Monthly Archives: juni 2014

Rapport om social hållbar utveckling

Posted on by
3

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Forskning: Att leda i förändring

Posted on by
Reply

Industriföretag som vill vara effektiva måste förstå skillnaden mellan utförande och utveckling. Kommunikation och ledning måste anpassas till rätt situation. Återkoppling och länkar mellan grupper behöver översyn. Motsättningar, konflikter och störningar leder till utveckling när de synliggörs, men om de förblir i det fördolda störs verksamheten.

Vi är bra på att tänka själva
Ovanstående är i sammandrag några av slutsatserna i en ny doktorsavhandling av Annika Engström vid Linköpings Universitet. Länk se nedan. Det kan tyckas vara uppenbart att skilja på utförande och utveckling, men riktigt så enkelt är det inte. I den svenska kulturen finns ett stort mått av ifrågasättande. Vi är vana att tänka själva, ifrågasätta påståenden och att vara kritiska. Det är en styrka i vårt samhälle och i vårt näringsliv att var och en har förmåga att se självständigt på problem, lösningar och alternativa genomföranden. Men var sak har sin tid.

Förändringstakt
Det finns ett stort värde i att effektivt göra som man alltid gjort. Kvalitetssäkring brukar det kallas. Eller serieproduktion. Allt från mjölk och bilar till arkitektritningar och mjukvaror kan standardiseras och bli effektivt producerade. Samtidigt finns ett krav på ständiga förbättringar och numera – glädjande nog – en allt större insikt om att vi behöver producera varor och tjänster på ett allt mer hållbart sätt, där resurser, energianvändning och påverkan på människor, natur och framtiden kommer allt mer i fokus. Förändringar, dels för att möta konkurrens, dels för att motsvara marknadens och konsumenternas förändrade attityder, blir nödvändiga. Konflikten finns då mellan att göra som man brukar och att göra något annat. När ska företaget göra det ena eller andra? Hur ska förändringsfrågorna hanteras?

Låt kritiken bli en tillgång
Utveckling sker när motsättningar, konflikter och störningar synliggörs i organisationen, skriver Engström. Motsatsen, att låta motsättningar, konflikter och störningar förbli fördolda, stör utförandet och är negativt, hävdar hon. Som så ofta handlar det om en ledningskompetens. När ledningen ser till att rätt frågor och rätt diskussion kommer upp på rätt möte och i rätt sammanhang finns det en chans att låta de kritiska rösterna bli en tillgång i utvecklingsarbetet.

Går det att generalisera?
Tanken att överföra forskningsresultaten till andra sektorer i samhället är lockande. Är det så att även organisationer, idéburna verksamheter och våra förvaltningar och myndigheter behöver systematisera sig på liknande sätt? Så att utförandefrågor har sin tid och utvecklingsfrågor har sin? Finns det en medvetenhet i organisationer på ledningsnivå att utförande- och utvecklingsfrågor behöver hanteras medvetet och separat? Stämmer för övrigt slutsatserna? Eller finns det annan forskning som pekar i någon annan riktning?

Olika organisationer
Avhandlingen är på 200 sidor och det ska erkännas att jag ännu inte har läst den i sin helhet. Som en ingång till att bättre förstå hur verksamheter bäst organiseras tycks avhandlingen ändå kunna tjäna. Särskilt intressant skulle det vara att studera vilka skillnader som kan finnas mellan kooperativt ledda verksamheter, traditionella familjeföretag och större bolag. Vilken roll spelar organisationsformen för den tydlighet som varje organisation behöver?

Att sitta still i båten eller inte
Att det är svårt att både bejaka invändningar och att begränsa dem kan var och en skriva under på, som har arbetat i ledande ställning. Olika åsikter är viktiga för dynamiken och trivseln. Samtidigt måste varje verksamhet få bedrivas på ett effektivt sätt. Inte minst för att stärka kundförtroendet och bilden utåt. Därutöver finns en ekonomisk realitet i form av avskrivningar och pay-back-tider som styr hur snabba kast som fungerar. Omoderna maskiner kan kanske inte bytas ut i en snabb takt. Att sitta still i båten kan vara klokt. Eller inte. Fråga Nokia.

Länktips:http://diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=5254e92762af61f9e679ec116454?pid=diva2:716849

Det sunda förnuftet får ta plats

Posted on by
Reply

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)

Climate-KIC borde lyssna till Föräldravrålet

Posted on by
Reply

Chalmers är den första svenska partnern i Europas största public-private-partnership som heter Climate-KIC och som vänder sig till företag, akademin och den offentliga sektorn i syfte att genom innovationer och nya affärsmöjligheter åstadkomma minskande koldioxidutsläpp. Flera hundra partners ingår, varav ett tjugotal universitet, bl.a. Köpenhamns Universitet och nu även Chalmers.

Förväntan
Den 12 juni manifesterade Chalmers detta genom ett heltäckande symposium, där Climate-KIC presenterades för en intresserad publik. Ansatsen var lovande: industrin, SME-företag, akademin och det offentliga i ett gemensamt innovationsinriktat arbete för att lösa klimatfrågan – det låter helt rätt både till form och innehåll. Förväntan spreds i lokalen.

Stor bredd
Skickligt och snabbt lotsade programvärdarna oss igenom ett 25-tal presentationer som spände över organisation, bärande koncept, flaggskepp, projekt och olika aspekter på de resultat som förväntas komma ut ur partnerskapet. Givetvis beskrevs de traditionella stegen i innovationsprocessen från forskning till kommersialisering. Ändå var det något som gnagde.

Att beröra
Kanske saknades en helhetsbild, eller en tydlig koppling mellan klimatfrågans allvar och det engagemang frågan kräver av oss alla. Klimatfrågan är speciell, men den digniteten eller den personligt upplevda ödesdimensionen saknades tyvärr. Det var professionellt, det var vetenskapligt och många kloka tankar. Kanske är det orättvist, men känslan var att vi lika gärna kunde ha tagit del av ett samarbete kring nya material för tandproteser eller en designprocess för en ny serie 25-kvadrats Attestugor… Applåderna var artiga där de kunde ha varit varma.

Sakfrågor
Innovationsprocessen upptog en hel del tid. Nya tekniklösningar behöver stöd i alla faser. Nya företag och nya koncept behöver tas fram. Visst är det så. Men klimatfrågans största bekymmer är inte – som jag ser det – att tekniken saknas. Det som saknas är en trovärdig och uppfattad berättelse om hur samhällets alla sektorer snabbt, rättvist och synkroniserat blir bättre så att vi kommer ur fossilfällan. Det är bråttom. Och det är vårt ansvar eftersom vår generation har ställt till det.

Bio-ekonomi kan betyda två saker
Det passerade ett antal goda projekt i presentationerna. HSB Living Lab och Göteborg Energis GoBiGas för att nämna två. Man nämnde betydelsen av att verka för en bio-economy. En biobaserad ekonomi. Och jag drog mig till minnes ett seminarium häromåret med GAME Network, där jag lärde mig att bio-ekonomi kan betyda två saker beroende på vem man talar med. Några menar den del av den nuvarande ekonomin som skulle kunna baseras på biologisk råvara. För andra är biobaserad ekonomi det reella alternativet till den fossilbaserade ekonomin, dvs det som kan ersätta det nuvarande systemet. Det är olyckligt att föredragande inte redovisar sina grundläggande begrepp när de har så olika innebörd.

Affärer, sammanhang, marknadsförståelse…
Innovationer kan även behövas på kommersialiseringsnivån. Dvs den tekniska lösningen är i stort sett klar, medan affärsupplägg, finansiering, distribution, ägande etc kan behöva anpassas till olika exportmarknader. Denna dag nämndes ingenting av detta.

Sociala medier och att fånga upp engagemang
Något av det unika med Sverige och Norden är också den mognad som finns hos många nyttjare. Vi förstår behovet av källsortering, att bete oss klokt, släcka belysning osv. Mjuka parametrar som kanske allra bäst fångas upp av civilsamhällets aktörer, folkbildningen och folkrörelserna. Och vilken roll tänker man att Föräldravrålet eller Klimatnyheter ska ha? (Två av de Facebook-grupper jag följer). Climate-KIC skulle må bra av att lyssna till Föräldravrålet och det engagemang som finns hos gräsrötterna!

Projekt och process
Vad som heller inte belystes tillräckligt under Climate-KIC-dagen var skillnaden mellan projekt och process. Där projektet har definierade mål har processen en grundläggande tillit till att de medverkande kommer att utveckla de mervärden som alla har nytta av. Kanske är det detta som blir avgörande i slutändan, att vi lyckas kombinera genomförande av bra projekt med genomförande av bra utvecklingsprocesser.

Marknadsmekanismerna kommer inte att räcka till
Tidsaspekten på klimatfrågan tvingar fram drastiska beslut. I decennier har det varit uppenbart att fossilbränsleanvändningen kommer att generera flera problem. Det ena är resursfrågan – Peak Oil, Peak Everything. Det andra är klimatförändringar och därmed sammankopplade skador på ekosystemen.  Eftersom det blir mer och mer bråttom att åtgärda misstagen kommer en traditionell marknadsekonomisk lösning inte fungera. Att stimulera nya innovationer så att de av egen kraft klarar att utmana dagens stora aktörer på energisidan kommer att ta tid, tid som vi inte har. Ett hopp finns hos en medveten allmänhet som skapar förutsättningar för helt nya lösningar.

Sätt en deadline för nya fossilbilar
I en motion till Naturskyddsföreningens årsmöte nu i juni finns t.ex. förslaget att förbjuda försäljning av nya fossilbränsledrivna fordon från ett visst datum. Den typen av förslag, med en rimlig avvägning av olika intressen, skulle ge branschen, konsumenter och andra tid att utveckla marknaden för den nya generation eldrivna fordon som redan har börjat säljas: Tesla S som det vassaste elbilsexemplet, norska Think som det folkligaste och elcyklar som det klimatsmartaste.

Kopplade processer
Man skulle önska att det fanns en opinions-process kopplad till Climate-KIC, så att  tekniken och värderingen av tekniken kunde diskuteras i ett större sammanhang. Konsumenters, snarare medborgares, opinionbildares och politikers ståndpunkter behöver speglas i den tekniska utvecklingen och vice versa. Samtidigt som ekonomerna måste bli bättre på att se möjligheter istället för att reflexmässigt relatera allt till en närmast helig BNP-utveckling. Kommer vi nå dit? Hoppas det.

Länktips: Information och program för 12 juni Climate-KIC-symposium här .

Ledarskap: Vi gör helt andra saker än vi tror

Posted on by
Reply

KTH-forskaren Simon Elvnäs intresserar sig för ledarskapet. Inte så mycket för hur vi leder verksamheter och om vi når de mål vi satt upp. Utan mer för hur omedvetna vi faktiskt är om vad vi ägnar tiden åt när vi tror att vi kommunicerar, ger feedback osv. Hans forskning visar att vi generellt sett är omedvetna om hur vi använder tiden och att vi gör helt andra saker än vi tror. Om vi inte ens begriper oss själva, hur ska vi då kunna begripa vår roll i helheten? Hållbarhet börjar med individen.

Entreprenör, chef, ledare
En googlesökning på ”ledarskap” ger 1,4 miljoner träffar. Massvis med managementlitteratur, kurser och tid ägnas åt ledarskapet. Skillnaden mellan entreprenörens, chefens och ledarens förhållningssätt till medarbetarna har det skrivits mycket om. Där entreprenören är visionär och engagerande, tenderar chefspersoner att luta sig mot mätbara fakta och bedömningar, medan ledaren ofta utgår från det sociala samspelet i arbetsgruppen och individens potential. Troligen behövs alla tre perspektiven för att ledarskapet ska fungera bra.

Det viktiga gör vi väldigt lite av, det oviktiga desto mer
Simon Elvnäs sammanfattar i sitt fördrag redan inledningsvis (länk till SVT, se nedan) en viktig slutsats ur sin forskning. Det vi tycker är viktigt gör vi väldigt lite av. Och det som inte är så viktigt gör vi mycket av. Märkligt, detta. Att vi så totalt felbedömer hur vi använder tiden och till vad. Risken är uppenbar att det är samma felprioriteringar vi ägnar oss åt även utanför arbetet: hemma, med familj och barn, på fritiden…

Socialt kitt
Vi beter oss helt enkelt ostrukturerat och inkonsekvent. En stor del av den tid vi avsatt åt att genomföra möten av olika slag tenderar att användas till ovidkommande saker, enligt Elvnäs. Invändningen mot detta skulle kunna vara att vi tar tillfället i akt att använda mötestid till att bygga goda relationer, att dela med oss av vardagsreflexioner och tyckanden för att långsiktigt bygga sammanhållning och samsyn. Att prata fotboll kan skapa samhörighet, att dryfta läggtider för barnen eller en bok man läst… det är en del av det nödvändiga sociala kitt som måste finnas för att – när det bränner till – veta att man kan lita på kollegor och att de ställer upp när det brinner i knutarna.

Historisk förklaring
Kanske tenderar vi i Sverige att alltför mycket ägna oss åt konsensustänket. Vi har ofta en tendens att lägga mer tid på att vara överens än personer från andra länder. Min gissning är att detta i sin tur hänger samman med hur vårt land växte fram. Har man bara några få grannar måste man lita på att de ställer upp. Samsynen och samhörigheten blev livsavgörande i det glest befolkade, svårodlade landet i norr. Den som behövde hjälp hade ett begränsat urval att vända sig till. Man hjälptes åt och maktens instrument, kulturella och religiösa traditioner förstärkte gruppens sammanhållning.

Varningsklocka
Vår omedvetenhet om vad vi verkligen gör i vår yrkesroll är dock en viktig varningsklocka. Hur kommer det sig att vi tror att vi gör annat än det vi verkligen gör? Är det för att våra tankar sysselsätter sig med annat än det vi faktiskt säger och gör? Att vi letar efter sätt att formulera saker, som tar tid att hitta rätt uttryck för? Det vore intressant att få reda på mer om denna märkligt skeva självbild, som kanske har större betydelse än vi anar.

Länktips: SVT 26 min film med Simon Elvnäs här .

Medicin som hotar – inte botar – patienten

Posted on by
Reply

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/

There is no profit on a dead planet…

Posted on by
Reply

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard