Sydafrika har kallats kontrasternas land. Inte enbart för att befolkningen kan delas in i olika kulturer, språkliga gemenskaper, socioekonomiska nivåer m.m, inte heller enbart beroende på arvet från drygt 40 år med apartheid-tyranniet, utan också eftersom geografi, klimat, geologi, flora och fauna samt förutsättningarna för försörjning skiftar mellan olika delar av landet. I ena stunden kan man i Kapstaden känna sig som  i vilken västerländsk stad som helst för att i nästa stund möta en närmast hopplös misär. Här ska jag försöka sammanfatta några intryck från tre veckor i Sydafrika.

Vägar, trådar och gränser
Redan på väg från flygplatsen blir det tydligt hur bra vägnätet är. Samtidigt kantas många av de stora trafiklederna av kilometerlånga kåkstäder, där skjulen tävlar om att se obeboeliga ut. Här och där står några ”bajamajor” uppställda i utkanten och ett virrvarr av stolpar för el och elkablar brer ut sig som en närmast osannolik väv av livsnödvändiga nervtrådar i förstoring. I de fashionabla stadsdelarna brer privategendomar ut sig, självklart med murverk, kameror och taggtråd som tydlig gränsmarkering. Den som har pengar och utbildning kan skaffa sig ett gott liv. Den som fötts med fel förutsättningar får räkna med en lång uppförsbacke.

Självklarhet och hoppfullhet
Samtidigt möter man en stolthet och en självklarhet. Som en morgon när vi frågar en ung kvinna om vägen. Hon kommer just gående från en kåkstad intill, hon är välklädd, på gränsen till uppklädd, troligen på väg till sitt arbete. En liten handväska, moderna kläder och en hållning som kändes självklar utan att vara påträngande. Visst kunde hon hjälpa oss och vi tackade henne och sekunden senare hade hon plockats upp av en av dessa tusentals bilar och mindre bussar som löser miljoner människors dagliga transportbehov. Mötet var kort, men ingav ett hopp. Den svarta befolkningen kommer att klara detta, bara de skaffar sig utbildning och ett bra arbete. Ser man möjligheter hellre än problem är mycket vunnet. Den unga kvinnan kanske arbetar i butik eller på kontor. Oavsett vilket har jag en känsla av att hon kommer att lyckas. Just för att hon vägrar se sig som ett offer.

Arbetstid och arbetskostnad
Vi behövde få ett klädesplagg sytt – det var någon söm som spruckit och nål och tråd är ju inget man släpar på i resväskan. Genom en kemtvätt i närheten löstes problemet. En stunds arbete resulterade i att vi summa summarum fick betala 23 Rand (cirka 16 kronor). Vi funderade på vad motsvarande skräddarinsats hade kostat i Sverige. Om vi överhuvudtaget hittat någon som skulle vilja sy i kläderna hade vederbörande knappast ens tittat på plagget för mindre än ett par hundralappar. Skillnaden säger mycket om både Sverige och Sydafrika. Arbetskraft finns det gott om i Sydafrika. Vi såg hela tiden daglönare sitta längs vägkanten i väntan på något erbjudande.

Sverige – kan vi vända utvecklingen?
Pris- och lönespiralen i Sverige har gått så långt att det är svårt att försörja sig på traditionella hantverksyrken. Egenföretagare behöver ha en genomsnittlig timintäkt på flera hundra kronor för att kunna försörja sig – det är svårt när köp-och-släng-kulturen är så stark beroende på det låga priset på vissa varor, inte minst kläder. I debatten talas det ständigt om arbetstillfällen och arbetslöshet. Samtidigt har vi målat in oss i ett hörn där vanligt hantverksarbete inte längre lönar sig. Vi måste hitta vägar framåt som frigör arbetet och släpper kopplingen mellan produktionskostnader och automationens grepp om det mänskliga arbetet. Inte för att människan ska göra maskinens arbete utan för att vi måste reducera råvaruuttaget och säkerställa att vi har en ekonomi och flöden i balans. Vi måste möjliggöra arbetstillfällen som bygger på att vi i högre grad förvaltar och förnyar de produkter som redan existerar. Produktionen behöver bli mer cirkulär och inkludera sociala värden på ett tydligt sätt.

Taxi
Det finns mycket arbetskraft i Sydafrika. Vi märkte det på hur lätt det var att få tag i en Uber-taxi. Det tog aldrig mer än 10 minuter att tag i en taxi, systemet fungerar utmärkt och utan kontanter. Många av förarna är unga män från Zimbabwe och andra länder, där utvecklingen inte är så gynnsam. Men vi åkte också med en vit man i 60-årsåldern, som valt taxijobbet för att det gav frihet och en bra försörjning vid sidan om.

God och billig mat
Maten måste kommenteras. Det var mycket fisk, tonfisk, bläckfisk och skaldjur, mycket lokala och goda viner från de lokala vingårdarna och även i sammanhang där man inte räknar med så vällagad mat blev vi positivt överraskade. Ett och annat menyval kanske vi ångrade, men på det hela taget känns det som att sydafrikanerna uppskattar god mat. Priserna var också mycket rimliga. Kanske i snitt 30 procent lägre än i Sverige.

10 små fingrar
Där vi rörde oss var det inte mycket polisiär närvaro och heller inga militärer. Naturligtvis kan det se annorlunda ut på andra håll. Säkerhets- och passkontrollerna i Johannesburg, där vi mellanlandade på hemvägen, var både omfattande och ineffektiva. Nu har de i alla fall mina 10 fingeravtryck i en databas, plus en skannad ansiktsbild. Undrar vem de säljer den till…..

Klimatfrågan
På det hela taget är känslan att Sydafrika kanske klarar omställningen. De har ju flera stora grundproblem, dels den extra belastning som apartheid-systemet innebar, dels det underskott i utbildningsnivå som det systemet medförde och den ojämlikhet i livsförutsättningar som dröjer kvar, säkert under decennier.
Rimligen måste landet också göra sig mindre beroende av mineralutvinning och hitta sätt att hantera de klimatförändringar som redan nu görs sig tydligt påminda. Floder och vattendrag torkar ut och känsliga ekosystem riskerar att slås ut i förtid. Stora landområden tycks ligga nära gränsen för att inte längre kunna bära någon produktion ens av enklare grödor.

Man får hoppas
Samtidigt är det ett väldigt vackert land med otroliga scenerier, storslagenhet och en variation som fortfarande lockar. Man hoppas att några i detta vackra land förstår vad som måste göras för att inte allt en vacker dag ska vara borta.