Hur ska vi ha det med reklam och klimatpåverkan?

”Om det finns på hyllorna, så är det väl OK att köpa”. Så brukar det heta när konsumenter får frågan om hur de väljer eller väljer bort produkter för att de eventuellt är skadliga för hälsan, för miljön eller för de arbetare som tagit fram produkten. Någon, oklart vem, ska ha sett till att produkten inte finns att köpa om den nu skulle vara olämplig för människa eller natur. Jag kommer att tänka på detta resonemang när jag lyssnar till P1 Morgon den 6 oktober då frågan om reklamens relation till klimatet diskuteras. (Länk till programmet, se nedan).

Debatten hamnar snabbt fel
En forskare, Jacob Östberg, professor vid Stockholms Universitet, diskuterar i programmet med SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson vilken effekt inskränkningar av reklam skulle ha, reklam som kan kopplas till negativ klimatpåverkan. Föga förvånande gör Ludvigsson vad hon kan för att bagatellisera reklamens påverkan och kastar in både snus, Kina och tryckfrihetsförordningen i diskussionen. I grunden vill hon troligen inte se någon inskränkning i reklamen. Med debattknep som att använda ord som ”professorsstol” om Östbergs ståndpunkter ger Ludvigsson sken av att hon själv har en mer verklighetsnära – och sann ? – bild av hur människor påverkas och inte påverkas av reklamen.

Om nu reklamen inte har någon påverkan – varför denna upprördhet?
Nästan underhållande blir diskussionen när Östberg konstaterar att det är motsägelsefullt att Ludvigsson upprörs över förslaget om att inskränka reklam för produkter med negativ klimatpåverkan samtidigt som hon – liksom han själv – hävdar att konsumenten i gemen inte påverkas i särskilt stor utsträckning av reklamen. Tröttsamt är att Ludvigsson ideligen hittar sidospår och ovidkommande perspektiv som ”är människan en del av problemet eller av lösningen?”. Det hon själv borde fundera på är om näringslivet är en del av problemet eller en del av lösningen.

Om allt ska verka vara frid och fröjd gäller det att förvilla
Det finns bevisligen företag som kraftigt bidrar till dagens klimatförändringar, men genom att kasta ur sig Kina, att nämna att tobaksbolagen idag säljer snus och att problemet med ett utbrett spelande finns trots reklamförbud, får Ludvigsson radioinslaget att handla om fel saker. Timbro applåderar säkert. Om marknaden inte får störas med oönskade reklamregler kan man ju fråga sig hur SvD och deras supportrar tänker sig att förändringen ska gå till.

Verkligheten gör sig påmind och kräver förändring
Sanningen att vi i Sverige konsumerar flera gånger mer än vad planeten, ekosystemen och klimatet tål, framför allt räknat per individ, per capita. Kina ligger i det avseendet långt efter Sverige, men det passar naturligtvis inte in i SvD-retoriken. Frågan är hur länge SvD, Timbro och hejaklacken ute till höger, inklusive ytterkantspartiet, tänker hålla fast vid ståndpunkten att vi i Sverige inte behöver någon förändring i konsumtionsmönster, dito volymer och därmed sammanhörande energianvändning och avfallsvolymer. Är allt bra tills… när då?

(Tillägg för att förklara Kina-argumentet)
Kina släpper förvisso ut mest CO2 av alla länder, men det är ju inte i Kina som efterfrågan på produktionens resultat finns, utan i alla länder som flyttat sin produktion till Kina. Produktions- eller konsumtionsmetoden för CO2 leder till olika svar. CO2-utsläpp per person enligt produktionsmetoden placerar Kina långt före Sverige, medan konsumtionsmetoden leder till att Sverige per person, per konsument, ligger långt före Kina. Eftersom marknaden skapar efterfrågan på produkter och CO2-produktion är det rimligt att det är konsumtionsmetoden, efterfrågan, som används för att illustrera vårt CO2-avtryck. Bekymret är således att Kina-argumentet kan användas av olika debattörer på lite olika sätt, beroende på vad man vill bevisa. Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sa Mark Twain.

Länktips:
P1 Morgon 6 okt – klicka till cirka 07.15 och en kvart framåt: här

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?

Vetandets värld i P1 idag, intervjuade kulturgeografen Hans Wästfelt, (länk till programmet – se nedan)  som intresserar sig för strukturrationaliseringen i det svenska lantbruket de senaste 30 åren och vad den innebär. Om det för 30 år sedan fanns tio jordbruk, har dessa idag slagits samman till ett, genom att en gård arrenderar de övrigas mark. I stället för 10 personer eller familjer som kunde försörja sig på sitt jordbruk är det idag en. Utvecklingen har gått rasande fort.

Optimal storlek: 500 – 700 hektar ?
I programmet berättar Hans Wästfelt om sina egna hypoteser, som forskningen är tänkt att bekräfta. Att det är EU-stödets inriktning på areal som gjort det intressant att förvalta stora ytor och inte primärt att försöka utvinna stora volymer per ytenhet. (Vilket ur hållbarhetssynpunkt ändå låter rimligt – att maximera volymer brukar ske med någon slags osynlig kostnad). Många bönder har slutat med djurhållning och antalet kor och grisar minskar stadigt i Sverige. Hans Wästfelt ser en förvaltande enhet i storleken 500 – 700 hektar som optimal för den maskinpark som idag används. Blir gårdarna större måste maskinparken – och personalen – dubbleras. Det är framför allt skördetröskornas storlek som styr, hävdas det.

Stort eller smått ?
Blir det tråkigare på landet, frågar programledaren, nu när höskörden inte längre gör att folk går man ur huse för att delta, utan mekaniseringen har lett till att ensilage-balar eller s.k. vita traktorägg spottas ut automatiskt. Det är inte säkert, sägs det i programmet, eftersom samarbetet finns kvar gårdar emellan, och man lånar kunnande och maskiner av varandra, mot bakgrund av att varje investering blir så stor. Även en ekobonde intervjuas och även han har ökat sina arealer. Småskaligheten är inte ett absolut måste ens för en ekobonde.

Följdverkningar
Vad gör denna snabba strukturomvandling med landsbygden? Vad händer när tio gårdar blir en? Hur ska skola, kommunikationer och arbetstillfällen upprätthållas på landsbygden när den avfolkas och många av de som är kvar är gamla och inte kan bidra till skatteunderlaget och till en sund ekonomisk utveckling? Hur ska det gå för de olika verksamheter som är beroende av ett sammanhang för att överleva? Om det bara finns en mjölkbonde i Dalsland, vart ska han leverera sin mjölk när mejeriet lägger ner? Hur ska han få avlastning av en granne när han blir sjuk och ingen kan hans mjölkmaskin eller förstår hur arbetet går till?

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?
Frågan är om det blir ännu mer kommunsammanslagningar och stora geografiska ytor för varje kommun när befolkningsunderlaget sviktar. Och hur ska en ännu glesare glesbygd klara av kommunikationer, bredband, service och kundunderlag för sina olika verksamheter? Frågan borde bli ordentligt belyst i kommande riksdagsval. Hur vill vi att Sverige ska fungera? Är landsbygden bara en kuliss som är kul att besöka på sportlovet, runt midsommar och ett par veckor till? Hur turistigt blir det när ödehusens fasader flagnar och det blir långt mellan människorna?

Nya affärsmodeller
Det rimliga är att vi hittar sätt att ge lantbruket rimliga förutsättningar för att överleva på en produktion och en förädlingsindustri, som på allvar tar tag i kvalitetsfrågorna, som värnar om naturen, djuren och framtiden. Ett sätt är att konsumenter och producenter gemensamt enas om vad som ska produceras t.ex. i form av andelsjordbruk. Intressanta förebilder finns på Bornholm, där en grisbonde inte längre äger sina grisar, utan bara ser till att de mår bra. Kunderna är nöjda, grisarna mår bra och bonden slipper stressa för att leva på sitt arbete.

Vi måste våga tänka i nya banor. Ett stalltips.

Länktips: Vetandets värld 31 jan om Framtidens jordbruk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/317094?programid=412&playepisode=317094