Tag Archives: Media

Viktig bok av Åsa Wikforss: Därför Demokrati

Posted on by
Reply

Hållbar utveckling förutsätter ett demokratiskt, inkluderande samhälle där det finns utrymme för seriös diskussion om avvägningar, mål, medel och ansvarsfördelning. När britterna valde bort EU 2016 och amerikanerna samma år valde trump till president skedde det delvis mot bakgrund av desinformation och ohederliga metoder. Vi ser också hur demokratiskt valda politiker medvetet inskränker fundamentala demokratiska fri- och rättigheter i Turkiet, Brasilien, Ungern och Polen för att ta några exempel. Utvecklingen är oroande och glöms ofta bort i samtalen om klimathotet, planetära gränsvärden, avskogning, vattenförsörjning och mänskliga rättigheter.

En viktig bok
Akademiledamoten på stol nummer sju, Åsa Wikforss, har än en gång skrivit en viktig bok: ”Därför demokrati, om kunskapen och folkstyret”, som jag läst. (På stol nummer sju har tidigare suttit bl.a. Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg och Sara Danius, så Åsa Wikforss är i gott sällskap.) Boken spinner många trådar kring sambanden mellan kunskap, sanning och demokrati och pekar detaljerat och förtjänstfullt ut hur vi inte får villa bort oss i det nya informationslandskap, som präglas av alla-till-alla-kommunikation och stora risker när den gemensamma världsbilden inte längre håller ihop. Välskriven, någorlunda lättläst och med över 400 fotnötter eller stickspår i tankegångarna ger boken stöd för en fortsatt satsning på utbildning, på folkbildning, på Public Service och synliggör värdet av ett nyfiket och öppet samtal utan låsningar.

Åsa Wikforss bok Därför Demokrati…

Nu blir det tydligt varför ironin är död som humorform
En tanke som slår mig är att hennes text förklarar varför ironi inte längre fungerar. Det går bara att ironisera över något som är avgränsat och väldefinierat och där kontrasten mellan ett ironiskt påstående och hur verkligheten ser ut uppenbart avviker från vad vi gemensamt håller för sant. Den humor som tidigare kunde bli ett slags skrattspegel för våra tillkortakommanden fungerar inte i ett polariserat debattklimat, där gränsen mellan sanning och lögn är otydlig. Detsamma gäller naturligtvis satiren, som ju är väldigt svår att formulera så att alla förstår att det är satir.

Självcensur
Mot slutet av boken nämner Åsa Wikforss problemet med självcensur, som t.ex. innebär att journalister och makthavare medvetet håller tillbaka påståenden eftersom de mötts av hat och hot på sociala medier, ibland även IRL. Jag noterar samtidigt att i avsnittet om propagandamedier, där gränsen mellan fakta och åsikt medvetet suddas ut, nämner hon inte Fox News i klartext. Den nyhetskanal, som kanske tydligast exemplifierar det hon vill påpeka. Kanske är det en rimlig återhållsamhet för att slippa åtal i amerikansk domstol, vad vet jag, men att hon inte nämner det tydligaste exemplet i klartext visar hur starka motkrafterna till det öppna samtalet är.

Några små detaljer…
När jag ändå är inne på detaljer: President Bush stavas inte Busch, det känns slarvigt. Och i kapitlet om sanningen och hur den kan vinklas hade en referens till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog passat in som hand i handske. Att varje demokratiskt styre också måste anstränga sig att inte missgynna minoriteter nämns vad jag kan se inte i boken. Här kunde ju Sveriges mångåriga misslyckande när det gäller samebefolkningen nämnts. Det politiska hantverket och hur politiker hanterar sitt mandat hade också kunnat kompletteras med något avsnitt om lobbyverksamhet, som många gånger stått i vägen för rimlig lagstiftning (cigarretter, olja osv) eller något om korruption, som ju lätt följer i kölvattnet på en maktfördelning där man inte skiljer på ansvar för beslut och genomförande. Men exemplet med Danmark och ministerstyre är intressant ur Corona-perspektiv, som Åsa Wikforss tar upp.

Samtal lägger grunden för optimala processer
Men det är verkligen minimala luckor i en i övrigt lysande genomgång av hur demokrati hänger samman med hur samhället behöver främja vars och ens egen kunskapsresa, det öppna samtalet och hur det t.om. är så att samtalet som sådant är det som kvalitetssäkrar beslutsprocesserna. I den tysta, centralt styrda organisationen eller i det slutna samhället är risken mycket större att besluten leder fel. Samtalet har en egenvärde och framför allt tränar det oss alla i att respektera olika ståndpunkter, som kan motiveras samtidigt, landa i skilda slutsatser och ändå ingå i ett sökande efter de optimala kompromisserna. Vi ska inte kompromissa för att ge andra rätt, utan för att optimera för flertalet. Kanske är det ett viktigt kännetecken på de auktoritära strömningarna, detta att man saknar förståelse för värdet av kompromisser.

Demokratin får inte avskaffas genom missbruk
Det är intressant att fundera vidare på hur demokratin ska försvara sig mot sina motståndare, de som använder demokratins spelregler och öppenhet för att inskränka eller avskaffa demokratin. Åsa Wikforss tar inte tydligt ställning för eller emot lagstiftning i syfte att minimera de skador demokratimotståndarna kan åstadkomma. Och det är ju ett dilemma. Anarki och samhällsupplösning vinner ingen på, inte ens CUF-ungdomarna som ju vill legalisera narkotika, tillåta rökning på restauranger och avskaffa många av de rättvisor som generationer av svenskar steg för steg kämpat sig till. Demokratin måste hela tiden tiden hållas levande om vi ska behålla den. Och den handlar inte enbart om att få gå och rösta vart fjärde år, den handlar om att vårda och vörda kunskap, sanning och pluralism. Enfald kan aldrig vinna över mångfald.

Det vore intressant
En idé vore nu att SVT bjuder in till ett uppföljande samtal med Åsa Wikforss och varför inte den numera pensionerade Bo Rothstein, som forskat på korruption, om vilket samhälle som bäst klarar av att bära de svårigheter vi står inför. Kanske varvat med exempelklipp från olika medier. Trump utsåg media till sina fiender, vi ska inte falla i den fällan. Men spelreglerna och syftet med spelet måste vi kunna enas om även om vi tycker olika.

Dags att förnya bilden av politiken

Posted on by
1

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Vad händer när juridiken hinner ikapp lögnerna på nätet?

Posted on by
Reply

Vad händer när juridiken kolliderar med det mediala flödet? Hur hanterar USA de mediala lögner, som lett till förluster i liv eller i egendom? Det finns en del lärdomar att dra och det finns minst en aktuell koppling till Sverige kring detta.

Tre lögnare som nu får möta advokater
I USA pågår ett antal rättsliga processer i efterdyningarna till trump-åren. En av de mer kontroversiella agitatorerna på mediala plattformar är Alex Jones, som nu äntligen tycks få ta konsekvenserna av sin extrema våldspropaganda. ”Nyhets”-media som Fox News skiljer officiellt på sin roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare, åtminstone när de behöver försvara sina övertramp. Fox-ankaret Tucker Carlson har en miljonpublik och är viktig för Fox annonsintäkter. Han har nu tvingats att försvara sina påståenden när företaget Dominion stämt Fox News som en konsekvens av att företaget skadats ekonomiskt av Carlsons lögner om att deras rösträkningsapparater skulle ha varit inblandade i det påstådda fusk, som trump hävdade gjorde inte vann presidentvalet 2020. Det intressanta är hur Tucker Carlson och Fox nu försvarar sig.

”Spelar roll”
När den rättsliga apparaten drar igång, men stora resurser och med stora belopp inblandade ställs allt på sin spets. Lögnerna om Dominions maskiner har, enligt företaget, skadat deras varumärke. Lögner som villigt spreds av bl.a. Tucker Carlson och Fox News. Nu hävdar dessa att alla måste inse att programvärden bara spelar ”rollen” av Tucker Carlson, att allt bara handlar om att ge tittarna det de vill ha och att det uppenbart inte handlade om nyhetsförmedling. En intressant försvarslinje.

”Advokaten ljuger helt uppenbart”
Ännu mer absurt blir det att advokat Sidney Powell, som stod tillsammans med trump-advokaten Rudi Guilani på bästa sändningstid och svepte sina anklagelser mot den avlidne Hugo Chavez i Venezuela, mot Dominion m.fl. också gjorde det som ett ”uppenbart” skådespel. En advokat får medias hela uppmärksamhet för sina argument för att trump borde ha vunnit valet och försvarslinjen är att alla borde inse att allt bara var ett skådespel (!). Advokater som vår tids komiker?

Gräns mellan nyhet och propaganda
Skulle Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell klara sig med denna försvarslinje – att de alla bara spelade rollen av sig själva och att alla tänkande människor måste förstå att det de sa var lögner – får det till följd att ingen kan lita på vad media säger. Allt kan ju vara ett påhitt för att locka tittare och annonsörer. På ett sätt är det bra att de olika försvarsadvokaterna har valt denna taktik eftersom det bidrar till att synliggöra den idag mycket luddiga gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning, som präglar stora delar av dagens informationsflöde.

Sverige kan välja väg
Lockelsen att tillfredsställa annonsörerna, som i sin tur ser på tittarsiffror, handlar om hur privatfinansierade medier ska orientera sig. I Sverige har vi Lamotte och andra som tigger bidrag när de skapat kontroversiella inslag som deras följare gillar. Vi har också en pågående debatt om Public Service roll. Tre konservativa partier vill begränsa SVT och SR till att vara ”smala” och på sätt bara vända sig till de som söker fakta och en så sann bild av verkligheten som det går att skaffa sig. Dessa partiers strateger vet naturligtvis vilken möjlighet det skulle innebära ifall opinionsmedia, Fox-liknande kanaler och propaganda-kanaler fick större spelrum på bekostnad av Public Service. De skulle ha lättare att få gehör för hårt vinklade budskap och rena lögner. På så sätt är det intressant att följa hur dragkampen går i USA. Spelar Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell bara rollen av sig själva när de framträder? Och vart leder det i så fall?

Länktips:
David Pakman tar upp detta tema här: i ett klipp från Facebook
TYT:s Ana Kasparian tar upp Alex Jones här: i ett klipp på Youtube

Varning för Fox

Posted on by
Reply

Det började direkt för fyra år sedan, i januari 2017, med storleken på folksamlingen när den då nye presidenten svors in. Vita Huset hävdade envist att det var fler åskådare än någonsin som närvarade vid ceremonin. Flygfoton visade motsatsen. Journalisterna krävde svar. De hade fortfarande en förväntan att den nye presidenten skulle börja bete sig ”normalt”. (De visste inte vad som komma skulle). Kommunikations-avdelningen i Vita Huset hade ett principiellt svar på journalisternas frågor, när det var uppenbart att administrationen inte höll sig till sanningen. Talespersonen Kellyanne Conway lanserade det nya begreppet ”alternativa fakta”.

Det finns inga alternativa fakta
Alternativa fakta är en omskrivning för lögn. En spade måste fortfarande få vara en spade. Det gynnar destruktiva krafter när någon glider på sanningen och låtsas som om flera parallella sanningar kan existera beroende på vad någon ”tycker”. Vetenskap kan inte ersättas med fördomar och lösa antaganden. Utvecklingen de senaste åren har visat allvaret i detta. Alla-till-alla-kommunikation minskar utrymmet för vetenskapen.

Det fanns tidiga tecken
Per Grankvist, som länge var ganska ensam att i företagskretsar introducera möjliga vägar till en hållbar utveckling, och som framgångsrikt varit föredragshållare, moderator och skribent formulerade redan för fyra år sedan mycket av det som behövde sägas då och som blivit ännu mer uppenbarat efter den 6 januari 2021. Länk till läsvärd text nederst på sidan.

Vem som säger något, snarare än vad som sägs, blir viktigt
George Monbiot är en annan person som från brittiskt perspektiv ofta bidragit med viktiga synpunkter och hållbarhetslösningar. I ett videoklipp på Facebook utvecklar han tankarna kring hur fakta har ersatts av känslor, vilken roll våra mediala kändisar och media själva har i detta och att vi måste vara vaksamma när det gäller vem som säger vad och vem som får genomslag för vad. Länk till klippet nederst på sidan.

Läsvärt om filterbubblor och hur vår världsbild präglas av algoritmer
I Per Grankvists text finns ett avsnitt som handlar om filterbubblor och om hur vårt informationsflöde styrs av algoritmer och kanske ännu mer så idag. I de flöden vi möter blir allt lika viktigt. Källkritiken får stå tillbaka för känslan av bekräftelse: ”äntligen någon som uttrycker det jag har tänkt…” Det är ingen tillfällighet att konspirationsteorierna frodas i vissa kretsar. Anarki och upplösning av ett civiliserat samhälle ligger inte långt borta.

En organiserad milis agerade tillsammans med känslostyrda konspirationsbejakare
Det tycks som om stormningen av Capitolium den 6 januari framför allt bestod av två kategorier motiverade personer: Hårdföra krigare med utbildning och en skarp agenda samverkade med personer med verklighetsfrämmande och desillusionerad världsbild.

De hade trumps stöd: ”Stand back and stand by” var hans budskap
Den ena kategorin låter teorin om ett nödvändigt krig styra känslorna medan den andra kategorin låter känslan av att ha blivit lurad styra agerandet. De välbeväpnade och förberedda milisgrupperna såg stormningen som en möjlighet att ta makthavare till fånga och i lynchmobbens namn utkräva rättvisa. De hade förberett sig med buntband för tillfångatagande av senatorer och en fullskalig galge för att hänga vicepresident Mike Pence (!).

De kände trumps stöd
Den andra kategorin tycks ha varit människor övertygade om ett antal pågående konspirationer som de på något sätt skulle avslöja eller motverka. Dessa kände att de hade presidentens stöd att stoppa stölden, det påstådda valfusket. Vad trump trodde att stormningen av Capitoleum skulle resultera i är ännu inte klarlagt. Att någon eller några medvetet höll tillbaka Nationalgardet är tydligt. Någon eller några ville att stormningen skulle lyckas.

Det är hela tiden pengar bakom allt
Det går inte att jämföra USA och Europa rakt av. Det finns en kvardröjande sydstatsromantik i det vita USA, där flaggan och symboliska monument fortfarande påminner om tiden då slavägande var naturligt. Hela det politiska etablissemangets beroende av donationer för att kunna bli valda är en annan skillnad. Under ett par månader har trump t.ex. lyckats skrapa ihop ett par hundra miljoner dollar till stöd för sin (troligen skuldsatta) kampanj genom att driva utsiktslösa domstolsmål och därigenom ge sken av att följarnas stöd hjälper honom att skapa rättvisa. Men det finns farliga likheter mellan trumpismens USA och högerkrafterna i Europa.

Checklista för antidemokrater
Den svenska extremhögern lär sig naturligtvis av de metoder trump har visat hur de kan fungera: det envisa ljugandet, de ständiga påhoppen på meningsmotståndare och på minoriteter, attackerna mot oberoende och neutrala media, oviljan att ta ansvar, det ständiga mantrat om ”strid” och ”kamp” för att hålla nättrollen och stödjare fortsatt aktiva, m.m. Men också detta att ”ta makten”, ett begrepp som inte hör hemma i en demokrati. Makten är inget mål i en demokrati, det är ett medel för att förverkliga det man lovat sina väljare att som företrädare för desamma försöka förverkliga.

Värst är Fox News och deras likar
Det värsta är ändå dessa ”låtsasmedia” som bara är spegelpropagandister. De har valt formen av mediabolag med nyhetsankare, opinionsbildare och vederhäftighet som kostym, men deras uppgift är enbart att lyhört återge det som deras följare vill höra och se. Med många klick, följare och stort genomslag blir dessa bolag attraktiva för annonsörer som vill nå en stor publik. Det är pengarna som styr. Allt är bara en kuliss. De låter indignerade, de spelar på känslorna, de talar upprört och gör allt för att hålla sina följare nöjda. De kontrasterar nästan aldrig ett påstående från en intervjuad person med en motfråga. De bara klappar hunden medhårs. För det är så vi passiviseras och låter oss bländas och bedras av skenet.

Länktips Per Grankvist: https://pergrankvist.se/texter/2017/01/25/falska-nyheter-och-alternativa-fakta

Bra inlägg av George Monbiot: https://www.facebook.com/watch/?v=459186695076407

Mer om Fox News och Rupert Murdoch här

Retorik för vår tid?

Posted on by
1

Språktidningen är ofta en inspirerande läsning. Senaste numret ( nr 1 / 2021) har en intressant artikel om retorik, skriven av docent Lars Melin. Men det jag inte riktigt kan orientera mig i är hur retoriken ska ses som verktyg idag. Hur passar retoriken in i dagens samhällsdebatt med informationsöverflöd, alla-till-alla-kommunikation och det växande motståndet mot vetenskap och beprövad erfarenhet?

Kort om artikeln
Melin redogör på ett tillgängligt sätt för skillnaderna mellan teoretisk och praktisk retorik. Talekonsten var länge avgörande för förmågan att övertyga andra människor om sakernas tillstånd och vad som borde göras. Melin visar också ett exempel på hur för mycket av retoriska knep lätt kan förminska övertygelsekraften i en text. Den som staplar stilistiska upprepningar, allitterationer, kontraster, överdrifter och metaforer på varandra riskerar att förlora i trovärdighet. Tre trender hos praktikerna lyfts fram: reklamen, mätbarheten och tillgängliga, populärvetenskapliga texter. I den sistnämnda genren anser Melin det viktigt att vara försiktig med att underhålla och att undvika att väcka känslor.

Alla-till-alla-kommunikation
Så är det kanske, tänker jag, när skribent och läsare rör sig inom samma begreppsvärld, normer och världsbild. Men idag spelar tyckande och känslor en större roll i opinionsbildningen. Både till form och till innehåll har spelplanen förändrats. Framväxten av Twitter, Facebook och Instagram har totalt revolutionerat vem som är avsändare respektive mottagare. Om massmedia förr handlade om att en avsändare nådde ”massorna” (radio, TV, tidningar …) kan idag alla vara avsändare och nå alla som har intresse av en viss fråga. Det traditionella regelverket kring ”ansvarig utgivare” och all praxis kring hur källor granskas, anges och skyddas har också förlorat i betydelse och relevans.

Vitsen med ironi
Ett tydligt exempel på hur det nya landskapet med sociala medier påverkat debatten är bruket av ironi. Ett ironiskt påstående går idag inte att använda på sociala medier utan att tillfoga ett ”obs ironi”. Och då går hela greppet förlorat. Det är exakt som med en göteborgsvits. Måste den förklaras är ju hela vitsen borta…

Fake media
I USA har under fyra år suttit president som tagit lögnen som verktyg för att påverka opinionen och för att underminera tilltron till traditionella, granskande medier. Dels för att kunna avfärda all kritik som ”fake news”, dels för att det passar en auktoritär ledarstil att medborgarnas tillit till myndigheter och samhällsbärande institutioner minskar. Till sin hjälp har han haft PR-bolag, förklädda i medial kostym som Fox News, som följsamt och okritiskt gett sin publik det de velat ha. Upplägget har gett Fox goda tittarsiffror och klick, något som i sin tur gynnat annonsförsäljning och intäkter till företaget. (Det finns f.ö. en utmärkt dokumentärserie om Rupert Murdoch, ägaren till Fox, på svt play – se länk nedan).

Motsättningarna exploateras
Läsandet minskar. Bildsatta nyheter får stor spridning. Vem som helst med en telefon kan bli ”reporter”. Olika konspirationsteorier frodas. I en tid då världens samlade kunskap är större än någonsin, vetenskapen står inför banbrytande och viktiga genombrott och då vi borde känna någon slags tillförsikt inför de hot som gör sig synliga, växer istället rörelser fram, som ställer känsla mot förnuft, som inte drar sig för att exploatera människors upplevda frustration och rörelser som splittrar snarare än enar människor. Det är inte retoriken som avgör hur en storm på sociala medier gör avtryck i världen. I dagens överflöd av kommunikation vinner den som skriker högst eller som på ett skickligt sätt kopplar ihop missnöje med revanschkänslor, syndabockar och vad ”folk” tycker. Förenklingar vinner över den komplext sammansatta verkligheten. Skickligt introducerades hat och motsättningar med fraser som ”…men det får man inte säga i det här landet”, som för att bryta osynliga tabun och flytta gränsen för det acceptabla.

Vilka retoriska knep kan användas när vår gemensamma världsbild raserat?
Det hade varit intressant med en uppföljande artikel av Lars Melin, där han utgår från dagens plattformar, dagens svårighet för traditionella medier att hävda sig och en värld där sanning och lögn blivit nästintill likställda. Vilka retoriska knep och regler gäller när det är hela det demokratiska samhällsbygget som står på spel? Om orden till slut blir meningslösa för att vi menar olika saker eller vägrar se frågor ur varandras perspektiv spelar det ingen roll hur skickliga retoriker vi är. När löpsedlarna fokuserar på ovidkommande kriser, som säljer klick och lösnummer, och blundar för de verkliga kriserna grumlas vårt kollektiva medvetande och tappar vi orienteringen i tillvaron. Vilken slags retorik fungerar i detta snabbt föränderliga samhälle? Finns det en uppsättning emojis att använda?

Länktips: Språktidningen:
https://spraktidningen.se

SVT Play om Rupert Murdoch:
https://www.svtplay.se/murdoch-den-dolde-makthavaren

Årets svensk – á la Ganman

Posted on by
1

Tidningen Fokus har utsett Årets svensk. Det självklara valet, tyckte tidningen, var att utse Jens Ganman. Svenska folket har reagerat på valet enligt nedanstående diagram.

Årets svensk – så här blev reaktionerna

Förklaring till diagrammet ovan

Arga kandidater
Alice Teodorescu, Joakim LaMotte och Hanif Bali visste alla tre att de stod på tidningens lista att bli årets svensk. Känner sig naturligtvis förbigångna.
Besvikna kandidater
Isabella Löwengrip, Bianca Ingrosso och femtioelva andra influencers*) som räknade med utmärkelsen.
Bortglömda svenskar
Gui i Kina, Davit i Eritrea och andra fängslade samvetsfångar.
Tacksam
Greta Thunberg vill inte ha några utmärkelser – hon vill ha action.
Nöjda mediamänniskor
Är de som senare dyker upp i andra sammanhang: t.ex. Lars Adaktusson i KD och alla de som aktivt låter bli att ställa sakliga frågor till politiker utan enbart fokuserar på senaste opinionsmätningen, som om vi hade en ständigt pågående valrörelse. Sakfrågor är ju så tråkigt och säljer inte…
Vadå Jens, vem är det?
– Ja, just det. Han kanske också har inspirerat miljoner unga människor, träffat påven och hamnat på Times förstasida i år? Missade det, i så fall…

*) Föregångarna till influencers kallades kändisar, dvs personer som gör sig kända genom att vara kända. Det nya är att influencers har lärt sig att utnyttja sitt kändisskap till att tjäna pengar.

Anm. 2009 utsågs Johan Rockström till Årets svensk av samma tidning.

Kompromissens värde

Posted on by
Reply

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Frågan är hur det känns

Posted on by
Reply

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Tilliten slits ner i dagens medielandskap

Posted on by
2

Jag lyssnar i princip aldrig på podcasts. En skriven text har man alltid chans att läsa en gång till för att inte missa en dimension. I ett ljud- och bildflöde blir det svårare att pausa, backa och kolla igen. Kanske missar jag något väsentligt. Idag gjorde jag ett undantag och lyssnade på ett bildsatt samtal mellan Navid Modiri och Aron Flam. Aron beskriver sig själv som humorist och skribent och vill inte kalla sig journalist – för att han inte är det, som han själv uttryckte det.

Utvikning om roller
Både journalister och författare är skribenter. En journalist förväntas nog vara objektiv och beskriva företeelser och nyheter så neutralt som möjligt. Men i det journalistiska ligger också en värdering av om det är en nyhet eller om det finns någon vinkling med nyhetsvärde, men underordnat. En författare förväntas å andra sidan utgå från den egna bilden av världen i själva gestaltandet och i språket markera ställningstaganden. Kanske också för att skapa igenkänning hos sina läsare. Bloggande och poddande är egentligen bara moderna former av författande, även om några gärna vill sudda ut gränserna mellan genrerna.

Emot Sossarna och emot Public Service
Men åter till Aron Flam. Han definierar sig själv politiskt som ”kulturellt vänster och ekonomiskt höger”, men har framför allt profilerat sig med det tydliga budskapet ”Krossa socialismen” och en allmänt negativ inställning till det socialdemokratiskt formade Sverige, som han vill bekämpa. Public Service i sin nuvarande form är han också kraftigt emot. Idag den 1 maj 2019 tänker han och hans hängivna följare demonstrera vid TV-huset i Stockholm. I sociala medier hyllas han av antidemokrater, som gärna surfar på hans genomslag.

Lagom är inte bra?
Jag lyssnar och försöker förstå. Något slags uppror mot sin far erkänner Aron Flam att han drivits av. Under de cirka 45 minuter jag lyssnar på samtalet kommer miljöfrågorna upp en gång och då med ordet ”miljömuppar”, som relativt tydligt indikerar att han (ännu?) inte insett hur samhället vilar på ett antal fundament som just nu kraftigt hotas av länders, företags och individers historiska hänsynslöshet. Den bild jag får av en framgångsrik ståuppare, komiker och skribent är att han i sin världsbild utgår från sig själv och den medievärld han rör sig i. Han anser att Sverige är fast i kollektivistiska lösningar och det han propagerar för är att bekämpa socialismen. Sverige är lagom, anser han, och kan därför aldrig bli riktigt bra. Lagom som kompromissens optimum bortser han uppenbarligen ifrån.

Solidaritet – finns det kvar som ord?
I samtalet mellan Navid Modiri och Aron Flam dyker inga invändningar upp, inga intressanta följdfrågor. Som när Flam exemplifierar lagom-idén med Stefan Löfvén. Då kunde följdfrågan varit vilken av politikerna idag som inte är typiskt lagom. Men den frågan kom inte. Det kom heller ingen fråga om Flams syn på Olof Palme – som Navid Modiri nämner som en förebild för dennes föräldrar. Inte heller får Flam frågor om begrepp som rättvisa, solidaritet, ödmjukhet eller om den intressanta polariseringen mellan gruppegoism/egoism.

Är tacksamhet fel?
Så varför ägna ett blogginlägg åt en högerinspirerad fritänkare, som bekämpar det ”socialdemokratiska projektet”, public service och den maktfördelning vi har i det här landet? För att han har rätt i sin kritik? Naturligtvis finns det historiska och nuvarande problem med hur vi har organiserat det svenska samhället. Men intrycket blir ändå att Aron Flam missat något när han hånfullt nämner att han ibland får höra att han borde vara tacksam för att han lever i Sverige.

Efter religionen
För hundra år sedan bad de flesta i Sverige till Gud. Jag undrar om inte hånet mot tacksamheten, som Aron Flam ger uttryck för, är ett av flera exempel på vad som hänt i vårt land när religionen släppte sitt grepp om människor (på gott och ont) och vägledande etik och moral istället kom att handla om det egna självförverkligandet. Aftonbönen ersattes av en sista koll på gilla-statusen.

Polarisering
Istället för att i handling vara solidariska med Vietnams folk när USA krigade mot kommunismen och för sina militära industriers vinster, blir vi idag översköljda med spelbolagsreklam som tävlar om att övertyga oss om hur enkelt det är att vinna. Istället för att lyssna på olika synpunkter handlar debatten idag om att så slagkraftigt som möjligt få ”gilla”-markeringar och en Swish-slant på kontot. Istället för åsikt mot åsikt inom givna referensramar ställs nu sanning mot lögn, eftersom det ger bättre rubriker. På köpet slits tilliten ner – vem kan man lita på…?

Vi får se…
Det finns ett antal bloggare, poddare och influencers som syns och hörs. Flera av dem profilerar sig genom att fånga upp den nationalistiska och populistiska våg som sveper över världen. Att jag valde Aron Flam som exempel denna gång var mest en tillfällighet.
I Aron Flams ögon är jag väl en sån där miljömupp som kan avfärdas med en axelryckning. Jag fattar naturligtvis ingenting av det han tycker är viktigt. Nej, jag gör inte det. Tiden får visa vad som bäst gynnar oss alla.

Länktips: (Nej, inte denna gång).

Vän, liberal och perfekt

Posted on by
1

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.