de sociala skillnaderna i ett land.

Här intill syns aktuella tal för några länder. Vi kan se att de nordiska länderna ser relativt lika ut och att det ser ut att vara stora klyftor i större länder.

Toppen på ett isberg
Om vi dessutom väljer att väga in de skillnader i förmögenheter som finns inom och mellan länder synliggörs en del intressanta detaljer. I Sverige finns ingen statistik över förmögenhet eftersom förmögenhetsskatten har avskaffats. Jag skrev nyligen om Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” (se länk nedan). Han listar där Sveriges 542 miljardärer år 2021. Om vi ser miljardärerna som toppen på ett isberg av förmögenheter, så att de utgör några få promille av de rika i vårt land innebär det att det kan finnas upp emot en miljon miljonärer i våt land, vilket inte är orimligt med tanke på hur många som fondsparar och/eller sålt en bostad med rejäl vinst de senaste åren. Fastighetsskatten är ju f.ö. också avskaffad.

Lika många ”mambos” som miljonärer
2,8 miljoner svenska hushåll (av totalt 4,8 miljoner) bor i en ägd bostad, resten hyr sin bostad. Enligt SCB flyttar en dryg miljon svenskar varje år. En stor del av dessa lämnar troligen föräldrahemmet för att bo i studentbostad eller motsvarande. 250 000 svenskar är ofrivilliga ”mambos”, dvs bor i föräldrahemmet trots att de hellre vill bo själva. Enligt mäklarstatistik säljs cirka 100 000 bostadsrätter och 50 000 småhus per år. En tredjedel av bostadsrätterna och var femte villa säljs i Stor-Stockholm till landets högsta priser. Bara i Stor-Stockholm har därmed på knappt 10 år bostäder bytt ägare som skapat vinster i miljonklassen för storleksordningen 300 000 hushåll. Detta medan hyresgäster i samma områden inte kunnat tjäna pengar på sitt boende.

Fonder och börsens värde
ISK-fonderna som sjösattes 2012 har på 10 år genererat 300 000 miljonärer skriver tidningen Finansliv, som vänder sig till bank- och finansvärlden med nyheter och analyser. På 10 år har Stockholms-börsens värde stigit med 350 procent, läser jag också. Siffrorna bekräftar Andreas Cervenkas slutsats att för att bli rikare måste du vara rik. Den som har, kan få mera. Att denna utveckling spär på klyftorna i samhället är ingen komplicerad slutsats.

Vems fel är det?
Frågan är väl egentligen snarare varför förmögenhetsutvecklingen inte diskuteras ens i valtider? Hur kommer det sig att ingen ifrågasätter? De som halkar efter mest i samhällsutvecklingen är naturligtvis de resurssvaga, de som bor i s.k. utsatta områden, där kriminaliteten och våldet ökar. Och det motsägelsefulla blir att de missgynnade grupperna letar efter minoriteter och andra svaga grupper som de kan beskylla för att ”leva på bidrag” och att de ska ”skickas hem”. Som om de svagaste i samhället var skuld till de klyftor som uppstått när de rikaste blivit ännu rikare.

De rika behöver de fattiga
Högern vann valet. De rika röstade på sitt parti och de missgynnade röstade på sitt. Tillsammans ska nu dessa två högerfraktioner styra landet. Det ena partiet vill sänka skatterna, det andra vill behålla a-kassan. Det ena partiet vill privatisera mer av välfärden så att skattepengar går direkt till ägare. Det andra partiet har förstått att det kan vara värdefullt att lyssna på tongivande näringslivslobby och välja sina strider. På ett plan påminner de båda partierna om den tudelning som skett av det republikanska partiet i USA, där Trump lyckades fånga landsbygdens frustration mot etablissemanget, samma etablissemang som hukar sig i samma parti i insikt om att trumpväljarna behövs för att få kunna vinna över demokraterna. På samma sätt har moderaterna i Sverige insett att sverigedemokraterna behövs för att vinna riksdagsvalet i vårt land.

Länktips: http://christerowe.se/2022/09/nr896-last-andreas-cervenka-girig-sverige/