Tag Archives: Pourmokhtari

Här får SVT förslag på tre andra frågor till miljöministern

Posted on by
Reply

SVT har ett program som heter 30 minuter, där Anders Holmberg brukar ställa politiker till svars. Han brukar hinna fokusera på 2 eller 3 frågor som är angelägna att få svar på. Anders Holmberg brukar inte ge sig, utan återkommer ofta till den fråga han vill ha svar på. En del makthavare har lärt sig att ge ”icke-svar” på skarpa frågor. ”Vi gör en helhetsbedömning” eller ”jag kan inte yttra mig i ett enskilt fall” liksom ”Jag förhandlar inte i SVT om hur vi ska lösa den här frågan” är exempel på undvikande svar.

Miljö- och klimatministern var i 30 Minuter den 5 december
Mycket skicklig på att prata utan att ge svar är Romina Pourmokhtari, miljö- och klimatminister i Tidöregeringen. Hon är aldrig svarslös, men de svar hon ger skapar sällan klarhet utan är något slags mellanting mellan debatt och svar. Allra senast syntes detta den 5 december 2024, då hon blev intervjuad av Anders Holmberg i 30 minuter.

Planetära gränser har diskuterats i tjugo år nu
Istället för att acceptera Tidöregeringens syn att miljö- och klimatpolitik är lika med kärnkraft kunde programtiden ha använts till några andra viktiga frågor som ministern borde ge tydliga svar på. Forskningen har t ex visat att det finns ett antal planetära gränser som inte får överskridas. Svenske Johan Rockström och hans kollegor har i tjugo års tid visat hur illa det är ställt och att problemen förvärras. Anders Holmberg kunde ha visat den här bilden för att pedagogiskt synliggöra vad forskningen säger.

Planetära Gränser enl Johan Rockström m fl


Behöver vi inte bättre underlag och åtgärder nu?
En viktig fråga Anders Holmberg kunde ha ställt med referens till denna bild är hur det kommer sig att regeringen i sin första budget samtidigt lade ner det självständiga Miljödepartementet och minskade resurserna till Naturvårdsverket? Det var ingen liten minskning Naturvårdsverket hade att hantera. Det handlade om över tusen årsarbetskrafter. Detta när vi rimligen behöver ha bättre kunskap, bättre beslutsunderlag och fler och bättre åtgärder för att hantera alla samtidiga problem.

Vad ska Naturvårdsverket INTE göra nu när kriserna blir fler?
Vilka av de akuta frågor, exempelvis de planetära gränserna, är det som regeringen vill att Naturvårdsverket struntar i? Varför? Borde inte Naturvårdsverket istället få MER resurser för att säkerställa att vi har bästa möjliga förslag på åtgärder på kort och lång sikt för att stävja problemen? Om brandrisken ökar, är det då rimligt att minska resurserna till brandkåren?

En pedagogisk genomgång och korta delsvar hade varit möjliga
Anders Holmberg hade kunnat gå igenom de olika planetära gränserna och ställt detaljfrågor kring var en av de sektorer/problem som bilden visar. Och frågat hur ministern ser på hoten och vad man planerar att göra åt dem. Så hade standardsvaret ”Mer kärnkraft” inte varit så relevant när det handlar om främmande ämnen i biosfären, eller problemet med övergödning. Osv.

Ska vi flyga mer?
En annan aktuell fråga Anders Holmberg hade kunnat ställa till ministern är om hon tycker att svenska folket ska flyga mer eller mindre mot bakgrund av klimathotet. Beroende på svar kunde han sedan följa upp med att konstatera att hennes ministerkollega, infrastrukturminister Andreas Carlsson , nyligen uppmanade kommunerna att skriva in flygresor i sina resepolicys. Samme minister som ju också sett till att flygplatserna ute i landet får dela på en extra miljard. Samtidigt som flygbolagen slutar att flyga till och från Bromma flygplats. Den segdragna dragkampen om Brommas flygplats tycks lösa sig oberoende av vad politiker i Stockholm anser. Menar verkligen klimatministern att det är bra att öka flygandet? Det blir minst sagt motsägelsefullt om vi ska klara de utfästelser Sverige gjort. Inte minst som de nya flygplan regeringen beställt inte är eldrivna.

”Varför får mina kollegor inte intervjua dig?”
En tredje delfråga som Anders Holmberg kunde ha ställt hade kunna formuleras ungefär så här: ”Flera av mina journalistkollegor, särskilt inom fackpressen på miljösidan, har sedan du och regeringen tillträdde försökt få intervjua dig, men du har inte ställt upp. Själv är jag inte miljöjournalist som du vet, men det finns kompetenta journalister som ägnat decennier åt de här frågorna. Varför ger du inte dem chansen att få svar på alla de frågor de vill ställa?”

Vi ska inte ha majoritetens diktatur
Det är ett demokratiskt problem att makthavare inte ställer upp och ger besked på de områden där de har stort inflytande. När regeringen lägger ett förslag är det ju praxis att Riksdagen beslutar enligt de väl genomarbetade och remitterade förslag som regeringen arbetat fram. Men i processen fram till förslag är det viktigt att olika synpunkter får komma till tals. Inte minst för att tillgodose minoriteters synpunkter. Demokrati innebär inte majoritetens diktatur.

Länktips: Naturvårdsverkets rapport om allmänhetens insikter om klimatfrågan och att en övertygande majoritet vill få något gjort: https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/klimatomstallningen/sveriges-klimatarbete/allmanhetens-kunskap-och-attityder-till-klimatfragor/

Plasteländet i blixtbelysning

Posted on by
Reply

Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.

Ur presentation från v-a.se

Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål?
Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?

115 fotbollsplaner har täckts av projektet
Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.

Medborgarforskning är intressant
Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:

Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/

Vetenskapen reduceras till en åsikt
Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.

De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade
Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?

Civilsamhället måste kliva fram
Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.

Länktips: https://v-a.se/2024/04/tusentals-frivilliga-har-hjalpt-forskare-kartlagga-plast-i-naturen/

Varför ljuger Pourmokhtari?

Posted on by
Reply

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här