Det finns en del svenskar som av olika skäl vill hålla kontakt med ett annat land och träffa andra personer med samma intresse. En relativt stor grupp svenskar har vuxit upp i Etiopien eller har levt flera år i detta land. En bakgrund är att svenska missionärer åkte till Etiopien och predikade sin tro. Vilket naturligtvis ledde till att deras barn kom att växa upp där. Det fanns även en etiopier som redan på 1870-talet åkte till Sverige, utbildade sig till präst, lärde sig svenska och översatte bibeln och 120 svenska sånger till oromofolkets språk, oromiffa, ett av många språk i Etiopien och i angränsande länder. Denna märkliga historia om Onesimus Nesib presenterades vid ett av föredragen nyligen på en Etiopien-dag i Göteborg. Ett annat föredrag handlade om GERD, det gigantiska dammbygget en mil från gränsen mellan Etiopien och Sudan. (Tack, Lars Hjort, för inbjudan till en intressant Etiopien-dag). (Texten något korrigerad 9 oktober).

Grand Ethiopian Renaissance Dam ska ge 5,1 GW effekt
Daniel Rubensson presenterade framväxten av den stora kraftverksdammen där Nilen lämnar Etiopien. Projektet kallas GERD, Grand Ethiopian Renaissance Dam,och kan följas via Googles satellitkameror. Det är den s.k. Blå Nilen som rinner genom Etiopien och som ger vatten och energi till Etiopien, Sudan och Egypten. Ursprungligen beräknades dammen kunna mata 16 stycken turbiner och generatorer, men man nöjde sig med att göra plats för 13 stycken. Generatoreffekten är, när allt är färdigt, totalt på 5,1 GW. Fyra av de tretton generatorerna är i dagsläget monterade och idriftsatta. När allt är i drift motsvarar det effekten från fem konventionella kärnkraftverk av den typ som t.ex. är i drift i Oskarshamn. Fördelen med vattenkraft är att den är relativt enkel att reglera effektuttaget från. Och dammen blir lagrad el, innan den används. Det är precis som i Sverige. Våra kraftsverksdammar fungerar också som lagring och kan användas när vindkraftverken står still. Och omvänt, när vinden ger optimal elproduktion kan vattenreservoarerna fyllas på.

RCC är en metod att gjuta betong, som används
Daniel Rubenssson gick igenom hur dammbygget vuxit fram, ofta illustrerat med tydliga satellitbilder. Det handlar om en gigantisk logistisk utmaning, En 140 meter hög dammvägg skulle byggas med en längd av 1,8 km. Det blir mycket betong. Jag lär mig att tekniken kallas RCC och innebär att betongen rullas ut utan armering och plattas till med vältar, som arbetar kontinuerligt och i praktiken smetar på nya betonglager uppe på tidigare betong redan innan den har brunnit. Uppenbarligen fungerar det. Daniel berättar att som mest lyckades man smeta ut 28 000 kubikmeter betong per dag. En kubikmeter väger 2,3 ton. Det blir väldigt stora volymer och vikter när en dammvägg som denna ska byggas. Och allt ska ju transporteras och fördelas jämnt.

Etiopien har skickligt anpassat bygget till regnsäsongen
En viktig fråga för Sudan och för Egypten har varit hur dammbygget skulle påverka Nilens flöde nerströms. Nasser lät bygga en damm, vid Assuan, strax efter att han tog makten på 60-talet. Även i Sudan finns en damm. Ingen av dessa dammar påverkades av bygget av GERD, eftersom etiopierna noga såg till att bara bygga på dammen när förutsättningarna var rätt och på så sätt följde naturens skiftningar och Nilens flöde beroende på regnperioder och perioder av torka. Den reservoar som nu finns vid GERD-dammen har således kunnat skapas utan att det drabbat förutsättningarna för vattenreservoarer och kraftproduktion nerströms.

Lite siffror att räkna på
Det mycket siffror att hålla koll på, men siffrorna ger också vägledning till vilken storleksordning och betydelse dammen kan få. GERD-dammen har nu, när den i praktiken anses färdig som konstruktion, dämt upp 70 miljarder kubikmeter vatten. Det har åtgått – fundera nu vad det innebär – 10 miljoner kubikmeter betong för bygget. Hur många kubikmeter betong ryms på en lastbil? Hur många lastbilar blir det om 28 000 kubikmeter ska lastas av och plattas ut på en dag? Storleksordningen ger en svindlande känsla.

Är storskaligheten en fördel?
I dagsläget är det bara fyra av tretton generatorer som är i drift. Det är dyr utrustning som etiopierna måste köpa på den öppna marknaden. Det finns även säkert andra begränsande faktorer, t.ex. kraftöverföring, transformatorer och ledningssystem. En sak är att producera el, en annan sak är att den ju måste tas om hand och kopplas till en förbrukning. Det tar säkert tid för ett utvecklingsland som Etiopien att balansera GERD-dammens produktion med rätt användning och med en stabil distribution. Storskalighet imponerar, men innebär samtidigt många delproblem. Dels i form av sårbarhet, det räcker att en kopplingspunkt fallerar så kan många stå utan ström, dels att underhåll, övervakning och systemansvar kräver en stor och tydlig organisation med möjlighet att ta centrala beslut, samtidigt som elproduktion kräver omedelbar kompetens och handlingskraft när något fallerar.

Vem betalar?
Jag ställer en fråga om finansiering. Hur kan ett fattigt land som Etiopien ha råd med denna stora investering som bedömts kosta 5000 miljoner dollar? (Anm. Det blir så förvillande med billions och dollars eftersom vi och engelsktalande länder använder olika innebörd för begreppet biljon…). Särskilt som vi får höra att världsbanken och andra stora västerländska långivare inte har ställt upp. Jag får svaret att mycket av finansieringen har skett med obligationer och extra skatt på medborgarna. Mot bakgrund av vad som framkommit kring Kinas intresse för Afrika undrar jag om inte Kina möjligen har medverkat på något sätt. En sökning på engelska wikipedia indikerar att cirka 20 procent av projektkostnaden har finansierats av Kina: ” Of the total cost, 1 billion US dollars for turbines and electrical equipment was funded by the Exim Bank of China” som det står.

Finns det lärdomar från GERD-projektet?
Det finns naturligtvis en storpolitisk dimension att beakta. I en artikel på Blankspot (Som bland annat produceras av Martin Schibbye) hittar jag en text från oktober 2020, där dåvarande president Donald Trump hotar Etiopien på ett sätt som kanske är typiskt för USA, men troligen ännu mer typiskt för Trump. (Länk till artikeln i länktipsen nedan).
När västvärlden minskar sitt stöd till Etiopien återstår naturligtvis Kina och Indien som partners för finansiering och kompetens. Dammbygget blir på så sätt ett exempel på hur Kinas inflytande i Afrika växer.
Tekniskt vet vi inte så mycket ännu. Vi måste se hur elproduktionen fungerar över tid och vilka reservsystem man har för att garantera kontinuerlig drift. En annan aspekt är naturligtvis att dammen ger Etiopien en möjlighet att exportera el till grannländerna. Nu är Sudan ett land i krig och i en humanitär kris, så behovet av el är troligen inte det man prioriterar där. Men på sikt kan dammbygget spela en roll även utanför Etiopien. Inrikespolitiskt ger dammbygget regimen en chans att öka den nationella sammanhållningen – tänk på att landet har 82 olika kulturer som ska samsas, och att folket i Tigray utsattes för ett fasansfullt angrepp för ett par år sedan. Men dammen skulle kunna bli en symbol för framtidstro i landet, något att vara stolt över.

Intressant att följa Afrikas utveckling
Det är intressant att följa utvecklingen i Afrika, som ju är den kontinent som ännu inte har fastnat i de tekniska problem och den överkonsumtion som vi i västvärlden sitter fast i. Man hoppas att Etiopien och andra länder ska kunna vara smartare än vi har varit.

Länktips: Artikel från 2020 om hur USA (Trump) såg på GERD-bygget och vad det skulle kunna innebära för Egyptens vattenförsörjning: https://blankspot.se/ilska-i-etiopien-efter-trumpkommentar-om-att-spranga-dammen/