Plasteländet i blixtbelysning

Håll Sverige Rent mobiliserar allmänheten i städardagar, just för att leva upp till sitt namn. Forskare har hakat på för att på ett systematiskt sätt beskriva resultatet. När man läser om städningen de senaste två åren blir man beklämd. Det vanligaste skräpet är ─ fortfarande ─ cigarettfimpen.

Ur presentation från v-a.se

Hur många skräpsäckar behövs för 60 000 föremål?
Det område som täckts in är över 800 000 kvadratmeter och totalt hittades 60 000 skräpföremål. Skräp som inte hör hemma i naturen. Bryter vi ner talen blir det 12 000 fimpar, nära 5000 plastpåsar (fortfarande!) och mycket mer. Länk till artikeln, se nedan. Hur många säckar skräp kan det ha blivit?

115 fotbollsplaner har täckts av projektet
Rökningen minskar och användningen av plastpåsar också, men trots det hittas stora mängder av detta skräp. Man kan också ana att fimparna med tiden löses upp, så att de inte ”hittas” vid en städning. Det tar naturligtvis längre tid för plastpåsen. När man läser rapporten förstår man också att detta handlar om ett litet antal punktinsatser på små ytor. Och att problemet egentligen är betydligt större. 800 000 kvadratmeter och 115 fotbollsplaner låter och är mycket, men det är 0,8 kvadratkilometer. Sverige är 450 000 kvadratkilometer stort. Inse storleksordningen.

Medborgarforskning är intressant
Medborgarforskning är ett intressant grepp för att primärt väcka nyfikenhet hos skolelever och att skapa en förståelse för hur forskning går till, samtidigt som det ger forskarna en bra grund att stå på. Datainsamling tar tid och är resurskrävande. Med elevers och allmänhetens hjälp blir det lättare. Så här beskrivs nyttan med medborgarforskning:

Bild från https://v-a.se/vara-fragor/medborgarforskning/

Vetenskapen reduceras till en åsikt
Det som hänt på senare tid i politiken illustrerar att medborgarna behöver ta ytterligare ansvar, inte bara (som i punkt 8 ovan, kommunicera resultaten) utan också se till att något blir gjort. Civilsamhället behöver träda fram på ett nytt sätt i genomförandet av det som forskningen pekar på. Att makthavarna tar frågorna vidare på rätt sätt har vi tyvärr fått tydliga exempel på att det inte alltid sker. När eliten av klimatforskare sammanställer sin rapport på regeringens uppdrag, i det klimatpolitiska rådet, ger det en axelryckning som svar och reduceras till en ”åsikt” av ansvarig minister, Romina Pourmokhtari.

De nuvarande makthavarna vill inte bli granskade
Rollfördelningen generellt i vårt samhälle håller på att ändras. De granskande journalisterna får inte granska. Kunniga och pålästa journalister nekas konsekvent intervjuer med Pourmokhtari. Granskningen blir på så sätt inte så fackmannamässig som rimligen vore önskvärt. Det är som att be en granne komma och besiktiga bilen. Han tycker den ser OK ut, kanske, men vad vet han, egentligen?

Civilsamhället måste kliva fram
Min slutsats blir att Håll Sverige Rent och andra organisationer som är bra på att organisera medborgare behöver förstå hur illa det är ställt. Vi behöver ett civilsamhälle som kliver fram och fyller behov, där populiststyrda och försiktiga låt-gå-politiker inte tar sitt ansvar. Det är dessutom bråttom. Ju längre vi väntar desto svårare blir det att agera. När badkaret är fullt och svämmar över blir det mycket svårare att ösa och då hjälper det inte att ösa, då måste vi dessutom hantera vattenskadorna.

Länktips: https://v-a.se/2024/04/tusentals-frivilliga-har-hjalpt-forskare-kartlagga-plast-i-naturen/

Varför ljuger Pourmokhtari?

Love Christensen är fil.dr. i statsvetenskap och får utrymme i Göteborgs-Posten den 2 mars att på kultursidorna reda ut varför Romina Pourmokhtari beter sig som hon gör i intervjuer. Christensen förklarar det med att politikerna har andra bevekelsegrunder än medborgarna när de deltar i det politiska samtalet. Där medborgarna söker information och begriplighet om samhället och vår tid ser politikerna samtalet som ett medel för opinionsbildning och för att få politiskt inflytande. ”När det offentliga samtalet blir ett medel för politisk påverkan upphör det att fungera som ett gemensamt sanningssökande”, påpekar Christensen.

Vad tror de att de vinner på att ljuga?
”Vi bör inte resignera inför ett förljuget politiskt samtal”, skriver han och fortsätter ”utan rikta vår uppmärksamhet mot de incitament som driver politikernas beteende.” Med andra ord ─ varför tror politiker att de vinner på att ge löften de inte kan hålla, att de vinner på att undvika att svara på frågor, att de vinner på att vara osakliga och till och med ljuga? Christensen rundar av sin text med att hoppas att politikerna tänker fel när de sätter makten före sakligheten.

Har reglerna någon betydelse?
Han har naturligtvis rätt i att medborgarna förväntar sig något annat av de politiska samtalen än vad många politiker gör. Liknelsen med en fotbollsmatch är intressant. Publiken och spelarna har olika motiv till att vara på arenan. Några spelar spelet, andra tittar på och ser ”sitt” lag göra mer eller mindre bra ifrån sig. De flesta spelarna spelar enligt reglerna, men i undantagsfall bryter man mot reglerna för att undvika att motståndaren gör mål. Frågan är hur intressant en match blir om alla spelare hela tiden kringgår reglerna och försöker skaffa sig fördelar på ett sätt som bryter mot spelreglerna. Blir inte matchen då till slut ganska ointressant? Om ingen längre bryr sig regelverket?

Lögnen gör samtalet meningslöst
Eller för att fortsätta liknelsen ─ vad händer när publiken ser motståndarlagets supporters som fiender och börjar kasta bengaler på dem? Är det en gemensam och underhållande tillställning då? Eller har den förvandlats till en ställföreträdande kamp mot verkliga eller inbillade motståndare? För att stärka känslan av ett ”vi mot dom” ligger det snubblande nära att tänka sig att även det politiska spelet förgrovas, ungefär som fotbollen. Med lögnare som Trump och hans megafoner i form av starka mediala aktörer blir ju till slut det politiska samtalet meningslöst.

Kan vad som helst kallas för en plan?
Eller som Christensen lite försiktigt formulerar sig: ”I en offentlighet där sanningen aldrig tillåts stå i vägen för en politisk poäng eller undanmanöver går någonting naturligtvis förlorat.” När Pourmokhtari kallar en klimatplan utan planerade åtgärder för en plan tappar politiken sin viktiga konkretiseringsdimension. Allt blir till slut bara ordflöden. När Trump hävdar att han hade tidernas största folkmassor vid sin installation i januari 2017 började den resa som vi nu ser. En utförsbacke där sanningen hela tiden tillåts bli paketerad på ett lämpligt sätt.

Demokratin urholkas
Christensen skriver ”Om medborgarna upplever att politikerna endast talar till dem för att förvilla dem och att gamla politiska principer enkelt byts mot nya lär medborgarnas förtroende snart förverkas.” Vad ska vi då ha våra folkvalda till? Om de inte står för sina värderingar och om de endast talar till oss för att sälja in ett budskap har ju grunden för ett förtroendefullt samarbete raserats. Om det kvittar att medborgarna och deras folkvalda tycker samma sak blir ju hela idén med representativitet meningslös. Christensen ger ingen vägledning i hur vi ska komma till rätta med den pågående eroderingen av det demokratiska fundament som vår representation via folkvalda utgör.

Kunskap + värderingar för att hitta rättvisa
För min egen del vill jag fortsätta hävda att kunskap, verklighetsförankring och helhetsperspektiv behöver utgöra grunden för våra ställningstaganden. På detta lägger vi våra värderingar, där vi kan tycka olika. Rättvisa har med utgångspunkt och visioner att göra. Inkludering och hur stort vårt ”vi” är spelar roll. Är ”vi” detsamma som vi rika män med bil eller är ”vi” detsamma som något större? Den frågan har med urgamla avvägningar att göra. Balansen mellan egoism och altruism skiljer sig exempelvis åt och förstärks i sina skillnader ju större klyftorna blir.

Vi är värda bättre
Tyvärr blir intrycket efter läsningen av Love Christensens artikel att han själv resignerat. Att det offentliga samtalet inte kommer att utvecklas på medborgarnas villkor, utan att makthavarnas drivkrafter och motiv kommer fortsätta att prägla debatten. Vilket är förödande och trist. Vi är värda bättre.

Länktips: GP-artikel 2 mars 2024 här