Monthly Archives: september 2024

Några intryck efter läsning av ”Vad ska vi ha samhället till?”

Posted on by
Reply

Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” kom för fyra år sedan. Jag läste den nyligen och tänkte dela med mig av några intryck. Birger Schlaug var med när Miljöpartiet bildades av Per Gahrton och efter Per tog han hand om språkrörsrollen under två vändor. Under Birger Schlaugs ledning kom Miljöpartiet in i Riksdagen för första gången 1988.

Uppvaknandet på 70-talet
Min bild är att det sedan 70-talet fanns en alternativrörelse i Sverige, med visioner om en annan samhällsutveckling. Den tog sig uttryck i ”gröna vågen”, då det blev naturligt att söka sig till landsbygden, odla själv, leva enklare och inte känna sig inlåst i den traditionella konsument- och arbetstagarrollen. En del av denna alternativrörelse sammanföll med en annan syn på kvinnans roll i hemmet och i samhället. Det var en tid av uppvaknande för många och en tid av ställningstagande för något annat.

Fundametalister och realister
Etablissemanget gjorde vad de kunde för att marginalisera Birger Schlaug och hans gelikar. De togs inte på allvar. Samtidigt fanns det en växande grupp väljare och medborgare som oroades av gifterna i maten och alla orättvisor som hängde ihop med hur samhället var organiserat. I det politiska arbetet växte så småningom två tankar fram. De brukade kallas fundamentalister och realister. Förenklat handlade det om att tydligt opponera sig mot dominerande fenomen i samtiden eller att stegvis och i förhandlingar åstadkomma förändringar. När jag läser Birger Schlaugs bok förstår jag att han egentligen aldrig har lämnat barrikaderna. Han vill tydligt beskriva hur det ser ut i världen och vad som behöver göras.

Så mycket går fortfarande i fel riktning
På ett plan är det naturligtvis befriande att någon beskriver dagens samhälle och den utveckling vi ser på ett klargörande sätt. Boken betar av flertalet bekymmersamma områden. Och man kan känna otåligheten mellan raderna, att det går för långsamt och ibland åt fel håll. Vi bör ta ansvar för världen på ett tydligare sätt, driva utvecklingen snabbare i rätt riktning. Det är ju så mycket som är helt uppåt väggarna idag.

Det gäller att få medhåll
Samtidigt måste en politisk rörelse, för att bli någon att räkna med, få följare och medlemmar som vill samma sak. Och det är väl där analysen drar åt olika håll för dagens miljöpartister och de idealister som startade partiet. Bara för att det är sant och rätt går det kanske inte att få gehör för en idé. Och utan stöd händer ingenting. Ett par decennier med främlingsfientlig idéspridning har gett SD ett stöd på cirka 20 procent av väljarna. Det är således mycket enklare att få gehör för förenklingar och skuldbeläggning än motsatsen. Deprimerande, egentligen.

En summering eller sammanställning 
Men åter till Birger Schlaugs bok. Själv formulerar han ett syfte i förordet, att den kan ses som en sammanställning för det han stått och ännu står för. Samtidigt betonar han att han skrivit boken som fristående debattör eftersom han lämnat Miljöpartiet. Som jämförelse kan man ju tänka sig att om Fredrik Reinfeldt eller Alf Svensson i det offentliga drivit en avvikande politik jämfört med sina respektive efterföljare hade de också tvingats välja mellan att tystna eller lämna sina partier. Det brukar bli så att f.d. partiledare avstår från att kliva in i debatten. De tystnar. Framför allt för att det inte ska bli oklart vem som egentligen företräder partiet.

Tappa inte bort den övergripande riktningen
Birger Schlaugs fristående roll i debatten gör att boken kan fungera som en påminnelse om den kompasskurs, som varje individ som sympatiserar med en hållbar utveckling behöver ha i minnet för att inte tappa riktningen. Även om kompromissandet i dagspolitiken kan upplevas som nödvändigt för att få till stånd små förändringar i rätt riktning, får man inte tappa bort vilken samhällsutveckling som är målet. På så sätt utgör Birger Schlaugs bok en bra påminnelse om vad som faktiskt är avgörande att förändra om utvecklingen ska kunna kallas hållbar. Både på individ- och systemnivå.

Det är intressant att få veta att IMF tänkt sig en annan kontroll
Det finns avsnitt i boken, där jag personligen hade uttryckt mig på ett annat sätt eller valt en annan tyngdpunkt. Och eftersom boken skrevs före Ukraina-kriget, före NATO-inträdet och före Tidö-regeringen saknas det givetvis några aktuella pusselbitar. Men det är ändå många delar som hinns med i boken. Viktigt tycker jag är avsnittet om hur pengar skapas ur tomma intet. Och att inte ens Internationella Valutafondens förslag om att kräva att bankerna har täckning för sina utlåningar fick något gensvar i den allmänna debatten. (Se intressant länktips nedan).

De multipla hoten och civilsamhällets roll
Det som hade varit intressant är kanske också ett utförligare resonemang kring de planetära gränserna som sätter ramar för livet på jorden och de multipla kriser som mänskligheten står inför, hur processerna kring klimat, ekonomi, resurser, biologisk mångfald, livsmedelsförsörjning och kemikaliespridningen pågår för fullt samtidigt och hur vi bäst garderar oss för dessa effekter. Och hur civilsamhället måste rustas och byggas inkluderande och bottom-up på ett klokt sätt för att ge oss en chans att hantera kommande kriser. Och då också fundera rejält på vad som räknas som ”vi”. Vem ska räknas till ”oss”?

Grader av fake news förpestar det offentliga samtalet
Men boken är lättläst och språket ledigt, tycker jag. Det är lätt att följa tankegångarna och på många områden sätter han fingret på rätt problem. Det blir otydligt, som han påpekar i boken, när små framsteg beskrivs som avgörande eller positiva. Svårigheten ligger naturligtvis i att beskriva olika fenomen och förändringar på ett sätt som folk kan känna igen sig i. Lögner och överdrifter, olika nivåer av fake news, har fått fäste i det offentliga samtalet och det krävs mycket av journalisterna att på rätt sätt ifrågasätta de påståenden som vissa politiker strör omkring sig. (Men det är ju också därför som väl insatta miljö- och klimatjournalister inte får intervjua nuvarande miljöminister Pourmokhtari).

Den stora bristen med majoritetsval borde diskuteras mer
När jag kollar Birger Schlaugs egna hemsida ser jag hur han ofta kommenterar det amerikanska valet och Jill Stein, som kandiderar för Green Party i USA. Hon nämns ju aldrig i media i Sverige, troligen för att hon inte har en chans att vinna ens någon delstat. Men som ett exempel på hur märklig USA:s demokrati är kunde det ju vara på sin plats att peka på att olika politiska idéer inte har någon reell chans att göra sig hörda i valen till presidentposten, till senaten eller till representanthuset. Enstaka ”oberoende” kandidater kommer in parlamentet, men majoritetsvalen speglar ju inte den verkliga folkopinionen. Vilket kan leda till resignation och att intresset för samhällsutveckling stagnerar.

Dynamiken behövs för att få spänst i argumentationen
Elin Wägner måste också nämnas. Birger Schlaugs bok har ett citat från Elin Wägner vid varje kapitel. Även Elin Wägner hade en hel del klokt att säga. Det som blir mitt bestående intryck av läsningen av boken är att det behövs fria röster och en dynamik i opinionsbildningen. Vi behöver samtala och lyssna till varandras perspektiv. I alla fall om de bygger på verkliga fakta och en seriös tanke att bygga något bättre.

Länktips: IMF och förslag att kräva täckning av bankerna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Chicago_Plan_Revisited

Johan Rockströms TED-talk måste ses

Posted on by
Reply

Professor Johan Rockström har nyligen hållit ett TED-talk på cirka 18 minuter, där han tydligt och med bra illustrationer visar hur allvarlig situationen är. För klimatbalansen och naturligtvis när det gäller de planetära gränser han och forskarkollegorna arbetade fram för tjugo år sedan. Läget är allvarligt, minst sagt. Titta gärna på TED-talk-presentationen i sin helhet. Det är 18 minuter. Det hinner alla. Han talar dessutom tydligt och bildproduktionen är proffsig. (Länktips se nedan).

Årtalsfixeringen skymmer det viktiga
Flera av Rockströms budskap behöver upprepas. Inte minst hur viktigt det är att förstå att vi just nu ackumulerar koldioxid i atmosfären och att det inte handlar om att nå ett visst utsläppsmål i framtiden, utan om att inse att varje ökning av koldioxiden i atmosfären spelar roll. Årtalsfixeringen hos en del politiker skymmer bilden. Det är inte 2045 som något ska vara ”fixat”. Det är NU varje steg i rätt riktning behöver tas.

Tipping-points, förändringar som inte går att reversera
En del av TED-presentationen handlade om trösklar eller tipping-points, oåterkalleliga förändringar av planetens känsliga balansläge. Rockström presenterar 16 st tipping-points och hur nära vi är att riskera att de inträffar. Se bild nedan.

Bild ur TED-talk med Johan Rockström

Hur snabbt skapas ett nytt jämviktsläge?
”Det är ju bara skönt att det blir lite varmare” hör man från den sida av politiken som tycker att klimatfrågan kan vänta. Men det de inte tycks förstå är att en tipping-point är oåterkallelig. När förändringen har inträffat kan ingenting återställa jämviktsläget som tidigare rått. Notera exempelvis det femte exemplet i bilden ovan. Labradorströmmen går längs Kanadas och USA:s östkust och möter Golfströmmen längre ner. Om dessa viktiga havsströmmar förändras kommer det att få klimat- och väderkonsekvenser för stora delar av norra halvklotet. Exakt hur vet vi inte. En gissning är att det tar tid för systemen att hitta en ny balanspunkt. Dvs att det blir en relativt lång period av oklara parametrar för oss. Årstiderna blir sannolikt inte lika tydliga och vilken effekt det kan få för djurliv, fiskar, odling m m vet ingen. Forskningen har självklart svårt att förutsäga det som aldrig har inträffat.

Den ekonomiska konsekvensen av det som händer
När man lyssnar på Johan Rockström betonar han också kostnaden i dollar att inte göra något. Hur dyrt det är att hantera alla konsekvenser av ett instabilt klimat. Idag och framgent. Det han inte säger är att det kommer att bli näst intill omöjligt att få något försäkringsbolag att göra riskbedömningar, eftersom det är omöjligt för försäkringsbolagen att korrekt bedöma hur sannolik en viss skada är. Utan försäkringar blir det upp till var och en att ta risken. Marknadspriserna på kustnära fastigheter kommer troligen att sjunka, liksom fastigheter i områden som riskerar att översvämmas. En följdkonsekvens blir att ett antal överbelånade fastigheter kommer att säljas till underpris. Om det blir privatpersoner eller banker som ska ta den smällen återstår att reda ut.

Planetära gränser – fattar vi hur farligt detta är?
En annan viktig bild ur TED-presentationen handlar om de planetära gränserna. Studera gärna denna bild noga. Det är egentligen bara ozon-skiktet som vi har lyckats hålla intakt. Alla andra planetära gränser är mer eller mindre överskridna. Dessa multipla hot hänger ihop med hur vi generellt beter oss i vår överkonsumtionsvärld. Nanopartiklar och främmande ämnen i kretsloppet är enligt den här bilden värre än klimathotet.

Bild ur Johan Rockströms TED-talk

Nu stryps resurserna till alla som skulle behöva göra mer
Ett rikt land som Sverige bör ha goda förutsättningar att gå före och hantera dessa problem på ett ansvarsfullt sätt. Istället väljer Tidögänget att strypa resurserna till Naturvårdsverket, till civilsamhället, till folkbildningen och till den fria pressen. Man vill inte att folk ska veta hur illa det är och man vill inte göra något åt de problem som inte beskrivs. Tvärtom så ingår trollkonton och hatkampanjer i undervegetationen till nuvarande ”regering”. Journalister och opinionsbildare ska hålla käften, är det tänkt.

Hoppet står till vanligt folk, som inte accepterar att bli förda bakom ljuset.

Länktips: Johan Rockströms senaste TED-talk:
https://youtu.be/Vl6VhCAeEfQ

Det handlar om två tusen punkter!

Posted on by
1

Klimatfrågan har tappat fart både i debatten och i den konkreta politiken. De som vill få oss att bagatellisera klimatfrågan använder olika metoder för att styra utvecklingen i sin riktning. En metod de använt är att utsätta profilerade journalister för hat och hot. Så mycket att det tydligen bidrog till att SVT:s Erika Bjerström valde att sluta. SVT valde dessutom att inte ersätta henne med någon ny person med fokus på just klimatet. Ju mindre utrymme klimatforskningen får, desto lättare blir det för förvillare, förnekare och fördröjare att sätta dagordningen. Det är därför det känns viktigt att kommunikationen blir tydligare.

Svårt att hitta reella tal på temperaturerna
Jag letade efter temperaturskalor kring jordens medeltemperatur, som inte visar relativa värden (det finns det många) utan mer i absoluta tal. Det visade sig vara lite svårare än jag trodde. Några sökningar på Naturvårdsverket, SMHI och andra källor gav massvis med relativa skalor kring temperaturförändringarna, men det visade sig svårt att hitta ett diagram som illustrerade temperaturförändringarna i absoluta grader Celsius. Till slut hittade jag en sida som hade det jag letade efter.


Temperaturförändring

Den procentuella förändringen är viktig att kommunicera
Det intressanta här tycker jag är diagrammet illustrerar hur bättre mätdata stegvis gör kurvan jämnare och jämnare. Men framför allt att det procentuellt handlar om mycket stora förändringar. Sedan industrialisering tog fart för 150 år sedan har jordens medeltemperatur stigit från drygt 8 grader till nära 10 grader. I procentuell förändring handlar det på så sätt om närmare tjugo procents temperaturförändring. I folks medvetande är 1 eller 1,5 graders temperaturförändring knappt märkbar. ”Det är ju bara skönt om det blir lite varmare….” brukar det heta. Men en tjugo-procentig förändring förstår folk på ett annat sätt. Ur folkbildningsperspektiv tycket jag att det är detta vi ska kommunicera.

Att koppla till det som händer är viktigt
Och också att det är genomsnittet som synliggörs. Att Svalbard blivit 8 grader varmare på kort tid är också ett faktum. Att Kebnekajse smälter och att all dunstad vattenånga ramlar ner i skyfall tror jag folk fattar, särskilt om man kopplar det till att det nu har blivit närmare 20 procent varmare sedan vi började elda upp kol, olja och fossil gas i stor skala. Sambanden mellan det folk uppfattar och vad vetenskapen säger är viktiga att använda.

2 000 punkter är mer än 25 punkter
Nyheterna i olika kanaler kan ägna timmavis åt att analysera Riksbankens 25 punkter upp eller ner. 25 punkter är en fjärdedels procent. Nu pratar vi, för att använda ekonomernas skala, två tusen punkter. 2 000 punkter. Kan inte det perspektivet bita så vet jag inte hur folk tänker. Om nu 25 punkter hit eller dit är livsavgörande ─ vad ska då inte 2 000 punkter vara?

Fotnot
För tydlighetens skull vill jag nämna att det material som också finns på den hemsida där jag hämtade diagrammet inte nödvändigtvis är sådant som jag vill sprida vidare. Vilket inte betyder att de data jag hämtade behöver vara fel. Det är bara sammanhanget och analysen som jag inte delar.

En framtidsrapport från EU som blundar för framtiden

Posted on by
Reply

Den tidigare chefen för den europeiska centralbanken, Mario Draghi, har haft Ursula von der Leyens uppdrag att analysera hur EU:s konkurrenskraft ska kunna stärkas. Den 9 september kom rapporten som fått namnet ”Framtiden för Europas konkurrenskraft – en konkurrenskraftig strategi för Europa.” (Länktips se nedan). Jag har inte läst de 300 sidorna, men jag har fångat upp några av de bärande tankarna i rapporten.

Varför inte flera utvecklingsspår? Vågar man inte?
Uppdraget till Draghi innebär att han ska ge förslag till hur EU kan ”säkerställa en hållbar ekonomisk tillväxt och öka EU:s välstånd på lång sikt”. Utgångspunkten är självklart tillväxt och att utgå från befintliga strukturer. Lobbyismen är ju förvisso stark och de nuvarande aktörerna vill inte riskera att behöva kasta in handduken. Hur befriande hade det inte varit om rapporten tydligt hade ställt fram två eller flera alternativa framtidsspår, där ”business-as-usual” hade kunnat kontrasteras mot ett eller flera alternativ av förändring av industrin, forskningen, finansieringen och hela samhällets nuvarande linjära konstruktion, där ansvaret för förändringen och resultatet hade stått i centrum? Vågar man inte vara tydlig?

Alltså ─ vad menar man med hållbar tillväxt?
Hur länge ska EU låtsas att det finns en hållbar tillväxt enligt den gängse ekonomiska modellen? Det saknas idag incitament att ta ansvar för helheten. Investeringar får fortsatt ske som typiska suboptimeringar, där restprodukter och icke längre fungerande produkter ses som ”avfall”. Trots att vi vid det här laget borde inse att ett modernt och framtidsinriktat samhälle inte har råd att sprida några sopor. Allt måste komma till fortsatt användning och den som orsakar nedsmutsning eller förstörelse måste ta ansvar för helheten. Vi har ingen planet två, tre eller fyra som kan ta hand om vårt avfall.

Verkligheten rycker sönder det långsiktiga
Vill man läsa en relativt neutral sammanfattning av Draghi-rapporten kan man göra som jag gjorde och läsa den text som Region Östergötland lagt ut (Länktips, se nedan). Rapporten handlar om innovation, clean tech och sårbarhet om man ska sammanfatta. Och ett förslag är att finansiering skulle kunna ske gemensamt, så att lån tas av alla 27 medlemsländer, något som antagligen blir svårt. Särskilt som det pågår ett krig i Europa och detta ständigt tvingar EU:s ministrar att prioritera om hur man ser på investeringar och satsningar. Vapenleveranser blir hela tiden aktuella, tyvärr. Liksom översvämningskatastrofer.

Politikområdena hänger inte ihop
Enligt Draghi har EU inte lyckats att koppla ihop en ambitiös klimatpolitik med en industripolitik som stöttar företag i EU i omställningen. Det är en lätt underdrift. Det mesta av all politik, alla regelverk och bestämmelser utformas isolerat. Det finns ingen metodik för att steg för steg integrera olika segment i samhället. Det finns inget körschema för att fasa ut företag som inte hör hemma i en hållbar verklighet. Tvärtom så lyssnar man noga på de företag som upprätthåller dagens (o)ordning.

Ingen idé att kopiera Kina eller USA
Draghis rapport tar av naturliga skäl till stor del upp konkurrenssituationen mellan EU å ena sidan och Kina respektive USA å den andra. Att EU har en nackdel av att inte tillräckligt tydligt kunna ta generella beslut och genomdriva dem är uppenbart. Det är också tveksamt om mer av centrala beslut är den väg EU bäst följer. Snarare borde man se mångfalden av företag och företagsstrukturer som en fördel och ta tillvara det unika hos varje medlemslands industri. Ska EU kopiera Kina kommer vi alltid att komma i ett kostnadsmässigt underläge och ska vi kopiera USA kommer amerikanerna alltid att kunna plocka fram en större plånbok och hitta mer pengar. EU borde gå en egen väg och snarast hitta den hållbara vägen. Att vänta fördröjer och fördyrar omställningen.

Länktips: EU och konkurrenskraft, länk till Darghis rapport: https://commission.europa.eu/topics/strengthening-european-competitiveness/eu-competitiveness-looking-ahead_en

Länk till sammanfattning av rapporten: https://utveckling.regionostergotland.se/ru/utvecklingsomraden/internationell-samverkan/eu-kontoret/aktuellt-fran-eu-kontoret/nyhetsarkiv-eu-kontoret/2024-09-11-mario-draghis-rapport-om-framtiden-for-eus-konkurrenskraft-har-presenterats

Den ekonomiska politikens motsägelser

Posted on by
Reply

Det brukar heta att ökad tillväxt och skattesänkningar bidrar till att det skapas jobb. Förutom att just kontinuerlig tillväxt kan ifrågasättas om den ens är teoretisk möjlig över tid, så finns det en outtalad motsägelse i de budskap som brukar föras fram av de politiker som säger sig lyssna på näringslivet och tala om ”arbetslinjen”. Deras argumentation hänger inte ihop.

Vinst i företaget är inte alltid positivt
Jobb skapas i vissa branscher. Men lönekostnader är alltid en mycket stor del av företagens totala kostnader. Rationaliseringar, automatiseringar och sådana åtgärder ligger alltid högt upp på att-göra-listan för den VD som vill öka lönsamheten. Inte minst i de företag som har ett betydande ägande, via aktier och fonder, utanför företaget är det avkastningskraven och aktiekurser som är vägledande. De anonyma ägarna bryr sig inte om sysselsättningsgraden. De vill ha kunna sälja sina aktier med vinst och fram till dess också kunna få några aktieutdelningar på vägen. När det går bra för företagen, sett ur aktieägarnas perspektiv, går det ofta sämre för sysselsättningen.

Effektiviseringar = personalminskningar
Den här motsättningen mellan vad som är bra för ägarna respektive vad som är bra för samhället och skatteintäkterna kommer sällan till uttryck. Företag som ”går bra” är kanske bra för ägarna, men sänker kanske samtidigt sysselsättningsgraden. När ”företagsdoktorer” och andra ska göra företag attraktiva för aktieemissioner är det sällan ökad personaltäthet de laborerar med, snarare är det uppköp av andra företag, sammanslagningar och effektiviseringar (läs personalminskningar) som ligger i potten. Även väl etablerade företag använder personalstyrkan som ett slags ”gummiband” för att hantera konjunkturer. I dåliga tider avskedas folk, i goda tider kör man nattskift och ökar tillfälligt bemanningen.

Hög sysselsättning är olönsamt
Så när politiker talar om företagsvänlig politik och hur bra det går för företagen så nämner de sällan just denna motsättning, där företagens värde och attraktivitet ökar när de minskar personaltätheten. Sysselsättningen står i omvänd proportion till lönsamheten. Detta blir sällan uppmärksammat.

Mer pengar till höginkomsttagare är inte bra för samhället 
Den andra missuppfattningen jag vill peka på här är att det skulle gynna sysselsättningen och ekonomin i stort om högavlönade får skattesänkningar (så att de kan konsumera mera). Det stämmer inte. Tvärtom ökar ju risken för att ett större tillgängligt belopp för höginkomsttagaren används på ett för samhällsekonomin ogynnsamt sätt. En oplanerad weekendresa till London som nu kan bli verklighet gynnar inte svensk ekonomi. (Särskilt inte när flygskatten slopats). Och när nu RUT- och ROT-avdragen höjs ökar istället sannolikheten för att de branscher som utnyttjar personal växer och stand-by-anställda med dåliga anställningsvillkor fastnar i cyniska företags upplägg, där det handlar om att erbjuda hemleveranser, husdjurspassning eller städning till en privilegierad målgrupp.

Ökade klyftor är målet
Upptrissade hus- och lägenhetspriser ökar egentligen inte sysselsättningen utan skapar enbart ytterligare klyftor och ökad belåning. När höginkomsttagare nu gynnas av Tidöregeringens politik finns ingen koppling till en allmän positiv samhällsutveckling, snarare precis tvärtom. Klyftorna riskerar att öka och låginkomsttagare får ännu svårare att skaffa sig en bostad i attraktiva områden. Men det är väl en medveten politik, som Tidöregeringen driver, där målet är större skillnader och att höginkomsttagare kan köpa tjänster av låginkomsttagare. Klyftorna ska öka, det är väl det som är meningen, så att det ”ska löna sig att arbeta”, som det heter i dimridåerna, men egentligen bara handlar om att riva decennier av framgångsrikt arbete för ökad ekonomisk jämställdhet.

Pengar i omlopp ger sysselsättning
Inlåsta privata och värdesäkrade diamanter i ett kassaskåp ökar inte sysselsättningen, men om pengarna hade stannat hos staten hade de blivit omsatta. En stödlärare i en klass hade kunnat få jobb, en förskola hade kunnat byggas. Fler hade fått jobb. Sysselsättningen hade kunnat öka.

Hotell-exemplet är tydligt
Att högern samtidigt missar att även företagen vinner på att fler kan efterfråga produkter och tjänster är en ironi i sammanhanget. I sin yttersta konsekvens leder ju denna modell till att bara en kund till slut kommer att ha råd att bo på hotellet, den kund som kan betala 50 000 kronor för sin frukost. Istället för att 500 gäster betalar en hundralapp. Även kapitalisterna vinner på en jämlik ekonomisk politik, men detta enkla faktum blundar de för.

Reklamen visar vad som är visionen
Politiken illustreras tydligast av de återkommande bilreklamfilmer som flimrar förbi på TV. Det är alltid ett ensamt fordon i en öde stad eller på en ödslig väg. En kund. Ensam. Så totalt fel och så himla tråkigt.

Vad säger f.d. partiledare till sina barn och barnbarn?

Posted on by
Reply

Jag har just läst ut Birger Schlaugs bok ”Vad ska vi ha samhället till?” från 2020. Tanken är att summera några intryck från boken och försöka bidra till den samhällsdebatt som numera tycks ha så svårt att ta plats. Men först en annan reflexion. Jag får återkomma till bokens innehåll.

Från alternativrörelse till parti som tar ansvar
Birger Schlaug var med och bildade Miljöpartiet, tog över efter Per Gahrton som språkrör och lotsade partiet in i Riksdagen 1988 och såg till att Miljöpartiet kunde återkomma till Riksdagen 1994. I takt med att Miljöpartiet blev mindre av en alternativrörelse och mer likt övriga partier i Riksdagen återkom Birger Schlaug i olika sammanhang med kritik, som till slut ledde till att han uppmanades att lämna Miljöpartiet. Min förmodan är att dåvarande språkrör ville ha arbetsro och inte ständigt utmanas i debatten av en person, som kunde uppfattas som talesperson för partiet.

Före-dettingar tas inte till vara
Det är intressant hur politiken på nationell nivå inte klarar att ta till vara erfarenheter och ”varumärken” från tidigare partiföreträdare. Hur snabbt de blir ”före dettingar” och helst bli helt osynliga i debatten. Vi ser det tydligt i fråga om den borgerliga Alliansen som framgångsrikt skapade en gemensam plattform som vann valen 2006 och 2010 med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Idag hör man ingen moderat politiker nämna Reinfeldt, trots att partiet på hans tid var mer framgångsrikt än idag. Intressant var också hur Reinfeldt plockade in Carl Bildt i sin regering, något som delvis motbevisar min tanke att politikers erfarenheter inte tas tillvara.

Stora skillnader i framtoning och betoning av vad som är viktigt
En annan politiker som helt försvunnit är Jan Björklund, folkpartisten, som satte sina barn i pant på löftet att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han höll sitt löfte, men partiet svängde och tycker numera att det är bäst för Sverige att SD sätter agendan för utvecklingen. Hur det ser ut bland kristdemokraterna har jag ingen aning om. Den gamle Alf Svensson, som ledde partiet i decennier tycks i alla fall ha ganska lite gemensamt med Ebba Busch i hur politikens form och innehåll ska presenteras. Att vara kristen kanske förlåter det mesta, men nog är det märkligt.

Partiet eller personen ─ exemplet Schyman
I Vänsterpartiet har profilerna sett lite olika ut. Gudrun Schyman höll en hög profil och lockade säkert en och annan väljare med sin tydliga retorik, men sedan startade hon ett annat parti och försökte till och med starta ett tredje parti på till EU-valet, i syfte att fånga upp väljare som vill göra mer kring klimatfrågan. I avvägningen mellan ledarens och rörelsens betydelse för ett partis framgångar tycks Schyman ha en övertro på sin egen betydelse. Jonas Sjöstedt fortsätter å andra sidan att verka i sitt parti, nu i EU.

Tidsandan sätter ramarna
Utveckling av samhället sker inte i ett vakuum och politikens spelregler handlar om att formulera en attraktiv politik, som väljarna kan attraheras av. Till ganska stor del handlar detta om att positionera sig i relation till övriga partier. Även tidsandan spelar roll, liksom opinioner. Inom varje parti behöver det normalt finnas en dynamik, som fångar upp skilda riktningar. På 70-talet dominerade engagemanget för olika orättvisor i opinionen. Det var Vietnamkriget, apartheid, gröna-vågen-tänkande och protester mot snabba rivningar i städerna. Motståndet mot kärnkraft var så kompakt att alla tre folkomröstningsalternativen handlade om att fasa ut kärnkraften, olika snabbt. (Hur det gick vet vi).

Det behövs en inre dynamik i varje sund rörelse
Eftersom samhällsutveckling kräver ett visst mått av förutseende och planering ─ att framtiden är annorlunda är det enda vi vet ─ behöver det finnas ett utrymme inom partierna för en diskussion om hur lösningarna kan se ut och paketeras för att få genomslag. Och ett utrymme för diskussion om vilken väg som är bäst att gå. När jag läser Birger Schlaugs bok inser jag att det kan vara svårt att föra en sådan debatt i offentligheten. Det kan av utomstående uppfattas som en större splittring än det egentligen är. Å andra sidan är det viktigt att på olika sätt skapa en känsla av delaktighet hos aktiva partimedlemmar. Toppstyrning kan vara effektivt sett ur partiledningens perspektiv, men kan vara förödande för engagemanget och känslan delaktighet.

Ett modigt programförslag bortom dagspolitikens fällor
Tänk om det fanns lite modiga redaktioner på Public Service, som vågade släppa det dagspolitiska perspektivet och det traditionella sättet att kommentera politiken och istället ta ett tjugoårigt perspektiv på utvecklingen. Hur vill vi att samhället ska fungera om tjugo år och vilka vägar dit ser vi? Och våga intervjua tidigare partiföreträdare, som skulle kunna få tänka högt. Utan att fastna i dagspolitikens taktiserande.

Vad säger de till sina barn och barnbarn?
Det hade varit spännande att höra en diskussion mellan några av de politiker som var aktiva för 35 år sedan och deras tankar om framtiden. Kanske Mona Sahlin, Olle Johansson, Bengt Westerberg och varför inte Birger Schlaug. De skulle ju också riskfritt kunna erkänna vad de gjorde för felbedömningar när de stod i politikens centrum. Jag tror det hade varit befriande att ta del av erfarna politikers syn på framtiden, där de slipper representera sitt parti och slipper vara taktiska. Vad säger de till sina barn och barnbarn? Vilken samhällsutveckling vill de se?


2030-sekretariatet kritiserar budgetpropositionen

Posted on by
Reply

Tidö-regeringens budgetproposition presenterades i veckan som gick och det finns mycket att säga om den. Skattesänkningar som i första hand gynnar höginkomsttagare är kanske logiskt för en moderatledd regering, men att lägga nära 5 000 miljoner på detta och lika mycket på att sänka bensinpriset (oavsett var man bor i landet) för att inte tala om att utan motprestationskrav stödja flygplatserna med 1 000 miljoner och nästan samma belopp genom att slopa flygskatten är kortsiktiga och märkliga prioriteringar när läget är som det är.

Även objektivt sett måste budgetpropositionen kritiseras  
Transportsektorn är en viktig del av klimatarbetet. Mattias Goldmann leder 2030-sekretariatet, som på ett aktivt och initierat sätt följer politikutvecklingen när det gäller transportnäringen. På webben ligger 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, en presentation på 45 minuter som kan vara intressant att ta del av. (Länktips, se nedan). Som Goldmann betonar i inledningen vinnlägger sig 2030-sekretariatet att vara objektiva i sina bedömningar. Sannolikt för att inte få kritik för att backa upp något politiskt partis agenda. Vilket inte hindrar att kritiken mot Tidöregeringen blir omfattande även ur 2030-sekretariatets perspektiv. En missad chans att göra rätt är alltid en missad chans och, som nämns i presentationen, varje dag utsläppen fortsätter ackumuleras koldioxid i atmosfären. (Vi fortsätter att fylla badkaret med vatten trots att det svämmar över är en liknelse som illustrerar hur vi beter oss).

Indirekt hjälper svenska skattebetalare utländska åkerier
En effekt av de låga bensin- och dieselpriser som Tidöregeringen åstadkommer med sin politik blir att åkerierna från utlandet, danska, tyska och polska exempelvis, kommer vinna på att tanka sina lastbilar i Sverige. Indirekt blir det därmed de svenska skattebetalarna som subventionerar de utländska åkerierna, när det är sänkta drivmedelsskatter som ger åkerierna fördelar. Är det verkligen vad vi vill? Att vi ska avstå välfärd och angelägna satsningar på utbildning, bistånd, kultur och civilsamhälle för att gynna åkerier från andra länder?

Någon skicklig lobbyist har varit framme
En annan liten kostnadspost i Tidöregeringens budget är att man slopar ”malus”-delen av det bonus-malus-system som funnits för husbilar. Det handlar om ett fåtal fordon och gör ingen jättestor skillnad ur klimatperspektiv, men som Mattias Goldmann sa: Det är någon lobbyist som skickligt har argumenterat för sin sak här. (Se även länktips nedan).

Lagar gäller och kan inte relativiseras
På ett principiellt plan pekar Mattias Goldmann så neutralt han kan på det faktum att Tidöregeringen (både Svantesson och Pourmokhtari) konsekvent spelar ner betydelsen av att klara de lagkrav som Riksdagen fastställt för Sveriges utsläpp år 2030. Om en regering så tydligt talar om lag, ordning och vandel är det anmärkningsvärt att man tar så lättvindigt om att bryta mot lagen. När Tidöregeringen konsekvent beskriver 2030 som en hållplats mot 2045 är det vilseledande. Och EU kommer dessutom att fortsatt kräva att Sverige når de fastställda EU-målen för 2030.

Det saknas långsiktighet och logik
En av de bilder Mattias Goldmann visade i sin webbsända analys visade nedanstående positiva och negativa exempel på effekter med budgetpropositionen. När Klimatklivet nämns på både plus- och minussidan har det att göra med att bidragsnivåerna sänkts och bara delvis återställts. Det är lite grand som med reduktionsplikten. Först slaktas den och sedan höjs den en liten aning igen. Ryckigheten i politiken skapar i sig stora problem för branscher. Vilka volymer ska nu produceras? Vem ska tillverka och till vilka priser? Man kunde tänka sig att en regering med nära band till näringslivet skulle ha större förståelse för behovet av långsiktiga spelregler.

Ur 2030-sekretariatets presentation 20 september 2024

Det mesta tyder på att det kommer att bli mycket bråttom att återställa och vässa klimatåtgärderna efter valet 2026.

Länktips: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/03/sankt-skatt-for-husbilar/

Länktips: 2030-sekretariatets analys av budgetpropositionen, 45 minuter: https://www.youtube.com/watch?v=3NC0tFHiOrQ

Läst: Angreppet av Peter Gustavsson – läs den!

Posted on by
1

Jag har läst ”Angreppet – så urholkar Tidö-regeringen vår demokrati” av Peter Gustavsson. Det är en nyutkommen bok utgiven av Katalys och förlaget Arkiv. Det är en angelägen bok, välformulerad, rimligt lättläst och med många noter, för den som vill gå till källan. Intrycket är bedövande och bedrövande. Ulf Kristerssons regering har gjort till sin uppgift att lägga grunden för en stegvis nedmontering av viktiga fundament i det svenska samhället och vår demokrati. Det är en bok som behöver läsas av många och som vore bra om ledande s.k. ”borgerliga” politiker och opinionsbildare kommenterade. Är det den här agendan ni vill ha?

Demokrati är mycket mer än att få rösta vart fjärde år
Peter Gustavsson förklarar tydligt att demokrati är så mycket mer än att få rösta en gång vart fjärde år. Att demokratin vilar på ett antal viktiga fundament, där delaktighet i samtal och samhälle, myndigheters oberoende ställning och flera andra faktorer skapar en plattform för den mosaik av processer som ett samhälle faktiskt utgör. När SD nu dikterar villkoren för regeringens politik, primärt via Tidö-avtalet, men också fortlöpande eftersom Kristersson inte har råd att riskera en regeringskris utan att förlora totalt i trovärdighet, kan SD nu steg för steg förverkliga det samhällsskick de drömt om i trettio år.

Ökande ekonomiska klyftor gynnar den utveckling SD vill se 
Boken är delvis upplagd som en studiehandledning för studiecirklar, genom att kapitlen handlar om olika aspekter av det angrepp titeln syftar på. Och det är en fördel att få de olika delarna presenterade på det här sättet. Samtidigt saknar jag ett par aspekter, som delvis förklarar hur SD och Moderaterna har nytta av varandras framgångar. Boken tar inte tydligt upp hur de ökade ekonomiska klyftorna i samhället både gynnar traditionella välbeställda högerväljare (som vill betala mindre skatt) och partistrategerna i Åkessons inre kabinett, som ju ser ökade motsättningar som en förutsättning för att i rätt läge inskränka mötesfriheten och ta till sedvanliga auktoritära grepp. Det är dit de vill, Sverigedemokraterna. Ökade ekonomiska klyftor skyndar på den utveckling SD vill se, genom att de resurssvaga och folk i allmänhet får det påtagligt sämre, samtidigt som lägre bensinpris delvis skymmer bilden. Det är skickligt uppstyrt.

Parentes om vad Åkesson ser som rimliga åtgärder
Jag glömmer aldrig hur Jimmie Åkesson på allvar i en SVT-intervju i samband med sprängningen den 28 september 2021 på Övre Husargatan i Göteborg på fullständigt allvar föreslog undantagstillstånd och militär på gatorna som rimliga åtgärder. Det är nämligen den typen av åtgärder SD spontant tänker på så fort de får chansen. (Sprängningen visade sig vara gjord av en ensam rättshaverist, som senare hittades död, när han förmodligen tagit sitt eget liv).

Egoismen är en annan sak som förenar högern och ytterhögern
En annan detalj som jag saknar i boken är ett resonemang kring egoism och solidaritet. Mot högerns egoism måste det solidariska och inkluderande samhället träda fram. Egoismens yttersta form blir krig, att försvara egendom och förmåner, medan solidaritetens yttersta form naturligtvis blir krigets motsats. Författaren skriver i inledningen att han medvetet inte tar upp ett antal viktiga frågor, typ klimatfrågan, men jag tycker ändå att det som förenar ”kapitalisthögern” med ”protesthögern” är just egoismen, som behöver motverkas på ett genomtänkt sätt.

Det är många olika delangrepp som beskrivs i boken
Det bestående intrycket av boken är att vi som vill värna demokratin, mångfalden och våra motståndares rätt att uttrycka sin ståndpunkt behöver bli tydligare när vi försvarar samhället mot Tidögänget. Boken hjälper oss att förstå hur allt hänger samman och att varje del som beskrivs hänger samman med en större process. Detta oavsett om det är hoten mot biståndet, folkrörelserna, fackföreningarnas roll, civilsamhällets olika organ, media eller Allmänna Arvsfonden, det handlar om. Hot som tidigare ”borgerliga” partier helt har avvisat, men där de nu medverkar till att de steg för steg sjösätts. Kanske för att Marknaden är viktigare än samhället?

Läs boken och förstå allvaret.

Lögnen som vapen blir allt vanligare

Posted on by
1

Det är tyvärr omöjligt att inte kommentera det pågående presidentvalet i USA. Landets ekonomi påverkar fortfarande till stor del resten av världsekonomin och på många andra sätt har utvecklingen i världen utvecklats på ett sätt, där amerikanska intressen och trender har fått stort genomslag i Europa. Även om det vore önskvärt att utvecklingen i USA inte vore så avgörande måste vi förhålla oss till detta.

En medveten taktik
Republikanerna hittade ingen annan kandidat till sin presidentkampanj än den förre presidenten Trump. Han har sedan valt en vicepresidentkandidat, Vance, som självfallet inordnar sig i Trump-organisationens strategier. I samband med förra veckans debatt mellan Kamala Harris och Donald Trump blev ett avsnitt särskilt uppmärksammat. Trump hävdade där att haitier i Springfield, Ohio, äter husdjur. Nu har det visat sig att vicepresidentkandidaten Vance erkänner att han ”skapat” denna nyhet. I en intervju i olika mediakanaler hävdar Vance att det var rimligt att sprida denna nyhet eftersom andra missförhållanden inte kommer fram i den allmänna debatten.

Inget valbudskap, bara synlighet räknas
Det finns lite klipp om detta att se (länktips se nedan). Tanken är således från Trump-kampanjen att det är fullt rimligt att hitta på saker för att få medias och allmänhetens uppmärksamhet. Det handlar tydligen inte längre om politik, om skatter eller om vilket samhälle väljarna ska rösta fram. Det handlar bara, enligt strategerna bakom Trump, om att synas och att få genomslag i det konstanta flödet av information och desinformation.

Om man utgår från lögnen, så är det ju bra att ljuga ordentligt
Allra märkligast är kanske ändå att ingen bakom Trump sagt emot. Ingen tyckte det var fel, eller vågade påpeka hur fel det var. Jasägarna bekräftar den egocentrerade kandidaten. Ingen bakom Trump lyckades få honom eller andra att inse hur fel det kunde bli. Möjligen är det så att ljugandet har blivit så systematiskt och så utbrett att ingen längre tror på vad Trump eller ”politikerna” säger. Och om det ändå förväntas att de ljuger, då kan ju taktiken lika gärna bli att ljuga mer för att synas ännu bättre.

Generalisering och överdrifter kan passivisera väljarna
Har detta sluttande plan från ansvarstagande politiker till lögnaktiga dito nått Sverige? Kanske inte lika tydligt. Ännu, i alla fall. Överdrifter och vinklade påståenden finns det en hel del och delvis ligger det i politikens natur att betona vissa fenomen mer än andra. Oacceptabla regler och förhållanden är kanske det som lättast slår an hos väljare, liksom orättvisor. Det finns en gråzon, där nuvarande miljöministern, Pourmokhtari, med många ord förklarar politiken och beskriver en dimridå. Hon hävdar att hon har en plan för klimatarbetet, men åren går och det enda som kommit fram är att hon avfärdar forskarnas kritik av regeringens icke-politik.

Det långsiktiga är ett värre bekymmer
Men det blir bekymmersamt när överdrifterna ingår i ett medvetet arbete för att långsiktigt påverka värderingar och världsbilden. Rasismen växer naturligtvis när förenklingarna haglar och när andra perspektiv inte respekteras. SD har visat hur det kan gå till när man likställer extrema rörelser med en bredare grupp. Skulle denna taktik användas i fler sammanhang skulle vi snart få förslag om att ”spärra in alla 17-åringar, för de skjuter ju bara vilt omkring sig…”, typ.

Republikanerna gillar utvecklingen?
Det sorgliga är att det republikanska partiet inte ser hur skadlig Trump-kampanjen är för samhällsutvecklingen, hur Trump oavsett valets utgång kommer att göra allt för att hävda valvinst, kanske inklusive ännu en stormning av Capitoleum eller något annat våldsdåd. Och de tycker att den typen av ledare är vad landet behöver, en ledare som hyllar Kim i Nordkorea och som är kompis med Putin, Orban och andra antidemokrater.

Konflikter och kaos skapar rätt grogrund
Den icke-politik som just nu råder på allvarliga områden, där klimatfrågan och ekosystemhoten är tydligast, banar tyvärr väg för nya antidemokrater. När samhällena slutar fungera, när transporter och livsmedelsförsörjning inte längre kan uppehållas kommer ropen på militära insatser att bli vanligare. Och det är den oredan SD och liknande rörelser hoppas på, eftersom den banar väg för ett ”nödvändigt” maktövertagande, helt i linje med hur diktaturer tar plats enligt historiens exempel. Kaoset och konflikterna är nödvändiga komponenter för att kunna ta makten med våld. Och därför känner sig SD så hemma i den ekonomiska politik som Tidöregeringen driver. När klyftorna ökar och när vardagen inte längre fungerar för tillräckligt många ser antidemokraterna sin chans.

Jag hoppas jag har fel.

Länktips: Artikel i The Guardian, där Vance erkänner sin metod: https://www.theguardian.com/us-news/2024/sep/15/jd-vance-lies-haitian-immigrants

Länktips: Stormen Boris drabbar stora delar av Centraleuropa. Hur ska folk få rent dricksvatten, mat och andra förnödenheter? Vem ska betala? Fossilindustrin? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wgvd6n/nodropet-i-natt-i-polen-vi-ar-forlorade

Se upp med särintresset och generaliseringarna

Posted on by
Reply

Det finns sedan ett par decennier en trend som bara blir starkare och starkare, eller kanske värre och värre. Det handlar om särintresset som hela tiden tar större utrymme än allmänintresset. Med detta följer också en anonymisering av debatten och ett ökat främlingskap. ”Vi” ställs mot ”dem”.

Det konkreta och signalen
Vidrigast är naturligtvis den variant av särintresse som sorterar människor utifrån ras, kultur och nationell tillhörighet. ”Vi svenskar” ställs mot oönskade ”icke-svenskar”. Det nu föreslagna återvandringsbidraget är bara en teknisk tillämpning av denna sortering av människor. Med en tillräckligt hög prislapp (till en början) räknar man med att pengarna ska locka folk att packa ihop och ”flytta hem”. Signalen är tydlig. ”Vi vill inte ha dig här, stick…”

Kristersson måste göra som Åkesson vill
Utredaren som tittade på denna möjlighet kom fram till att högst några hundra personer skulle nappa på denna krok, men det struntar Tidögänget i. SD får igenom sin politik eftersom de tre regeringspartierna sitter på nåder från Åkesson. De tidigare borgerliga partierna har inget att sätta emot i förhandlingarna. Åkesson kan vara ultimativ i sin inställning eftersom Kristersson inte kan riskera en regeringskris.

Farlig förenkling
Men detta med ”vi och dom” hittar vi på många olika nivåer och i olika sammanhang i samhället. Det finns en farlig förenklingsfälla inbyggd i hur vi hanterar olika frågor. Pensionärer klumpas gärna ihop. Trots att vi är dryga två miljoner boende i Sverige som nått 65 års ålder eller mer blir vi ofta behandlade som en enhetlig grupp. Som man kan bortse ifrån, tycka synd om eller ignorera, lite beroende på sammanhang. Men sanningen är att vi seniorer har väldigt olika livsförutsättningar. Några av oss har t.ex. tjänat bra på vårt boende och skapat ett ekonomiskt överskott när vi sålt ett boende. Andra har varit arbetslösa och lever på näst intill existensminimum. Och alla varianter däremellan.

Seniorer marginaliseras
Just när det gäller synen på oss med yrkesarbetet bakom oss finns en ganska utbredd respektlöshet i samhället. Vi betyder inte så mycket, man kan objektifiera oss och behöver inte ta hänsyn till våra egna önskemål. Man marginaliserar gärna seniorers åsikter och bortser från vad vi kan tillföra. Med vissa undantag är det så. Det räcker att se på hur svagt seniorer företräds i politiska församlingar för att inse hur det ser ut. Erfarenhet värderas inte så högt. Viktigare tycks vara ungdomligt utseende och att vara aktiv på rätt sociala plattformar, synas i rätt sammanhang och kunna framstå som i takt med tiden.

Det komplicerade blir obegripligt och distansen ökar
Vi har t.ex. en energiminister som tror att hon kan svänga sig med rätt begrepp när det gäller ”fysikens lagar” och hur energisystemen fungerar idag. Men på punkt efter punkt kan forskare och experter blottlägga hennes okunskap. (Länktips, se nedan). Sorgligt nog hinner inte eller orkar inte journalisterna ta tag i fackfrågorna och ställa rätt motfrågor, så energiministerns lögner och halvsanningar får stå oemotsagda. Vilket i sin tur leder till slutsatsen hos partistrateger att rätt attityd i TV-studion är viktigare än att ha rätt i sak. Miljöministern agerar på liknande sätt med en ordsvada som inte har med fakta att göra. Och vi kan ju steg för steg se hur detta sätt att analysera och hantera verkligheten ökar distansen mellan politiker och väljare. Det komplicerade och obegripliga blir än mer obegripligt när ord och attityd blir viktigare än fakta och sanning.

Det sluttande planet …
När vi väljer ledare som hellre agerar i Trump-anda, med påhopp, förenklingar och lögner, än ledare som problematiserar komplexa frågor försvårar vi den balanserade och försiktiga, men snabba, omställning av samhället som är nödvändig. Lägre pris vid pump blir en valvinnare och klimatarbetet skjuts på framtiden. Vi glider bort från den verklighetsförankring och insikt om sakernas tillstånd som är avgörande för att få folk med på olika åtgärder. Och när Tidögänget dessutom slaktar folkbildningen krymper naturligtvis den gemensamma kunskapsbasen och förståelsen för sakernas tillstånd. Generaliseringar och enkla slogans tar plats. ”Skicka hem dem”, typ. Först med en prislapp, senare med våld, kan man ana. Vi har ju sett hur det går till i världen när oönskade folkgrupper fördrivs och minoriteter diskrimineras.

Ingen vill vara objektiviserad
Om vi inte ser upp kommer högern och extremhögern snart att sätta en prislapp på de äldre som de vill diskriminera eller ”skicka hem”. Trots att de betalat skatt och varit en del av samhället. ”Vi har inte råd” kommer det att heta. Och vilka som är ”vi” och vilka som är ”de” kommer att vara tydligt. Motkraften blir att inkludera fler i ”vi”-et och att sluta objektivisera människor. Ingen av oss vill vara exkluderad. Alla har något att bidra med.

Länktips: Tomas Kåberger kommenterar den 6 september i ETC Ebba Buschs framträdande i TV. https://www.etc.se/kommentar/aer-energiministern-ens-intresserad-av-fakta