För att lösa konflikter behöver man ofta försöka se orsaker och bakomliggande faktorer från mer än ett håll. Ända sedan Karl XII:s tid har vi i Sverige varnat varandra för ”ryssen” och därmed per automatik definierat ryssens fiende som vår allierade. Kriget i Ukraina har pågått i snart fem år och vem som är angripare och vem som är försvarare är tydligt. Trots detta kan det vara intressant att försöka närma sig konflikten med en djupare insikt om vilka bakomliggande motiv som finns och vilka historiska processer som lett fram till dagens förskräckliga ställningskrig. Inte för att rentvå Putin eller skuldbelägga Zelenskyj utan för att försöka gå bortom den svartvita bilden av krigets ”good and bad guy”. Det finns sannolikt mer än ett par bakomliggande skeenden som spelar roll för situationen idag. Och ingen som vill ha fred i Ukraina kan säga nej till att försöka nysta i problemen på ett okonventionellt sätt. Allt måste testas. Återigen: Inte för att minska stödet till Ukraina utan för att vidga horisonten och sätta in konflikten i ett större sammanhang.

Tack till Hans Abrahamsson
Stommen i det följande utgörs av en artikel skriven av Hans Abrahamsson, som är freds- och konfliktforskare knuten till Göteborgs Universitet. Man kan se den här texten som en bearbetning och tolkning av Hans originaltext, med ett och annat tillägg.

Lite om bakgrunden
I det offentliga samtalet om kriget mellan Ryssland och Ukraina finns två olika förklaringar till hur kriget uppstod. Antingen anser man att Vladimir Putin valde att anfalla Ukraina som en konsekvens av Rysslands folkrättsvidriga ambitioner, eller så hävdas det att kriget uppstod som en rysk reaktion på NATO:s expansion österut. Båda förklaringarna missar de bakomliggande motiven, som förutsätter att man analyserar och inser hur ekonomin de senaste århundradena skapat en egen dynamik, där både rysk aggression och västmakternas expansionism kan påstås bottna i ett tänkande som missar hur all utveckling hänger samman med grundläggande parametrar. En sådan oundviklig parameter är hur beroende vår civilisation är av naturen, av resurser och av att all mänsklig aktivitet måste inordnas i vad planeten klarar att cirkulera i naturliga kretslopp.

Människan överordnad naturen
Det var när människan trodde sig stå över naturen och att naturens rikedomar var oändliga, liksom att havets och luftens förmåga att fånga upp alla utsläpp var oändliga som grunden lades till den eviga tillväxtens logik. Det materiella välståndet skulle växa utan en bortre gräns och människans konstruktioner kunde ta plats på sina egna villkor. Allt var möjligt.  I den här artikeln är tanken att vrida och vända på perspektiven och se om det möjligen finns andra bakomliggande orsaker till kriget i Ukraina, som sällan kommer fram i den traditionella debatten.

Det strategiska djupet
Ryssland har allt sedan Karl XII och Hitler varit konkret medvetna om värdet av att ha ett strategiskt djup och fysiska buffertzoner mot Västeuropa. Ukrainas bördiga slättland har på så sätt varit i fokus under lång tid. 2014 valde Ukraina en ny regering. Ryssland uppfattade att de därmed höll på att förlora kontrollen över ”det nära utlandet”, dvs Ukraina, vilket ledde till besluten att annektera Krim och att erövra Donbas. 2022 fortsatte man genom att anfalla hela Ukraina och att försöka upprätthålla en geografisk vall.

Så etablerades dagens system
USA har å andra sidan sedan länge hävdat att ”the American way of life” inte är förhandlingsbar. Svårigheterna under depressionen på 1930-talet gjorde att USA under det följande seklet ständigt har ansett den resurs- och konsumtionsbaserade ekonomin som självklar. Tankesmedjan Council on Foreign Relations (CFR) formulerade en strategi redan under andra världskriget som utgick från en analys av vilka resurser och marknader som behövde kontrolleras för att det ekonomiska systemet skulle fortsätta att utvecklas och växa. Begreppet ”The Grand Area” formulerades och med detta avsågs de områden i Eurasien som var strategiska för USA att kontrollera.

1944 ägde Bretton-Woods-konferensen rum, som formulerade hur USA skulle ta ledarrollen över den internationella politiska ekonomin under det som kallades ”Pax Americana”. Sovjetunionen och flera andra länder vägrade inordna sig och några länder försökte 1955 formulera krav på en annan ekonomisk världsordning. Efter 1991 ansåg sig västvärlden kunna fastslå att en regelbaserad internationell ordning etablerats, där man kopplade ihop Bretton-Woods-fördraget med FN-stadgan. Väst hade ”vunnit”. George H W Bush (d.ä.) reste till FN-mötet i Rio 1992 med en tydlig försäkran om att den amerikanska livsstilen inte var förhandlingsbar. Miljöhänsyn skulle inte förändra det ekonomiska systemet.

Nu synliggjordes arkitekturen bakom de fördrag som västvärlden, läs USA, ville utgå ifrån. Ekologi och etik underordnades tillväxten, naturen reducerades till en utbytbar resurs och framgång skulle enbart mätas i BNP och i BNP-tillväxt. Här låste man fast sig i en spiral av ständig expansion av omsättning, nya marknader och tillväxt. När västmakterna hoppades och hoppas på fler medlemsländer i NATO och i EU handlar det till stor del om att inkludera länderna, marknaderna, i det forna Östeuropa i den ekonomiska logik som dominerar i USA och i väst.

Samtidiga analyser
USA:s strategier byggde på 90-talet på Zbigniew Brzezinskis och ett decennium senare på Paul Wolfowiz´s analyser och blev avgörande för Clintons godkännande av NATO:s utvidgning respektive Bushadministrationens doktrin om det globala kriget mot terrorismen efter 2001. På den ryska sidan var det Alexandre Dugin som tydligast presenterade en motbild, där det handlade om att skydda sig mot västerländsk hegemoni och den globalisering som utgick från USA:s intressen. Putin talade 2020 om att en rysk-ukrainsk integration skulle leda till en tydligare ”global rival för Europa och världen”. Världens till ytan största land skulle ta plats på den internationella scenen.

Både USA och Ryssland betraktade Ukraina som en strategiskt intressant partner, men ur sina respektive perspektiv. För USA framstod produktionskapaciteten, relativt billig arbetskraft och en växande konsumtionsmarknad på närmare 40 miljoner människor som mest attraktivt. För Ryssland utgjorde Ukraina en viktig råvaruleverantör, en partner som skulle kunna förse Ryssland med livsmedel. Historiskt har ryska makthavare genom seklen behandlat t ex krimtatarerna som en minoritet man kunde deportera och förtrycka lite som det passade. Överheten var självklar. Ukraina och särskilt Krim har varit en viktig kommunikationsväg för att via Svarta Havet nå andra länder. Närheten och känslan av buffertzon mot EU spelade också en stor roll.

Likheter
På ett sätt framstår USA:s och Rysslands anspråk på Ukraina som likartade, även om de har olika motiv. Varken USA eller Ryssland förmår begränsa resurs- och lönsamhetsjakten utifrån vad planeten tål. Och båda länderna bär på en postkolonial idé om att de egna ländernas behov är överordnade andra länders. Makten och kunskapen, för att inte tala om de ekonomiska resurserna, ger vissa länder ”rätt” att göra anspråk på andra länder. (Att koloniala styren försvunnit har inte gjort att kolonialiteten har upphört hävdar t ex Quijano (2000) och Mignolo (2011)).

Ömsesidighet istället för rangordning
Den rangordning och polarisering de rådande dogmerna har lett samhällena in i behöver utmanas av andra samhällsstrukturer. Säkerhet kan inte skapas på någon annans bekostnad eller genom att maximera någon annans osäkerhet. Det blir snarare tvärtom. När säkerheten inte är ömsesidig riskerar jakten på ”säkerhet” i själva verket lägga grunden för mer upprustning och i värsta fall konflikter och krig. Det är den ömsesidiga förståelsen som skapar trygghet och startpunkten behöver vara i det lokala. När människor känner trygghet och mening i sin vardag och kan glädjas åt varandras liv växer sammanhållningen och respekten. Och denna ömsesidiga trygghet måste inkludera en respekt för allt levande, för det ekosystem som utgör grunden för allt levande, för de kretslopp som fungerat i miljoner år och som utvecklingen också har förmått justera utifrån ändrade livsvillkor. Det är när det lokala samhället fungerar som grunden läggs för att också se och ta ansvar för det globala samarbetet. Det är genom rätten och förmågan att förvalta våra liv vi kan ta ansvar för framtida generationers behov. Mänskliga rättigheter och varje människas ansvarstagande blir på så sätt varandras förutsättningar.

Känsla av sammanhang
Tillvaron behöver kännas begriplig, hanterlig och meningsfull och varje människas liv kunna ingå i flera olika sammanhang, från det individuella till det universella. Aaron Antonovskys formulerade ”känsla av sammanhang” år 2005 som försöker beskriva just detta. Det är det lokala sammanhanget, grannskapet, byn, gärna den urbana byn, som utgör den tydligaste motpolen till den funktionella, territoriella strategin som lätt leder till vanmakt och social oro. Medskapare och medborgare kan lättare se sin roll i ett begripligt samhälle, där solidaritet och gemensam nytta utgör grundpelare. När människor reduceras till konsumenter eller till lågbetalda kuggar i ett gigantiskt vinstkasino tappar de fotfästet och tilltron till samhället som deras.

Vad händer med förlorarna?
Denna sortering i vinnare och förlorare är en självklar och t o m önskad konsekvens av den ekonomiska politik som varit förhärskande. Det anhängarna har blundat för är hur förlorarna skulle hantera insikten av att just tillhöra förlorarna. Några förlorare har bländats av ”the american dream” och sett sig själva som nästa vinnare. Vissa förlorare har hittat andra förklaringsmönster och valt att skuldbelägga minoriteter för sina egna misslyckanden. Ibland tar sig frustrationen uttryck i destruktiva manifestationer och demonstrationer, ibland är det förenklade populistiska budskap som lätt får fäste hos människor.

Den konstruktiva civila olydnaden
En annan väg att möta utvecklingen är att arbeta för en konstruktiv form av civil olydnad. Istället för att acceptera maktens påbud om underordning och villkorad konkurrens ligger en framkomlig väg i att organisera sig på ett socialt hållbart sätt, att se problem och lösningar på ett alternativt sätt och att hitta lösningar i det lokala samarbetet, gärna ingående i det vi kallar civilsamhället, där varken kapitalet eller myndighetsutövandet har sista ordet. Det går att säga nej till den rådande ordningen samtidigt som man säger ja till en annan ordning. Att ifrågasätta den dominerande ordningens tolkningsföreträde och istället låta andra erfarenheter ta plats. Men det förutsätter samverkan, öppenhet och mod. Och att se det legitima i andra gruppers perspektiv och behov. Den egna säkerheten får inte byggas på bekostnad av andra människors otrygghet. Det är detta civil olydnad handlar om. Att ifrågasätta de ekonomiska drivkrafter som leder till kamp om resurser, om land och om inflytande och istället främja ömsesidigt välstånd. Och inse att alla vinner på en jämn fördelning av inkomster och förmögenhet. De ekonomiska klyftorna slår sönder sammanhållningen i samhället.

När alternativet ska bli konkret
Det räcker naturligtvis inte att formulera alternativa visioner. Det räcker heller inte att testa den konstruktiva civila olydnaden i små delprojekt. Ska en verklig förändring kunna uppnås måste man inse hur lätt det kan vara att ambitiösa planer går om intet och hur makten på olika sätt kan motarbeta eller inkorporera de alternativa rörelserna. En insikt är att initiativ och konkret förändring äger rum i ett manöverutrymme. Vad som är möjligt och rimligt att genomföra sätter gränser för både tidsfaktorer och nivån av förändring. Opinionen är en dynamisk maktfaktor som i vår tid styrs av informationsflödet på sociala medier, vilket sannolikt skapar en förskjutning från kunskapsförankring till åsikts-dito. När verkligheten och vår bild av verkligheten inte längre stämmer överens blir vilsenheten ännu större och risken för nya konflikter på alla nivåer ökar. När det kollektiva minnet ersätts av ett manipulerat och tendensiöst minnesflöde på sociala medier riskerar vi att i ännu större grad än tidigare förlora fotfästet. Utmaningen för den som vill bidra till den konstruktiva civila olydnaden blir på så sätt nu ännu större än förut.

Strategisk empati
Hans Blix formulerade begreppet ”strategisk empati” som en framkomlig väg för att bygga en ömsesidig förståelse. Han talade om en förmåga att begripa sig på motståndarens rädslor och motiv utifrån deras egen horisont, utan att fördenskull ursäkta eller legitimera deras folkrättsbrott. Säkerheten för ett land kan inte byggas på ett annat lands otrygghet. Det är här fredsforskningen blir så viktig att lyfta fram. Säkerheten ökar inte genom murar, blockbildningar eller militär avskräckning, eftersom dessa åtgärder leder till eskalering och ökad risk för konfrontation. Överfört till det ekonomiska fältet kan hävdas att rikedom inte kan skapas på andra människors fattigdom.

Murarna har kommit att ersätta meningsfullheten
Vi lever i det som kan kallas interregnum, en brytningstid mellan den gamla maktordningen och en ny stabil multipolär ordning. Osäkerheten har fått makthavare att tillämpa det som kan kallas bunkertänkande. Man bygger murar som konkret syftar till att exkludera visa människor och som symboliskt fungerar som ett slags livlina för de medborgare som känner frustration och vilsenhet inför hur världen ser ut både i det stora och i det lilla. Vi ser hur detta repressiva tänkande resulterat i åtgärder i Sverige inom säkerhets-, migrations- och kriminalpolitiken. Från den 1 oktober 2026 är det t ex förbjudet för asylsökande att röra sig fritt utanför länet. Steg för steg inskränks de mänskliga rättigheterna. Välfärdspolitikens stöd och meningsfullhet har fått ge plats åt kraftiga budgetökningar inom områden där straff och skuldbeläggning dominerar.

Europas oberoende
Europa står inför stora utmaningar. Utvecklingen i USA har satt fingret på Europas stora beroende av amerikansk teknologi, satellitkommunikation, dator- och IT-system och militär övervakning. Frågan är om Europa, EU, förmår att organisera sig oberoende av USA. Kanadas intresse för ett europeiskt samarbete är intressant. Men Europa måste också klara att formulera en utveckling som motverkar den splittring som främst orsakats av den rådande ekonomiska politiken, samtidigt som man stärker lokal utveckling och uppmuntrar till lokalt ansvarstagande. Frågan är om EU orkar frigöra sig från det inflytande som de rådande maktgrupperingarna har över utvecklingen. Sannolikt är det nödvändigt att människor organiserar sig lokalt och skapar nätverk och samarbeten som kan utgöra grunden för den multipolära globala struktur som behövs för att på ett ömsesidigt och rimligt sätt kunna hantera de globala utmaningar världen står inför.

Samverkande strukturer
Det blir inte uppifrån och ner en ny världsordning kan etableras. Och det är inte Kinas variant av kontrollstat i kombination med ekonomisk tillväxt som kan kallas framtidsbaserad. Det vi behöver hitta är stabila samverkande strukturer, som kan koppla ihop lokalsamhället regionalt, nationellt och mellanstatligt. Det behövs förståelse för vilka processer som är avgörande och hur lång tid de kommer att ta. Det behövs också en acceptans för att överkonsumtionssamhället inte kan få fortsätta, liksom att det finns ett uppdämt rättviseunderskott mellan den rika och den fattiga världen, den som vi förr kallade den tredje världen. Eller som Hans Abrahamsson så hoppfullt formulerar det:

Att leva fred
” Att leva fred innebär att fläta samman tre dimensioner: frid i sinnet (—), fred med jorden (—) och fred på jorden.”  Och ” Det är genom att återta kontrollen över våra egna platser och relationer i vardagen – genom konstruktiv civil olydnad, lokala rådslag och en strategisk dialog – som vi bryter krigets logik och visar att en annorlunda, relationell värld faktiskt är möjlig.”

Kriget i Ukraina kommer sannolikt inte sluta med att den ena sidan ”vinner” över den andra sidan. Blir Kreml tillräckligt pressade kommer de antagligen att diskutera användningen av kärnvapen, ungefär som det tydligen i Vita Huset och i Pentagon på allvar talas om att använda kärnvapen. Som om ännu mer våld och krig skulle kunna skapa fred. Den väg framåt som fredsforskningen pekar på är något helt annat. Både den västliga maktapparaten, liksom den ryska, behöver omvärdera centrala delar av rådande grundsynen och inse att all mänsklig verksamhet måste inordnas under de planetära och fysiska villkor som gäller.