Moderaterna tycks gå samma väg som SD

Nu bekänner moderaterna färg på område efter område. TV4:s Kalla Fakta om den SD-styrda trollfabriken tycks leda till att M accepterar att SD underminerar den demokratiska processen och kombinerat med hur Tidögänget dröjer med besked om presstödet, och den därav följande pressdöden, kan bara konstateras att M inte tycker att respekten för olika åsikter och hur de kommer till uttryck i allmänna val är så viktig.

Dränera staten på pengar är en idé man satsar på
Det är sorgligt att konstatera att demokratin i moderat tappning utan vidare kan försvagas. Under låtsasrubriker som valfrihet och konkurrens har man lyckats skada den svenska skolan med ett marknadsliknande koncernkoncept, som tydligen ska få fortsätta, trots att förutom att det dränerar staten på resurser också skadar svenska företags möjlighet att anställa rätt utbildad personal. Man fortsätter med idén och vill nu slussa skattepengar till stora energikoncerner som ska tjäna pengar på storskalig kärnkraft, har man tänkt sig.

Människans behov går före
Och i Dagens Nyheter den 18 maj kommer en moderat helsida om hur miljöpolitiken behöver bli mer moderat. (Se länk nedan). Tunga företrädare från hela landet skriver mångordigt om hur vi måste sluta sätta den biologiska mångfalden i centrum och i stället inrikta oss på människans behov i första hand.

Ur DN debattartikel 18 maj

Absolut ingen forskning…
Jag läser artikeln. Jag läser den igen. Ingenstans hänvisas till forskning. Man tänker sig en arbetsgrupp som ska söka dialog med relevanta intressenter. Människans behov måste sättas främst. Resurser måste användas, hävdar man, även om det skulle drabba rödlistade arter. Man ser framför sig en moderat miljöpolitik, som i första hand fokuserar på resursbehovet baserat på en fortsatt tillväxt och en ökad välfärd. Mer av samma, således, samma lösningar som har försatt oss och planeten i ett katastrofalt läge.

”Rätt avvägningar” = mer av samma som skapat problemen
Mer tillväxt, mer resurser, mer av allt är den moderata lösningen. Om den biologiska plattformen tar stryk, så får den göra det. Nu handlar det ju om att göra ”rätt avvägningar”, som man skriver. Och så lånar man ett SD-grepp, som tydligen är framgångsrikt. Det är bilden av verkligheten som är skev och det är medias fel, som blåser upp problemen på ett oproportionerligt sätt. Så här skriver man:

Ur DN debatt-artikel 18 maj

Bilden av verkligheten viktigare än verkligheten?
Det är således medias fel att folk uppfattar hoten mot den biologiska mångfalden och att dessa hot är allmänt kända. Inte ett ord i texten om hur verkligheten ser ut, utan det är bilden av verkligheten som man vänder sig mot. Fakta-resistensen är nästan i klass med den från SD. Och vart tar det politiska samtalet vägen om det är ”mediebilden” som är problemet?

Fakta!
De av oss som bryr sig om verkliga fakta behöver bli ännu bättre på att belägga hur det ser ut. När motkrafterna tar de här greppen: resurser, tillväxt, välfärd, behov kopplat till mediabilden av verkligheten, blir det viktigt att underbygga påståenden på rätt sätt. Intervjua fiskarna i Bottenhavet hur de ser på strömmingen och sin möjlighet att fortsätta fiska. Och då behöver vi fristående medier som gör dessa intervjuer och som kan skapa opinion baserat på fakta och inte på vad berörda intressenter har för särintressen.

Kortsiktig egoism kommer inte vinna
På en annan nivå är bekymret att sanning och lögn jämställs och att åsikter och fakta ges samma tyngd. Det är starka ekonomiska intressen som backar upp en fortsatt (oändlig? – hur då??) tillväxt och en ökad exploatering av resurser. Men varje kraft inspirerar till en motrörelse. Det är trots allt hoppfullt att den kortsiktiga egoismen knappast kommer att kunna vinna, bara fördröja det som måste ske.

Ett exempel på hur delar av byggbranschen inser att resursslöseriet måste brytas framgår av en intressant debattartikel i tidningen Arkitekten. Se länk nedan. Byggbranschen i Sverige består av 121 000 företag.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/vaxter-och-djur-ska-inte-sattas-fore-manniskans-behov/

Länktips: Debattartikel i tidningen Arkitekten: https://arkitekten.se/debatt/cirkulart-byggande-kraver-radikalt-nytankande/

Nu måste borgerliga partier berätta vad de tänker offra

De borgerliga partier som vill basera en möjlig borgerlig regering 2022 på stödet från SD fick nyligen en kravlista i nitton punkter att ta ställning till. Josef Fransson (SD) motionerade i Riksdagen om 19 punkter som kan läsas som SD:s krav på att stödja en borgerlig statsminister. Rimligen behöver SD kunna visa upp flera framgångar i förhandlingarna. Så vilka punkter kan de borgerliga politikerna acceptera?

Nitton systemförändrande punkter
Det är inga små saker Fransson inkluderar i sin motion. ( Länk till motionen se nedan).
1. Lägg ner och banta Public Service till en bråkdel av vad det är.
2. Ta bort presstödet.
3. Halvera partistöden.
4. Återinför tjänstemannaansvar och beivra myndighetsaktivism (?)
5. Avskaffa och begränsa genusforskningen.
6. Se till att ovidkommande (!) faktorer som klimat och genus inte inkluderas i forskningsstöd.
7. Straffa universitet som fortsätter med genusforskning.
8. Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten.
9. Lägg ner Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
10. Ta bort stöd och uppgifter från civilsamhällsorgan som KRAV och Folkbildningsrådet.
11. Lägg ner Allmänna Arvsfonden (som är en livlina för många små organisationer i civilsamhället, min anm.)
12. Lägg ner SIDA.
13. Dra ner engagemanget i FN och satsa på moraliskt (!) försvarbara samarbeten.
14. Förbjud statligt stöd till ideella organisationer som bedriver propaganda (!)
15. Förbjud myndigheter att upphandla varor och tjänster från sådana organisationer.
16. Förbjud fackliga organisationer att administrera a-kassan.
17. Reglera utnämningsrätten av myndighetschefer.
18. Reglera tillsättning av ambassadörer.
19. Inför en lag om lobbyistregister.

Fyra, kanske fem, punkter kommer SD säkert kräva
Enligt M-ledaren Ulf Kristersson har SD förändrats och mognat i sin politik. Snarare har ”öppna era hjärtan”-budskapet från M svängt 180 grader så att man nu tävlar med SD om att vara skarpast i synen på invandring och flyktingmottagande.
Frågan till Moderaterna, och i lika hög grad till de andra partier som tänker sig förhandla med SD, blir vilka av de 19 punkterna de tänker ge till SD i utbyte mot stöd i regeringsbildningen.
Att tro att SD ska nöja sig med mindre justeringar i budgetposter är naivt. 19-púnkts-listan är början på en omställning av Sverige där civilsamhället, det fria ordet, forskningens inriktning och viktiga demokratiska institutioner ska kontrolleras eller helst försvinna om SD får inflytande.

Vi behöver veta vad högerpartierna tänker offra
Någon av de ”större” punkterna i 19-listan kommer SD säkert att kräva i utbyte mot stöd. Är det partistödet, presstödet eller styrningen av forskningen de borgerliga tänker släppa till SD? Eller ska Public Service offras? KRAV? Allmänna Arvsfonden? SIDA? FN?
Det är bra om de borgerliga partier som siktar på att ”ta makten” som det så ödmjukt brukar heta på högerkanten, i förväg berättar vilka fyra, i värsta fall fem, punkter man tänker offra för att få sitta i Rosenbad. Så att vi vet.

Länkar: motion 2020/21-601

Moderat idéutveckling

SVT sände idag 19 november direkt från Moderata partistämman i Västerås. Jag lyssnade ett tag på punkten ”Samtal- idéer för vår tid” där idéprogramarbetets högst ansvariga Christoffer Fjellner, ordförande, och Alice Teodorescu, huvudsekreterare, samtalade med bl.a. Tove Lifvendahl om den moderata idéutvecklingen. Det är utmärkt att SVT sänder från olika partistämmor, eftersom det ger en delvis annan bild av hur partierna resonerar innan de argumenterar. Och just idéarbetet blir ju extra intressant eftersom det bör bli vägledande för partiets ställningstagande på lång sikt.

Några nyckelord
Jag lyssnade inte på hela inslaget och kan ha missat något väsentligt, men för mig trängde ett antal nyckelbegrepp fram, som moderater troligen känner starkt för:
– Individens frihet, särskilt i relation till staten.
– Framtidsoptimism och utvecklingsförmåga, särskilt i relation till de partier som man betecknade som dystopiska.
– Vetenskapens viktiga roll, men gärna finansierad utanför statens pekpinnar.
Alice Teodorescu överraskade dessutom med att lyfta fram kulturen och konsten, som hon tyckte hade behandlats styvmoderligt av partiet under lång tid. Det framkom att hon är gift med en konstnär och det kan förklara just denna punkt. Hon refererade dessutom till Karin Boyes Kallocain.

Tilltron till individen
Att vi står inför stora utmaningar och en snabb samhällsutveckling nämndes. Och någon i panelen, som jag tyvärr missade namnet på, lyfte fram behovet av öppenhet inför den nya teknik som kommer och som i sig inte behöver var ”ond” eller ”god”, utan det avgörande är hur vi förhåller oss till det nya. Om jag inte visste att Moderaterna räknas som ett konservativt parti i det landskap som nu gäller, skulle jag tro att här har ett parti tänkt till, som vill bejaka förändring. En annan intressant gränslinje som de själva drog var den mellan ”dystopiernas partier” och de framstegsvänliga. Här blir skillnaderna på högerkanten tydliga. Sverigedemokraternas framtoning handlar om att Sverige är på fel väg och allt är invandringens fel, ”sjuklöverns” fel, vänsterliberalernas fel osv… dvs ett i huvudsak negativt budskap, där bara handlingskraftiga politiker kan rätta till allt som gått fel….. Här på Moderat-stämman tonade något helt annat fram. En optimism och tro på individen, på entreprenörer och på en möjlig samhällsutveckling. Återkommande var det individens förmåga och frihet som ställdes fram som helt avgörande. Mycket långt från SD:s ”offerbudskap” att medborgarna drabbas av politikers felbeslut.

Ja respektive nej
Christoffer Fjellner tyckte att Miljöpartiet är ett dystopiskt parti per definition. Mot dystopin ställde han den moderata utvecklingsoptimismen. De som ser möjligheter för egen del dras troligen till ett parti som bejakar just detta förverkligande av möjligheter. Medan de andra partier som ser konsekvenser av ohejdad marknadsekonomi som det stora hotet lockar till sig andra sympatisörer. Om inte vänster/höger – skalan och heller inte GAL / TAN – skalan beskriver det politiska landskapet korrekt kanske det är utvecklingsoptimism eller dess motsats som bäst beskriver var gränslinjen ska dras mellan olika partier. Protester är bra, men konstruktiva förslag och en attraktiv vision kan ge bättre stöd hos väljarna. Nej-sägarna i SD behöver aldrig komma med konstruktiva förslag eftersom de ser sig som just nej-sägare. I decennier lyckades S behålla ett stort stöd hos väljarna, troligen för att man skickligt kombinerade nej-sägandet till de rikas förmåner och livsvillkor med ett ja-sägande till sociala och ekonomiska reformer som barnbidrag och konkreta resultat i form av modernisering av bostäder och samhällsservice.

Vad jag inte hörde
Under idédebatten hörde jag inte de moderata idéansvariga nämna klimatfrågan, miljön eller snabba artutrotningen på jorden. Det är antagligen för att i deras värld löser sig de problemen ändå. Idéerna kretsade kring nyttan med och markeringen av individens starka ställning. Det hade varit intressant att höra hur moderaterna avgränsar den starka individens ställning gentemot ohejdad egoism på de svagares bekostnad. Eller hur man tänker att en promille av världens befolkning, svenskarna, ska assistera de 999 övriga promillena i de globala utmaningar vi står inför.



Tänk att det kan vara gött att förneka vetenskap och sunt förnuft

Lena Ferm, moderat göteborgspolitiker, andre vice ordförande i partiets kretsstyrelse och ersättare i utbildningsnämnden är i blåsväder. Bland alla märkligheter hon twittrat finns följande: ”Jag är ”klimatförnekare”. Nu är det sagt. Känns gött… ” (källa: se nederst på sidan). Hon har även twittrat: ”De flesta invandrare är analfabeter. De kommer inte lösa ett skit..”

Vem ska vara ledsen?
I ett SMS till tidningen GT skriver Lena Ferm:
”Den bild som målas upp i media just nu gör mig ledsen. Uppenbarligen har jag både likat och delat saker utan att ha läst och tittat ordentligt. Jag är en vanlig fritidspolitiker, en vanlig människa, jag har gjort fel och ångrar det. Jag är varken nazist eller rasist. De människor som träffat mig vet det”.
Ändå vill hon ha förtroende att hantera utbildningsfrågor i Göteborg. Man undrar lite stillsamt hur det ser ut med förtroendet för henne hos Göteborgs alla lärare och skolor, som arbetar med att lära alla barn att läsa och skriva när den politiker som ska vara med och besluta om skolornas resurser, personalpolitik och framtid ger upp på ”de flesta invandrare”… eller vilken syn hon har på forskning och högre utbildning.

51449 röster
Om nu forskarsamhället till överväldigande majoritet, både nationellt och internationellt har slagit fast att klimathotet är reellt och synnerligen allvarligt – att då känna att det är ”gött” att förneka vetenskapen… Det har hon ju inte skrivit utan att ha läst och tittat ordentligt. Hon är ledsen över den bild som målas upp… de som borde vara ledsna är de 51449 göteborgare som la sin röst på M i kommunalvalet 2018. Har partiet verkligen ingen lämpligare andre vice ordförande eller lämpligare utbildningspolitiker bland medlemmarna? Trumpismen brer ut sig, föraktet för kunskap, de förenklade budskapen, populismen som handlar om att ställa grupp mot grupp och inte att göra kloka avvägningar mellan olika intressen, utan snarare att gynna en grupp på en annan grupps bekostnad.

Själva gudarna
Hur ska denna anti-trend bemötas? Hur kan vi vända denna massiva våg av faktaförnekelse och känsla av att det är ”gött” att strunta i vad vetenskapen säger? Ibland resignerar jag och instämmer med Friedrich von Schillers klassiska ”Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves….” (som f.ö. Isaac Asimov gjorde känt för en ny målgrupp med sin sf-roman ”Själva gudarna”).

Rim och reson
Ibland försöker jag se framkomliga vägar, där rim och reson faktiskt kan spela roll och där logik och ansvarstagande går hand i hand. Några av de 51449 röstande i 2018 års val borde fundera på vem de anser bäst förvaltar samhällets utveckling och väljarnas mandat och ansvarstagande.

Länktips:

https://www.expressen.se/gt/uppgifter-moderata-politikern-uppmanas-lamna-efter-twitterinlaggen/

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab