Måste ses: Breaking boundaries

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

Bistra besked från Rockström

Johan Rockström har under lång tid varit en av de ledande forskarna kring hur vi ska förstå klimatfrågans dignitet och begripa de gränser som naturen gett oss. I ett uppmärksammat föredrag den 25 november 2020 presenterade Rockström de senaste rönen och slutsatserna från forskningsfronten på klimatområdet. Läget är värre än vi tidigare befarat. Forskarna tycks ha underskattat dels hur liten temperaturhöjning som krävs för att sätta igång irreversibla processer, dels vilken roll dominoeffekterna kan spela för att destabilisera hela jordens klimat.

Oavsett tidsskala – det som händer nu är exceptionellt
Hela föreläsningen på en dryg timme finns på en länk nederst på denna sida. Av det Rockström förklarade vill jag här återge ett par viktiga budskap. Oavsett vilken tidsskala vi använder – från 60 miljoner år tillbaka, 800.000 år eller ”bara” 20.000 år (efter senaste istiden) sticker dagens mätresultat ut.
Jordens temperatur har legat stabilt i återkommande ”loopar” om cirka 100.000 år och i varje loop rört sig på ett förutsägbart sätt. På endast 70 år har mänsklig aktivitet brutit detta symmetriska mönster!

Nio tipping points
Det som kanske blev allra tydligast i presentationen är hur nio potentiella ”tipping points” hotar att var för sig och tillsammans ändra klimatets jämviktsläge. Se bild ur presentationen här intill. De nio beskrivs som följande områden, där förändringar redan pågår:

  • Det arktiska istäcket
  • Grönlands inlandsis
  • Tundrans tinande
  • Omfattande bränder i norra halvklotets stora skogsområden
  • De atlantiska havsströmmarna, inklusive Golfströmmen
  • Regnskogen i Amazonas
  • Korallreven i Stilla Havet
  • Östra Antarktis islossning
  • Västra Antarktis islossning

Dominobrickor
Det skrämmande i sammanhanget är att redan någon grads temperaturförändring kan sätta igång kedjereaktioner kring en eller flera av dessa tipping points, där de i värsta fall faller som dominobrickor och påverkar varandra med irreversibla effekter som konsekvens. Ur ett geologiskt perspektiv är detta ett ögonblick i jordens historia – för oss som lever här och nu är det ett konkret hot mot oss själva och alla kommande generationer.

Fördröjningseffekter
Rockström betonar att det ännu inte är kört. Men för varje år som går utan att vi vänder utvecklingen blir det självklart svårare och mer osannolikt att vi hinner vända utvecklingen. Inte minst mot bakgrund av den bromsande och kvardröjande effekt uppvärmningen av havsvattnet har. Jorden är ju trots allt till 70 procent täckt av havsvatten, som fångar upp och lagrar en stor del av det värmeöverskott mänskligheten alstrar när vi tillför enorma mängder koldioxid till atmosfären, koldioxid som legat lagrad i fossila lager i årmiljoner.

”Välstånd och rättvisa inom planetens gränser”
Rockström slår självklart även ett slag för sin definition av hållbar utveckling: ”Välstånd och rättvisa inom de planetära gränserna”. I sin enkelhet lätt att bejaka. Troligen inte helt enkelt att åstadkomma, särskilt som vi startar i ett tydligt ojämviktsläge både klimatmässigt, ekonomiskt och sett ur perspektivet människa och allt annat levande på planeten. Samtidigt finns ju inget reellt alternativ om vi vill att Greta-generationen ska ha en chans att korrigera det som gått fel.

Länktips: Johan Rockströms föredrag 25 november:
https://www.youtube.com/watch?v=6no6Oa3l4FU

Oscarsgalan och hjältar

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.

Vi vet vad en fjäril kostar

Ska man lita på den grupp forskare som för tre år sedan lanserade begreppet ”Planetära gränsvärden”, (se länk nedan) dvs systemgränser som vi bör hålla särskilt god koll på, är det gränsvärde som just nu överskrids kraftigast just nu biologisk mångfald. Artrikedomen och komplexiteten i de biologiska systemen är hotade på ett dramatiskt sätt. Det handlar om mycket mer än att tigerbestånd, noshörningar och andra djur minskar pga mänsklig aktivitet.

Varför landar forskare i olika slutsatser?
När man följer olika sakfrågor löpande framstår det som väldigt märkligt att forskare kan komma fram till diametralt skilda ståndpunkter, trots att de är verksamma inom samma område. Delvis handlar detta om forskningens kärna så som den bedrivs. Man utgår från ett antal antaganden och testar reaktioner och utfall mot förändrade parametrar på några enstaka punkter. ”Om fattiga människor blir sjuka, eller sjuka människor blir fattiga är en fråga om orsak och verkan”. Typ.

Att lyfta och tona ner
Som anhängare av en viss idé är det lätt att lyfta fram teorier och slutsatser som indikerar att man har rätt. När motsatt åsikt stärks av nya rön tonar man snabbt ner värdet av just den rapporten. Och så kan ställningskriget fortsätta….

SLU
Nu har i alla fall en forskare,  Dennis Jonasson vid SLU i Uppsala, kommit fram till att ekologisk odling över tid kan ge fler fjärilar och fler växter. När jordbruksmarken inte längre tillförs konstgödsel och andra främmande preparat återvänder växter. Och ju längre tid som hinner gå, desto fler individer av vissa arter återvänder. Om detta har Dennis Jonasson forskat och lagt fram sin doktorsavhandling. (Se länk nedan).

Att stärka förutsättningarna
Biologisk mångfald är en förutsättning för stabila ekosystemtjänster. Det intressanta är nu att forskningen visar att långvarig ekologisk odling gör att förekomster av växter och djur utvecklas. Det är inget antingen/eller, utan en gradvis utveckling som möjliggör för vissa arter att få större utbredning med tiden.

Vad kostar en fjäril?
Just exemplet med fjärilar i avhandlingen är pedagogiskt tacksamt. När en skolklass ställs inför frågan ”Vad kostar en fjäril?” brukar det bli tyst. Samtidigt syns priset varje dag i butiken i prisskillnaden mellan konventionellt odlade och ekologiskt odlade propdukter. Vi ser varje dag priset på en fjäril.

SLU är kluvet – ett bekymmer i sig
Det finns professorer på SLU som anser att ekologisk odling inte är en väsentlig del av vår hållbara framtid, Det vore intressant att höra dem bemöta Dennis Jonassons forskning med argument för fortsatt användning av konstgödsel och syntetiska preparat och samtidigt lösa det globala problemet med den biologiska mångfalden som är så starkt hotad. Hur ska de resonera nu? Ska de förneka problemet med konventionell odling eller ska de hävda att ”enstaka forskningsrapporter inte går att ta på allvar”?

Länktips: Planetary boundaries: här.

Länktips: SLU-länk till pressmeddelande: här.