Tag Archives: Media

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Posted on by
Reply

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  ─  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Vi måste tacka journalisterna

Posted on by
1

Sveriges Radio sände nyligen en timmes frukostseminarium om utrikesjournalistiken och hur den förändrats på tio år. (Länktips se nedan). Det var just tio år sedan Nils Horner, korrespondent i Kabul, mördades. Och några av de journalister vi är vana att lyssna till berättade om hur deras arbete har förändrats det senaste decenniet. ”Trump, Putin och Netanyau” var det korta svaret från en av dem i panelen. Och att allt fler länder numera har regimer som inte ser värdet av oberoende journalistik, utan tvärtom vill kunna kontrollera informationsflödet är också tydligt.

Att möta en lögn med en annan lögn leder fel
Hur man arbetar i Ukraina när det pågår ett krig fick vi också en bild av. Hur svårt det kan vara att möta propaganda och lögner. Det heter ju också att det första offret i ett krig är sanningen. Att bemöta en lögn från den ena sidan med annan lögn från den motsatta sidan leder ju dessutom bara till alltmer förvärrade konflikter och motsättningar. Förståelse och nyanser går förlorat i en polariserad värld. Det var ju ingen tillfällighet att Trump sedan han klev fram på den internationella scenen för åtta år sedan beskrev media som fienden.

Hur når man Tik-Tok-generationen?
En annan intressant delfråga som kom upp och inte riktigt fick något svar det var hur Public Service ska nå Tik-Tok-generationen, de unga som får mycket av sin löpande information på Tik-Tok. ”Vi får inte använda Tik-Tok”, sa någon av medarbetarna på Sveriges Radio. Så hur ska de unga nås med en nyanserad och verklighetsnära beskrivning av hur världen ser ut och vilka olika vägar framåt som finns för beslutsfattare på alla nivåer? Hur ska man nå Tik-Tok-publiken när man inte får använda Tik-Tok?’

Inga konsekvenser
Tyvärr har ju också både regimer och terrorgrupper, miliser och andra makthavare lärt sig att det får inga konsekvenser på något sätt om journalister hotas, utsätts för våld eller till och med mördas. En incident i Filippinerna beskrevs i programmet, där ett femtiotal journalister mördades vid ett och samma tillfälle. Och det finns naturligtvis mörkertal. Martin Schibbye deltog i seminariet och hans fjorton månader i etiopiskt fängelse illustrerar ju hur farligt journalistyrket kan vara.

Det finns inget mål, bara en strävan
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Minns inte vem som sa detta, men det är naturligtvis så att förutfattade meningar och tvärsäkra förhållningssätt är enklare att omfamna än en nyanserad och tvivlande attityd. Jakten på sanningen har inget slutmål. Det finns hela tiden mer fakta och mer kunskap att plocka upp. Samtidigt som vi måste agera på den nivå av kunskap vi har, kopplad till de värderingar vi valt att luta oss mot. Varje dag. Och tacka de journalister som anstränger sig att ge oss en sann bild.

Länktips: https://sverigesradio.se/avsnitt/frukostseminarium-till-minne-av-nils-horner

En programidé till 30 minuter i SVT

Posted on by
1

Klimat- och miljöministern i den nuvarande regeringen satt i SVT:s 30 minuter igår och höll fast vid sitt påstående att hon har en plan och att Sverige ska klara klimatmålen. Jag kan inte påstå att hennes ”plan” för att nå målen känns övertygande. SVT skulle kunna använda ett annat format för att skapa klarhet i hur våra makthavare resonerar.

Använd det diagram som finns
SVT skulle kunna visa och förklara för tittarna att det finns en grupp forskare som ägnat sig i snart tjugo år att identifiera var gränserna går för hur mycket människan kan påverka planetens olika system utan att jämvikten går förlorad. Det finns ett antal planetära gränser, kan man förklara, som vi behöver hålla oss inom för att inte olika system ska kollapsa. Och så kan man visa den här bilden som bygger på det som Stockholm Resilience Centre (SRC) brukar visa.

Bild baserad på diagram från Stockholm Resilience Centre

Förklara varje del lite kort
Därefter kan man förklara för publiken hur forskarna sammanställt olika rapporter och på så sätt fått fram sammanvägda mätvärden om hur bra eller illa det står till. Så kan man visa den här bilden, helst steg för steg så att det blir tydligt. Kanske börja med ozon-skiktet och så gå varvet runt. Det finns, kan programledaren sammanfatta, all anledning att vara orolig. Vi har klimatet som skenar, vi har alla dessa olika överskridna gränsvärden som riskerar att drastiskt förändra planetens tillstånd. En miljon arter hotas just nu av utrotning, för att ta ett exempel.

Aktuell bild från Stockholm Resilience Centre

”Vad ställer du nu för fråga?”
I studion sitter nu miljöministern och ser samma diagram som tittarna ser. Och får frågan från reportern: ”Vilken fråga ställer du till forskarna när du två gånger om året får den här dragningen? Vad är din första fråga till forskarna på Stockholm Resilience Centre?” Och med stor sannolikhet kommer en fråga om noggrannhet, avvikelsesiffror och hur många studier som rapporteringen vilar på samt om forskarna är försiktiga som IPCC, eller radikala som andra organisationer eller om man har tolkat värdena relativt neutralt. Och programledaren var beredd på denna fråga och har gett SRC:s svar. Så programledaren kan upprepa sin fråga: ”Vad är din första fråga till forskarna?”

Det blir mer nära verkligheten
Tanken med detta upplägg är naturligtvis att flytta in de avgörande frågorna in i en kontext som blir mer verklighetsnära och tydlig för publiken. Vad vill en minister veta när forskarna uppdaterar ministern om läget? Och indirekt naturligtvis förutsätta att ministern vill bli och blir uppdaterad ett par gånger per år om hur allvarligt läget är, kanske tillsammans med GD och sakkunniga på Naturvårdsverket, så att deras kunskap vävs in i diskussionen med forskarna.
För det är väl så det går till ????? Om inte är det en skandal.

Ännu en variant – med dramatisering och rollspel
Detta upplägg borde vara intressant för tittarna. Det är svårt att veta exakt vad ministern kommer säga, men egentligen oavsett svar finns det intressanta följdfrågor. Ett ytterligare avancerat sätt att åskådliggöra det beslutsunderlag som ministern har är att dramatisera hela mötet. Ha en inspelad sekvens med några skådespelare som agerar minister och representanter på ett tänkt rapporteringsmöte. Och dramatiserad framställning där SVT pausar dramatiseringen precis innan ministern i det tänkta manuset ska ställa sin fråga till forskarna. Och i intervjun i studion fråga den ”riktiga” ministern vad hon tänker fråga och jämföra den frågan med dramatiseringens fråga. Det borde kunna bli ganska intressant TV.

Nu får tittarna själva bedöma vad som är möjligt
Genom att flytta in gränssnittet mellan verkligheten och politiken i TV-rutan blir det mycket tydligare vilka kunskaper de besitter och vilka värderingar som vägleder politikerna. På köpet blir även medborgarna / tittarna uppdaterade på samma sätt som politikerna och får en förståelse för hur lätt eller svårt det kan vara att hitta en framkomlig väg för att hantera vår tids utmaningar. Och det kanske allra viktigaste: Inte slentrianmässigt fråga politikern hur hon tolkar diagrammet utan just få veta vad är det ministern ställer för frågor till forskarna. Där blir det plötsligt mycket tydligare var ministern står, hur mycket hon känner till och vad hon har för agenda för sitt agerande.

Varsågod, SVT, ett gratis programförslag.

Några år var det rätt OK

Posted on by
Reply

Det var nog 2008 som jag skaffade mig en smart phone och i samma veva började använda Facebook och Twitter lite grand. Jag satt sex timmar på tåget varje vecka mellan Göteborg och Malmö under ett par års tid och använde en del av restiden till att kolla vad som hände i världen ur ett annat perspektiv än via traditionell press och TV. Det kändes nytt. Händelser, stort och smått, lades upp på webben och jag kunde läsa i min telefon vad andra tyckte och själv kommentera och även kommentera kommentarerna. Det var nytt. Det gav en närhet till det som hände som kändes fräsch. Det gick att ha koll på mer. Nu är fräschheten borta.

Upprepningar, upprepningar
Nu känns det istället som en upprepning av en ond dröm att vara på ”sociala” medier. Samma typ av inlägg, samma reklam och sponsrade texter, om och om igen. Bara för att jag någon gång tittat på J-O Wallner och hans bollkonster måste jag inte dränkas i flödet av andra bolldueller mellan okända pingisspelare. Algoritmerna tog bort det unika med Facebook.

Twitter (X) gav jag upp
Twitter gick jag alltmer sällan ut på, eftersom tilltalet var så ovänligt. Och när Elon Musk tog över stängde jag ner. Elon Musk stöder Donald Trump och det räcker som argument för att avstå hans produkter. Tesla var en bra ögonöppnare för bilbranschen, som sov alltför länge i skiftet från olja till el, men Elon Musk beter sig hela tiden på ett felaktigt sätt, troligen för att hans värderingar styr honom. Så det blir ingen Tesla för min del.

Att försöka få mig att vara kvar på plattformen var feltänkt
Facebook var rätt OK ett bra tag, men nuförtiden ser nästan ingenting i mitt flöde som jag kan ha användning för i det jag ägnar tid, att bidra till en hållbar utveckling. Förr var det annorlunda och lite kul också att följa vad bekanta och vänner ägnade sig åt. Själv beskrev jag mitt Kina-besök 2009 med några korta rader. Och satt som sagt på tåget och kollade vad som kunde vara intressant att borra mer i. Men det var länge sedan Facebook var en bra källa för att hitta användbara uppslag, goda idéer osv. Nu känns hela konstruktionen som ett kaninhål. Problemet tycks vara att Facebook ska kunna sälja ”närvarotid” till sina kunder, dvs kunna berätta hur länge jag är en möjlig mottagare av ett budskap. Kvantitet istället för kvalitet.

Svårt att vara kommunikationsansvarig
Det kan inte vara lätt att vara kommunikationsansvarig idag på ett företag eller en verksamhet. Hur når man folk? Vilka sätt är bra för att ”nå ut” som det heter? Om fler än jag tröttnat på sociala medier och deras kaninhål är det säkert svårt att hitta rätt väg. Vanlig TV lockar ju färre och färre, man strömmar det man vill se, när man vill se det. Tablå-TV blir allt mer irrelevant. Och de unga är på TikTok och Instagram. Det kan vara svårt att nå sin marknad idag, helt klart.

Mötet och samtalet är oöverträffat
Den bästa vägen framåt är rimligen att vi fortsätter att mötas, att samtala IRL och att lyssna på varandras berättelser, ta del av bekymmer och komma med goda råd. Bygga tillit i samhället, där andra krafter vill splittra och söndra. Visitationszoner behöver mötas med besökszoner. Anonyma vittnen behöver kompletteras med ”bli bekant med en ny person idag”, typ. Eller prata med grannen en stund. Ensamheten och tomheten är för många tunga att bära.

Jag stänger inte ner Facebook, men jag kommer att ransonera närvaron rejält. Kaninhålet lockar inte.

Två grader ─ än sen då?

Posted on by
Reply

Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.

Prioriteringar
Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:

Vem tar ansvar för decennier av desinformation?
Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?

Säkerheterna faller ihop
Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.

Det finns ingen allmän förståelse för allvaret
Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.

Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.

Taggad till tusen

Posted on by
Reply

År 2012 började jag med den här bloggen. Det var efter att jag arbetat sedan 1998 på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och bestämt mig för att arbeta mer på egen hand och med projekt som intresserade mig. Under snart tolv år har jag publicerat bloggtexter om sådant som intresserar mig. Ordmolnet av taggar illustrerar vad texterna handlat om.

Ordmoln efter snart 12 år

Lite förvånande att jag inte skrivit så ofta om rättvisa
Nästan tusen texter har det blivit. Den här texten är numrerad nummer 1000. (Några blev aldrig utlagda, så i verkligheten är det aningen färre). Och alla har fått ett par taggar, etiketter, som beskrivit vad de handlat om. De som läser här ibland, vet att jag då och då återkommer till Cirkulär Ekonomi, till Demokrati, till Hållbar Utveckling och andra ord som syns i lite större stil i ordmolnet. Själv trodde jag kanske att oftare återkommit till Rättvisa. För det är ju så ─ ska vi förändra samhället i en hållbar riktning måste vi samtidigt inkludera en större rättvis fördelning av resurser och möjligheter.

Övning ger färdighet
Det jag lärt mig av bloggskrivandet är att det gäller att hålla sig kort. Och att vara relevant, tydlig och gärna erbjuda länkar för den som vill gräva vidare. Jag har också insett att övning ger färdighet. Gör man något tillräckligt ofta blir man helt enkelt mer bekväm med det man gör. Oavsett om det är att klippa gräsmattan, dammsuga köksgolvet eller stryka skjortor. Och troligen blir kvaliteten jämnare. När Arne Weise hade suttit julvärd ett antal säsonger var han självklar i sin roll. Och publiken visste vad som väntades. Samspelet skapade en ömsesidig trygghet. Och att Mondo Duplantis, Ingemar Stenmark eller Sarah Sjöström lyckats så bra hänger ihop med talang och övning. Övning. Övning. Och mer övning.

Varför duckar den tredje statsmakten?
Min föregående bloggtext handlade om kärnkraften och fyra principiella skäl till varför det är fel att satsa på ny kärnkraft. Att den typen av preciseringar behövs blev tydligt när jag öppnade Göteborgs-Posten den 14 november och läste ett helt uppslag med en intervju med Jakob Wallenberg. Han är ordförande i Svenskt Näringsliv och har ett stort inflytande inom näringslivet och i relationen mellan näringslivet och politiken. Han hävdar att det är absolut nödvändigt att Sverige satsar på ny kärnkraft. Tänk om han fått uppföljningsfrågan om vem som ska betala för denna dyra energiform. Hans egen SEB-bank, kanske? Eller vill hans företag betala merpriset? Det är sorgligt att media generellt har slutat att ställa obekväma frågor. Man tycks inte förstå hur viktigt det är att ”den tredje statsmakten” verkligen utnyttjar sin makt.

Så här får du info om nya bloggtexter
Jag har fått frågan hur man prenumererar på blogginläggen. Skicka mig ett mejl så kommer jag att mejla er på intresserad-listan ett par gånger i månaden vad som har lagts ut. Svårare än så behöver det inte vara.




Vad tror Svenskt Näringsliv att de vinner på sin taktik?

Posted on by
Reply

Högertidningarna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten ger ofta redaktionellt utrymme åt personer som relativiserar klimatfrågan. SvD tog in Lena Anderssons märkliga text, där hon jämställer en hotellportier med 11000 klimatforskare och får det att låta som att forskarna överdriver. Och häromdagen lät GP Kajsa Dovstad, som arbetar på Timbro, bre ut sig på ett liknande sätt. Hennes slutsats var att mänskligheten inte står inför en apokalyps och att frågan som behöver ställas är ”hur jobbigt det blir med klimatförändringarna”, underförstått miljörörelsen överdriver.

Varför vill Svenskt Näringsliv inte rädda gjorda investeringar?
Det finns två frågor här som är intressanta. Vad tror Timbro och därmed Svenskt Näringsliv (som finansierar Timbro) att de vinner på att sitta still i båten? Vilken analys gör de? Är det att eftersom allt kommer att krascha är det ingen idé att försöka mjuklanda i någon slags ordnad omställning? Hellre köra på så länge det går och hoppas på det bästa när världens ekonomier krackelerar? Eller har man verkligen inte förstått vad som står på spel? Varför motarbetar Svenskt Näringsliv en ordnad transformering av samhället, så att så mycket som möjligt kan tas till vara av kompetenser, investeringar och pågående arbete?

Varför är det smart att avvakta?
Är Svenskt Näringsliv osmarta eller tror de att de är smarta? Vari ligger smartnessen att riskera livsmedelsförsörjningen för miljarder människor? Är det för att man räknar med att militärmakt kommer att kuva de protester som växer fram ur folkdjupen när desperationen tar över? Hur cyniska är man i sin syn på samhällsutvecklingen? Torka, översvämningar, skyfall, jordskred, orkaner och andra klimatrelaterade händelser ökar både i frekvens och i amplitud. Det är – tyvärr- helt enligt de scenarier forskarna under decennier arbetat fram. Mer värme gör att mer vatten dunstar och att detta i sin tur leder till kraftigare och tätare väderfenomen, som vi helst undviker. Vad är det för smart att vänta på att förändra det som blev fel?

Frågan är hur jobbigt det blir – för vem?
Svartån är just nu översvämmad. Vi ser bilder på roddbåtar som tar sig över fotbollsplaner i Heby. Samhällsresurser måste läggas på att skydda infrastruktur, hus och vägar. Pengar som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Och längst ner i samhällspyramiden finns de som drabbas hårdast. För att inte tala om att försäkringsbolagen knappast kommer att kunna ersätta alla skadade, dvs var och en måste själv täcka reparationskostnader och förluster i värden. Bankerna och marknaden kommer att sänka värdet på översvämmade fastigheter och det blir en huggsexa om vem som ska sitta med Svarte Petter. ”Frågan är hur jobbigt det blir”, skriver Timbro. För vem kan man fråga sig. För de rikaste? Eller för de mest utsatta?

Varför vill tidningarna hålla oss kvar i det fossila?
Den andra frågan är vad SvD och GP räknar med att vinna på att ”lugna” läsarna med att klimathotet är överdrivet. Vem vinner på att folk invaggas i en falsk säkerhet att det som händer är OK, och det blir nog någon annan som ”får det jobbigt”…. För mig är det i alla fall obegripligt att tidigare seriösa tidningar inte fångar upp vårt tids ödesfrågor på ett vetenskapligt sätt, utan väljer att göra sig till informationskanaler för en agenda, som syftar till att bromsa förståelsen och benägenheten att faktiskt snabbt och rättvist förändra det som blivit fel med det moderna fossilberoende samhället.

Länktips:
Min senaste text om högern och klimatet:
http://christerowe.se/2023/08/nr982-hogerns-klimatopinionsarbete-har-det-snart-natt-vags-ande/

SvD hade en krönika av Lena Andersson: https://www.svd.se/a/9zV1J5/lena-andersson-till-slut-kom-antligen-extremvadret

GP hade en krönika av Timbros Kajsa Dovstad: https://www.gp.se/ledare/jorden-g%C3%A5r-inte-under-av-klimatkrisen-1.108775402

Bättre kan ni, SVT !

Posted on by
Reply

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

Nej, Aftonbladet, nu får ni tänka till!

Posted on by
1

Lena Mellin är en av Aftonbladets mest kända journalister, som under decennier har bevakat det politiska fältet, kommenterat och värderat hur framför allt rikspolitikerna lägger fram sina förslag, vilka konsekvenser förslagen kan få och gjort en del för att begripliggöra politikens piruetter för en bredare läsekrets. I sin kolumn i dagens Aftonbladet trampar hon dock rejält snett. (Se länktips nederst).

Sammanvägningen och kompromisserna är viktiga
Demokratin bygger på att väljarna ger sina företrädare möjlighet att ta beslut och att företräda väljarnas intressen i den fortlöpande debatten. Det finns hela tiden komplexa frågor som behöver lösas, där väljarna i en demokrati förväntar sig att deras företrädare på ett klokt sätt väger samman argument och samlar sig bakom väl avvägda beslut. När majoriteten står bakom ett visst beslut kan de ha förutsättningar att bli genomförda och bestående.

Alla behöver känna att de blir lyssnade på
Men detta betyder inte att demokrati innebär majoritetens diktatur, att 51 procent alltid kan köra över de 49 procenten. Det är viktigt för acceptansen hos ”förlorarna” att majoriteten visar att man förstått innebörden av sina beslut och vilka konsekvenser besluten kan få för minoriteten. Finns ingen lyhördhet för minoritetens åsikter kan heller inte delaktigheten i det gemensamma samhällsbygget tas för given. Den som inte blir sedd eller lyssnad på marginaliseras och hamnar på så sätt utanför den demokratiska processen, som bygger på respekten för olika åsikter.

Även majoriteten inkluderar frågor med stor sprängkraft
När nu Lena Mellin förenklar det politiska skeendet till en gradering av heta, ljumma och iskalla politiker gör hon därmed demokratin en otjänst. Det är inte så att Tidögänget per automatik nu har rätt i allt de gör och att hela befolkningen numera sluter upp bakom Tidögängets detaljbeslut. Tvärtom har den knappa och i realiteten motsägelsefulla koalitionen av anti-liberaler och liberaler, ledda av två styrkemässigt ojämna konservativa partier inom sig en betydande sprängkraft, där synen på mänskliga rättigheter, på U-hjälp, på skattesystem, på vetenskap, på klimatfrågan och mycket annat skiljer Tidöpartierna och deras väljare åt på ett sätt som inte gör att det är säkert att samarbetet håller hela mandatperioden.

Väljarna tänker inte vart fjärde år på framtiden
För en levande debatt, för delaktighet i pågående diskussioner och för att värdera argument är det viktigt att alla politiska partier deltar på ett konstruktivt sätt i hur vi formar framtiden. Väljarna tänker inte på framtiden en gång vart fjärde år, man tar kontinuerligt ställning till hur man vill att framtiden ska se ut, och då krävs att det finns tydliga alternativ som olika partier kan bli företrädare för. Ska vi ha mer av toppstyrning eller mer av bottom-up-utveckling av samhället är en sådan fråga. Ska näringslivets vinstkrav styra utbudet av samhällsnyttiga tjänster? Ska vi ha en landsbygd som utvecklas på ett sätt som attraherar och skapar välstånd över tid? Hur blir den hållbara framtiden förverkligad på ett rättvist sätt? Det är en mängd komplicerade och inriktningsartade vägval, som kräver en mångfald av exempel, aspekter och debatt, där särintressen också behöver komma till tals. Majoriteten har inte alla svar.

Så byggs det auktoritära samhället
När Lena Mellin i praktiken säger till sina läsare att ”du kan sluta lyssna på ett antal småpartier, de är irrelevanta”, sågar hon av ett av demokratins ben, som handlar om hur viktigt det är att majoriteten tar hänsyn till minoriteten. Fråga rohingyerna i Myanmar eller Tigray-befolkningen i Etiopien om hur det känns att inte bli lyssnad på. Lena Mellins sågning av demokratins fundament spelar demokratins dödgrävare i händerna. ”Lyssna inte på dom andra, för de har fel” är en första lektion i hur de auktoritära krafterna resonerar. Aftonbladet borde ta sig en ordentlig funderare på vilken demokratisyn man egentligen står för.

Länktips: Artikel av Lena Mellin i Aftonbladet: här

Medierna och extremhögern

Posted on by
Reply

Valet i år ritade om kartan för politiken i Sverige. Högersidan fick en majoritet och försöker i skrivande stund formera en regering, där två av fyra partier inte vill se att respektive motståndare finns med i regeringen. Hur det blir med detta får vi väl se. Men att det största partiet på högersidan, SD, troligen hamnar utanför regeringen är sannolikt. Vilket naturligtvis öppnar upp för en kontinuerlig dragkamp om inflytande. SD kommer att kunna hota med regeringskris när det passar dem. Om L ska få sitta med i regeringen bestämmer i praktiken SD. För att släppa fram L kan SD ställa långtgående krav. Och samma krav de för övrigt ställa även senare, även om L hamnar utanför regeringen. Det stora inflytande SD får på svensk politik de närmaste åren återspeglas även i media. Idag såg jag två exempel på hur olika medierna hanterar SD.

GP ger gärna utrymme åt SD
Göteborgs-Posten, som under många år kallade sig liberal men sedan länge förordat att de borgerliga partierna samarbetar med extremhögern, har idag en nyhetssida om ett förslag från den lokale SD-ledaren att straffa bidragsmottagare med indraget bidrag om bidragstagaren inte dyker upp på föräldramöten osv. Förslaget får rubrikstatus. För att ta del av motargumenten från exempelvis den moderata lokala talespersonen får man läsa artikeltexten. Intrycket blir att GP gärna ger utrymme åt SD:s förslag, och tonar ner invändningen att förslaget skulle vara olagligt. GP hade lika gärna kunnat sätta en rubrik som utgick från det faktum att SD lägger förslag som tolkas som lagliga. Rubriken hade kunnat vara ”Nu föreslår SD straffåtgärder som kan vara olagliga” och betonat de borgerliga partiernas försvar av rättsstatens principer. Men det gör man inte. Man ger utrymme för den typ av stegvis värdeförskjutning som på sikt underminerar demokratin. SD:s förslag blir i GP:s värld rimligt och den som bara skummar rubrikerna får en dos av underminering på köpet.

Dagens ETC avslöjar SD:s agerande
I dagens ETC läser jag ett annat reportage om ytterhögern. ETC är en uttalad vänstertidning. På ett uppslag läser jag om Tobias Andersson, en av SD-topparna i Riksdagen, som under flera år ägnat sig åt att knyta kontakter med organisationer och inflytelserika personer runt Trump. Han har även haft täta möten med företrädare för det polska regeringspartiet Pis. Det som framgår av ETC-artikeln är hur regelbundet och systematiskt nätverkandet på den extrema högerkanten är och hur man agerar för att stärka varandras positioner, hitta finansiering och bygga nätverk. Det var just en sådan konstellation av ”likasinnade” som nominerade Donald Trump till Nobels Fredspris 2020, troligen som ett slags ”tack för hjälpen” eftersom de också visste hur fåfäng och narcissistisk Trump är. Nu hjälpte inte nomineringen Trump att behålla makten i USA. Men i våras, i SVT:s utfrågning, klarade inte Åkesson att välja mellan USA:s demokratiskt valde president Biden och Rysslands numera på livstid utsedda ledare Putin. Det säger mycket om SD:s demokratisyn.

Även Public Service påverkas
Valrörelsen 2022 i Sverige kom att handla mycket om högerns favoritämnen. Brottslighet, kärnkraft och hårdare tag mot diverse grupper i samhället. Hur medierna värderar nyheter och presenterar förslag lägger ribban för debatten. Journalisten Christian Catomeris, som arbetat länge på SVT har nyligen kritiserat SVT:s Agenda-redaktion för att på ett onyanserat sätt ha anammat högerns formuleringar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Just Public Service borde kunna avstå de mest klickvänliga och adrealinstimulerande formuleringarna, tycker man. Nästa valrörelse – under förutsättning att inte antidemokraterna lyckas utlysa undantagstillstånd och få ut militär på gatorna (se kommentar nedan) – måste balansera bättre mellan olika syn på världen, samhället. problemen och lösningarna. Det är inte rimligt att debatten huvudsakligen utgår från de antidemokratiska krafternas agenda. När SD-folket ser journalister som fiender som ska kämpas ner i det de kallar journalist-rugby borde alla varningsklockor ringa. Men det är tyst. Oroväckande tyst.

Kommentar till undantagstillståndskravet. Hösten 2021 skedde en sprängning i Göteborg. Någon dag efteråt stod Åkesson i SVT och krävde militär på gatorna, utlysande av undantagstillstånd m.m. Så tankarna finns där. Det är ju så extrema partier brukar ta makten. (Länk som refererar till Åkessons uttalande:  här ).