Logiken bakom handlingsplanen

Ibland behövs en distans till det man ska bedöma, eller en annan synvinkel. Tidöregeringens klimathandlingsplan har kritiserats från olika håll, men det var extra intressant att läsa en krönika i Aktuell Hållbarhet av docenten i retorik, Maria Wolrath Söderberg. Hennes analys av logiken bakom handlingsplanen är en uppfriskande läsning, liksom hennes slutsats att logiken bakom handlingsplanen inte håller måttet. (Länktips se nedan).

Litenhet är inget argument
Logiskt och konsekvent maler Wolrath Söderberg ner de grundpelare Tidöregeringen har valt för sin handlingsplan. Att det inte skulle spela någon roll vad Sverige gör låter som ett eko från förnekare och fördröjare på högerkanten. Så kan naturligtvis alla resonera. De boende i Shanghai eller New Dehli kan hävda att det inte spelar någon roll vad de gör, eftersom resten av Kina respektive Indien står för en större utsläppsandel. Alla kan alltid hävda sin relativa obetydlighet. Argumentet håller inte. Vi måste alla göra vad vi kan, särskilt vi i de rika länderna som orsakat och orsakar mycket av utsläppen.

Den centrala idén 
Wolrath Söderberg uppehåller sig en del vid kärnkraften och konstaterar att den dels fördröjer omställningen, dels blir orimligt dyr. Om vi backar bandet några år är det i synen på kärnkraft som en gemensam lösning på behovet av energi förde samman Tidöpartierna. Det är därför logiskt att hela handlingsplanen formuleras på ett sådant sätt att svaret på alla frågor blir just den kärnkraft partierna vill se på plats senast år 2045. Alla andra delar av handlingsplanen är formulerade för att passa in runt denna centrala idé. Det är också där som logiken blir tydlig; eftersom kärnkraften är den Lösning man ständigt återkommer till anpassas hela handlingsplanen till den tidsplan som kärnkraftens tänkta utbyggnad ger.

Hellre små steg nu än ett stort steg 2045
Det är också därför som långsiktigheten betonas. År 2045 blir nu mycket viktigare än 2030, eftersom ingen ny kärnkraft kommer kunna finnas på plats så snabbt. Således är det ”långsiktighet” Tidöregeringen betonar. En långsiktighet som Wolrath Söderberg elegant avfärdar med en bild av två utsläppskurvor, där den ena innebär katastrofala utsläppsmängder fram till år 2045. Det är inte ”noll” vid 2045 som är det viktiga, betonar hon, utan att ta till vara varje möjlighet att minska alla utsläpp, varje dag.

Mångfald hellre än enfald
Bilden av en enda lösning på ett mångfasetterat problem träder fram. Tidöregeringen har bara ett svar. Trots att ingen vet tidsperspektivet, ingen har en prislapp på satsningen och ingen ännu har löst alla delproblem med kärnkraft. Och samtidigt står industrin redo att byta fot. Nu. Och då behövs järnvägar, kollektivtrafik, energilager, ett mindre sårbart system och många dellösningar som inte lägger alla ägg i samma korg.

Det kommer kritik när det börjar kosta…
Det sorgliga är att värdefulla år går förlorade, tid som kunde användas smartare. Och i skuggorna anas den kritik som säkerligen kommer från SD-hållet när det visar sig att EU:s regelverk leder till straffavgifter för Sverige och till extra dyra utsläppsrätter som vi behöver köpa för att vi inte gjort det vi kunde ha gjort. Just nu accepterar SD att den svenska klimatpolitiken anpassas till EU:s, men när prislappen blir tydlig kommer kritiken från det hållet säkert lyftas fram.

Absolut ingen livsstilsförändring
I botten finns också den grundinställning som Timbro-högern brukar surfa på. ”Omställning” innebär egentligen bara små justeringar av vår livsstil, anser man på den kanten. Det går ju bra att flyga elflyg istället för fossilt flyg, tycks man mena. Livsstilen ska inte påverkas…. ”Vi klarar säkert 2 graders temperaturökning” brukar det heta från Timbro. Som om Rockströms planetära gränser bara är en teori. (Länktips till Kajsa Dovstads artikel i GP om hur enkelt det blir att klara två grader…).

Länktips: Artikel i Aktuell Hållbarhet 29 december https://www.aktuellhallbarhet.se/alla-nyheter/kronika/det-kanske-finns-en-logik-bakom-klimathandlingsplanen-men-i-sa-fall-haller-den-inte/

Krönika av Kajsa Dovstad (Timbro) i GP i september 2023: https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/jorden-gar-inte-under-av-klimatkrisen.63896916-be6d-4bf0-b0f6-73af882e3eec

Nej det är inte business as usual som löser problemen

Göteborgs-Posten kallar sig liberal. I urval av ledartexter, kolumnister och debattartiklar har tidningen sedan länge en hållning som blir allt svårare att begripa. I en debattartikel som publicerades på juldagen anser tidningen det fullt rimligt att låta några debattörer argumentera för business-as-usual. (Se länktips nedan).

Orättvisorna är uppenbara, men det är inte budskapet
Tidningen skulle kunna försöka beskriva en rimlig avvägning och justering av orättvisorna i livsvillkor som finns i världen.Det är ju inte rimligt att klyftorna fortsätter att växa. Å ena sidan har vi den ohållbara livsstil som många rika personer i länder som Sverige ägnar sig åt och å andra sidan ser vi den livssituation flertalet människor i världen upplever. Extra bekymmersamt är att fåtalets relativa välstånd får som konsekvens att flertalet drabbas av exploateringen av resurser.

”Alla vill ha äkta demokrati och äkta balanspolitik”…. ?
Klimatförändringens effekter slår naturligtvis extra hårt mot de befolkningar som inte har några alternativ. Torka, översvämningar, stormar och förändrade livsförutsättningar drabbar de svagaste först och hårdast. I det läget anser GP att business-as-usual, att fortsätta som vanligt, är en rimlig hållning som förtjänar uppmärksamhet. Debattartikeln landar i en slags skruvad optimism, där det påstås att yngre generationer har förletts att anamma en framtidstro präglad av ångest. ”Negativismen har blivit så groteskt överdriven”, hävdar artikelförfattarna och skyller på politiker som göder det man kallar polariseringsmyten. I svepande formuleringar lyckas artikelförfattarna hävda att alla i landet strävar efter äkta demokrati och en äkta balanspolitik, vad nu det är för något…

Simsalabim
Som ett status-quo-inlägg fungerar artikeln naturligtvis utmärkt. Enligt texten vill ingen vettig människa få det sämre och samhällskriserna går att lösa med mer av optimism, bara vi slipper politiker som slutar tala i egen sak. Simsalabim, så kan vi rulla vidare i välkända hjulspår. Innovationer och optimism löser det mesta.

Krisinsikten fördunklas av GP
Det är svårt att avgöra vad som är värst. Om det är artikelförfattarnas totala avsaknad av insikt om sakernas tillstånd eller om det är GP:s val att publicera texten som är värst. Som ett sätt att ytterligare försvåra krisinsikten hos gemene man är artikeln ett utmärkt inlägg: Allt är överdrivet, politiker bara strävar efter makt och mer optimism löser allt. När världen står inför multipla kriser, en massiv artutrotning pågår, ekosystemen riskerar att braka samman och vi tvingar in planeten i ett ny era av högre temperatur, ändrade lokala livsbetingelser för flora och fauna och en gigantisk förgiftning, där PFAS och andra evighetskemikalier kommer att finnas kvar under hundratals år osv osv.

Otroligt viktiga år, de närmaste
Krisinsikt är grunden för att vilja åstadkomma förändring. Det artikeln och GP gör vad de kan för att dölja är just hur bråttom det är och hur viktigt det är att skyndsamt rätta till så många som möjligt av de systemförändrande misstag som människan på kort tid har bidragit med. Och vi måste göra kloka korrigeringar så att vi inte hamnar ur askan i elden, samtidigt som som hanterar effekterna av de förändringar som redan nu leder till konflikter och problem.

Den som vill uppdatera sig på hur läget är kan t.ex. studera de planetära gränser som Johan Rockström i snart 20 år har beskrivit. Vill man hitta fakta så går det. Vill man låtsas att business-as-usual är möjligt, kan man läsa Göteborgs-Posten.

Länktips: https://www.gp.se/debatt/vi-dodar-de-ungas-framtidstro-med-allt-domedagsprat.243a2c0e-eb4f-4c81-a6c4-7b441450422d

Planetära gränser: https://www.su.se/nyheter/alla-planet%C3%A4ra-gr%C3%A4nser-kartlagda-f%C3%B6r-f%C3%B6rsta-g%C3%A5ngen-sex-av-nio-passerade-1.674721

Radions Konflikt sätter fingret på ett hot

Det är litet tjatigt att behöva ta upp atomkraft gång på gång, men eftersom Tidöpartierna hängt upp så mycket av sin energi- och klimatpolitik på denna lösning är det ju tyvärr nödvändigt att återkomma då och då till denna nukleära energiframställning. I förra veckan sände Sveriges Radio ett program i serien Konflikt, som kan vara värt att uppmärksamma. (Länktips se nedan).

Westinghouse har en viktig roll
Konfliktredaktionen gick tillbaka till 1945 och hur Sverige i ett par decennier höll fast vid tanken att utveckla både atomvapen och atomenergi, och hur man så småningom övergav självförsörjningstanken och beslöt att använda amerikanska Westinghouse som leverantör för kärnbränslet för svensk energiproduktion. Att Westinghouse övertog Asea Atom och finns i Västerås är för min del en pusselbit till varför den svenska NATO-ansökan inte utesluter atomvapen på svensk mark. Kopplingen mellan atomvapen och atomenergi är tydlig.

Vad håller Rosatom på med?
Konfliktredaktionen intervjuar experter på ryska Rosatom, som är ett statligt kontrollerat företag med många roller. Lite skrämmande och udda är att Rosatom delfinansierat byggandet av en rysk-ortodox kyrka i Västerås, samma Västerås som Westinghouse återfinns i. Ett centralt tema i programmet är att Putins krigföring i Ukraina tydliggjort hur extremt utsatta måltavlor kärnkraftverk kan vara i en kris- eller krigssituation.

Det räcker att hota…
Här kunde Konflikt-redaktionen varit ännu tydligare, tycker jag. Det räcker med att det finns sex kärnkraftverk i drift i Sverige, sex potentiella måltavlor för en illasinnad motståndare som vill hota eller skada Sverige. Det är inte orimligt att tänka sig ett försvagat NATO, där en Trump eller en Trump-kopia i USA anser att ”Europa får klara sig själva” och därmed att Putin eller en efterföljare till honom positionerar Ryssland ännu mer aggressivt i Europa. Några cirklande drönare ovanför Forsmark kan räcka. De behöver inte ha vapen ombord, det räcker naturligtvis att hota: ”gör som vi säger, annars…”

Nu krattar Tidöpartierna manegen
I gråzonen mellan kris och krig utgör de nukleära installationerna tacksamma och PR-mässigt tydliga måltavlor. Det går inte att missförstå vad en tänkt angripare syftar på. Att i detta världsläge insistera på att stoppa vindkraft och att bekosta mycket dyrare kärnkraft försätter Sverige i en mycket sårbar position. Tänk dessutom tanken att Åkesson är med i den krets av beslutande politiker som ska stå emot eller vika ner sig för Putins krav…. Det blir ett spektakel utan dess like att höra Åkesson låtsas att han inte uppskattar Putins formella och informella inflytande över Sverige. På så sätt krattar Tidöpartierna nu manegen för en helt ny situation, där det blir Putin, Åkesson och andra auktoritära ledare som kan sätta agendan i Sverige. Orimligt är det inte.

Länktips: Konflikt i P1, som sändes 15 december, under rubriken Så blev kärnkraften ett militärt mål. https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2312426

Ett dilemma för EU när det gäller batterier

Den som vill hålla sig uppdaterad när det gäller tekniken kring elektriska vägfordon gör klokt i att följa nyhetsbrevet omEV. Detta nyhetsbrev ger en bra bild av vad som händer på elfordonssidan. Då och då producerar de även en podd, som är värd att lyssna på. Senast intervjuade man Volvo Cars expert Annika Ahlberg Tidblad om EU:s nya batteriförordning. (Länktips se nedan).

Det litiumjon-batteri som flest använder kallas NMC
Batteritekniken är helt avgörande för omställningen från fossildrivna till eldrivna fordon. EU har insett att området behöver regleras så att industrin får tydliga regler. Batteriförordningen träder i kraft nu och inkluderar ett antal datum, som fordonsindustrin har att förhålla sig till. Den teknik man utgår ifrån är det som specialisterna kallar NMC, som innebär att katoden utgörs av en (av flera olika) kombination av Nickel, (Ni) Mangan (Mn) och Kobolt (Co), medan anoden ofta består av en litiumgrafitblandning. Det avgörande är att batteriets joner kan röra sig i elektrolyten så att en last, t.ex. en motor, får ström. NMC-konstruktionen ger en bra kombination av livslängd, energitäthet och effekttäthet. Tidigare batterier för mobiltelefoner behövde inte klara lika stora effektuttag.

Teknikutvecklingen bör ha planat ut
Nu anpassar EU sin batteriförordning till NMC-batterier, vilket kan göra att nya tekniksprång och andra kemiska kombinationer inom batteritekniken fördröjs. Detta är naturligtvis ett dilemma för alla lagstiftare. Man vill ha produktutveckling, men inte ”vilda västern” kring hur viktig teknik utformas . EU vill säkra upp att tillverkarna tar ansvar för sina produkter på ett rättvist sätt. För att regelverken ska landa rimligt rätt måste teknikutvecklingen ha planat ut och en slags standard ha satt sig.

Samarbeten som tar tid att bygga upp och blir dyra att avbryta
Men, som Annika Ahlberg Tidblad påpekar, kan EUs förordning också få en hämmande effekt på teknikutvecklingen eftersom många av de tekniska och administrativa rutiner som branschen etablerar gör det svårt att gå utanför regelverket. Ska vissa ämnen mätas och redovisas, blir det ju logiskt att bygga strukturer och avtal med partners för att just ha koll på dessa uppgifter. EU:s förordning skapar ordning och reda och rimlig rättvisa, men den försvårar också för nya teknikval.

Tredjeparts-certifiering på G
Enligt Annika Ahlberg Tidblad ligger rapporteringsansvaret hos fordonstillverkaren, inte hos celltillverkaren. Här uppstår för mig ett frågetecken. Om det är celltillverkaren som ska rapportera att man använt återvunnet material till X procent innebär det sannolikt att fordonstillverkaren måste ha exklusiva och långtgående avtal med cellverkare så att informationen kan verifieras. Inte minst gäller det efter år 2026 då s.k. batteri-pass ska börja gälla och varje tillverkare åläggs att ha tredjeparts-certifierade verifikat på sin batteritillverkning. Det låter komplicerat och inget man ändrar i en handvändning.

Lovande natriumjon-version
Det är stora mängder batterier som ska tillverkas, även för andra applikationer än fordon. Forskare på Chalmers har arbetat med ett alternativ till litiumjon-batterier och tror sig nu ha hittat en mix av natriumjon-material, som ser lovande ut. Natrium finns tillgängligt på ett helt annat sätt än litium och skulle ─ om det får genomslag ─ radikalt kunna förändra batteribranschen, återvinningsbehoven och olika kostnader i samband med batteriframställning. I det läget är det ju lite märkligt om EU:s batteriförordning försvårar för teknikutveckling, som skulle vara gynnsam ur många aspekter, inte minst att få fram batterier för mellanlagring av solel m.m. Det tycks vara just denna applikation som forskarna tror blir allra mest intressant, inte som fordonsbatteri. (Se länktips nedan).

Lås inte fast oss på fel nivå
Exemplet med EU:s batteriförordning, som försöker ringa in de viktigaste frågorna kring och konsekvenserna av litiumjon-battierier av typen NMC, visar att även intentionerna är bra, är det inte säkert att förordningen är optimal ur perspektivet att det är synnerligen bråttom med teknik som hjälper oss ut ur fossilberoendet. Den tanke jag har framfört några gånger är att kanske det är rollfördelningen vi ska ta som utgångspunkt. En tillverkare har idag rollen av ansvarig för sin produkt, men den rollen skulle kunna renodlas ytterligare genom att tillverkaren i varje givet ögonblick ska kunna redogöra för var ─ i detta fallet ─ batterierna befinner sig.

Gör tillverkaren ansvarig fullt ut – förbjud försäljning
Dvs genom att förbjuda försäljning och tillåta för tillverkaren att tjäna pengar på andra sätt kvarstår tillverkarens ansvar för de produkter som sätts på marknaden. Hur tillverkaren ser till att produkten eller produktens eventuellt farliga ingående ämnen inte hamnar i kretsloppet behöver lagstiftaren inte bry sig om. Det blir tydligare och öppnar upp för alternativa produktlösningar och tekniksprång.

Länktips:
omEV och den senaste podden: https://omev.se/podcast/omev-75-om-batteriforordningen/

Forskare från Chalmers tror på Natriumjon-batterier: https://fof.se/artikel/natriumbatteri-minskar-beroendet-av-kritiska-metaller/

Platsutveckling utan omställning?

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling

Är krig en bagatell?

Nästa år är det sommar-OS i Paris, med start den 26 juli. Nästa år är det också tio år sedan anonymiserade ryska trupper invaderade Krim och de östra provinserna av Ukraina. Sedan dess har västvärlden med varierande framgång försökt använda ekonomiska sanktioner mot Ryssland. När Putin angrep Ukraina i februari 2022 trodde många, säkert han själv också, att kriget skulle kunna vinnas relativt snabbt. Det kallades en specialoperation och beskrevs i det officiella Ryssland som en fullt rimlig insats.

Hur ser vi på kriget i Ukraina?
Snart två år senare håller Ukraina emot, än så länge relativt väl understödda av västliga länder. Längs fronten bombas städer sönder och samman och det kommer att ta decennier att återuppbygga landet när väl striderna är slut. Frågan är om kriget i Ukraina ska betraktas som något stort, avgörande, i vår samtid eller om det är en bagatell, eller något som kan tillåtas pågå samtidigt som allt annat?

Är krig normalt?
Inte minst gäller detta underhållning, idrott och andra aktiviteter, som inte kan beskrivas som livsavgörande eller ha högsta prioritet. Är OS i Paris något som ska pågå mitt under ett krig i Europa? Hur ”normalt” är det att bortse från att det pågår ett krig? Kommer kriget i Gaza pågå nästa sommar? Är det då rimligt för olika länder att mötas i ett sportsligt mästerskap? Var går gränsen för normalitet?

När ska vi bry oss?
Hela frågan kan vidgas till en fråga om de globala nödlägena. En miljon arter (av planetens åtta) är hotade av människans framfart. Vi har ett pågående hot om irreversibla klimatförändringar, hot mot livsmedelsförsörjning och vattenresurser, osv. Är det rimligt att bortse från tillståndet i världen för att umgås och tävla i olika idrotter? Eller när blir det orimligt? Hur allvarligt måste världsläget bli för att OS i Paris eller kommande OS ska ställas in?

Vad är viktigt?
Man kan också fundera på vilket ansvar individen har. Politiska ledare som har möjlighet att påverka världsutvecklingen kan välja att göra en insats för mänskligheten. Eller, som i fallet Fredrik Reinfeldt, ägna sig åt Svenska Fotbollsförbundets utveckling. Han kunde ha använt alla sina politiska kontakter till att påverka något av det som verkligen betyder något. Men han valde fotbollen. Antagligen för att fotbollen är viktig för honom. På samma sätt har vi alla ett val. Vi kan använda vårt engagemang för något viktigt. Och vad som är viktigt bestämmer vi själva.

En framtida gåta
Varför gjorde ni ingenting, kommer framtidens generationer fråga? Ni visste vad problemet var, ni visste vad som behövde göras och då valde ni att spela spel. Kommer framtida arkeologer att hitta förklaringen bakom detta?

Intryck från en kväll med Hans Abrahamsson

Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare vid Göteborgs Universitet som jag lyssnat till flera gånger. Och alltid fått något nytt, tänkvärt, att fundera på. Hur man ska förstå den pågående samhällsutvecklingen är något av det Hans Abrahamsson hjälper till att begripliggöra. Inget undantag den 6 december då han föreläste på Arena Första Lång i ett arrangemang av Ingenjörer för Miljön. (Se länktips nedan).

Vägen bort från konflikterna och polariseringen
Vår tids stora omdaning är namnet på en bok Hans Abrahamsson gett ut om som hans föredrag till stor del kretsar kring. Slutsatsen är att det behövs möten, mötesplatsen, lyhördhet och en insikt att ska verkningsfulla åtgärder och förändringar genomföras behöver de berörda människorna vara delaktiga. När åtgärder exempelvis planeras i försummade (utsatta) områden ska dessa inte sättas in FÖR de boende, utan MED de boende. Det blir kontraproduktivt om myndigheter ser på befolkningen som omyndiga medborgare. Top-down behöver ersättas med bottom-up och respekt för de berördas erfarenheter och behov.

Tre idéströmningar 
Riktigt intressant blir det när Hans Abrahamsson beskriver de idéströmmar som präglat efterkrigstiden. Han skissar fram inte en vanlig vänster-höger-skala, utan en karta, där tre olika bärande idéer konkurrerar om uppmärksamhet och bejakande från befolkningen.
För det första den idé som inkluderar frihet och utveckling. Det är här marknadens aktörer tar plats och där mycket av den materiella tillväxten ägt rum.
För det andra den idé som handlar om rättvisa. Här handlar det om att människor ska ges rimliga och rättvisa förutsättningar att växa och leva sina liv.
För det tredje finns en tydlig idé om säkerhet. När mycket av samhället förändras och när basala krav känns osäkra växer längtan efter trygghet och säkerhet. Dessa tre idéer finns samtidigt och omfamnas också samtidigt, är min tolkning, av alla människor. Avgörande för våra värderingar blir hur vi som individer väger dessa motsatta strömningar mot varandra.

Sammanvägning – inte antingen /eller
Ur hållbarhetsperspektiv skulle man kunna lägga till en slags pendel över de tre idéströmningarna. Detta är min personliga reflexion för att bilden av de tre idéströmningarna också ska kunna fånga det långsiktigt hållbara. En hängande pendel över mittpunkten i triangeln Frihet, Rättvisa, Säkerhet skulle kunna indikera hur olika beslut viktas i relation till det långsiktigt hållbara. Vi kan inte ge upp säkerheten, vi kan heller inte avstå vår frihet eller våra möjligheter att välja en ny utvecklingsväg. Varje beslut innehåller någon del av de tre idéerna. Viktningen skulle kunna illustreras med hjälp av en hängande pendel.

Bild ur Hans Abrahamssons presentation

Längtan efter en stark ledare
Ska vi förstå Trump, Bolsonaro i Brasilien och Milei i Argentina är det att de fångar upp en motreaktion i riktning mot säkerhet, trygghet, nationalism och lovar en slags återgång till något välbekant och tryggt. Missnöje och osäkerhet kring vart världen är på väg fångas upp av politiker som sätter ord på längtan efter det som känns tryggt. Den starke ledaren träder fram.

Dikeskörningen kan bero på fel underlag
Rubriken för Hans Abrahamssons föredrag var ”Håller Sverige på att köra i diket ─ om konsten att värna demokrati och social hållbarhet”. Han hade valt ut fyra politikområden av stor vikt för den sociala hållbarheten, där politiken snarare riskerar bygga på opinionsundersökningar av individers (många gånger oreflekterade) åsikter än på evidensbaserad forskning. Detta, menar Hans Abrahamsson, gäller för såväl den nuvarande kriminal- och migrationspolitiken som för kultur- och klimatpolitiken. I sin presentation förklarade han sammanhanget mer i detalj.

Opinionen är kanske inte alltid sann
Hans Abrahamsson pekar på att politikerna har tappat en stor del av kontakten med sina väljare. Därmed riskerar de politiska initiativen att inte på bästa sätt spegla opinionen. Han påpekar att opinionsmätningar som görs många gånger har 50-procentiga bortfall, dvs det som politikerna tror ligger i allmänhetens intresse kanske bara till en mindre del motsvarar medborgarnas förväntningar. Där ligger en stor risk för att politiken varken löser problemen eller uppfattas av medborgarna att vara rimlig. Jag skulle kunna lägga till att det finns en övertro på mätbarhet. När vi har t.ex. i genomsnitt 65 kvadratmeter boyta per person i Sverige speglar det väldigt dåligt hur folk faktiskt bor.

Varsamhet med orden
En annan poäng som Hans Abrahamsson lyfter är hur vi använder begrepp. Han tar exemplet ”förebyggande” åtgärder när det gäller kriminalpolitiken. I vanligt tal brukar det handla om hur samhället satsar på skola, omsorg, fritidsaktiviteter för barn i riskzonen. Den nya regeringen använder begreppet för att beskriva hur unga människor ska dömas vid lägre ålder för brott de begår. Det är en demokratibekymmer när orden inte längre har samma innebörd. Man pratar bokstavligen förbi varandra.

Ska socialtjänsten stå till tjänst?
Och när vi ändå är inne på orden och deras innebörd kan nämnas hur Hans Abrahamsson stillsamt poängterade att det kanske är dags för myndighetsutövningen inom socialtjänsten att mer handla om sociala tjänster ur ett brukarperspektiv. Att stå till tjänst i det sociala arbetet.

Mer info
Den halvannan timme Hans Abrahamsson talade var fylld av klokskaper och det går inte att återge allt här. Men en länk som kan ge fortsatt hjälp är den som heter omvärldskunskap. Se länklista nedan.

Länktips:
Omvärldskunskap: https://www.omvarldskunskap.se/

Ingenjörer för Miljön information om Hans Abrahamssons föredrag: https://ingenjorerformiljon.se/23-12-06-hans-abrahamsson-om-social-hallbarhet/

SVT och tipping points

COP28 pågår som bäst i oljelandet Dubai. På ett sätt kanske bra, detta att diskutera fossilanvändningen på plats, just där den utgör grunden för länders välstånd. Målkonflikten blir på sätt tydlig. Ska vi fortsätta sabotera jämvikten på planeten på det sätt vi gjort, eller finns det en väg framåt där länder och företag slutar ta upp och sälja fossila bränslen?

Tipping points
En larmrapport presenterades idag i DN. Vi har mindre tid på oss än vad som tidigare var känt tills planeten drabbas av oåterkalleliga skiften, det som brukar kallas tipping points. När väl regnskogen försvunnit kommer den inte av egen kraft att kunna återskapas. När isen på Grönland har smält kommer den inte att återskapas. Osv. (Länktips se nedan).

Prioriteringar
Rimligen borde debattprogrammen i media handla om sakfrågorna. Hur gör vi för att åstadkomma en global förändring i livsstil och energianvändning? Vem ska göra vad för att åstadkomma ett skifte? Istället erbjuder SVT ett halvtimmesprogram med rubriken ”Gretas kris”. Den svensk som utan jämförelse fått störst genomslag för budskapet att klimatfrågan måste åtgärdas, Greta Thunberg, ägnas ett debattprogram i SVT när COP 28 pågår. Men inte om klimatet, utan om huruvida hennes ”Fridays for Future”-rörelse står inför en splittring som rörelse. Istället för att diskutera sakfrågan, hur olika intressen kan jämkas ihop för att försöka se till att hotande tipping points inträffar, väljer SVT att diskutera ifrågasättandet av den rörelse som hon är frontfigur för.

Fuck…
För att säkert se till att ingen anser att SVT tar ställning i en ödesfråga låter man en av tre experter i panelen återge den kritik mot klimatvetenskapen som enklast sammanfattas i uttrycket ”Fuck Greta”. Och som förekommer som dekal på motorfordon runt om i landet. Som om förnekandet av en realitet är en rimlig väg framåt. ( Snart får vi väl höra argumentet ”Fuck facket” i debatt om det är rimligt att personalen ska ha fem veckors semester. Eller ”Fuck Alfred Nobel” för att inget pris till hans ära delas ut till bäste rappare).

Neil Postman verkar få rätt
Neil Postman skrev redan år 1985 boken ”Underhållning till döds” där hans budskap var att TV-mediet enligt någon slags naturlag hellre kommer att bidra med underhållning än med kunskap. Och mycket talar för att det är precis detta som vi nu ser. Istället för att sakligt diskutera sakfrågan, klimatet, ägnar Public Service sig åt att hitta vinklar på hur Greta Thunberg kan kritiseras. Personen Greta och den rörelse hon frontar blir i mediavärlden mer intressant än miljarder människors framtid under de tusentals år som den nya högre CO2-halten består.

Frågetecken
Om det var reklamfinansierad TV som gjorde så här kunde man möjligen begripa prioriteringen. Det gäller ju att ha tittare om reklamen ska kunna säljas. Men SVT? De lurar både sig själva och sina tittare om de tror att de gör rätt prioriteringar när COP28 pågår.

Länktips: En artikel om tipping points i DN: https://www.dn.se/varlden/forskare-tippningspunkter-det-storsta-hot-manskligheten-har-mott/

SVT Utrikesbyrån med rubriken Gretas kris: https://www.svtplay.se/video/e6dmxwZ/utrikesbyran/greta-kris

Tidö-regeringen tror inte på freden

Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.

Historiskt har Sverige varit drivande
Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.

Varför tror Tidö-gänget inte på freden?
Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.

Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå
Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.

Vapensilos, någon?
Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…

Länktips: https://www.svenskafreds.se/upptack/fred-och-sakerhet/pm-sverige-slutar-skicka-ungdomsdelegater-till-fn-svenska-freds-skickar-egen/

Pressen bjuds in att närvara vid signering 5 december: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/12/mojlighet-for-media-att-narvara-vid-mote-i-pentagon-mellan-pal-jonson-och-lloyd-j.-austin-iii-samt-vid-signering-av-dca

Så här ser det ut med antalet atomvapen i världen: https://www.svt.se/datajournalistik/karnvapen-i-varlden/

En KD-politiker säger ifrån

Sommaren 2019 påbörjades det samarbete som så småningom skulle utmynna i Tidö-avtalet, där M, KD och L kom överens med SD om villkor och förutsättningar för den regering vi har sedan valet 2022. SD blev största parti i Tidö-konstellationen och kunde ställa långtgående krav för att släppa fram Kristerssons regering. I praktiken är det därmed Åkesson som bestämmer i vilken riktning Sverige ska gå. Alla fyra partierna vet vad som gäller. Vill regeringen sitta kvar måste Åkesson hållas nöjd.

” … tala respektfullt…”
Åkesson passar på att förskjuta samhällsdebatten, att skapa glidande definitioner och att steg för steg nedmontera det solidariska, toleranta och öppna samhälle som varit Sverige. Vid sina landsdagar tog Åkesson chansen att ytterligare öka pressen på de svenskar som bekänner sig till islam. Utan att blinka satte han likhetstecken mellan extremister och terrorister och vanliga, fredliga troende. Och Åkessons kompisar håller tyst, eftersom de i Tidö-avtalet har lovat att hålla en låg profil gentemot SD. På sidan tre i Tidö-avtalet står det, ungefär som i ordningsreglerna på högstadiet: ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”   

En politiker säger ifrån på ett lite oväntat tydligt sätt
Att väljarna inte gillar hur regeringen valt att inkludera SD i regerandet syns i opinionssiffrorna. Politiskt aktiva personer i de tre tidigare borgerliga partierna har i varierande grad uttryckt sitt missnöje. Det senaste åkessonska utspelet om att riva moskéer har fått en kommunpolitiker inom KD att säga ifrån i en artikel i DN den 2 december. (Se länk nedan). Tålamodet är slut för honom, han klarar inte hans parti samarbetar med SD. Inte när frågan blir så central som den tydligtvis är för en politiker, där religionsfriheten är helt avgörande på ett personligt plan.

Den känslomässiga kopplingen
Väljarna är inte lika starkt knutna till ett politiskt parti som de partiaktiva är. Det tar emot för en som ägnat kanske flera år åt ett parti att lämna det. Det som tar emot mest är troligen känslan av att ha blivit förd bakom ljuset, att man trodde att partiet stod för något annat än vad det visat sig göra. Att behöva inse att det man arbetat för var fel, kräver ett avståndstagande som inte är lätt. Det finns många exempel på partibyten. Från V till S, från S till V, från M till KD osv. Men nu handlar det i SD-fallet om att acceptera en annan syn på människan, på demokratin och på samhället i stort. Hur mycket kompis går det att vara med en person som i avgörande frågor motarbetar det man själv står för?

Varför så lite motstånd?
Det är bra att Åkesson är tydlig. Att han visar att han menar allvar med det han vill genomföra. Så att det blir tydligt vad han och hans parti står för. Den fria pressen ska strypas, folkbildningen likaså. Intolerans och hat får stort utrymme i SD:s propaganda-svans. Det sorgliga är att han möter så lite motstånd och kritiska frågor. Och att delar av näringslivet gillar ett starkt SD. Vill man verkligen ha okunnig personal som inte tar ansvar? Obegripligt. Och som sagt obegripligt att SD inte får fler frågor om vad deras politik leder till.

Lite hoppfullt är det att ett oppositionsråd i Stenungsund utmanar sitt partis vägval på det sätt som sker. Samtidigt är det rätt typiskt. Inte förrän det berör honom på ett personligt identitetsplan reagerar han.

Länktips: https://www.dn.se/insandare/ebba-busch-maste-forsvara-religionsfriheten-och-kasta-ut-sd/

Tidöavtalet: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/tidoavtalet-overenskommelse-for-sverige-slutlig.pdf