Jag har läst Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige – så blev Sverige ett paradis för de superrika”. Känslan jag får kan bäst beskrivas som en suck, eller en uppgivenhet. Cervenkas mångordiga, detaljerade, kunniga och övertygande beskrivning av hur rikedom föder rikedom och hur skillnaderna i livsvillkor för fattig och för rik växer går inte att vifta bort. Vi hade 542 miljardärer för ett år sedan enligt Cervenkas genomgång. Han listar dem för säkerhets skull i slutkapitlet. Och de är naturligtvis bara toppen av isberg.

Bankerna skapar nya pengar via lån och Riksbanken skyddar systemet 
Det går egentligen inte att bli rik på inkomst av lön är en slutsats som jag drar. Det som skapar rikedom är pengar, ägande av aktier, fastigheter och att kunna surfa på de förmögenhetsskapande vågor som andra skapar med sina investeringar, som i sin tur ofta är lånefinansierade eftersom bankerna har den säkra sits de har. Riksbankens roll i detta pyramidspel är också intressant att notera. Man kunde ju tro att Riksbanken primärt skulle bry sig om Sverige och svenskarna, men det är det finansiella systemet de skyddar, eftersom det ser ut som det gör. Nästa krasch kommer att landa på oss alla skattebetalare att täcka upp för, tro inget annat.

Jämför man sig hela tiden?
Jag är personligen ganska ointresserad av pengar som ett mål i sig. Jag vill ha ett gott liv, men det är inte mitt sparande eller mina tillgångar jag tänker på när jag relaterar till det goda liv jag önskar. Uppenbarligen är det förmögenheten som sådan som driver många att ägna tid åt att bli ekonomiskt oberoende. Kanske i kombination med jämförelser – nu har grannen köpt en ny bil eller en lyxyacht…. som om livet skulle ut på att ”vinna” i ett ekonomiskt långlopp.

Farbror Joakim skulle aldrig hinna räkna alla sina pengar
Det vimlar av detaljer och redogörelser för ekonomiska samband i Cervenkas bok, som jag skulle kunna lyfta fram. Ekonomer och aktieägare kan ha stort intresse av det som står i boken, men själv äger jag bara minimalt med fondtillgångar och jag tillhör väl på det sättet ”förlorarna” i racet. Men jag har svårt att se livet som en tävling. Var och en får hitta sitt sätt att förverkliga sina mål. Vill man bli Farbror Joakim och knappt ens teoretiskt kunna hinna räkna alla sina pengar är det väl OK, men samhället mår bättre av mindre klyftor och mindre spänningar mellan rik och fattig – inte mer.

Mer orättvisa blir svaret på orättvisorna 
En intressant passage mot slutet av boken berör det faktum att de personer som har halkat ner på den socioekonomiska rangskalan idag möts av förslag som ytterligare skulle försämra deras ställning. Dvs orättvisorna ska enligt dessa förslag mötas med ännu mer orättvisor, de redan drabbade ska t.ex. inte ha rätt till barnbidrag och liknande förslag från populister på högerkanten. Istället för att sträva efter en utjämning av livsvillkoren leder dessa förslag till ytterligare skillnader i livsvillkor. De utsatta ska känna sig ännu mer utsatta. Även förslagen om privatisering av välfärden drar i den riktningen. Bara den som kan betala eller köpa sig en försäkring ska ha tillgång till välfärden. ”Skyll dig själv om du är fattig eller sjuk” är den cyniska synen på våra olika utgångspunkter i livet. Cervenka går inte hela vägen i sin bok och pekar bara delvis på detta fenomen, men det behöver sägas – tyvärr – att tendensen och viljan finns hos starka krafter i samhället att spä på skillnaderna.

Och sedan då?
Jag vet inte hur många miljardärer som har tillkommit sedan juni 2021, då Cervenka skapade sin lista. Och det kan kanske kvitta. Det jag inte riktigt begriper är hur miljardärerna tänker använda sina förmögenheter. Hur gör man av med så mycket pengar? Finns det något rimligt sätt att använda dem? Än så länge tycks miljardärerna framgångsrikt använda sin förmögenhet till att göra förmögenheten ännu större. Och sedan då?
Någon gång ska ju framtiden, våra barn och barnbarn, betala för vår överkonsumtion av planetens resurser.